Sekretess för uppgifter på tsunamibanden

Göte Wahlström har ingen ytterligare replik, vill jag påminna om.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen. Jag ska försöka sätta frågan om de så kallade tsunamibanden i sitt sammanhang. Som Berit Andnor tidigare angav innehåller banden - förutom e-brev, utkast, koncept minnesanteckningar, privata brev och dokument som rör ren partipolitisk verksamhet med mera - trafikinformation av olika slag, bland annat e-postloggar, loggar som beskriver uppkopplingar via Regeringskansliets datanät och loggar över Internettrafiken. Det är också en fråga om så kallad totalbackup, vilket innebär att även tidigare hos e-postanvändarna arkiverad e-post ingår i materialet, alltså bakåt i tiden. Banden kan läsas genom en så kallad bandrobot som kan liknas vid en kvalificerad bandspelare. Det tar cirka tre timmar att läsa in varje band. Den totala informationsmängden på banden är ca 32 000 gigabyte, varav ca 20 000 utgörs av e-post. För att försöka tydliggöra det motsvarar det ungefär 6 500 dvd-skivor, eller utskrivet på papper i storleksordningen 10 miljarder A 4-sidor. Det kan möjligtvis åskådliggöras med att om vi skulle ha den högen här framför oss skulle den sträcka sig några hundra mil upp i luften. Det kan också motsvara ca 4 miljoner kartonger med A 4-papper som vi har i våra kopieringsmaskiner. Det är alltså väldigt mycket. Säkerhetskopieringen sker automatiskt genom att all information i datasystemen kopieras till en så kallad bandrobot. Kopiering sker till magnetband som normalt sitter kvar i bandroboten. Det här sker varje dygn. Informationen sparas på banden i minst två månader, varefter banden skrivs över - för de sitter ju kvar i maskinen - med ny information. Den äldre informationen tas således med automatik bort i sin helhet, och banden tas normalt sett aldrig ur bandroboten. Om hanteringen av säkerhetskopiorna och borttagandet av information vid tiden för naturkatastrofen i Asien hade skett enligt gängse rutiner, skulle informationen, i alla fall delvis, ha skrivits över av annan säkerhetskopierad information efter cirka två månader. I stället gjordes en ändring av inställningen i programvaran till bandroboten i syfte att säkerställa att inte all e-postinformation för tiden från den 20 december 2004 till och med den 19 januari 2005 skrevs över. Ändringen gjordes den 20 januari 2005 och innebar att den kopierade informationen på banden spärrades till år 2038. Emellertid var utrymmet i bandroboten begränsat, och under försommaren 2005 var informationsmängden så stor att det fanns risk för att ny information inte kunde sparas i roboten under föreskrivna två månader. Det skulle i så fall innebära att man inte hade kunnat leva upp till bestämmelserna om gallring. Därför togs de aktuella 119 magnetbanden ut ur bandroboten och ersattes med nya. Det intresse som andra myndigheter eller enskilda kan ha av att ta del av de allmänna handlingar som finns på tsunamibanden får anses vara tillgodosett genom att de, i den mån handlingarna inte har gallrats, kan ta del av dem i original i andra delar av Regeringskansliet. I de fall de arkiveras kan den omfattande information som finns på säkerhetskopiorna i framtiden vara intressant ur historisk synvinkel på grund av de sammanställningsmöjligheter som lagringsformen erbjuder. Den information, fru talman, som finns på de så kallade tsunamibanden är unik. Direkt efter att banden blivit genomgångna av Katastrofkommissionen väcktes frågan om bandens rättsliga status och hur de skulle hanteras i förhållande till tryck- och yttrandefriheten samt offentlighetsprincipen. En överenskommelse på initiativ av statsminister Fredrik Reinfeldt träffades då mellan partiledarna för samtliga riksdagspartier utom Vänsterpartiet om hanteringen av banden. Orsakerna var flera, men de tyngst vägande var att banden innehöll en mängd information som aldrig varit avsedd att bli offentlig och att det med den informationen kunde kartläggas hur regeringen och dess myndigheter byggt upp sin organisation för att möta en större kris. I ett pressmeddelande från Regeringskansliet den 14 juni i år skriver man följande: "Därför har regeringen likaså eftersträvat och nått enighet om att ett förslag till en bestämmelse om absolut sekretess för informationen på tsunamibanden ska behandlas i Riksdagen så snart som möjligt." Fru talman! Den del av den sparade informationen som hänför sig till just flodvågskatastrofen har Katastrofkommissionen genom sin ordförande Johan Hirschfeldt granskat. Kommissionen som helhet har använt sig av materialet i samband med sitt betänkande Tsunamibanden . Genomgången konstaterades inte på något avgörande sätt ha förändrat kommissionens tidigare uppfattning om hur katastrofen hanterades. Jag har självklart inget att invända mot att det i ett senare skede skulle finnas anledning till förnyad granskning av materialet i den del som rör flodvågen. Efter partiledaröverenskommelsen skulle regeringen ta initiativ till lagstiftning på området. Men eftersom tiden var knapp fick det ankomma på riksdagen att efter initiativ av konstitutionsutskottet fatta beslut om en tillfällig lag om absolut sekretess. Regeringen fick därigenom möjlighet att utreda frågan och återkomma med ett mer fullödigt och heltäckande förslag. När regeringen i september i år i lagrådsremissen lämnade ett förslag till permanent lagstiftning, med i stort sett samma innehåll som riksdagen tidigare hade fattat beslut om, skedde det utan kontakter med de övriga partierna i riksdagen. Lagrådet, fru talman, avvisade regeringens förslag med ovanligt skarpa argument. Regeringen arbetade då om förslaget och presenterade, fortfarande utan att ha kontaktat övriga riksdagspartier, ett nytt förslag med delvis helt andra konsekvenser än de som fanns i partiledaröverenskommelsen. När propositionen lämnades till riksdagen byggde den bara på regeringens ensidiga tolkning av partiledaröverenskommelsen. Det var ett märkligt sätt av statsminister Fredrik Reinfeldt att hantera en partiledaröverenskommelse. För att få till stånd en diskussion om hur överenskommelsen efter Lagrådets kritik skulle kunna avspegla sig i lagförslaget valde vi att avstå från att motionera och i stället försöka samtala i utskottet och där hitta en gemensam ståndpunkt. Vår utgångspunkt har hela tiden varit att partiledaröverenskommelsen ska gälla och att vi ska fullfölja linjen med en fullständig enighet mellan de politiska partierna. Vi kan nu när vi står här i dag konstatera att detta inte varit möjligt. Utskottsmajoriteten har varit mindre intresserad av att föra några sådana samtal med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I stället har man helt och hållet anslutit sig till regeringens tolkning av partiledaröverenskommelsen. Denna lite avoga inställning har också Justitiedepartementet visat när utskottet bjöd in dem för att lämna upplysningar i våras och inbjudan inte hörsammades. Det var märkligt. I sak, fru talman, innehåller lagförslaget stora brister. Förslaget är inte generellt. En mängd säkerhetskopior av olika slag upprättas varje dag i Regeringskansliet. Alla sådana kopior befinner sig i samma osäkra rättsläge som de säkerhetskopior som vi kallar tsunamibanden, men de skyddas inte genom denna lagstiftning. Det står också klart att de aktuella säkerhetskopiorna inte utgör den enda typ av säkerhetskopior som finns. Därutöver finns till exempel brandväggsloggar och så kallade fimploggar, vad det nu kan vara. Vi anser att detta förhållande inte har beaktats i propositionen. Säkerhetskopior, fru talman, är något som förekommer överallt hos svenska myndigheter. Samma osäkra förhållande gäller där som för de kopior som finns i Regeringskansliet. Det är tråkigt att den rättsliga statusen är oklar. Det gäller också förhållandet till offentlighetsprincipen. Detta påpekades från utskottets sida redan i juni i år, men regeringens lagförslag tar inte någon hänsyn till denna osäkerhet. Under tiden är rättsläget oklart för alla de handlingar som finns på våra myndigheters säkerhetskopior. Av Katastrofkommissionens betänkande Tsunamibanden framgår det att kommissionen föreslår att företrädare för den avgångna regeringen ges insyn i den fortsatta hanteringen av backupbanden i Regeringskansliet. De anser att det finns strategiska och långsiktiga frågor om informationshanteringen vid regeringsskifte. Denna uppfattning upprepades av Katastrofkommissionens ordförande Johan Hirschfeldt vid utskottets utfrågning den 4 december i år i granskningsärendet avseende flodvågskatastrofen 2004 då han sade bland annat följande: "Det kanske blir en tolkningsfråga om ett visst dokument är ett privat dokument, ett politikerbrev eller en allmän handling. Vem ska göra den prövningen? Det är regeringen som ska göra den prövningen. Samtidigt kan det där dokumentet beröra ett tidigare regeringsförhållande. Det är alltså en ytterst känslig aktivitet som ska utövas." Hirschfeldt sade vidare: "Jag har sagt mig att man kanske inte bara kan överlämna det till tjänstemän. Man kanske inte bara kan överlämna det till den sittande regeringen." Det hade enligt vår uppfattning varit självklart att regeringen i samband med de samtal som avvisats redogjort för hur man avsåg att leva upp till Katastrofkommissionens förslag i denna del. Det finns ett problem med att den borgerliga regeringen ska bedöma material som rör den socialdemokratiska regeringen och samarbetspartierna. En omvänd situation kan uppstå efter ett regeringsskifte med de säkerhetskopior som dagligen genereras. En ordning där politiska motståndare ska granska varandras datainnehåll för att avgöra vad som är offentligt eller inte är givetvis från demokratisk synpunkt grovt olämpligt. Det väcker frågor som rör valhemligheter, meddelarskydd och personlig integritet. Lagförslaget innehåller inget som reglerar hur detta ska lösas. Det resonemang som förs i konstitutionsutskottets betänkande från i våras, som låg till grund för den sekretessbestämmelse för tsunamibanden som riksdagen antog i juni månad, äger i huvudsak fortfarande giltighet. Lagen bör därför, med samma motiv och övervägande som då, kunna förlängas till att gälla till den 30 juni 2008. Mot denna bakgrund, fru talman, yrkar jag att riksdagen beslutar dels att avslå propositionen, dels att förlänga giltigheten av den nu gällande sekretessbestämmelsen om tsunamibanden.

Fru talman! Jag uppskattar tonläget i debatten därför att detta är en svår debatt. Detta är något som lagstiftare inte har förutsett, nämligen att man skulle spärra dessa band och sedan ta ut dem ur bandroboten. Vi har inga lagar som reglerar sådant. Själva ärendet har också fått till följd att vi har upptäckt att det kanske finns en hel del andra saker som våra nuvarande lagar inte reglerar. Jag tror därför inte att denna debatt sätter punkt för vilken typ av sekretess man ska ha på tsunamibanden, utan jag tror att diskussionen kommer att fortsätta. Lite förenklat kan man säga att det har varit fyra kapitel i denna historia hittills. Först var det KU:s initiativ som hade sitt ursprung i en partiledaröverenskommelse. Sedan gjorde regeringen ett första förslag som de gick med till Lagrådet och fick kraftfull kritik för. Nu lägger vi fram detta betänkande. Fru talman! Jag tror inte att detta är slutet på denna historia. Som föregående debattörer har poängterat finns det en del utestående saker kvar att göra. En del av dem kommer att ta ganska lång tid. Jag tycker att väldigt mycket positivt har skett från de varma försommardagarna när vi var ställda att fatta ett snabbt beslut. Vi valde då den mest kraftfulla typ av sekretess man kan tänka sig, möjligen bortsett från att elda upp banden. Det var absolut sekretess i 70 år. Vi visste dock att vi hade haft en ur alla hänseenden mycket snäv tidsram och näst intill ingen beredning. Därför satte vi klokt nog en solnedgångsparagraf som sade att lagen upphör att gälla vid årsskiftet, det vill säga den 31 december 2007. Vi kan titta på vad vi har i dag. Vi har gått från absolut sekretess i 70 år till ett omvänt skaderekvisit och en tidsperiod på fyra år. Det är en tidsperiod som innebär att vi har möjlighet att i två steg göra en förändring av grundlagen. Jag skulle vilja säga att vi fortfarande har en mycket kraftfull sekretess på de här banden. Det är inte så att en tidning eller spionorganisation kan komma och be om kopior på de 119 banden, eller säga att man vill ha ut all korrespondens mellan person A och B mellan vissa datum. Man kan möjligen försöka, men man kommer att få nej. Ordföranden tog upp några frågor som Socialdemokraterna hade utestående och som de gärna hade velat lösa genom att förlänga nuvarande lag ytterligare ett halvår. Man sade att det är en icke generell lagstiftning. Jag håller med om det. Jag tror att det kommer att lösas via den utredning som ska göras. Man pekar på att det här är ett problem som är större. Det finns flera typer av kopior. Det finns brandväggsloggar och så vidare. Även det tror jag att utredningen kommer att kunna lösa. Man säger att det är väldigt viktigt att den avgående regeringen har insyn i vad som ska lämnas ut och vad som inte ska lämnas ut. Det håller jag helt med om. Jag vet att den nuvarande regeringen också tycker så. Den nuvarande regeringen vill ha dubbelt armlängdsavstånd till de brev som tas ut och som möjligen ska klassas som offentlig handling. Det är ingenting som den nuvarande regeringen vill göra. Jag tror att vi kan hitta en bra lösning på den frågan. Fru talman! Jag tar fasta på det som vår ordförande Berit Andnor sade om fortsatta diskussioner. Det här ärendet såg i början ut som ett ganska litet ärende med 119 band, men det är mycket i detta ärende som är generellt och som långsiktigt kommer att göra att vi inom hela den statliga och kommunala förvaltningen och inom landstingsförvaltningen i framtiden har bättre koll på och bättre lagstiftning kring olika typer av backupper, brandväggsloggar och sådana saker.

Fru talman! Jag hörde av Per Bills anförande att han gillar tonläget. Jag har också uppfattat att vi har försökt att ha ett bra tonläge för att kunna diskutera oss framåt alltsedan partiledarna för sex av de sju riksdagspartierna kom överens i frågan. Jag har inte utgått från någon annan inställning. Det var ett av skälen till att jag inte tyckte att det fanns anledning att motionera och försöka låsa fast en position genom en motion utan att man i stället skulle ta frågan direkt i utskottet. Något som bekymrar mig en del är att Per Bill tycks vara övertygad om att regeringen kommer att lösa det här. Det finns egentligen ingenting som tyder på det. Per Bill kan möjligtvis känna till vad regeringen tänker och tycker. Det finns vad jag kan se ingenting i den proposition som regeringen har lagt fram som pekar ut en riktning för att man ska lösa detta på ett visst sätt, som till exempel att en nuvarande regering ska tycka till om offentlighet kring material som rör den föregående regeringen. Det är ju rimligt att den nuvarande regeringen inte vill ha det på sitt bord. Det kan också leda till en diskussion där den nuvarande regeringen skyller på den föregående regeringen och säger att den föregående regeringen inte vill att detta ska offentliggöras. Då kommer genast diskussionen om mörkläggning. Det är inte bra. Om vi ska ha ett tonläge där vi försöker vara ganska överens vore det rimligt att regeringen pekade på vilken lösning man har tänkt sig för att hålla det armlängdsavstånd som Per Bill pratar om. Jag är lite nyfiken på om Per Bill har någon insidesinformation i den frågan.

Fru talman! Något som inte är insiderinformation är att det kommer att tillsättas en utredning. Det är möjligen insiderinformation, men jag vet att den nuvarande regeringen inte kommer att vilja finnas i närheten och sitta med vid ett bord och avgöra huruvida handlingarna A, B och C ska klassas som privata eller offentliga. Jag tror att man ska försöka hitta en bred lösning mellan partierna för detta. Johan Hirschfeldt har ju tagit upp diskussionen i tsunamibetänkandet. Vid vår hearing med Johan Hirschfeldt pekade han ut en riktning som i mina öron lät ganska klok, åtminstone vid den första lyssningen. Det var att man skulle kunna tänka sig att hitta några mycket seniora politiker, en politikermormor och en politikermorfar, från varsitt block eller liknande som har lämnat dagspolitiken men som är mycket uppskattade i en bred politisk krets. De skulle kunna vara de som i sista hand avgjorde detta. Det är bara ett alternativ. Det kanske finns flera. Det kanske finns något alternativ som ter sig mer lockande för en bred lösning. Någon insiderinformation om att regeringen vill göra på ett visst sätt finns inte. Jag har åtminstone ingen sådan. Även här kommer regeringen, såvitt jag förstår, att försöka hitta en så bred lösning som möjligt.

Fru talman! Det finns ett klargörande angående vem som ska bestämma, nämligen det formella. Det är formellt regeringen som har ansvar för att besluta om en handling ska vara offentlig eller inte. Det innebär ju att det är ett risktagande för den nuvarande regeringen att tro att det kan skötas eller lösas på ett visst sätt. Vi vet inte det. Det enda vi vet är att det formellt sett är den nuvarande regeringen som har ansvaret att sköta det. I framtiden kan vilken situation som helst uppstå. Vi vet ingenting om det. Om det hade vi kunnat resonera om vi hade fortsatt med ett tonläge där vi kunde resonera tillsammans med så många partier som möjligt. I propositionen saknas något slags utpekande av väg och en acceptans för den vägen. Just nu är vi ute på ett gungfly. Det är lite tråkigt, tycker jag, i en så viktig fråga som den här kommer att vara under kommande år.

Fru talman! Jag har inte mycket att tillägga, annat än att jag är övertygad om att detta kommer att kunna lösas på ett bra sätt och att regeringens idé är att det ska ske i så stor samstämmighet som möjligt. Det är möjligt att vi kommer att diskutera de här banden, och kanske generaliteten och följdlagstiftning kring detta i framtiden. Jag tror och hoppas att vi då kommer att ha ett lika bra tonläge i debatten. Det här är svårt och klurigt.

Fru talman! Om detta kan man säga mycket, och jag vill börja med att instämma i Per Bills anförande. Mikael Johansson tog upp detta med resonemang, och det har vi försökt med. Inte minst visar protokollsanteckningar i konstitutionsutskottet att vi efterfrågat er ståndpunkt under de veckor som vi diskuterade denna fråga. Öppenhet och en stark offentlighetsprincip är grundläggande i det svenska samhället. En så vid öppenhet som möjligt är det som vi värnar i alla sammanhang, både på hemmaplan och inom EU. Det är därför överraskande och tråkigt att vi inte nådde enighet i utskottet kring sekretessfrågan rörande tsunamibanden. Med ledstjärnan största möjliga öppenhet yrkar jag därför bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande med den ovanliga situationen att allianspartierna och Vänsterpartiet är allierade. Huvudregeln i den nu föreslagna lagen är sekretess, och det är en starkare sekretess än vanligt som föreslås. Men vad är då den egentliga skillnaden mellan majoritetens skrivning och reservationen? Många anföranden har redan hållits i debatten, och jag tycker att majoriteten har kommit fram till ett välgrundat ställningstagande. Vårt förslag innebär mer öppenhet, och reservationen innebär att man vill hemligstämpla allt. Så sent som i oktober sade Lagrådet att just en sådan absolut sekretess stred mot den svenska grundlagen. Det är anmärkningsvärt att reservanterna i konstitutionsutskottet vill köra över Lagrådet och genom detta också föreslå en lag som strider mot en grundlag som vi i utskottet är satta att värna. Den lag som vi nu debatterar är tidsbegränsad och ska gälla i tre år. Under tiden kommer den rättsliga statusen för samtliga säkerhetskopior att utredas. Förenklat kan man säga att det finns tre grader av sekretess. Det är den absoluta, och då är det absolut sekretess. Det är det raka skaderekvisitet som är den vanliga formen, även kallad totalförsvarssekretess, där offentlighet presumeras. Mellan dessa två sekretesskydd finns det omvända skaderekvisitet. Här är huvudregeln sekretess, och det är det som vi föreslår. Både majoriteten och reservationen stipulerar ett omfattande sekretesskydd. Den absoluta medger inga undantag. Det omvända skaderekvisitet medger undantag om det står klart att uppgiften kan röjas utan fara. Detta ligger helt i linje med den svenska traditionen med största möjliga offentlighet. Det står klart att det omvända skaderekvisitet, som nu föreslås riksdagen, sekretessbelägger uppgifter som finns lagrade på tsunamibanden. Det rör sig då om uppgifter både i befintliga handlingar och i potentiella handlingar som ensamma eller tillsammans kan kartlägga Regeringskansliets funktionssätt. Lagrådet och utskottets majoritet menar att man genom att förorda ett omvänt skaderekvisit skulle "kunna uppnå viss överensstämmelse med 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen". Samtidigt som man nu skyddar de uppgifter som är en fara för rikets säkerhet kan övriga uppgifter bli offentliga. Vad som inte blir offentligt är naturligtvis dokument av privat karaktär, politikerbrev eller minnesanteckningar, som har tagits upp i anförandena, eftersom de inte utgör allmänna handlingar. Vad som är speciellt med tsunamibanden är att de speglar en tid av kris. Vi har i detta nu en tillfällig lagstiftning om absolut sekretess som löper ut vid årsskiftet. Reservanterna vill avslå den nu föreslagna lagstiftning som ligger på bordet och förlänga den lagstiftning som finns i dag med ett halvår samtidigt som regeringen ska utreda frågan. Vi vill i stället ge utredningen längre tid än någon månad för att utreda övriga säkerhetskopiors rättsliga ställning. Det verkar betydligt mer väl avvägt om man ser till den juridiska materian som faktiskt ska gås igenom. Fru talman! För mig är det en självklarhet att ledstjärnan ska vara öppenhet. För mig är det också en självklarhet att KU lyssnar på Lagrådets synpunkter. Denna nya lagstiftning skyddar såväl uppgifter på tsunamibanden som offentlighetsprincipen. Nu kommer en utredning om säkerhetskopiors rättsliga ställning att tillsättas. Låt den ta sin tid, och bifall förslaget om denna tillfälliga lagstiftning som ska gälla till 2011.

Fru talman! Som redan har konstaterats är det inte ett enigt utskott som står bakom detta betänkande. Jag beklagar denna oenighet. I vanliga fall har jag ingenting emot oenighet i politiska frågor. Det driver utvecklingen framåt. Men i just den här frågan som inbjuder till spekulationer om begravda hundar och annat hade det varit av stort värde om utskottets ledamöter hade kunnat enas om ett förslag. Att så inte har varit möjligt har vi nog ett gemensamt ansvar för i samtliga partier i konstitutionsutskottet. Kanske även regeringen bör fundera på om man hade kunnat agera på ett sätt som hade underlättat ett enigt betänkande. Den lagstiftning som vi nu diskuterar, såväl utskottets förslag som reservanternas, är en lagstiftning som handlar om sekretess för ett specifikt material - innehållet i ett datasystem under en viss tid - av särskilda skäl sparat på ett antal band. Under normala omständigheter skulle detta material sedan länge ha varit borta, sannolikt inte saknat av någon. Samtidigt vet vi nu att motsvarande material fortlöpande kopieras och skrivs över i Regeringskansliet och i många andra myndigheter. Om detta faktum innebär att handlingar som enligt sekretesslag och tryckfrihetsförordning ska vara hemliga blir offentliga, eller om det tvärtom innebär att offentliga handlingar på något sätt blir hemliga, vet vi inte säkert svaret på. Det måste klaras ut, och det ankommer i första hand på regeringen att se till att detta klaras ut. Jag delar alltså stora delar av den kritik som har riktats från reservanterna mot regeringen för handläggningen av detta ärende. Jag delar också stora delar av den kritik som har riktats mot den föreslagna lagstiftningen. Men den kritiken faller lika tungt på reservanternas förslag till lagstiftning. Just nu står vi i riksdagen inför två alternativ. Båda innebär problem. Det ena alternativet innebär att vi går på regeringens och utskottsmajoritetens förslag om en sekretesslagstiftning med ett skaderekvisit, omvänt i detta fall, alltså att sekretess gäller men att den kan upphävas under vissa omständigheter. Det kan komma att innebära att regeringen tvingas bedöma handlingar som visar sig vara av den arten att regeringen inte skulle ha fått se dem. Detta är naturligtvis en komplikation, och flera tidigare talare har varit inne på det. Det andra alternativet är att vi går på modellen med en absolut sekretess, alltså den gällande lagstiftningen. Då försvinner det problem som jag nyss antydde. Men å andra sidan måste vi nog med Lagrådet konstatera att den modellen står i mindre god överensstämmelse med grundlagen, för att uttrycka det försiktigt. Jag hör inte till dem som anser att Lagrådet ska ha något veto eller att Lagrådet alltid har rätt. Men Lagrådet måste argumentera för sin ståndpunkt, och delar man inte denna ståndpunkt måste man visa på argument som är bättre. I detta ärende har jag inte sett att någon på ett övertygande sätt har kunnat visa att Lagrådets resonemang är felaktigt. Jag tror att det är ganska klart att en modell med absolut sekretess innebär åtminstone en betydande konflikt, om jag uttrycker mig försiktigt, med grundlagen. För oss i Vänsterpartiet har det i detta dilemma ändå varit självklart hur vi skulle ställa oss - grundlagen måste gå före. Mot den bakgrunden har vi också ställt oss bakom förslaget i utskottets betänkande. Slutligen vill jag bara än en gång instämma i det som utskottets ordförande sade om att hon tror att det finns goda förutsättningar trots allt att i det fortsatta arbetet komma fram till en rimlig lagstiftning om vilken vi kan vara eniga mellan de politiska partierna. Och vi ska göra vad vi kan för att bidra till en sådan lösning.