Särskolan och specialskolan

Herr talman! Plösligt en dag ringde telefonen. Det var ordföranden i Ekeskolans föräldraförening som ringde och sade: Vet du vad som är på väg att hända? Den statliga Funkisutredningen vill stänga specialskolan Ekeskolan, landets bästa skola för blinda, multifunktionshindrade barn. De skulle i stället, mot sin vilja, integreras i hemkommunernas skolor, skolor som de redan prövat och misslyckats i - eller rättare sagt: skolor som redan misslyckats med att ge barnen det stöd och den sociala miljö de behövde. Barnen kom mot sin vilja att avföras från specialskolans målgrupp. De döva fick vara kvar eftersom man från regeringshåll påstod att de hade en särskild språkmiljö. Men att blinda, multifunktionshindrade barn också har en egen språkmiljö och delvis kommunicerar via beröring togs det ingen hänsyn till. Debatten blev intensiv. Borgerligheten enades. Vänstern och Miljöpartiet splittrades. Regeringen har ända sedan dess stegvis tvingats backa. Specialskolorna kom inte att stängas direkt. De barn som redan var där skulle få gå färdigt. Sedan kom stängningen. Vid de kvarvarande resurscentren skulle en skoldel finnas eftersom debatten visade att det helt enkelt inte gick att klara behoven i hemkommunerna. Barnen skulle få komma på visstidsbesök till Resurscenter syn Örebro, som det som blev kvar när Ekeskolan avvecklades började kallas. Visstid kom i efterhand på Orwellsk nysvenska att omtolkas till att betyda hela skoltiden eftersom behovet bevisligen fanns. Sedan kom nästa förändring. Resurscenter syn Örebro, som alltså Ekeskolan tidigare hade hetat, fick återigen heta just Ekeskolan. Men den fick inte, herr talman, vara en skola. Det är enligt lagen inte ens en skola utan just ett resurscenter. På varje punkt har regeringen fått fel och tvingats backa jämfört med det ursprungliga förslaget. Men man har tyvärr bara gjort det till hälften, så resultatet är en försämring för barnen. Resultatet av denna, tycker jag, kränkande reform blev att barn med funktionshinder nu ska kunna gå hela sin skoltid i något som inte är en skola, utan klasskamrater och med stor osäkerhet om framtiden. En skola för alla, som var regeringens slagord för att stänga några av landets bästa skolor, visade sig betyda att det inte ens blev en skola för vissa. Beslut om visstidsplacering ska enligt regelverket fattas med hänsyn till elevens behov och förutsättningarna för hemkommunen att ordna en utbildning av motsvarande kvalitet. Här finns ingen rätt för barnen eller valfrihet inskriven, vilket ger osäkerhet. Att regeringen tvingats backa på så många punkter under så många år visar att förslagen som tvingades igenom riksdagen inte var genomtänkta. De var inte konsekvensbeskrivna, och de var inte förankrade. Trots att Socialdemokraterna i regeringen och i denna kammare hela tiden förnekat alla brister har man tvingats anpassa sig efter de brister vi har belyst. Hela hanteringen lämnar en minst sagt tråkig eftersmak. Först stängs specialskolor. Sedan utreder regeringen konsekvenserna av beslutet och får lappa systemet i efterhand. Varken i Funkisutredningen, i den efterföljande propositionen eller någon gång under utbildningsutskottets behandling gjordes en analys av om kommunerna kompetensmässigt klarar uppdraget att ge en fullgod utbildning till alla elever med funktionshinder - eller om de klarar det ekonomiskt. Med lite perspektiv, herr talman, måste jag säga att ingen fråga jag följt under mina år i politiken varit lika illa hanterad som skolan för barn med multifunktionshinder. Jag noterar att utskottsmajoriteten inte tycker någonting. Man tänker ingenting, man skriver ingenting, man resonerar ingenting, man motiverar ingenting i dagens betänkande. Omfattningen av reservationerna är ju lika lång som omfattningen av hela den samlade utskottstexten. Här hänvisas, som brukligt numera är i utbildningsutskottet, till en mångfald av utredningar och kommittéer. Det kan vara Skollagskommittén som ska beredas, eller Carlbeckkommittén som ska beredas. Det gemensamma är att utbildningsutskottets majoritet fullständigt har kapitulerat. Andra får tycka. Andra får tänka. Andra får resonera. Andra får föreslå. Andra får beskriva. Men utbildningsutskottet är ständigt passivt - inte en egen tanke! Man agerar som i Grindslanten åt regeringen. Därför har Christer Adelsbo längre fram i debatten i dag alla möjligheter att tillföra ny information om majoritetens sätt att tänka eftersom det inte finns en siffra eller en bokstav redovisad kring detta i dagens betänkande. För oss moderater, för de borgerliga i alliansen vill jag säga, blev debatten om Ekeskolan en väckarklocka med konsekvenser för politiken långt utanför specialskoleområdet. Det centrala i vår skolpolitik är att skapa förutsättningar för att varje individ ska komma till sin rätt. Debatten om Ekeskolan visade vikten av valfrihet för alla skolans elever och att den kanske är viktigast för dem som i dag ingen valfrihet har, nämligen de funktionshindrade, de med särskilda behov. Barn med funktionshinder ska ges möjlighet att välja skola som alla andra elever utifrån kvalitet, profil på undervisningen eller social miljö. Man ska inte hänvisas till en kommunal skola utifrån om den har hiss eller inte, som det är i dag. Skolans innehåll och kvalitet kommer ständigt i skymundan, i varje debatt om skolan, och i synnerhet när det gäller elever med funktionshinder. I stället pratar regeringen huvudmannaskap. Ibland handlar det om misstro mot friskolor, ibland om misstro mot specialskolor. Det är sak samma; det handlar om huvudmannaskap, inte kvalitet. Vi ser en brist på speciallärare. Ju mer specialiserad inriktning de har desto större är bristen. Vi ser ett socialt utanförskap bland många elever med funktionshinder. Vi ser bristande anpassning av miljöer, bristande valmöjligheter, tvångsavveckling av specialskolor. Och vi ser en majoritet som driver detta som om det vore en reform. Vi avvisar fullkomligt regeringens systemkramande och försöker i stället bygga skolan efter barnens behov. Många föräldrar kan berätta om årslånga strider med hemkommunerna om resurser till sina barn. Alla landets kommuner, oberoende av storlek, oberoende av resurser, kan ju inte vara lika duktiga på att undervisa elever med alla de typer och grader av funktionshinder, och kombinationer av dem, som finns. Det vet föräldrarna. Men regeringen och majoriteten i riksdagen stänger specialskolor utan att intressera sig för hur alternativen ser ut, eller utan att ens se till att det finns några. Beslutet att stänga Ekeskolan och Hällsboskolan och i stället hänvisa barnen till deras hemkommuner fattades i fullkomligt blindo. Vi vet att barn med multifunktionshinder, eller för den delen med hörselskador eller språkstörningar, kan behöva en möjlighet att läsa på specialskola under hela eller delar av sin skoltid. Då går det inte att bara stänga skolor och inför föräldrarna låtsas som om problemen därmed är lösta. Integration är en rättighet, men det är inte en skyldighet. Jag har sagt det i många debatter, och jag säger det igen: Barn är inte Göran Perssons integrationspolitiska verktyg. Varje förälder har en rättighet och en skyldighet att se till att barnet finns i den för barnet allra bästa skolmiljön. Om barnet inte accepteras, om det inte kan delta i lekar och socialt liv, i fritidsaktiviteter eller i all form av undervisning, är det inte integrerat mer än till namnet. Där finns ett utanförskap. Vi tycker att det är häpnadsväckande att regeringen flyttat integrerad skolgång från att vara en rättighet till att se det som en skyldighet till politiken. Vi menar att funktionshindrade barn i lag ska tillförsäkras rätten att välja skola och möjligheten att välja kvalitet, pedagogik och social miljö. Från moderat sida avsätter vi 300 miljoner kronor nya pengar varje år för att säkerställa detta. I alliansen är vi helt eniga om att beslutet att stänga specialskolorna Ekeskolan och Hällsboskolan snarast möjligt ska upphävas, att statens huvudmannaskap för specialskolor bör kvarstå, att specialskolans målgrupp ska återställas och att det behöver tillsättas en parlamentarisk utredning som ser över den kommunala skolans kvalitet för alla elever med funktionshinder. Ingen vet egentligen i dag hur de barnen har det. Det finns ingen samlad bild, men det finns många berättelser från enskilda föräldrar och elever som pekar på allvarliga problem. Vi vill också inrätta ett riksgymnasium för synskadade ungdomar med multifunktionshinder. Det är en av de få grupper i Sverige i dag, herr talman, om inte den enda, som inte har möjlighet att fullt ut gå en gymnasieutbildning. Det är fullkomligt oacceptabelt. Vi har i många debatter hört socialdemokrater tala mot segregation, men de upprätthåller ett oerhört segregerande system, på negativ grund vill jag säga, för just gymnasieungdomar med multifunktionshinder. Jag vill med detta yrka bifall till den moderata reservationen, och alliansreservationen, nr 1 i dagens betänkande.

Herr talman! Det är rätt spännande att vara en eller ett par dagar på en särskola. Jag var med och såg hur en liten flicka med svår utvecklingsstörning - som man ansåg aldrig skulle kunna nå mer än en femårings intelligensnivå - tränade i flera dagar för att klara av att packa en vanlig hushållssopsäck och bära den från köket till en soptunna. Till sist klarade hon det. Hon tränade också för att skriva sitt och några av kamraternas namn, och klarade även det till sist. Jag såg en pojke som lyckades återberätta och komma ihåg några namn i en saga. Han klarade även av att äta och duka av efter sig och klarade faktiskt också av att tillsammans med andra utvecklingsstörda ställa i ordning ett dukat bord. Det här är andra mål än i grundskolan, men det är lika fantastiskt när målen nås. Glädjen är stor när pojken eller flickan lyckas nå målen, och det är en fantastisk glädje hos den duktiga läraren som länge och envist jobbat med att nå målen. Själva idén med särskolan är ju att ha individuella mål som den här flickan och pojken kan klara av. Många har upplevt att det under ett antal år funnits ett hot mot särskolan, och många upplever att det hotet - hotet att avskaffa särskolan som egen skolform - finns kvar. I dag kanske vi kan få ett definitivt besked från framför allt Socialdemokraterna ifall hotet mot särskolan är borta. Det fanns en kommitté, den så kallade Carlbeckkommittén, som startades några år före senaste valet med ett uttalat syfte att avveckla särskolan som egen skolform. Det blev en oerhörd debatt kring detta, och många av oss politiker blev kontaktade av mycket oroliga föräldrar med utvecklingsstörda barn. De menade att vi äntligen utvecklat en skolform som fungerade för deras barn och nu skulle den avskaffas. Den upprörda debatten tvingade fram tilläggsdirektiv, och utredningen lugnade så att säga ned sig. Men i formuleringarna finns det långsiktiga målet att avveckla särskolan fortfarande kvar. För mig är det självklart att en förblindad jämlikhetsideologi inte ska leda till att utvecklingsstörda barn får det sämre. En fix idé om integrering till varje pris ska inte leda till en sämre skola för somliga barn. Därför blir frågan: Är hotet mot särskolan borta? Tanken om sammanslagning lever nämligen vidare, vilket man också kan läsa i de formuleringar från utredningen som finns med i det betänkande som majoriteten nu lägger fram. En annan viktig sak är, herr talman, att det behövs tydliga regler för varför barn ska placeras i särskola. De senaste åren har antalet elever i särskolan ökat dramatiskt. Ingen vet om det beror på att man upptäckt att fler barn har utvecklingsstörningar eller om det beror på bristen på speciallärare och stöd i skolan. Hursomhelst är det viktigt att reglerna blir tydligare beträffande vilka barn som ska placeras i särskolan. Dessutom behövs tydliga principer för hur man diagnostiserar. Begreppet integration, som i sig är ett positivt ord, är ju ett nyckelord för Socialdemokraterna. Integration var också det övergripande målet när de i riksdagen fick igenom beslutet om att lägga ned de två statliga specialskolorna för barn med flera funktionshinder, Ekeskolan och Hällsboskolan. Det handlade inte bara om utvecklingsstörda barn utan också om barn med hörsel- och synskada kombinerat med språkstörning, rörelsenedsättning och ofta också utvecklingsstörning. Även i detta fall kan man säga att om man någon gång sett det arbete som personal med specialkompetens genomför med dessa barn inser man att barnen inte kan erbjudas det stödet i en vanlig kommun. Varken kompetensen eller resurserna finns. Vi vidhåller att det var ansvarslöst att avskaffa de statliga specialskolorna med tanke på att det inte finns ett system som garanterar att de mänskliga och penningmässiga resurserna når dessa elever ute i landet. Sanningen är ju den att inte alla som har funktionshinder, psykiska eller fysiska, alltid vill integreras helt och hållet i vanliga skolklasser. Vi vet att många hörselskadade hellre vill gå i hörselklasser eller i en särskild skola. Just den gruppen har delvis den möjligheten, men många andra funktionshindrade har det inte. För dem gäller därmed inte valfrihet. Staten har enligt vår mening ett särskilt ansvar för funktionshindrade, och därför måste de statliga specialskolorna komma tillbaka. Utgångspunkten ska naturligtvis vara barnens och föräldrarnas önskemål. Därför föreslår vi i en av våra gemensamma reservationer från alliansens sida att försöksverksamheten med att det är föräldrarnas beslut som ska gälla vid särskoleplacering utvecklas till ett system där föräldrarna verkligen har ett avgörande inflytande. Ingen ska behöva sitta i en skola utan tillräckligt kunnig personal och utan tillräckliga resurser. För oss i Folkpartiet har utgångspunkten alltid varit att människor med funktionshinder får ett sådant stöd att de kan leva ett självständigt liv och kan delta i utbildning på samma villkor som andra människor. Utgångspunkten måste ändå vara att människor tycker olika och att föräldrars och elevers önskemål kan se olika ut. Både i Folkpartiets reservationer och i våra gemensamma alliansmotioner vill vi hela tiden lyfta fram föräldrarnas och barnens rätt att välja. Därför kräver vi att beslutet att avskaffa specialskolorna omprövas och att specialskolorna som alternativ kommer tillbaka. Vi kräver också att det ska finnas en valfrihet för föräldrar att välja en skola med specialkompetens för funktionshindrade elever. Vi begär också att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att granska skolans kvalitet för elever med funktionshinder. Herr talman! Integration ska vara en rättighet för föräldrar och elever, men det ska inte vara tvång. Därför måste de föräldrar som anser att till exempel specialskolan är det bästa alternativet ha möjlighet att välja just specialskola. Få principer ska vara så heliga att de kan tillämpas på alla människor utan undantag. Vanlig skolgång och boende hemma är bra mål. Men de målen kan utvecklas till en tvångströja om det i verkligheten blir sämre skolgång, mindre frihet och sämre förberedelse för vuxenlivet. Jag nöjer mig i sammanhanget för att spara tid med att yrka bifall till reservation 8 under punkt 8.

Herr talman! Diskussionen om särskolans vara eller inte vara har knappast avtagit, som Ulf Nilsson var inne på. Den är högaktuell just nu eftersom den så kallade Carlbeckskommitténs betänkande är ute på remiss. Kommittén fick, som vi redan har hört, ganska vida direktiv som kunde ha lett till att särskolan avskaffades som särskild skolform. Men kritiken blev så hård och oron var så stor bland barn, föräldrar och även personalen inom särskolan att det tvingade den dåvarande skolministern Thomas Östros att göra tilläggsdirektiv som innebar att särskolan skulle vara kvar som egen skolform. Vi som arbetat för det blev naturligtvis glada och lättade över det beskedet. Men när betänkandet sedan kom blev jag och många med mig betänksamma igen. Visserligen sägs det inte klart ut att särskolan ska bort, men inriktningen är ändå så tydlig. Strävan ska vara att så långt som möjligt undervisa alla elever tillsammans. Det låter väldigt bestickande. Men frågan är hur realistiskt det är och om det verkligen gagnar de barn som bäst behöver den speciella pedagogik som särskolan står för. Det finns inte ett antingen eller när det gäller hur särskoleundervisningen ska organiseras. Det måste vara de lokala förutsättningarna som får avgöra. Det borde vi inte minst ha lärt oss av tidigare misstag på andra områden. Jag tänker till exempel på när all fast psykiatri lades ned utan att man hade ordnat någonting annat i stället. Vi har sett vad det har lett till. All verksamhet kan självklart bli bättre. Det finns delar i särskoleverksamheten som behöver förbättras. Det är framför allt viktigt att varje barn hela tiden utmanas att göra sitt bästa. Kravlöshet passar lika lite i särskolan som i andra skolformer. Kompetensutveckling av personalen så att varje elev verkligen behandlas utifrån sina unika förutsättningar är avgörande för att de ska utvecklas till sin fulla potential. Det får till exempel inte som i dag vara omöjligt för en särskoleelev att komma in på ett nationellt gymnasieprogram om eleven har lyckats uppnå den kompetens som krävs. Föräldrarnas inflytande över särskoleplaceringar måste också tydligt slås fast. Försöksverksamheten som pågår och som innebär att föräldrarnas godkännande krävs för en särskoleplacering bör bli permanent. Utan en positiv medverkan från föräldrarna i barnens skolgång är det svårt att nå framsteg oavsett vilken skolform det handlar om. Därför är det också viktigt att det blir naturligt och en rättighet för föräldrar att få ett beslut om särskoleplacering omprövad efter något eller några år om man begär det. Det gäller särskilt de barn som befinner sig i gråzonen vid placeringen. Som vi också har hört har antalet barn i särskolan ökat oroväckande mycket under senare år. Många gör bedömningen att andra barn än utvecklingsstörda placeras i särskolan för att grundskolan ska avlastas barn som har helt andra problem och som kräver mycket extra stöd. Det är naturligtvis en helt oacceptabel utveckling. Särskolan ska även i fortsättningen vara till för elever med en utvecklingsstörning som gör att de inte bedöms kunna uppnå grundskolans kunskapsmål och därför ska få arbeta efter en särskild läroplan. Herr talman! När det handlar om barn som har grava multifunktionshinder måste vi mer än någonsin ta hänsyn till varje individ om vi menar allvar med att alla har lika stort och unikt värde. Därför vidhåller vi kristdemokrater att beslutet att lägga ned flera av de statliga specialskolorna för dessa barn var ett stort misstag. Det handlar om ett relativt litet antal elever med mycket speciella behov. En enskild kommun kan därför inte alltid förväntas kunna upprätthålla den speciella kompetens som krävs för att ge de barnen en meningsfull skoltid. Jag är helt säker på att föräldrarna helst vill ha sina barn i sin närhet och därför i första hand undersöker alla möjligheter att få det rejält utökade extrastöd som är förutsättningen för att ge ett barn med till exempel dövblindhet eller grav språkstörning undervisning i den egna kommunen. Men när det inte går har de känt en trygghet i att barnen får den professionella hjälp och den omsorg de behöver vid en specialskola där de dessutom får vara tillsammans med kamrater som har liknande problem. Kristdemokraterna anser att de ska kunna känna den tryggheten också i fortsättningen och att det därför även framöver ska finnas möjlighet för barn med svåra funktionshinder att gå i en specialskola. Som ni hört tidigare är allianspartierna helt överens om detta. Tanken i dag är att föräldrarna ska kunna ansöka om visstidsutbildning, som det heter, vid särskilda så kallade resurscenter. Visstidsutbildningen ska omprövas varje år. Det är därför inte alls den trygga placering som specialskolorna var. Att komma i åtnjutande av en visstidsplacering tycks vara nästan omöjligt. Informationen om möjligheten till en sådan placering är först och främst minst sagt bristfällig. Få vet om att den finns över huvud taget. Hösten 2004 ansökte ändå fem vårdnadshavare om visstidsplacering av sitt barn vid Hällsboskolan i Sigtuna. Samtliga fick avslag. Två orkade överklaga beslutet, och de fick båda rätt hos Skolväsendets överklagandenämnd. Med tanke på att föräldrarna till gravt funktionshindrade barn har en väldigt svår vardagssituation känns det inte särskilt betryggande att bara de som överklagar får rätt till visstidsplacering. Ska proceduren sedan göras om varje år kan man verkligen undra hur många som kommer att orka vidhålla sin rätt. Det här är inte ett värdigt sätt att bemöta redan hårt drabbade barn och deras föräldrar. I budgetpropositionen förra året skrev regeringen att visstidsutbildningen är en betydelsefull del av resurcentrens verksamhet och det statliga ansvarstagandet. Regeringen avser att följa utvecklingen i särskild ordning. Jag undrar hur många som känner sig trygga. Jag vet inte vilken särskild ordning som avses. Men jag hoppas att utvärderingen görs snabbt för deras skull som är direkt berörda. Det är viktigt att inte bara ledningen utan också direkt berörd personal och vårdnadshavare får komma till tals när man gör utvärderingen. Jag utgår ifrån att regeringspartierna ändå har intresse av att veta alla inblandades reaktioner på den nedmontering av specialskolorna som pågår mer eller mindre i tysthet. Vi kristdemokrater accepterar inte den. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 7.

Herr talman! Vi i Centerpartiet talar ständigt om vikten av att individualisera skolgången för våra elever. Det tankesättet känns extra starkt och viktigt när det gäller elever som har någon typ av utvecklingsstörning. När det handlar om elever som är hörselskadade, synskadade eller har svåra språkstörningar är det viktigt att de får träffa andra barn med samma funktionshinder. De behöver se att det finns andra som är lika som dem. Det stärker deras självförtroende, och de får kompisar som de kan ha kontakt med och ventilera eventuella problem med. När jag arbetade som lärare hade jag förmånen att ha en elev som var gravt synskadad integrerad i min vanliga skolklass. Det var en förmån att få följa henne under de sex år som jag fick vara klasslärare för henne. Det gav mig själv väldigt mycket kunskap om hur det var att vara just synskadad. Men det var också värdefullt för de andra eleverna. De fick bland annat lära sig punktskrift. Inte minst blev de tvungna att använda ett mer beskrivande och målande språk när de pratade. De kunde till exempel inte säga: Ge mig den där saken! Då visste ju inte den blinda vad det handlade om. De måste beskriva vad det var de ville ha. När det fungerar med integrering är det berikande för alla som är berörda. För min elev fungerade det att vara integrerad. Hon hade "bara" ett synhandikapp; man kanske inte ska säga "bara", men hon var inte multifunktionshindrad. Det var en smart tjej som kunde ta till sig kunskaperna på ett fantastiskt sätt. Jag vet att hon bland annat imponerade på fysikläraren när hon var bäst av alla på att rita upp hur en lampa fungerar med elektricitet. Det skulle inte ens jag klara av. Hon hade många kompisar i klassen, men jag vet också att det var väldigt värdefullt för henne att få åka till Tomtebodaskolan, som fanns då. Där fick hon individuell hjälp med olika saker och inte minst tips om olika hjälpmedel. För henne personligen, och även för hennes föräldrar och syskon, var det också viktigt att få träffa andra familjer som hade gravt synskadade barn. Min elev var alltid glad och positiv, men jag kunde se att hon var extra glad efter att ha varit några veckor på Tomtebodaskolan. Med den här beskrivningen vill jag poängtera att det är oerhört viktigt att man från skolan har en dialog med föräldrar och elever när det gäller skolgången för de barn som har ett funktionshinder av något slag. Det kan vara att man är döv eller blind eller har en språkstörning. För en del barn fungerar det bra med integreringen medan det för andra kan vara problem. Vi måste därför ta hänsyn till elevernas olika förutsättningar. Beslutet om att lägga ned dagens resurscenter Ekeskolan och Hällsboskolan är därför ett felaktigt beslut, anser vi i Centerpartiet precis som allianspartierna. Det bör upphävas. Utbildningen vid de här skolorna behövs för att kunna hjälpa barn med funktionshinder. Sten Tolgfors har på ett föredömligt sätt beskrivit utskottsmajoritetens och regeringens oförståelse för elever och föräldrar och hur det är för dem som drabbas. Jag tänker inte återupprepa det. Enligt skollagen är staten ansvarig för specialskolorna. Även om vi i Centerpartiet inte anser att staten ska vara ansvarig för skolor generellt så anser vi att specialskolorna är ett undantag. Personligen anser jag också att det kan bli väldigt dyrt för kommunerna om de ska stå för alla kostnader för ett funktionshindrat barn. Det är en fråga som vi kan behöva diskutera. I en liten kommun kan utbildningen för den som har ett funktionshinder bli undermålig om inte resurserna finns för att hjälpa den funktionshindrade tillräckligt. Det kan också slumpa sig så att en kommun har flera elever som är funktionshindrade. Det kan bli väldigt dyrt, inte minst med kompetensutbildning för all berörd personal. Herr talman! Särskolan är en skolform som även den ska finnas kvar som egen skolform. Den ska finnas för alla barn och ungdomar som har en utvecklingsstörning. Oroande i sammanhanget är den stora ökningen av särskoleelever som vi har kunnat se under 1990-talet och fram till i dag. Det är en ökning med 81 %, medan antalet elever i övriga skolan har ökat med bara 18 %. Vad beror det på? Kan en orsak vara att vi har för stort elevantal i klasserna i dag så att lärarna inte hinner ta emot eleverna på deras egen nivå? Skolverket har i ett antal år kritiserat utrednings- och beslutsfattande vad beträffar särskoleplaceringar. Det anses finnas en gråzon kring vilka elever som har ett verkligt behov av att få särskoleutbildning. Av den anledningen anser vi att omprövningar av särskoleplaceringar ska införas. Det finns brister i systemet med omprövningar i dag. En del särskoleplaceringar kommer väldigt sent, som först efter nio år i grundskolan. Varför har man då inte upptäckt behovet av en särskoleplacering tidigare? Det kostar ju pengar att skicka en elev till särskolan. Måtte det inte vara avsaknaden av resurser i skolan som gör att man har försökt lösa problemen i den vanliga skolan! Då gör man ju eleverna en björntjänst. Föräldrarnas önskemål om skolplacering är värdefull. I en försöksverksamhet har de getts inflytande över i vilken skolform deras barn ska gå. Centerpartiet anser att det ska vara en självklarhet att föräldrarna är delaktiga i det beslutet, och anser därför att försöket måste permanentas. Jag står bakom alla våra reservationer, men yrkar bifall bara till reservation 5. Herr talman! Avslutningsvis vill jag berätta om Erik och Lisa. I går morse satt två pappor i en tv-soffa och berättade om sina barn, som är autistiska och därför är placerade i särskola. Jag ska lite kort återge upplevelser som de har fått i samband med skolgången. Trygg vardag i skolan, skriver Lisas pappa om. Lisa har hamnat helt rätt. Det tog dock ett tag innan de rätta strukturerna hittades för Lisa. Det var lite för stora ytor och för många små barn i hennes omgivning, så Lisa flyttades. Lokalerna var mindre, och här fanns betydligt färre barn. Personalen arbetar målmedvetet och gör regelbundet en individuell utvecklingsplan för Lisa. Här får vi som föräldrar en bra överblick över hur Lisa har utvecklats. Eriks pappa säger så här om ett år på skolan: Kontaktböckerna är unika. Varje dag blir bokförd. Varje händelse finns där. Jag brukar tänka på att alla föräldrar borde få ha förmånen att få sitt barns dagar i skolan noterade. Det är värdefull läsning. På så sätt kommer jag närmare min son än många andra, även om vi aldrig har den vanliga kontakten mellan föräldrar och barn. Det är speciellt.

Herr talman! Det betänkande som vi nu har att behandla innehåller 17 motionsyrkanden och 9 reservationer. De avser bland annat frågor om särskolan som egen skolform, tydligare regelverk för placering i särskolan, föräldrainflytande vid placering i särskolan, statens ansvar för specialskolans elever samt begäran om parlamentarisk granskning av skolans kvalitet för elever med funktionshinder. Mycket av majoritetens ställningstaganden bygger på det förslag som har lagts fram i Carlbeckkommittén och som för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Men det finns några ställningstaganden som jag ändå vill lyfta fram. Samtliga borgerliga partier står bakom de reservationer som man tog upp om att särskolan även fortsättningsvis ska finnas kvar som egen skolform. I Carlbeckkommitténs förslag säger man att den nuvarande särskolan i framtiden ska utgöra två skolformer - grundsärskolan och gymnasiesärskolan - med var sitt kapitel i skollagen som en parallell till grundskolan och gymnasieskolan. Man föreslår också en utvecklad samverkan mellan skolformerna grundsärskola och grundskola och mellan gymnasiesärskola och gymnasieskola. Detta är enligt kommittén också en förutsättning för att man på sikt ska kunna ta ställning till behovet av skilda skolformer. Det är en slutsats som jag håller med om. Något som är viktigt att påtala i detta sammanhang är att barn och ungdomar i en sammanhållen skola får möjlighet att möta varandra och att utveckla förståelse för tolerans mot olikheter. Strävan måste vara att i så stor utsträckning som möjligt undervisa alla elever tillsammans. Herr talman! Det finns också en reservation där man tar upp frågan om en parlamentarisk utredning för granskning av skolans kvalitet för elever med funktionshinder. Specialpedagogiska institutet redovisade i december 2002 ett regeringsuppdrag att kartlägga och analysera kommunernas förutsättningar att ordna undervisning för elever med synskada och ytterligare funktionshinder samt tal- och språkstörda elever. Man kom bland annat fram till att det finns flera goda exempel på utbildning av hög kvalitet men att skolsituationen varierar kraftigt mellan kommunerna. Det finns en medvetenhet och ett intresse för att utveckla utbildningen, och det finns behov av insatser från Specialpedagogiska institutet i form av stöd. Socialstyrelsen har också nyligen på ett regeringsuppdrag kartlagt på vilket sätt landstingets barn- och ungdomshabilitering är tillgänglig för barn och ungdomar i olika åldrar med olika funktionshinder. Specialpedagogiska institutet har ju också i regleringsbrev fått i uppdrag av regeringen att samarbeta med Socialstyrelsen, Skolverket och Specialskolemyndigheten för att tydliggöra ansvarsfördelningen samt effektivisera samverkan mellan olika huvudmän när det gäller stödet till barn och ungdomar med omfattande funktionshinder. I sammanhanget kan man också nämna att Skolverket, Myndigheten för skolutveckling och Specialpedagogiska institutet har träffat en överenskommelse om omfördelning av ansvar i handlingsplanen för arbetet med att uppnå de handikappolitiska målen. Detta innebär att Specialpedagogiska institutet nu kan stödja kommunerna mer aktivt med att uppnå de handikappolitiska målen för skolan. Herr talman! Samtliga borgerliga partier står också bakom en reservation som handlar om statens ansvar för specialskolans elever. Som vi har hört anser man att beslutet att lägga ned vissa av de statliga specialskolorna var djupt olyckligt. Frågan om omprövning av nämnda beslut har återkommande behandlats av riksdagen, senast våren 2004. Majoriteten finner inte heller denna gång att det finns skäl för riksdagen att ändra sitt tidigare ställningstagande. Det är viktigt att framhålla den positiva utveckling som varit vid resurscentrumen. Specialpedagogiska institutets nationella resurscentrum har i dag verksamhet inom fyra områden. Där finns fördjupad kompetens kring specialpedagogiska konsekvenser för elever med synskada med eller utan ytterligare funktionsnedsättning, dövhet eller hörselskada kombinerat med utvecklingsstörning, medfödd dövblindhet respektive grava tal- och språkstörningar. En grundläggande handikappolitisk princip är att barn och ungdomar med funktionshinder ska erbjudas utbildning i sin hemkommun och därmed kunna bo hemma med sina föräldrar. Ibland har inte kommunerna tillräcklig kompetens för att göra detta möjligt. För de elever som behöver extra specialpedagogiskt stöd finns dock möjlighet att under viss tid få sin utbildning vid Ekeskolan vid Resurscenter syn eller vid Hällsboskolan vid Resurscenter tal och språk. Denna skolgång, kallad visstidsutbildning, utgår från den enskilda elevens behov och har som mål att finna arbetsformer för en likvärdig utbildning vid elevens hemskola. Det är dock viktigt att påpeka att eleverna vid Resurscenter syn och Resurscenter tal och språk ska få sin undervisning där så länge de har behov av detta. Utbildningen ska fortgå så länge elevens behov kräver det och det inte finns förutsättningar att ordna utbildning av motsvarande kvalitet i hemskolan eller hemkommunen. Men även om denna möjlighet finns är det viktigt att fokusera på den funktionshindrades rätt. Man skall erbjudas utbildning i sin hemkommun och därmed kunna bo hemma. Att ha närhet till sin familj och sina vänner är av mycket stor betydelse. Detta är något som också har starkt stöd inom handikapprörelsen. Herr talman! Övriga reservationer tar upp frågor som alla har behandlats av Carlbeckkommittén och är under beredning i Regeringskansliet. Sist, men inte minst, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer.

Herr talman! Låt mig först notera att det inte finns en enda socialdemokrat i salen, och det förstår jag. Det här är inte precis den debatt som har varit den allra mest vägvinnande för Socialdemokraterna. Adelsbo får stå här ensam. Det kan jag möjligen tycka är svagt mot honom, men det är rätt talande för politiken. Jag har några frågor till Christer Adelsbo. Om beslutet att stänga Ekeskolan och Hällsboskolan nu var så rätt, så genomtänkt och så bra, varför tvingas Socialdemokraterna då hela tiden backa och i efterhand korrigera besluten? När kommer nästa steg i denna backning? Vad kommer det att innebära? När det handlar om skolfrågor brukar Socialdemokraterna alltid försöka prata om pengar i allmänhet, men det finns en grupp där man aldrig pratar resurser. Det är den grupp som har störst behov av resurser, nämligen de multifunktionshindrade barnen. Varför säger Adelsbo och Socialdemokraterna nej till 300 miljoner kronor i nya resurser för de barn som bäst behöver dem? Varför säger Christer Adelsbo och Socialdemokraterna nej till ökade resurser till läromedel till de barn som bäst behöver dem? Varför vill inte Christer Adelsbo och Socialdemokraterna ge just barn med funktionshinder rätt att välja skola? Adelsbo pratade flera gånger om att man skulle erbjudas utbildning i sin hemkommun och ha rätt att gå i sin hemkommun, och det är väl utmärkt. Men det vi talar om är rätten att gå i en skola där man kan växa, där man utvecklas, där man trivs och där man lär sig saker. Den rätten måste även omfatta specialskolor. Känner inte Adelsbo en viss osäkerhet inför den George Orwellska nysvenska som han ägnar sig åt? Barn ska få komma till något som inte ens längre är en skola, men som har döpts om till Ekeskolan, på något som heter viss tid men som inte alls betyder viss tid utan betyder hela skoltiden, teoretiskt, men bara för en del, och det är inte de själva som beslutar, utan det är någon annan, och man vet aldrig på förhand hur det blir. Känner inte Adelsbo en viss osäkerhet inför det faktum att alla barn utom en grupp i Sverige får gå i en klass och veta vilka klasskamrater man har nästa år och vilken skola man kommer att gå i? Varför vill inte Adelsbo stärka rätten för barn med funktionshinder?

Herr talman! Visst finns det en risk med den förändring man gjorde i fjol som innebär att man har möjligt att gå där längre än bara en termin, som var tanken från början. Det finns en risk med det. Det är helt klart, men man valde ändå att göra detta. Risken är uppenbar, och det var därför man gjorde detta från början, att man gör det för lätt för sig. De signaler man har hört från personalen vid de här skolorna är att tidigare gick det ofta till på det viset att kommunerna gjorde det för lätt för sig. I stället för att ta tag i detta och försöka göra det bra för de här eleverna på hemmaplan så skickade man i väg dem. Det är ju en risk, men man har ändå gjort den bedömningen att den här möjligheten ska finnas så att inte eleven ska komma i kläm om kommunen inte lyckas ordna det på hemmaplan. Jag reagerar kraftfullt när du kallar detta en kränkande reform. I princip all expertis på området påtalar hur viktigt det är att elever med funktionshinder inkluderas med övriga elever i största möjliga mån. Man menar att det skulle vara direkt olyckligt att gå den motsatta vägen och isolera den här gruppen. Jag skulle vilja fråga dig, Sten, om du delar denna uppfattning. Eller menar du att expertisen på området har helt fel när man säger på detta vis?

Herr talman! Ja, det är alldeles självklart att de som då anlitades av Socialdemokraterna som experter hade fel. De handikappolitiska förbund som ingick där företrädde inte sina medlemmar. Det var till och med så att ett stort antal lämnade till exempel Synskadades Riksförbund i protest mot att man inte tog hänsyn till vad barn och föräldrar på Ekeskolan tyckte utan till just politiska principer. Jag har träffat barnen. Jag undrar om Adelsbo har gjort det i någon större utsträckning. Han pratar om att man gör det för lätt för sig. Då undrar jag vem det är som gör det. Är det föräldrarna som gör det för lätt för sig när de strider dag efter dag och år efter år för att barnen ska finnas i en miljö där de kan utvecklas? Är det barnen som gör det för lätt för sig när de vill finnas i en miljö där de för första gången får en kompis eller en kille-tjej-relation, kan delta i en utflykt eller i en skoldans? Eller är det så att det är det system som Adelsbo brukar krama, det kommunalpolitiska systemet, som möjligen ibland gör det för lätt för sig? Vore det då inte en lösning att i stället flytta makten från detta system till barn och föräldrar som rimligen bäst känner sin egen situation? Expertisen för mig och för alliansen är i första hand barn och föräldrar och de som jobbar i verksamheten, inte de politiker som Adelsbo och andra har förlitat sig på. Herr talman! Jag fick inget svar. Om beslutet att stänga Ekeskolan och Hällsboskolan var så rätt, genomtänkt och genomarbetat, varför tvingas Socialdemokraterna då hela tiden backa och rätta sig efter den kritik som vi för fram? Om resurser i allmänhet är viktigt för barn i skolan, varför är det aldrig viktigt, enligt Adelsbo, för just blinda multifunktionshindrade barn? Varför är läromedel inte en viktig prioriterad fråga för barn med funktionshinder? Varför vill Socialdemokraterna inte ge just barn med funktionshinder rätt att välja skola? Jag fick inte ett svar. Inte ett kommatecken skrivs i betänkandet, och inget kommer här heller. Ointresset är djupt och talande, liksom frånvaron av Adelsbos kamrater i salen.

Herr talman! Jag kan lugna Sten med att eftersom jag har suttit med i Carlbeckkommittén har jag varit ute ganska mycket både under arbetet i kommittén och efter det att förslaget lagts fram. Jag var inte med själv när det här förslaget lades fram. Jag pratar om den expertis som vi har träffat under utredningen i Carlbeckkommittén. Även om vi inte alltid själva tycker att vi har kommit särskilt långt i arbetet med inkluderad skola fungerar vi ändå som inspirationskälla för specialpedagoger från andra länder. Det tycker jag ger en tankeställare som vi ska ta med oss. Holländarna har varit i Sverige en hel del och tittat på hur vi arbetar. Det holländska nuvarande skolsystemet har av tradition gjort en uppdelning i en mycket stor mängd specialskolor inriktade på olika typer av funktionshinder eller andra problem. Alla dessa står utanför det vanliga grundskolesystemet. Nu håller man på att förändra detta. Man studerar bland annat Sverige och tittar på hur vi arbetar. Det är intressant att höra vad de säger. De säger bland annat så här: Vi har imponerats av den svenska skolans hållning gentemot barnen, såväl stora som små. Ni visar respekt för barnen och deras åsikter. Ni lyssnar och arbetar utifrån barnens rättigheter. Det är sådant som gör att jag känner att de förändringar som vi har gjort är helt rätt. Vi är på rätt väg, även om det kan ta tid.

Herr talman! Jag är så pass gammal att jag har gått i en skola där väldigt många utvecklingsstörda helt glömdes bort. De satt möjligen i en stor hjälpklass där de inte fick särskilt bra undervisning. Jag är väldigt glad över att vi har fått en särskola som fungerar bra där dessa barn får gå i små klasser, att de har speciallärare och får det stöd de behöver. Skolverket kom ju med en rapport ungefär när Carlbeckkommittén som mest talade om integrering. Den hette I särskola eller grundskola. Där jämförde man den undervisning som särskoleelever fick när de gick i en vanlig integrerad grundskoleklass med dem som inte gjorde det. Resultatet av den utvärderingen borde göra att Christer Adelsbo snart kan svara på den enkla fråga som jag tänker ställa i slutet. Lärarna i grundskoleklassen uppgav själva att deras kompetens för att undervisa de här barnen var betydligt lägre än särskolelärarnas. Det visar också att det främst är lärarna i särskoleklasser som besitter den specialpedagogiska kompetens som behövs. Majoriteten av lärarna även i särskoleklassen ansåg att de barn som gick i grundskoleklass inte fick den undervisning som de har rätt till. Christer Adelsbo talade om Carlbeckkommittén. Det står i betänkandet att det ska bli ett samarbete för att på sikt ta ställning till om det ska fortsätta att vara skilda skolformer. Jag efterlyste redan i anförandet ett slags svar. Det vore intressant att höra om Christer Adelsbo och Socialdemokraterna anser att det fortfarande är en öppen fråga om särskolan ska få vara kvar som särskild skolform eller inte. Anser Christer Adelsbo att särskolan ska vara kvar som en särskild skolform under överskådlig tid?

Herr talman! Överskådlig tid eller inte återstår att se. Jag står helt bakom det som Carlbeckkommittén har kommit fram till. I nuläget krävs det kanske ytterligare samarbete. Samarbetsformerna måste öka innan man slutgiltigt kan ta ställning till om det ska finnas eller inte. Vi ska ha klart för oss att det är en ganska unik företeelse att ha en separat särskola. Jag har varit delaktig i Carlbeckkommittén och man har tittat på hur man hanterar detta i andra länder. Där är man ganska frågande när vi förklarar hur vi har det. Det går inte att komma ifrån att när man väger för och emot finns det naturligtvis risker att man, när man har det separerat, inte får till den sammanhållna skolan som man kanske vill ha. Det är viktigt med en sammanhållen skola där barn och ungdomar får möjlighet att mötas och utveckla sin förståelse för barn och tolerans med olikheter. Strävan i skolan och vuxenutbildningen ska ju vara att man i så stor utsträckning som möjligt undervisar elever med olika funktionshinder tillsammans med övriga elever. Jag kan ju fråga dig, Ulf, om du inte egentligen delar den grundsynen. Om du delar den grundsynen måste man fråga: Underlättar eller försvårar två skilda skolformer denna utveckling?

Herr talman! Två skilda skolformer underlättar utvecklingen och hjälper de utvecklingsstörda att bli bättre integrerade i samhället eftersom de får det stöd och den undervisning de behöver. De blir då bättre rustade att fungera. Vi vet alla att samarbete mellan särskolan och den övriga grundskolan kan vara alldeles utmärkt. I Lund, där jag bor, finns de i samma lokaler men är fortfarande separerade skolformer. De kan ha gemensamma idrottsdagar och göra saker tillsammans så att de blir vana vid att träffa varandra. Men man mår naturligtvis mycket bättre om själva undervisningen och det vardagliga arbetet sker i en grupp av elever med liknande behov och med speciallärare. Det är naturligtvis en unik företeelse, men det är också unika barn. Det här är barn som kanske aldrig kommer att uppnå mer än en 3-4-årings intelligensnivå - för att ta de svårt utvecklingsstörda. Christer Adelsbo jämför med utlandet. Det är mycket i skolan som jag kan tycka är bättre i många andra länder i Europa än i Sverige. Ett område där jag inte tycker att de flesta andra länder är något föredöme är hur man behandlar sina handikappade och funktionshindrade. Där har vi i Sverige hittills varit långt före. Jag tror inte att de flesta andra länder är något föredöme där. Jag uppfattar då Christer Adelsbos svävande svar som att ni inom Socialdemokraterna överväger att inom en ganska snar framtid ta ställning till om man ska avveckla den här skolformen. I en liten kommun som kanske har tio utvecklingsstörda i olika åldrar ska en pojke som aldrig kan lära sig läsa och skriva sitta ensam i en klass med övriga elever. Hjälper det den pojken? Jag tror inte det.

Herr talman! Du svarade inte på det jag sade. Jag förstår att det kan vara bekymmersamt. Jag har svårt att se att man skulle tycka att det vore fel med en sammanhållen skola där barn och ungdomar i så stor utsträckning som möjligt går tillsammans. Du pratar om att Sverige ligger långt framme. Det gör vi. Men du säger att andra länder inte gör det. Vi har tittat på Kanada bland annat. Där har man jobbat integrerat, och man har en sammanhållen skola. Det har man haft i över 20 år. Man har enormt positiva effekter av det. Det är ingen som över huvud taget ifrågasätter om det är handikappade barn med funktionshinder eller inte i klasserna. Det är som ingenting, och det fungerar oerhört bra. Det som vi har kommit fram till i Carlbeckkommittén står jag ju bakom. En utvecklad samverkan mellan skolformerna är en förutsättning för att vi på sikt ska kunna ta ställning till behovet av skilda skolformer. Det finns faktiskt anledning att titta på om det verkligen finns skäl att ha skilda skolformer.

Herr talman! Om inte Christer Adelsbo känner sig orolig så blir jag mer och mer orolig ju mer jag lyssnar. Jag har lite erfarenhet - som mamma. En av mina söner är lätt hörselskadad. Jag vet hur svårt det var för honom att få den hjälp som han behövde i skolan. Det handlar då om en mycket lätt hörselskada. Den störde hans utveckling när det till exempel var lite högljutt i klassrummet. Specialskolorna är på avveckling. Nu har vi visstidsutbildningen. Jag oroar mig mycket för att man får få sökande eftersom man inte lanserar den i någon större omfattning. De få sökande som kommer får avslag. Jag tog ju exemplet med Hällsboskolan som hade fem sökande. Alla fick avslag. Två överklagar och båda får rätt i sitt överklagande. Är det att ta hänsyn till varje barns behov att behandla dem på det sättet? Det handlar inte om barn med lätt hörselskada. Det är barn med grava funktionshinder. Christer Adelsbo säger att han har träffat många. Jag förstår inte hur han då kan stå här i dag och tala på det okänsliga sätt som han gör utan att visa minsta tecken på förståelse för vilken otrolig insats de kräver för att över huvud taget få ett drägligt skolliv. Min fråga är helt enkelt: Är Christer Adelsbo trygg? Sover han gott om nätterna när han tänker på de här barnen?

Herr talman! Jag sover gott om nätterna, Inger. Det behöver du inte vara orolig för. Det intressanta är att handikapprörelsens åsikt är att det är viktigt att man fokuserar på de funktionshindrades rätt. Man ska erbjudas utbildning i sin hemkommun och därmed kunna bo hemma. Man menar att närheten till familj och vänner är av mycket stor betydelse. Man har ju gjort förändringar så att man har möjlighet att förlänga på visstidsskolorna om man inte kan lösa det i hemkommunen. Man ska inte behöva välja bort som det har varit förut. Jag står helt bakom det som handikapprörelsen själv driver. I första hand ska man alltid sträva efter att barnet ska kunna gå i skola på hemmaplan, inte minst för att kunna vara nära sin familj och sina vänner. Det har stor betydelse. Jag skulle vilja fråga Inger: Delar du inte alls handikapprörelsens åsikt? Har de helt fel i sitt resonemang?

Herr talman! Jag lyssnar mer på enskilda människor och deras speciella upplevelser än på rörelser av det slag som Christer Adelsbo hänvisar till. Det här är föräldrar som själva ansöker om specialskola. Efter att ha försökt och försökt få den hjälp de behöver inser de att det inte går, och därför kräver de att få komma till en specialskola. Inte skulle jag med mitt mycket lätt hörselskadade barn göra det. Det är väl självklart att alla föräldrar i första hand vill ha barnen hemma. Det är också det jag tror att handikapprörelsen menar. Jag tror inte att handikapprörelsen menar att just det fåtal barn det handlar om som är så gravt handikappade i alla lägen ska kunna beredas hjälp i kommunen. Det är nämligen orealistiskt, och jag tror att handikapprörelsen inser det.

Herr talman! Det är väl lite grann just dessa speciella fall man har tittat på. Som du säger är det inte många fall vi pratar om. Vi kanske egentligen är överens: Målet måste vara att hitta former för att kunna ta hand om dem i hemkommunen och i hemskolan. Och i de fall kommunerna inte klarar av detta finns nu möjligheten att få hjälp både vid Ekeskolan och vid Hällsboskolan. Den möjligheten finns ju i dag.

Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten utan fatta mig ganska kort. Jag ska prata lite grann utifrån utredningen För oss tillsammans - Om utbildning och utvecklingsstörning från den så kallade Carlbeckkommittén som jag hade förmånen att följa. Det är viktigt att notera att det i denna utredning finns enbart en reservation. Sedan finns det ett antal särskilda yttranden. Jag hoppas att alla har tagit del av och läst utredningen, för tillsammans med delbetänkandet tycker jag att den är en ganska bra kunskapsgenomgång av situationen. Som Ulf Nilsson var inne på i sitt anförande har vi också en del att vara stolta över när det gäller arbetet med barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning här i Sverige. Den första borgerliga reservationen kräver att särskolan ska vara kvar som egen skolform. Låt oss relatera det till vad kommittén säger. Kommittén säger att särskolan i framtiden ska utgöras av två skolformer, grundsärskola och gymnasiesärskola. Jag ser egentligen inte vad som är problemet. Jag tror inte heller att det fanns något resonemang i kommittén om att det var ett problem att man diskuterade utifrån den inkluderande skolan, en skola för alla. Andra gemensamma borgerliga reservationer handlar om behovet av ett tydligare regelverk för särskoleplacering, om föräldrars inflytande över särskoleplacering och om rätten till omprövning av beslut om särskoleplacering. Jag har läst utredningen och vet hur diskussionen har gått, och i samtliga dessa fall kan jag inte se annat än att utredningen för ett resonemang som ligger mycket väl i linje med reservationerna. Carlbeckkommittén föreslår en striktare bedömning av rätten till särskola och att bestämmelserna om utredning inför beslut om mottagande i särskola skärps. Kommittén föreslår också att försöksverksamheten med ökat föräldrainflytande upphör och att rätten till val av skolform införs i skollagen. Dessutom föreslås att det i förordningsform ska ställas krav på att ett beslut om rätt till särskola regelbundet ska omprövas. Jag har full förståelse för reservationerna. I det här fallet tror jag att vi har en gemensam ambition att ordna utbildningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning på ett mycket bra sätt. Men vi måste föra resonemanget utifrån vad som är läget, och alla här vet att det pågår ett ganska omfattande beredningsarbete runt både Carlbeckkommittén och Skollagskommittén. Jag har en ärlig förhoppning att vi ska kunna ha en konstruktiv debatt om hur vi skapar bra utbildning för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning. Vi vet alla hur oerhört känsliga de här frågorna är och att det handlar om ganska svaga grupper. Vi får i den debatten konstatera att vad som skiljer skolformerna åt är, lite förenklat, både kunskapsmål, betygssystem och timplaner. Jag ska avsluta med några funderingar inför de framtida diskussionerna som jag inte har någon direkt lösning på. Ska vi fokusera på skolformen eller se på varje elevs behov? Ska vi utveckla möjligheten att skapa särskilda kunskapsmål eller alternativa kunskapsmål? Hur hanterar vi olika skolformer i en situation där de riktade statsbidragen har försvunnit? Det finns ett antal sådana funderingar som jag tror att vi behöver diskutera vidare. Jag avslutar dock med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i utbildningsutskottets betänkande nr 11.

Herr talman! Jag tog chansen när möjligheten nu fanns, Lennart, för det var en sak jag tänkte på. Birgitta avslutade ju med att visa ett exempel. Jag har tittat i senaste numret av tidningen Lika värde, nr 1/2005, och där fanns ett intressant reportage om en kille som hette Albin och var sju år och började första klass på Ankarskolan i Varberg. Albin har Alpers syndrom. Sjukdomen gör att han ännu inte kan kommunicera, och han skulle egentligen ha gått i träningsskola. Nu går han i stället i den vanliga skolan närmast hemmet. Han deltar i klassens arbete på sina villkor. Albins lärare Maria säger bland annat: Det vi gör är inte särskilt konstigt utan helt naturligt. Specialpedagogen Katarina och Albins mamma Yvonne säger också att Albin har utvecklats oväntat mycket under denna första termin han hunnit gå i skolan. Samtidigt har barnen runt honom lärt sig att acceptera och ta hänsyn till honom. Detta reportage har stärkt mig ännu mer i min tro att vi faktiskt är på rätt väg. Då är frågan till Lennart: Delar du den uppfattningen?

Herr talman! Det blir ett lite märkligt replikskifte, detta. Jag tror att vi är på rätt väg. Samtidigt ska vi vara väldigt försiktiga när vi hanterar de här frågorna. Jag kan ta ett exempel. I ett tidigare replikskifte nämndes någon kommun som kanske hade elva barn med utvecklingsstörning. Jag kommer från en del av landet där vi har väldigt stora geografiska avstånd och där vi kan ha enbart enstaka elever med utvecklingsstörning eller grava funktionshinder. Det är klart att vi måste ha ett nationellt regelverk som gör det möjligt att bedriva en undervisning som är anpassad till den enskilde eleven oavsett var i landet han befinner sig. Jag har själv under ganska lång tid haft erfarenhet av att jobba med barn med utvecklingsstörning och även andra funktionshinder. På något sätt har vi varit tvungna att lösa det, ofta med stöd och hjälp från andra håll. Den här frågan är känslig och svår. Jag tror att vi är inne på rätt väg, och jag tror att vi ska vara förhållandevis pragmatiska när vi diskuterar framgent.

Herr talman! Jag kände bara att jag ville kliva upp och förtydliga mig. Den bok jag kom i kontakt med genom tv i går morse och som författarna var vänliga nog att skicka till mig handlar om två speciella barn som faktiskt går i en särskola. De sade uttryckligen i tv: Vi är glada och tacksamma för att vi har våra barn i den här skolan, som det står berättat om i boken men som jag inte namnger just nu.

Herr talman! Jag kände bara att jag ville kliva upp och förtydliga mig. Den bok jag kom i kontakt med genom tv i går morse och som författarna var vänliga nog att skicka till mig handlar om två speciella barn som faktiskt går i en särskola. De sade uttryckligen i tv: Vi är glada och tacksamma för att vi har våra barn i den här skolan, som det står berättat om i boken men som jag inte namnger just nu.

Herr talman! Jag kände bara att jag ville kliva upp och förtydliga mig. Den bok jag kom i kontakt med genom tv i går morse och som författarna var vänliga nog att skicka till mig handlar om två speciella barn som faktiskt går i en särskola. De sade uttryckligen i tv: Vi är glada och tacksamma för att vi har våra barn i den här skolan, som det står berättat om i boken men som jag inte namnger just nu.