Ny myndighetsstruktur på transportområdet

Herr talman! Som Annelie Enochson sade är det här ett enigt betänkande. Vi har inga reservationer från oppositionen. Däremot har vi ett särskilt yttrande. Jag vill ta tillfället i akt och redovisa varför. När man nu inrättar Trafikverket är det en mycket stor organisationsförändring som kanske kan ge vissa betydande fördelar på sikt när det gäller infrastruktursatsningarna framåt. Man kan ta ett mer samlat grepp. Därför säger vi i den rödgröna oppositionen inte nej till Trafikverket. Däremot är vi väldigt kritiska till det sätt som det här genomförs på. En av de största organisationsförändringarna någonsin inom utskottets område genomförs genom en bisats i statsbudgeten. Det betänkande vi nu debatterar handlar egentligen om lagtekniska förändringar som en följd av beslutet i samband med budgeten. Vi tycker att en sådan här fråga förtjänar en mer seriös riksdagsbehandling. Den förtjänar också en grundligare analys av riskerna med att genomföra det här. Det är nämligen inte bara fördelar. Det finns stora förtjänster att göra med det här bildandet, men man ska heller inte blunda för att det finns stora risker med genomförandet. Det här arbetet har präglats av stor brådska, vilket gör att det finns stor risk för misstag. Det finns stor risk för att vi får ordentliga störningar i samband med sammanslagningen av de olika myndigheterna. Vi menar att det inte hade varit fel med en ordentlig analys av hur styrning och kontroll av den nya jättemyndigheten ska gå till och en ordentlig analys av hur man ska garantera regeringens och riksdagens inflytande i verksamheten. Bland annat har VTI i sitt remissvar i fråga om utredningen pekat på riskerna när det gäller detta. Det är, som jag redan har sagt flera gånger, troligt att vi kan få en effektivare infrastrukturplanering i en sammanslagen myndighet. Men det finns också betydande omställningsproblem. Det finns stor risk för att det blir sämre demokratisk styrning och kontroll. Dessutom finns det risk för, om man inte gör det här på rätt sätt, att nackdelarna med den gamla organisationsmodellen består. Det finns risk att stuprörstänkandet hänger kvar även i den nya organisationen när man gör detta så hastigt och så illa genomtänkt som man nu gör. När man dessutom gör den här stora förändringen samtidigt som vi ska gå in i en ny åtgärdsplan och ett nytt planeringssystem menar vi att man lite grann bäddar för genomförandeproblem. I propositionen nämns också bildandet av Transportstyrelsen. När man ser hur bildandet av den myndigheten gick till kan man konstatera att det inte finns särskilt goda erfarenheter av det. Vi hade en lång period när det var näst intill omöjligt att få några vettiga besked från den nya myndigheten. Man visste inte vem som skulle svara. Nu när dammet har lagt sig, höll jag på att säga, efter sammanslagningen kan man konstatera att det mesta är kvar vid det gamla. De gamla myndigheterna flyttade in i Transportstyrelsen, och stuprörstänkandet består till stora delar. Jag tycker alltså inte att erfarenheterna av genomförandet av den sammanläggningen har varit särskilt goda. Jag kan då sammanfatta det jag har sagt. Vi tror att det finns betydande vinster med ett sammanslaget trafikverk, men regeringens slarviga hantering av frågan gör att risken är stor att vi nu får betydande problem i samband med bildandet av det nya verket. Brådskan och den otillräckliga analysen gör också att vi riskerar att stuprörstänkandet följer med in i den nya myndigheten. Sist men inte minst handlar det om det som VTI har pekat på. Det finns en betydande risk att det demokratiska inflytandet på infrastrukturplaneringen försvagas. (Applåder)

Herr talman! Om man, som jag, tycker om trafikfrågor och vill roa sig en kväll eller så kan jag starkt rekommendera en djupdykning i SVT:s arkiv på nätet. Jag hittade där en fantastisk arkivfilm för ett tag sedan från 1962, där landshövding Gösta Netzén och kommunstyrelsens ordförande i Malmö på den tiden, Sigfrid Johansson, går igenom planerna för hur trafiken ska flyta i det som de menar ska bli den framtida interskandinaviska storstaden Örestad. Det är ett fantastiskt fint tidsdokument, tycker jag, som präglas av den framtidsanda och framtidstro som fanns på den tiden och som förhoppningsvis finns nu också men på ett annat sätt. De förklarar hur som helst att det skulle bli en bilbro i norr mellan Helsingborg och Helsingör, ytterligare en bro i söder för bilar mellan Malmö och Köpenhamn och en storflygplats någonstans i mitten där man skulle kunna landa flygplan och så vidare. Det var verkligen, när de beskrev det, trafiken som kom först. Sedan skulle man planera samhället därefter på något sätt. Det finns nog en hel del som är likadant som 1962 när vi diskuterar frågorna. Vi behöver förflytta oss. Vi förstår och inser att resor och transporter gör att regioner kan växa. Det skapar jobb, och det skapar tillväxt. Men allting är inte som i journalfilmen från 1962, tack och lov. Då menar jag inte bara att det numera finns både landshövdingar och kommunstyrelseordförande som har annan färg än socialdemokratisk. En annan skillnad tror jag att man kan se om man just jämför den här journalfilmen med det ärende som vi behandlar i dag. Man säger så här: Den successiva omdaningen av myndigheterna i riktning mot en transportslagsövergripande struktur. Det låter ju nästan lika formellt och i stort sett lika obegripligt, tror jag, som en journalfilm från 60-talet. Men skillnaden är stor, och det uttrycks faktiskt ganska bra i en sådan här film. De hade ju redan bestämt precis vad som behövdes. Det behövdes två broar för biltrafiken. De visste att det behövdes en storflygplats. De var helt fokuserade på hur vi reser snarare än på resorna i sig. Det var resorna som kom först. Sedan fick samhället anpassa sig lite grann därefter. I dag jobbar vi annorlunda. Vi har samma förståelse för hur viktigt det är med infrastruktur och kommunikation för att samhället ska utvecklas och växa, men vi bestämmer inte på samma sätt i förhand om det är en väg eller en järnväg som bäst löser de utmaningar som vi ser. Låt oss vara ärliga! Det transportslagsövergripande perspektivet är kanske inte det allra mest vanligt förekommande begreppet i samhällsdebatten i Sverige. Men det är viktigt, för det handlar om hur vi på bästa sätt kan få effektivitet och hållbarhet i hela transportsystemet. Och transportsystemet är rätt vanligt förekommande i samhällsdebatten. Ska man kunna åka tåg även när det snöar? Det har vi diskuterat i några veckor. Är det bra eller dåligt med de nya hastighetsgränserna på vägarna? Det har vi diskuterat i några månader. Ska vi ta färjan eller bron över till Danmark framåt sommaren? Jag skulle vilja säga att det här ärendet i grund och botten faktiskt handlar om precis den typen av frågor. Det finns en bred politisk enighet om att vi kan utnyttja och förbättra transportsystemet om vi ser det som en helhet och inte stirrar oss blinda på en del i taget. I bästa fall kan transportslagen då samspela och komplettera varandra. Vi är också överens om att vi bäst uppnår det genom att göra om strukturerna så att också myndigheterna ser den här helheten, därav dagens betänkande som bland annat handlar om att Vägverket och Banverket slås samman till Trafikverket och att den nya myndigheten Trafikanalys får ett helhetsgrepp även när det gäller analys- och utvärderingsfrågorna. Det betyder att man kan läsa det här betänkandet på två sätt. Man kan naturligtvis göra det knastertorrt som i en journalfilm från 60-talet och berätta att man föreslår ett par lagändringar som föranleds av att man inrättar nya myndigheter. Men man kan också, tycker jag, se det som ytterligare ett steg i arbetet med att skapa ett transportsystem som hänger ihop och som blir mer effektivt både för trafikanter och för beslutsfattare. Det finns - det tycker jag är viktigt att påpeka - ett brett stöd för de här förändringarna och för det synsätt som ligger bakom. Vi tjänar på att hålla ihop planerings- och förvaltningsverksamheten på transportområdet. I den trafikverksutredning som har gjorts pekar man just på att ett samlat trafikverk är det som bäst svarar mot de kraven. Vi menar att det leder till funktionalitet i hela transportsystemet och att de statliga upphandlings- och beställarfunktionerna kan effektiviseras. Vi ser dessutom att man får en enhetlig regional representation. Det är dessutom bra för allmänheten, av de skäl som jag precis beskrev men också för att det är flera verksamheter som samlas i en och samma. Det underlättar kontakten mellan medborgare och myndigheter. Att vi genomför de här förändringarna och driver den här politiken är också, som vi har varit inne på, en del i ett mer långsiktigt arbete. Att det transportslagsövergripande anslaget, för att tala trafikpolitiska, är centralt i en långsiktig infrastrukturplanering slås fast gång på gång, både från majoritetens sida och från vänsteroppositionen. Redan för drygt fem år sedan gjorde trafikutskottet det tillkännagivande som blev det första steget mot Transportstyrelsen, också det en del i arbetet för att få en myndighetsstruktur som ser helheten. Att det finns ett starkt stöd för de här frågorna och för förändringarna tycker jag är ganska uppenbart. Ett tecken på det är naturligtvis det starka stöd för trafikverksutredningens förslag som visades upp i remissvaren från utredningen. Ett annat nog så starkt tecken på stödet för förändringarna är att det bara finns ett förslag till beslut här i dag. Vänsteroppositionen har för all del bifogat ett särskilt yttrande med synpunkter och ifrågasättande, men det landar inte i något annat förslag än majoritetens. Tvärtom skulle jag säga att det särskilda yttrandet är en ganska välskriven argumentation för varför förändringarna med all sannolikhet är bra, men det kanske har gått lite för fort för att oppositionen ska hänga med. Jag har full förståelse för att en handlingskraftig regering skapar oppositionskritik om att saker och ting går för fort. Det kanske ligger lite i sakens natur. Regeringen och majoriteten håller ett högt tempo, men det tycker inte jag att vi behöver be om ursäkt för. Att vänsteroppositionen inte riktigt hänger med i det tempot, om jag nu tolkar det särskilda yttrandet rätt, kan man naturligtvis beklaga. Men att sakta ned reformarbetet för den sakens skull tror jag vore olyckligt, inte minst för att det skulle kosta skattebetalarna massor med effektiviseringsvinster som vi tror att vi kommer att uppnå med detta. Med de orden, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! När det gäller själva bildandet av Trafikverket har vi inga delade meningar. Däremot är det inte fel att göra saker ordentligt när de görs. Det här präglas av hafs och slafs. Det innebär att det finns stora risker för att det kostar onödigt mycket pengar. När man gör en sådan här stor organisationsförändring måste man för det första vara klar över att det kostar mycket pengar, mycket tid och mycket kraft. Man måste också se till att det blir rätt från början. Annars kostar det onödigt mycket pengar för skattebetalarna. Det är viktigt att vi använder medborgarnas skattepengar på allra bästa sätt. En aspekt i det här är att vi får ett stort och slagkraftigt verk som kommer att leverera underlag till riksdag och regering. Som strukturen ser ut i departementen och i riksdagen finns det små resurser att djupgranska. All kompetens kommer att sitta i ett enda verk. Tidigare har vi fått förslag från olika verk. Sedan har vi politiskt satt oss ned och gjort bedömningen var det är viktigast att satsa. Den möjligheten avhänder vi oss nu. VTI pekar på den risken. Det hade kanske varit en logisk följd att man hade funderat igenom ordentligt om Regeringskansliet behöver förstärkas och hur detta ska vägas av, så att säga. Det är en av de viktigaste invändningarna jag har mot tempot i det här. Man har inte tagit sig tid att fundera igenom hur det blir och hur man ska styra det utifrån medborgarnas bästa.

Herr talman! När man lyssnar på Hans Stenberg får man lite svårt att få ihop det. Om det är som han påstår att man inte har utrett saker och ting ordentligt, att man saknar de nödvändiga underlag som krävs för att kunna fatta rimliga beslut blir det märkligt att det inte finns ett motförslag till majoritetens. Om Hans Stenberg på fullaste allvar upplever att det här inte finns underlag för att fatta beslut och sedan ändå i eftermiddag vid voteringen kommer att rösta ja för förslaget blir det märkligt. Det hänger inte ihop. Oppositionen har två kritikspår nästan oavsett vad det gäller. Under hela finanskrisdiskussionen har det varit att regeringens politik är för lite och för sent. Det var det inte den här gången. Den här gången var det inte tillräckligt utrett. Det är antingen det ena eller det andra. Då måste man fundera på hur trovärdig den kritiken blir. Det är kritik som är formulerad i ett yttrande som inte leder fram till att man har ett annat förslag. Vi är uppenbarligen överens om att det är bra med det transportslagsövergripande synsättet. Vi landar i en gemensam uppfattning om att detta kan effektivisera verksamheten och förmodligen bli ganska bra. Då blir min naturliga fråga till Hans Stenberg hur många års ytterligare utredning han tycker hade behövts för att landa i det förslag som han ändå kommer att rösta ja för i eftermiddag.

Herr talman! Jag förstår att Oskar Öholm gärna vill tala om något annat, eftersom han ger sig in i finanskrisen. Det var väl ett lite dåligt val av ämne med tanke på hur regeringen har hanterat den frågan. Jag tror inte att det hade behövts några års mer utredande av det här. Men man hade kunnat ta fasta på VTI:s yttrande, gått in och tittat på det och funderat på hur styrningen ska se ut, hur styrelsen ska se ut och hur den ska vara sammansatt. Det vet vi i dag. Inte är det precis så att man lägger in den politiska styrningen där. Det sitter ett par kommunpolitiker där. Det är väl de som ska stå för de politiska avvägningarna på infrastrukturområdet nu framöver. Det här tål att fundera på. Var kommer riksdagen in? Var kommer medborgarnas inflytande in? Jag tycker av princip illa om att man flyttar över beslut som är politiska, och ideologiska i viss utsträckning, och lägger dem i händerna på tjänstemän att själva avgöra. Det beror mycket på vilka enskilda tjänstemän som kommer att hamna i de beslutande ställningarna. Det är ett bekymmer som man skulle ha ägnat ett par tre månader till att fundera över och försöka hitta lösningar på. Jag tror att det är bra att vi har en sammanhållen syn på det här, men det är de här problemen vi skulle ha tittat på också innan vi går till beslut. Det känns som att ivern att sätta egna avtryck tar över sunda förnuftet. Det här behöver man kanske fundera över lite grundligare.

Herr talman! Jag delar för all del Hans Stenbergs uppfattning att när man genomför stora förändringar kan det skapa problem, särskilt i ett inledningsskede. Det är fullständigt givet att man måste följa upp och se hur politiken fungerar, om man behöver göra justeringar och så vidare. Allt detta är en naturlig del i det arbetssätt som man har. Att riktigt tro på att kritiken är seriös när det ändå är ett förslag som Hans Stenberg själv stöder är svårt, tycker jag. Vad hade då alternativet varit? Jag gissar när jag läser det särskilda yttrandet att det hade varit att ha en mindre styrd utredning. Man ska i allmänhet utreda det och sedan kanske en gång till. Ytterligare en utredning ska tillsättas för att kanske landa i något som man egentligen är överens om. Låt oss då ta den diskussionen. Har de delarna saknats? Inriktningen har legat ganska klar under rätt många års tid. Den har vi varit överens om, precis som Hans Stenberg säger. Utredaren har gått igenom detta ordentligt. Remissinstanserna är i huvudsak positiva till de förändringar som föreslås. Utredaren har varit hos utskottet, redogjort för vilka förändringar som föreslås och gett möjlighet till diskussion och frågor. Precis som man skriver i det särskilda yttrandet fanns det möjlighet att diskutera frågan när regeringen lade fram sin budgetproposition. Det fortsätter nu i dag med en behandling av den proposition som finns där. Man kan fundera på vad som mer hade krävts av detta om man ändå är överens och tycker att inriktningen är riktig. För min del har jag lite svårt att köpa att kritiken är seriös när man ändå landar i att rösta ja. Jag har förståelse för att Hans Stenberg och vänsteroppositionen tycker att tempot är lite för högt, men ett starkt reformtempo tror jag att Hans Stenberg och resten av oppositionen får vänja sig vid, både den här mandatperioden och nästa.

Herr talman! I dagens debatt tar vi upp de 150 motioner om straffrättsliga frågor som har lagts fram under allmänna motionstiden och som utskottet har behandlat. De behandlade yrkandena tar upp frågor som rör bland annat brott, straffmätning och påföljder. Vi socialdemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men här och nu yrkas bifall till reservationerna 7 och 18. Frågor om brott och straff bottnar i människors utsatthet. Vi vet att kriminalitet slår många enskilda människors liv i spillror. Vi vet att människor berörs djupt av konsekvenserna av kriminalitet. Därför är kriminalpolitiken en lika viktig som komplex fråga. Det är en fråga som handlar om allt, från människors grundläggande uppväxtvillkor, samhällets brottsförebyggande arbete och effektiviteten hos de rättsvårdande myndigheterna till den praktiska rättshjälpen efter en traumatisk brottsupplevelse och rehabilitering. Vi socialdemokrater vill att varje del i samhället ska vara stark nog att både bekämpa, behandla och förebygga brott. Såväl brottet som brottets orsaker ska bekämpas. I dag ser vi ett samhälle, ett Sverige som glider alltmer isär. Under de år som den moderatledda regeringen har fått just regera har vi sett hur klyftorna har ökat och hur otryggheten har ökat. Många människor, unga som gamla, känner att de inte är med, dörren är stängd. Ur ojämlikhet, otrygghet, missbruk och segregation föds kriminalitet. Herr talman! Rättsväsendet är en viktig del i vårt välfärdssamhälle. Den viktigaste och mest grundläggande rättspolitiska frågan är människors förtroende och tilltro till rättsväsendet, att människor känner att det finns rättssäkerhet och rättstrygghet i vårt demokratiska samhälle och att det finns tydliga signaler om vilka normer och gemensamma spelregler som gäller. Straffen förväntas ha förebyggande och avskräckande effekter. Vi socialdemokrater har ett flertal reservationer som rör just rattfylleri och drograttfylleri. Frågan om hårdare tag mot alkohol och droger i trafiken är en fråga som engagerar och som diskuteras av många. Många är de frivilliga organisationer som aktivt bidrar till att sätta fokus på frågan att öka trafiksäkerheten och att minska antalet dödade och skadade i trafiken. De gör ett fantastiskt jobb, inte minst bland våra ungdomar där de bedriver ett förebyggande arbete. Dessa frivilliga organisationer deltar också väldigt konstruktivt i samhällsdebatten. Undersökningar visar också att allt fler svenskar är beredda att ställa upp på en restriktiv alkoholpolitik, helt enkelt därför att de flesta vet att det hjälper. Det förebygger våld, misshandel och dråp. Rattfylleri är ett allvarligt brott. Som alkoholpåverkad förare utsätter man sig själv och sina medmänniskor för livsfara. Varje dag görs i genomsnitt 12 000-13 000 rattfyllerikörningar i Sverige. Varje år dödas 125 människor i alkoholrelaterade olyckor. Varje år dör ca 15 personer i trafiken efter att ha blivit påkörda av rattfulla eller drograttfulla förare. Varje år skadas ca 1 000 människor svårt i Sverige i alkoholrelaterade olyckor. Den förra socialdemokratiska regeringen hade långt framskridna planer på en lagstiftning redan 2006 i en rad frågor som skulle tydliggöra att såväl rattfylleri som sjöfylleri är oacceptabelt. Vi socialdemokrater ville se en skärpt lagstiftning om rattfylleri. Vårt förslag innehöll några viktiga huvudpunkter som helt enkelt kan uttryckas som strängare straff och två helt nya brott: vållande till annans död vid fordonstrafik och vållande till kroppsskada eller sjukdom vid fordonstrafik. De lagarna hade kunnat vara i kraft i dag om inte den borgerliga regeringen hade dragit tillbaka förslagen. När utskottet skulle behandla propositionen Ökade möjligheter att ingripa mot rattfylleri och sjöfylleri år 2007 fanns inte dessa lagförslag med. Kampen mot rattfylleri har därmed förlorat flera år. Nu hänvisar utskottsmajoriteten till att regeringen avser att lämna en proposition i mars i år som rör skärpt straff för vållande till annans död. Det är bra, men i propositionen finns inte något förslag till straffskärpning för vållande till kroppsskada eller sjukdom. 1 000 människor skadas svårt i Sverige varje år. Man väljer alltså att inte införa två helt nya brott i lagstiftningen som i raka ordalag skulle innebära en direkt koppling till vållandebrott i trafiken, som vi socialdemokrater vill. Vi vill visa att vi menar allvar med nollvisionen. Ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken. Lagstiftning är en del i att visa samhället att vi tar politiskt ansvar. Herr talman! Många rattfyllerister har alkoholproblem som kräver både vård och behandling, vilket också forskningen vid Karolinska Institutet i Solna har visat. Därför är det bra att Samverkan mot alkohol och droger i trafiken, som förkortas Smadit, har börjat utvecklas runt om i landet för att minska återfallsfrekvensen. Det är en arbetsmodell som innebär att ertappade förare ska erbjudas vård inom 24 timmar. Det är också bra att antalet drogtester och utandningsprov ökar. Polisen har utvecklat sin praktiska kompetens och sitt taktiska arbete mot droger och alkohol i trafiken. Men läget ser olika ut beroende på i vilket län du bor. Därför anser vi socialdemokrater att mer måste göras. Bra kan bli bättre. Polisen måste utveckla en samlad nationell strategi för sitt arbete. Kampen mot alkohol och droger i trafiken måste föras både ute i trafiken och genom tidiga förebyggande insatser bland våra unga. Kampen måste föras inom primärvården och på arbetsplatser, liksom med begränsning av öppettider och serveringstillstånd på våra krogar. Allt detta är bra, liksom att vi har flera utökade drogtester och utandningsprov. Det vi också skulle kunna se framöver är kravet på införande av alkolås. Där borde Sverige kunna vara ett föregångsland. Herr talman! Sverige är och har varit ett föregångsland inom flera områden. Jag ska nu gå över till ett annat område, där vi rödgröna också har en gemensam reservation. I Sverige har vi socialdemokrater tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet under många år prioriterat bekämpningen av prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Nu vill vi gå vidare. Därför har vi en gemensam rödgrön reservation där vi menar att det är dags att skärpa synen på koppleri genom att ersätta det begreppet med "människohandel för sexuella ändamål". Koppleribrottet har som grund att det skulle finnas en frivillighet i överenskommelsen mellan säljare och köpare. Den frivilligheten är fullständigt falsk. Varje köp av någons kropp bygger på ett utnyttjande av dennes utsatthet. De kvinnor och flickor som säljer sina kroppar befinner sig oftast i vanmakt på grund av drogberoende, fattigdom eller annan utsatthet. Vi anser också att en sådan brottsrubricering skulle öka skyddet för brottsoffret. Skulle de som i dag döms för koppleri i stället dömas för människohandel skulle det innebära att brottsoffret fick ökade möjligheter till både upprättelse och skadestånd. Dessutom ger människohandel ett betydligt högre straffvärde, vilket vore mer i överensstämmelse med brottet. Herr talman! Även om det vi nu debatterar i mycket handlar om lagstiftning och straff kan vi socialdemokrater aldrig låta debatten enbart handla om hårdare, strängare och tuffare tag. Såväl brottet som brottets orsaker måste bekämpas. Här går den viktigaste skiljelinjen mellan oss och den moderatledda regeringen. Det förebyggande arbetet är A och O. De investeringar som görs i förebyggande syfte har stora förutsättningar att tjäna in sig själva på kort tid. Då handlar det om insatser mot alkohol och droger, åtgärder inom skola, insatser inom bostads- och arbetsmarknadspolitik, en rättvis fördelning av våra gemensamma skattepengar och ett starkt välfärdssamhälle för att alla ska ha möjligheten att känna tryggheten att färdas väl genom livet. I detta anförande instämde Karl Gustav Abramsson och Margareta Persson (båda s).