Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården

Fru talman! I afton debatterar vi socialutskottets betänkande 2023/24:SoU8 Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården.

Riksrevisionen har granskat effektiviteten i statens styrning genom vårdgarantin, kömiljarden 2009-2014 och standardiserade vårdförlopp inom cancervården för att minska väntetiderna i vården. Granskningen inkluderar även om styrningen främjar en jämlik vård efter behov.

Riksrevisionens övergripande slutsatser är att de nuvarande styrmedlen i många avseenden inte effektivt minskar väntetiderna i vården, även om vissa delar av styrningen har fungerat bättre för standardiserade vårdförlopp. Dessutom finns risken att patienter med större vårdbehov riskerar undanträngning och att cancerutredningar blir resursineffektiva. Riksrevisionen noterar också brister i den nationella statistiken om väntetider, vilket försvårar analys och uppföljning av väntetidsarbetet. Det saknas även kunskaper om SVF:s effekter på vårdutfallet för patienter med cancer.

Riksrevisionen rekommenderar regeringen att säkerställa att en noggrann uppföljning av väntetidsarbetet görs. Man rekommenderar också att statens styrning utformas för att minska risken för undanträngning av patienter med större vårdbehov. För att vara mer effektiv bör styrningen ta hänsyn till regionernas olikheter vad gäller organisation, styrning och strukturella förutsättningar.

Fru talman! Det här är en välkommen granskning med viktiga områden och frågor att belysa. Det framkommer också i betänkandet att det är svårt att dra definitiva slutsatser om vårdgarantins och kömiljardens effekter på väntetiderna. Vidare framkommer att det finns ett behov av att se över effektiviteten i vårdgarantin i syfte att stärka patientens ställning och vårdgarantins betydelse som statligt styrmedel.

Fru talman! Ska vi på riktigt komma åt de problem som finns inom hälso- och sjukvården behöver vi försäkra oss om att de styrmedel som staten använder sig av faktiskt ger effekter och att de reformer som genomförs ger goda resultat. Vi behöver uppdaterad och tillförlitlig statistik, och de medel som tilldelas regionerna behöver följas upp.

Regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna gör nu en rad välkomna satsningar inom området, och det pågår ett aktivt arbete för att öka tillgängligheten och minska väntetiderna i vården. E hälsomyndigheten och Socialstyrelsen har bland annat i uppdrag att omgående genomföra insatser som att stödja regionernas arbete med att erbjuda vård på andra platser i landet till patienter som väntar.

Socialstyrelsen följer regeringens uppdrag med att strategiskt övervaka hälso- och sjukvårdens tillgänglighet, och man överväger att ge Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ett utvärderingsuppdrag. Det pågår även ett omfattande arbete för att göra hälsodata tillgängliga och användbara för att förbättra vården, stärka patientens ställning och minska den administrativa bördan för vårdpersonalen.

När det gäller den nationella cancerstrategin görs uppdateringar för att säkerställa att Sverige har de förutsättningar som krävs för att fortsatt vara ett föregångsland inom cancervården. Den uppdaterade strategin ska beakta alla åldrar. Regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har beslutat om flera utredningar och uppdrag för detta ändamål.

Fru talman! Långa väntetider har länge varit ett betydande problem inom vården. Vi har haft orimligt - och olagligt - långa vårdköer under alltför lång tid, och konsekvenserna är avsevärda för patienterna. Det riskerar inte bara att leda till ökade kostnader och ett lägre förtroende för hälso- och sjukvården utan även till allvarliga hälsoproblem för individer. Trots att Sverige har satsat större ekonomiska resurser på hälso- och sjukvården i förhållande till bnp jämfört med andra EU-länder är vårdköerna fortsatt långa. Att det behövs bredare åtgärder än att bara pytsa in mer pengar är tydligt.

Sverigedemokraternas mål för hälso- och sjukvården är att säkerställa en god hälsa för hela befolkningen, oavsett var i landet man bor. När en individ behöver vård bör tillgängligheten och kvaliteten vara pålitlig och konsekvent. För att uppnå målet med en sjukvård i världsklass krävs att tillgängligheten och likvärdigheten i vården garanteras över hela landet och inom alla delar av vården.

En enhetlig, tillgänglig och kvalitativ vård stärker förtroendet för vården och ökar dess legitimitet bland befolkningen. Det är avgörande att hela vårdkedjan förstärks, med fokus på patientsäkerhet och patienters delaktighet i sin egen vård. I målet ingår bland annat att säkerställa en patientsäker vård, att erbjuda likvärdig vård över hela landet, att säkra kvaliteten i vården samt att erbjuda rätt vård - och i tid, enligt vårdgarantin.

Fru talman! Att ha kompetent och välmående personal som känner motivation att gå till arbetet varje dag och som känner trygghet, stolthet och glädje på en arbetsplats där man får lön för sitt arbete, tid för återhämtning och möjlighet till kompetens- och vidareutveckling är en förutsättning för att uppnå övriga delar i målet.

Därför är jag oerhört glad över att Sverigedemokraterna tillsammans med övriga regeringspartier inom ramen för Tidöavtalet har kommit överens om en rad viktiga reformer inom inte minst hälso- och sjukvården. Där ser vi flera av Sverigedemokraternas sedan länge presenterade åtgärder och förslag för att förbättra för den enskilde vid behov av vård men också om incitament för sjukvårdens organisering, strävan mot jämlikhet och inte minst den oerhört långa väntan på vård.

För att minska de regionala skillnaderna och skapa en patientsäker, jämlik och nära vård i hela landet har vi slutit viktiga överenskommelser om en ökad statlig styrning, om att utveckla sjukvården i lands- och glesbygd och om en ökad samverkan i regionerna. Det gäller bland annat en nationell vårdförmedling, en nationell digital infrastruktur och en nationell plan för kompetensförsörjningen.

Tillsammans skapar vi inom Tidöpartierna nu förutsättningar för att komma till rätta med de allvarliga bristerna och de långa väntetiderna i vården.

Jag ser att min talartid är slut, så jag stannar där.

Fru talman! Svensk hälso- och sjukvård är i absolut världsklass. År efter år levererar vi fantastiskt goda resultat. Sjukvårdspersonalen gör allt i sin makt för att ge oss en god vård i rätt tid. Men de är pressade.

I decennier har deras arbetsmiljö försämrats. De ska springa snabbare, utföra det viktiga arbetet på kortare tid, äta snabbare, ta kortare och färre raster samt ta emot fler och fler patienter. De får kortare och kortare återhämtningstid, de tvingas avstå från sin lagstadgade semester och de arbetar övertid mer som regel än som undantag. De går på knäna.

Fru talman! Det här får naturligtvis allvarliga konsekvenser för patienterna, för personalen och för hela vårt samhälle. I grunden ligger en god och säker hälso- och sjukvård i personalen och deras villkor på arbetet. Inga vårdköer eller väntetider kommer att minska om vårdpersonalen flyr sina arbeten - för att de helt enkelt inte orkar mer.

Fru talman! Vi har en sjukvård i absolut världsklass, men den bygger på att sjukvårdspersonalen som valt att stanna kvar i yrket ställer upp. När nu över 60 000 sköterskor slutar arbeta övertid fungerar helt enkelt inte längre svensk sjukvård. Jag kan därmed konstatera att sjukvården går runt på att barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor jobbar övertid. Där är vi i dag!

Det är inte konstigt, fru talman, att personalen flyr vården. Det är inte konstigt att det är långa väntetider i Sverige. Det är ett stort och allvarligt problem, och vi ansvariga politiker måste lösa det.

Till att börja med behöver sjukvården en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor, inte fler sparkrav eller större varsel.

Fru talman! I dag debatterar vi ju skrivelsen Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården. Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens styrning genom vårdgarantin, kömiljarden och de standardiserade vårdförloppen på många sätt inte är effektiva för att korta väntetiderna.

Till stöd för deras slutsatser framhåller de bland annat att väntetiderna har försämrats kontinuerligt under många år, trots att vårdgarantin nu är etablerad som norm och trots att tidsgränserna faktiskt är lagstadgade.

Regeringen skriver i sitt svar att man, i likhet med Riksrevisionen, anser att det finns behov av att se över effektiviteten i vårdgarantin i syfte att stärka patientens ställning och vårdgarantins betydelse som statligt styrmedel på tillgänglighetsområdet. Regeringen säger också att man överväger att ge ett utvärderingsuppdrag till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, och med dessa besked anser regeringen att Riksrevisionens rapport är slutbehandlad.

Fru talman! Vi socialdemokrater välkomnar också Riksrevisionens rapport och den aktuella skrivelsen. Den svenska hälso- och sjukvårdens problem med långa väntetider och brister i tillgänglighet är inte på något vis nya, och det är tydligt att de försök som gjorts hittills helt enkelt inte har fungerat.

Det råder en bred samstämmighet i hela Vårdsverige om att den enda realistiska vägen till verkligt kortade väntetider och förbättrad tillgänglighet i vården ligger i omställningen till en god och nära vård, den så kallade primärvårdsreformen.

Omställningen påbörjades ju av den förra socialdemokratiskt ledda regeringen, men den har fram till nu gått alldeles för långsamt. Framför allt är personalförsörjningen flaskhalsen. Det saknas såväl specialistläkare i allmänmedicin som distriktssköterskor. De är viktiga kompetenser som behövs för att genomföra omställningen fullt ut.

Socialdemokraterna har lämnat en rad förslag för att öka takten i primärvårdsomställningen. Vi vill att det inrättas ett kansli för omställningen till en god och nära vård vid Socialstyrelsen, vi vill införa bindande riktvärden om 1 100 invånare per läkare inom primärvården och vi vill göra satsningar på hälso- och sjukvårdens personal. Samtidigt som de här strukturella reformerna genomförs behöver hälso- och sjukvården mer resurser.

Fru talman! Den här rapporten kommer ju också i en tid då Sverige befinner sig i en nationell sjukvårdskris. Under de gångna åren har regionernas ekonomiska situation kraftigt försämrats, och runt om i hela vårt land sitter nu regionpolitiker av olika politisk färg och fattar ofattbart svåra beslut. Ska vi varsla mer vårdpersonal? Behöver vi göra ytterligare stora nedskärningar på redan hårt ansatta sjukhus?

Fru talman! Det går inte att tänka bort utvecklingen när det kommer till arbetet med att korta väntetiderna. Givetvis börjar och slutar frågan om hälso- och sjukvårdens tillgänglighet med frågan om villkoren för vårdpersonalen.

Socialdemokraterna vill därför att regeringen omgående tillsätter en beredning för välfärdens personalförsörjning samtidigt som man inflationsskyddar de generella statsbidragen.

Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation nummer 1.

Fru talman! Moderaterna vill sätta patienten i centrum, inte i ett väntrum. Vår sjukvårdspolitik har som främsta syfte att tillgängliggöra vården och ge patienter egenmakt. Därför behövs insatser för att korta vårdköerna och säkerställa att vården är jämlik. Vi kan inte vara nöjda när hälften av alla kvinnor med bröstcancer och färre än fyra av tio män med prostatacancer inte får vård i tid. Mer behöver göras för att skapa förutsättningar för fler vårdplatser och för att säkra kompetensförsörjningen.

Fru talman! Den rapport från Riksrevisionen som vi debatterar i kväll tar sikte på att utvärdera tre reformer. Låt mig först nämna vårdgarantin.

Vårdgarantin syftar till att korta väntetiderna i vården genom krav på regionerna att tillhandahålla vård inom vissa tidsgränser. Det innebär i stora drag att en person ska få en första kontakt med vården samma dag som hen söker vård, få en medicinsk bedömning inom tre dagar, besök i specialistvården inom 90 dagar och planerad vård inom 90 dagar från det att vårdgivaren fattat beslut om det.

Här arbetar regeringen för att ge bättre förutsättningar för regioner och kommuner att förbättra tillgängligheten i hälso- och sjukvården, bland annat genom att öka vårdens kapacitet och antalet disponibla vårdplatser. Vidare pågår ett arbete med att inrätta en nationell vårdförmedling som kan skapa en bättre likvärdighet när det gäller att hänvisa till en annan vårdgivare eller annan region. Vi vet att regionernas arbete med detta skiljer sig åt, och det är inte en tillfredsställande situation. Men nu ska det bli ändring.

Fru talman! Låt oss också prata om kömiljarden!

För att stärka vårdgarantins efterlevnad betalade staten ut 1 miljard kronor årligen mellan 2009 och 2014 i form av en prestationsbaserad ersättning till regionerna utifrån hur väl de uppfyllde vårdgarantin. Formen för det reglerades i en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Det var den gamla kömiljarden, den som här har utvärderats.

Riksrevisionen pekar i sin granskning ut att absoluta mål medförde att vissa regioner hade svaga incitament att uppnå målen som kömiljarden och överenskommelsen satte. Jag instämmer i det.

Samtidigt är det värt att notera att den nya kömiljarden, som varit på plats sedan 2019, är utformad så att flera av prestationskraven utgår från förutsättningarna i varje enskild region och alltså utvärderar väntetiderna i termer av relativ förändring jämfört med föregående år.

Vidare pekar Riksrevisionen på att den nya kömiljardens effekter bör undersökas. Även det är rimligt. Därför har också Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp den nu aktuella överenskommelsen mellan staten och SKR inom ramen för uppdraget att strategiskt, långsiktigt och kontinuerligt följa upp och föra dialog om hälso- och sjukvårdens tillgänglighet.

Fru talman! Låt mig också säga något om standardiserade vårdförlopp inom cancervården. De har funnits sedan 2015 och syftar till att korta väntetiderna inom cancervården genom att beskriva vilka utredningar och behandlingar som ska göras vid en viss diagnos samt vilka tidsgränser som ska eftersträvas. Ett av de övergripande målen är att 80 procent av patienterna som utreds i ett standardiserat vårdförlopp ska utredas inom den ledtid som anges i det aktuella vårdförloppet.

Regeringen instämmer här i Riksrevisionens bedömning att de regionala skillnaderna är för stora. Regionerna behöver fortsätta arbeta för att genomföra standardiserade vårdförlopp fullt ut. Regeringen gör sin del genom överenskommelser med SKR, bland annat överenskommelsen om en jämlik och effektiv cancervård med kortare väntetider från 2022.

Vidare pågår ett arbete med att revidera den nationella cancerstrategin, något som bland andra vi moderater har drivit på för under flera år. I januari presenterade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys sin lägesbild över den gamla nationella cancerstrategin, och i februari utsågs Mef Nilbert till särskild utredare - allt detta för att Sverige ska kunna ta nästa steg och säkerställa att Sverige har de förutsättningar som krävs för att fortsätta vara ett föregångsland inom cancervård för alla åldrar.

Fru talman! Regeringen styr riket. Men det behöver poängteras att det är huvudmännen, det vill säga kommuner och regioner, som har ansvar för att erbjuda hälso- och sjukvård och för att en god och säker vård ges. Regeringen har möjlighet att styra myndigheter, sluta överenskommelser med SKR och skriva lag - men staten är inte huvudman för vården.

Fru talman! När vi blickar tillbaka, som Riksrevisionen har gjort i den här rapporten, kan vi se att flera reformer har kommit på plats och prövats för att korta väntetiderna i vården. Samtidigt ska man kanske inte dra alltför långtgående slutsatser av de rekommendationer som här ges. De kvantitativa analyserna är, som regeringen också skriver i sin skrivelse, behäftade med stor osäkerhet. För att förklara det i enklare termer: Det går inte att säga att läget hade varit bättre om de här reformerna hade uteblivit.

Fru talman! Det finns också skäl att vara ödmjuk. De insatser som har gjorts har inte varit perfekta. Vi noterar dock att det inte finns några perfekta politiska reformer. Som gammal nymoderat skulle man kunna tänka sig att jobbskatteavdraget var en perfekt reform. Men även jobbskatteavdragen hade tydliga brister: De var för små, och de var för få.

Fru talman! Slutligen en framåtblick. Trots att Sverige satsat större ekonomiska resurser på hälso- och sjukvården i förhållande till bnp i jämförelse med andra liknande EU-länder är vårdköerna fortsatt långa, och de växte under föregående mandatperiod. Det manar till eftertanke: Använder vi pengarna på rätt sätt?

Fru talman! Jag kommer att fokusera på kömiljarderna - den gamla och den nya.

I skrivelsen redogör regeringen för sin bedömning av Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer i granskningsrapporten I väntan på vård - ineffektiv statlig styrning för kortare köer. Jag tycker att det är en väldigt bra rubrik.

Vänsterpartiet välkomnar Riksrevisionens granskning och kan i likhet med granskningen konstatera att regeringen misslyckats i arbetet med att korta väntetider i vården med dessa kömiljarder. Det har vi lyft upp ganska många gånger.

Regeringen konstaterar i skrivelsen att Socialstyrelsen ska följa upp den nya kömiljarden inom ramen för uppdraget till myndigheten att strategiskt, långsiktigt och kontinuerligt följa upp och föra dialog om hälso- och sjukvårdens tillgänglighet. Jag tycker att det låter lite flummigt och lite tamt.

Vi menar att Socialstyrelsens uppföljning inte tillräckligt har beaktat Riksrevisionens granskning. Man behöver göra lite mer.

Riksrevisionen konstaterar att kömiljarden - den äldre modellen, då - inte haft någon tydlig, långvarig effekt på väntetiderna. Flera aspekter av kömiljarden har snarare försämrat effekten, och den går inte att förena med regionernas olikheter. Någonting var väldigt fel i det upplägg man valde under den perioden.

Regionernas incitament att göra något har även försvagats av att kömiljarden inte tar hänsyn till relativ förbättring. Det vill säga att kömiljarden har gett regionerna olika starka incitament beroende på hur långt från målen de befunnit sig. Det låter ju som något slags konstig räknesnurra. Prestationskraven inom kömiljarden har därmed inte tagit hänsyn till relativ förbättring, vilket gjorde att regioner som redan låg bra till belönades. Ja, ibland blir det fel.

Dessutom framför Riksrevisionen att kömiljarden riskerar att leda till undanträngning men att detta inte varit möjligt att belägga kvantitativt på grund av bristande statistik. Det har lyfts upp år efter år efter år att man måste granska undanträngningen, men det har man uppenbarligen inte gjort. Det handlar om undanträngning av de sjukaste, av dem med störst behov.

Vänsterpartiet har under en längre tid varit kritiskt mot den prestationsbaserade kömiljarden för att den inte kortar vårdköer, inte höjer kvaliteten i vården och inte går att förena med målet om jämlik vård. Det blev liksom en krasch där.

I och med att Riksrevisionens granskning presenterar liknande kritik - det kan man ju bli glad över ibland - bör en mer omfattande utredning genomföras för att kvantitativt titta på kömiljardens effekt. Vi vill att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att kvantitativt undersöka den nya kömiljardens effekt på vårdköer samt eventuella undanträngningseffekter.

Jag vill därför yrka bifall till reservation 2.

Det här är väl ganska självklart. Det handlar om ganska mycket pengar som man strösslar och inte har riktig koll på. SD och regeringen pratar väldigt mycket om den ineffektiva vården i regionerna. Man lägger över stort ansvar på dem för att det inte funkar. Det ska också inrättas något slags kansli som ska titta på ineffektiv styrning, men jag tänker att regeringen kanske hade en ineffektiv styrning av de här frågorna eftersom man bara fortsätter.

Det är ju också så att vi befinner oss i en nationell vårdkris. Det kan man inte bortse från.

Vi har en fantastisk vård i Sverige, måste jag säga. Det gäller cancer- och hjärtsjukvård, allt det som är allvarligt. Men det är så mycket annat som inte fungerar.

Vi har också en hälso- och sjukvård där personalen far oerhört illa. Det har vi också pratat om länge. Vad ska vi göra?

I dag gick Vårdförbundet ut i blockad mot övertid och så vidare. Det kommer att märkas. Jag tycker att det är bra, faktiskt.

Men vi har en kris. Vi har överbeläggningar som bara fortsätter på landets sjukhus. Intensivvårdsplatserna minskar och är färre än före pandemin. Detta tycker jag är väldigt allvarligt. Siffrorna för helåret 2023 visar att 40 procent startade sin cancerbehandling i tid, vilket var historiskt lågt. Siffran borde vara 80 procent. Jag tycker att detta är illa. Det som fattas är väl resurser och att man ser personalen som en tillgång.

Mitt i allt detta går vårdpersonalen mot ett ännu värre stålbad. Om 6 000 vårdanställda ska varslas runt om i landet kan man tänka sig att det inte blir jättemycket bättre. Det handlar om sjuksköterskor, läkare och undersköterskor. Facken har blåst i visselpipan - Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet larmar om det allvarliga läget i hela Sverige. Då kanske man måste göra mer än att inrätta något slags effektivitetskansli, tror jag.

Regeringen har nu gått in med 6 miljarder extra till vården. Det får man vara glad för, men det är inte tillräckligt. Varslen och uppsägningarna kommer att fortsätta.

Man säger att vården är ineffektiv och ska inrätta det här effektivitetskansliet. Då måste vi också ta i beaktande att vi har en demografi som innebär att människor blir äldre och äldre och kräver mer och mer. Läkemedlen är väldigt dyra, och inflationen är hög. Då hade det kanske varit bra med en lite större budget för regionerna och att inte säga upp ytterligare 6 000 personer inom vården. Det kommer att märkas.

Vi kan titta tillbaka på vad denna fråga handlar om, fru talman; det är kömiljarderna. När det gäller kömiljarderna måste jag säga att det känns som att jag har ett benbrott och får ett plåster.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets betänkande.

Kristdemokraternas politik utgår från att varje människa är unik och att alla personer har samma absoluta och okränkbara värde. Hälso- och sjukvården ska kännetecknas av värdighet, kvalitet, tillgänglighet och jämlikhet. En grundläggande del i utvecklingen av vård och omsorg är självbestämmande och valfrihet. Självbestämmande stärker kvaliteten inom vården och skapar en mer värdig omsorg.

Personcentrerad och samordnad vård och omsorg är därför nödvändigt. Såväl enskilda patienter och brukare som patient- och intresseorganisationer kan bidra till att vi hittar de bästa metoderna för personcentrerad vård och omsorg. Därför behöver det fortsatta arbetet mer påtagligt inkludera patienter och brukare.

Mycket har gjorts de senaste åren för att utforma vården och omsorgen utifrån den enskilda människans behov. Men mer behöver göras. Patientens ställning behöver stärkas, tycker vi kristdemokrater.

Riksrevisionen har i rapporten granskat om statens styrning genom vårdgarantin, kömiljarden för 2009-2014 och standardiserade vårdförlopp inom cancervården är effektiv för att korta väntetiderna i vården. Granskningen omfattar också om styrningen är utformad på ett sätt som är förenligt med en jämlik vård efter behov.

Låt mig först säga att regeringen välkomnar Riksrevisionens granskning och dess bidrag för att utveckla och förbättra tillgängligheten till svensk hälso- och sjukvård.

I skrivelsen understryker regeringen att det är huvudmännen, det vill säga främst regioner och kommuner, som ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård och för att en god och säker vård ges. Regeringen poängterar även att dess möjligheter att styra hälso- och sjukvården i dag i huvudsak är begränsade till lagstiftning och överenskommelser med framför allt SKR.

I likhet med Riksrevisionen anser regeringen att de långa väntetiderna inom vården är ett problem. Vi tycker också att detta är ett stort problem och arbetar alltjämt för att försöka minska dem.

Som regeringen skriver i sitt svar på Riksrevisionens skrivelse är det inte möjligt att dra några långtgående slutsatser om vilka effekter vårdgarantin och kömiljarden har haft på väntetiderna. Som även Riksrevisionen har lyft fram finns en hög grad av osäkerhet i de kvantitativa analyserna.

Därför är det enligt regeringen inte möjligt att utifrån Riksrevisionens analyser uttala sig om hur väntetiderna hade utvecklats utan statens insatser på området. Det saknas därmed delvis stöd för slutsatsen att statens styrmedel inte har varit effektiva. Däremot kan det enligt regeringen konstateras att Sverige har satsat större ekonomiska resurser på hälso- och sjukvården i förhållande till bruttonationalprodukten i jämförelse med andra EU-länder och att vårdköerna trots detta är fortsatt långa.

Fru talman! Med detta sagt tycker vi likt Riksrevisionen att det finns ett behov av att se över effektiviteten i vårdgarantin i syfte att stärka patientens ställning och vårdgarantins betydelse som statligt styrmedel.

Regeringen instämmer i Riksrevisionens iakttagelse att regionernas arbete med att hänvisa patienter vidare till andra vårdgivare skiljer sig åt i de fall där regionerna inte kan erbjuda vård inom vårdgarantins gränser.

Regeringen lyfter i sin skrivelse fram att den arbetar för att ge bättre förutsättningar för regioner och kommuner att förbättra tillgängligheten i hälso- och sjukvården, bland annat genom att öka vårdens kapacitet och antalet disponibla vårdplatser. För att komma till rätta med att regionernas arbete skiljer sig åt när det gäller att hänvisa patienter vidare till andra vårdgivare har regeringen påbörjat ett arbete med att inrätta en nationell vårdförmedling.

Vi gör inom Tidösamarbetet ett stort och viktigt arbete för att minska köerna och öka tillgängligheten till vården. Regeringen har gett i uppdrag till E-hälsomyndigheten och Socialstyrelsen att omgående genomföra insatser som stöder och stärker regionernas arbete för att möjliggöra att patienter som väntar på vård kan få vården utförd på annat håll i landet.

E-hälsomyndigheten fick i juni 2023 i uppdrag att tillhandahålla en infrastruktur för ett nationellt vårdsöksystem. Det ska göra det möjligt för vårdgivare att söka efter andra vårdgivare som snabbare kan utföra den vård som en väntande patient har behov av.

När det vidare gäller Riksrevisionens rekommendation om att ge en lämplig myndighet i uppdrag att studera SVF:s effekter på patienternas vårdutfall och vårdkvalitet hänvisar regeringen till ett uppdrag till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att ta fram en lägesbild över den nationella cancerstrategin.

Fru talman! Hur ser det ut i vården i dag? Jag ska göra ett kort nedslag. Det genomförs lika många operationer som före pandemin. I de senaste siffrorna från Svenskt perioperativt register framkommer att det genomförs nästan exakt lika många operationer som före pandemin.

Det görs alltså en hel del gott vårdarbete runt om i Sverige, men det behöver utvecklas ännu mer.

Fru talman! Jag blir väl varken populär i talmanspresidiet eller bland mina kollegor i socialutskottet när att jag begär replik, men jag kunde inte låta bli.

Dan Hovskär stod i valdebatten för det parti som sa att det var kriminellt långa köer i den svenska hälso- och sjukvården. De var olagligt långa, sades det, och allt var den socialdemokratiska regeringens fel. Nu hör jag Dan Hovskär hålla ett anförande som en socialdemokratisk ledamot skulle kunna ha hållit 2022. Det finns inte mycket nytt, måste jag säga.

Jag undrar om Dan Hovskär och Kristdemokraterna är nöjda med resultatet av sin politik. Vi är snart inne i mitten av mandatperioden. Riksrevisionen är inte nöjd, och tittar man på siffrorna ser man att de inte är direkt bättre än vad de var under den socialdemokratiska regeringens tid. Men med tanke på Dan Hovskärs anförande ställer jag ändå frågan: Är Dan Hovskär nöjd med resultatet under de här två första åren?

Vi har hört att det opereras lika mycket som det gjordes före pandemin, och det är väl mer eller mindre självklart. Men resultatet i form av människor som väntar är ett annat. Min fråga är alltså helt enkelt: Är Dan Hovskär nöjd?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Anders W Jonsson för frågan. Ingen kan väl vara helt nöjd med den utveckling som har varit under de senaste åren, och framför allt inte under en längre period.

Vi ser att väntetiderna och vårdköerna ökar, och de måste kortas. Vi har nu satt igång en hel del olika insatser från regeringens sida och från Kristdemokraternas sida. Vi har inrättat en nationell vårdförmedling, som är efterlängtad. Den kommer att jobba med att försöka förbättra utvecklingen så att man kan få hjälp i en annan region och så vidare för att på så sätt kunna få ned väntetiderna.

Långa väntetider har varit ett problem länge inom svensk hälso- och sjukvård, och skillnaderna i väntetiderna mellan regionerna är väldigt stora. Det varierar mycket när det gäller hur det ser ut. Den nationella vårdförmedlingen innebär att väntande patienter ska kunna erbjudas vård hos en annan vårdgivare på kortare tid. Väntetiderna kommer då att kunna minska.

Detta är en av de delar som nu är på gång, och det finns många fler åtgärder.

Fru talman! Tittar man på siffrorna ser man att det faktiskt inte är lika illa som det var för två år sedan, utan det är sämre. Det var 65 000 som hade väntat för länge på sin operation i januari 2022. I januari 2024 var det 69 000. Utvecklingen går alltså åt helt fel håll.

När vi hade en interpellationsdebatt med sjukvårdsministern fick också hon frågan: Vad ska ni göra? Då sa hon att det var tre saker, och det är dessa som Dan Hovskär nu upprepar.

Först och främst ska man tillföra ekonomiska resurser med 6 miljarder. Det kanske kan komma mer också. Det är exakt det som den socialdemokratiska regeringen gjorde under sina år vid makten; den tillförde ytterligare ekonomiska resurser till regionerna.

Det andra som sjukvårdsministern nämnde var att man skulle teckna överenskommelser med SKR. Och vad var det den socialdemokratiska regeringen gjorde under alla år? Jo, man hade sina överenskommelser med SKR som man skruvade på ordalydelsen i.

Det tredje var att sjukvårdsministern, precis som Dan Hovskär nu, pekade på att man ska införa en nationell vårdförmedling. Men snälla nån, det är ju ett förslag som Socialdemokraterna tog fram! De tillsatte en utredning för att lösa detta, Tillgänglighetsdelegationen. Det enda skarpa förslag den kom med var att man skulle ha detta kontor i Stockholm som kan förmedla ledig kapacitet. Men vilka regioner är det som har ledig kapacitet? Förslaget har fått skarp kritik från alla som kan någonting om sjukvård.

Dessa tre förslag som var skarpa från sjukvårdsministern och från Hovskär är ingenting annat än det Socialdemokraterna sa för två år sedan.

Jag skulle vilja ställa en fråga med tanke på att situationen nu är sämre än den var då: Vad är det, frånsett den socialdemokratiska politiken, som Kristdemokraterna och Tidöpartierna nu lägger till? Det Dan Hovskär hittills har pratat om i de anförande han har haft har varit gedigen sossepolitik. Det behövs någonting mer, och vad är det?

Fru talman! Vi har nu lagt fram en lång rad förslag. Jag kan räkna upp fem stycken, varav jag redan har gått in på ett.

Vi sätter in en effektiviseringsdelegation som ska ge regionerna stöd med effektivisering inom hälso- och sjukvården. Vi fortsätter arbetet med vårdförmedlingen, som jag nämnde. Vi har uppdrag att genomföra omarbetade insatser som stöder och stärker patientens möjligheter att få vård hos en annan vårdgivare. Det var det jag också nämnde.

Anslaget för inrättande av en nationell vårdförmedling tillförs 25 miljoner i vårändringsbudgeten i syfte att stärka pågående arbete. Det innebär att anslaget har justerats från 100 miljoner till 150 miljoner kommande år. E-hälsomyndighetens och Socialstyrelsens uppdrag att genomföra omedelbara insatser som stöder och stärker patientens möjlighet att få vård hos andra vårdgivare kommer också att förkorta väntetiderna.

Vi ser att antalet operationer under hela hösten, vintern och början på våren har varit mellan 94 och 100 procent fler. Man har jämförelsesiffror med representativa veckor före pandemin och ser att det har gått ned och att det nu går upp igen.

Samtidigt finns det stora skillnader över vårt land, och därför måste vi fortsätta att jobba för att få en jämställd vård över hela landet. Det pågår en lång rad olika insatser.

Fru talman! Jag har några frågor till ledamoten Dan Hovskär. Den ena rör det effektivitetskansli som ni ska inrätta. Det är jag väldigt nyfiken på. Det verkar vara ni själva som behöver ett sådant kansli för att kunna få till vården i Sverige. Jag vill gärna höra lite mer om detta och hur det ska kunna byggas upp.

Det blir ju också ett direkt svar till regionerna: Ni gör inte ert jobb, och nu ska ni bli mer effektiva! Det är ett slags luftslott som Kristdemokraterna, som kallar sig för vårdpartiet, har byggt upp. När ni säger att det är en ineffektiv vård i regionerna, att man gör fel saker, att det vimlar av administratörer, you name it, gömmer ni på något sätt krisen bakom detta - den kris som finns på riktigt med 6 000 personer som får gå i regionerna. Det var min ena fråga.

Min andra fråga är kanske lite mer specifik. Varför tittar inte regeringen vidare på den kvantitativa undersökningen? I den värld jag kommer ifrån är det väldigt bra att följa upp saker och ting som man beslutar om, så att man vet vad man gör för någonting. När det gäller de nya kömiljarderna kanske man skulle titta på effekterna av dem för att se om de eventuellt bidrar till någonting väldigt gott. Blir det mer jämlikt, eller är det precis tvärtom - att det blir undanträngningseffekter och väldigt mycket mer ojämlikt? Det var mina frågor.

Fru talman! Tack, ledamoten Karin Rågsjö, för frågorna! Om vi tittar lite på de olika delarna ser vi att långa väntetider har varit ett problem under en lång period i svensk hälso- och sjukvård. Det är ganska rejäla skillnader i väntetiderna i de olika regionerna och i olika delar av hälso- och sjukvården. Det är det som gör att vi nu inrättar en nationell vårdförmedling för att se hur vi kan utjämna skillnaderna. Olika specialiteter kan ha olika långa köer i olika delar av landet, och på det här sättet kan man komma snabbare fram.

Sedan ställde du en fråga om effektiviseringsdelegationen. Den innebär att regionerna ska få stöd för olika effektiviseringar inom hälso- och sjukvården. Vi ska titta på bra exempel och se hur man har gjort på andra ställen så att man kan hitta olika delar som har varit effektiva.

Jag har min bakgrund inom sjukvården, och man kommer ofta på bra saker lokalt. Men ofta stannar de kvar lokalt, och de olika delarna sprider sig inte. Framför allt kan man då lyfta fram bra arbetssätt. Och genom detta inrättande ska man också kunna sprida goda exempel. Det tror jag är ett spännande och bra sätt som jag förstår också har efterfrågats från olika regioner, alltså hur man kan samarbeta och få goda exempel från varandra.

Fru talman! Goda exempel pratas det alltid om. Det låter lite grann som post it-lappar som man sätter upp på en skärm. Sedan får man dela in sig i grupper och se vad det blir av det.

Kommer detta att förändra någonting? Exempelvis 2023 startade 40 procent sin cancerbehandling i tid. Det var alltså historiskt lågt. Kommer detta effektiviseringskansli att gynna de kvinnor som inte kom fram i just den kön? Jag tycker att det låter som ett slags överadministration att inrätta ett sådant kansli. Man kan bara ringa SKR. De har massor med material som de kunde ha skänkt till er i en stor box.

Jag är väldigt förvånad över att ett parti som kallar sig för ett vårdparti, som nu sitter i regeringen och som har två ministrar på Socialdepartementet inte kommer loss mer, måste jag säga. Det är lite grann som den tidigare ledamoten sa, att tiden tickar. Det verkar som att köerna också tickar på samma sätt.

Med de djupa problem som vi har haft ekonomiskt hade det inte varit fel om man faktiskt hade sett till att gynna personalen inom hälso- och sjukvården, som har gått på knäna så länge, och lyssnat på den. Det är uppenbart att ni inte har gjort det och att det effektiviseringskansli som ni ska bygga upp inte heller kommer att titta på det. Jag är därför något förvånad. Och jag är kanske mest förvånad över att ni inte går in och tittar på vad den nya kömiljarden har bidragit till och vad man kan göra med den.

Jag menar att om man inte tittar på saker och ting och utvärderar dem, då vet man faktiskt inte vad man gör.

Fru talman! Om vi ska titta historiskt på vad som har hänt så halverade den tidigare alliansregeringen köerna. Man vidtog olika åtgärder. När sedan den rödgröna regeringen med Socialdemokraterna styrde fördubblades köerna igen.

Vi jobbar stenhårt varje dag för att försöka minska köerna. Vi har ett stort batteri med väldigt många åtgärder. Vi har två duktiga ministrar, Acko Ankarberg Johansson och Jakob Forssmed, som jobbar varje dag med detta. Och de har många medarbetare som jobbar väldigt mycket för att få denna stora atlantångare - en beskrivning av sjukvården - att svänga och få den än mer effektiv. Det är mycket på gång. Jag har därför god tillförsikt om att köerna kommer att minska. Men det är ett tufft och stort jobb som är på gång.

Just nu finns det goda exempel runt om i vårt land. Till exempel Region Gotland och Region Sörmland har genomfört 115 procent respektive 112 procent fler operationer nu jämfört med före pandemin. 30 sjukhus genomför nu fler operationer än före pandemin. Det gäller bland andra Alingsås lasarett, Helsingborgs lasarett och sjukhuset i Kalix som har hittat väldigt bra arbetsmetoder för att förbättra sin effektivitet. Så mycket är på gång, och jag har stor tillförsikt inför framtiden.

Fru talman! Häromdagen var det en intressant artikel på DN Debatt undertecknad av SKR:s chefsekonom och chefen för hälso- och sjukvårdsavdelningen. De pekade på att det var väldigt mycket positivt med svensk sjukvård. Den har en hög produktivitet och så vidare. Men i slutfasen kommer man till att vi har en riktigt stor utmaning, och det är väntetiderna. Det är så svårt att komma fram i den svenska sjukvården. Det är detta som vi debatterar.

Riksrevisionen har gått igenom det som har gjort hittills av regeringar, och det har inte varit framgångsrikt. Denna regering kommer inte heller med någonting som kommer att vara framgångsrikt; låt mig säga det.

Väntetider låter väl inte så allvarligt om man får vänta när man ska uträtta ett ärende eller någonting annat. Men väntetider i vården får väldigt allvarliga konsekvenser. Det innebär en patientrisk att stå och vänta på att få en första bedömning på en vårdcentral eller att stå och vänta på att få en första bedömning av en specialistläkare på ett sjukhus, eller i värsta fall att få vänta på en operation. Det kan få väldigt svåra medicinska konsekvenser.

Fru talman! Dessutom har det en annan lika allvarlig effekt, skulle jag vilja säga. Och det är att det ökar klyftorna i samhället. De som alltid tar sig fram om det finns köer är de som har kontakter eller kontanter.

För många år sedan besökte jag en stad i Sverige där man hade öppnat en akutmottagning på kvällstid. Där fick man betala uppåt 1 000 kronor för ett besök. Jag sa då till den som drev denna mottagning att det väl bara kan vara överklassen i stan som har råd att betala 1 000 spänn för att någon ska titta på ett sjukt barn. Då sa han: Nej, överklassen - domaren, åklagaren och de andra - kan alltid se till att få en tid hos en läkare samma dag. Den som kommer hit är den ensamstående mamman från en förort som inte har lyckats få en tid för en bedömning av sin sjuka treåring, trots att hon har legat på.

Det är detta som är det mycket allvarliga med den stora brist som vi har i svensk sjukvård, nämligen att väntetiderna är för långa. De innebär medicinska risker för patienterna. Dessutom ökar klyftorna i samhället vad gäller sjukdom. Det är därför som man måste göra någonting åt detta.

De åtgärder som den tidigare regeringen har ägnat sig åt, som överenskommelser med SKR, har inte haft någon större effekt. Ytterligare resurser har vi tillfört sedan 90-talet. Och det var någon som räknade ut att det är 50-55 miljarder som man har tillskjutit till regionerna för att de ska göra någonting åt köerna.

Fru talman! Det krävs i stället strukturella åtgärder. Man kan arbeta effektivare i svensk sjukvård. Jag har tidigare i denna kammare tagit upp ett av många exempel. Det gäller just höftoperationer. I Sverige varierar antalet. Jag frågar alltid ortopedchefer som jag träffar hur många höfter de opererar per operationssal och dag. Jag får svaret: två, tre, fyra och till och med fem. Det beror inte på att man har mer resurser när man opererar fem höfter i stället för två, utan det beror på att man arbetar effektivare. Det betyder inte att man springer fortare, inte att man struntar i att gå på toaletten eller att man inte tar någon lunch, utan man arbetar betydligt effektivare.

Det är där som tänket från den nuvarande regeringen blir så fel. Man inrättar då ett centralt, nationellt effektiviseringskansli som ska få fram denna utveckling.

När jag besöker ett sådant ställe som opererar fyra höfter per dag brukar jag säga att det måste vara en kö av människor som vill komma dit och se hur man jobbar när man är så effektiv. Men man säger att det nästan inte är några alls som kommer på studiebesök.

Effektivisering kan aldrig beordras uppifrån, utan det är där som det krävs strukturella förändringar. Det finns flera sådana på bordet. Det är obegripligt för mig att denna regering inte plockar de lågt hängande frukterna. En sådan är att ge patienterna makt. Det är i dag i princip omöjligt för en patient som ska operera höften att få reda på hur lång väntetiden är på de fem olika sjukhus som finns i patientens närhet. Det går inte att få fram denna information. Den är väldigt noga dold.

Dessutom är det inte möjligt för en patient att få fram enkla kvalitetsparametrar. Det är klart att det för mig inte bara är viktigt att operationen sker relativt snabbt, utan jag vill också opereras på ett ställe där det är bra kvalitet. Denna information finns inte heller tillgänglig.

Under januariavtalets tid fick vi fram pengar för att lägga upp ett sådant register. Uppdraget gavs till och med till SKR och Inera. Men detta projekt sköts i sank av andra krafter. Pengarna fanns, och uppdraget från regeringen fanns. Men projektet lades ned. Ge denna information till patienterna! Det skulle bli ett enormt tryck i att se till att det blir förändringar.

Det andra är att se till att det skapas långsiktiga förutsättningar för vårdaktörer. Det skulle man till exempel kunna göra genom en enkel ändring i patientlagen där man säger att patienter inte bara har rätt att välja öppenvård i hela landet, som i dag, utan också rätt att välja slutenvård. Det skulle kunna innebära att sjukhuset i Oskarshamn kunde börja planera långsiktigt för att öka sin kapacitet. De kanske inte har några problem att få tag i kompetent folk och så vidare, men de måste ju veta de långsiktiga spelreglerna.

Det är också där förslaget från Tillgänglighetsdelegationen, som den socialdemokratiska regeringen tog fram och som den här regeringen nu dessutom rullar vidare, är så helt feltänkt. Plötsligt skulle det alltså finnas ledig kapacitet någonstans just nu, och man ska då bara kunna ringa från Norrbottensregionen och säga: Hallå, vi behöver operera tio knän. Var finns det ledig kapacitet i landet? Det säger sig självt att detta inte kommer att ha någon effekt alls, annat än att ge sysselsättning åt några som ska jobba i kansliet på Kungsholmen.

Fru talman! Jag är oerhört besviken över att varken den tidigare eller den nuvarande regeringen tar det här problemet på allvar. Inte minst hade jag förväntat mig betydligt mer av Kristdemokraterna än att man i denna debatt, precis som när sjukvårdsministern var här i kammaren, står och upprepar att man kommer att göra precis detsamma som Socialdemokraterna har gjort under många år och att man inte är beredd att göra några strukturella förändringar - inte minst med tanke på det höga tonläge man hade i valdebatten. Det var olagligt långa köer. Det var kriminellt långa köer. Nu är köerna längre, men ingenting händer.

Jag vill, fru talman, yrka bifall till reservation 4.

Fru talman! Det blev en dramatisk dag för vår debatt om just detta ämne eftersom Vårdförbundet gick ut i konflikt nu i eftermiddags. 63 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor i landets samtliga regioner kommer nu inte längre att jobba övertid eller mertid.

Deras krav gentemot SKR är stegvis arbetstidsförkortning, hållbara scheman och fyra veckors sammanhängande sommarsemester. Vårdförbundet påpekar också att de berörda yrkesgrupperna förra året arbetade 3 miljoner timmar övertid, att var tredje medlem regelbundet jobbar övertid och att svensk sjukvård kan inte bygga på att vissa yrkesgrupper jobbar miljontals timmar övertid.

Vår debatt handlar naturligtvis inte om den här konflikten, men den går inte att frikoppla från det som Vårdförbundet anger som anledningar till konflikten: att anställda inom vården har orimliga arbetsvillkor. För Miljöpartiet är det ganska tydligt vad de orimliga arbetsvillkoren beror på, nämligen brist på resurser. Den rapport om väntetider i vården som vi belyser här i kväll handlar inte specifikt om resurser, men resurser är naturligtvis centralt för möjligheten att minska köerna.

Vårdförbundets motpart i konflikten är SKR. SKR har påtalat sina behov av ytterligare tillskott, och det tillskott som regeringen gör är inte tillräckligt. Det är inte att sätta välfärden först, och det är inte heller att förbättra den beredskap som sjukvården behöver ha i vårt samhälle. Vi har svårt att förstå att man hellre prioriterar att sänka skatten på flera områden.

Köer i vården är mycket nära kopplade till personalbrist. Sjukvårdens olika yrkeskategorier är beroende av en bra arbetsmiljö för att vilja och orka jobba kvar. Annars flyr man yrket eller går ned i tid, vilket gör att trycket blir hårdare på dem som är kvar. Det blir en ond cirkel, och köerna blir längre. Regeringen behöver utöka de generella bidragen till regionerna och ge vården breda och kontinuerliga förutsättningar över hela Sverige.

I Miljöpartiets budgetmotion lägger vi ytterligare 7 miljarder till sjukvården, utöver det som regeringen har skjutit till. Vi anser också att statens bidrag till regioner och kommuner ska knytas till kostnadsutvecklingen för att undvika att liknande situationer med brandkårsutryckningar uppstår i framtiden.

Fru talman! En av Riksrevisionens slutsatser är särskilt intressant i sammanhanget. Den handlar om att riktade statsbidrag inte styr mot långsiktig förändring. Riktade statsbidrag kan vara kraftfulla styrinstrument och vara särskilt lämpade för att få igång en ny satsning, till exempel standardiserade vårdförlopp och kömiljarden. Riksrevisionen skriver dock: "Statsbidragen inom ramen för kömiljarden och SVF kännetecknas . av liknande brister som Riksrevisionen tidigare uppmärksammat med riktade statsbidrag inom hälso- och sjukvården: de försvårar långsiktig planering och riskerar att stimulera framför allt kortsiktiga insatser. Kortsiktiga insatser kan ta fokus från nödvändiga, långsiktiga insatser för strukturell förändring." Detta handlade det förra inlägget mycket om. "Dessutom", skriver Riksrevisionen, "finns gränser för vad personalen mäktar med."

Riksrevisionen påpekar också att just standardiserade vårdförlopp som statsbidrag har varit mer förutsägbart och gett bättre förutsättningar för långsiktigt arbete än många andra statsbidrag inom vården eftersom det i överenskommelserna framställts som en långsiktig satsning med återkommande pengar.

Fru talman! Riksrevisionen pekar i sin granskning på att vårdgarantin, kömiljarden och standardiserade vårdförlopp inte är så effektiva verktyg för att korta väntetiderna och att det finns en risk för bland annat undanträngning av patienter med större vårdbehov. Riksrevisionen lämnar därför en rekommendation om att ge en lämplig myndighet i uppdrag att kvantitativt undersöka den nya kömiljardens effekt på vårdköer samt eventuella undanträngningseffekter. Regeringen skriver i sin skrivelse att den avser att se över om det finns ett behov av att komplettera Socialstyrelsens uppföljning med ett utvärderingsuppdrag till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

Vi tycker att det gör det. Frågan om eventuella undanträngningseffekter är så pass angelägen att den kan behöva utvärderas särskilt, och vi tycker att regeringen bör ge ett sådant utvärderingsuppdrag till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Ett sådant uppdrag bör inte vara bara kvantitativt utan även kvalitativt för att inte missa viktiga aspekter.

Riksrevisionen har också tittat på vårdgarantins utformning, och Miljöpartiet välkomnar att regeringen går vidare med frågan om hur vårdgarantin ska förändras för att bli mer välfungerande. Inför det kommande arbetet vill jag trycka på att vårdgarantin bör inbegripa utredningar och undersökningar och att såväl tidigare kända som nya hälsoproblem bör ingå. Även den sammanlagda tiden från första vårdkontakt till behandling bör ingå. Vi anser också att hjälpmedel bör omfattas av garantin och av högkostnadsskyddet. Regeringen bör sammantaget vidta åtgärder för en bättre fungerande vårdgaranti.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 2 maj.)