Prövning av nätkoncession

Herr talman! När man träffar företag, organisationer och andra och frågar dem vad de upplever som mest problematiskt i kontakten med Myndighetssverige är väl ett av de vanligaste svaren, som jag upplever det i alla fall, att det är problem med tillståndsprocesser av olika slag. Den som till exempel vill bygga någonting, tillverka någonting eller använda mark till någonting råkar ut för att det krävs tillstånd av olika slag. Inte sällan upplever man att det både kan vara krångligt och ta tid. Alliansregeringen arbetar aktivt med att lösa eller åtminstone kraftigt förbättra den här situationen inom en rad områden. I dag behandlar vi ett måhända litet men icke desto mindre viktigt sådant område, nämligen regeringens förslag om att förenkla prövningen och hanteringen av ärenden som gäller tillstånd att bygga och använda starkströmsledningar, så kallad nätkoncession. Med de föreslagna förändringarna i regeringens proposition blir prövningen enklare och mindre resurskrävande för både företag och myndigheter. Ordningen för överklagande förändras också så att ärenden ska behöva avgöras av regeringen i betydligt färre fall. Som huvudregel föreslås att en nätkoncession ska gälla tills vidare i stället för som i dag under en begränsad tid, vilket också minskar antalet processer. Sammantaget kommer allt detta att underlätta möjligheten att bygga ut starkströmsledningar till en rimlig kostnad och i rimlig tid, och det gläder mig mycket att det är ett enigt utskott som står bakom bifall till propositionen. När det gäller den andra delen av betänkandet och motionerna är det en blandning av en mängd olika frågor som rör elmarknaden i olika delar. Många av frågorna har behandlats här tidigare, och jag tänkte inte gå igenom precis alla. Jag tänkte börja med att säga några ord om elmarknaden och dess funktionssätt generellt. I det sammanhanget vill jag gärna påminna om den analys av elmarknaden och av elprisets utveckling före och efter avregleringen som presenterades av de två professorerna Brännlund och Söderholm under förra året. De har alltså tittat på vad som hänt efter avregleringen 1996 och försökt se vilka effekter den har haft på priset. I rapporten slår de fast att "den nordiska elmarknaden fungerar i stort som vi skulle förvänta oss av en effektiv marknad. Priset signalerar på ett tydligt sätt viktiga förändringar i efterfrågan och utbud, och utvecklingen i Sverige utgör inget undantag. De ökade konsumentpriserna kan till stor del förklaras av ett dyrare utbud i kombination med högre skatter." Sanningen är den, vilket också konstateras i den här rapporten, att variationerna i elpriset beror på helt andra faktorer än på avregleringen. Det beror på hur mycket vatten det finns i vattenmagasinen, hur kallt det är, råvarupriset på i första hand kol, driftsläget i kärnkraften, det allmänna konjunkturläget, nivån på skatter, elcertifikat och utsläppsrätter - för att nämna de viktigaste. Låt oss då komma ihåg, här inne i kammaren, att det faktiskt är politiska beslut som är fattade just här som ligger bakom ungefär hälften av det som utgör elpriset mot konsument i dag. Avregleringen 1996 genomfördes i syfte att få en bättre fungerande elmarknad, och så verkar också ha blivit fallet. Sedan tänkte jag säga någonting om elområden, som redan har varit uppe här och som har varit en återkommande fråga under ett par år. Herr talman! Sverige delades in i de här fyra elområdena av Svenska kraftnät den 1 november 2011. Indelningen är gjord för att man ska hantera de begränsningar i kraftöverföringen som finns mellan landets norra och södra delar. Grundproblemet är att det produceras för lite el i södra Sverige, där många människor bor, medan det finns gott om el i de norra delarna, där behovet inte är lika stort. Det här problemet förvärrades radikalt genom den stängning av Barsebäcks två reaktorer som den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomdrev 1999 och 2005. I ett slag försvann i södra Sverige produktion som motsvarar ungefär hälften av elbehovet i Skåne. Man kan tycka vad man vill om kärnkraftsavveckling. Jag tyckte inte att detta var ett bra beslut, men jag har ändå respekt för att det genomfördes. Men det som är anmärkningsvärt i sammanhanget är att den dåvarande regeringen inte tog ansvar för det beslut man fattade. Man skulle ha tagit ansvar för sitt avvecklingsbeslut. Det hade man kunnat göra genom att då sätta fart på utbyggnaden av kraftöverföringskapaciteten mellan norra och södra Sverige. De här bristerna i överföringskapacitet var nämligen kända sedan länge. Hade det gjorts i samband med, eller helst före, avvecklingen av Barsebäck hade den förstärkta ledningskapaciteten kunnat vara på plats nu. Detta har också konstaterats av Riksrevisionen i den granskningsrapport på området som presenterades i förra veckan. Även om Riksrevisionen kanske uttrycker sig lite slarvigt eller oprecist, i alla fall, när de riktar kritiken mot regeringen , i singular, gäller granskningen hela perioden 1996-2012. Och kritiken i just det här avseendet riktas faktiskt huvudsakligen mot de regeringar som satt innan Alliansen tillträdde 2006. Trots att behovet av ökade investeringar varit känt sedan länge dröjde det till slutet av 2000-talet innan investeringarna tog fart, konstaterar Riksrevisionen. Det är precis så det är. Alliansregeringen har fått hantera de problem som skapades på grund av bristen på handlingskraft hos tidigare regeringar. Alliansregeringen har därför föreslagit - och riksdagen har godkänt det - rejält ökade investeringsbudgetar till kraftnätsutbyggnaden de senaste åren. Det betyder till exempel mer än tio gånger mer pengar 2013 än 2005. Regeringen behandlade dessutom skyndsamt den ansökan om nätkoncession som Svenska kraftnät lämnade in strax före jul 2011 avseende byggande av den så kallade Sydvästlänken, och efter regeringens snabba hantering är bygget sedan i somras i full gång. Allt detta betyder att den tidsplan som Svenska kraftnät har angett ser ut att hålla och att den i detta sammanhang avgörande delen av Sydvästlänken som går från Hallsberg till Hörby kan vara i drift i början av 2015. Det innebär att elöverföringskapaciteten till elområde 4 ökar med 25 procent, vilket motsvarar mer än Barsebäcks maxeffekt. Det är väldigt bra att detta nu görs, och vi som bor i Sydsverige kan bara beklaga att det inte gjorts långt, långt tidigare. Indelningen i elområden innebär en risk för att elpriserna stundtals kan vara högre i söder än i norr. I praktiken, ska man säga ärligt, har farhågorna som väl är, åtminstone hittills, kommit på skam. Låt oss därför titta på hur ofta priserna skiljer sig mellan områdena. Det har nu gått sjutton månader sedan elområdena infördes. Under tre av dessa sjutton månader har priset varit samma 100 procent av tiden, alltså under samtliga timmar. Under ytterligare åtta månader har priset varit samma under mer än 90 procent av tiden. I genomsnitt har elområde 4 under 88 procent av tiden haft samma pris som elområde 3. Hur stora är då prisskillnaderna? Av de sjutton månader som har gått är det faktiskt bara under tre månader som den genomsnittliga prisskillnaden varit mer än 5 öre. De tre månaderna sticker ut just för att skillnaden då är relativt stor, alltså mer än 5 öre. För resterande fjorton månader är prisskillnaden mindre än 2 öre. Och för hela tio av de totalt sjutton månaderna är prisskillnaden mindre än 1 öre. Den genomsnittliga prisskillnaden för hela perioden är 1,6 öre. Elpriserna har både den gångna och den föregående vintern varit låga i hela landet. Att hävda att en massa jobb skulle gå förlorade på grund av höga elpriser är därför ett påstående som åtminstone inte hittills har stöd i hur de faktiska elpriserna sett ut. Eftersom risken för större prisskillnader ändå finns och vi inte vet vad som kan hända framöver är det dock angeläget att se vad som kan göras även i det korta perspektivet, innan Sydvästlänken är klar. Regeringen beställde i höstas en snabbutredning, där en konsult fick i uppgift att utreda möjliga åtgärder för att minska prisskillnaderna. Förslagen presenterades i januari, och efter en remissrunda pågår nu beredning i Regeringskansliet. När det i övrigt gäller Riksrevisionens rapport, som jag nämnde tidigare, ska den väl behandlas i särskild ordning senare. Men i anslutning till de frågor som behandlas i dag och som gäller elnät vill jag helt kort nämna tre andra områden som berörs utöver de nämnda investeringsproblemen För det första: När det gäller rapporteringen till riksdagen har det blivit bättre. Även Riksrevisionen konstaterar att sedan några år lämnas en fylligare information än tidigare från Svenska kraftnät i samband med budgetpropositionerna, vilket är bra. För det andra: Svenska kraftnät har fått i uppdrag av regeringen att ta fram en mer utvecklad investerings- och finansieringsplan som ska gälla på längre sikt. Ett förslag till sådant dokument presenterades i höstas och har därefter varit ute på bred remiss. För det tredje: När det gäller tillståndsprocesser och koncessioner är det ett problem som alla regeringar har brottats med. Där kan vi konstatera att den nuvarande i alla fall gör ett försök att lösa det här och göra någonting åt problemen, bland annat genom den proposition om nätkoncession som vi behandlar och debatterar här i dag. Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. Jag lämnar nu platsen som ledamot i näringsutskottet, åtminstone för den här gången, så jag vill också passa på att tacka övriga ledamöter i utskottet för den här tiden.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Jonas Jacobsson Gjörtler för de många debatter vi har haft i energifrågorna medan han har varit ledamot i näringsutskottet. Frågan om elprisområden tycker jag är alldeles för viktig för att förminskas till något som nuvarande regering beskyller den förra regeringen för. Miljöpartiet är tveksamt till hanteringen av hur beslutet togs, nämligen att Sveriges riksdag aldrig fick debattera frågan utan att vi folkvalda ställdes inför fullbordat faktum. Jag tycker att det viktigaste är att diskutera lösningen på hur vi ska se till att Sverige kan bygga ut mer elproduktion för att minska skillnaderna i elpris mellan södra och norra Sverige. En konsekvens av införandet av elprisområden är att intresset för att bygga ut förnybar energi har ökat i södra Sverige. I södra Sverige finns planer på och goda förutsättningar för att bygga ut den havsbaserade vindkraften. I Blekinge finns ett stort projekt om havsbaserad vindkraft som skulle kunna leverera 8 terawattimmar el. Det är lika mycket som hela Barsebäck levererade före stängning - i en havsbaserad vindkraftspark. Detta bygge stoppas dock av Försvarsmakten som utan rimliga motiveringar och argument har sagt stopp till att bygga den här parken. Frågan ligger nu hos regeringen. Min fråga till Moderaterna och regeringen blir: Varför låter regeringen elpriserna fortsätta vara högre i södra Sverige i stället för att tillåta byggandet av den havsbaserade vindkraftsparken Blekinge Offshore?

Herr talman! Låt oss börja med att vara ärliga, Lise Nordin, och konstatera att skälet till de högre elpriserna ju är att ett kärnkraftverk har stängts av och att man inte klarar av att få dit mer elproduktion. Jag tror att beslutet att stänga kärnkraften inte är någonting som Lise Nordin har motsatt sig. Jag har som sagt respekt för det beslutet, men jag tycker att man får ta ansvar för det genom att säkerställa elöverföring. Nuvarande regering gör just detta. Man har satt fart på utbyggnaden av elnäten generellt genom kraftigt höjda investeringsbudgetar för Svenska kraftnät. Snabbehandlingen av koncessionen när det gäller Sydvästlänken är ett annat sådant exempel. Som jag nämnde i mitt anförande kommer överföringskapaciteten då att öka så mycket att det faktiskt motsvarar mer än vad Barsebäck kunde leverera. Det är bara att beklaga att detta inte har genomförts tidigare. Det är bra om det byggs ut ny produktion i elområde 4, och det görs också. Det är mycket förnybart i form av vindkraft men även annat. Jag ser också problemen, och det är inte första och enda gången som vi ser motsättningarna mellan försvar och vindkraften. Det är väl som i många andra sammanhang att här är det olika intressen som måste balanseras. Jag kan inte bedöma försvarets skäl, utan det görs i en rimlig laga ordning i en process, och nu ligger den frågan hos regeringen.

Herr talman! Jonas Jacobsson Gjörtler faller än en gång tillbaka i att skylla på den förra regeringen fast man nu har regerat i sju år. Jag hade tyckt att det hade varit mer seriöst att i den här debatten få höra hur regeringen ska se till att vi får mer elproduktion i södra Sverige. Vad gäller den konflikt som finns mellan vindkraftsutbyggnad och försvarets intressen var Jonas Jacobsson Gjörtler med när näringsutskottet gjorde en studieresa till Brasilien. Där fick utskottet information från deras försvarsdepartement som på en direkt fråga om hur det skulle påverka Brasilien om man väljer att köpa JAS Gripen-plan eftersom JAS Gripen i Sverige inte kan hantera vindkraftverk svarade att i Brasilien är det inget problem. Det är löjeväckande när man ser att andra länder i världen klarar att använda JAS Gripen-flygplan samtidigt som man bygger ut vindkraftverk. Det tycks vara ett rent svenskt fenomen att de här två intressena inte kan mötas, och det är till syvende och sist regeringens ansvar vilket direktiv man ska ge till Försvarsmakten som i dag är ett av de största hoten mot att bygga ut vindkraften. Frågan om den stora havsbaserade vindkraftsparken som kan ge lika mycket el som hela Barsebäck ligger just på regeringens bord. Min fråga blir därför än en gång: Kommer regeringen att säga ja eller nej till att låta bygga Blekinge Offshore som skulle kunna jämna ut elpriserna i södra Sverige?

Herr talman! Nej, Lise Nordin, jag skyller inte ifrån mig och nöjer mig med att konstatera de brister som har funnits i vad tidigare regeringar har gjort eller inte gjort. Jag var ganska tydlig med att berätta vad den här regeringen faktiskt gör, vilket är ganska mycket. Det handlar till exempel om en kraftigt ökad investeringsbudget och en snabbare hantering av nätkoncessionen i Sydvästlänkenfallet. Det är två väldigt tydliga exempel. Ett tredje är den snabbutredning som konsulten Björn Hagman fick göra och som lämnades i en rapport i början av januari, där man tittar på olika metoder att på kort sikt lösa eller dämpa problemen med prisskillnader mellan elområdena. Jag tror att det är väldigt bra att detta görs och att man tittar ordentligt på det. När det gäller vindkraften är det naturligtvis helt omöjligt för mig att stå här och spå vad utfallet kommer att bli i den processen. Konflikten mellan olika intressen finns som sagt på flera håll. Ibland kommer vindkraften att vinna och ibland kommer den inte att göra det. Det finns ju andra utmaningar för vindkraften och för den havsbaserade kraften. Det gäller framför allt kostnaderna för nätanslutning. Dem tror jag också att man behöver titta på i särskild ordning. Jag är ändå övertygad om att det kommer att byggas vindkraft på ett antal ställen i det här landet. Om det blir just som i det exempel Lise Nordin nämner återstår att se.

Herr talman! Jag kan inleda på samma sätt som Lise och tacka Jonas för de diskussioner och samtal som vi har haft om bland annat energipolitiken och önska lycka till också i fortsättningen. Samtidigt måste jag säga att det är fascinerande att lyssna på Jonas, för på något sätt framstår det som att marknaden löser i stort sett alla problem på det här området. Finns det några kvarstående problem beror de i så fall på tidigare socialdemokratiska regeringar. I min värld är det lite konstigt, ungefär som Lise Nordin säger att ni inte tar ansvar för de snart sju år som faktiskt har gått med den nuvarande regeringen. Det man med visst fog påstår, att man har ökat investeringsramen och anslagen för att satsa på utökad nätbyggnad, är sant. Samtidigt kan vi konstatera att det har varit si och så med användningen av de medlen. Nyttjandegraden av anslagsramen har varit 50 procent. Det kan inte jag se som ett sätt att ta ansvar. Sedan lyssnade jag också på Jonas när han beskrev de bakomliggande orsakerna till införandet av elområden och vilka problem de har medfört och innebär. När han samtidigt ska beskriva konsekvenserna av detta i närtid har det faktiskt i praktiken inte inneburit några problem. Sanningen är ju den, Jonas, att problemet för de företag som på en finansiell marknad tvingas köpa försäkringsliknande lösningar, där man får betala ett kraftigt överpris därför att den marknaden har tagit ut ett förväntat högre pris än vad verkligheten har givit, har inneburit kraftiga kostnadsnackdelar för industrin i södra Sverige. Antingen är det ett problem eller också är det inte ett problem. Då blir min fråga till Jonas: Är elområdena i sin konstruktion ett problem eller är de inte ett problem?

Herr talman! Om vi börjar i den första änden, Ingemar Nilsson, uppfattade jag att det du angriper lite grann är det jag sade i mitt anförande om den utredning eller analys som de två professorerna hade gjort, där slutsatsen var att marknaden löser alla problem. Då menar du att det är mitt besked. Det var inte så jag menade, så det är möjligt att jag har varit otydlig. Man får skilja på de olika delarna av elmarknaden. En sak är elproduktionen och elhandelssidan. Där har vi en fungerande marknad. Det är det den här analysen handlar om. Men det vi diskuterar nu, som är problematiskt, gäller ju elnätssidan, och elnätssidan är ett monopol. Det är självklart att ett monopol kräver styrning och reglering på olika sätt. Det är möjligt att jag var otydlig där. När det gäller problem eller inte problem med elområden tror jag att jag har varit ganska tydlig här i kammaren tidigare. Jag tycker att det är ett problem med elområdesindelning. Jag tycker inte att det är ett bra sätt att lösa problemen. Men sedan kan man ju ändå bara få acceptera att nu är det på det viset. Om man tittar på de prisskillnader som har varit tycker jag att man kan se att de inte har varit så stora, delvis beroende på att andra saker har fungerat väl. Men det är helt sant som Ingemar Nilsson säger, att för ett antal företag som handlar på längre sikt har prisskillnaderna varit större, och där är problemet därmed också större. Nu tenderar väl, eftersom prisskillnaderna har varit låga, priserna på de här kontrakten att gå ned. Problemet är kanske något mindre nu än vad det var vid införandet, men det är fortfarande problem.

Herr talman! Det kan vi kanske vara överens om, Jonas, att skillnaderna är små. Sannolikt till stor del beroende på att elpriserna över huvud taget är låga för närvarande. Då kommer också sannolikt skillnaderna i det här avseendet att vara mindre. Men grundproblemet är, för att försöka citera det du sade, Jonas, att man får "acceptera att nu är det på det viset". Det är det som är problemet. Det är det som jag tycker är problemet med den här regeringens politik på det här området, att man har accepterat att nu är det så och så gör man väldigt lite. Sedan lyssnade jag på det Jonas sade i sitt anförande om den kritik som nu finns, enligt min uppfattning en svidande kritik från Riksrevisionen. Huruvida skuld ska fördelas i det här sammanhanget kan vi ju diskutera, men i slutsatserna riktas väldigt mycket av den kritiken mot den nuvarande regeringen. Man talar om den passivitet som regeringen har i sin styrning av Svenska kraftnät. Den har sannolikt förorsakat högre elpriser i det som i dag är elområde 4. Det är inte den historiska förklaringen, utan det är nuläget som beskrivs i den rapporten. Att det har blivit bättre med återrapporteringen stämmer inte med det jag har läst i den här rapporten, där man är väldigt tydlig med att säga att regeringens information till riksdagen om Svenska kraftnäts investeringar har brustit, vilket har gjort att riksdagen inte har haft möjlighet att följa upp de beslut man själv har fattat. Är det enligt Jonas Jacobsson Gjörtler ett bra sätt för framför allt regeringen att förhålla sig till riksdagen när det gäller en sådan viktig verksamhet som den Svenska kraftnät är satt att hantera, nämligen det naturliga monopolet stamnätet i Sverige och, inte att förglömma, utlandsförbindelserna?

Herr talman! Nej, Ingemar Nilsson, när jag säger att man får acceptera indelningen i elområden handlar det om precis det. Det är alltså indelningen som sådan. Vi kan i och för sig fortsätta att slåss mot den, men det jag tror är det viktiga att bekämpa och göra någonting åt är effekterna av indelningen. Det beror i sin tur på att det är brist på el i söder. Det är de problemen vi måste lösa i första hand, inte indelningen som sådan, även om jag inte gillar indelningen. Regeringen gör som sagt ganska mycket för att lösa de här bristerna genom utbyggnaden av sydvästlänken, de stora satsningar som Svenska kraftnät gör med en större investeringsbudget och den utredning som har gjorts för att titta på kortsiktiga möjligheter att lösa problemen. Riksrevisionens kritik kommer väl att behandlas i ett senare skede. Vi ska också få en skrivelse från regeringen om hur man ser på det här. Jag menar ju att det säkert är så att Riksrevisionen har kritik som är rimlig och att det finns saker som kan göras ännu bättre, men mycket har faktiskt redan gjorts. Sedan fem eller sex år tillbaka, tror jag att det är, lämnas en rapport till riksdagen som åtminstone är utförligare än som var fallet tidigare. Det är möjligt att den kan göras ännu bättre, men den har blivit bättre, åtminstone jämfört med hur det var ännu längre tillbaka. Sedan tror jag också att det uppdrag som Svenska kraftnät har fått, att ta fram en mer långsiktig planering där man tittar på 15 års sikt, är väldigt viktigt och bra för möjligheterna inte minst för oss här att kunna bedöma vad som sker framöver på längre sikt.

Herr talman! När det gäller själva innehållet i den proposition om prövning av nätkoncession, som ligger till grund för betänkandet i dag råder det enighet i utskottet, så jag tänker i stället uppehålla mig något kring några andra frågor där oppositionen har en annan mening än majoriteten. Jag börjar med elområdena. Herr talman! Lyssnar man på oppositionen, i alla fall delar av den, kan man lätt få intrycket att det är regeringen som bär huvudansvaret för att elområdena har införts. Man kan väl säga att det är det, men då handlar det faktiskt mest om den gamla socialdemokratiska regeringen och inte den nuvarande alliansregeringen. Det kan tyckas att man träter om olika saker och att det är någon sorts blame game, som det heter nu för tiden, men det här, herr talman, är faktiskt ganska viktigt för hur historien sedan utspelar sig och vem som bär vilket ansvar. Det är kanske framför allt det som Riksrevisionens rapport pekar på, nämligen vad vi kan lära oss inför framtiden och hur man inte ska göra när man gör saker och ting. Den energimässiga orsaken till dagens elområden och en obalans mellan produktion och konsumtion av el i norra respektive södra Sverige är ju att Barsebäck, som vi hörde här tidigare, av enbart politiska skäl stängdes för drygt tio år sedan av den dåvarande regeringen. 1 200 megawatt ren elproduktion stängdes av utan någon som helst saklig anledning och ersattes med kraft från norra Sverige till de södra delarna och import av smutsig dansk kolkraft. Svenska skattebetalare fick betala runt 30 miljarder kronor för själva nöjet att stänga Barsebäck 1 och 2, och betalar än i dag med de ersättningsavtal som fortfarande löper. Vad vi har fått betala i ökade utsläpp och nedsmutsning har jag tagit upp i tidigare debatter här i kammaren, senast i förra veckan, men även det priset var högt för människor, djur och natur. Det andra stora misstaget man begick var att inte se till att ny elproduktion etablerades i södra Sverige, och inte heller nya överföringsledningar var på plats eller ens påbörjade. Här, eller rättare sagt då, föds dagens elområden. Det är den läxa vi gemensamt får lära oss av hela det här spektaklet. Herr talman! Elområdena är något som ingen egentligen vill ha, varken vi politiker eller de olika aktörerna på elmarknaden. Att områdena infördes har sin bakgrund i att Dansk Energi 2006 anmälde Svenska kraftnät, som driver det svenska stamnätet, till EU-kommissionen. I sin anmälan protesterade Dansk Energi mot att Svenska kraftnät periodvis prioriterat elförsörjningen till de svenska kunderna inom Sveriges gränser och därmed begränsat exporten av el till Danmark, som behövde el. Det var ett brott mot den fria marknaden av el. Därför gjordes denna områdesindelning, vilket andra länder då redan hade genomfört. Alternativet hade varit att vi fått betala höga böter till EU och samtidigt öppnat för stora skadeståndskrav från bland annat Danmark och flera andra länder i mångmiljardklassen. Dessutom hade en fällning av Sverige resulterat i att EU fått bestämma över de svenska elnäten, vilket hade varit helt oacceptabelt. Att komma fram till en lösning som tillfredsställde EU:s krav skedde alltså inte frivilligt utan gjordes under galgen. Alliansregeringen satsar nu, som ni har hört tidigare, genom Svenska kraftnät ca 40 miljarder kronor framöver för att bygga bort flaskhalsarna i elnäten, bland annat genom Sydvästlänken som när den står klar kommer att öka överföringskapaciteten med hela 25 procent. När det är gjort är förmodligen elprisområdena överflödiga med lägre elpriser i Skåne och hela södra Sverige. Även mindre skillnader i elpriset kan ha stor betydelse för många företag som är direkt beroende av el. Vi i majoriteten förstår detta och beklagar hela händelseförloppet, som hade kunnat undvikas med kloka beslut av tidigare regeringar. Nu visar utvärderingen att elpriset har varit detsamma över hela landet under 88 procent av tiden, vilket är bra. Det finns flera anledningar till att skillnaderna blev mindre än befarat, men i allt väsentligt är det tack vare god tillgång till vattenkraft och numera hög tillgänglighet i den svenska kärnkraften. Herr talman! Låt oss ta upp en annan fråga som oppositionen håller kär, nämligen de så kallade smarta elnäten. Låt mig resonera lite om dem. Jag delar den åsikt som har anförts av utskottsmajoriteten att man inte, som oppositionen vill, ska rusa i väg och snabbt bygga ut de smarta näten. Vi vet alldeles för lite om vad de kan ge, vilka tekniska begränsningar som finns, hur de fungerar och vad de kostar. Man ska vara försiktig med modeord och quick-fix-lösningar. Bara för att något är nytt behöver det inte alltid innebära att det är rätt. Det finns ingen som i dag vet vad dessa smarta nät kan, skall eller bör göra. De nät som vi har i dag klarar redan de flesta av de funktioner som man säger sig vilja få med i smarta elnät. Dyrt kommer de också att bli - vansinnigt dyrt. Ingen vill riktigt tala om det, men vi kan se vissa uppskattningar. Då talar vi om hundratals miljarder i slutändan. Jag upprepar inte siffrorna från förra veckans debatt, men jag hänvisar till dem. Dessa nät är till för att klara av att föra på intermittent kraft, det vill säga det förnybara i form av till exempel vindkraft och solkraft. Dagens stamnät är inte byggda för detta och klarar inte av att flöda kraft åt båda hållen eller av den typ av el som vindkraften producerar. En stor ökning av intermittent kraft kommer att skapa stora obalanser i energisystemet och leda till att vi kommer att få ett ökat behov av reglerkraft med befarade ökade utsläpp av fossilgaser. Detta samband blir tydligt i till exempel Tyskland. Jag ska inte här igen upprepa siffror från förra veckans energidebatt, men jag hänvisar till dem. Herr talman! De rödgrönas reservationer tar upp frågan om att målet för förnybar el måste höjas till 30 terawattimmar år 2020. Detta kan låta rätt oförargligt vid en första anblick, men om detta ska bli allvar krävs det att den gigantiska subventioneringen med hjälp av främst elcertifikat får fortsätta och dessutom öka. Vad det här innebär vet vi redan alltför väl. Jag har i flera debatter i riksdagen visat på att elcertifikaten kostar de svenska skattebetalarna mycket pengar. På sju år, mellan 2003 och 2010, har det förnybara, vindkraften, enbart genom elcertifikaten fått en subvention som kostar drygt 30 miljarder kronor, det vill säga en extra kostnad för alla oss elkonsumenter på den redan alldeles för höga elräkningen. Då har jag inte räknat in alla andra stödsystem som finns för att bygga ut vindkraften med mera runt om i Sverige. Om detta kan man dock inte läsa något i reservationstexterna från de rödgröna. Målet för förnybart kommer att nås, och vi kommer vid den kontrollstation som infaller 2015 att ha olika alternativ för den fortsatta utvecklingen när det gäller det förnybara. Det finns i dagsläget inga skäl att föregripa denna kontrollstation. Det viktigaste för min del är att en ren energiproduktion finns, inte hur den produceras. Herr talman! Den idé som finns med i motionen om att särredovisa elcertifikatskostnaden på elräkningarna tycker jag är sympatisk. Regeringen har givit Energimyndigheten i uppdrag att utreda förutsättningarna för detta. Rapporten har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Jag hoppas på en positiv behandling. För min del handlar det om att vara tydlig mot konsumenterna och väljarna. Vad är det som kostar, och är det rimligt? Herr talman! Med detta sagt kan jag inte annat än yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Det finns anledning att ta upp just stängningen av Barsebäck och när riksdagen fattade beslut om det. Det tillsattes nämligen en kommission som skulle ta fram förslag på åtgärder för att säkerställa energitillgången så att miljön inte försämrades och priset inte höjdes. Det var grundförutsättningen för att stänga Barsebäck. Därför sköt man fram beslutet ett år. Att det inte har gjorts är beklagligt, men det var beslutet i alla fall. Därför går det inte att säga något annat. Dessutom bygger hela energipolitiken, och även det som var energipolitiken ända fram till 2008, på den uppgörelse som fanns mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet som grundade sig på 1997 års beslut och sträckte sig ända fram till 2008, alltså två år med borgerlig regering. Därefter har ni förändrat den energipolitiken. Det var grunden. I den ingick bland annat att ta ansvar för folkomröstningsresultatet som innebar att vi skulle avveckla kärnkraften om vi tog beslut med de förutsättningar som var. Riksrevisionen tar i sin kritik upp att det är en misshushållning som sträcker sig ända tillbaka till 1995. Men det riktas också allvarlig kritik mot nuvarande regering för att man inte vidtar åtgärder med uppföljning och så vidare.

Herr talman! Det som Kent Persson säger är sant. Jag läste i betänkandet, återigen, och eftersom jag var med i näringsutskottet redan när vi behandlade de frågorna påminde jag mig hur det hade gått till. Det är ingen rolig läsning, men i alla fall. Man tillsatte en grupp, men då var det alldeles för sent. Vi vet mycket väl att så här stora investeringar, infrastruktur över huvud taget och elinfrastruktur ännu mer, tar väldigt lång tid på grund av överklaganden, tillståndsprocesser, planeringsfrågor och många andra saker. Det är inga små saker. Det kräver ett långsiktigt planerande. Det var precis det som jag angav i mitt anförande. Där uppstod felet. Där var själva tankefelet. Senare går det fel rakt över. Det var problemet. Man ville lägga ned, och man tog ett politiskt beslut, inte av några sakskäl över huvud taget utan som en rent ideologisk fråga: Vi vill lägga ned kärnkraften. Vi ska lägga ned kärnkraften. Vi tycker inte om kärnkraften. Då gör man på detta sätt. Problemet är att svenska folket får betala med höga elräkningar, och med den områdesindelning som vi ser i dag. Kent Persson hänvisade till 1997 års beslut om energin. Det är sant att det har legat till grund för mycket. Det beslutet var lika felaktigt, enligt mitt sätt att se det, som försvarsbeslutet 2004. Båda två har raserat väldigt mycket i sina respektive verksamheter. Kent Persson hänvisade också, nästan lite skojigt, till folkomröstningen. Det är bara det att det i folkomröstningen aldrig sades att man skulle höja elpriserna. Det är just det som Kent Persson försöker försvara beslutet med: Jo, men vi följde ju folkomröstningens resultat. Nej, det gjorde man inte alls, för där står det att man ska ta hänsyn just till industrin, konkurrenskraft, levnadsstandard och så vidare. Där håller jag inte alls med.

Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min förvåning över att Folkpartiets energipolitik och Sverigedemokraternas energipolitik tycks komma allt närmare varandra, vad gäller både vurmandet för kärnkraften och kritiken av vindkraften och att Eva Flyborg nu uttrycker sympati för en motion från Sverigedemokraterna här i dag. Än en gång har vi i dag hört Eva Flyborg kritisera det ekonomiska stöd som ges till vindkraften. Jag kan bara utgå från att hon menar just elcertifikatssystemet. Som jag sade i mitt anförande tror jag att energidebatten skulle behöva ett förtydligande om var Folkpartiet står, om man står bakom elcertifikatssystemet som ger ett ekonomiskt stöd till förnybar energi. Till debatten vill jag tillföra att elcertifikatssystemet framför allt har gett ett ekonomiskt stöd till bioenergi och vattenkraft. Vindkraften är det tredje energislaget som har fått stöd. Men jag har inte hört Eva Flyborg rikta samma kritik mot att bioenergi och vattenkraft får ett ekonomiskt stöd. Hon har bara kritiserat att vindkraften ges ett stöd. Eva Flyborg säger att vindkraften har kostat 30 miljarder kronor. Det är en siffra som cirkulerar ganska mycket i debatten och som är så tveksamt framräknad att Energimyndigheten har känt sig tvungen att gå ut och kommentera att det är felaktigheter. Som jag sade i mitt anförande har Energimyndigheten räknat på vad införandet av elcertifikatssystemet har inneburit för hushåll och företag. Jag ber att än en gång få läsa upp citatet: "Att pressa ner priserna på el och totalt sett kommer genomsnittskostnaden för elkunden att vara lägre än i basfallet." Det är Energimyndighetens bedömning av vad elcertifikatet innebär, alltså ett lägre pris för både hushåll och företag. Min fråga blir: Var står Folkpartiet vad gäller frågan om elcertifikatssystem? Har Folkpartiet en annan linje än regeringen och vill ta bort det stödsystemet för förnybar energi?

Herr talman! Angående den motion som jag uttryckte mig positivt om använde jag ordet sympatisk, vilket jag tycker att den är. Tidigare hade vi den ordningen i Sverige att vi påförde kostnaderna för elcertifikat och annat på elräkningarna. Det har tagits bort, och jag beklagar det. Därför är det inte så konstigt att jag tycker att detta kan komma att bli verklighet igen. Vi får se. Det bereds nu inom Regeringskansliet. Jag tycker att det är ett renlighetskrav, som så mycket annat, att man talar om för konsumenterna vad det är som kostar när elräkningarna blir höga. Det är en hel del som vi har beslutat om här, som skatter, moms och så vidare. Men det är också kostnader för det förnybara till exempel. Jag har stor sympati för att man i en introduktionsfas kan behöva stärka sådant som är nytt på en marknad. Men det är just när det är nytt. Jag tycker väl inte att vindkraften är något nytt fenomen, utan den har funnits väldigt länge. Det handlar i stället, om jag ska vara ärlig, bara om bidrag och subventioner i dagsläget och inte någonting för ny teknik. Energimyndigheten, som är grundad i och med beslutet 1997, är ju till för att pressa ut vindkraft och det förnybara i Sverige. Jag har inte sett deras beräkning. Det påstående som Lise Nordin anför är nytt för mig. Jag har använt mig av riksdagens utredningstjänst och känner mig säker på att de har räknat rätt och inte är partiska på något sätt. Ett problem är däremot när man låter, som Miljöpartiet gör, ideologin styra hur man ska styra ett land, och över ett stort politikområde som energipolitiken till exempel, och inte tar ansvar för verkligheten. Politik föds i skärningspunkten mellan ideologi och verklighet, och det är där det uppstår ett utrymme för vad man kan göra. Tyvärr går Miljöpartiet bara på ideologin.

Herr talman! Verkligheten är att det i dag är billigare att bygga ny vindkraft än att bygga ny kärnkraft. Det ser vi bland annat i försöket i Finland, där kärnkraftselen kommer att bli dyrare än vindkraftselen. Verkligheten är också den att införandet av elcertifikat i Sverige har lett till lägre elpriser. Det rimliga när man gör en bedömning av konsekvenserna av elcertifikatet är att se både hur mycket som har betalats ut i ekonomiskt stöd och hur mycket priserna har sänkts i och med den ökade elproduktionen. Jag skickar gärna över Energimyndighetens beräkning till Eva Flyborg. Vi har debatterat den förut, så jag är förvånad om hon tolkar den som en nyhet. Jag hör Eva Flyborg säga att det är rimligt att ny energiteknik i en introduktionsfas kan få ett ekonomiskt stöd. Jag och Eva Flyborg satt i måndags i en gemensam debatt om miljö- och energifrågor, och där uttryckte Eva Flyborg att hennes personliga åsikt är att kärnkraften kan behöva ett ekonomiskt stöd, nämligen en subvention. Då är frågan om Eva Flyborg anser att kärnkraften är en ny teknik. Jag tycker att det är rimligt att konsumenterna vet vilka ekonomiska stöd som ges till olika energislag. Där är elcertifikatssystemet väldigt lätt att räkna på vad gäller den förnybara energin. Men kärnkraftens subventioner är mycket större även om de är svårare att räkna på. Sveriges Radio har nyligen gjort en stor granskning av på vilket sätt skattebetalarna får vara med och betala för kärnkraftens kostnader. Det handlar till stor del om det begränsade skadeståndsansvaret, att försäkringen i dag bara räcker till en bråkdel av vad en olycka skulle kosta och att det är svenska folket som får betala om en olycka skulle ske. Den andra stora subventionen till kärnkraft är att industrin själv inte betalar för sitt avfall. En utredning nyligen visar att man skulle behöva femfaldiga kärnavfallsavgiften som industrin betalar för att inte vi, det svenska folket, ska få betala för slutförvar. Om vi ska granska vilket energislag som är billigast är det tydligt att en sådan granskning kommer att visa att det är förnybar energi som är klokast att ge ekonomiskt stöd.

Herr talman! Lise Nordin fortsätter att förhärliga vindkraften, och det är hennes alternativ, så det förstår jag att hon gör. Hon säger också att det är billigare att bygga vindkraft. Ja, det är det om man subventionerar ett kraftslag så mycket med medborgarnas skattepengar, för det är inte Lise Nordins pengar utan skattebetalarnas pengar. Var och en som jobbar hela dagar, är ute och anstränger sig och betalar in skatt till staten offrar sedan Lise Nordin för att göda en vindkraftsindustri som inte behöver dessa subventioner. Vi skulle inte behöva betala ut alla dessa stora subventioner. Det är klart att det blir billigare att bygga ändå. Men det är lite kalle anka-ekonomi när man säger: Vi jämför två energislag. Det ena ger vi massor av skattesubventioner, bidrag och subventioner över huvud taget. Det andra får stå på egna ben. Men se så mycket billigare det ena blir! Ja, självklart, men det ingår ju inte i en verklig ekonomisk beräkning att göra så, utan det är ett politiskt val. Det har ingenting med verkligheten att göra, och det är det som skrämmer mig med Miljöpartiets energipolitik. Det är det som skrämmer mig med oppositionens energipolitik. Den har väldigt lite med verkligheten att göra. Lise Nordin brukar hävda att det inte byggs någon kärnkraft i världen och att om det görs är den jättedyr, så det går inte. 62 reaktorer byggs när vi här och nu står och debatterar i kammaren. Hur kan Lise Nordin bara bortse från detta? Dessutom är det inte mitt problem, eller Lise Nordins problem, hur dyrt det än blir i Finland, därför att det är marknaden som får avgöra. Är det inte ett konkurrenskraftigt alternativ kommer det inte heller att byggas. Jag tror att det kommer att byggas. Den fråga som vi besvarade i måndagens energidebatt i Göteborg som vi hade mellan riksdagspartierna var: Kan du tänka dig att subventionera kärnkraften? Jag tror att frågan ställdes så. Då svarade jag i alla fall både ja och nej, det vill säga att jag inte tror att det behövs. Men min grundläggande fråga är: Varför ska man bara subventionera det ena och inte det andra? Jag tycker inte att någon ska ha subventioner, men någon jäkla ordning får det väl ändå vara.

Herr talman! Det är en intressant och intensiv debatt som vi för om energipolitiken. Sverige upplever just nu en era av väldigt stora investeringar i elnäten. Det finns många orsaker till det, och det har diskuterats här. Men det är inte minst också en följd av, och det har inte tagits fram så mycket i dagens debatt, den snabba utbyggnaden av vindkraften. Det kräver också väldigt stora investeringar i elnäten. Men det handlar också, som vi har hört, om att ta hand om effekterna av den förtida stängningen av Barsebäcksverket. Jag ska inte gå in på den debatt i vilken mina allianskamrater på ett bra sätt har rett ut både ansvaret för och orsaken till att vi fick elprisområden och de prisskillnader som har funnits och som håller på att byggas bort. Jag ska i stället tala om att det som pågår, och som framgår av betänkandet, är en mängd olika projekt som handlar om att Sverige ska ha bland annat en integrerad och väl fungerande elmarknad där prissignalerna får genomslag. Det tror jag i grunden är positivt, för det ger förutsättningar för mer kostnadseffektiva och samhällsnyttiga investeringar samtidigt som det stärker Sveriges försörjningsfrihet. Det är naturligt att människor och företag i område 4 har känt en oro för den här utvecklingen. Det är också därför, som vi har hört, som det pågår ett arbete med att utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att minska de omotiverade elprisskillnaderna mellan de två sydligaste elområdena. Men det finns ingen anledning att bifalla de motioner som finns och därmed föregripa det arbete som nu pågår i Regeringskansliet. Vi behandlar också ett antal motionsyrkanden om bland annat nettodebitering av el, timmätning, smarta elnät, elcertifikat och kommunala energibolags konkurrenssituation. När det gäller motionerna om nettodebitering av el måste man komma ihåg att utskottet redan har ställt sig bakom en sådan debitering, men att det pågår en utredning om hur nettodebitering på bästa sätt ska kunna införas. Därför är det, herr talman, helt logiskt att utskottet nu avslår motionerna om att riksdagen ska börja agera innan regeringen ens har hunnit ta ställning till utredningens förslag. Vad gäller motionerna om timmätning avslås också de, helt enkelt därför att en timmätningsreform för närvarande genomförs på bred front i landet. Utskottet har också vid flera tillfällen ställt sig bakom reformarbetet. Det är ett viktigt steg för att skapa bättre förutsättningar för en större förbrukningsflexibilitet hos små elkunder. Timvis mätning är också nödvändigt för att på sikt och i takt med utvecklingen av smarta mätare och smarta nät göra det möjligt för små elkunder att exempelvis producera förnybar sol- och vindel. Herr talman! Det förtjänar också att nämnas att i regleringsbrevet för 2013 har Energimarknadsinspektionen fått i uppdrag att kontinuerligt följa upp hur olika aktörer på elmarknaden har reagerat på den här reformen. Det handlar bland annat om att se vilka avtal på marknaden som förutsätter timmätning, vilken tid som elnätsföretaget behöver för att utföra bytet och hur många elkonsumenter som har gått över till timmätning. Arbetet ska delredovisas till Regeringskansliet senast den 30 april, alltså på tisdag i nästa vecka. Jag hoppas att motionärerna kan tåla sig till dess. Arbetet ska slutredovisas den 1 mars 2014. Slutligen, herr talman, avslår utskottet motioner om smarta elnät eftersom det även där pågår ett ambitiöst arbete, ett arbete inom det samordningsråd för smarta elnät som regeringen tillsatte i maj förra året. Rådets uppgift är att ta fram en nationell kunskapsplattform och att lägga fram förslag till en nationell handlingsplan för hur smarta elnät ska kunna utvecklas i Sverige. Handlingsplanen ska innehålla framtidsscenarier för hur smarta elnät kan och bör utvecklas. Den ska också beskriva hur ansvarsfördelningen mellan olika aktörer - det är ju många aktörer inblandade här - ska se ut, hur affärsmodeller kan se ut och vilka nya tjänster som kommer att krävas. Rådet ska också identifiera vilka behov som finns av ytterligare forskning kring smarta elnät. Med hjälp av, tycker jag, spännande och nydanande former som dialogforum ska fler kunna delta i det här arbetet och fler aspekter kunna belysas. De ska också slutredovisa sitt arbete under 2014. Det här är ett ambitiöst projekt och också en viktig del i arbetet med att skapa ett hållbart energisystem. Men att ganska oreflekterat, som nu ett antal motionärer gör, kräva stora investeringar på ett så här brett och oprövat teknikområde är knappast en ansvarsfull hushållning med våra gemensamma resurser. Här behövs först en nationell kunskapsplattform som grund för en nationell handlingsplan för hur smarta elnät ska kunna utvecklas i Sverige. Herr talman! Jag yrkar avslag på motionerna och bifall till utskottets förslag. Jag vill samtidigt passa på att tacka Jonas Jacobsson Gjörtler för en väldigt trevlig tid av samarbete och ett föredömligt arbete i näringsutskottet. Jag önskar dig lycka till i ditt nya utskott. (Applåder)