Norden

Fru talman! Det betänkande vi nu ska diskutera handlar om nordiskt samarbete. Som ledamot i Nordiska rådets svenska delegation är jag glad över att få delta och till och med inleda debatten. Jag är också positivt överraskad över att statsrådet Cristina Husmark Pehrsson finns här i kammaren och kommer att delta i debatten. Det känns bra. Vänsterpartiet värnar det nordiska samarbetet, och vi vet att vi inte är ensamma om detta. Under 2006 genomfördes en opinionsundersökning om nordbornas attityder till samarbete över gränserna. Undersökningen visar att det finns ett fortsatt starkt stöd för det nordiska samarbetet och att en majoritet av medborgarna önskar att samarbetet ska stärkas ytterligare. Undersökningen visar också att kunskapen om det nordiska samarbetet är stor. Jag har själv förmånen att få bära två nordiska identiteter inom mig. De första 25 åren av mitt liv i Finland och resten här i Sverige har format mig till en riktig nordist. De nordiska länderna är inte lika, kulturerna skiljer sig åt, och länderna har valt olika politiska riktningar. Några tillhör EU - inte alla. Några är med i Nato - inte alla. Finland är med i EU:s valutaunion, medan övriga nordiska länderna har valt att behålla sina egna valutor. Ändå har vi gemensamma värderingar. Samhällsbyggena liknar varandra, och vi känner samhörighet med varandra. Vi känner och gillar varandra. Vi är många parlamentariker som lägger ned ett stort arbete i Nordiska rådet och dess olika utskott. Vänsterpartiet menar att det saknas tillfällen att diskutera den nordiska politiken i samband med den nationella politiken. Visst redovisas rekommendationer från Nordiska rådets session till Nordiska ministerrådet eller de nordiska ländernas regeringar i delegationens berättelse, men de rekommendationer som rådet efter omsorgsfullt arbete och under många arbetstimmar för såväl handläggare och administration som parlamentariker beslutat om gör inte några märkbara avtryck i ländernas politik. Därför efterlyser Vänsterpartiet en större medvetenhet i regeringen om betydelsen av det nordiska samarbetet. Vi menar att resultatet av de rekommendationer Nordiska rådet angett löpande borde redovisas till riksdagen. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1. Det interparlamentariska samarbetet i riksdagen växer hela tiden, och så ska det vara i en värld där vi samarbetar länder emellan. Men vi kanske borde tänka efter hur vi på bästa sätt kan använda de resurser som finns. Det finns som sagt ett folkligt stöd för det nordiska samarbetet, och därför borde regeringen och riksdagen också lyfta fram det samarbetet. Tyvärr verkar förutsättningarna i stället ha blivit sämre de senaste åren. Nordiska rådets svenska delegation har en självständig ställning som ett politiskt valt organ med ansvar för verksamhet inom sitt område. Så sägs det i konstitutionsutskottets betänkande som antogs när delegationens kansli sammanfördes med riksdagens internationella kansli. Om jag jämför de kansliresurser som då - 1994 - fanns här i riksdagen med dagens resurser måste jag konstatera att resurserna har mer än halverats. Nu kanske jag är partisk, men min tolkning är att de nordiska frågorna i verkligheten har fått en underordnad ställning. Det tycker jag är synd. Fru talman! Det finns ett antal rekommendationer som är intressanta och som redovisas i delegationens berättelse. Jag ska nämna några av dessa. Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att aktivt arbeta för att implementera Nordisk handlingsplan för bättre hälsa och livskvalitet genom mat och fysisk aktivitet . Det kommer att bli intressant att följa den rekommendationen. De nordiska ländernas regeringar rekommenderas även att sätta in kraftfulla åtgärder för att förbättra tillgängligheten och komma till rätta med väntetidsproblematiken för barn och unga inom den psykiatriska vården. Jag ska beröra ytterligare en rekommendation, en tredje viktig fråga, nämligen Deklarationen om nordisk språkpolitik. I deklarationen konstateras att utgångspunkten för den nordiska språkpolitiken är att Nordens språk förblir starka och levande, att de samhällsbärande språken förblir samhällsbärande och att det nordiska samarbetet fortsatt ska bedrivas på de skandinaviska språken. Visst kan det vara svårt att hänga med i svängarna då en dansk kollega argumenterar för en fråga, men jag är ändå övertygad om att det för Nordiska rådets överlevnad är viktigt att hålla fast vid dessa principer. En av de viktigaste principerna är att det nordiska samarbetet även fortsättningsvis bedrivs på de skandinaviska språken, det vill säga danska, norska och svenska. Detta fastslås i språkdeklarationen. Finska tillhör inte de skandinaviska språken, som bekant är, och därför finns det tolkning också i nordiska sammanhang. I deklarationen lyfts också upp mångspråkighet och flerspråkighet som självklara inslag i våra samhällen. De nationella minoritetsspråken nämns speciellt i deklarationen, nämligen samiska, kvänska, meänkieli, romani och jiddisch samt finska i Sverige och tyska i Danmark. Man påminner om i deklarationen att nordisk språkpolitik har ett ansvar inför världssamfundet för att i synnerhet de språk som inte är nationalspråk någonstans fortlever och utvecklas och att alla minoritetsspråk kan fortsätta att existera. Det är viktigt att även teckenspråken tillerkänns en stark ställning. Här vill jag påminna om att i Sverige har inte teckenspråket en så stark ställning som de nationella minoritetsspråken, vilket jag anser att teckenspråket borde ha. Men när det gäller nationella minoritetsspråk finns det en del brister som borde rättas till. Till exempel lever inte Sverige upp till sina åtaganden mot nationella minoriteter när det gäller barnens rätt till modersmålsundervisning i förskolor och skolor. Sverigefinnarna har rätt att tala sitt modersmål i kontakter med myndigheter i endast fem nordliga kommuner, fastän 95 procent av den nationella minoritetsgruppen finsktalande finns utanför förvaltningsområdet. Mitt eget modersmål finska riskerar att försvinna om inte barnen till finskspråkiga föräldrar får tala och undervisas i modersmålet redan från förskolan. Den nordiska språkdeklarationen avslutas med ett konstaterande: "De nordiska ministrarna förpliktar sig till att förverkliga de långsiktiga målen i denna deklaration." Om Norden också framgent ska ses som en föregångsregion när det gäller språkfrågor måste de nationella minoritetsspråkens ställning stärkas även i Sverige.

Herr talman! Vi är alltså framme vid årets debatt om det nordiska samarbetet. För oss som lägger mycket tid och kraft på det parlamentariska samarbetet och på att finna lösningar på gemensamma problem i de nordiska länderna är den här debatten en av de roligaste under året. Tyvärr kan jag samtidigt konstatera att debatten tydligen inte är lika rolig för utrikesutskottets ledamöter, som lyser med sin frånvaro. Det är också roligt att den svenska samarbetsministern är närvarande och är en del av debatten. Det gläder mig särskilt att vi i dagens debatt inte hör den omfattande kritik från moderater och folkpartister som vi har vant oss vid under senare år. Jag tolkar det så att moderater och folkpartister i den nuvarande riksdagen är mer positiva till det nordiska samarbetet än de som representerade dessa partier innan valet. Se där, herr talman, äntligen har jag funnit något som har blivit bättre sedan den moderatledda regeringen tog över. Att sedan de moderata ledamöterna har röstat för en sänkning av budgeten för det nordiska samarbetet med 3 procent är något som bara de kan förklara. Herr talman! Det nordiska och det europeiska samarbetet har många likheter. Båda syftar till att vara till nytta för medborgarna och underlätta rörligheten mellan länderna. Båda har en parlamentarisk församling och på ministersidan ett ministerråd. Det innebär att det nordiska samarbetet är ett viktigt instrument i det internationella samarbetet. Men vad som är riktigt roligt, och som det nordiska samarbetet har till skillnad från det europeiska, är den folkliga förankringen. En klar majoritet av de nordiska medborgarna vill till och med bygga ut det nordiska samarbetet. Trots att till exempel medierna inte uppfattar det nordiska samarbetet som viktigt är det starkt förankrat hos våra medborgare. För mig som förtroendevald riksdagsledamot är detta det absolut viktigaste. Det relativt smala, nordiska samarbetet har en starkare folklig förankring än det bredare EU-samarbetet har. Säkert skulle EU kunna lära mycket av det nordiska samarbetet när det gäller förankringen hos medborgarna, trots att förankringen av vårt samarbete är en av de frågor som vi ständigt diskuterar och känner att vi borde kunna göra bättre. Herr talman! Medborgarnas önskemål är ett gott argument för ett fortsatt och utvecklat nordiskt samarbete. Under senare år har vi inom det nordiska samarbetet arbetat intensivt med att utplåna de gränshinder som fortfarande finns och som också fortfarande uppstår. Att vi så intensivt arbetar med denna fråga har sin grund i att vi alla vill främja integration mellan våra länder. Men vi vill även underlätta vardagen för alla de nordbor som av olika anledningar, arbete, studier eller annat, rör sig över de nordiska gränserna. Gränshinder är en sådan fråga som vi måste fortsätta att arbeta med i den svenska delegationen. Det är också en fråga som berör många, om inte alla, utskott i riksdagen. Jag menar att det vore högst behövligt att regeringen och riksdagen i sina förslag och beslut inte bara gör konsekvensanalyser om hur besluten står sig i förhållande till EG-rätten utan också hur de förhåller sig till övriga nordiska länders lagstiftningar. Jag vill påminna om att beslut som fattas i norska Stortinget belyses i detta avseende. Herr talman! Globaliseringen har under det senaste året varit ett ofta diskuterat tema inom Nordiska rådet. Det program som vi har antagit har till syfte att de nordiska länderna tillsammans ska fånga upp de möjligheter som ett förstärkt nordiskt samarbete ger. Globaliseringen innebär att alla de fem länderna och de tre självstyrande områdena ska klara sig i en hård omvärldskonkurrens. I just detta ser vi socialdemokrater att det nordiska samarbetet kan få en ny betydelse och skapa nya resultat till nytta för de nordiska medborgarna. Globalisering är naturligtvis både en stor möjlighet och ett hot. På en öppen marknad måste vi naturligtvis skapa regler som förhindrar att länder och företag skaffar sig konkurrensfördelar genom att till exempel utnyttja arbetskraften på ett felaktigt sätt eller genom att förstöra vår gemensamma miljö. Dessa regler fastställer vi i politiska beslut. Herr talman! Tillsammans kan Norden bli en global vinnarregion. Vi har de allra bästa förutsättningarna att nå dithän. De nordiska länderna placerar sig alltid i täten i internationella undersökningar, oavsett om det gäller ekonomi, jämställdhet, välfärd eller utbildning. Men i samma andetag som jag säger detta måste jag också säga att det nordiska samarbetet inte på något sätt är fulländat. Trots att integrationen i Norden i flera avseenden är djupare än mellan någon annan grupp av länder kvarstår naturligtvis mycket att göra. De sociala trygghetsnäten vi i vanliga fall hyllar fungerar ibland dåligt över landgränserna. Som jag nämnde tidigare är gränshindersproblematiken fortfarande ett av de högst prioriterade områdena för rådet att arbeta med. Samarbetet kan breddas och fördjupas på många områden. Jag, som ordförande i Nordiska rådets kultur- och utbildningsutskott, ser möjligheter inom kulturområdet, som ju i grunden är det nordiska samarbetets kärna. Hur kan vi främja en förbättrad språkförståelse mellan våra länders medborgare? Hur kan vi ge utrymme för en möjlighet att se på varandras public service-kanaler på televisionen? Jag ser också möjligheter på utbildningsområdet, inte minst möjligheten till gemensamma utbildningar till hantverksyrken som håller på att försvinna på ett likartat sätt i alla våra länder. Jag ser också möjlighet till ett utvecklat forskningssamarbete. Det är ett arbete som påbörjades för några år sedan men som nu bör vara moget för ytterligare ett steg. Herr talman! Det finns många områden där samarbetsministern bör ha anledning att fördjupa både analysen och diskussionen med sina kolleger i Regeringskansliet. Det är inte helt enkelt, men det är en dialog som vi socialdemokrater bedömer som avgörande för hur det nordiska samarbetet ska gå vidare och vilken nationell förankring regeringen ska ha i detta arbete. Herr talman! Flera av de synpunkter som jag har valt att lyfta fram i mitt anförande har jag även lyft fram i den enskilda motion som jag har i detta betänkande. Tyvärr har utskottet valt att inte föreslå bifall till denna motion, trots all den klokhet som den motionen innehåller. Jag har inte heller själv tänkt yrka bifall till den eftersom utskottet inte har ställt sig bakom den. Men jag hoppas att den svenska delegationen och kanske till och med samarbetsministern i sitt fortsatta arbete tar till sig några av de punkter som jag har lyft fram. Jag tänker till exempel på vikten av språkförståelse mellan våra länder och på vikten av att ungdomar får möjlighet till praktik över gränserna genom Nordjobb. Jag tänker kanske till och med på den utredning som jag pläderar för i syfte att öka förståelsen för varför våra fem länder här uppe i norra Norden placerar sig bland de främsta vad gäller konkurrenskraft. Vi är ju ändå bara omkring 25 miljoner människor i denna nordliga region. Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Nordens tidiga historia är fylld av krig. Som vår talman Per Westerberg sade i sitt anförande på Skansen i går kan man konstatera att Sverige bröt sig ur den nordiska unionen 1523 för att bilda ett eget rike. Och man kan konstatera att den tidiga historien i Norden var ganska mycket fylld av krig. Nu har vi fred och samarbete, även om våra känslor då och då, när vi spelar fotboll mot våra grannländer, kan explodera lite häftigt. Men varför har då det nordiska samarbetet kommit att bli så naturligt som det är? Jo, vi har en gemensam historia. Vi har en gemensam kultur. Vi har gemensamma seder. Vi har närbesläktade språk och grannar. Den här uppräkningen skulle kunna fortsätta ganska länge. Nordiskt samarbete är naturligt för oss. De är våra grannar. Många nordbor bor eller arbetar i grannländerna. 250 000 människor bor och lever i ett annat nordiskt land än där de har sitt medborgarskap. Varje dag pendlar mer än 40 000 personer över gränsen in i ett annat nordiskt land. Det sker vid Öresund, Malmö och Köpenhamn, Bohuslän, Østfold, Värmland, Haparanda och Torneå, för att bara nämna några områden med en gemensam arbetsmarknad. En stor del av det nordiska samarbetet går ut på och måste gå ut på att underlätta för dessa människor att bo och arbeta i gränsområden och flytta utan bekymmer. Det handlar om att underlätta när det gäller att man ska få kunskap om regler i olika länder och om att underlätta när det gäller gränshindersproblematiken. Alla regler går inte att ändra. Jag tror att det är viktigt att vi säger det. Alla regler går inte att ändra. Det finns olika majoriteter och olika politiska åsikter i de nordiska länderna. Men mycket går att lösa och framför allt att upplysa om. Här gör Hallå Norden och de olika nordiska samarbetsorganen i Öresund, Morokulien, Haparanda och Torneå en stor uppgift. Låt mig senare få återkomma till gränshinder och vad som är gjort och kanske också vad som bör göras. Nordiskt samarbete har, som sagts tidigare i den här debatten, en stark folklig förankring. Opinionsundersökningar visar att det finns ett starkt stöd för det nordiska samarbetet, och man vill att det ska öka ytterligare. Miljöfrågor och bekämpning av organiserad kriminalitet och gränshindersfrågan är det som anses viktigast att snabbt lösa. Låt mig, från den digra samarbetskarta som vi har, ge ett antal exempel på viktiga samarbetsfrågor. Gränshinder har jag tidigare nämnt. Jag antar att ministern återkommer till vad som har gjorts och vad som inte har gjorts och vad som kommer att göras - det är förresten väldigt trevligt att se ministern här. Vi vill stärka Norden i Europa. Vi vill stödja en hållbar utveckling i Arktis och Barents hav. Vi tar fram hur vi nordbor på ett bättre sätt kan dra nytta av globaliseringen. Vi talar om Norden som en global vinnarregion där satsningar görs på forskning och innovation så att Norden förblir en konkurrenskraftig och ledande region också i framtiden. Klimatfrågan är en oerhört viktig fråga, som nämnts. Det handlar om vad vi gör för att kunna komma till rätta med denna stora fråga som ju på något sätt är en ödesfråga för jorden i framtiden. Det handlar om Östersjösamarbete som vi har dels i CBSS, dels i den parlamentariska Baltic Sea Parliamentary Conference. Den marina miljön i Östersjön är oerhört viktig. Jag tänker på alla dessa båtar som går i Östersjön med farlig olja och på övergödningsproblematiken. De stora utsläppen av kväve och fosfor måste vi komma till rätta med. Det handlar om sjösäkerheten och också om de satsningar som har gjorts på att försöka få Östersjön klassad som ett PSSA-område, det vill säga ett särskilt utvecklingsområde. Det handlar om globaliseringen. Vi hör dagligen larmrapporter om den globala uppvärmningen. I det nordiska samarbetet har vi funderat på hur vi i våra fem länder ska kunna dra nytta av varandras forskning och varje lands unika förutsättningar att förse oss med energi på ett sätt som tar hänsyn till miljön. Tillsammans med våra grannländer sätter vi miljöfrågorna i fokus. Den gemensamma strategin för att slippa konsekvenserna av klimatförändringar är viktig. Jag tycker också att det är glädjande att regeringen så tydligt visar att man tar gränsproblemen på stort allvar. Det är en ambitiös plan som har lagts fram för att man systematiskt ska beta av problem för problem och på så sätt underlätta för våra medborgare. Sedan kanske det ska vara slut på alla erkänslor för regeringen, men jag vill till Cristina framföra att vi tycker att initiativet som togs under statsbesöket i Köpenhamn var berömvärt. På samma sätt som man i EU kan vara lite skeptisk - man sväljer inte allt som kommer från Bryssel - kan man så klart vara skeptisk till en del saker även i det nordiska samarbetet. En del frågor kanske bör utvecklas eller kanske avvecklas. Varje år gör vi av med 112 miljoner euro. Jag tycker att det finns anledning att kanske se över en del av detta och se om vi inte kan använda en del pengar lite mer effektivt. Från den konservativa gruppen har vi lagt fram ett besparingsförslag inom Nordiska rådet. Vi bör kanske också se över om rätt typ av verksamhet ligger på den nordiska nivån. Vissa saker som i dag görs under det Nordiska ministerrådet eller Nordiska ministerrådets hatt bör kanske varje enskilt land svara för självt. Men det är väl en fråga, antar jag, som man ser över. Vi har också konstaterat att man har minskat antalet ministerråd. Det gör också att man får större effektivitet. För oss som är nordiska vänner och ser det nordiska samarbetet som viktigt är det också viktigt att veta att varje krona används på ett bra sätt. Det är nog ingen tvekan om att det är lite för många projekt inom det nordiska samarbetet. Låt mig avslutningsvis ställa en fråga till ministern. Jag bor i Bohuslän. Vi har ett nära samarbete mellan Bohuslän och Østfoldsområdet i Norge. Nu sker en digitalisering. I september byter vi i Bohuslän och går över till digital tv. Det innebär att man i Norge inte kan se på svensk tv. När Norge går över till digitalisering ett år senare har man valt ett annat system. Det innebär att man över huvud taget inte kan se respektive länders tv-program. Jag är medveten om att detta är svårt och att varje land väljer självt. Men det är ingen tvekan om att detta är ett bekymmer för oss nordiska vänner - och framför allt för gränsfolk - som då och då vill se en tv-sändning från Norge. Jag vill höra om samarbetsministern ämnar ta tag i den frågan på något sätt, eller vad som går att göra. Jag är medveten om att det är svårt i det samhälle vi har med många tv-kanaler. Nog vore det skönt om vi som bor i gränstrakterna kunde se på varandras tv-program. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. Jag vill också säga att jag sitter i utrikesutskottet, så några från utrikesutskottet är faktiskt här.

Herr talman! Nordens tidiga historia är fylld av krig. Som vår talman Per Westerberg sade i sitt anförande på Skansen i går kan man konstatera att Sverige bröt sig ur den nordiska unionen 1523 för att bilda ett eget rike. Och man kan konstatera att den tidiga historien i Norden var ganska mycket fylld av krig. Nu har vi fred och samarbete, även om våra känslor då och då, när vi spelar fotboll mot våra grannländer, kan explodera lite häftigt. Men varför har då det nordiska samarbetet kommit att bli så naturligt som det är? Jo, vi har en gemensam historia. Vi har en gemensam kultur. Vi har gemensamma seder. Vi har närbesläktade språk och grannar. Den här uppräkningen skulle kunna fortsätta ganska länge. Nordiskt samarbete är naturligt för oss. De är våra grannar. Många nordbor bor eller arbetar i grannländerna. 250 000 människor bor och lever i ett annat nordiskt land än där de har sitt medborgarskap. Varje dag pendlar mer än 40 000 personer över gränsen in i ett annat nordiskt land. Det sker vid Öresund, Malmö och Köpenhamn, Bohuslän, Østfold, Värmland, Haparanda och Torneå, för att bara nämna några områden med en gemensam arbetsmarknad. En stor del av det nordiska samarbetet går ut på och måste gå ut på att underlätta för dessa människor att bo och arbeta i gränsområden och flytta utan bekymmer. Det handlar om att underlätta när det gäller att man ska få kunskap om regler i olika länder och om att underlätta när det gäller gränshindersproblematiken. Alla regler går inte att ändra. Jag tror att det är viktigt att vi säger det. Alla regler går inte att ändra. Det finns olika majoriteter och olika politiska åsikter i de nordiska länderna. Men mycket går att lösa och framför allt att upplysa om. Här gör Hallå Norden och de olika nordiska samarbetsorganen i Öresund, Morokulien, Haparanda och Torneå en stor uppgift. Låt mig senare få återkomma till gränshinder och vad som är gjort och kanske också vad som bör göras. Nordiskt samarbete har, som sagts tidigare i den här debatten, en stark folklig förankring. Opinionsundersökningar visar att det finns ett starkt stöd för det nordiska samarbetet, och man vill att det ska öka ytterligare. Miljöfrågor och bekämpning av organiserad kriminalitet och gränshindersfrågan är det som anses viktigast att snabbt lösa. Låt mig, från den digra samarbetskarta som vi har, ge ett antal exempel på viktiga samarbetsfrågor. Gränshinder har jag tidigare nämnt. Jag antar att ministern återkommer till vad som har gjorts och vad som inte har gjorts och vad som kommer att göras - det är förresten väldigt trevligt att se ministern här. Vi vill stärka Norden i Europa. Vi vill stödja en hållbar utveckling i Arktis och Barents hav. Vi tar fram hur vi nordbor på ett bättre sätt kan dra nytta av globaliseringen. Vi talar om Norden som en global vinnarregion där satsningar görs på forskning och innovation så att Norden förblir en konkurrenskraftig och ledande region också i framtiden. Klimatfrågan är en oerhört viktig fråga, som nämnts. Det handlar om vad vi gör för att kunna komma till rätta med denna stora fråga som ju på något sätt är en ödesfråga för jorden i framtiden. Det handlar om Östersjösamarbete som vi har dels i CBSS, dels i den parlamentariska Baltic Sea Parliamentary Conference. Den marina miljön i Östersjön är oerhört viktig. Jag tänker på alla dessa båtar som går i Östersjön med farlig olja och på övergödningsproblematiken. De stora utsläppen av kväve och fosfor måste vi komma till rätta med. Det handlar om sjösäkerheten och också om de satsningar som har gjorts på att försöka få Östersjön klassad som ett PSSA-område, det vill säga ett särskilt utvecklingsområde. Det handlar om globaliseringen. Vi hör dagligen larmrapporter om den globala uppvärmningen. I det nordiska samarbetet har vi funderat på hur vi i våra fem länder ska kunna dra nytta av varandras forskning och varje lands unika förutsättningar att förse oss med energi på ett sätt som tar hänsyn till miljön. Tillsammans med våra grannländer sätter vi miljöfrågorna i fokus. Den gemensamma strategin för att slippa konsekvenserna av klimatförändringar är viktig. Jag tycker också att det är glädjande att regeringen så tydligt visar att man tar gränsproblemen på stort allvar. Det är en ambitiös plan som har lagts fram för att man systematiskt ska beta av problem för problem och på så sätt underlätta för våra medborgare. Sedan kanske det ska vara slut på alla erkänslor för regeringen, men jag vill till Cristina framföra att vi tycker att initiativet som togs under statsbesöket i Köpenhamn var berömvärt. På samma sätt som man i EU kan vara lite skeptisk - man sväljer inte allt som kommer från Bryssel - kan man så klart vara skeptisk till en del saker även i det nordiska samarbetet. En del frågor kanske bör utvecklas eller kanske avvecklas. Varje år gör vi av med 112 miljoner euro. Jag tycker att det finns anledning att kanske se över en del av detta och se om vi inte kan använda en del pengar lite mer effektivt. Från den konservativa gruppen har vi lagt fram ett besparingsförslag inom Nordiska rådet. Vi bör kanske också se över om rätt typ av verksamhet ligger på den nordiska nivån. Vissa saker som i dag görs under det Nordiska ministerrådet eller Nordiska ministerrådets hatt bör kanske varje enskilt land svara för självt. Men det är väl en fråga, antar jag, som man ser över. Vi har också konstaterat att man har minskat antalet ministerråd. Det gör också att man får större effektivitet. För oss som är nordiska vänner och ser det nordiska samarbetet som viktigt är det också viktigt att veta att varje krona används på ett bra sätt. Det är nog ingen tvekan om att det är lite för många projekt inom det nordiska samarbetet. Låt mig avslutningsvis ställa en fråga till ministern. Jag bor i Bohuslän. Vi har ett nära samarbete mellan Bohuslän och Østfoldsområdet i Norge. Nu sker en digitalisering. I september byter vi i Bohuslän och går över till digital tv. Det innebär att man i Norge inte kan se på svensk tv. När Norge går över till digitalisering ett år senare har man valt ett annat system. Det innebär att man över huvud taget inte kan se respektive länders tv-program. Jag är medveten om att detta är svårt och att varje land väljer självt. Men det är ingen tvekan om att detta är ett bekymmer för oss nordiska vänner - och framför allt för gränsfolk - som då och då vill se en tv-sändning från Norge. Jag vill höra om samarbetsministern ämnar ta tag i den frågan på något sätt, eller vad som går att göra. Jag är medveten om att det är svårt i det samhälle vi har med många tv-kanaler. Nog vore det skönt om vi som bor i gränstrakterna kunde se på varandras tv-program. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. Jag vill också säga att jag sitter i utrikesutskottet, så några från utrikesutskottet är faktiskt här.

Herr talman! Jag ingår inte i utrikesutskottet, men jag har fått förtroendet att vara med i den svenska delegationen till Nordiska rådet. Det känns bra att vara en av de parlamentariker i den här kammaren som har möjlighet att delta i den direktvalda församlingen för Norden. Det är första gången som vi har haft möjlighet att här i kammaren diskutera nordisk politik. Man kan tycka att vi gör det alltför sällan. Å andra sidan vet jag att de nordiska frågorna ständigt förekommer i kammaren. Allt fler av de nordiska frågorna blir också integrerade i inrikespolitiken. Vi konstaterar både från den svenska delegationen för Nordiska rådet och i utrikesutskottets betänkande att vi måste hitta former för att de nordiska frågorna ska förekomma mer i kammaren. Det finns mycket kvar att göra i den saken. Som flera talare har varit inne på är de nordiska frågorna samtidigt väl förankrade hos den svenska befolkningen. Opinionsundersökningar visar att det finns en bra förankring, men också ett stöd för en utvidgning av det nordiska samarbetet. Detta är intressant att dagen efter vår egen nationaldag när vi har sjungit nationalsången konstatera att den inte handlar så mycket om Sverige. Det står tydligt: Jag vill leva, jag vill dö i Norden. Det nordiska samarbetet står oss nära. Det är lite paradoxalt att det nordiska samarbetet är så starkt förankrat jämfört med Europasamarbetet. Det är på felaktiga grunder, tycker jag, ofta kritiserat och har ofta svårt att få den folkliga förankringen och den folkliga supporten. Det visar att det finns en grundläggande kulturell samhörighet och närhet inom Norden. För mig som Haparandabo - jag är uppvuxen där - är det ganska paradoxalt att se detta. Det var faktiskt EU-medlemskapet som öppnade gränsen mellan Sverige och Finland på ett påtagligt sätt. För oss som växte upp i Haparanda var det i stort sett en vit karta på andra sidan. I och med medlemskapet i EU öppnades möjligheten till en friare gränsövergång där. Det är en utmaning och ger en större betydelse av det nordiska samarbetet. Det är nu som det nordiska samarbetet ställs på prov. Jag upplever att det från både näringsliv och medborgare i gränstrakterna nu ställs större krav än tidigare på att det ska vara möjligt att röra sig fritt över gränsen. Det är en viktig utmaning för oss. Gränsskillnaderna finns. Jag håller med Kent om att det här kanske är ett oöverstigligt problem. Det kommer alltid att finnas skillnader mellan våra nationer. Regler måste ständigt omarbetas, och det medför ständigt nya utmaningar. Med en förändrad regel kommer nya utmaningar. Det är också en ständigt pågående uppgift för oss. Det handlar mycket om regler, men det handlar också mycket om attityder och en grundläggande syn hos myndigheter och andra som har att hantera detta för att försöka hitta praktiska lösningar. Grensetjänsten i Morokulien och informationstjänsten Hallo Norden är ju positiva exempel. Jag ser fram emot den gränshindersombudsman, eller vad det kan komma att kallas, som ska aktualiseras. Att det ska förverkligas har jag en enskild motion om i dagens betänkande. Det kommer inte att lösa problemet, men det blir en katalysator som kan medverka till att ta bort gränshindren. Man kan samtidigt säga att vi har kommit en bit på väg - även om det inte är något positivt exempel - när till och med danska fotbollshuliganer kan vara bosatta i Göteborg och agera i hemlandet. Det visar att det är ett alltmer gränslöst Norden. Jag tror att Norden är viktigt också för Europas utveckling och utvecklingen av EU. Med vårt, kanske tröga, men långvariga samarbete har vi kommit framåt på speciella områden. Det kan också vara en förebild för utvecklingen av det europeiska samarbetet. Det är viktigt att vi också möter globaliseringen och bejakar globaliseringens möjligheter. Vi har all anledning att samarbeta i Norden kring globaliseringens möjligheter. Vi kan också gå före när det gäller demokrati och sociala rättigheter och visa att det går att kombinera en hög ekonomisk tillväxt med respekt för de sociala rättigheterna och, inte minst, med respekt för miljön och de begränsningar som det sätter. I det nordiska samarbetet är det självklart med miljön som en utmaning. Det gäller vårt gemensamma hav - Östersjön - som vi har att hantera, och också klimatfrågan. Barents och inte minst uppvärmningen av Arktis är en termometer på hur det står till. Den snabba uppvärmningen av Arktis är en varningssignal för hur klimatförändringarna kommer att kunna påverka oss. Det gäller att se till att den positiva utveckling som nu sker i Barentsområdet blir en hållbar utveckling och att de fantastiska resurser som finns i Barentsområdet tas till vara på ett långsiktigt hållbart sätt. Herr talman! Det nordiska samarbetet har många utmaningar. Det gäller inte minst språket och kulturen. Elina Linna var inne på vikten av att vi behåller det skandinaviska språket som gemensamt språk i det nordiska samarbetet. Samtidigt är det en stor utmaning eftersom vi har fått exempel på att engelska är det gemensamma språket i Ungdomens Nordiska Råd. Jag vet av egen erfarenhet att när nordiska ungdomar träffas är det inte skandinaviska man pratar - det är engelska. Herr talman! Det är en utveckling som kommer men det är också en utmaning för oss att i den miljön slå vakt om de skandinaviska språken. Med det yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag.

Herr talman! Jag vill hälsa samarbetsministern välkommen till kammaren. Det är trevligt att få diskutera nordiska frågor. Många av oss har under några år varit engagerade i nordiska frågor. En del är nya i debatten. Det är väldigt trevligt, tycker jag. Precis som Stefan Tornberg vill jag tala lite grann om gårdagen, den 6 juni, då vi firade Sveriges nationaldag som ska vara en symbol för Sverige som en fri, demokratisk och oberoende nation. Vi har dock en lång historia med våra nordiska grannländer. Inom Norden delar vi en unik värdegemenskap. Många av oss förstår varandras språk. Vi är vana att samarbeta med varandra helt enkelt, och våra samhällen och politiska system är uppbyggda på liknande sätt. Tre av de fem nordiska länderna är i dag medlemmar i EU. De andra två, Norge och Island, har ett nära samarbete med EU genom EES-avtalet. Och för några veckor sedan firade vi att det var 50 år sedan EU grundades. Syftet var att förhindra krig på den europeiska kontinenten. När Nordiska rådet bildades 1952 var det ett uttryck för samma behov som många andra europeiska stater kände i andra världskrigets skugga - behovet av att hitta stabila och fungerande former för samarbete med sina grannländer. För de nordiska länderna var det naturligt att söka sig till varandra. Flera viktiga beslut som underlättat integrationen mellan våra länder togs redan under Nordiska rådets första år. Exempel på detta är den nordiska passunionen men också den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. I dag bor det 24,7 miljoner människor i Norden. Nordiska rådet har 87 medlemmar som representerar fem länder och tre självstyrande områden. Finlands tidigare statsminister Paavo Lipponen lanserade 1997 inom EU begreppet den nordliga dimensionen för samarbetet med våra närområden. Nordiska rådet antog vid sin session i Stockholm 1999 ett uttalande om Norden och den nordliga dimensionen. Med detta har EU:s fokus i många avseenden flyttats upp till vår region i norr. Det är angeläget, tycker jag och Kristdemokraterna, att hävda en nordisk identitet inom EU. Men den nordliga dimensionen handlar också om att få med nordvästra Ryssland i det europeiska samarbetet. Det samarbete som Nordiska rådet utvecklar med nordvästra Ryssland kan bli en katalysator i utvecklingen av den nordliga dimensionen, som ska syfta till att främja säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling i hela regionen. Den ska också bidra till ekonomisk och social utveckling och därigenom förhoppningsvis minska skillnaderna i levnadsstandard samt minska miljöhoten och förebygga eller avvärja andra hot såsom gränsöverskridande kriminalitet, vilket jag kommer in på lite senare. Herr talman! Människohandel för sexuella ändamål, så kallad trafficking, är i dag ett stort problem i Europa där sexhandeln har ökat dramatiskt under de senaste åren. Verksamheten blir alltmer organiserad och hänsynslös. Varje år tvingas uppskattningsvis minst en halv miljon kvinnor i Europa in i prostitution och trafficking på grund av fattigdom, missbruk och bristfällig utbildning. Denna industri omsätter årligen enorma belopp. Enligt FN:s uppskattning som jag tittade lite närmare på handlar det om mellan 35 och 49 miljarder kronor. Bekämpande av trafficking i Norden och dess närområde har under lång tid varit en viktig och prioriterad fråga för Nordiska rådet. Men här återstår mycket arbete. Arbetet mot trafficking måste föras på flera nivåer samtidigt. Straffen för förövarna måste bli strängare, och temporära uppehållstillstånd, riktat stöd och skydd måste snabbt komma kvinnorna till del. Uppsökande verksamhet bör också igångsättas så att utsatta kvinnor får stöd i de länder som de sålts till, och de så kallade beskyddarna måste åtalas. Insatser måste även sättas in där, så att kvinnorna får stöd och hjälp när de återvänder hem. Människohandeln är en gränsöverskridande verksamhet. Respekten för människovärdet kräver att vi genom internationellt samarbete och genom nordiskt samarbete bekämpar trafficking med alla medel. Det handlar om att skydda kvinnornas mänskliga rättigheter. Jag har en förhoppning om att vi i dag från samarbetsministern får höra något om det arbete som pågår mellan ministrarna i just denna fråga. Herr talman! Varje år flyttar eller pendlar mer än 40 000 människor mellan de nordiska länderna. Tidigare talare har varit inne på den frågan. Omkring 250 000 människor med nordiskt medborgarskap är bosatta i ett annat nordiskt land. Det är ganska många. Ett sådant exempel, som också nämnts tidigare, är Öresundsregionen, där Öresundsbron, som jag hade möjlighet att åka över för inte så länge sedan, har inneburit en kraftig ökning av antalet gränspendlare mellan Danmark och Sverige. Ungefär en femtedel av den nordiska utrikeshandeln sker med andra nordiska länder. Nordens välstånd bygger alltså till stora delar på handelsutbytet mellan våra länder. Dessvärre finns det fortfarande byråkratiska hinder som försvårar för människor att röra sig inom Norden. Det kan till exempel gälla skatteproblem, när man har haft inkomst på ena sidan om gränsen och varit folkbokförd på den andra sidan. Det har också gällt problem med beskattning av fastigheter och fordon, rätten att tillfälligt övernatta på arbetsplatsen utan att få sin bil beslagtagen och rätten att passera en nordisk landgräns med sin tjänstebil. Smärre justeringar har gjorts, men problematiken är långt ifrån löst för gränspendlare. Här måste krafttag tas för att man ska hitta lösningar. Under året har frågan om behovet av en ombudsmannainstitution för att driva på arbetet med avskaffandet av onödiga gränshinder diskuterats inom Nordiska rådet. Och där ser jag fram emot att det kommer att läggas fram ett förslag vid rådets höstsession. Avslutningsvis ska jag säga något om kulturområdet eftersom jag också har förmånen att få vara i Nordiska rådets kulturutskott. Kulturen är ett viktigt profilområde inom det nordiska samarbetet. Under året har det nordiska samarbetet genomgått ett större reformarbete som innebär att en rad kulturinstitutioner läggs ned. Kulturarbetet kommer i stället att kanaliseras via tidsbegränsade program. Reformen ska nu göra det möjligt att fördela mer resurser direkt till kulturfältets aktörer. Det är nu viktigt att utskottet och Nordiska rådet noga följer denna förändring och detta arbete inför framtiden. Från parlamentariskt håll är det viktigt att vi verkar för att de nordiska länderna har en samlad syn på den nordliga dimensionen. Och här vill Kristdemokraterna vara med och ta ett aktivt ansvar så att det nordiska i den nordliga dimensionen verkligen stärks. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Här kommer en katt bland hermelinerna. Jag är nämligen ordinarie ledamot i utrikesutskottet men inte ledamot i Nordiska rådet. När jag insåg att jag skulle bli en katt bland hermelinerna frågade jag snabbt min kollega Jan Lindholm om vi skulle byta plats i debatten. Men vi kom överens om att vi inte skulle göra det. Det kan vara bra att någon med ett utifrånperspektiv på betänkandet också uttalar sig. När jag läste betänkandet kopplade jag väldigt snabbt till det som vi faktiskt lever med på kommunal nivå, det nordiska samarbetet på kommunal nivå som också finns väldigt väl förankrat bland alla våra kommuner, skulle jag tro. Vi träffar representanter från alla våra vänorter en gång per år. Vi äter middagar tillsammans och hittar på någon kulturell aktivitet. Vi har idrottsevenemang, och ungdomarna reser mellan länderna och är med i olika tävlingar och så vidare. Detta är väldigt positivt, särskilt för alla ungdomar som får åka till olika länder och vara med i olika sammanhang. Det senaste mötet som jag var med på i min kommun var förra året när vi hade ett vänortsmöte där olika politiska företrädare var med. Man diskuterade vad vi ska ha dessa vänortsmöten till. Vad fyller de för funktion? Det fanns en viss kritik, ungefär samma kritik som framförs i en moderat motion enligt vilken man vill lägga ned Nordiska rådet. Det fanns de som ansåg att man kanske skulle sluta med vänortssamarbetet. Det var i synnerhet Danmark som var rätt kritiskt till vänortssamarbetet över huvud taget eftersom man tyckte att det bara var någon form av fernissa som man ägnade sig åt för att man skulle göra det och hade gjort så i så många år. För danskarna var EU-samarbetet viktigare. Man kan fråga sig om man ska lägga ned någonting därför att det är gammalt och för att det finns något annat i stället. Eller ska man utveckla det vi har och som har varit framgångsrikt i så många år mellan våra kulturer i Norden? Det är inte bara kultur och idrott som har varit kännetecknande för det nordiska samarbetet. Det är också vår lagstiftning, som till stor del är likartad i våra nordiska länder på många områden just på grund av Nordiska rådet och det samarbete vi har haft där. Det är naturligtvis viktigt att vi fortsätter vårt nordiska samarbete, och det på alla nivåer. Norden är vår närmaste marknad. Norden är våra närmaste grannar. Åt andra hållet har vi utöver de nordiska länderna också Östersjöländerna, som någon talade om här. Det är viktigt att vi jobbar också i den regionen och använder oss av de kanaler vi har för att umgås med våra nära grannar. I EU-samarbetet är ju inte Norden eller Östersjön den mest prioriterade regionen. Man prioriterar Medelhavsområdet och det tidigare västra Västeuropa, där inte vi ingår. Det är mycket fokus på Medelhavet och mycket fokus på väst. Om vi ska kunna göra oss gällande i EU-samarbetet är det viktigt att vi i många fall kan vara enade här uppe i vårt område. Det är flera som har talat om de nordiska språken här. Jag minns när jag gick i skolan. Då fick vi alla på högstadiet lära oss en del nordiska språk. Vi skulle lära oss förstå danska och norska. Det här har man tagit bort. Våra ungdomar lär sig inte längre detta i dag. Det är synd. Varför ska man inte få lära sig att förstå och läsa danska och norska i dag? För ungdomar är det självfallet mycket enklare att ta till engelska. De får ju inte heller lära sig något annat. Eventuellt skulle man kunna återinföra detta - att vi åtminstone ska lära oss förstå de andra språken. Vi har pratat om gränshindersamarbetet. Gunilla Tjernberg var inne på en del av de komplikationer som finns nere i Öresundsregionen med skatter och annat. I vintras var jag i Skåne och talade med vänner och släktingar där nere. De tog upp just frågan om problemet med alla som flyttar till Malmö från Köpenhamn och arbetar i Köpenhamn men bor i Malmö eller runt om i Skåne. De betalar skatt i Danmark men har dagis, besöker kvinnojourer etcetera i Skåne - i Malmö. Samtidigt finns det någon form av överenskommelse i dubbelbeskattningsavtalet som innebär att Sverige får tillbaka 200 miljoner kronor per år. Men de pengarna går till staten och inte till Malmöregionen. Det här är någonting som ni i Nordiska rådet borde kunna ta upp och diskutera i det forum som ni har till hands där, när ni träffar alla olika länder. Hur ska vi lösa problemet med de gränshinder som de olika dubbelbeskattningsavtalen innebär? Det här med konstiga regler är någonting som inte bara vi i Norden drabbas av. Även i andra EU-länder är det ungefär samma sak. Det finns lite olika avtal mellan olika länder. Att flytta härifrån Sverige till England till exempel kan vara jättekrångligt om man ska slippa betala skatt i båda länderna. För en svensk som bor i England och sedan ska flytta tillbaka är det svårt att få börja betala skatt i Sverige igen. Vi har många olika sådana krångligheter mellan våra länder. Det är märkligt att vi efter så många år inte har lyckats lösa problemen ens med våra allra närmaste grannar - Danmark i det här fallet. Jag överlåter de lite mer interna diskussionerna om Nordiska rådet till Jan Lindholm och yrkar härmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.