Registreringen av riksdagsledamöters åtaganden m.m.

Herr talman! Systemet att vi som riksdagsledamöter ska redovisa våra tillgångar har nu verkat sedan 1996 på frivillig basis. Jag måste erkänna att jag nog saknar en erfarenhetsredovisning av vad detta har gett för positiva effekter alternativt negativa effekter för det syfte som det här ursprungligen har haft. Jag tycker att det är synd att man inte har lyft fram detta på ett tydligt sätt. Dessutom saknas redovisning i betänkandet över huvud taget av de här erfarenheterna, mer än att man har räknat upp hur många det är som har anmält och hur många det är som inte har anmält. Men det är väl knappast det som är det egentliga syftet. Jag kan avslöja att jag inte har redovisat. Det är inte för att trilskas, inte alls. Jag bara tycker att det är ytterligare en uppgift att lägga på arbetsbördan, att hålla ett register ajour för att redovisa det här. Om du inte ajourhåller det tillräckligt ofta blir du lätt anklagad för att du inte har lämnat korrekta uppgifter. Dessutom finns uppgifterna i offentliga register för den som är riktigt initierad och intresserad. Det ligger föga hemlighet bakom. Då kan man ju fundera på syftet med det här. När man läser förarbeten etcetera och tar del av de diskussioner som har förevarit handlar det såvitt jag har förstått om möjligheten att för egen vinning kunna påverka någon form av utveckling genom den position man har som förtroendevald. Då vill jag påstå att som riksdagsledamot är det sällsynt små förutsättningar att du av något skäl skulle få den här månghövdade församlingen på 349 ledamöter att gå i en viss riktning för att det skulle gagna din personliga tillgångsmassa. Det är sällsynt långsökt, vågar jag påstå. Som minister, ja, där kan jag förstå att du har en väsentligt mycket större möjlighet att påverka. Där finns dessutom ett lagbundet krav att man ska redovisa. Dessutom överlämnar man ofta sina förmögenheter, åtminstone på aktiesidan, för så kallad diskretionär förvaltning så att man inte utövar någon egen påverkan på vad man satsar pengar i och inte. Om vi säger att riksdagsledamöternas förmåga att påverka detta är väldigt begränsad kan vi väl gå över och titta på den beroendeställning som man i någon mån skulle kunna ha som riksdagsledamot. Om vi då bara tittar på tillgångssidan tycker jag att det blir en märklig koppling. Min erfarenhet är att det inte är de som har tillgångar som är de som är mest beroende. Tvärtom brukar de vara ganska oberoende. Det gör ju att rekvisitet att uppnå ett beroendeförhållande på grund av tillgångar är sällsynt svagt. Däremot kan vi titta på skuldsidan. Jag har själv sysslat med ekonomisk redovisning för andra personer i 16 år och har sett hur just skulder kan påverka människors handlande i väldigt stor utsträckning. Det finns ju någon tidigare politiker som har sagt att den som är satt i skuld är inte fri. I det avseendet måste jag säga att jag håller med den personen i hans utsago. Det är min mycket tydliga erfarenhet från mitt yrkesliv att det är så. All erfarenhet pekar på att det är just skuldsidan som kan försätta människor i situationer där de handlar på ett sätt som inte alla gånger kan anses vara så väl övertänkt. När man då tittar på betänkandet som sådant konstaterar jag att Lagrådet på ett mycket glädjande sätt i sitt yttrande har gjort följande beskrivning av just § 8, nämligen "att registret, för att fylla sitt syfte att ge en samlad information om riksdagsledamöternas åtaganden och ekonomiska intressen, bör innehålla även uppgifter om skulder". Det brukar oftast tillmätas en betydelse i den här kammaren vad Lagrådet säger. Men i det här fallet verkar det som om det har gått spårlöst förbi. Kan det möjligen bero på att det har varit en politisk beredningsgrupp? Det låter jag åhörarna själva dra någon möjlig slutsats av. Herr talman! Jag yrkar i enlighet med det anförda bifall till min motion 2007/08:K412.