Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m.

Herr talman och ärade riksdagsledamöter! Vi ska i dag debattera skärpta straff. Det har varit en ganska lång resa, som påbörjades under förra mandatperioden genom det uppdrag vi gav till dåvarande riksåklagare Fredrik Wersäll. Det fortsatte med utredningen och lagförslaget om förändring av livstidsstraff, där vi också var eniga. Nu har det kommit ytterligare en proposition, och den handlar om skärpta straff vid våldsbrott. Man måste givetvis först fundera på varför man över huvud taget ska ha straff. Vi vet att strängare straff inte leder till minskad brottslighet; det har gång på gång konstaterats. Det har också den utredare som har lagt fram detta förslag, nuvarande riksåklagare Anders Perklev, konstaterat. Vi har under åren som gått bytt principer. Vi har haft principen om individualprevention där vi trodde att människor skulle avhålla sig från brott om straffen skärptes. Det fungerar, men bara under en kort tid. Det visar länder som har mycket stränga straff. Man kan till exempel se det i USA där det inte begås färre mord i delstater med dödsstraff än i dem utan. Vi har också lämnat principen om allmänprevention bakom oss där vi trodde på att avskräcka allmänheten. Vi har i stället mer och mer övergått till principen om att straffen ska stå i proportion till samhällets värderingar. Enkelt uttryck har därför snatteri och trafikförseelser de lägsta straffen medan mord har de högsta. Den principen har varit gällande under ganska lång tid i Sverige även om vi har haft olika uppfattningar om var det ska finnas. Själva principen har vi dock varit ganska ense om. Det finns fortfarande enstaka ledamöter och debattörer som på allvar menar att brottsligheten minskar vid strängare straff, men all forskning visar som sagt motsatsen. Varför ska man göra denna förändring? Jo, av samma anledning som vi gjorde förändringar under förra mandatperioden, nämligen att samhället förändras. Då måste också lagstiftningen följa med. Brotten förändras och samhället förändras. Övergrepp i rättssak var ett område där vi ansåg att en skärpning behövdes eftersom läget var ett annat än när paragrafen kom. Vi har i ett historiskt perspektiv kunnat se hur egendomsbrottens konsekvenser har förändrats jämfört med våldsbrottens konsekvenser. För hundra år sedan var det en fullständig katastrof att råka ut för ett egendomsbrott. Det kunde innebära att barnen svalt ihjäl eller stor misär på annat sätt. I dag är det inte på det sättet. Även om det är djupt upprörande och olyckligt att man råkar ut för till exempel ett inbrott kan det inte jämföras med ett våldsbrott. Det är därför naturligt att vi tog det initiativ som den borgerliga regeringen har fortsatt med när det gäller våldsbrott. Även om jag är i opposition vore det larvigt och patetiskt av mig att byta fot bara för att regeringen fortsatt detta arbete. Tankesättet är riktigt, och det är bra att vi har en samsyn vad gäller skärpta straff vid våldsbrott. Herr talman! När det gäller grov misshandel är vi många som har konstaterat att vi har en latitud som särskiljer sig från övriga brott. Att vi har ett huvudbrott och ett grovt brott ser vi i misshandel, bedrägeri och så vidare. Det är en rad olika brott. Det är naturligt. Men just när det gäller grov misshandel har vi en latitud som inte riktigt stämmer överens. Den är nämligen ett till tio år i dag. Det är mycket märkligt. Jag tror ingen av oss var med när det här bestämdes. Misshandel är ett gammalt brott, och det här är en gammal paragraf. Det är klart att det är märkligt att maximistraffet är lika långt för grov misshandel som för dråp, men så är det faktiskt i dag. Det döms också till låga straff när det gäller misshandel. Det har särskild betydelse eftersom hälften av alla misshandelsbrott rör ungdomar. Då blir det naturligt att det kommer långt ned när det gäller fängelse. Det andra är, vilket jag har konstaterat många gånger, att de allra grövsta fallen ofta rubriceras just som försök till dråp. Det gör att när det döms till grov misshandel ligger det på den absolut lägsta nivån. Därför är det bra att vi nu får en nyansering av detta. Jag tycker också att det är ett intressant förslag att dela upp det hela i grov misshandel och synnerligen grov misshandel. Det är naturligt. Det får utvärderas framöver, men jag tycker att det här var det bästa för att på ett logiskt sätt förändra straffskalan. Ett alternativ hade kanske varit fyra till åtta år, det vill säga att höja minimistraffet. Men när man nu ändå måste göra den här förändringen tycker jag att det kan vara intressant att ta detta nya grepp med rubricering av ytterligare ett grovt brott. Därför tycker jag att det är djupt förvånande att man inte gör det också när det gäller våldtäkter. Det är för mig obegripligt. Det kan handla om fall där det blir en grov misshandel, och då kan det bli synnerligen grov misshandel. Men om det övergår i våldtäkt - en synnerligen grov våldtäkt - ser man inte lika allvarligt på det. Detta är ett beklagligt misstag. Om man gör på det här sättet när det gäller misshandel är konsekvensen självfallet att man gör det också när det gäller våldtäkt. Annars tycker jag som sagt att det här är bra förändringar. Vi vet inte, som det står i utredningen, om det leder till strängare straff. Men det leder till en nyansering; det vet vi säkert. Det är tillräckliga skäl för att jag ska stå bakom det och för att jag ska tycka att vi ska utvärdera det. Det kommer att avgöras var praxisgränsen ska gå mellan grov misshandel och synnerligen grov misshandel. Grov misshandel får i dag kortare maximistraff. Det är logiskt, och det är naturligt. Men det får praxis avgöra. Flera remissinstanser har också sagt det. Jag tycker att det är bra att man tar större hänsyn till försvårande omständigheter och förmildrande omständigheter. Det finns en hel del kritik på området. Detta kan medföra stora förändringar bland annat när det gäller ungdomsbrott. Men låt oss se det innan vi dömer ut det. Jag tycker att de förändringar som nu har kommit är intressanta. Jag tycker också att man här har fortsatt med det arbete som vi påbörjade och som ytterligare ligger till grund för den utredning som Fredrik Wersäll nu leder om villkorligt fängelse. Så långt tycker jag att förslagen har varit bra. Jag säger inte detta för att jag tror att de kommer att minska brottsligheten utan för att de ligger i linje med hur samhällets utveckling och samhällets syn på detta har varit. Det handlar om konsekvenserna för våldsbrott. På så sätt är det naturligt. Jag delar Anders Perklevs uppfattning att detta inte i första hand är till för att minska brottsligheten. Det får vi ta till andra åtgärder för. Men jag beklagar, vilket framgår av mina yrkanden på reservation 6 och 8, att rubriceringen synnerligen grov våldtäkt inte kommer med. Vi kommer i dagens debatt säkert att få höra att vi har olika uppfattningar i Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det har vi. Vi är tre olika partier. Vi är glada att detta kommer under den här mandatperioden. Det gör ju livet lite enklare för oss, på samma sätt som när det gällde buggningen. Vi kan konstatera att det finns olika uppfattningar. Det kommer det att finnas även om vi skulle vinna valet, på samma sätt som det är bland de borgerliga partierna. Jag tycker dock att det är lite märkligt eftersom vi vet att det finns olika uppfattningar, och så ska det också vara. Men här låtsas man ibland ha en enighet som drabbar de mindre partierna, vilket vi har kunnat konstatera. Det blir nästan något slags politisk masochism när man framhäver att man hela tiden är överens och det samtidigt får så hårda konsekvenser i opinionen. Jag tror att det skulle vara ärligare att säga att ni också har olika uppfattningar. Det har vi ju kunnat konstatera. Det gäller akademisk utbildning, elmyndighet och så vidare. Vi har det, och ni har det. Så enkelt är det. Den som påstår motsatsen ska nog vara försiktig med att räcka ut tungan, för den kommer att vara väldigt svart. Vi står upp för att vi har olika uppfattningar. Det är därför vi är tre partier, och inte ett parti. Men vi kommer att lösa det på samma sätt som vi gjorde med andra frågor. Vi kommer att kompromissa, vilket inte är ett fult ord i politik utan ett ord som handlar om konstruktivt arbete tillsammans, där alla får ge och ta. Här har ni som sagt hjälpt och förenklat en av de svårare frågorna, och vi kan snart lägga den bakom oss. Men vi står upp för våra egna åsikter. Vi har respekt för varandras åsikter, och det kommer vi också att fortsätta att ha. Jag ser att jag har sufflörer här i kammaren. Jag har redan nämnt reservationerna 6 och 8, som vi yrkar på, och hoppas att det är uppfattat av talmannen. Vi är i huvudsak överens med regeringen i detta, och jag tycker att det är värdefullt att vi ibland kan ha ett arbete över blockgränserna. Ibland kommer det att diskuteras om man är på plats i kammaren eller inte. Jag har ett visst ansvar för en justitieutskottsgrupp från Norge, och jag kommer därför att följa debatten även utanför kammaren. Jag säger detta ifall ni tror att jag därmed kommer att försvinna. Jag ser fram emot att höra debatten. Det är som sagt spännande ideologiska skillnader som finns. Det ska det också göra med sju partier. Jag tror som sagt att alla sju partier egentligen har ganska olika uppfattningar, och det ska bli spännande att höra om detta.

Herr talman! Vi ska debattera skärpta straff för allvarliga våldsbrott. Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 7. Det är precis som Socialdemokraterna tog upp här; till och med den utredning som ligger till grund för detta ställer sig frågan om skärpta straff leder till mindre brottslighet. Det leder till viss eftertanke. Det är absolut klart från Vänsterpartiets sida att man om man begår ett brott också ska sona det brottet. Det har vi inga skilda åsikter om. Det finns en hel del i detta förslag som Vänsterpartiet stöder. Det finns också förslag som vi inte stöder. Regeringen vill i propositionen genomföra flera förslag om skärpta straff. Vi anser att flera av förslagen är problematiska och inte kommer att leda till minskad brottslighet. Det har under flera år pågått en utveckling i riktning mot hårdare straff för våldsbrott redan med befintlig lagstiftning. Våldsbrott har i stor utsträckning en koppling till sociala förhållanden. Regeringens politik förstärker klyftorna i samhället. Det har vi sett. Barnfattigdomen ökar. Socialbidragsberoendet ökar. Som sjuk och även som arbetslös jagas man. Allt fler barn och ungdomar växer upp i fattigdom och andra förhållanden som ökar risken för såväl enstaka brottsliga handlingar som ett liv med en utpräglad kriminell livsstil. Vänsterpartiet står för en politik där vi satsar på välfärden och på trygghetsförsäkringar, vilket även är en tydligt brottsförebyggande politik. Det finns också en tydlig koppling mellan alkoholpolitik och våldsbrott. Det har vi fått undersökningar som bekräftar. Där kan man konstatera att regeringen, samverkansalliansen eller vad man ska kalla er för, för en alltmer liberal trend där tillgången till alkohol och riskerna för våldsbrott ökar. När det gäller rättsväsendets insatser förebyggs våldsbrott bättre genom att fler brott utreds och går till åtal än genom att straffen skärps. Bland andra kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet ifrågasätter empirin i regeringens förslag. Vi beklagar att den kriminologiska forskningen som så ofta tidigare har ignorerats av regeringen. Vi anser att det är ekonomiskt oansvarigt att regeringen gör bedömningen att Kriminalvården ska hantera straffskärpningarna inom ramen för Kriminalvårdens anslag. Kriminalvårdens ekonomi har under hela mandatperioden försummats av regeringen. Man har nu en riktigt svår situation med överbeläggningar där man inte förmår bedriva verksamheten på ett tillfredsställande sätt. Regeringen föreslår att straffskalan för grov misshandel ska delas upp. För misshandel som anses vara synnerligen grov ska det dömas till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Annan grov misshandel ska ha en straffskala på lägst ett och högst sex år. Precis som flera remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt, skriver kommer man att tillämpa detta i väldigt få fall. Det gick också Thomas upp här och sade; det handlar mycket om yngre. Det finns redan med dagens straffskala möjlighet att utdöma väldigt låga straff. Blekinge tingsrätt skriver att det kommer att uppstå överlappningsproblem. Flera insatser föreslår att man i stället för att bryta upp den nuvarande systematiken inför en egen brottsrubricering för misshandel som sker på ett tortyrliknande sätt. Vänsterpartiet instämmer i att det är olyckligt att ytterligare bryta upp systematiken i brottsbalken. Vi vill hellre se en generell översyn av brottsbalken, i synnerhet när den nya bestämmelsen sannolikt inte kommer att tillämpas särskilt ofta. Här kommer också remissinstansernas yttranden in. Därtill kan nämnas att vi under flera år har drivit frågan om att införa ett tortyrbrott, vilket har avslagits av de borgerliga partierna. En person som under rus framför ett fordon och dödar en annan gör sig enligt vår mening skyldig till ett mycket allvarligt brott. För att straffet för ett sådant brott ska ha avsedd verkan vad gäller både individualprevention och allmänprevention krävs att straffet har förankring i det allmänna rättsmedvetandet. En person som av oaktsamhet orsakar annans död döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år. Om brottet enligt andra stycket samma paragraf anses som grovt blir straffet i stället mellan sex månader och sex år. I propositionen föreslås att den nedre gränsen för vållande till annans död skärps till ett år. Utifrån perspektivet att straffbekämpningen bland annat påverkar bedömningen vid rattfylleri som leder till annans död välkomnar vi i Vänsterpartiet det förslaget. Regeringens förslag innebär att straffminimum för grov utpressning höjs från sex månader till ett år samtidigt som det förtydligas under vilka omständigheter ett brott är att anse som grovt, nämligen om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gärningsmannen annars har visat särskild hänsynslöshet. Vi välkomnar såväl förtydligandet som höjningen av straffminimum. Det finns anledning att se allvarligare på grov utpressning då det är ett brott som mycket ofta har en nära koppling till den organiserade brottsligheten och där brottsoffret kan drabbas mycket hårt. Den nu föreslagna nivån ligger på en mer rimlig nivå i förhållande till andra brott. Regeringen genomför en rad förändringar i 29 kap. brottsbalken för att möjliggöra att försvårande och förmildrande omständigheter ska vägas in i flera fall. I första hand är det tydligt att regeringen vill att man vid straffbedömningen ska gå högre upp i straffskalan. Flera remissinstanser har sett problem med förslagen eftersom det gör det svårare att följa straffrättens krav på förutsägbarhet och enhetlighet. Det är självfallet viktigt att försvårande och förmildrande omständigheter ska kunna ha betydelse i straffmätningen. De möjligheter som finns med nuvarande lagstiftning är dock alldeles tillräckliga enligt Vänsterpartiets mening. Vid återfall i brottslighet anser Vänsterpartiet, precis som många remissinstanser, att tidigare brottslighet ska få betydelse vid utformningen av påföljden eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Detta står i kontrast till utredningsförslaget om att tidigare brottslighet i större utsträckning än vad som redan är möjligt ska vägas in vid utmätningen av straffen. Regeringen vill förena de två perspektiven genom att tidigare brottslighet i större utsträckning än i dag ska vägas in i straffmätningen om påföljdsvalet eller förverkandet av villkorligt medgiven frihet inte är att anse som tillräckligt. Det här utredningsförslaget avstyrks av många remissinstanser, till exempel tingsrätterna i Blekinge och Göteborg. Man ser inte tillräckliga skäl för förslaget som innebär att man tar steg bort från principen om proportionalitet och ekvivalens. Vi i Vänsterpartiet har varit med på straffskärpningar när det gäller till exempel mord, som vi tyckte var nödvändigt. Det är ett stort hattande där man slänger in förslag. Vi anser också att de är väldigt dåligt analyserade. Vi tycker att det är nödvändigt att vi gör en översyn av hela brottsbalken för att få en genomgående analys och kunna lägga fram så bra förslag som möjligt i stället för att rycka ut en dominobricka som får konsekvenser för helheten. Därför vill vi att man tillsätter en parlamentarisk utredning som gör den här översynen. Det pågår många utredningar, och då blir det konstigt att komma med dessa förändringar. Det har kommit en ganska hård kritik från remissinstanserna. Det får konsekvenser, och vi tycker att man kunde ha lugnat sig tills man har sett över helheten.

Herr talman! När vi diskuterar brott och straff måste vi förstå att straffet i sig inte minskar antalet brott, men det är ett nödvändigt verktyg i en rättsstat. För att straffet som verktyg ska fungera optimalt måste straffskalan och tillämpningen av lagen vara förenliga med de normer och värderingar som råder i samhället. Det råder en snedvridning av straffskalan i dag. Hur allvarligt samhället ser på ett brott ska avspeglas i straffet. När ekonomisk brottslighet, knarkhandel, inbrott och stölder får högre straff än direkt våld mot en annan människa, som våldtäkt och misshandel, är det inte konstigt att människor vill ha hårdare straff. Straffet är inte bara till för att avskräcka, utan det är också en moralisk konsekvens från samhället mot den som inte respekterar våra gemensamma lagar och andra människors liv och hälsa. Den här inledningen skulle vi i princip, oavsett partifärg, kunna instämma i. Men frågan är på vilket sätt vi når fram till lösningar som är varaktiga. För att minska brottsligheten räcker det inte med att straffa, avskräcka eller moralisera. Det mest effektiva motgiftet mot brottslighet är troligtvis starka sociala ramar. Det handlar om ett samhälle där människor inte hamnar i det så kallade utanförskapet, där människor tar ansvar för varandra och där människor själva kan påverka sin situation och sitt liv. Självbestämmande och frihet att skapa sin egen framtid kräver tillgång till utbildning, egen försörjning och samma möjligheter oavsett var man är född, föräldrarnas inkomst, vilken etnicitet eller vilket kön man har. Låt oss titta på hur debatten brukar se ut när högerpartier diskuterar. Det har funnits en tendens att man har en åsikt och en idé när man sitter i riksdagen, och dessutom i majoritet. När man inte längre sitter i riksdagen eller kanske sitter i opposition, händer det som utskottsordförande Thomas Bodström tidigare tog upp, nämligen att man berättar vad man egentligen vill. För 20 år sedan innebar livstidsstraffet att den dömda avtjänade 7-8 år i fängelse. I dag har det tredubblats till 18-20 år enligt statistiken. Man kan fråga sig om detta har påverkat antalet mord, och svaret är nej. Det är i princip samma förhållande till invånarantalet, och det har varit konstant sedan 1700-talets mitt. Då ska man inte glömma att det dessutom faktiskt har funnits dödsstraff bland påföljderna för mord. För ett tiotal år sedan var det något av en standard med fyra års fängelse för grova rån. I dag är det inte ovanligt med betydligt längre påföljder för motsvarande brott. Men det har inte minskat antalet grova rån. Man kan ställa sig frågan: Skulle jag börja råna banker om det återigen blev fyra år som jag fick sitta inne om polisen tog mig? Jag tror att alla skulle svara nej på den frågan. Det är vad människor i dag också säger. De som rånar banker utgår från att de inte ska åka fast. För den som vill råna en bank har det ingen betydelse om det är fyra år, tio år eller femton år som man riskerar. I länder där man får en hand avhuggen om man ertappas med att stjäla utförs ändå stölder. Nu har det kommit ännu ett förslag från regeringen som vi i dag behandlar. Det tar delvis upp de här frågorna och handlar om idén om att vi ska ha hårdare straff inom vissa områden. Vi från Miljöpartiet kan hålla med om att det inom vissa områden behövs hårdare straff. Men att gå in och göra det som regeringen nu föreslår, nämligen att lyfta upp vissa frågor och tona ned andra, tror vi inte är långsiktigt hållbart, särskilt inte när man faktiskt väntar på utredningssvar. Vad är det som brådskar? Vad är det som gör att vi inte kan invänta den påföljdsutredning som inom två år kommer att presentera ett förslag på hur man ska hantera frågorna övergripligt? Vi kommer i dag troligtvis få höra borgerliga företrädare prata om Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, och, kanske märkligast av allt, prata om den före detta justitieministern Thomas Bodström. Det är väldigt talande om det blir så. Frågan är om man kanske redan har satt sig i opposition. När de här utredningarna faller ut kommer det kanske att vara en annan regering, och då måste vi hantera frågan. Det som är intressant här är att se vad de borgerliga företrädarna tycker i dag. De kommer att tala sig varma för betänkandet, och framför allt kommer de att försöka visa upp en enighet. Problemet är att vi vet vad den enigheten består av. Jag ska återge vad en före detta borgerlig riksdagsledamot har sagt som, i enlighet med vad jag sade tidigare, nu kan tala fritt. De pengar som det kommer att kosta skattebetalarna i form av straffhöjningar skulle i stället kunna användas brottsförebyggande bland ungdomar och till stöd för brottsoffer. Ett brottsoffer kan behöva såväl psykisk som fysisk och juridisk hjälp och får det i dag i alltför liten utsträckning. Det är då en ringa tröst att säga: Ja, vi är medvetna om att du inte får så mycket hjälp. Men din gärningsman fick nu två år och två månaders fängelse i stället för de två år han skulle ha fått tidigare. Den här typen av uttalanden är inte ovanliga. I dag sitter borgerliga företrädare från justitieutskottet här och kommer att tala sig varma, som jag sade tidigare, för betänkandet. Men de har även tidigare haft många olika åsikter i frågan. Jag vill avsluta med ett citat från samma före detta borgerliga riksdagsledamot som lyfter upp det här med forskningen inom området. "Vi vet i dag, via hyllkilometer av seriös internationell forskning, att längre fängelsestraff inte ger minskad brottslighet och därmed ökad trygghet. Då det inte finns obegränsat med skattemedel, måste vi välja: Förebyggande arbete mot brottslighet som på sikt ökar tryggheten och minskar antalet brottsoffer - eller längre fängelsestraff." Jag skulle inte vilja sätta det i ett sådant direkt motsatsförhållande som den här före detta borgerliga riksdagsledamoten gör. Däremot kommer det naturligtvis svar från nuvarande riksdagsledamöter från borgerligheten. Det är intressant att man svarar på följande sätt mot den här typen av med forskning belagda rön. Man säger till exempel: "Åklagarmyndigheten presenterade 2007 en undersökning som visar att en övervägande del av fängelsedomarna för flera allvarliga våldsbrott hamnar i den nedersta fjärdedelen av straffskalan. Vi har en verklighet där fängelsestraffen är mycket korta - för väldigt allvarliga brott. Tydligast är att det är för låga straff för grova våldsbrott. Det gäller exempelvis grov misshandel som enligt lagboken kan leda till fängelse i lägst ett år och högst tio år. I praktiken blir straffet sällan längre än två år." Utifrån det här resonemanget går man in med storklubban och ser till att hantera frågorna om att höja straffen inom en del områden när man dessutom faktiskt har en påföljdsutredning som precis ska titta på det här med att straffskalan rymmer från ett år till tio år för misshandel. Men när man har tillsatt utredningen och väntar på experthjälp för att se hur man ska kunna hantera de här frågorna ger man samtidigt sitt stöd i form av ett betänkande. Jag vill med detta avsluta mitt anförande och yrka bifall till reservation nr 8 och även reservation nr 7 som vi tidigare inte hade yrkat bifall till.

Herr talman! Så att jag inte glömmer bort det vill jag innan jag börjar mitt anförande göra ett litet påpekande om ett faktafel från föregående talare. Den påföljdsutredning som är väldigt viktig och tillsatt av den här regeringen tittar med ett undantag inte på de saker som den här propositionen handlar om, och det gäller återfall i brott. Propositionen behandlar alltså en viss typ av saker vad gäller vårt rättssystem, och Påföljdsutredningen hanterar andra delar. Man ska alltså inte göra den här kopplingen. Det blir lite olyckligt, och det blir felaktigt i sak. Jag kan konstatera att det här är en önskad lagstiftning med, vad jag bedömer, ett kraftigt, brett folkligt stöd som symboliseras inte minst av det kraftiga politiska stödet som finns här i riksdagen bland annat av de fyra regeringspartierna som återigen i all enighet levererar politiskt material och politiska propositioner som innebär att vi reformerar rättssystemet för att försöka uppnå större trygghet, bättre proportionalitet och större förutsägbarhet. Återigen får vi när de stora greppen tas stöd av Socialdemokraterna. Det är alldeles uppenbart. De som inte vill är Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Detta är inget nytt. Detta gäller den här propositionen, och det finns ett följdmönster långt tidigare också. Herr talman! Synen på våldsbrott och våld mot person har förändrats med tiden. Det är bra. Hustrumisshandel som tidigare aldrig pratades om, tystades ned eller bortsågs från är inte acceptabelt. Det finns en stark förändring i hur människor ser på brott. Det som förr i tiden sågs som roligt gruff på dansbanan där man halvt slog ihjäl varandra accepteras inte i dag. Vi har en annorlunda syn på våld mot människor. Jag tycker att det är positivt. Det måste precis, som Thomas Bodström inledde med, också avspeglas i vårt rättssystem. Jag måste skicka en fråga direkt till Mehmet Kaplan: Finns det någon forskning som visar att borttagandet av straff leder till färre brott? Jag tror inte att du kommer att svara. Ett sådant rättssystem som vi i dag har med en väldigt stor politisk enighet måste ha proportionalitet och ekvivalens. Det är centralt när man straffmäter. Vad betyder det då? Jo, straffet måste återspegla hur allvarligt brottet är och hur allvarligt samhället ser på det. Påföljderna måste vara begripliga både för brottsoffer och för gärningsmän och allmänhet, och de måste på något sätt vara förutsägbara. Åklagarmyndighetens genomgång, som tidigare har nämnts, visar att vi har problem. Åklagarmyndigheten gjorde en genomgång av påföljdspraxis då den förra regeringen under de sista skälvande minuterna av tolv års regeringsinnehav begärde detta. Dessförinnan hade inget hänt på området. Men den praxis som kom har lett till att den här regeringen har genomfört en ny lagstiftning som vi nu lägger fram. Man tittade på hur domstolarna har behandlat misshandel, grov misshandel, grov fridskränkning, kvinnofridskränkning, grov kvinnofridskränkning, olaga hot, rån och grova rån. Man tittade på rättsfall mellan 2000 och 2005. Det här är den enda stora praxisgenomgången. Man kunde konstatera, tvärtemot vad som tidigare har sagts, att de utdömda fängelsetiderna minskat, även om det har blivit något fler fängelsestraff. Vad man också kunde konstatera var att huvuddelen av domarna hamnar i den nedre fjärdedelen av straffskalen. Specifikt när det gäller grov misshandel, ett väldigt allvarligt brott där man i de flesta fall har gett bestående fysiska och definitivt psykiska men, visade det sig att 98 procent av fallen hamnade i nedre fjärdedelen. Det är klart att åklagaren hanterar det här genom att försöka få det till dråp. Det visade sig att det i undantagsfall har dömts ut tre till fyra års fängelse, trots att straffskalan är ett till tio år. Då har det varit fråga om tortyrliknande misshandel. Det här är inte tillfredsställande. Därför kommer vi nu med ett antal förändringar. Den första och viktiga är en generell bestämmelse om straffhöjning när det gäller allvarliga angrepp på liv, hälsa eller trygghet hos en person. Det talar väldigt tydligt om att straffvärdet måste utgå från den skada man har gjort, den kränkning gärningsmannen har tillfogat, men också vilken avsikt och vilket motiv som fanns. Det handlar om proportionalitet. Det måste finnas en koppling till vad man gjorde, vad man hade för avsikt att göra och vad man tyvärr åstadkom. Synnerligen grov misshandel har nämnts, liksom uppdelning av straffskalan. Dagens system innebär alltså ett till tio år för grov misshandel. Den delas nu upp. Grov misshandel kommer att ha en straffskala mellan ett till sex år. Den nya brottsrubriceringen synnerligen grov misshandel får fyra till tio år. Denna brottsrubricering gäller i första hand om någon har gett någon en bestående kroppsskada, använt tortyrliknande metoder, tillfogat synnerligt lidande och varit mycket hänsynslös. Nästa del i de förslag vi lägger fram nu handlar om grov utpressning. Här ändras straffminimum från sex månader till ett år. Det är viktigt i kampen mot den grova organiserade brottsligheten, som många gånger använder våld eller förtäckt hot om våld för att kunna driva in de pengar man vill ha i beskyddarverksamhet och på många andra sätt. Därför är det angeläget. Till och med Vänsterpartiet, om jag uppfattar det rätt, applåderar vårt förslag att grovt vållande till annans död får en förändring från sex månaders till ett års straffminimum. Detta riktar sig naturligtvis i första hand mot dem som sätter sig drogade eller berusade av alkohol och har ihjäl någon, mer eller mindre med berått mod. Det här är en välkommen reform, och det här diskuteras väldigt mycket i det svenska samhället. Vi vidtar nu den åtgärden. Det blir tydligare vilka försvårande och förmildrande omständigheter en domstol har att ta hänsyn till. Det visar sig också i den genomgång av rättspraxis som Åklagarmyndigheten gjort att den lagstiftning vi har sällan åberopas när det gäller försvårande och förmildrande omständigheter. Dels hamnar man nära straffminimum, dels beror det på vad lagstiftaren tidigare uttalat. Lagstiftaren har i förarbeten uttalat att försvårande och förmildrande omständigheter ska användas restriktivt, och så har också skett. Nu tas det som kallas för kvalificerade rekvisit bort. Det innebär att vi ger större möjlighet till domstolarna att använda sig av försvårande och förmildrande omständigheter. Något som kommer att ses som försvårande är kopplingar till den organiserade brottsligheten. Även återfall ska tas hänsyn till, även om lagstiftningen nu är försiktig; just där har Påföljdsutredningen ett särskilt uppdrag. Det här är en nödvändig lagstiftning. Den är ett sätt att komma bort från och avhjälpa en del av brottsligheten. Naturligtvis löser den inte allt, men den kombineras med att vi anställt fler poliser, så att brotten de facto hinner utredas. 20 500 poliser kommer vi att ha i Sverige till sommaren. Det är en del av förutsättningen. När vi reser runt, både som allians och som enskilda partier i våra justitiekommittéer, möter vi många gånger den bild som polisen målar upp av den betydelse det har haft att kunna ha ett manskap som börjar utreda brott redan från början och på det sättet också fäller fler gärningsmän. Vad säger ni i oppositionen? Jag blir lite bekymrad. Nu har det skrivits ett antal tidningsartiklar. Man får väl ta dem med en nypa salt. Riksdag & Departement får väl däremot anses vara relativt saklig. Där konstateras i en artikel häromdagen att brott är ett problem för De rödgröna. Synen på brott och straff delar dem. Lena Olssons partiledare Lars Ohly är väldigt tydlig. "Vi är inte framme och vi får se hur långt vi kommer", säger han. "Sitter vi i regeringen ska vi ha en gemensam politik." Han skulle vara förvånad om det inte fanns någon överenskommelse någonstans. Men faktum är att man till skillnad från oss, när vi förberedde maktövertagandet, inte har någon rättspolitisk arbetsgrupp och inte förbereder någonting. Beviset är väldigt tydligt i dag. Beviset kommer att vara tydligt i morgon under justitieutskottets sammanträde. Man är lika delad i sina uppfattningar där också. När Socialdemokraterna hade regeringsmakten ensamma kunde de inte föra fram särskilt mycket politik, men åtminstone en del. Det gjorde man genom att man var en enpartiregering som fick stöd av de borgerliga partierna i riksdagen. Nu har man ambitionen att bilda en regering tillsammans med andra partier. Deras uppfattningar skiljer sig så otroligt att en sådan regering skulle bli totalt handlingsförlamad och i princip inte kunna få fram någon typ av förslag över huvud taget med mindre än att Karl Gustav Abramsson och de andra socialdemokratiska riksdagsledamöterna - nej, nu ska han ju sluta, hedersmannen - i så fall skulle gå emot sin egen regering och göra ett tillkännagivande. Men det fungerar inte så. Problemet är alltså att vi har ett rödgrönt alternativ som inte har förberett sig för att kunna regera och inte kommer att kunna klara av att regera. Det är ett stort bekymmer. Det finns en punkt, ska jag dock säga, som oppositionen har kommit överens om. Det gäller stalkning. Där vill man att vi ska genomföra en lagstiftning. Jag tror att det är ett försök att visa upp någon form av enighet i en gemensam reservation. De vet lika väl som vi att det kommer en lagrådsremiss inom den absolut närmaste tiden. Frågan är utredd, och arbetet är i princip färdigt. Jag ska väl inte avfärda det Thomas Bodström nämner när det gäller synnerligen grov våldtäkt. Det kan finnas anledning att titta på det. Men man ska inte hasta för fort. Man måste förbereda saker och vara klar med saker. Thomas Bodström borde veta att vi nu har en sexualbrottsutredning som kommer att lägga fram sitt förslag den 29 oktober i år och som tittar just på de här sakerna. Det är väldigt klara direktiv, som den här regeringen har fattat beslut om. Det är fokus på våldtäktsbrott. Man tittar på tillämpningen av straffbestämmelserna vid sexuella brott mot barn, men framför allt handlar det om att genomföra praxisgenomgången som det tidigare åklagarväsendet gjorde när det gäller grov misshandel. Man ska se hur tillämpningen sker. Då, när vi har fakta på bordet, kan det möjligen finnas anledning att förbereda en ny lagstiftning. Samtidigt ska jag dock påpeka en sak också, så att ingen förleds att tro annat: Straffet för grov misshandel har i dag varit ett till tio år, men minimistraffsatsen för grov våldtäkt är fyra år redan i dag. Man ska ha klart för sig att det finns en skillnad i dag. Tanken är intressant, men låt oss ha fakta på bordet och inte bara skjuta från höften för att ha något enstaka förslag att lägga fram. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder) I detta anförande instämde Anders Hansson (m).

Herr talman! Jag tackar Krister Hammarbergh för att han är så mån om oppositionens väl och ve. Jag har några frågor. En handlar om de remissvar som finns, bland annat från Sveriges Advokatsamfund, som konstaterar att den utredning som ligger till grund för de här texterna inte har kunnat hänföra förslaget om straffskärpning för grova brott till att det skulle finnas ett behov av detta utifrån att antalet grova brott ökat i sådan utsträckning att det skulle föranleda en stark straffskärpning. Vad som kanske är ännu allvarligare är att man ej heller har kunnat konstatera att de föreslagna straffskärpningarna kan förväntas leda till en minskning av antalet grova brott. Jag undrar, Krister Hammarbergh: Vad är det som ligger till grund för denna iver? Denna iver tycker en del är populistisk. Man hävdar från Moderaternas håll att detta vidtas för att folk vill ha det så. Som exempel kan nämnas den nyligen föreslagna dna-testningen och narkotikatestningen av ungdomar och en högre straffnivå för våldsbrott, som vi har pratat om. Dessa populistiska idéer bygger på felaktigheter, hävdas det i debatter. Människor i gemen är inte så brottsbeivrande eller blodtörstande som Moderaterna tycks tro. Forskning visar att när man presenterar riktiga brottsfall för människor och ger dem riktig information så dömer de ofta mildare än domstolarna. Detta är oberoende forskning och inte någonting som Miljöpartiet har kokat ihop. Kraven på hårdare tag bygger på dålig kunskap om hur rättssystemet fungerar. De saknar dessutom folkligt stöd. Jag undrar vad Moderaterna bygger idéerna på.

Herr talman! Egentligen ska man väl inte ställa personliga frågor i riksdagens talarstol. Ändå kan jag inte låta bli att fråga Mehmet Kaplan: Är det så väldigt jobbigt när vi gång på gång kan peka på att ni inte kommer överens om någonting? Jag kan inte låta blir att fråga det, herr talman. Som jag nämnde i mitt anförande har det skett en stor rättspraxisgenomgång. Det är den som Åklagarmyndigheten har gjort. Den hade klara och tydliga bevis att straffskalan inte används och att den inte heller återspeglar de beslut som är fattade när det gäller straffvärde här i riksdagen. Det innebär att vi har en del saker vi måste korrigera. Det gäller de generella bestämmelserna men också synen på grov misshandel, som är ett väldigt grovt brott Det är inte så att straff löser alla problem. Det är vi överens om. Men jag trodde åtminstone att vi kunde vara överens om att ett rättssystem måste vara överblickbart och proportionellt. Man måste ta hänsyn till brottets allvar när man dömer till en påföljd. Där har Mehmet Kaplan en annan uppfattning. Jag får nästan bilden att Mehmet Kaplan vill ta bort straff över huvud taget. I så fall är det väldigt viktigt att han svarar på frågan om så är fallet. Vill han sänka straffskalorna, eller vad är det egentligen han vill förutom att säga nej till regeringens förslag? Det är viktigt att ni från oppositionen nu börjar lämna besked.

Herr talman! Jag kommer inte att vara personlig. Jag är vald för ett parti av människor som tycker att det vi presenterar är vettigt. Det jag däremot är orolig för är att den nuvarande regeringen har passat på att luta sig tillbaka och hoppas att man kan låtsas att vara i opposition. Det är jag som ställer frågorna, och det är Krister Hammarbergh som ska försöka att svara på dem. Jag kan inte låta bli att ta upp frågan om brott och straff. Ibland brukar vi framför allt i vissa borgerliga medier hånas för att vi tar upp exemplet USA, men jag måste göra det. USA och särskilt delstaten Texas har västvärldens hårdaste straff för våldsbrott. Livstidsstraff och till och med dödsstraff väntar dem som döms för grovt våld, dråp och mord. Ändå toppar delstaten år efter år statistiken för just de brotten. Nu sade inte Krister Hammarbergh att dessa höga straff löser alla problem. Men någonstans där balanserar vi på en väldigt tunn linje. Vi måste se helheten och hur vi kan jobba brottsförebyggande. Vi måste se de sociala sidorna av frågorna. Framför allt får vi inte göra detta till populistiska utspel bara för att det råkar blåsa åt ett visst håll de senaste tio eller tjugo åren. Vi måste se vad det egentligen handlar om. När jag frågar Krister Hammarbergh om de grundläggande frågorna: Finns det vetenskapliga bevis för att detta fungerar? får jag inte något riktigt svar. Han gör mer ett konstaterande att det inte bara är fråga om det, att vi måste justera här och där, vrida på någon ratt så att det blir en finjustering. Jag måste ändå ställa frågan: Finns det vetenskapliga bevis för detta?

Herr talman! Jag kan konstatera att dessa slutsatser är vi och Socialdemokraterna väldigt överens om. Vi ska ha en proportionalitet i ett rättssystem. Det måste fungera, och straffen måste vara överblickbara. Vi tror inte att man kan ta bort straff. Vi tror inte heller att de löser några problem. Det är ett ganska vanligt retoriskt trick att försöka hävda att det är forskning utan att nämna någon som helst källa. Nämn någon källa som visar på att vi löser någonting genom att ta bort straff. Det är inte någon som heller tror på den delen. Sedan kan man hänvisa till Texas, Vietnam, Barbados eller vad som helst. Men nu befinner vi oss i Sverige och har ett europeiskt rättssystem som ytterst vilar på romersk rätt och tysk rätt. Vi har utformat ett relativt gemensamt nordiskt rättssystem. Jag tror att man ska akta sig väldigt noga för dessa jämförelser. Låt oss försöka hålla oss till fakta. Du kan gärna titta i Åklagarmyndighetens rättspraxisgenomgång och konstatera att det normala straffet för grov misshandel - jag antar att du känner till vilket allvarligt brott det är mot någons liv och hälsa - är 16 månader. Anser Mehmet Kaplan att det är korrekt? Du kommer inte undan. Även du som folkvald måste svara på frågor. Du är ingen åklagare.

Herr talman! Även om de rödgröna partierna försöker börja med att gardera sig kan jag inte låta bli att fundera efter att ha lyssnat så här långt i debatten om det verkligen är tre partier - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - som vill samarbeta. Jag ska tala mer om detta senare. Dagens lagändringar i brottsbalkens 3, 9 och 29 kap. är viktiga. Det är en tydlig markering av vad vi som lagstiftare och medborgarnas företrädare tycker om allvarlig brottslighet. Jag tänker inte så mycket på uppdelning av brottet grov misshandel till brotten grov misshandel och synnerligen grov misshandel. Jag tänker egentligen inte heller på de höjda minimistraffsatserna för grov utpressning och grovt vållande till annans död. Jag tänker framför allt på den generella straffhöjningen för allvarliga våldsbrott när gärningen har inneburit väldigt allvarliga ingrepp på någons liv, hälsa och trygghet, det vill säga mycket svåra skador. Jag tänker också på att de försvårande och förmildrande omständigheterna ska ges ett ökat genomslag vid straffvärdesbedömningen. Organiserade, systematiska och särskilt planerade brott ska ses som ytterligare en försvårande omständighet i jämförelse med enstaka impulsbrott. Jag tänker vidare på att återfall i brott ska beaktas i skärpande riktning när man bestämmer straffet i domstol. Den som fortsätter att begå brott även efter en tidigare dom och avtjänat straff får helt enkelt räkna med ett betydligt hårdare straff än den som begått ett brott för första gången. Särskilt förslagen om större genomslag för förmildrande och försvårande omständigheter och att det ska vara större skillnad mellan förstagångskriminalitet och återupprepad brottslighet är någonting som vi i Centerpartiet har drivit under lång tid. Det känns bra att vi nu tar viktiga steg framåt för att få en bättre nyansering i bedömningen av straffvärdet vid olika typer av allvarliga våldsbrott. Där vill jag börja med att hålla med det som Thomas Bodström, Socialdemokraternas företrädare i den här debatten, sade om nyansering. Det tycker jag är viktigt att betona. Däremot hade samme Thomas Bodström fullkomligt fel när han påstod att några partier inom allianssamarbetet drabbas av samarbetet. Att vi får kompromissa är alldeles självklart. Men det fungerar inte så att det skulle vara någon som drabbas och någon annan som skulle vara vinnare. Vi är alla vinnare, och vi får igenom de frågor som vi driver. Jag kan berätta att det inte är speciellt svåra kompromisser. Jag kan också berätta för Thomas Bodström att jag ganska ofta här i kammaren berättar vad vi i Centerpartiet skulle vilja göra ytterligare utöver de förslag vi lägger fram. I det här fallet skulle jag kunna berätta att vi i Centerpartiet har lagt fram förslag som ett särskilt barnmisshandelsbrott. Vi vill även ha ett speciellt barnfridskränkningsbrott. Hade Thomas Bodström varit här i kammaren lite oftare när vi i justitieutskottet debatterar hade han upptäckt det. Men tyvärr är frånvaron mycket stor. Herr talman! Det är intressant att konstatera att Socialdemokraterna håller med oss i Alliansen i alla de förslag som vi har presenterat och som vi kommer att fatta beslut om senare i dag. Det finns två reservationer från Socialdemokraterna om stalkningslagstiftning, vilken är på väg, och en om synnerligen grov våldtäkt. Om synnerligen grov våldtäkt skulle jag i princip kunna säga samma sak som Krister Hammarbergh. Det är ett förslag som vi får återkomma med. Jag vill inte på något sätt avfärda det, det är möjligt att det dit vi ska gå. Men just nu pågår en utvärdering av de förändringar i sexualbrottslagstiftningen som gjordes 2005. Att i det här skedet ge ett tillkännagivande till regeringen när regeringen redan har tillsatt en utredning som ska titta på det verkar vara en något konstig ordning. Även om Socialdemokraterna i det här skedet verkar stå för Alliansens politik står vi ändå inför stora frågetecken om vilken politik som de rödgröna vänsterpartierna står för. Det handlar inte om att vi bekymrar oss speciellt mycket för vad De rödgröna gör, men vi tycker att medborgarna har rätt att få veta vilken politik ni kommer att föra om det skulle gå så illa att det blev regeringsskifte efter valet den 19 september. Det är för medborgarnas skull, de har rätt att få veta. Jag har läst de tre rödgröna partiernas motioner, och jag måste säga att det är osannolikt svårt att hitta en minsta gemensam nämnare. Den minsta gemensamma nämnaren hamnar väldigt långt bort. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är kritiska, som vi hört i dag, till regeringens förslag. Miljöpartiet går till och med så långt att de i sin motion hävdar att höjningen av straffen på det sätt som vi föreslår är "allvarlig för rättstryggheten och rättssäkerheten i vårt land". Socialdemokraterna å andra sidan inte bara går med på de förslag vi lägger fram utan lägger dessutom fram förslag på ytterligare skärpta straff. När man läser vidare i Miljöpartiets kritik mot förslagen ser man att de säger - det har vi hört Mehmet Kaplan framföra här i dag - att det inte finns någon erfarenhetsmässig bevisning för att det finns något behov för höjda straffskalor. Jag vill vara tydlig med att jag inte heller tror att fängelse i sig gör att kriminella blir laglydiga, men fängelsestraffet är ändå nödvändigt som straff för grova brott. Den som kränker en annan människas liv genom på det sätt som en grov misshandel innebär ska få ett hårt straff. Det enda straff vi har i vår straffskala som är tillräckligt ingripande är fängelsestraffet. Jag måste få ställa en följdfråga: Om Miljöpartiet inte tycker att det finns någon erfarenhetsmässig bevisning för behovet att höja straffskalorna, har Miljöpartiet då hittat någon erfarenhetsmässig bevisning för att dagens straffskalor är alldeles rätt? Eller ska det kanske vara lägre straff? Är det detta ni menar? Det vill vi gärna ha svar på. Vill ni sänka straffen? Vill Miljöpartiet ha lägre straff för allvarliga våldsbrott? Vill Vänsterpartiet ha lägre straff för allvarliga våldsbrott? Vill den rödgröna oppositionen, regeringsalternativet, ha lägre straff för allvarliga våldsbrott? Detta måste ni ge svar på, inte till oss i Alliansen utan till Sveriges medborgare. De har rätt att få veta före valet den 19 september. Herr talman! Jag måste ta upp ytterligare en fråga kring Miljöpartiets motion med anledning av propositionen om skärpta straff. Jag läste den tidigare, och jag fick läsa den flera gånger för att förstå. Jag tror fortfarande inte att jag har förstår, och därför måste jag ställa en fråga. Först skriver Miljöpartiet att de inte delar uppfattningen att allvarlig brottslighet försvinner med högre straff. Nej, den uppfattningen delar vi alla. Frågan är: Vem har påstått att brottsligheten skulle försvinna? Sedan fortsätter Miljöpartiet, och jag citerar: "Vi menar att allvarlig brottslighet kan stävjas och trygga medborgare skapas genom konkreta åtgärder mot brottsoffers rädsla och upplevelse av kränkning." Vad betyder det? Vilka konkreta åtgärder mot brottsoffers rädsla och upplevelse av kränkning kan stävja allvarlig brottslighet? Menar ni att det är brottsoffers rädsla och upplevelse av kränkning som är problemet och som ska åtgärdas? Jag skulle gärna vilja ha en förklaring av det påståendet. Jag vill avsluta med att säga - för att det inte ska vara någon missuppfattning - att hårdare straff, den skärpning av straffskalorna som vi kommer att fatta beslut om i dag, inte är någon universallösning som får brottsligheten att försvinna. Det kanske gör att någon tänker efter ytterligare en gång, men framför allt är det en fråga om moral och rättvisa. Den som förstör en annan människas liv ska inte kunna fortsätta att leva som om ingenting har hänt efter några månader, vilket det ofta blir när straffet ligger runt ett år för grov misshandel. Det är rättvist; begår man så grova brott mot en annan människa ska man få ett hårt straff. Det är för mig rättvisa. Sedan måste vi även jobba med andra typer av påföljder, och det är något som Påföljdsutredningen tar upp. Men fängelsestraffet är trots allt det enda straff som är tillräckligt ingripande som påföljd för den här typen av mycket grova brott. Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Herr talman! Tack, Johan Linander, för ditt anförande! För en gångs skull var inte Vänsterpartiet så mycket på tapeten, utan nu var det andra bullar i ugnen. Man får också tacka er för att ni ombesörjer så mycket för oss tre. Ni är så eniga på er sida att man kan förvänta sig att ni fyra partier tillsammans går ut i en gemensam valplattform. Tydligen tycker ni lika om allting. Man kan fråga sig varför ni ska heta olika saker. Kanske ska det heta Moderaterna 1, 2, 3, 4 i stället? Du säger, Johan, att det här inte är någon universallösning, och det är ungefär vad utredaren kommer fram till. Han kan inte påvisa att de förslag som ni har på något sätt skulle minska brottsligheten. Det blir lite märkligt. Jag har en ganska konkret fråga. Man ser i Alliansen inte att kriminalvården behöver mer pengar. Ni påstår i talarstolen att det här är nödvändigt och att det ska vara en strängare syn fast man inte kan påvisa hur det kommer att bli i verkligheten. Er uppfattning är att det här ska få verkan. Då undrar vi i oppositionen: Varför är det inga mer pengar till kriminalvården? Det är överbeläggningar redan i dag. Det varslar Seko om.

Herr talman! Jag måste börja med att upprepa en av de saker jag sade tidigare. Vi bryr oss inte speciellt mycket om De rödgröna och är inte speciellt måna om er. Det vill jag inte påstå att vi är. Däremot är vi måna om svenska folket. Vi tycker att det är rimligt att de som ska lägga sin röst den 19 september vet vad de röstar på. Man röstar på olika partier, absolut. Om vi tydligt säger att vi ska samarbeta i en viss regeringsformation, som vi i Alliansen under den här mandatperioden har visat att vi klarar av alldeles utmärkt och som De rödgröna säger att de ska göra nästa mandatperiod, är det rimligt att väljarna får veta vad det är de röstar på. Därför har vi redan nu presenterat ett alliansprogram för rättsväsendet, ett nästan 60-sidigt dokument, om vad vi vill genomföra på rättsväsendets område under nästa mandatperiod. De rödgröna vänsterpartierna har inte ens tillsatt en grupp för att komma med förslag. Vi förstår varför. Det är därför att ni vet att ni inte kommer överens. Ni ställer frågan: Vad har vi för bevis för att högre straff på något sätt skulle vara bättre? Då frågar jag: Vad finns det för bevis för att dagens straffnivåer är de alldeles rätta? Eller menar Lena Olsson och Vänsterpartiet att det skulle kunna vara så att ni ska sänka straffen? Det kanske ni tycker är den rätta vägen att gå. Ni skulle dessutom spara massor med pengar inom Kriminalvården, om det är det som är det viktiga. Om jag snabbt ska säga något om beläggningen i Kriminalvården är det att det är bra mycket bättre nu än det var under den förra mandatperioden då det ofta var över hundra procents beläggning. Det är klart att det är oerhört svårt att beräkna hur beläggningen kommer att bli framöver i Kriminalvården, men finns det behov som behöver uppfyllas för att Kriminalvården ska fungera kommer vi att lösa det också.

Herr talman! Visst, Johan Linander, ska man rösta på olika partier, men dina väljare kommer ju att rösta på samma parti, för ni kommer att tycka exakt samma sak, om jag uppfattade det rätt. Det är så att vi är ett vänsterparti, vi är ett miljöparti och vi är socialdemokrater. Hade vi tyckt samma sak hade vi tillhört samma parti. Thomas Bodström har nyss varit uppe i talarstolen och sagt att vi kommer att få kompromissa, precis som Centerpartiet har fått göra, speciellt när det gäller integritetskränkande lagstiftning. Jag tycker att man bör vara lite försiktig. Företrädare för socialdemokratin har också stått i denna talarstol och varit ytterst tveksamma till om det här förslaget kommer att minska brottsligheten. Så är inte fallet enligt all forskning. Mehmet Kaplan tog också upp hur det ser ut. Man vill inte gärna ta skräckexemplet USA. Där har man dödsstraff, livstidsstraff och generellt hårdare straff, men det leder inte till minskad brottslighet. Då måste man väl ändå ta sig en funderare på om det är den här vägen vi ska gå. Man måste ställa sig den frågan. Jag tror, Johan Linander, att en stor del av det man behöver göra är att vidta förebyggande åtgärder, till exempel att minska de ekonomiska klyftorna. Vi vill ju minska barnfattigdomen. Vi vill minska socialbidragstagandet, som har ökat under era fyra år. Det finns också en annan viktig sak och det är alkoholpolitiken. Den har ju blivit liberal så att det bara fladdrar om det. Ni vill tillåta gårdsservering av vin och så vidare. Vi måste tänka efter. Det har kommit en undersökning som påvisar att man blir väldigt aggressiv av alkohol.

Herr talman! Ska jag hinna med allt får jag prata snabbt. Det är precis som Lena Olsson säger att man behöver kompromissa. Det är det vi gör inom Alliansen också. Skillnaden är ju att vi i förväg berättar hur vi kompromissar och vad vi kommer överens om. Vi presenterar det i ett gemensamt program. Det ni säger är: Rösta på oss så berättar vi i efterhand! Efter valet ska vi berätta hur vi kompromissar. Det är klart att det är stor skillnad mellan våra partier också. Jag nämnde barnmisshandel och barnfridskränkning som brottsrubriceringar som Centerpartiet vill införa. Det har inte jag fått igenom i alliansprogrammet ännu. Men jag fortsätter att jobba på det. Och det är klart, om Centerpartiet blir större har vi också större möjligheter att genomföra vår politik. Det är ganska logiskt. Återigen vill jag säga att vi genomför de lagändringar som vi kommer att rösta om senare i dag för att nyansera straffskalan bättre. Det är alltså på precis samma sätt som Thomas Bodström tidigare beskrev det. När straffskalan för grov misshandel utformades med ett till tio års fängelse var det nog inte en enda som tänkte sig - jag vet inte, men jag skulle inte tro ens vänsterpartisterna - att nästan alla grova misshandlare skulle hamna allra längst ned på straffskalan och att den övre hälften i princip aldrig skulle användas. Det är faktiskt så det ser ut. Det är därför vi nu behöver förändra straffskalan. Det är ju det medlet vi som lagstiftare har. Vi ska inte, kan inte och får inte gå in och ändra praxis. Vi kan ändra lagstiftningen. Det gör vi nu därför att vi menar att det finns fall av synnerligen grov misshandel som också måste ge längre straff. Det är därför vi gör den här förändringen. Vi menar också att upprepad brottslighet måste ge ett större genomslag. Vi menar att de försvårande omständigheterna att det är fråga om organiserad och planerad brottslighet ska ge ett högre straff än tillfällighetsbrott och slumpartad brottslighet. Det är viktiga förändringar. Jag förstår att vi inte kommer att komma överens med Lena Olsson, men det tråkiga är att ni inte ens kommer överens mellan de rödgröna partierna.

Herr talman! Generellt sett är längre och hårdare straff ingen effektiv lösning på problemet med brottsligheten. Det är vi alla överens om här. Men det finns skäl att se den organiserade brottsligheten som ett undantag. Jag tycker att vi i den här debatten hittills alldeles för lite har lyft fram just den organiserade brottsligheten. Gentemot den här gruppen kriminella finns det anledning att tro att ett längre straff, kombinerat med vård naturligtvis, skulle kunna vara klart brottsförebyggande genom att de personer som det handlar om faktiskt blir frihetsberövade. De kan inte begå brott när de är inlåsta. Risken för brott utförda av dem minskar på så sätt. För detta talar en skärpt straffskala för dem. Det finns redan i dag utrymme för att väga in om det aktuella brottet har varit en del av den organiserade brottsligheten. Men det här behöver göras ännu tydligare. Det ska ges ett längre straff än när i och för sig lika grov brottslighet begås men utan koppling till organiserad grov brottslighet. Vi har ju hört i justitieutskottet hur polisen i dag arbetar effektivt för att komma åt den grova organiserade brottsligheten. Rättsväsendet måste också bli tydligare med vad som gäller. I dag får man straffrabatt om man begår många brott, och man blir regelmässigt villkorligt frigiven när man har avtjänat två tredjedelar av sitt fängelsestraff. Det menar vi inte är att vara tydlig. Vi säger också från Folkpartiets sida att den som inte är svensk medborgare och begår ett grovt brott ska kunna utvisas, vilket det rutinmässigt inte yrkas på i dag. Herr talman! Samhället måste vara ännu tydligare än i dag med att visa att den organiserade brottsligheten är grövre än all annan brottslighet. Det är därför som den systematiskt organiserade och planerade brottsligheten ska ge ett längre straff. I dag får man i svenska domstolar straffrabatt om man begår många brott. Den negativa drivkraften måste minska. Återfall i brott ska också ses som en försvårande omständighet och ges ett skärpt straff. Det här är också sådant som tas upp i regeringens proposition och som vi naturligtvis står bakom. Svensk straffrätt och påföljdsbestämning är till allra största delen gärningsorienterad. Det innebär alltså att straffet bestäms med utgångspunkt i den enskilda brottsliga gärningen. Därför talar mycket för att just återfallsbrottslingar ska få en förstärkt straffskärpningsgrund, eftersom de har valt att inte återanpassa sig utan i stället fortsätter med sin kriminalitet. Det är väldigt otäckt med den här så att säga kriminella livsstilen därför att den ofta går i arv, från far till son, ibland från mamma till dotter. Man lär sig att leva på ett visst sätt. Hur vi ska komma åt den här kriminella livsstilen är en fråga som vi måste tackla. Här måste, som också Lena Olsson var inne på, de sociala myndigheterna göra stora insatser genom att försöka lyfta bort de ungdomar som är i riskzonen i kriminella familjer. Jag vill nämna att också många ratt- och drogfylleribrott begås av samma person gång på gång. Det är inte ovanligt att en individ har varit lagförd för tiotals rattfylleribrott. Det är oacceptabelt att en person om och om igen kan begå sådana här brott utan att påföljderna skärps. Därför måste straffskärpningsgrunderna tydliggöras och skärpas när det gäller upprepad brottslighet, inte minst när det är samma typ av brott som begås. De här personerna är många gånger farliga både för sig själva och för andra. Därför bör de få behandling eller tvångsvård under en längre tid än vad som är fallet i dag. Det, herr talman, är också ett skäl till att vi behöver längre straff. Med de korta strafftider som tillämpas i dag har det visat sig att det inte går att införa effektiv behandling. Kriminalvården är ju inte bara straff. Det är också väldigt viktigt att man får vård och behandling. Det här har vi märkt också när det gäller kvinnor i kriminalvården. I den studie som justitieutskottet har gjort kan vi se att de i allmänhet finns ganska korta tider i fängelse. Det gör att man inte hinner fullfölja de behandlingar man påbörjar därför att de sitter inne så kort tid. Detsamma gäller våldsbrottslingar, sexualbrottslingar och andra samhällsfarliga personer som vid flera tillfällen begår nya brott. Skyddsvärdet för gärningsmannen, som rimligen inte kan må bra av sitt beteende, måste man utgå från, och för potentiella brottsoffer växer med antalet återfall. Inte minst för att förbättra möjligheterna till rehabilitering och återanpassning bör återfall i brott betraktas som en starkare straffskärpningsgrund. Därför, herr talman, är det välkommet att regeringen vill att det förtydligas att återfall i brott ska beaktas vid bestämmande av straff. Välkommen är också den reformering av straffmätning som syftar till att höja straffen för allvarliga våldsbrott och grovt vållande till annans död. Just våldtäkt och grov våldtäkt är exempel på brottstyper som utgör de allvarliga våldsbrotten och där straffmätningen bör kunna bygga på det nya förslaget. Regeringen kommer med fler förslag när det gäller skärpningar, bland annat för män som förföljer, misshandlar och hotar kvinnor. Jag ser också fram emot det förslag som Sexualbrottskommittén kommer att lämna i höst. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Eftersom det var en folkpartist som pratade tänkte jag att det vore bra att ställa en fråga som jag har funderat länge på. De funderingarna har resulterat i frågan. Om man tittar på Brottsförebyggande rådets uppgifter när det gäller brott som har begåtts av ungdomar visar det sig att de har minskat de senaste 15 åren. Helena Bargholtz pratade mer om den organiserade brottsligheten men nämnde inte så mycket en fråga som Folkpartiet på senare tid har blivit känt för. Att ungdomsbrottsligheten minskar är inte enbart ett svenskt fenomen. Liknande utveckling ses i andra länder, inte minst i våra nordiska grannländer. I Danmark har en statlig utredning granskat frågan och funnit att det inte finns fog för att tala om en ökning av ungdomsbrottsligheten utan snarare tvärtom. Trots detta beslutade den danska högerregeringen i en uppgörelse med främlingsfientliga Dansk folkeparti att sänka straffbarhetsåldern till 14 år. Man kan fråga sig hur detta kan hända, och frågan är egentligen inte så svår att besvara. Saknas vilja och intresse för all forskning och erfarenhet kan man strunta i att kunskapsbasera kriminalpolitiken. Vi vet att bestraffning i rättslig mening inte påverkar unga människor positivt. Vi vet också att väl utprovade och kunskapsbaserade tidiga insatser inom bland annat socialtjänst och skola i samarbete med andra myndigheter är den enda effektiva metoden att förebygga och undvika allvarlig brottslighet och andra sociala problem. Min fråga till Helena Bargholtz är: Vilken ingång har man haft i de här frågorna när det gäller skärpta straff? Vi har hört att ett antal företrädare för Folkpartiet har pratat om att sänka straffbarhetsåldern.

Herr talman! Nu är Mehmet Kaplan inne på en debatt som vi förhoppningsvis kommer att ha nästa vecka, nämligen den som handlar om brott av unga lagöverträdare under 15 år. Jag skulle vilja avstå från att debattera detta med Mehmet Kaplan i dag. Jag vill ändå säga att utgångspunkten för oss är omsorgen om de unga, så att vi gör allt vad vi kan för att motverka att de blir brottslingar. Det kan diskuteras hur man gör detta på bästa sätt, och den debatten vill jag att vi tar nästa vecka när vi har det förslaget uppe.

Herr talman! I Helena Bargholtz anförande ställs det en del frågor. Hon tog upp lagstiftningen mot stalkning. Hon nämnde också utredningen om sexualbrott. Det finns flera förslag som den här regeringen har dragit i långbänk, och det är bland annat stalkningen och sexköpslagen. Det jag vill fråga i det hänseendet är: Varför tar det så lång tid att utreda alla angelägna förslag? Det är inte det enda förslaget. Det här är väldigt viktigt när det gäller sexköpslagen men också stalkning, som nämndes. När det gäller Kriminalvården tog Helena Bargholtz i sitt anförande upp att det är väldigt viktigt med återanpassningen. Det är också en del av Kriminalvårdens uppgift att återanpassa människor till ett normalt liv. Här har det kommit oerhörd kritik från revisorerna för att man inte har verkställighetsplaner. Om vi pratar om unga lagöverträdare är det ganska allvarligt att de tre mål som regeringen har haft pekar i precis motsatt riktning. Då frågar jag mig: Innan man åberopar strängare straff, borde det inte vara mer angeläget att se till att det som vi redan har inom Kriminalvården faktiskt fungerar?

Herr talman! Först måste jag rätta Lena Olsson: Jag tog inte upp Stalkningsutredningen. Men den är på gång. Jag tycker också, precis som Lena Olsson, att det hade varit bra om man hade fått fram Sexualbrottskommitténs förslag före valet. Det finns frågor där som det vore väldigt intressant att få diskutera i valrörelsen. När jag har frågat varför de inte har gjort det har de sagt att det är viktigt att vi får en riktigt bra utredning och att utredaren behöver den här tiden. Vi kommer att ha den debatten till hösten, och det blir väldigt intressant att se hur bland annat samtyckesfrågan, som är så laddad, kommer att behandlas av utredaren, liksom den debatt och det resultat som den kommer att leda till. När det sedan gäller Kriminalvården är vi helt överens om att det finns saker som måste förbättras inom Kriminalvården. Vi har diskussioner om detta. Jag nämnde som ett skäl för att det kan vara bra med lite längre vistelsetider i fängelser att man just ska kunna ha effektivare behandling av dem som sitter inne.

Herr talman! När det gäller just den proposition som ligger på riksdagens bord i dag förefaller det väldigt konstigt att det i vissa fall går väldigt fort även om utredaren själv ställer sig frågan: Kommer det här att leda till mindre brottslighet? Det är ett stort frågetecken. Han vet alltså inte. Alliansens företrädare tycker precis samma sak, har vi fått reda på i kammaren i dag. Det kan vara en upplysning till väljarna: Det spelar ingen roll vilket parti ni röstar på, för det blir samma sak i alla fall. Man anslår inte pengar till den skärpning som man nu föreslår, men det är helt nödvändigt - det säger Kriminalvården själv. Jag vill veta: Om ni nu tror så stenhårt på att det här kommer att leda till längre straff för synnerligen grov misshandel, varför har ni inte skickat med några pengar?

Herr talman! Som jag sade får vi anledning att titta noga på hur det här kommer att ske. Det är inte så att Kriminalvården inte har fått pengar. De har fått pengar tidigare. Vi måste vara väldigt noga med att se hur pengar används. Det handlar inte alltid bara om mer pengar. Det handlar ibland också om effektivare metoder att arbeta. Det finns anledning att följa precis vad man ska göra. Jag tolkar det så, precis som tidigare talare här, att ni från Vänstern och Miljöpartiet är väldigt nöjda med sakernas tillstånd. Jag ser inte att ni föreslår några förändringar när det gäller straffsatser, utan ni tycker att det fungerar bra.

Herr talman! Om det är någon som inte har upptäckt det kan jag säga att vi i dag behandlar justitieutskottets betänkande nr 32 om skärpta straff för vissa våldsbrott med mera. Just det här "med mera" är inte helt oväsentligt. Låt mig först göra en straffteoretisk överblick och besvara frågan om syftet med straffet! Som Straffnivåutredningen hävdar är straffhotet till för att visa att kriminella handlingar är förkastliga, och straffet har en moralbildande funktion. Att straff inte avhåller människor från att begå brott är ett välkänt, inte faktum, men påstående. Ibland stämmer det. Ibland stämmer det inte. Notera att vi har att göra med en materia som inte är naturvetenskaplig utan till stor del sociologisk! Vissa naturvetenskapliga metoder går att tillämpa - jag återkommer till det - men till största delen går det inte. Det här är humaniora. Man får inte förenkla och bortse från att ett viktigt mål för kriminalpolitiken - jag skulle nästan vilja påstå att det är det viktigaste - är att minimera återfall i brott. Kan vi minimera återfall i brott får vi väsentligt sänkta kostnader för vår kriminalpolitik och ett betydligt nöjdare och bättre samhälle. Ett straff innebär en adekvat påföljd som är anpassad för att ge individen en möjlighet att komma tillbaka till samhället och fungera som en god samhällsmedborgare. Straffet har alltså den funktionen. Under en tid är man fråntagen sin rörelsefrihet och får den adekvata vård som kan behövas. Som vi har hört tidigare är straffnivån ett mått på hur moraliskt förkastligt man betraktar brottet. Dagens straffrätt bygger, som nämnts, också på proportionalitets- och ekvivalensprinciperna, men inte bara på dem. Det finns även ett visst mått av humanitet. När vi nu ökar strafftiden ska man vara medveten om att det här är ett sätt för samhället att frånta människan eller medborgaren vissa rättigheter under en viss tid. Man kan säga att det är någon form av skada eller hämnd, någonting som är unikt för staten att få utföra. Samtidigt får man inte glömma bort de individualpreventiva funktionerna, som att man under strafftiden ger adekvat vård och att man ger den dömde möjlighet att efter strafftiden komma tillbaka till samhället och fungera väl. Det finns alltså ett klart samband mellan brott och straff och påföljd. Låt mig få nämna ett exempel som jag är väldigt förtjust i. Det gäller Norrtäljeanstalten. Jag rekommenderar också andra att åka dit och se hur ett långt straff kan vara adekvat och minska påföljden. På Norrtäljeanstalten har man under ett antal år haft en försöksverksamhet med personer som lider av adhd. Adhd skapar kaos för många människor. De har det med sig från födseln. Genom att ge dessa personer adekvat vård, få dem att förstå vad de har varit med om och ge dem en viss typ av medicin kan behandlingen bli mycket lyckad med mycket få återfall. Men det behövs långa straff. Det behövs en lång strafftid för att det här ska fungera. Jag kan, som sagt, rekommendera ett besök. Det här visar också hur man kan skapa en "lönsamhet". Här går det i samhället att spara, jämfört med andra metoder, uppåt 10 miljoner per individ. Det finns även ett antal andra skäl att se över straffets längd. Vi ser i dag mycket allvarligt på våldsbrott. Det har blivit en skärpning i det allmänna medvetandet. Vi accepterar till exempel inte barnaga. Våld inom olika hierarkier är tack och lov försvunnet. Att gå till dansbanan och klippa till någon är inte längre acceptabelt. Våld inom familjen och våld mellan makar är också något som vi ser mycket allvarligt på. En viktig sak är att under den socialdemokratiska regeringen har straffen för andra brott höjts. Och enligt proportionalitetsprincipen måste då straffen för vissa våldsbrott höjas. Vi får inte glömma bort brottsoffren. Brottsoffrens funktion - det handlar inte om hämnd utan om upprättelse - är också viktig i det här sammanhanget. Straffet har, som jag nämnde, en moralbildande funktion, och vi människor är moraliska varelser. Således är det viktigt för en brottsling att kunna få ångra sig, få tid att bearbeta och sona det brott som han eller hon har begått och inse sitt ansvar. Här skiljer sig Alliansen och Kristdemokraterna från vänsterkartellen, framför allt, som framhåller att brottslingen är ett offer för samhället utan någon form av ansvar. Jag skulle nästan vilja säga att det i mångt och mycket är en värdenihilism när man inte ser på individerna utan på systemen, men det är inte bara här som det är på det sättet. Det är viktigt, med dagens betraktande, att se över straffvärdet för vissa grova våldsbrott och anpassa straffskalan enligt ekvivalens- och proportionalitetsprinciperna. Det är då grov misshandel och synnerligen grov misshandel som vi skiljer ut. Som tidigare har nämnts är det inte relevant att ha en straffskala från ett till tio år. För misshandelsbrott som är synnerligen grova läggs straffskalan vid minst fyra år. För vållande till annans död höjer vi minimistraffet från sex månader till ett år. För utpressning, som är ett grovt brott, är det samma sak. Men jag vill också säga en sak rent allmänt när det gäller de ändringar som vi gör. Vi tar hänsyn till skadan, kränkningen och den fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett och vilka avsikter och motiv man hade när man begick ett brott. Särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons hälsa, liv eller trygghet. Här är det ett brottsoffersperspektiv som kommer in. Det här är viktiga saker. Det här gäller för samtliga brott. Vidare ges det vid straffvärdebedömningen genomslag för både försvårande och förmildrande omständigheter. Här tycker jag att vi tar ett viktigt grepp och poängterar att brott i organiserad form, systematiska brott eller välplanerade brott är en försvårande omständighet. Med andra ord: Vi skärper synen på grov organiserad brottslighet, och det är något som vi har efterlyst länge. Jag tycker att det är lite konstigt när man i Vänsterpartiets motion bortser från det här. Man säger att den här ändringen när det gäller försvårande omständigheter inte behövs. Återfall i brott - det är givetvis en viktig punkt att säga att det här är någonting som vi vill skärpa. Man ska då kunna gå utöver brottets straffvärde. Det är två fall som är viktiga här. Det är upprepad likartad brottslighet och tidigare brottslighet som är särskilt allvarlig. Herr talman! När man lyssnar på oppositionen är det intressant att konstatera att den ska vara samlad och kunna hålla ihop. Jag skulle vilja säga att vi kanske får nyval den 20 september. Man har så spretiga förslag att man inte kommer fram. Det är bra att Socialdemokraterna har sin linje. Men vad håller de andra på med? Jag tycker att det är ganska uppenbart. Man har ingen politik, och man vill absolut inte fullfölja den. Med andra ord, herr talman, yrkar jag avslag på reservationerna och bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Jag får tacka von Arnold för att han är så oroad över Vänsterpartiet, socialdemokratin och Miljöpartiet. Det slår mig när det gäller er som tycker så lika att fyra måste upp i talarstolen ändå. Det är väl ganska märkligt. Om ni tycker så lika skulle ni kunna använda tiden lite bättre. Otto von Arnold tog upp projektet i Norrtälje med adhd. Det är vällovligt. Det ger väldigt bra resultat. Det är alltså människor som har en bokstavskombination och har sysslat med ganska grov brottslighet, bland annat grovt våld. Man har en diagnos på dem, så projektet är vällovligt. Det går ut på att man ska medicinera de här patienterna. Det har resulterat i att folk som inte kunde läsa ens har lärt sig att läsa. Jag skulle vilja höra med Otto von Arnold. I koppling till straffskärpningar handlar det nog i många fall om de här. Vad är det för medicinering de får?

Herr talman! Det är väl tur att vi kan utnyttja våra demokratiska rättigheter att visa på vilken stark allians vi har på den här sidan. Jag förstår att Lena Olsson tycker att det är lite besvärande att vi står här fyra partier och visar att vi håller ihop. Det är något som ni aldrig kommer att kunna göra. Speciellt i dag har det visat sig. Adhd är en problematik som finns bland väldigt många brottslingar som sitter inne. Tittar vi i Riksrevisionens rapport skattar de det till över 40 procent. Det är givetvis ett problem som inte är uppmärksammat i tidiga år och som går att uppmärksamma i tidiga år. Det är tur att man har tagit tag i det här nu. Man ger en medicinering. Om jag inte minns fel är det någon form av amfetaminliknande preparat i mycket små doser. Det ger ingen anledning till att man ska få ha det privat. Det är under mycket kontrollerade former. Det har inga narkotiska effekter. I er politik ser ni gärna att man får ha narkotika för personligt bruk, eller hur?

Herr talman! Det är vällovligt med den här ombesörjningen. Ni måste gå upp fyra stycken. Ni står och oroar er över oss och vad vi håller på med. Det skulle vara tacknämligt om ni började regera utan att ställa frågor tillbaka till oss. Visst är det så med medicineringen. Men när det gäller synnerligen allvarliga våldsbrott finns det en representation av dessa människor. Vad gör Alliansen i förebyggande syfte? Vad gör man för att upptäcka de individer som faktiskt har den här störningen och som sitter på anstalter i dag och inte har fått den hjälpen förut? När det gäller förebyggande åtgärder undrar jag om ni är överens om den liberala alkoholpolitiken.

Herr talman! Nu gled vi in på många saker igen. Lena Olsson är duktig på att ha en vidsynthet, åtminstone när det gäller frågorna men kanske en trångsynthet när det gäller vår politik. Det här är ett experiment eller en prövotid som man har inom Kriminalvården. Som alla bra metoder är den evidensbaserad. Att hitta metoder tar tid. Det är viktigt att gå vidare och se till att det blir accepterat ute i samhället. Det finns vissa landsting som över huvud taget inte accepterar adhd som någon form av diagnos. Det har vi redan i dag. Vi tycker att det är viktigt att man tar tag i det här. Genom det försök som man har gjort nu i Norrtälje och som kommer att permanentas kommer det att spridas ute i landet på många olika ställen.