Riksrevisionens rapport om statens krisstöd till idrott och kultur under coronapandemin

Herr talman! Det känns lite speciellt att stå här i talarstolen när vi nu ska behandla regeringens skrivelse angående Riksrevisionens rapport om kulturstöden under pandemin. Jag står nu här i en annan roll, som riksdagsledamot i kulturutskottet, men under den tidsperiod som Riksrevisionen granskar i sin rapport var jag kulturminister med ansvar i regeringen för pandemistöden till denna sektor.

Herr talman! Det känns delvis lite tungt, för det är med blandade känslor jag blickar tillbaka på perioden. I Riksrevisionens rapport vill man belysa hur de olika bidragsgivande myndigheterna hanterade stödgivningen under perioden. Det handlar om flera olika myndigheter som hade en utomordentligt viktig roll under denna tid: Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Författarfonden och Filminstitutet. Vi ska också komma ihåg Sametinget, som delade ut riktat stöd till den samiska kulturen, samt naturligtvis också alla andra aktörer, inte minst inom den regionala kulturen, som jobbade med olika typer av kulturstödjande insatser.

Jag står här med blandade känslor, för Riksrevisionen pekar i sin övergripande slutsats på att "regeringen och de bidragsgivande organisationerna har utformat och fördelat de granskade krisstöden på ett i huvudsak ändamålsenligt och effektivt sätt". Man pekar på den exceptionella situation som rådde under pandemin och på de enorma behov som fanns. Man pekar på svårigheten inledningsvis att egentligen veta vad det var för situation vi stod inför och vilka typer av krisstöd vi skulle kunna utforma. Det skulle göras i balansen mellan att snabbt få ut krisstöd till så många som möjligt av dem som hade det oerhört tufft och samtidigt säkra rättssäkerheten och den erforderliga transparensen i stödgivningen.

Regeringen valde under den här perioden att utgå från befintliga förordningar och att använda sig av befintliga myndigheter och att inte inledningsvis bygga upp en massa nya stödstrukturer. Det gjorde att stöden kunde komma ut väldigt fort - fortare än många av de näringslivsstöd som riktades, som man var tvungen att ansöka om och som dröjde väldigt lång tid.

Detta, herr talman, är vittnesmål som jag har fått till mig under hela perioden: Det är många verksamheter som dels såg väldigt positivt på att stöden kom fort, dels såg att de var oumbärliga för deras överlevnad och för att konkurser kunde undvikas. Det är klart att det är positivt.

Riksrevisionens rapport om statens krisstöd till idrott och kultur under coronapandemin

Sedan är det alltid så att man önskar att mer hade kunnat göras. Vi vet att det finns många företag och enskilda som led oerhört under pandemin och som inte har återhämtat sig. Det är sådana som kanske föll mellan stolarna - när det gäller både näringslivsstöd och kulturstöd - och som än i dag fortfarande lider av konsekvenserna av pandemin. Det är klart att det är tungt.

Samtidigt, herr talman, är jag stolt över de enorma insatser som gjordes under pandemin. S-MP-regeringen lyckades i brett samråd med övriga partier i riksdagen lägga fram många miljarder i riktade stöd till kulturen, till idrotten, till civilsamhället och till företagen. Detta var helt avgörande, herr talman, för att aktörerna kunde gå så pass starka ur pandemin som de faktiskt gjorde.

Jag är också stolt över de stora insatser som de bidragsgivande myndigheterna gjorde under denna period av exceptionell arbetsbörda, många nyanställningar, det tryck som fanns, viljan att hjälpa till och viljan att komma ut med stöd fort. Man gjorde stora och viktiga starka insatser, och för det är jag väldigt tacksam.

Det jag är absolut mest stolt över är dock det som gjordes från kulturlivet självt i att ställa om sin verksamhet, att söka stöd och att försöka navigera i ganska svåra situationer. De kunde också titta framåt och hela tiden fortsätta att ha en dialog med oss politiker för att se vad vi kunde göra för att steg för steg förändra i de stöd som fanns.

Herr talman! Det är viktigt att säga att det gjordes justeringar under perioden. Det gäller framför allt den allra första omgången stöd - de 500 miljoner som vi beslutade om direkt efter att pandemins konsekvenser slog till och vi fick begränsa publiksiffrorna. Det var där det gick fort, det var där vi använde oss av befintliga förordningar och det var där träffsäkerheten inte blev tillräcklig. Men därefter gjorde vi justeringar så att den absoluta majoriteten av de stöd som delades ut hade andra inriktningar och träffade bättre. Jag är både glad och stolt över att vi kunde få till det så pass fort.

Det är också viktigt att säga att de synpunkter som Riksrevisionen har lagt fram naturligtvis ska tas om hand. Jag blir glad när jag läser skrivelsen från den tidigare regeringen och konstaterar att man kommer att följa upp detta. Det gäller både hur myndigheterna hanterar stödgivningen, hur man kan jobba mer samordnande i vissa fall och hur man ska säkra att beslutsprocesserna blir transparenta och motiveringarna läggs fram på ett bra sätt. Det är saker man trycker på.

Jag är också glad för att man från regeringens sida lyfter fram att det inte är så lätt när det gäller kulturområdet. Ibland tenderar man att tala lite generaliserat om att man ska samordna stöden, för då blir allting bättre. Jag tror att vi gör oss själva en otjänst om vi tror att det så enkelt skulle kunna göras och att det lätt skulle bli bättre.

Kulturrådet och Konstnärsnämnden är två myndigheter som hanterar väldigt olika typer av stöd. Konstnärsnämnden har hand om stöd till enskilda konstnärer, och Kulturrådet har ett brett kulturpolitiskt uppdrag. Detta lyfter regeringen fram i sin skrivelse. Man menar att om de här stöden hade behövt samordnas ännu djupare än vad som sedan gjordes hade det kunnat innebära att utdelningen av stöden hade gått mycket långsammare. Det hade kanske inte heller blivit bättre eftersom stöden riktar sig till olika målgrupper.

Filminstitutet och Författarfonden är två myndigheter som har väldigt bra koll på sina stödgivare. Därmed har de också kunnat jobba snabbt för att få ut stöden. Detta, herr talman, ska vi värna.

Avslutningsvis vill jag säga att det som nu är viktigast för oss politiskt är att titta framåt. Konsekvenserna av pandemin är fortfarande i högsta grad aktuella. Vi har en återstartsutredning som har lagt fram en mängd förslag på hur vi kan stärka kulturlivet framåt. Det, herr talman, ser jag fram emot att fortsätta att debattera här i kammaren.

Lärdomarna av pandemin måste vi fortsätta att dra, men konsekvenserna av pandemin är inte över än. Här måste vi politiker visa uthållighet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Amanda Lind för hennes tal. Nu debatterar vi en sak som är historia, och den går som bekant inte att ändra på.

Ledamoten är numera ledamot, och jag tänker inte lägga ansvaret på henne nu. Men eftersom ledamoten tidigare var kulturminister skulle jag vilja höra lite om detta. Riksrevisionens kritik handlar om bristande transparens och bristande träffsäkerhet. Det är oerhört allvarligt.

Mer hade kunnat göras, säger ledamoten, och det finns fortfarande människor som lider efter det som hände. Den bristande träffsäkerheten gjorde att det fanns personer, musiker, teatermänniskor inom scenkonsten och så vidare, som inte fick några pengar. Däremot fanns det andra som fick väldigt mycket pengar. Träffsäkerheten var bristande; det vet vi. Det är inte acceptabelt. Jag undrar hur ledamoten vill kommentera just den bristande träffsäkerheten.

Herr talman! Tack, Roland Utbult, för frågan! Jag berörde detta i mitt anförande, och jag delar den syn som Riksrevisionen lyfte fram: I den första omgången stöd, det som vi snabbt beslutade om och också snabbt kunde betala ut, fanns en bristande träffsäkerhet. Man använde sig av de förordningar som fanns, och det fanns ett krav på att kunna uppvisa inkomstbortfall, vilket vi vet är väldigt svårt för kultursektorn.

Det var bara den första omgången stöd som hade denna problematik. Detta förändrades inför de stora stödomgångarna på hösten och sedan vidare till 2021. Jag vill alltså säga att kritiken snabbt fångades upp och att bristerna också snabbt åtgärdades.

Sedan finns det andra utmaningar när det gäller krisstödgivningen som egentligen inte handlar om kulturstödens direkta utformning. Vi vet att näringslivsstöden inte var fullt ut fungerande. Dessa hade kunnat stötta en hel del företagare, inte minst egenföretagare, i kulturlivet om de hade varit lite mer generösa och i lite högre grad tagit hänsyn till kulturskapares behov. Även där gjordes justeringar, till exempel när det gäller a-kassan. Där genomfördes flera successiva förändringar för att möjliggöra för fler kulturarbetare att komma in i de lättnader av a-kassan som gjordes under pandemin.

Nu har inte jag läst den aktuella granskningen av exempelvis omsättningsstödet för egenföretagare eller av det stora evenemangsstöd som inte minst Moderaterna var drivande i att ta fram. Hur har de fallit ut? Jag är tveksam till om dessa näringslivsstöd var så effektiva. Jag hade kanske tyckt att det varit bättre om vi i den senaste omgången - det var faktiskt så sent som i vintras som vi lade fram ytterligare krisåterstartsstöd till kulturlivet - hade lagt de pengarna inte på evenemangsstödet, som jag tyvärr inte tror var så träffsäkert, utan ännu mer på Kulturrådet, som faktiskt har hittat en ökad träffsäkerhet under de här åren.

Herr talman! Ledamoten sa i sitt anförande att hon var stolt över den här tiden. Jag kan förstå det. Alla stöd som gick ut stöttades ju också av oppositionen, alltså den nuvarande regeringen. Man skulle kunna säga att resultatet hade blivit detsamma oavsett regering.

Men det var en ganska rörig period. Från början skulle man inte få vara fler än 50 personer som samlades. Sedan var det 300 personer, och man skulle ha avstånd mellan sig. Vi kommer ihåg allt det där. Det var ganska rörigt. Jag skulle vilja höra hur ledamoten Amanda Lind, tidigare kulturminister, kommenterar den rörighet som fanns i besluten och som många uppfattade som störande.

Sedan ska vi veta att avsikten var att motverka spridning av covid-19, vilket naturligtvis väger över när det gäller den här frågan. Men det fanns irritation, och rätt många undrade vad som höll på att hända. När man till exempel gick till 50 personer som fick samlas var det nästan diktatoriskt - eller det kunde i alla fall uppfattas så.

Herr talman! Nu är ju inte restriktionerna under pandemin föremål för den här debatten. Jag hoppas dock att de starka ord som "diktatoriskt" som ledamoten använder inte är synonyma med Kristdemokraternas syn på restriktionerna under pandemin. Jag tror att jag lämnar kommentarerna om det till en annan debatt.

Däremot vill jag instämma i det Roland Utbult nu säger: Det blev stora konsekvenser för kulturlivet av pandemin. Det var en väldigt rörig och svår period. Då är det viktigt att vi nu i efterhand kan se på den med öppna ögon, att vi fortsätter att följa de utvärderingar som kommer att göras och att vi tar återstartsutredningens slutsatser på allra största allvar. Det gäller inte minst oss här i kammaren som är ledamöter av kulturutskottet.

Pandemins konsekvenser är inte över än. Jag beklagar att den nya regeringen inte har tagit återstartsutredningens slutsatser på allvar och inte har lyft in majoriteten av de åtgärdsförslag som lagts fram.

Vi måste visa uthållighet när det gäller återhämtningsstöden. Som Roland Utbult säger var vi överens om dem, och det fanns ett stöd för att införa dem. Nu ser vi svart på vitt att när högern styr själv driver man inte på för att införa återstartsstöd. Det är vi som nu är i opposition som lägger fram det i våra skuggbudgetar. Det är svagt, och jag beklagar det djupt.

Herr talman! För några veckor sedan hade den moderata kulturministern Parisa Liljestrand sin budgetpresentation. Hon uttryckte då att pandemistöden haft god inverkan och att återstartsstöden som den socialdemokratiskt ledda regeringen tillsammans med Miljöpartiet införde i den förra budgeten tjänat kulturlivet väl.

Så långt är vi eniga. Men sedan lät kulturministern meddela att kulturlivet har återhämtat sig efter pandemin och att man därför inte gör några betydande kulturpolitiska satsningar för kulturens återstart.

Jag delar förstås inte den bilden. Senast i måndags träffade jag länsmusiken på Gotland, som bekräftade bilden att två år av pandemi och publikbegränsningar har satt djupa spår i alla delar av kulturlivet, inte minst vad gäller villkoren för konst- och kulturskapare. Branschorganisationen Svensk Scenkonst, som organiserar alla scenkonstverksamheter i vårt land, bekräftar ett publiktapp om 20-25 procent per föreställning. Detta är en omfattande fråga för hela sektorn.

Vi socialdemokrater har nu en analys där vi oroar oss över antalet konst- och kulturskapare som under dessa år har lämnat kulturbranschen. Vi oroar oss för att publiken inte har kommit tillbaka i samma omfattning efter pandemin, för att barns och ungas delaktighet dessvärre minskar och för att hushållens ansträngda ekonomi i spåren av inflation, höjda elpriser och en kommande lågkonjunktur framför allt drabbar barns och ungas möjlighet att få uppleva och utöva kultur och idrott.

Sammanfattningsvis har två år av pandemi haft en betydande inverkan på Sveriges kulturliv.

Under pandemin ägnade jag mycket tid åt att samtala med olika kulturföretag, fackföreningar, institutioner, egenföretagare och till och med sociala-medier-upprop, som generöst delade med sig av hur villkoren de facto var under pandemin - delvis hur det såg ut före pandemin men framför allt hur det var under pandemin.

Det går inte att komma ifrån att kulturarbetsmarknaden präglas av tidsbegränsade och osäkra anställningar. Det framgår av samtliga statliga utredningar på området och av branschens företrädare. Det är vanligt att kulturarbetare kombinerar projektanställningar, verksamhet i eget företag och perioder då man försörjer sig på stipendier. Konst- och kulturskapare arbetar under ekonomiskt sämre villkor än andra grupper i samhället med motsvarande krav på utbildning och yrkeserfarenhet.

Den senaste utredningen, som lades fram för några år sedan, heter Konstnär - oavsett villkor? och visar att konstnärer har lägre utnyttjande av föräldrapenning, bostadsbidrag och försörjningsstöd trots att de har lägre genomsnittlig inkomst. Konstnärer har dessutom i mindre grad kollektivavtalad tjänstepension.

Det var med dessa förutsättningar som konst- och kulturskapare genomgick pandemins restriktioner och nedstängningar.

Fackföreningen Klys skrev i sitt remissvar till kulturens återstartsutredning att de flesta konst- och kulturskapare inte omfattades av vare sig korttidspermitteringsstödet, omställningsstödet eller omsättningsstödet eftersom mer än hälften var egenföretagare och saknade större fasta kostnader och regelbundna inkomster. De riktade kulturkrisstöden kan därför sammanfattningsvis sägas ha haft en helt avgörande inverkan för att kultursektorn skulle hålla sig över vattenytan under pandemin.

Resultatet kan vi också se: Det var inte många kulturföretag eller egenföretagare som gick i konkurs. Men det har också hänt en del under vattenytan som vi fortsättningsvis i riksdagens kulturutskott måste analysera.

Herr talman! Vi kan inte med de här kunskaperna gå tillbaka till den tidigare förda politiken. Det är nu hög tid för riksdagens kulturutskott att faktiskt engagera sig för konst- och kulturskapares villkor.

Vi socialdemokrater menar att trygghetspolitik för konst- och kulturskapare kräver fler fasta anställningar. Det duger inte att det enbart är drygt 250 skådespelare inom teatern som har en fast anställning av 3 000 yrkesverksamma. De fasta anställningarna på kulturinstitutionerna har sedan 2009 års borgerliga kulturutredning minskat till förmån för administrativ personal. Här kan politiken byta riktning.

Områden som kräver insatser är centrumbildningarna, scenkonstallianserna och de statliga stipendierna. Här har vi socialdemokrater varit drivande för att höja anslagen. Senast förstärkte vi ersättningarna och bidragen med hela 43 miljoner kronor. Nu föreslår högerregeringen ytterligare ansatser på området, vilket är bra - men otillräckligt. Vi har även tillsatt en utredning om SGI, som snart lämnar förslag på hur konst- och kulturskapare ska kunna få ta del av trygghetssystemen. I veckan antar vi också ett lagförslag om implementering av copyrightdirektivet i svensk rätt som kommer att främja bättre upphovsrätt.

Herr talman! Riksrevisionens granskning Operation Rädda branschen - statens krisstöd till kultur och idrott under coronapandemin, som är föremål för dagens debatt, intygar bilden av att det var få samhällssektorer som under pandemin fick se sina förutsättningar förändras så i grunden som idrotten och kulturen. Riksrevisionen menar att utformningen av krisstöden skedde på kort tid, med begränsad information och under mycket svåra omständigheter, vilket tidigare talare har beskrivit väl.

Granskningen omfattar regeringen och Regeringskansliet samt de bidragsgivande myndigheterna och organisationerna, såsom Konstnärsnämnden, Statens kulturråd, Riksidrottsförbundet, Sametinget, Svenska Filminstitutet och Sveriges författarfond.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att regeringen och de bidragsgivande organisationerna har utformat och fördelat krisstöden på ett i huvudsak ändamålsenligt och effektivt sätt. Granskningen visar samtidigt att det finns brister i bidragsgivningens transparens och att ansvariga aktörers fokus på att nå ut med stöden till kulturen så snabbt som möjligt i viss utsträckning lett till minskad träffsäkerhet.

Det här är viktiga medskick till regeringen och Regeringskansliet och till myndigheterna och organisationerna. Här måste bättre krisberedskap utformas. Vi vet inte hur framtiden ser ut. Måtte vi aldrig genomgå en pandemi igen! Men krisberedskap måste finnas hos statens myndigheter och organisationer som fördelar ut krisstöd och inte minst inom Regeringskansliet. Det åligger därför den nya regeringen att arbeta vidare efter de här rekommendationerna.

Vad gäller kulturens nuvarande situation och budgetprioriteringarna inväntar jag förslag inför den kommande budgetdebatten.

(Applåder)

Herr talman! Lawen Redar från Socialdemokraterna talade inte om ärendet mer än ett par sekunder på slutet utan valde att använda talartiden till andra saker. Men eftersom herr talmannen inte stoppade Lawen Redar väljer jag att replikera henne i de delarna.

Herr talman! Detta är intressant. Nu har Socialdemokraterna varit i opposition i en månad, eller en och en halv, och kan kritisera nuvarande regering för allt ont i kulturlivet och kulturbranschen. Men Socialdemokraterna har ju innehaft regeringsmakten i åtta år. Varför, herr talman, har man då inte gjort någonting åt de osäkra anställningsformerna?

Lawen Redar pratade om kombinatörstjänster. Ja, ett alldeles uppenbart problem inom kulturen är att väldigt många har osäkra anställningar och kombinerar olika former av stipendier och projektbidrag med egna bolag och annat. Socialdemokraterna gjorde ingenting åt detta. Och det var Moderaterna som fick initiera 2 ½ miljard extra till kulturbranschen med Lisa Nilsson i spetsen under pandemin därför att i princip alla artister annars skulle ha gått i konkurs.

Ingenting gjordes på åtta år av den socialdemokratiskt ledda regeringen för att förbättra för kulturbranschen. Jag vädjade om att vi skulle ha parlamentariska överläggningar om ett nytt operahus. Kulturministern sa: Jag hör dig, jag hör dig. Jag vädjade om att vi skulle ha parlamentariska diskussioner om anställningsformerna för kulturarbetarna. Kulturministern sa: Jag hör dig, jag hör dig. Inte en enda inbjudan kom.

Herr talman! Moderaterna har nu haft en kulturminister på plats i en månad. Jag är övertygad om att det kommer att läggas fram en hel del positiva förslag. Socialdemokraterna med Lawen Redar i spetsen tycker jag kunde ha lite klädsam ödmjukhet inför att den socialdemokratiskt ledda regeringen under åtta år inte åstadkom någonting för att förbättra för kulturen i Sverige.

Herr talman! Det märks att ledamoten inte tog del av mitt anförande över huvud taget. Jag beskrev inledningsvis varför vi behövde ett konst och kulturkrisstöd riktat till konst- och kulturskapare. Väldigt många konst- och kulturutövare har inte aktiebolag, och korttidspermitteringsstödet gick inte fram till dessa. Med anledning av de villkor som konst- och kulturutövare hade gick inte heller omsättningsstödet och omställningsstödet fram.

När pandemin startade inledde vi snabbt en analys av hur villkoren såg ut och vad som skedde. Vi kunde snabbt fatta beslut om att 500 miljoner skulle rakt ut till kulturlivet via myndigheterna och de olika statliga bidragsgivande organisationerna.

Det här föll ut väl, vilket också Riksrevisionens granskning säger. Det är precis detta jag intygar. Några beskrivningar görs av vad som kunde ha skapat en ökad träffsäkerhet. Ett halvår in på pandemin omformulerade vi också detta genom riktade stöd. Vi var uppe i nästan 6-7 miljarder kronor i krisstöd till kulturen och idrotten.

Det är tack vare det som den nuvarande moderata kulturministern kan komma till bordet och inse att det finns kvar en kultursektor som kan påbörja ett arbete efter pandemin. Vad jag riktar kritik mot är att man nu har presenterat ett budgetförslag där det knappt finns ett återstartsstöd.

Därutöver nämns Moderaternas ansatser under den här tiden. Man vidtog en åtgärd i januari 2021 för att stötta kulturlivet. En av ansatserna handlade om näringsstöd på 2-3 miljarder kronor. Hur mycket av dem fördelades ut till konstnärer och konstnärsföretag? Man höll inne de resurserna just för att de var helt och hållet kopplade till nedstängning. Vi satte igång en öppning av samhället i februari mars. Jag delar alltså inte helt och hållet ledamotens uppfattning om Moderaternas ansatser.

Under de här åtta åren har vi vidtagit enorma åtgärder för att stärka kulturen och dess villkor. Det är upp till Moderaterna att fortsätta det arbetet nu.

(Applåder)

Herr talman! Lawen Redar påstår att det inte är särskilt många inom kulturen som är egenföretagare. Det är faktiskt fel. Det är en ganska stor andel som driver egna företag.

Jag är stolt över att vi moderater hjälpte till med att skjuta till medel. Vi lade oss 2 ½ miljard över regeringen när det gällde att rädda artistbranschen. Det var knappast någon bransch som drabbades så hårt av pandemin som just kulturbranschen och såklart även idrottsbranschen.

Herr talman! Jag återkommer i mitt huvudanförande när det gäller debattens ärende, som handlar om Riksrevisionens rapport om hur statens stöd under pandemin fungerade.

Herr talman! Jag ser fram emot att få lyssna på det anförandet.

Herr talman! Även om pandemin är förbi, alla restriktioner är borta och vi har återgått till hur livet såg ut före 2020 är det svårt att inte prata om pandemin. I dag är det Riksrevisionens rapport om statens krisstöd till idrott och kultur under coronapandemin som debatteras, även om - eller ska jag säga trots att - hela utskottet ställer sig bakom betänkandet i dess helhet.

Över en natt slog pandemin till, med restriktioner och förändrade livs- och arbetsrutiner. Alla drabbades. Alla fick ställa om. Kulturen och idrotten drabbades särskilt hårt, vilket vi hört om. Det blev ingen gruppträning och ingen publik. Med förlorade intäkter behövdes snabba stöd. Sådana levererade i och för sig regeringen, men det gick lite för snabbt vid den första utdelningen, vilket fick till följd att stöden inte var träffsäkra. Det kom också kritik mot detta, vilket även Riksrevisionen skriver, och det rättades till av regeringen - gott så. Framöver, vid nästa kris, får vi hoppas att otydligheten inte visar sig igen och att de rutiner som satte sig visar på lärdom av erfarenheter.

Herr talman! Pandemin må vara över, och vi har återgått till gamla rutiner. Vi ser att fler besöker konserter, köper biljetter och vill stödja kultur- och idrottslivet. Det är allas ansvar att vi hittar tillbaka och stöttar kultur- och idrottslivet. Det är framför allt nu vi ska stötta hela evenemangsbranschen.

Även om inget parti följdmotionerat på skrivelsen tål det att nämnas några saker att ta med sig framöver. Jag vill nämna tre saker.

För det första ger Riksrevisionen en rekommendation om att samordna bidragsgivningen. Vi kan delvis dela den bilden. Kulturområdet har många myndigheter, stora som små, och flera stiftelser och förvaltningsområden. Det ligger i allas intresse att bidragsgivningen blir träffsäker, snabb vid kriser och framför allt rättssäker. Genom att samla den under ett gemensamt tak, eller åtminstone färre tak, skulle man förstärka kunskapsnivån och förmodligen effektivisera arbetet ytterligare. Samtidigt skulle man kunna se över antalet myndigheter inom kulturområdet.

För det andra vill jag nämna att S och MP inte har gjort tillräckligt under sin tid vid makten för att stärka de kulturella och kreativa näringarna. Först när det uppdagades hur illa ställt våra kulturella och kreativa näringar har det tillsattes en utredning. I augusti presenterade utredningen SOU 2022:44 sina förslag.

Att våra kulturskapare haft dåliga villkor, inte kunnat ta del av sjukpenninggrundande inkomster eller pension, är något som det rapporterats om långt innan pandemin. Vi hoppas givetvis att nuvarande regering tar till sig de förslag som utredningen presenterat för att förbättra villkoren för våra kulturutövare så att de inte hamnar i samma situation igen vid nästa kris.

För det tredje behöver finansieringen till kulturen breddas. Den här regeringen borde tillsätta en utredning som tittar på hur finansieringen till kulturen kan breddas.

Jag har tidigare i den här talarstolen talat om den danska modellen där privata näringslivet och stiftelser är med och finansierar kulturen. I Sverige har vi gått i motsatt riktning. Det visade pandemin. Här har i stället staten pumpat in pengar för att hålla lågan vid liv. Det är inte hållbart att staten ensam långsiktigt finansierar hela kulturlivet. Vi föreslår att fler ska vara delaktiga i den här delen.

Är det något pandemin tydliggjorde så var det just hur beroende kultursektorn är av staten eftersom den förra regeringen fört en politik som lett till den här situationen. Nu gäller det att hitta en modell som säkerställer att fler är med och finansierar, för att vi inte ska hamna i samma situation igen.

Herr talman! Jag har en fråga till ledamoten Angelika Bengtsson när det gäller samordning av myndigheter och stödgivning. Precis som ledamoten säger finns det sådana rekommendationer i Riksrevisionens rapport, till exempel vilka erfarenheter man kan ta med sig av pandemin. Men Riksrevisionen ger inte några skarpa förslag.

Precis som framgår av regeringens skrivelse, som jag nämnde i mitt anförande, gjordes det flera ansatser till att stärka samordningen under pandemin. Inte minst ökade man informationsutbytet mellan myndigheterna. Man hade dialog och jobbade med kunskapsspridning så att enskilda kulturaktörer skulle veta vem de skulle söka stöd från.

Det åligger faktiskt redan nu Sveriges myndigheter att genomföra den typen av samordning och information. Regeringen instämmer i att det är viktigt att det arbetet gjordes och att det ska följas upp.

Sverigedemokraterna och även andra företrädare från högern lyfter ibland fram samordning och nedläggning av någon myndighet på kulturområdet. Här skulle jag vilja fråga Angelika Bengtsson vilken myndighet man tänker sig lägga ned och vilken sammanslagning man tänker sig mellan stödsystemen.

Det Riksrevisionen lyfter fram, och även regeringen i skrivelsen, är att det finns en styrka i att det finns riktade myndigheter som känner sina områden väl. Att Filminstitutet har så bra koll på filmbranschen gjorde att de kunde betala ut stöden på ett välriktat sätt och fick väldigt lite kritik. Samma gäller för Författarfonden. Konstnärsnämnden och Kulturrådet har helt olika inriktningar. Vi i Miljöpartiet menar att det är bra; konstnärer i Sverige förtjänar en egen stödgivande myndighet och att inte drunkna i Kulturrådet.

Miljöpartiet har också tagit steg för att samordna viss bidragsgivning, till exempel Musikverkets musikstödgivning. Men jag menar att det behövs mer träffsäkra utfästelser när man pratar om den typen av samordning. Därför är min fråga till Angelika Bengtsson: Vilka myndigheter ska läggas ned eller slås samman?

Herr talman! Jag tackar för frågan. Det var otydligt under pandemin när det gällde utdelningen av krisstöden. Vad är det som gäller? Det var många myndigheter som skulle fördela olika typer av krisstöd. Jag tror att en samordning av myndigheter och en sammanslagning av myndigheter hade tydliggjort den saken.

Det är ingen hemlighet att det finns många myndigheter under vårt beredningsområde. Det är många myndigheter som jag tror hade gjort större nytta och fått större effekt vid en sammanslagning. Jag tror att en myndighet behöver se över frågan. Jag kommer inte att stå i talarstolen i dag och berätta att just den här myndigheten ska läggas ned. Det är inte mitt ansvar, utan frågan ska beredas i en utredning.

Det är sant att det gjordes en hel del för att tydliggöra stöden, men det kanske inte hade behövts om det hade funnits färre och bättre samordnade myndigheter.

Herr talman! Återigen kommer det lite svepande uttalanden om att det var krångligt och att det var många myndigheter. Faktum är att det var fem bidragsgivande myndigheter på kulturområdet.

Sametinget riktade stöd mot samiska kulturskapare och konstnärer. Att de fick möjlighet att dela ut stöd var på direkt förfrågan från dem själva och samiska konstnärer. Jag tycker att vi ska värna detta. Det var bra att de fick möjlighet att dela ut krisstöd.

Svenska Filminstitutet har redan i dag stödgivning mot filmens område. Det fanns ingen kritik mot Filminstitutets stödgivning. Tvärtom kunde de eftersom de har en begränsad målgrupp föra en nära dialog, veta var behoven fanns och planera stödet på ett självständigt och bra sätt.

Detta gäller även Författarfonden. De hade också en relativt begränsad målgrupp och kunde designa stödet på ett klokt och bra sätt.

Då återstår Konstnärsnämnden och Kulturrådet. Jag frågar Angelika Bengtsson om det är Konstnärsnämnden som ska läggas ned. Vad tänker man då om vikten av konstnärers villkor och möjligheter och att ha en myndighet som direkt tittar på deras behov? Konstnärsnämnden har kommit till kulturutskottet, och vi har fått höra att även Konstnärsnämnden bedömer det som viktigt att man är en fristående myndighet och kan verka utifrån de uppdrag man har - det vill säga att stötta och stärka konstnärers villkor i Sverige.

Herr talman! Det är intressant när man pratar om konstnärers villkor. Jag har i flera år motionerat om att se över kulturskaparnas villkor. Miljöpartiet och övriga partier har röstat ned motionerna.

Först i augusti presenterades en utredning om de kulturella och kreativa näringarnas villkor - gott så. Men det var först i augusti.

I åtta år hade ni möjlighet att tillsätta en utredning, men först under pandemin, när det uppdagades hur dåliga villkor konstnärer och kulturskapare hade, när de stod på knäna och grät inför oss, tillsatte ni en utredning, Amanda Lind.

Jag menar att mycket måste göras för att stärka deras villkor. Nu har vi en ny regering som jag hoppas tar till sig utredningen, precis som jag nämnde i mitt anförande. Det var ju så många problem som uppdagades under pandemin. Regeringen har suttit i ungefär sex veckor, och vi måste ge den tid att tillsätta en utredning efter att remissinstanserna har fått säga sitt.

Jag ser fram emot att komma tillbaka till debatten. Det lär vi säkerligen göra.

Herr talman! Dagens ärende som vi nu debatterar handlar om Riksrevisionens rapport om statens krisstöd till idrott och kultur under coronapandemin. Förhoppningsvis behöver vi aldrig mer dra några lärdomar eller dela ut några pandemistöd. Jag själv uppskattar Riksrevisionens rapporter och tycker att det finns värdefulla fakta i dem att ta lärdom av.

Riksrevisionen konstaterar i princip att bidragsgivningen och stödgivningen till idrotten har fungerat väl. När det gäller kulturen kommer man med en del kritik, som jag ändå tycker att vi ska ta till oss av och lägga till handlingarna - även om vi ska hoppas att vi aldrig ska behöva hamna i den situationen igen.

Man kritiserar den dåvarande regeringen, som man anser borde ha räknat ut en del saker i förväg som den inte gjorde. Nu har vi som sagt bytt regering, så det är som det är.

Men sedan är det detta som även Amanda Lind talar om - kritiken mot skillnaderna mellan Kulturrådet och Konstnärsnämnden, som har varit problematiska när de har delat ut det statliga stödet för pandemin.

Ett exempel som beskrivs i rapporten är att Kulturrådet 2020 fick 87 000 mejl och 14 000 telefonsamtal till sin krisstödssupport. Det talar så klart för sig självt. Med den numerären är det problem med informationen. Mycket har handlat om att de kulturarbetare som har sökt stöd inte riktigt vetat vart de ska vända sig - till Kulturrådet eller till Konstnärsnämnden. Sedan har man inte fått besked när man vänt sig fel och inte heller fått en tillräcklig motivering, därav detta ganska kaotiska antal konstnärer som varit frustrerade och inte vetat vart de ska vända sig.

Herr talman! Vi har träffat Kulturrådet. Jag vet att Kulturrådet ändrade mycket i stödfunktionerna och informationsgivningen och även i kommunikationen om varför folk hade fått avslag, så många av de felen tror jag är åtgärdade. Man är också väl medveten om det som Riksrevisionen beskriver.

Jag tycker att vi lägger det här till handlingarna och som sagt ber en bön allihop att staten aldrig mer ska hamna i situationen att behöva dela ut miljarder i pandemi- eller krisstöd. Sedan kan vi dra lärdom av de saker som vi möjligen inte rättat till ännu.

Herr talman! Som jag sa tidigare såg jag fram emot Kristina Axén Olins anförande.

Det stämmer att det här var en ytterst kaotisk tid - därav den politiska hanteringen under den. Jag tyckte att det fanns en tydlig transparens från regeringen till riksdagens kulturutskott under den här tiden om hur svårt det var. Dåvarande kulturministern kom till utskottet flera gånger och begärde också stöd och hjälp i arbetet.

I och med att vi nu har bytt regering, i och med att det nu är en moderatledd regering och en moderat kulturminister på plats, vilka lärdomar tror Kristina Axén Olin att man kommer att dra av den här rapporten? Vilka ändringar i myndighetsstrukturer eller reflektioner om det tror ledamoten att den nya kulturministern kommer att göra med anledning av det som Riksrevisionen i och med sin rapport skickar till myndigheter men framför allt till regeringen?

Herr talman! Lawen Redar frågar hur den nuvarande regeringen kommer att agera efter Riksrevisionens rapport.

Jag tänker att det kanske är mer för oss som är i det här huset men kanske också för dåvarande ansvariga att läsa och beakta och ta till sig av det som Riksrevisionen framför.

Det vet jag att till exempel våra myndigheter har gjort. De som är berörda i det här fallet har också varit i kulturutskottet och beskrivit hur man har åtgärdat den kritik som Riksrevisionen så väl beskriver i denna rapport.

Det finns ett konstaterande och en rekommendation av Riksrevisionen i den här rapporten. Man rekommenderar att regeringen ser över om bidragsgivningen på kulturområdet kan samordnas i större utsträckning för att skapa bättre förutsättningar och nyttja myndigheternas samlade resurser och kompetens.

Herr talman! Vi moderater har ju önskemål om detta i kommittémotioner och har föreslagit i flera budgetar en översyn av kulturområdet, där vi har 53 myndigheter eller bolag med myndighetsstrukturer. Jag hoppas att den nuvarande regeringen tar till sig rekommendationen och startar denna översyn för att optimera så att kulturen får den kraft och den kanalisering som den förtjänar.

Herr talman! Det är på precis den här punkten jag är nyfiken med anledning av det som framgår av Moderaternas tidigare kommittémotioner om att analysera myndighetsstrukturen inom kulturområdet.

Man menar ju ingenstans i den här rapporten att det är något fel på myndigheternas strukturer. Det handlar snarare om kommunikationen mellan myndigheterna under en väldigt svår och exceptionell samhällshändelse. Där har det funnits bristfälligheter i informationen till enskilda konst- och kulturutövare och verksamheter för att nå fram med stöd.

Moderaternas kulturpolitiska motioner under de här åren har påtalat att kulturens myndighetsstruktur behöver förändras. Jag är lite nyfiken på vad det är för typ av myndigheter som enligt Moderaternas analys inte ska finnas kvar på kulturens område och hur man värderar effekterna av allt från sammanslagning till borttagande av myndigheter. Det är lite svårt att uttyda av vad motionen anger. Vad är det egentligen man vill komma åt med det som motionen anger?

Det är i alla fall ingenting med krisberedskap som Riksrevisionen pekar ut skulle vara ett bekymmer med myndigheters organisation som sådan och verksamheterna som sådana, utan det är kommunikationen dem emellan. Men det är något helt annat som Moderaterna förespråkar i sin kommittémotion - allt från sammanslagningar till färre myndigheter och organisationer på kulturens område.

Min konkreta fråga är vad man egentligen vill åstadkomma med en sådan analys.

Herr talman! Nu är ju inte Riksrevisionen här och svarar för vad man har skrivit. Men egentligen har man två olika rekommendationer.

Den ena, som Lawen Redar talar om, handlar om kommunikationen mellan Konstnärsnämnden, Kulturrådet och Författarfonden och att de måste utveckla rutiner kring fattandet av olika beslut.

Den andra handlar om en annan sak som Riksrevisionen tar upp. Man rekommenderar att kulturområdet samordnas i större utsträckning för de sökande och för att "skapa bättre förutsättningar för att utnyttja myndigheternas samlade resurser och kompetens". Det är ju inte samma sak som att öka kommunikationen, som Lawen Redar säger.

Herr talman! Lawen Redar frågar om Moderaternas förslag är att göra en översyn av myndigheter, och det stämmer. Vi har inte suttit på någon kammare och funderat på vilka myndigheter man bör slå samman, utan det ska naturligtvis göras en professionell bedömning av vad man kan göra för att möjliggöra en tydligare struktur på kulturområdet.

Men 53 myndigheter eller bolag med myndighetsuppdrag bara under Kulturdepartementet blir helt orimligt, herr talman. Det försvinner pengar i administration och overhead, och det blir enormt svårt att samla kulturen och framför allt att gynna kulturbranschen och effektivisera så att resurser faktiskt kan gå till kultur och kulturarbetare, inte till administration för att vi väljer att inrätta myndigheter och departement så fort vi vill göra avtryck.

Herr talman! Kultur- och idrottsbranschen drabbades som bekant väldigt hårt under coronapandemin. Inte minst drabbades de bolag och föreningar som var beroende av biljettintäkter - biljettintäkter som under i princip två års tid uteblev. Det fanns även andra tydliga och påtagliga effekter som inte i första hand berörde ekonomin. Föreningarna tappade medlemmar, och det blev färre fysiska aktiviteter. Det ledde förmodligen till ökad fysisk och psykisk ohälsa. Dessutom hindrades många föreningar i sitt integrationsarbete. Och inte minst gavs idrotten och kulturen inte samma möjlighet att sprida glädje och gemenskap.

Dagens debatt handlar som sagt om Riksrevisionens rapport om statens krisstöd till idrott och kultur under pandemin och hur det har fungerat.

I stort ser Riksrevisionen att det har fungerat bra och att krisstöden utformades och fördelades på ett hyfsat effektivt och ändamålsenligt sätt. Men den kritik som förs fram är att bidragsgivningens transparens och ansvariga aktörers fokus på att nå ut med stöden gjorde att träffsäkerheten inte blev lika bra. Riksrevisionen föreslår därför att regeringen ska se över hur man i framtiden kan samordna stöden på ett bättre sätt.

Utskottet håller med Riksrevisionen, men det är också viktigt att komma ihåg att behoven av krisstöden var stora under den aktuella tiden och att det var prioriterat att få ut stöden så fort som möjligt. Detta gjorde att träffsäkerheten inte alltid fungerade som den borde, men situationen krävde också att politiken var snabbfotad.

Avslutningsvis, herr talman: När jag har pratat med företrädare inom kultur och idrott, både regionalt i mitt hemlän Västernorrland och på nationell nivå, har de i stort varit positiva. Men de tillägger att även om stöden fyllde sitt syfte har det lyfts fram att vissa föreningar och bolag runt om i landet tvingats lägga ned sin verksamhet.

Jag vill i sammanhanget också berömma exempelvis idrottsrörelsen, som trots hög press lyckades fördela och hantera stöden väl. Det beror på att man känner sin verksamhet väldigt väl och har god statistik och därmed kunde forma en modell som gjorde att stödet nådde många föreningar.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar alltså Riksrevisionens rapport Operation Rädda branschen - statens krisstöd till idrott och kultur under coronapandemin. Jag kommer att ägna min talartid åt kultursektorns situation under pandemin, som startade i mars 2020.

Den 12 mars satt jag här i kammaren och mådde lite dåligt. Vi hade en debatt om fiskeripolitik. Jag fick åka hem sedan och lades in på Karolinska med covid-19 för fyra veckors isolering. Men nu har jag återstartat och är tillbaka till hundra procent, och det är jag väldigt tacksam för.

I juli 2020 hade omsättningen för kulturell verksamhet i Sverige minskat med drygt 50 procent jämfört med juli 2019, alltså ett år tidigare. Bara från mitten av mars 2020 till maj, alltså på två månader, gick biljettintäkterna för arrangemang ned med runt 90 procent. Nöjesarrangemangen gick under sommaren 2020 ned till noll. Detta är en del av bakgrunden.

Herr talman! Inga motioner har väckts med anledning av regeringens skrivelse. Det är rätt symtomatiskt för denna dystra period i vår nutidshistoria. Det gjordes stora insatser från regeringen för att stötta idrott och kultur ekonomiskt under pandemin. Det som gjordes stöttades av den dåvarande oppositionen, som numera är i regeringsställning. Man kan säga att det hade blivit ett liknande resultat i form av bidrag oavsett vem som styrde.

Däremot missade den dåvarande regeringens pandemistöd i starten de kulturarbetare som hade enskild firma, vilket de allra flesta har i kultursektorn. Vi kristdemokrater påpekade detta före sommaren 2020, och i september samma år riktades stöd även till denna stora krets av kulturarbetare.

Herr talman! Riksrevisionens slutsats är att regeringen och de bidragsgivande organisationerna utformade och fördelade krisstöden till idrott och kultur på ett i huvudsak ändamålsenligt och effektivt sätt, som det heter. Men granskningen visar också att den korta tid man hade på sig och de snabba beslut som då måste tas resulterade i ofullkomlig transparens och, vilket är än viktigare, bristande träffsäkerhet. Det fanns inom kultursektorn de som fick väldigt mycket pengar. Andra fick ingenting eller småsummor, på grund av bidragsinstitutionernas stress och brist på transparens och träffsäkerhet. Detta är allvarligt.

Herr talman! Under flera år försörjde jag mig som frilansande sångare och musiker. Jag vet något om hur det känns. Det är en osäker och tuff situation, där man arbetar i stor ovisshet. Du kan ha familj att ta ansvar för, och det säger sig självt att det blir pressat. Samtidigt finns det inget bättre än att förverkliga sina drömmar - att på heltid få syssla med det man brinner allra mest för.

Vi kan försöka tänka oss in i att du när du frilansar har fått fart på engagemangen och att allt flyter på. Så plötsligt över en natt i mars 2020 förändras situationen. Alla publika framträdanden förbjuds på ett sätt som kan upplevas som nästan diktatoriskt, och dessutom uppstår förvirring om reglerna för hur det hela ska genomföras. I mars 2020 bestämde regeringen att 50 personer fick samlas vid allmänna sammankomster. Senare blev det 300 personer med visst avstånd mellan varje individ och så vidare. Så här höll det på.

Landets grundskolor stängde dörrarna för besök av kulturaktörer. Kulturskolor gick över till digital undervisning. De borde få en särskild applåd för det stora arbete de gjorde och den förändring de då genomgick.

Allt detta gjordes naturligtvis för att motverka smittspridningen av covid-19. Men förbud mot folksamlingar blev i praktiken ett näringsförbud för alla som var beroende av publik. Många frilansande kulturarbetare drabbades alltså av institutionernas bristande träffsäkerhet när det gällde bidragen. Detta blev en verkligt tuff match för många kulturarbetare, den kanske tuffaste i livet.

Herr talman! Riksrevisionen konstaterar att det fanns fördelar med att lägga hanteringen av krisstöd på flera organisationer - Filminstitutet, Sametinget, Författarfonden, Kulturrådet och Konstnärsnämnden - som kände sina målgrupper. Och det kan finnas en viss förståelse för att bidragsärendena, på grund av tidspress och hög arbetsbelastning, inte hann utredas tillräckligt innan pengar gick iväg. Men det är aldrig acceptabelt att ett stort antal bidragsberättigade går miste om ersättning på grund av bristande träffsäkerhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)