Ny instansordning för arbetsmiljöärenden

Herr talman! Den här debatten kommer att avhandla propositionen med namnet Ny instansordning för arbetsmiljöärenden . Ändringar genomförs i arbetsmiljölagen, arbetstidslagen, lagen om arbetstid vid vägtransportarbete och lagen om arbetstid med mera för flygpersonal inom civilflyget. I dag ska vissa av Arbetsmiljöverkets beslut överklagas hos regeringen. De här ändringarna innebär att överklagande av Arbetsmiljöverkets beslut alltid ska ske hos allmän förvaltningsdomstol med början i den länsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats. Förslaget innebär också att prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Bakgrunden till förslaget är att prövningen från olika förvaltningsärenden under de senaste 20 åren successivt har flyttats från regeringen till domstolar eller i vissa fall till särskilda myndigheter. Ett av de ursprungliga skälen till ordningen att regeringen överprövar Arbetsmiljöverkets beslut enligt arbetsmiljölagen var att beslut fattas av partssammansatta organ, men enligt arbetsmiljölagen fattas inte de här besluten på det sättet längre. Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. Jag kan också nämna att lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2008. Med detta sagt ser jag fram emot en givande och spännande debatt.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till den reservation som bifogats betänkandet och som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom. Herr talman! Vi är många som känner stor oro över utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden och i detta fall i synnerhet den borgerliga regeringens syn på arbetsmiljöarbetet. Flera gånger har vi hört arbetsmarknadsministern från talarstolen uttala att de besparingar som görs på bland annat Arbetsmarknadsverket och avvecklingen av Arbetslivsinstitutet är viktiga förutsättningar för regeringens satsningar på att få fler i arbete. Därmed, herr talman, uttrycker man en motsättning - antingen-eller. Vi socialdemokrater har en helt annan syn på arbetslivet. Det logiska måste vara att satsa på förebyggande arbetsmiljöinsatser för att minska riskerna för att människor slås ut från arbetslivet och hamnar i det utanförskap som borgerligheten säger sig värna om, något som man inte lever upp till. Det här synsättet upprepas gång efter annan, nu också konkret i det ärende som vi behandlar. Vi socialdemokrater har i tidigare motioner presenterat ett antal förslag som syftar till att stärka arbetsmiljön eftersom vi befarar att regeringens besparingar inom det här området kommer att leda till att antalet arbetsrelaterade olyckor ökar och att en större utslagning från arbetslivet sker. Det går inte att komma ifrån att den nu föreslagna förändringen innebär att parternas inflytande över hanteringen av arbetsmiljöärendena försvagas. Det innebär också att bördan på de fackliga organisationerna ökar eftersom det naturligtvis blir så att mer tid och resurser behövs för att driva fall i domstol. Mer om detta står att läsa i motionen med anledning av propositionen, i remissutlåtanden och i reservationen. Som jag sade inledningsvis är vi socialdemokrater oroliga för utvecklingen på svensk arbetsmarknad, vilket självklart också hänger samman med de stora sparbetingen. Tolkningen av arbetsmiljölagen och dess föreskrifter förutsätter ofta bedömningar av social och teknisk mognad i samhället och av berörd bransch. En domstol kan, enligt det förslag som nu ligger på bordet, få svårigheter med den typen av bedömningar. Sociala och psykosociala frågor, arbetets innehåll och arbetsorganisationen är bara några exempel på det. Förslaget innebär att länsrätterna får sammanlagt ca 70 fler mål att handlägga per år. Har länsrätten resurser att göra en allsidig bedömning av ett arbetsmiljöärende, bedöma en bransch eller rent av besöka en arbetsplats? Remissinstanserna har uttryckt oro över detta. Det gör vi socialdemokrater också. Genom att låta parterna delta i tolkningen av reglerna och låta regeringen avgöra principiella ärenden är det möjligt att behålla en modell som bättre kan anpassas till de nya förutsättningarna. Det borde väl vara en styrka vid utvecklingen av konkurrenskraftig och långsiktigt hållbar arbetsmiljö. Det här är kontentan av förslagen: Parternas medverkan i arbetsmiljöärenden beskärs och arbetsorganisationernas inflytande över arbetsmiljöfrågorna minskar. Förslaget ökar bördan på de fackliga organisationerna genom att det tar mer tid i anspråk att driva fallen i domstol. Skyddsombudens utbildning är i dag främst inriktad på förebyggande av ohälsa och olycksfall på arbetsplatserna och inte på juridisk utbildning. Omsättningen på skyddsombud är naturligtvis också en del i detta. I dag begär regeringen in yttranden från Arbetsmiljöverket när det behövs. Om Arbetsmiljöverket blir part i en domstolsprocess kommer domstolen att kommunicera alla inlagor med verket. Med de kraftiga nedskärningar som den borgerliga regeringen ålagt Arbetsmiljöverket, vilket bland annat innebär att man förlorar ca 225 årsarbetskrafter, ger man knappast verket några goda förutsättningar att hantera det nya uppdraget. Det är lätt att riva ned. Avsaknaden av incitament och resurser innebär tyvärr också avsaknad av trovärdighet. Då, herr talman, är det ganska enkelt att yrka bifall till reservation nr 1.

Herr talman! Jag tycker att det här betänkandet om en ny instansordning för arbetsmiljöärenden tydligt visar den skiljelinje som går mellan den borgerliga alliansen och oppositionen när det gäller synen på arbetsmarknadspolitiken i stort och arbetsmiljöpolitiken i synnerhet. Jag börjar med att yrka bifall till den gemensamma reservation som vi har lämnat från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vi i Vänsterpartiet är kritiska till den förändring som föreslås när det gäller instansordningen för arbetsmiljöärenden. Vårt huvudsakliga motiv är den framtida bristen på inflytande från arbetsmarknadens parter. Den kunskap som de besitter måste tas till vara på ett bättre sätt. Speciellt kritiska är vi med tanke på den arbetsmarknadspolitik som den här regeringen för och som, trots alla vackra ord, starkt missgynnar fackföreningarna. För att stärka arbetsmiljöarbetet har parterna en betydelsefull roll att ge ett bra underlag till de beslut som ska fattas i domstol och som ska ge underlag till hur man hanterar arbetsmiljöfrågor i stort. Om parternas inflytande minskar kommer vi att få en annorlunda och sämre hantering av arbetsmiljöfrågorna även inom rättsväsendet. Det borde vara självklart att man ser det även från majoritetens sida. Det kommer också att vara svårare för Arbetsmiljöverket att, med den minskning av medel de har fått, vara den resurs de behöver vara i de här frågorna, speciellt om även länsrätterna riskerar att lida brist på resurser för att hantera det här på ett bra sätt och göra en bra bedömning. Efter nedskärningen av arbetslivsforskningen kommer också den kunskapsbank som utgörs av parterna och Arbetsmiljöverket att vara allt viktigare när det gäller arbetsmiljöarbetets utveckling. Det gäller speciellt skyddsombudens arbete. Det är de som dagligdags arbetar med frågorna. Deras erfarenhet och kunskap är oerhört viktig när det gäller bedömning av de arbetsmiljöproblem som uppstår och som måste hanteras på ett bra och rättssäkert sätt. Med det här sättet att arbeta kommer det att vara mer resurskrävande för fackföreningarna att driva ärenden i länsrätten och om man ska överpröva till kammarrätten. Vi i Vänsterpartiet har i vår motion skrivit ett förbehåll för att det här nya sättet ska fungera. Vi vill ha en partssammansatt instans som måste få yttra sig. Det borde vara ett naturligt krav att man för in det i processen. Den specialkompetens de har är nödvändig för att man ska få ett säkert förfarande. Domstolsväsendet har i övrigt anpassats efter olika uppgifter. Det kan göras även på det här området. I den här uppfattningen har vi stöd framför allt av de fackliga organisationerna. De har med samma argumentation krävt en partssammansatt instans som får yttra sig före behandlingen av ett ärende i länsrätten och även över ansökningar om prövningstillstånd till kammarrätten. Det krävs naturligtvis att det avsätts medel för att man ska klara av det. Dessutom anser vi att Arbetsmiljöverket måste tillföras de medel som krävs för att klara av den ökade arbetsbörda som den nya instansordningen kommer att innebära även för dem.

Herr talman! Den borgerliga regeringen, påhejad av de borgerliga ledamöterna i utskottet, vill att den ordning som finns i dag med överklagande av beslut hos Arbetsmiljöverket flyttas från regeringen till allmän förvaltningsdomstol. Frågan kan tyckas ganska enkel och problemfri, men så är det inte. Det som skiljer oss åt i denna fråga är synen på arbetsmarknadens parter och vilka förutsättningar Arbetsmiljöverket har att hantera frågorna med tanke på de kraftiga nedskärningar som den borgerliga majoriteten genomfört de senaste åren. I betänkandet skriver utskottsmajoriteten att "den framtida arbetsmiljöpolitiken kommer att fortsätta och utföras i en bred samverkan och diskussion med arbetsmarknadens parter och andra aktörer på området". Samtidigt lägger man fram förslag som innebär att parternas inflytande över hanteringen av arbetsmiljöärenden försvagas; deras inflytande över arbetsmiljöfrågorna minskar. Detta är givetvis väldigt negativt. I stället borde parterna användas mer aktivt i just arbetsmiljöfrågor, och deras kunskaper borde tas till vara i större utsträckning än i dag. Det är givetvis uppenbart att det kommer att krävas mer resurser hos de fackliga organisationerna för att driva ärenden i domstol. Därför frågar jag den borgerliga majoriteten: Hur hänger det ihop? Ni skriver en sak men gör något helt annat. Fru talman! Regeringen skriver i propositionen att Domstolsverket kommer att tillföras ökade ekonomiska resurser eftersom länsrätterna kommer att få ca 70 fler ärenden per år att hantera. Regeringen gör också bedömningen att Arbetsmiljöverket kommer att få en ökad börda, men i det fallet tillför man inga extra ekonomiska medel. Det är ganska ologiskt. Från Miljöpartiets sida tycker vi att det är orimligt att lägga fler och mer krävande arbetsuppgifter på Arbetsmiljöverket samtidigt som inga extra ekonomiska resurser tillförs. Den borgerliga utskottsmajoriteten skriver att "Arbetsmiljöverket bör kunna hantera denna nya situation inom ramen för verkets befintliga organisation och budget". Det betyder i klartext att något måste bli lidande eftersom Arbetsmiljöverket redan i dag är slimmat till ett absolut minimum. Några nya pengar till Arbetsmiljöverket lär uppenbarligen inte komma i det kommande budgetförslaget från regeringen. Sedan den borgerliga majoriteten tog över har över hundra personer fått lämna Arbetsmiljöverket. Effekten av detta kommer vi med all säkerhet att få se längre fram när arbetsmiljöproblemen ökar på arbetsplatserna. När det gäller neddragningar vid Arbetsmiljöverket argumenterar den borgerliga majoriteten för att anslagen till Arbetsmiljöverket nu kommer att ligga på samma nivå som i slutet av 90-talet och att detta bör räcka. Men de glömmer att tillägga att Arbetsmiljöverket jämfört med 90-talet i dag har fler och mer betungande arbetsuppgifter som ska utföras. Det är helt riktigt att den tidigare majoriteten i riksdagen, bestående av Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, kraftigt höjde anslagen i början av 2000-talet. Det gjorde vi för att vi ansåg, och anser fortfarande, att arbetsmiljöfrågorna är oerhört viktiga, och de uppgifter som Arbetsmiljöverket sysslar med ska vara kraftigt prioriterade. Att förhindra att vi har dåliga arbetsmiljöer på våra arbetsplatser är något vi borde satsa mer på, inte mindre. En god hälsa lönar sig samhällsekonomiskt, inte minst genom att det mänskliga lidandet på arbetsplatserna minskar. När fler och fler arbetar krävs mer resurser på Arbetsmiljöverket. Vill man att förslitningsskador och psykisk ohälsa ska minska och olyckor på arbetsplatserna förhindras krävs ett förebyggande arbete, vilket Arbetsmiljöverket genom det systematiska arbetsmiljöarbetet varit en garant för. Det är också viktigt att de fackliga parterna är delaktiga i arbetsmiljöarbetet eftersom de känner till verksamheten på arbetsplatserna. Miljöpartiet anser att mer resurser måste ges till Arbetsmiljöverket. Om det inte med tydlighet redan framgått upprepar jag att vi yrkar bifall till reservationen från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet och därmed avslag på propositionen och utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Redan 1984 angav den dåvarande s-regeringen att det länge varit en strävan att avlasta regeringen ärenden av löpande art så att statsråden skulle få mer tid för större och mer övergripande frågor. De senaste 20 åren har prövning av olika förvaltningsärenden successivt flyttats över från regeringen till domstolarna just för att regering och departement ska få större möjligheter att prioritera politiska uppgifter. Det är naturligt att detta även ska börja gälla för ärenden som rör arbetsmiljöfrågor. Det finns inget rationellt skäl att undanta just dessa frågor från den ordning som gäller i övrigt. Socialdemokraterna invänder i sin motion mot två saker. Den första invändningen är att ett överklagande av Arbetsmiljöverkets beslut kan medföra behov av politiska ställningstaganden som en domstol inte ska göra och att regeringen därför ska ha sista ordet även i framtiden. Det är naturligtvis mycket glädjande att oppositionen har större förtroende för alliansregeringen än för svenska domstolar när det gäller arbetsmiljöfrågorna. Så brukar det normalt inte låta i debatten. Ändå är det ett anmärkningsvärt ställningstagande. Det strider mot själva grunden för svensk och europeisk demokrati och rättssäkerhet där man brukar vara noga med att skilja mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Om regering eller riksdag finner att en föreskrift eller lagregel tillämpas på ett sätt som inte är önskvärt ska man naturligtvis ta initiativ till att ändra lagregeln. Däremot är det synnerligen olämpligt om regeringen gör en politisk tolkning av en lagregel eller föreskrift för att man inte tycker att regeln ger rätt utfall. Den andra invändningen från Socialdemokraterna, som också finns i oppositionens gemensamma reservation, är att det finns risk för att domstolen inte har resurser att göra en allsidig bedömning av ett arbetsmiljöärende. Denna invändning känns inte särskilt relevant. Visst förekommer det av naturliga skäl ett antal komplicerade ärenden inom arbetsmiljöområdet som kommer att kräva en omfattande analys från domstolen sida, men det är svårt att se att just arbetsmiljöfrågorna skulle vara mer komplicerade eller svårare för domstolen att hantera än alla andra komplicerade samhällsfrågor. Utskottets majoritet konstaterar också i betänkandet att eventuella intresseavvägningar självklart bör kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt av de allmänna förvaltningsdomstolarna, som även i andra typer av mål tvingas göra sådana intresseavvägningar. När man läser oppositionens reservation får man intrycket att oppositionen närmast underkänner svenska domstolars och domstolsjuristers kompetens, vilket egentligen är ganska uppseendeväckande. Fru talman! Oppositionen talar i sin reservation också om vikten av att Arbetsmiljöverket har möjlighet att utnyttja arbetsmarknadens parter som kunskapskälla i arbetsmiljöfrågor. Det är svårt att ha någon invändning mot detta i sak. Så fungerar det i dag, och det är inte något som alls förändras genom det lagförslag som denna debatt handlar om. Även i framtiden kommer det att finnas lika goda möjligheter som i dag till samråd mellan Arbetsmiljöverket och arbetsmarknadens parter. Exempelvis framgår det tydligt av regelverket att Arbetsmiljöverket ska samråda med representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer innan verket beslutar om olika föreskrifter och i större förvaltningsärenden samt även i övrigt när det behövs för verksamheten. Var och en som läser betänkandet i detta ärende måste rimligen inse att ingen del av dessa samrådsmöjligheter påverkas det minska genom att man överklagar redan fattade beslut i en domstol i stället för hos regeringen. Fru talman! Sammanfattningsvis innebär förslaget om en ny instansordning i arbetsmiljöärenden en naturlig förändring som jämställer dessa ärenden med andra viktiga samhällsfrågor som sedan länge avgörs i en domstol som sista instans. Inget av de anförda skälen mot den föreslagna förändringen känns relevant. Tvärtom är det en viktig reform för att avlasta regeringen en olämplig och onödig arbetsuppgift och samtidigt garantera att det är juridiska och inte politiska avvägningar som ska fälla avgörandet vid överklagande av myndighetsbeslut. Trots oppositionens starka tro på regeringen som sista instans i arbetsmiljömål yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. I detta anförande instämde Reza Khelili Dylami och Anna König Jerlmyr (båda m), Tina Acketoft (fp), Désirée Pethrus Engström (kd) samt Lennart Levi (c).

Fru talman! Jan Ericson är rätt så vältalig när det gäller att försvara det här betänkandet, men det finns några saker som jag tycker är lite märkliga som han lyfter upp. Du citerar våra reservationer och våra motioner och så vidare. Då finns det en del saker som du på något sätt försöker undervärdera. Vi har ett förslag om att ha något slags partssammansatt instans för att ta till vara den kunskap som finns i den här rättsprocessen. Det är det som vi egentligen är ute efter. Att Arbetsmiljöverket och parterna samverkar i föreskriftsarbete och sådant är jättebra. Men det här handlar faktiskt om rättsprövning av olika saker som då lyfts till en domstol. Där kan man definitivt behöva nyttja den kunskap som finns hos parterna. Vi pratar om både arbetsgivare och fackföreningar. Problemet när det gäller de saker som ni gör från regeringens och alliansens sida är att det för det mesta är till men och negativt för just fackföreningarna. De kan belastas mer. De har inte något att säga till om när det gäller de här bitarna i domstolen. Vi underkänner inte domstolsväsendet. Men det finns i många olika sammanhang experter, kan man säga, som har en kompetens i olika frågor som ofta får vara med och hantera de här frågorna. Varför är det inte så när det gäller arbetsmiljöärenden? Det är ju väldigt komplicerade frågor, och kunskapen finns faktiskt oftast just hos parterna på arbetsmarknaden. Vi vet att Arbetsmiljöverket och andra instanser också har det här. Men jag tänker på dem som framför allt jobbar med det dagligdags och som har kunskap om detta. Det dyker upp nya problem också, för de kommer naturligtvis att hamna i domstolarna. Då är det faktiskt parterna. Frågan är: Vad har Jan Ericson och majoriteten emot det förslag som vi från Vänsterpartiet lägger fram, om att faktiskt sätta in en partssammansatt instans som får yttra sig om det här och hjälpa till? Skulle det vara något hinder för att få en mer rättssäker process?

Fru talman! Jag är själv jurist. Det är inte någon speciellt vanlig lösning i svenskt rättsväsende att en partssammansatt grupp ska vara någon sorts extrainstans i en domstol. Det hela blir väldigt konstigt. Samtidigt finns det ingenting som hindrar en domstol. En domstol har rätt att ta in den information som man vill och att ta fram information på olika sätt om man känner att det behövs. Det finns alltså ingenting som hindrar att domstolen tar fram information från en facklig organisation om man känner att det skulle behövas. Jag har ett väldigt stort förtroende för våra domstolar. Jag tror att de löser de här frågorna. Jag har väldigt svårt att tro att just de här frågorna skulle vara så mycket mer komplicerade för en domstol än alla andra komplicerade frågor. Under min tid som jurist - jag har jobbat i 15 år som jurist - har jag sett ganska många knepiga ärenden hanteras i domstolar. De brukar faktiskt lösa de här problemen på olika sätt och anpassa sin verksamhet och den information de tar in utifrån vilka problem de ska lösa.

Fru talman! Jag tror, i fråga om det arbete som jag har bedrivit när det gäller arbetsmiljö, att arbetsmiljöfrågorna faktiskt är lite speciella. Det är många gånger svårare att ta fram det här. Dessutom har vi en situation där allting på arbetsmiljöområdet skärs ned från regeringens sida. Forskningsbiten finns inte med. Att man ska få ett rättssäkert underlag när det gäller alla de här frågorna måste domstolen vilja ha med. Det finns inte tillgång till det, utifrån att man har dragit ned på Arbetslivsinstitutet och tagit bort det. Arbetsmiljöverket har inte tillräckliga resurser för att jobba med det. Facket har det inte. Skyddsombuden får inte det som de behöver ha. Då är det klart att även om domstolen kan ta in det här blir den delen kanske någonting som man inte gör därför att det inte finns tillgång till det här. Det är det som är grejen i det hela. Att skapa en partssammansatt instans där man ger resurser för att den faktiskt ska vara en tillgång i domstolarnas arbete måste ju vara mycket bättre. Det kan inte vara till men. Det kan inte vara negativt att ha det så, om nu domstolarna behöver ha den här kunskapen. Det är det som är vår poäng i det hela. Det är inte så att man egentligen på något sätt ändrar när det gäller instansärende. Vi har också skrivit i vår motion att det här säkert kan fungera om man tillgodoser just den biten. Men du måste se till att den kompetens som finns hos arbetsmarknadens parter tas till vara. Det är det som är själva kärnan i det vi säger. Jag kan inte se att det på något vis skulle stå i motsats till det som Jan Ericson också är ute efter. Varför inte ta in det här? Det krävs naturligtvis resurser. Det krävs pengar. Men det kräver vi i alla fall. Vi bör ha mycket mer på arbetsmiljöområdet. Att regeringen har dragit ned på Arbetsmiljöverket och tagit bort Arbetslivsinstitutet - forskning finns alltså inte med - gör att det här blir ännu svårare. Då är egentligen vårt krav eller vår önskan väl befogad. Det kanske till och med är ett bra förslag för att få det här att bli mycket bättre än med just det förslag som ligger i betänkandet.

Fru talman! Jag var beredd på att diskussionen skulle handla om ALI och Arbetsmiljöverket, precis som vanligt. Det är ju den enda fråga som normalt brukar komma upp i alla diskussioner. Det är faktiskt så här, som vi har avhandlat i den här kammaren ett antal gånger: Arbetsmiljöverkets anslag kommer framöver att ligga ungefär på den nivå som det låg på i slutet av 1990-talet. Därför är det väldigt svårt att se den fruktansvärda nästan nedläggning som Torbjörn Björlund pratar om när det gäller Arbetsmiljöverket. Vi tror helt enkelt att de resurser som finns där kommer att räcka till den här verksamheten. Jag förstår inte den här oron när det gäller parternas medverkan. Parterna kommer ju att vara med under diskussionerna och när Arbetsmiljöverket fattar sina beslut. Det är de som sedan överklagas. Om det är en komplicerad fråga kommer man av handlingarna och underlagen i Arbetsmiljöverkets beslut att kunna se vad det har varit för diskussioner. Det kommer också en domstol att kunna ta del av. Parternas åsikter under en diskussion fram till ett avgörande hos Arbetsmiljöverket kommer givetvis att finnas tillgängliga för domstolen. Jag vet inte vad det är för någonting nytt som man i så fall skulle komma fram till. Jag tror inte att Torbjörn Björlund behöver vara så orolig för att parterna inte kommer att ha inflytande över arbetsmiljöfrågorna. Så som förslaget ligger kommer de att fortsätta att ha det.

Fru talman! Jan Ericson säger att han blir fundersam över oppositionen, och så drar han upp det här med att vi inte skulle vilja ställa upp på att avlasta regeringen. Vi skulle säkerligen vilja avlasta regeringen väldigt mycket. Men i den här frågan låter det nästan som att man inte har tittat på konsekvenserna av det här genomförandet, utan orsaken är att man vill avlasta regeringen arbete. Den problematiken och den diskussionen kan man självklart inte ställa upp på. Det jag och vi socialdemokrater skulle ha önskat är att man hade initierat åtgärder för att stärka arbetsmiljön. Men i stället, Jan Ericson, har man gjort tvärtom. Man har dragit ned resurserna för Arbetsmiljöverket. Det har blivit färre inspektörer som jobbar inom den verksamheten. Jag rabblade upp flera indragningar i mitt anförande. Dessutom är det Arbetslivsinstitutet, där den samlade kunskapen försvinner. Det är klart att vi socialdemokrater ser med stor oro på den här utvecklingen och mycket av det som också remissinstanserna säger. Jag tänker på Arbetsmiljöverkets mindre resurser och mindre inflytande för de fackliga organisationerna. Tror inte Jan Ericson på det?

Fru talman! Nej, det gör han inte. Jag tror inte på det. Jag tror att inflytandet för de fackliga organisationerna och för arbetsmarknadens parter totalt sett inte alls kommer att påverkas av detta, helt enkelt eftersom det här handlar om själva överklagandet av ett redan fattat beslut. Och när det gäller det beslut som har fattats har parterna normalt varit med under den diskussionen eller på olika sätt påverkat de förordningar och föreskrifter som leder fram till beslutet. Jag tror att parternas inflytande kommer att vara lika bra som det är i dag. Den här debatten handlar om instansordningen vid överklagande. Den handlar inte om resurserna hos Arbetsmiljöverket och framför allt inte om Arbetslivsinstitutet. Men jag kan i alla fall påminna om att regeringen har påbörjat ett omfattande arbete just för att lyfta upp de viktiga arbetsmiljöfrågorna i framtiden. Vi kommer säkert att få anledning att återkomma till detta i en massa andra debatter framöver. Jag har en liten känsla av att min efterföljande talare också kommer att beröra de här frågorna. Men i dag ska vi diskutera det betänkande som ligger på bordet, och det gäller instansordningen för arbetsmiljöärenden. En av anledningarna till att man gör det här är faktiskt att man helt enkelt vill flytta bort den här typen av frågor från regeringen och i stället låta ärenden avgöras i en domstol. Som jag sade när jag inledde mitt anförande sade Socialdemokraterna redan 1984 att det är en strävan att man ska avlasta regeringen löpande ärenden, så att statsråden kan ägna sig åt de större och övergripande frågorna. Det är precis det som det här går ut på.

Fru talman! Men man måste se konsekvenserna. Man kan inte föra över arbetsuppgifter till andra och sedan inte ge resurser för detta. Man måste också lösa inflytandefrågorna för de fackliga organisationerna. Tolkningarna av arbetsmiljölagen och dess föreskrifter förutsätter många gånger bedömningar av både social och teknisk mognad i samhället och inte minst av branscher. Flera remissinstanser anser att domstolarna kan få svårigheter med dessa bedömningar, främst när det gäller sociala och psykosociala förhållanden, vad arbetsorganisationen innehåller och så vidare. En överklagan av Arbetsmiljöverkets beslut kan också medföra politiska ställningstaganden som en domstol inte ska göra. Det finns konsekvenser som inte är berörda. Det är det som vi vänder oss mot. Detta är slarvigt genomfört. Men jag förstår det, om det är av endast ett enda motiv som Jan Ericson framför detta, nämligen att avlasta regeringen arbetsuppgifter. Det står också i utskottets ställningstagande. Nu sade Jan Ericson att kommande debattör kommer att ta upp dessa frågor men att man också har genomfört väldigt mycket samråd och så vidare om detta. Det var ett seminarium om arbetsmiljöfrågorna och utanförskapet i augusti. Sedan kom tankeramarna. Därefter kom det i början av april en inbjudan från regeringen till en diskussion med parterna om dessa frågor. Det är det som har varit, ingenting mer. Det tycker inte jag bådar gott för det samarbete och de diskussioner som ska vara. Tittar man på vilka åtgärder som man vidtar och vilka konsekvenser de får ser jag att det är tydligt. Det ger tyvärr inte något större förtroende för regeringen i arbetsmiljöarbetet, och det beklagar jag.

Fru talman! Det är märkligt att den regering som Sylvia Lindgren säger är så värdelös i arbetsmiljöärenden ändå är önskvärd som sista instans att avgöra alla arbetsmiljöärenden. Det tycker jag faktiskt är väldigt spännande. När jag hör om social och teknisk mognad och att domstolen inte skulle klara av att göra dessa bedömningar av psykosociala frågor tycker jag att det är en väldigt märklig inställning med tanke på de oerhört komplexa ärenden som avgörs i domstolar i dag. Vi lever i ett väldigt komplicerat samhälle, och de flesta rättsfall, tvister och problem som kommer till domstolarna är oerhört komplicerade. Varför skulle inte en domstol kunna klara av att hantera ett komplicerat arbetsmiljöärende? Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag kan inte förstå oron från Sylvia Lindgren över huvud taget i denna fråga.

Fru talman! Låt mig först nämna det som vi alla tycks vara överens om: Vi vill ha ett bra arbetsliv. Vi vill ha ett friskt arbetsliv. Vi vill inte att folk ska bli sjuka av det. Vi vill att folk ska må väl av det och vara produktiva. Det förenar oss alla. Jag tror inte att någon protesterar mot den slutsatsen. Frågan är hur vi ska åstadkomma detta. Jan Ericson har diskuterat ämnets juridiska aspekter. Jag är inte jurist och har väldigt svårt att delta i en sådan diskussion. Men jag har fullt förtroende för de slutsatser som han har dragit. Jag tror precis som han att en domstol är väl så kompetent att göra dessa bedömningar som någonsin ett regeringskansli. Det är inte så att våra statsråd, deras statssekreterare eller deras departementsråd och så vidare besitter en högre visdom som ger dem en insikt i förhållanden som jurister inte kan klara. Det är den ena saken. Den andra saken är att oppositionspartierna diskuterar som om förhållandena före september 2006 skulle ha varit väldigt idylliska. Jag har varit med i dessa utvecklingsfrågor i åtminstone 50 år, och jag vet att så inte var fallet. Jag vet att många människor slogs ut under resans gång av dåliga arbetsförhållanden. Vi hade en socialdemokratisk regering. Vi hade en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister. Jag tvivlar inte på hans goda vilja. Men jag tvivlar på de direktiv och på de möjligheter att agera som han fick uppifrån från sin regeringschef. Sanningen är att utanförskapet ökade och var mycket högt. Just nu är det uppe i 551 000 personer som inte har ett jobb att gå till på grund av att de är förtidspensionerade. Det är inte en utveckling som uppkommer över en natt. Det är en utveckling som tar decennier. Det lät man ske, och man lät det hela fortlöpa. Jag har ett intryck av att oppositionspartierna väldigt gärna vill göra någonting åt det. Det erkännandet ska ges. Men hur? Jo, med inspektioner. Visst är inspektioner bra, och visst kan man inte alltid förlita sig på andra människors goda vilja. Det ska också göras domstolsprövningar. Ja, visst kommer även sådana att behövas fortsättningsvis. Men finns det inte en annan och möjligen effektivare och bättre modell? Det är att satsa på kunskap. Det behövs forskning. Det är sant att Arbetslivsinstitutets nedläggning orsakade en nedgång i forskningspotentialen med ungefär 200 miljoner. Men vi ska inte glömma att Fas varje år delar ut ungefär 150 miljoner till dessa ändamål. Partsorganet Afa delar ut ungefär lika mycket. Vinnova delade förra året ut 70 miljoner. Troligen blir det mer i dag. 370 miljoner är inte att förakta. Men det är inte tillräckligt. Så långt har oppositionen rätt. Det som jag hoppas och tror är att en del av den deficit som har uppkommit kommer att rättas till i forskningspropositionen som kommer att läggas fram i höst. En del ytterligare medel kommer att tillskjutas. En möjligen ännu viktigare fråga är utbildning. Är det enbart skyddsombud, inspektörer eller jurister som ska hantera dessa frågor? Är det egentligen inte hela arbetslivet som ska göra det? Jag har en dröm, och den drömmen är att alla chefer i en inte alltför avlägsen framtid ska ha ett grundkunnande om arbetsmiljö och ledarskap. I dag har de inte det. Jag har tagit reda på att av de studenter som utbildas vid Kungliga Tekniska högskolan är det kanske 20 procent som får denna kunskap. 80 procent får den inte. Det är ett elände. Det borde vara omvända proportioner. 80 procent borde kunna grundläggande data om vad folk behöver, vad folk förmår och vad som får folk att så att säga ticka, att må bra och fungera bra. Det är där som vi ska sätta in den stora åtgärden, att införa en obligatorisk utbildning. Jag förväntar mig visst motstånd från den akademiska kretsen eftersom det inte är alltid som de gillar obligatorier. Men jag tror faktiskt att obligatorier kommer att vara nödvändiga, så att nästa generation chefer, oavsett om det är civilingenjörer, civilekonomer, läkare, lärare, skolledare eller någon annan kategori, har ett grundkunnande om vad människor behöver, vad människor förmår och hur människor ska fungera fram till pensionsålderns inträdande. Då tänker jag på ålderspension och inte på förtidspension. I dag förtidspensioneras oerhört många alldeles för tidigt. Det är någonting som den dåliga arbetsmiljön också bidrar till. Det är där som vi ska sätta in stöten, och det är där som vi ska sätta in de förebyggande åtgärderna. På den punkten hoppas jag givetvis på enighet och på fullt stöd från både allianspartierna och oppositionspartierna. Fru talman! Med detta sagt yrkar jag bifall till propositionen och avslag på motionerna. I detta anförande instämde Anna König Jerlmyr (m).

Fru talman! Egentligen begärde jag replik bara för att få tillfälle att prata lite med Lennart Levi som ju är en väldigt kompetent man på det här området. Vi tycker att det är kul att han finns med här, för ofta håller han med oss i oppositionen. Vi har ju många bra synpunkter där han faktiskt tycker likadant. Jag har några frågor som jag skulle vilja lyfta fram som Lennart Levi lite grann tog upp i sitt anförande. Den första frågan handlar om var man får tag på kunskap. Det här handlar ju om en rättsinstansordning som ska förändras och som på något sätt ska påverkas på bästa möjliga sätt och som ska få tag på underlag till sina beslut. Frågan är var den mesta kunskapen finns. Vi menar att den finns hos de fackliga organisationerna och hos arbetsgivarna som jobbar med detta varje dag. Den andra frågan är det historiska. Det var inte idylliskt före 2006, och det vet vi alla. Men i debatten för man ofta fram att man kommer att hamna på en nivå som motsvarar slutet på 90-talet när det gäller resurser till arbetsmiljöarbete, och frågan är om det räcker med tanke på de arbetsmiljöproblem vi har i dag. Skulle man vara nöjd med lönen man hade för tio år sedan, bara för att det på något sätt ska räcka till? Jag tror inte det. Det finns alltså ett antal sådana frågor som måste lyftas fram. Samma sak gäller diskussionen om utanförskap. Vi har någonstans satt ett mål att hitta en väg till det vi vill kalla det goda arbetet, alltså där arbetsmiljön blir någonting naturligt att jobba med. Frågan är hur man ska kunna förebygga de nya problem som kommer inom arbetsmiljön när man drar ned på resurserna. Det handlar framför allt om forskningen. Vad jag vet har man i den kommande propositionen inte lovat något speciellt när det gäller arbetsmiljöforskning. Min fråga är: Finns det på något sätt några signaler om att just de bitarna kommer att vara prioriterade i forskningspropositionen?

Fru talman! Jag kan inte förutse vad som kommer att stå i forskningspropositionen. Det är att överskatta mitt inflytande. Det är inte jag som skriver den. Men jag har haft möjlighet att kommunicera alliansens och mitt partis synpunkter på vad som bör stå i den till högskole- och forskningsministern, och mitt intryck är att han lyssnade med sympati och förståelse. Talaren har rätt i att det spelar roll varifrån kunskapen kommer. Varifrån kommer den då? Jo, den kommer från forskningen. Den kommer från den vetenskapliga världslitteraturen. Den finns i stora delar hos parterna; det är alldeles riktigt. Där ska den finnas, och där ska den tillämpas. Men det går inte att tillämpa den i ett lufttomt rum. Det måste till att alla berörda ges en mycket bättre kvalifikation, en mycket bättre kunskap på det här området, än de i dag har. Resursernas storlek spelar roll - ja. Så är det utan tvekan. Utan pengar kan man inte göra någonting, men det spelar också roll hur man använder resurserna. Om man använder dem till en utbildning i universitetsvärlden är det exempelvis en ganska billig historia. Det kostar inte många miljoner att göra det. Gjorde man det på ett konsekvent sätt skulle enorma vinster kunna göras. Det goda arbetet ska vi sträva efter, och utanförskapet ska vi motarbeta på alla vis, vare sig det gäller arbetslivet eller i samhället utanför. Oppositionen har inte lyckats särskilt bra fram till september 2006. Ge oss chansen att visa att vi kan lyckas bättre och kanske rent av till en lägre kostnad!

Fru talman! Jag vet inte om jag vågar lova något mer än fram till 2010. Sedan tror jag att vi kommer att försöka byta regering i alla fall. Det här med att skapa en bra utbildning hos cheferna är sympatiskt. Jag skulle kunna ställa upp på det, om man sätter till resurser. Det handlar väldigt mycket om utbildning. Att man den vägen faktiskt kan få ett bättre arbetsmiljöarbete tror jag också, men i grunden har arbetsmiljöarbetet historiskt sett varit en kamp för fackföreningsfolk att skapa en bättre arbetsmiljö. Så har det varit genom historien. Man har inte fått något gratis av arbetsgivarna - väldigt sällan i alla fall. I dag är retoriken, bortsett från smileys och sådant, att man ska ha en positiv anklang till arbetsmiljöarbete - visst, men jag tror inte att det räcker. Det kommer inte vara detta som driver det framåt heller, utan det kommer att vara en kamp för bättre arbetsmiljö mot motsträviga arbetsgivare. Tyvärr tror jag att den bilden stämmer. Det andra handlar om att använda resurserna på rätt sätt, och vår kritik mot att man lade ned Arbetslivsinstitutet var just att man där hade en chans att samla de kunskaper som togs fram. Man hade dem lättare tillgängliga i det här arbetet. Det hade säkert varit lättare även för en domstol, i rättsprocessen, att använda de kunskaper som fanns om det hade funnits samlat. Detta kommer att bli svårare framöver, för detta institut finns inte längre. Sverige är ett av de få länder som inte har något sådant, vilket naturligtvis måste vara ett problem. Dessutom kan det vara ett problem om man faktiskt skulle vilja skapa något slags utbildning för chefer, för hade man haft den kunskapen samlad och kanaliserat den så hade man kunnat använda den på ett bra sätt.

Fru talman! Jag kan inte säga vad som kommer att stå i en framtida proposition, för det ligger utanför mitt mandat, men jag kan säga vad vi har försökt föra fram. Det är att de stora universiteten, tvärs över de olika fakulteterna, skulle samarbeta för att åstadkomma just det som Torbjörn Björlund efterfrågar. Om Karolinska Institutet, Stockholms universitet, Kungliga Tekniska högskolan och kanske också handelshögskolan samarbetar, får medel för detta samarbete och lägger pussel med sin enorma forsknings- och utbildningspotential så kan till lägre kostnad väldigt mycket åstadkommas. Kräver det kamp? Ja, det har det gjort historiskt. Men jag gissar att Torbjörn Björlund känner till Saltsjöbadsavtalet och det som kom efter det. Jag tror att lite av den andan går att återuppliva och att det inte behöver ske under kamp, därför att det ligger i arbetsgivarnas egenintresse. De skapar ett bättre varumärke om de uppför sig bra. De har lättare att rekrytera personal om de uppför sig bra. De får en bättre produktivitet om de uppför sig bra. Inte minst får de en bättre verkningsgrad på den insatta personalen än de annars hade fått. Allt detta är starka argument för arbetsgivarsidan och för arbetstagarsidan att finna gemensamma plattformar och utgångspunkter.

Fru talman! Låt mig först också få säga att jag har mycket, mycket stor respekt för Lennart Levis kunnande i dessa frågor. Jag har också haft möjligheter att följa mycket av Lennart Levis föreläsningar inte minst kring stressforskningen under många år. För inte så länge sedan läste jag också i en föreläsning som Lennart Levi hade haft. Det lät väldigt bra. Han inledde med att säga: Vi ska ha jobb, men vi ska ha bra jobb. Detta tycker jag är en oerhört viktig fråga, för det handlar om det förebyggande arbetet och självklart också mycket om kunskapens, forskningens och utbildningens betydelse och också att man utbildar både arbetstagare och arbetsgivare, för det är oerhört viktigt att denna samverkan finns. Men vad är det som har skett? De partssammansatta medlen har också minskat, så utbildningen av skyddsombuden har blivit mycket lägre. Tittar vi på hur många arbetsgivare som utbildas i dag ser vi skrämmande siffror. Jag tror att även Lennart Levi har sett den statistiken. Antalet inspektörer har också de blivit färre. Det är ett bekymmer, för inspektörernas roll är inte i första hand att vara ute på stora företag där man har organiserat arbetsmiljöarbete, utan de är snarare med när det gäller de små och medelstora företagen. Det är klart att det här ligger i arbetsgivarnas egenintresse, säger Lennart Levi. Jag kan hålla med om det, men det ser inte riktigt ut så på arbetsmarknaden, och det är därför som dessa neddragningar gör oss så förtvivlade. Delar inte Lennart Levi den uppfattningen?

Fru talman! Om neddragningarna som Sylvia Lindgren nämner var det enda som inträffade skulle jag dela oron, men det är det ju inte. Det ska det inte heller vara och alldeles speciellt inte i framtiden. Det är riktigt att regeringen ännu inte är färdig med sitt tänkande, men den har tagit in vad parterna har framfört. Den lyssnar, den diskuterar och den kommer alldeles säkert att agera både på arbetsmiljöforskningssidan och på arbetsmiljöutbildningssidan, förutom de insatser som Utbildningsdepartementet kan göra. Jag tackar för Sylvia Lindgrens stora respekt för mig. Om den är så stor hoppas jag att Sylvia Lindgren verkligen litar på det jag säger. Det finns en äkta vilja i alliansen att få det goda arbetslivet. I mitt parti, Centerpartiet, talar vi om livsvänligt arbetsliv, inte bara goda jobb utan också jobb för alla som kan och vill jobba. I dag är det ett enormt utanförskap som gör mig utomordentligt orolig. Det är alldeles för många som inte är hundraprocentiga och inte passar in i alla jobb och inte kan ta varje jobb. Men de skulle kunna jobba i någon omfattning, i något jobb eller under några betingelser som i dag inte kan plockas fram. Jag tror att med ett mer innovativt tänkande, där vi inte biter oss fast vid vad som varit under de senaste 10, 20, 30 åren, utan där vi tänker i nya banor kan långt fler få arbete, bättre arbete och friskare arbete. De kan må bättre och samtidigt producera mer och effektivare.

Fru talman! Dilemmat är ju, Lennart Levi, att man drar ned resurserna först. Därefter säger man att det är klart att vi ska försöka prata med varandra så får vi se vad det blir av det. Men det hinner ju hända väldigt mycket under resans gång. Tyvärr kan man inte säga att arbetet har varit särskilt påskyndat när det gäller vidareutvecklingen och vad ersättningen ska bli. Jag vill tro på vad Lennart Levi anser om arbetsmiljöfrågorna och också det sätt som han har drivit dem på. Det som oroar mig är när jag ser att man gör neddragningar utan att göra något i andra änden. Vi får vänta och se. Sedan hoppas vi naturligtvis att Lennart Levis inflytande på regeringen kan bli stort i dessa frågor. Men jag känner mig inte övertygad. Förlåt min oro, den är tyvärr berättigad. Det kan vi se statistik över i dag också när det gäller förhållandet ute på arbetsplatserna, inte minst de små och medelstora. Vi delar uppfattningen att den nya instansordningen innebär att parternas medverkan i arbetsmiljöärendena beskärs och att arbetsorganisationernas inflytande över arbetsmiljöfrågorna minskar. Det måste ändå skapa en oro inför den samverkan som man pratar om när man skär ned på ena hållet. Förslaget ökar också bördan på de fackliga organisationerna genom att mer tid går åt till att driva fall i domstol. Det innebär inte minst kostnader, också för skyddsombuden och deras utbildning i juridik, liksom det som ligger på arbetsgivarna. Jag tycker att mycket ska ligga främst på det inriktade förebyggandet av ohälsa och olycksfall på arbetsplatserna. Det är det här sammantaget som inte går ihop i förhållande till det förslag som vi nu diskuterar och de åtgärder som vidtas.

Fru talman! Vi är överens om målsättningen. Vi är inte överens om hur den målsättningen ska uppnås. Jag förstår kritiken att någonting skedde men inga omedelbara kompensatoriska åtgärder vidtogs. Det är möjligen svårt för en nytillträdd regering och utan att säkert veta att den skulle bli vald att ha färdiga planer på det här området. Det tar lite tid att få fram idéer. Nu arbetar man så att man inbjuder parterna att komma med förslag. Jag har läst tankeramen. Jag kan inte finna annat än att den är bra skriven, att där står väldigt väsentliga saker. Låt mig gå lite tillbaka i tiden. Innan arbetsmarknadsministern hette Sven Otto Littorin hette han Hans Karlsson. Jag gillade Hans Karlsson. Men jag såg Hans Karlssons vånda när han inte fick göra det som så uppenbart var efterfrågat, nämligen ungefär det som Sylvia Lindgren talar om nu. Han ville göra. Han kunde göra. Men han fick inte. Varför var inte Sylvia Lindgren uppe i talarstolen då och ställde frågor med en annan adress?