Skolan
Debatt om förslag 20 april 2001
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenBEATRICE ASK (M)
- Hoppa till i videospelarenKALLE LARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenKALLE LARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenKALLE LARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKALLE LARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKALLE LARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBEATRICE ASK (M)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBEATRICE ASK (M)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenKALLE LARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenKALLE LARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenBEATRICE ASK (M)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenBEATRICE ASK (M)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenEVA JOHANSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenEVA MARCUSDOTTER (S)
- Hoppa till i videospelarenCARL FREDRIK GRAF (M)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenCARL FREDRIK GRAF (M)
Protokoll från debatten
Anföranden: 55
Anf. 23 BEATRICE ASK (M)
Fru talman! Om man ska vara vardagsfilosofisk är
det ett bekymmer, när det gäller den här typen av
debatter och mediedebatter som har förts tidigare i
denna kammare, att vi alla bär ett ansvar för att vi har
gjort det till en expertfråga. Den här typen av debatter
förs ofta mellan medieforskare och journalistiskt
verksamma personer. Visst görs det ibland på kultur-
sidor. Men det är inte längre en allmänpolitisk fråga,
som det faktiskt var så sent som på 80-talet. Jag
minns själv när en tidigare socialdemokratisk parti-
ordförande, Olof Palme, valde att i sina sommartal på
Gotland ta upp ämnen som handlade om mediemak-
ten, ofta utifrån den nationella aspekten men också
utifrån den internationella aspekten.
Vi måste vara självkritiska och säga att vi, på ett
underligt sätt, har tillåtit det att bli en expertfråga och
icke en demokratifråga eller en fråga som vi ägnar
tillräcklig uppmärksamhet - vi i vårt parti, vi i denna
kammare och vi som också sitter i regeringen. Arbe-
tarrörelsen och det parti vi alla tre tillhör har ett visst
ansvar för det.
Demokratiutredningen, där den förre kulturmi-
nistern Bengt Göransson har suttit ordförande, har
också tagit upp hur viktigt det är att demokrati, makt
och mediedebatt blir ett. De frågorna måste föras upp
på den allra högsta nivån samtidigt som debatten blir
betydligt bredare än i dag. Det är en medborgardis-
kussion, en demokratidiskussion.
Det är svart och vitt i den mediala dramaturgin.
Det ska vara bovar och hjältar. Det ska vara svart. Det
ska vara vitt. Sedan svänger pendeln. När den mest
intensiva nyhetsperioden är över finns det utrymme
för reflexion, även i de stora medierna. Då brukar den
mer nyanserade bilden komma fram. Kritikerna får
utrymme. Har man bara tålamod, upptäcker man att
man får en betydligt mer nyanserad bild. Det börjar
nu många mediemedvetna läsare och mediekonsu-
menter ha. Men visst finns det mycket övrigt att öns-
ka. Där måste vi självkritiskt se hur vi själva har
förvaltat vårt demokratidebattuppdrag, det som
handlar om mediernas makt.
Anf. 24 KALLE LARSSON (V)
Fru talman! Det var det bästa jag har hört på
länge. Tack så hemskt mycket. Det är precis sant. Jag
är tillräckligt gammal för att kunna önska mig tillbaka
till den tid då debatten var hela det socialdemokratis-
ka partiets, från ungdomsrörelsen till hela gruppen.
Jag håller med om att det är viktigt att vi har fria
medier. Det är viktigt att man kan ställa krav på att
alla människor ska behandlas lika osv. Men så är det
inte. Jag skulle vilja föra in en annan bit, inte bara
mediernas rätt utan deras sätt att behandla dem som
försöker komma in i debatten men kanske inte räknas
till de främsta experterna.
I förra veckan stod det på Svenska Dagbladets le-
darsida att Bengt Silfverstrand och Karin Wegestål
tidigare har stött den serbiska regimen. Nu går de
vidare med att stödja krigsförbrytarna, genom att de
har en annan mening om Haagtribunalen än Svenska
Dagbladet. Man kan alltså inte ha en annan mening
än mediernas huvudfåra. Då blir man utsatt för såda-
na angrepp.
Kulturministern har talat om hur det fungerar. Det
finns organisationer i mediebranschen som ska regle-
ra mediernas sätt att arbeta. Man kan vända sig till
Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd.
Jag har erfarenhet av hur det fungerar. Jag talade
med pressombudsmannen - och det var inte den nya
pressombudsmannen, utan det var den tidigare - efter
det att Sydsvenska Dagbladet, som är den största
tidningen i min region, snedvridit mina uttalanden.
Tidningen skrev: Göran Persson behöver inte ha
någon respekt för Karin Wegestål, för hon är inte
riktigt klok.
När jag vände mig till pressombudsmannen sva-
rade han att jag är en offentlig person. Jag får finna
mig i att bli kritiserad. Han tyckte att mina åsikter är
extrema. De åsikter som han åsyftade är de som Syd-
svenska Dagbladet påstod att jag hade. Sedan sade
han att han inte var något smakråd.
Han sade att jag fick förstå att detta med att jag
inte var riktigt klok inte var som om de försökte be-
döma min mentala kapacitet, utan det var ett mycket
starkt avståndstagande från mina åsikter. Jag kunde
ha överklagat inom viss tid till Pressens opinions-
nämnd, men jag förlorade faktiskt hela förtroendet för
organisationen.
Efterhand som kriget pågick i Jugoslavien ökade
kritiken mot medierna genom avslöjanden av angri-
parnas upprepade lögner, som man inte brydde sig
om att dementera. Det skedde också i Sverige, men
det kom först utomlands genom intressanta böcker.
Även den svenske journalisten Dan Josefsson har
gjort ett väldigt bra inlägg i tidskriften ETC där han
beskriver konsten att sälja ett krig. Det inlägget är
mycket kritiskt. Tidskriften kom ut i fjol, jag tror det
var nr 4, så den finns att få tag i och läsa.
Anf. 25 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Det är en viktig aspekt som kulturmi-
nistern för in när hon konstaterar att detta måste vara
mer en demokratifråga än en expertfråga. När vi nu
har den bedrövligt ensidiga situationen i svenska
medier är det bra att svenska politiker och inte minst
svenska ministrar utnyttjar möjligheten att komma ut
i debatten.
Jag vill i det här sammanhanget peka på ett aktu-
ellt debattinlägg som utrikesminister Anna Lindh
hade i söndags i Dagens Nyheter. Hon skriver där
insiktsfullt om bl.a. de just avhållna parlamentsvalen i
Montenegro : "Det montenegrinska samhället är delat
i frågan," - om självständighet - "och de regionala
konsekvenserna av en splittring av Förbundsrepubli-
ken Jugoslavien kan bli svåra. Vad blir då signalen
till Kosovo? Vad kommer att hända i Makedonien ...
och Bosnien?" Frågorna är i högsta grad berättigade.
Anna Lindh fortsätter :"Makedonien är det enda
av Balkanländerna som klarade sig undan det gångna
decenniets krig och splittring. Nu hotas landets
bräckliga etniska sammanhållning av etnisk albansk
extremism, huvudsakligen med rötter i Kosovo, men
med grogrund hos den egna delvis eftersatta albanska
minoriteten. - - - Men den etnisk albanska extre-
mismen har dessvärre inte begränsat sig till Makedo-
nien. I Kosovo utsätts den serbiska minoriteten för
djupt oroväckande terrordåd."
Härmed har Anna Lindh lämnat ett väsentligt bi-
drag i folkbildningens och folkupplysningens tjänst.
Därmed har hon också bidragit till att något skingra
de massmediala dimmor som länge legat som ett
tjockt sjok över Balkan. Det förekom nämligen i
själva verket terrordåd från såväl serbisk som ko-
sovoalbansk sida under det Kosovokrig som Serbien
av en massiv massmediekör utpekades som ensamt
ansvarig för.
Anf. 26 KALLE LARSSON (V)
Fru talman! Karin Wegestål tar upp hur medierna
ibland behandlar debattörer som kanske inte har au-
tomatisk legitimitet. De debattörerna är för övrigt
ganska få, och särskilt vi som har politiska uppdrag
tvingas nog kämpa ganska hårt för våra ståndpunkter.
Men det är som med klockan. Står man bara kvar på
samma ståndpunkt visar man rätt tid ibland också i
medierna.
Svenska Dagbladets ledarsida har ett uppdrag som
jag tror att vi får inse innebär att vi som inte håller
med den får ta det som en komplimang varje gång vi
förekommer på den negativt omnämnda. Det gör vi i
Regeringskansliet.
Jag ska ge ett litet exempel på hur det kan svänga
i den nyanserade debatten. Bengt Silfverstrand citera-
de Anna Lindh. Jag läste Per Ahlmark i Dagens Ny-
heter i går eller i förrgår. Det var en mycket kritisk
krönika om CNN:s Bagdadrapportering.
Kommer man bara igenom de första mycket ny-
hetsintensiva dagarna, där medierna är väldigt bero-
ende av vissa ganska få hårt styrda källor, brukar
ändå den nyanserade rapporteringen nå fram och till
slut också leda till en kritisk debatt som man kan lära
mycket av.
Medieutvecklingen i dag är det vi brukar kalla för
globalisering. Globalisering är om man sönderdelar
det egentligen tre saker. Det är en sammansmältning
av en väldig kommersialisering och teknikutveckling
som påverkar t.ex. finansmarknadernas sätt att arbeta
och också mediernas sätt att arbeta. I denna röra av
kommersialisering, medialisering, ny informations-
teknik, väldig snabbhet och en stark ekonomisk kraft
uppstår också de maktkonglomerat som medierna
numera utgör.
Vad kan vi göra på hemmaplan? Vi har talat om
debatten. Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att
se till att ha en mycket stark och högkvalitativ public
service och att vi med hjälp av presstödssystemet
försöker bibehålla den lilla mångfald vi fortfarande
har på dagspressområdet.
Vi måste göra något som ändå ger något slags ba-
salt regelverk när det gäller ägarkoncentrationen. Vi
måste utveckla ännu mer av självständig forskning
vid institut och högskolor. Styrelsen för psykologiskt
försvar har en väldigt ambitiös forskningsverksamhet
just när det gäller krig. Den måste få resurser att fort-
sätta att bedriva denna forskning.
Detta är bara några få exempel. Sedan måste vi
var och en ta ett stort ansvar för att gå på tvärs och
föra den lite besvärliga mediedebatten. Väldigt
många medborgare är mycket intresserade av att följa
den och kanske så småningom också delta i den när
de inser att man inte måste vara journalist för att delta
i debatten.
Anf. 27 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Jag kan ändå inte riktigt låta bli att
tänka på den verklighet vi lever i. I Sverige har de
liberala tidningarna nästan ett monopol. Det gör att
det är väldigt lätt att tysta oliktänkande. Det lägger en
våt filt över samhällsdebatten.
Massmedierna granskar inte längre den politiska
makten, de har den. De bär fram och avsätter aktörer
inom näringsliv och politik. Det är klart att det natur-
ligtvis är väldigt spännande och kanske roligare än att
försöka få människor att förstå komplicerade sam-
manhang.
Man måste ändå tänka på att civilbefolkningen i
alltmer ökande grad är den grupp som drabbas allra
värst i krig. Därför är det väldigt viktigt att medierna
agerar så att man inte utsätter de människorna för
onödiga lidanden. Det tycker jag är en viktig del som
man måste titta på.
Medierna fungerar inte i ett vakuum. Ansvaret
ligger naturligtvis hos de inblandade ländernas rege-
ringar för deras ställningstaganden och uttalanden. De
internationella relationerna och maktförhållandena
bör också beaktas.
När det gäller beskrivningen av detta finns Demo-
kratiutredningens forskarvolym nr 3 som heter Politi-
kens medialisering. Den är alldeles utomordentlig.
Jag vill verkligen rekommendera den till er som lyss-
nar och som finns här i kammaren. Därmed vill jag
tacka för debatten.
Anf. 28 KALLE LARSSON (V)
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat nä-
ringsminister Björn Rosengren dels vilken hans över-
gripande strategi är för utlokalisering av statliga verk,
dels på vilket sätt han avser att genomföra kon-
sekvensanalyser inför ny- och omlokaliseringar av
statliga verk. Arbetet inom Regeringskansliet är så
fördelat att det är jag som ska svara på frågorna.
Riksdagen har vid en rad tillfällen uttalat sig om
allmänna principer för såväl om- som nylokalisering
av statlig verksamhet. De innebär bl.a. att varje beslut
om omlokalisering av befintlig verksamhet, eller
lokalisering av nya myndigheter, bör föregås av nog-
granna överväganden om möjligheten att i första hand
placera dem i länscentrum, i vissa andra orter eller i
anslutning till nationella regionalpolitiska stödområ-
den. Alternativ lokalisering kan vara orter eller regio-
ner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt
är mindre väl försörjda med sådan verksamhet. I varje
fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm över-
vägas. En utgångspunkt ska dock vara att myndighe-
terna även efter en sådan lokalisering ska kunna utfö-
ra sina arbetsuppgifter effektivt. De möjligheter som
står till buds att åstadkomma en bättre regional balans
måste så långt möjligt tas till vara.
Konsekvensanalyser inför ny- eller omlokalise-
ring av statliga verksamheter sker oftast genom of-
fentliga utredningar. Som riktlinjer för dessa utred-
ningar har regeringen i kommittéförordningen före-
skrivit att om förslagen i ett betänkande har betydelse
för sysselsättning och offentlig service i landet så ska
konsekvenserna av förslagen anges i betänkandet.
I den av Regeringskansliet utgivna Kommitté-
handboken anges vidare att en kommitté, oavsett
inom vilket område den är verksam, måste ställa sig
frågan om dess förslag kan få regionalpolitiska kon-
sekvenser. Från sysselsättningssynpunkt är härvid
bl.a. organisationen av den statliga verksamheten
viktig.
När en kommitté föreslår att det ska bildas en ny
statlig myndighet eller att en befintlig sådan ska or-
ganiseras om är det således särskilt viktigt att regio-
nalpolitiska aspekter beaktas. När en ny verksamhet
ska starta är det förhållandevis enkelt att ta regional-
politiska hänsyn. Vid lokalisering av nya myndighe-
ter och verksamheter ska det finnas bärande skäl för
att Storstockholm ska föreslås som lokaliseringsort.
Huvudregeln är att varken Stockholm eller andra
storstäder ska väljas för nya verksamheter.
Den nuvarande ojämna utvecklingen i många av-
seenden mellan olika delar av Sverige, t.ex. vad gäller
sysselsättningen, riskerar att i framtiden skapa ökade
klyftor mellan människor och mellan regioner. Rege-
ringen anser att hela landets resurser ska tas till vara
på ett sätt som främjar den sammanlagda tillväxten.
Under hösten 2001 kommer regeringen att lägga fram
en proposition som innehåller en förnyad regionalpo-
litik för hela landet.
Anf. 29 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Ulrica Mes-
sing för svaret på interpellationen om lokaliseringen
av de statliga verken. Jag är dock lite förvånad över
att svaret är så tunt. Det är inte riktigt likt Ulrica Mes-
sing. Jag har begärt att få veta dels vilken övergripan-
de strategi som gäller för lokalisering av statliga verk,
dels hur konsekvensanalyser inför ny- och omlokali-
sering genomförs. Jag har också gått igenom lokalise-
ringen de senaste fem åren och inte funnit någon
konsekvent strategi.
Nu säger Ulrica Messing att det som gäller i första
hand är länscentrum, i vissa andra orter eller i anslut-
ning till nationella stödområden. Det kan gälla orter
där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är
mindre väl försörjda med sådan verksamhet. Statsrå-
det säger att konsekvensanalyser oftast sker genom
statliga utredningar. Vad som förvånar mig är att
statsrådet inte nämner ett ord om att specifik kompe-
tens inom ett visst område på en ort är viktig för att
samhällsekonomiskt få synergieffekter. Man får alltså
ut väldigt mycket mer om en lokalisering valts nog-
grant.
Jag väljer att ta ett konkret exempel som inom en
snar framtid är aktuellt, nämligen djurskyddsmyndig-
heten som ett led i förbättrat djurskydd. Utredaren
föreslår i SOU 2000:108 en ny djurskyddsmyndighet
som ett led i ett förbättrat djurskydd. Utredaren före-
slår en lokalisering till Lund. Här skulle t.ex. Skara i
Västra Götaland, som också visat intresse, ligga
mycket väl till kompetensmässigt. Den östra delen av
Västra Götaland är dessutom mycket dåligt försörjd
med statliga verk. En fråga som också förvånar mig
är att Ulrica Messing inte tar upp tillgången till bo-
städer.
Om jag tar fortsätter med exemplet djurskydds-
myndigheten så säger utredaren att Lund har närhet
till Danmark och därmed till myndighetens danska
motsvarighet, att Lund har närhet till beslutscentrum i
Bryssel, att Lunds universitet, med bl.a. medicinsk
och naturvetenskaplig forskning, finns i Lund och att
Lundaregionen ofta drabbas först av smittsamma
djursjukdomar.
Fru talman! I denna konsekvensutredning finns
inga av de argument som statsrådet anför i sitt svar
för lokalisering av statliga verk. Skara kommun före-
slår t.ex. att djurskyddsmyndigheten läggs under
länsveterinären på länsstyrelsen. Den kompetens på
djurhållnings- och djurskyddsområdet som krävs för
att utföra myndighetens uppdrag återfinns i Skara.
Närhet till djurhållning och livsmedelshantering med
landets mest varierande djurhållning finns här. Här
skulle också statens regionalpolitiska ambition gälla.
Ett gymnasieprogram om djurtransporter och etik
håller på att inrättas. Restiden till Bryssel har försum-
bara skillnader. Boendet är billigare.
Jag vill därför ställa frågan till Ulrica Messing:
Måste inte den samlade kompetensen på ett kunskap-
sområde vara viktig för lokalisering av en myndighet
som ska ge service åt hela landet?
Borde inte ministerns svar utvidgas med det kra-
vet?
Anf. 30 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Jag tog tillfället i akt att tala, eftersom
detta är mycket intressant. Vi har från Centerpartiets
sida en lång rad motioner från förra riksdagsåret där
vi just har föreslagit utlokalisering av statliga verk.
Jag har fyra enkla tilläggsfrågor till Ulla-Britts
interpellation.
Är det är möjligt att uttala någon mer noterbar
ambition från regeringen när det gäller utflyttning av
statlig verksamhet? Det var den första frågan.
Den andra frågan gäller något som jag kan kon-
statera efter ganska lång erfarenhet av lokalt och
regionalt arbete. Det föreligger faktiskt stora hinder
för att klara utlokaliseringar. Vi har exempelvis bris-
ten på IT-utbyggnad, bristen på hygglig vägstandard
och bristen på prisvärda kommunikationer. Det här
landet finns nu bland dem med världens dyraste inri-
kesflygpriser. Detta försvårar utlokaliseringar.
Den tredje frågan är mer en detaljfråga, men den
har en princip inbyggd. Hittills genomförda utlokali-
seringar tillåts i många fall ha dubbla kontor. Det är
för mig mycket förvånande. Exempelvis så är Statens
energimyndighet utlokaliserad till Eskilstuna. Dit är
det en timmes färdväg, men ett stort kontor finns kvar
i Stockholm. Den nya institution som heter ITPS, dvs.
den som ska ersätta bl.a. Statens institut för regional
forskning, finns i Östersund. Den ska enligt en enig
riksdag lokaliseras till Östersund. Men i dag fick vi
veta i näringsutskottet att den också ska ha kvar ett
stort kontor i Stockholm. Detta ger en mycket märk-
lig bild av utlokaliseringar, dels när det gäller den
förväntade sysselsättningseffekten på den aktuella
orten, dels ur effektiviseringssynpunkt.
Jag vill fråga statsrådet om statsrådet tycker att
det är principiellt rimligt att utlokaliserade verk och
myndigheter ska hålla sig med dubbla kontor.
Den fjärde och sista frågan är: Finns det verkligen
någon konsekvensanalys av de senaste årens nybilda-
de myndigheter, institutioner och statliga verksam-
heter? Enligt den statistik som vi har fått tillgänglig är
expansionen av statlig verksamhet under de senaste
tio åren störst i Stockholmsregionen. Det är någonting
helt annat än vad svaret till interpellanten innehöll.
I övrigt håller jag med om slutklämmen i statsrå-
dets svar. Det står att den ojämna utvecklingen i lan-
det riskerar att skapa klyftor i framtiden. Men det är
ju faktiskt inte så, utan det gäller i dag. Det finns en
uppenbar risk för att det här landet håller på att klyvas
både regionalt och socialt.
Anf. 31 KALLE LARSSON (V)
Fru talman! Ulla-Britt Hagström ställde frågan om
jag tror att det är viktigt att statlig utlokalisering ock-
så sker på ett noggrant sätt, precis som om jag i inter-
pellationssvaret hade låtsats något annat. Jag vill
verkligen understryka att staten har, och ska ta, ett
ansvar som arbetsgivare. Det skulle vara orealistiskt
att tro att man kan utlokalisera verksamheter, var de
än finns och vad de än gör, till en plats där det inte
finns regionala eller lokala förutsättningar för verk-
samheterna att växa. En sådan hänsyn måste man
självfallet ta.
Då tror jag, precis som Åke Sandström, att de
grundläggande förutsättningarna för företag och fö-
retagande är oerhört viktiga. Här ser vi en skillnad
mellan regioner i vårt land. Om man tittar på förut-
sättningar för alla regioner att utvecklas och växa, är
ju en viktig del just infrastrukturen. Det handlar inte
bara om vägar, järnvägar och flyg, utan också om IT.
Den nationella politiken måste ta regionala hänsyn
för att alla regioner ska få förutsättningar att utveck-
las och växa. Jag tror att vi kan vara överens om att
just infrastrukturen är en viktig del i dessa förutsätt-
ningar.
Jag är övertygad om att statlig verksamhet är vik-
tig därför att den skapar sysselsättning för bygden
lokalt och regionalt när den sprids över landet. Den
tillför ett nätverk, en kompetens och människor som
är viktiga för bygden. Den kan ge ytterligare tillskott
till det näringsliv som finns.
Jag tror också att utlokalisering av statlig verk-
samhet kan vara bra för verksamheten i sig. Det finns
förutsättningar för olika delar av vårt land att bygga
nätverk och kluster kring specifika frågor. Vi gör
också detta. Om man kan mäta de frågorna mot var-
andra, kommer också statlig verksamhet i många fall
att ha en fördel av att ligga utanför Storstockholm
med de krav och de förutsättningar som finns här.
Därför tror jag också att man så långt som möjligt
ska undvika att t.ex. ha dubbla kontor. Man ska så
långt som möjligt undvika att låtsas som att man kan
bedriva verksamhet på två platser. Det klart att det
finns förutsättningar för att vara mycket tuffare i
utlokaliseringspolitiken om det finns en politisk vilja
bakom.
Under 70-talet fattade riksdagen en rad olika be-
slut som innebar att vi utlokaliserade statlig verksam-
het. Det var inga enkla beslut då. De följdes av många
och tuffa debatter där enskilda personer ibland kände
en stor oro för att deras arbetsplats skulle flytta. Men
vi kan ändå konstatera att politiken hade effekt. Den
utlokalisering som genomfördes på 70-talet fungerade
över hela 80-talet och en bit in på 90-talet.
Det är naturligtvis oerhört viktigt att de utredning-
ar som nu görs på ett mer seriöst sätt ser över de vill-
kor och förutsättningar som finns för regionalpolitis-
ka hänsyn. Man ska titta på omlokalisering och utlo-
kalisering. Det händer tyvärr då och då att offentliga
utredningar inte följer sina direktiv fullt ut. Det hän-
der ibland när det gäller jämställdhetsaspekter, och
det händer när det gäller regionalpolitiska aspekter.
Då får vi i efterhand ta den hänsynen och göra en
vidare utredning på departementet, och det gör vi
också. Men det är ingen tvekan om att staten som
arbetsgivare har en viktig roll både när det gäller
kompetensförsörjning och när det gäller möjligheter
för våra myndigheter att växa och utvecklas i alla
Sveriges regioner.
Anf. 32 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Jag är glad över att Ulrica Messing
lyfter fram infrastrukturen och vägarna. Vi skulle
behöva en vägminister i dag som verkligen tog tag i
detta. Jag är också glad att Ulrica Messing ska ta tag i
detta på ett tuffare sätt.
Man kan gå tillbaka och försöka ge en samlad bild
av den utlokalisering eller omlokalisering av statliga
verk som har skett. Det finns uppgifter över nya
myndigheter i Statskalendern, men varken på Justi-
tiedepartementet, Statskontoret eller Arbetsgivarver-
ket finns det samlade uppgifter. Man kan hitta vissa
uppgifter i Staten i omvandling 1998.
År 1995 handlade det om elva myndigheter. Alla
lokaliserades till Stockholm. Det handlade om Styrel-
sen för internationellt utvecklingsarbete, Överklagan-
denämnden för totalförsvaret, Statens institut för
kommunikationsanalys, EU-program inom utbildning
och kompetensutveckling, Högskoleverket, Rådet för
arbetslivsforskning, Delegationen för utländska in-
vesteringar i Sverige, Revisorsnämnden, Turistdele-
gationen och Fastighetsmäklarnämnden.
Statsrådet Ulrica Messing säger i svaret: "I vart
fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm över-
vägas." Då frågar jag om det har gjorts. Nu säger
Ulrica Messing att det ska göras.
År 1996 handlade det om fyra myndigheter som
alla lades i Stockholm, nämligen Inspektionen för
strategiska produkter, Kärnavfallsfondens styrelse,
Registernämnden och Insättningsgarantinämnden.
Fru talman! År 1997 hände något märkligt. Det
handlade om 14 olika myndigheter, varav nio gick till
Söderhamn. Det var Arbetsmarknadsstyrelsens cen-
tral för kund- och marknadsundersökningar, arkiv,
telefon, information och arbetsplatsintroduktion,
Arbetslivsinstitutets FoU-program, Jordbruksverkets
djurhållningsregister, Patent- och registreringsverkets
varumärkesavdelning, Riksförsäkringsverkets yrkes-
skadeenhet och IT-utveckling, Riksskatteverkets
telefoncentral, Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län,
Svenska EU-programkontoret samt tillfälligt Pen-
sionsregistret för Statens pensionsverk. Här har verk-
ligen funnits en strategi som jag önskar en kommen-
tar från Ulrica Messing om.
Göteborg fick ett sekretariat för genusforskning,
vilket stämmer väl överens med Sahlgrenska univer-
sitetssjukhusets forskningsområde. Uppsala fick ett
institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, och
Stockholm tre myndigheter.
Jag går vidare. År 1998 handlade det om tio myn-
digheter, varav fem lokaliserades till Stockholm.
Statens energimyndighet gick till Eskilstuna. Integra-
tionsverket gick till Norrköping, och Sydsveriges
energiförsörjning fick ett fäste i Kristianstad. Sedan
handlade det om högskolor.
Det senaste året jag har med är 1999. Då handlade
det om Karlstads, Växjö och Örebro universitet och
Statens kvalitets- och kompetensråd till Stockholm.
Hjälpmedelsinstitutet gick till Vällingby, Statens
museer för världskultur till Göteborg, Centrum för
kunskap om ekologisk hållbarhet till Umeå samt
Rikstrafiken till Sundsvall.
Jag vill fråga Ulrica Messing varför nio av totalt
44 myndigheter har lokaliserats till Söderhamn under
en femårsperiod. Det är drygt en femtedel. Varför har
endast 20 myndigheter hamnat utanför Stockholm?
Det är knappt hälften. Varför blir Västsverige så
förfördelat? Det är mina frågor. Jag hoppas nu att det
blir en förändring, och jag tror på Ulrica Messing.
Anf. 33 KALLE LARSSON (V)
Fru talman! Jag vill försöka hålla detta på ett prin-
cipiellt plan. Jag tror att vi är väldigt överens om
många saker. Jag vill bara återkomma till ambitionen.
Är det en uttalad ambition att trycka på och fortsätta
med dessa utlokaliseringar? Jag vet att det kommer
att finnas fog för att arbeta i den riktningen med hän-
syn till den omstrukturering som kommer att ske
inom Försvarsmakten.
Det finns många exempel på att omlokaliseringar
är bra för verksamheten. Vi har fått rapporter till
näringsutskottet att man har upptäckt rationalise-
ringsmöjligheter. Man har kunnat minska kostymen,
omfattningen, av en del administrativ verksamhet och
ändå klarat samma uppgifter.
Vi i Centerpartiet hade förslag på utlokalisering
av 22 statliga myndigheter och verksamheter. Ett
exempel där just närheten till verksamheten är positiv
gäller den geotekniska verksamheten. Vi har ju våra
malmfält i norra delen av Sverige. Därför tyckte jag
att SGU, Statens geologiska undersökning, kunde
ligga i den delen av landet. Jag vill inte gå in på orter
här.
Sist och slutligen: Infrastrukturpropositionen
väntar vi med spänning på. Budgettekniskt tror jag
inte att det är möjligt att tillföra pengar. Då det inte
fanns några pengar reserverade nu inför vårproposi-
tionen torde det inte heller komma några extra pengar
under 2002. Kan vi få ett klarläggande på just den
punkten? Kommer infrastrukturpropositionen att
innehålla något mer än en vacker beskrivning?
Anf. 34 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Nu förstår jag inte vad Ulla-Britt
Hagström egentligen vill fråga om. Först kritiserar
Ulla-Britt Hagström det faktum att så mycket av de
statliga verksamheterna finns i och lokaliseras till
Stockholm. Sedan frågar Ulla-Britt Hagström mig
varför en del av de verksamheterna har lokaliserats
till Söderhamn eller varför en del har lokaliserats till
Norrköping. Är det bra, eller är det inte bra att vi
lokaliserar verksamheter utanför Stockholm? Vi
måste ju först fundera på vad vi vill uppnå.
Vi har tittat på t.ex. Söderhamns kommun. Där
har staten gått in och tagit det ansvar som arbetsgiva-
re som jag menar att staten ska ta och som privata
arbetsgivare ska ta. Vi ställer exakt samma krav på
Ericsson i dag när man lägger varsel med de omloka-
liseringar som man gör. Söderhamn och många andra
kommuner som har blivit berörda av det förra för-
svarsbeslutet får exakt samma stöd och hjälp som vi
har givit tidigare.
Vi har en medveten strategi för när staten drar sig
tillbaka som arbetsgivare från ett område, i det här
fallet försvaret. Staten har då ett ansvar för att se till
att det fortsätter att finnas en statlig kompetens i det
området. Så gjorde vi i Söderhamn när vi utlokalise-
rade en del verksamheter som hade förutsättningar för
att växa just där. Så gör vi nu i Kiruna. Dit har vi
utlokaliserat CSN med 80 platser. Så har vi gjort i
Sollefteå, där Sveriges Rese- och Turistråd har etable-
rat sig med 45 platser. Så har vi gjort på Gotland, dit
Stockholms läns försäkringskassa har utlokaliserats
med 120 platser. Och så ska vi fortsätta att göra.
Vi har ett extra stort ansvar för de platser som nu
tappar kompetens när statlig verksamhet drar sig
undan. Då har vi en skyldighet att också tillföra nya
arbetsuppgifter och nya tjänster med staten som ar-
betsgivare.
Jag tycker att det finns skäl att fundera över
många av de lokaliseringar som gjordes 1995, som
Ulla-Britt Hagström också nämnde här i sitt inlägg.
Då var både Ulla-Britt Hagström och jag ledamöter
av denna riksdag. När de utlokaliseringarna utreddes
1993-1994 kanske både Ulla-Britt Hagström och jag
kunde ha varit tuffare i debatten. Det är lätt att vara
efterklok. Det är svårare att ändra ett beslut som re-
dan har fattats.
Jag välkomnar om vi allihop blir bättre på att ta
regionalpolitiska hänsyn och också se till de förut-
sättningar som gör det möjligt för statlig verksamhet
att finnas i alla Sveriges regioner: infrastruktur,
kommunikationer, IT, utbildning och mycket annat.
Anf. 35 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Nu börjar jag känna igen Ulrica Mes-
sing. Jag tycker att hon med inlevelse går in för detta.
Det känns bra. Men faktum kvarstår att endast 20 av
44 statliga verk under en femårsperiod lades utanför
Stockholm.
Jag var inte riksdagsledamot mer än tio månader
1995. Men under den perioden stred jag benhårt för
att Högskoleverket skulle finnas på en annan plats -
jag vill just nu inte säga var. Men det fick jag inte
något vidare gehör för.
Det är viktigt att vi har ett levande land, att alla
regioner är levande och att vi får möjlighet att sprida
ut oss över landet. Det ska inte vara bekymmer med
kommunikationer. Det borde finnas. Tågen skulle
kunna utvecklas mycket mer, framför allt vägarna
skulle kunna utvecklas mer. Flyget skulle inte behöva
vara så dyrt i Sverige. Då skulle det vara mycket
smidigare. Med den IT-utveckling som är skulle det
kunna vara mycket smidigare att arbeta på det sättet.
Det ser vi ju i regionen Västra Götaland. Trots att
vi har stora avstånd och 1,5 miljoner invånare växer
det fram ett bra samarbete där avstånden faktiskt inte
är så försvårande som man många gånger vill ut-
trycka.
Nu överlämnar jag med varm hand frågan till
statsrådet Ulrica Messing. Jag vill också att Ulrica
Messing tittar på hela landet. Jag vill att hon ser över
vart de statliga verken har lokaliserats och vilka om-
råden som fortfarande är vita fläckar som inte har fått
några resurser. Det är ju inte bara att få, utan det är
också att ge. Det handlar om att vara med och ut-
veckla något för hela Sverige inom det område man
bor. Jag tycker att det är en väsentlig fråga i det här
sammanhanget att man är med och utvecklar.
Anf. 36 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Olle Lindström har frågat mig vad jag
avser att göra för att motverka vad han, inspirerad av
en nyligen utgiven TCO-rapport, kallar
"enkelriktningen" i Sverige. Härmed avses att den
framtida regionala befolkningsutvecklingen, enligt
rapportens prognoser, kommer att leda till en allt
större koncentration av befolkning och verksamheter
till de tre storstadsregionerna och några högskolere-
gioner.
Låt mig först säga att jag, i likhet med Olle Lind-
ström, är mycket bekymrad över de ökade regionala
skillnaderna, bl.a. beträffande befolkningsutveckling-
en, som olika prognoser pekar mot.
Jag kan dock inte hålla med Olle Lindström om
att huvudorsaken till den negativa utvecklingen i
norra Sverige är regeringens och riksdagens ageran-
de. Tyvärr är det, enligt min mening, mycket starkare
krafter som till stor del bestämmer villkoren för nä-
ringslivet och därmed också på lång sikt befolknings-
utvecklingen. Den ekonomiska utvecklingen går
alltmer mot internationalisering och globalisering.
Detta leder till en, från tillväxtsynpunkt önskvärd,
ökad strukturomvandlingstakt, som dock samtidigt
utsätter näringslivet i många små och medelstora
orter för ökade påfrestningar. Många orter, som t.ex.
är beroende av en stor arbetsgivare eller där en stor
del av näringslivet fungerar som underleverantörer till
stora internationella företag, blir därmed alltmer sår-
bara.
Skillnaderna vad gäller befolknings- och syssel-
sättningsutveckling mellan framför allt Stockholms-
regionen och resten av landet har ökat på senare år.
Näringslivets utveckling är en viktig förklaring.
Samtidigt är det, enligt den regionalpolitiska utred-
ningen, till stor del frivilliga beslut som ligger till
grund för människors flyttmönster. Det är främst
unga människor som flyttar, och deras preferenser
tycks för närvarande i stor utsträckning vara storstä-
der och universitetsorter.
Olle Lindström tar även upp frågan om regler och
bidrag till enskild väghållning. Regeringen har tillsatt
en utredning med uppdrag att se över dessa. Utred-
ningen ska vara klar sommaren 2001. I uppdraget
ingår bl.a. att se över gränsdragningen mellan enskild
väg och allmän väg. Ett av syftena med utredningen
är att se till att de anslag som rör det lokala vägnätet
gör största möjliga samhällsekonomiska nytta. Efter
sedvanlig beredning av utredningens förslag kommer
riksdagen att få ta ställning till såväl ändringar av
regelverk som förslag till anslag.
Det är riktigt att den nuvarande ojämna utveck-
lingen mellan olika delar av Sverige riskerar att i
framtiden skapa ökade klyftor mellan människor och
regioner. Regeringen anser att hela landets resurser
ska tas till vara på ett sätt som främjar den samman-
lagda tillväxten. Under hösten 2001 kommer rege-
ringen att lägga fram en proposition som innehåller
en förnyad regionalpolitik för hela landet.
Anf. 37 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min
interpellation. Jag hoppas också att debatten ska bli
än mer klargörande.
Låt mig först säga att de synpunkter jag har tagit
upp i interpellationen gäller i stora delar av landet.
Men jag har valt specifikt Norrbotten eftersom det är
min valkrets.
TCO-rapporten Det enkelriktade Sverige kommer
egentligen inte med några nyheter. Att de regionala
skillnaderna ökar år från år konstaterade redan en
tidigare statlig utredning. Problemet är kanske att
skillnaderna accelererar. Det har dessutom i dagarna
kommit en utredning som Svenska Kommunförbun-
det, Landstingsförbundet och Industriförbundet har
tagit fram. Den heter Arena för tillväxt. Den exempli-
fierar också alla dessa skillnader som är ett stort pro-
blem.
Jag noterar att statsrådet är bekymrad över ut-
vecklingen, men det räcker inte enbart med att vara
bekymrad. Det måste vidtas åtgärder, och kraftfulla
sådana. TCO skriver: "Nu måste politikerna ta sitt
ansvar för att bryta enkelriktningen. Det är mycket
allvarligt, eftersom Sveriges välfärd och tillväxt i hög
grad avgörs av huruvida hela landet kan delta i ut-
vecklingen." Det är lätt att instämma i det som TCO
skrivet.
Statsrådet vill naturligtvis inte hålla med mig om
att det är regering och riksdag som bär ansvaret för
den negativa utvecklingen, det kan jag förstå. Men
jag hävdar fortfarande att det i vart fall har stor bety-
delse vilka beslut som fattas i denna kammare, men
också i Regeringskansliet.
Om hela landet ska kunna leva, som vi alla har
talat om, kan staten inte vara den som först avvecklar
verksamheter i glesbygden. Så var det ju under sane-
ringen av Sveriges ekonomi, vilken i och för sig var
nödvändig. Men det var i glesbygden som indrag-
ningar och nedläggningar skedde. Det gällde försva-
ret, polisen, tingsrätterna, skattemyndigheterna, pos-
ten m.m. De flyttades till i bästa fall länshuvudstäder-
na och i sämsta fall till regionscentra och storstäder.
Det här betyder mycket.
Ett sådant handlande skapar inte den optimism
och framtidstro som man vill ha och som också är
förutsättningen för att man ska få företagare att satsa,
för att människor ska vilja bo kvar i den del av landet
där det finns en hög arbetslöshet.
Vi har dessutom haft ständiga energi- och bräns-
leskattehöjningar samtidigt som vägnätet på grund av
bristande resurser hamnat under den s.k. skamgrän-
sen. Jag får kanske anledning att komma tillbaka till
just den delen.
När det gäller det här med regionalpolitiken hade
jag redan 1997 min första interpellationsdebatt med
dåvarande näringsminister Anders Sundström om
dessa frågor. I januari 2000 hade jag en interpella-
tionsdebatt med Björn Rosengren. Det visar att vi inte
har gjort som man har gjort i Norge och Finland där
man har värnat den del av landet som har stora svå-
righeter med bl.a. kargt klimat och långa avstånd.
I Norge, vårt västra grannland, har man genomfört
en reform som har gynnat inflyttningen till de norra
delarna medan vi i Sverige har en utflyttning. Jag
skulle vilja fråga: Nog måste väl ändå statsrådet ha
någon uppfattning om hur man ska kunna förändra
det här och förhindra den kantring av Sverige som
faktiskt pågår?
Anf. 38 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Jag börjar med att konstatera - också
kanske Olle Lindström och jag kan bli överens om
det - att människor flyttar av en rad olika skäl. De
flyttar för att de får ett nytt arbete, för att de ska ut-
bilda sig, för att de kanske söker en ny livsstil eller
för att de blir kära. Då kan vi fortsätta att fundera på
hur man kan uppmuntra människor att inte bara flytta
åt ett håll, till de stora städerna, utan också att någon
gång i livet flytta också åt det andra hållet.
Om vi vill att människor ska tycka att det är lätta-
re att flytta, inte bara till en storstad utan också från
en storstad till mindre orter eller till landsbygden, tror
jag att man måste fokusera politiken på vad som då
krävs. Vad förväntar sig människor på en ort för att
de ska tycka att de lever ett bra liv där? Det handlar
om vägar, om service, om affärer, om apotek, om
post, om dagis till barnen, om skola och om många
andra saker.
Jag tror att det är där som den nationella politiken
har det största ansvaret för att se till att det finns för-
utsättningar för alla våra regioner att ge människor
det som de förväntar sig av ett samhälle och en kom-
mun och det som de ställer krav på när det gäller
välfärd, kommunikationer, infrastruktur och utbild-
ning.
Sedan har all nationell politik också regionala ef-
fekter. Olle Lindström nämnde detta med långa av-
stånd. Det gäller en del orter i vårt land. Då kan vi
fundera över vad vi kan göra för att minska dessa
avstånd och skillnader. Kan man underlätta för de
människor som bor där på något sätt så att det blir
möjligt att bo och leva i hela vårt land? Det är jag
övertygad om. Där måste alla politikområden samar-
beta.
I höst kommer två stora propositioner som jag vet
är efterlängtade i många regioner i vårt land. Den ena
propositionen innehåller en ny regionalpolitik för
våra olika regioner, och den andra propositionen är en
infrastrukturproposition. Båda dessa delar måste
samarbeta och samverka om vi ska kunna skapa för-
utsättningar för tillväxt i hela landet.
Vi måste komma bort ifrån den debatt som ibland
kan tolkas som att det går att införa tvångsförflytt-
ning. Det tror jag inte att Olle Lindström vill, och det
är inte heller så enkelt. Att människor flyttar och att
vi rör på oss alltmer behöver bara inte vara negativt.
Det stora problemet är att samtidigt som många av
oss flyttar alltmer för arbete och utbildning föder vi
allt färre barn. Just den kombinationen slår väldigt
hårt mot många kommuner i vårt land, och inte minst
mot kommuner norr om Dalälven, där vi ser en nega-
tiv befolkningsutveckling och en utveckling som
innebär att de som bor kvar i dessa kommuner blir allt
äldre.
Det är klart att detta skapar problem för enskilda
personer, för kommuner och för näringslivet. Det är
svårt att förverkliga och genomföra de drömmar och
de idéer som man har. Då behövs nationell politik
såsom infrastruktur och utbildning, men det kan ock-
så behövas riktade åtgärder i form av en politik för
våra regioner för att stötta de idéer som ändå finns.
Anf. 39 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Vi är överens om att det är nödvän-
digt att människor flyttar, och det är givetvis bra. Det
vore naturligtvis ännu bättre om de flyttade åt båda
hållen. Jag kan instämma i mycket av det som Ulrica
Messing nu talade om. Men till syvende och sist be-
tyder vissa saker mer än andra i glesbygden. Vi talar
om avstånd och kallt klimat. Vi har nu väntat på pro-
positionen om en ny regionalpolitik i flera år, men det
ska jag inte belasta Ulrica Messing för.
Skillnaderna mellan de tre nordiska länderna är
stora. Norge på den västra sidan har noll i arbetsgi-
varavgift. Sverige, som ligger mittemellan, har 33 % i
arbetsgivaravgift. Finland på den östra sidan har 24 %
i arbetsgivaravgift. Det är klart att det är en väsentlig
konkurrensfördel för våra grannländer, och det får vi
väl gratulera dem till. Men då måste man försöka att
göra någonting åt det här. Jag anser att det var olyck-
ligt att regeringen tog bort de nedsatta sociala avgif-
terna. Man kan kanske lösa det på annat sätt, men det
var en signal om att Sverige inte prioriterar detta.
EU har ju träffat ett handelsavtal med Norge som
har detta system för arbetsgivaravgifter. Om det har
gått prestige i frågan eller inte kan jag inte svara på,
men något är det. Då måste man hitta någon annan
lösning för att komma till rätta med det här, för som
det nu är kan vi inte ha det.
Sedan har vi detta med vägarna. Chefen för Väg-
verkets norra region, Reyier, skriver i dag i en av
Norrbottens tidningar om problemet under rubriken:
Har man inte ens rätt att ha väg till sitt hem?
För några månader var Reyier ute och talade om
att det behövs 7 miljarder i Norrbotten och Väster-
botten för att man ska klara eftersläpningarna av våra
vägar. Vägarna i Norrbotten betyder oerhört mycket
för massaindustrierna och för skogsnäringen som
måste få fram virke. Det ska också vara färsk råvara
till industrierna. Detta har skapat ett stort problem.
När det är vägavstängningar på våren i sju veckor
innebär det stora svårigheter, det tror jag att Ulrica
Messing känner till.
Men då kan man inte vänta. Nu har vi väntat i två
år på infrastrukturpropositionen. I vårpropositionen
står det att det är en inriktningsproposition. Det tolkar
jag som att det inte kommer att bli några pengar förr-
än 2003 eller 2004. Det är mycket allvarligt för den
del av landet som har dessa bekymmer.
Fru talman! Sedan har vi som jag nämnde också
de höga energi- och bränsleskatterna som innebär att
ett hushåll i norra Sverige, med det klimat vi har där,
förbrukar ungefär dubbelt så mycket energi per år
som ett hushåll i åtminstone vissa delar av södra
landet. Då förstår man att det är en ganska väsentlig
skillnad. Dessutom kommer avstånden in i bilden.
Så min uppmaning till Ulrica Messing är att man
när nu den här regionalpolitiska propositionen kom-
mer verkligen tar hänsyn till dessa stora och viktiga
frågor. Vi har ju också det här med företagarna i
Norrbotten, framför allt östra Norrbotten, som har
aktualiserat dessa frågor. Jag hoppas verkligen att jag
får ett besked från Ulrica Messing om att man löser
det här.
Anf. 40 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! I stort sett tror jag att man kan säga
att all infrastruktur är en viktig investering för Sveri-
ges regioner. Genom bra infrastruktur - vägar, järn-
vägar IT och flyg - gör vi på olika sätt Sverige runda-
re. Vi ökar möjligheterna för människor att bo på en
plats, ha arbete på en annan och kanske utbilda sig på
en tredje, om man orkar med den pendlingen, om
infrastrukturen fungerar. Jag är medveten om dessa
behov och om de förväntningar som finns på in-
frastrukturpropositionen som kommer i höst.
När det gäller nedsättningen av socialavgifter är
det riktigt som Olle Lindström säger att vi har haft ett
sådant system under några år i Sverige att en del
verksamheter i vissa delar av landet haft en lägre
socialavgift med hänsyn till deras långa avstånd till
marknaden eller till deras svåra klimat. Den nedsätt-
ningen har aldrig godkänts av EU. Vi förhandlade
inte om den som ett undantag i och med medlemska-
pet. Den har därför under hela vår tid som medlem i
EU ständigt kritiserats.
Det gick inte i längden. Nu har kommissionen
gjort en prövning av nedsättningen där det för oss
handlade om att antingen få ett permanent undantag
så att vi kunde fortsätta ha denna nedsättning eller
avstå från den, att helt enkelt inte kunna tillåta den
längre.
Vi har varit nere från olika håll inom Regerings-
kansliet. Jag har själv varit nere och träffat kommis-
sionären Monti. Vi har argumenterat för varför vi har
haft nedsättningen och varför vi ansåg att den skulle
behållas. Kommissionen har gjort en prövning och
fattat ett beslut. Detta beslut innebär att det inte läng-
re är möjligt för oss att ha den typ av nedsättning av
socialavgifter som vi har haft tidigare.
Just därför tog jag initiativ till att bjuda in repre-
sentanter från de verksamheter och företag som hade
haft nedsättningen tidigare, för att tillsammans med
dem diskutera vad de själva såg framför sig som
möjliga alternativ till nedsättningen. Jag fick då en
rad olika konkreta förslag och idéer, och jag har för
avsikt att återkomma med förslag till en ersättning av
det gamla systemet i den regionalpolitiska proposition
som jag också lämnar i höst.
Anf. 41 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Statsrådet vet att det är delade me-
ningar om vad EU har för uppfattning i denna fråga.
Vi har ju fått - även jag - skriftliga svar på frågor till
EU-kommissionen. Jag vill inte ta upp denna debatt
mer än att jag ändå vill säga att de 8 % i nedsatta
arbetsgivaravgifter som vi har haft i stödområdet
mycket väl ryms inom minimireglerna gällande det
som EU över huvud taget inte bryr sig om. En möj-
lighet för regeringen hade varit att behålla detta. Nu
vet vi hur läget är. Jag hoppas att man hittar någon
form av lösning. Dessa 8 % gjorde oss åtminstone
konkurrensneutrala gentemot Finland - däremot inte
gentemot Norge.
Det här är en stor och viktig fråga. Om vi ska få
företagare i Norrbotten, i det inre Norrbotten, stö-
dområdet, att investera och tro på framtiden, att ha en
framtidstro som också präglar befolkningen i övrigt,
så tror jag att det är alldeles nödvändigt att göra något
åt det här. Jag har förstått att statsrådet också har den
uppfattningen. Men man får inte vänta. Precis som i
fråga om infrastrukturpropositionen och den regio-
nalpolitiska propositionen får det inte ta åratal, som
det nu har gjort. Det beklagar jag verkligen.
Men med de här påminnelserna kanske statsrådet
skyndar på. Vi hoppas nu att det här kommer tidigt i
höst.
Anf. 42 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Kenneth Lantz har frågat mig om vil-
ka åtgärder jag avser att vidta för att alla uttjänta
batterier ska samlas in.
Den nya batteriförordningen trädde i kraft den
1 januari 1998 och syftar till att förhindra utsläpp i
miljön av kadmium, kvicksilver och bly från batteri-
er. Förordningen har bl.a. inneburit att kommunerna
måste samla in samtliga batterier, dvs. inte endast de
miljöfarliga. Avgifterna för tillverkning eller import
av vissa farliga batterier har höjts avsevärt. Avgifter-
na används till att finansiera insamling, återvinning
och informationsinsatser. Avgifterna har medfört att
försäljningen av batterier innehållande kvicksilver
och kadmium minskat avsevärt i Sverige till förmån
för mindre miljöfarliga alternativ.
För större batterier som främst används inom in-
dustrin vet vi att insamlingsnivån ligger runt 90-
95 %. För småbatterier som används för konsumen-
tändamål är insamlingsnivån troligen avsevärt lägre.
Kenneth Lantz hävdar att endast ca 30 % av knapp-
cellsbatterierna innehållande kvicksilver och kadmi-
um lämnas i insamlingssystemen. Detta är en upp-
skattning som kan stämma, men eftersom batterier
har olika lång livslängd är det svårt att få fram tillför-
litlig statistik över hur stor andel av batterierna som
samlas in.
Erfarenheter både från Sverige och utlandet visar
att det är svårt att uppnå höga insamlingsnivåer för
uttjänta batterier som används för konsumentända-
mål. Det är viktigt att så långt som möjligt minimera
riskerna för att farliga ämnen sprids i miljön. Rege-
ringen verkar därför inom EU för att få till stånd en
utfasning av kadmium och kvicksilver i batterier. Det
finns i dag fullgoda alternativ för de flesta använd-
ningsområden. Vid sidan av att minska batteriernas
farlighet anser jag att det är viktigt att kommunerna
fortsätter sitt arbete med att tillhandahålla bra insam-
lingssystem för batterier. Det är också viktigt att
fortsätta med informationsinsatser för att uppmärk-
samma människor på hur viktigt det är att lämna
tillbaka uttjänta batterier.
I Batteriutredningens betänkande som låg till
grund för batteriförordningen framfördes ett flertal
argument mot införande av pantsystem för batterier.
Batterier kan inte enkelt jämföras med pant på för-
packningar. De kan ha en livslängd på upp till tio år,
vilket antagligen urvattnar pantens ekonomiska driv-
kraft. De många olika typer av batterier som finns på
marknaden gör att administrationen av panten skulle
bli mycket krävande.
Anf. 43 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för sva-
ret även om jag har en del ytterligare frågor omkring
detta.
Kvicksilver kan ge skador på i första hand cent-
rala nervsystemet och njurarna. Metallen anrikas i
muskulatur och nervsystem hos såväl människor som
djur. Trots att man i Sverige sedan länge har försökt
begränsa spridningen av kvicksilver finns det tyvärr
fortfarande uppemot 10 000 sjöar där kvicksilverhal-
ten i fisk är dubbelt så hög som det fastlagda gräns-
värdet. Gravida kvinnor och kvinnor som avser att
skaffa barn rekommenderas att avstå från att äta fisk
från dessa insjöar. Skälet är att det finns misstankar
om kvicksilver som kan ge fosterskador eller genetis-
ka skador.
Kadmium är ett exempel. Så gott som all kadmi-
um som människor och djur får i sig kommer ju via
maten. Där har det hamnat genom att växter tar upp
kadmium som tillförs jorden via konstgödning eller
utsläpp i luft och vatten. Blyet, som också anrikas i
lever, njure och mjälte, ger oss förhöjda blyhalter i
hjärnan.
Jag skulle vilja fråga miljöministern en sak. Mind-
re miljöfarliga ämnen är inte lika med helt oskadliga
ämnen för miljön. De miljöanpassade batterierna
innehåller mindre metaller, men de innehåller ändå
nickel, mangan och järn. Är det en risk som vi helt
ska bortse från? Jag undrar om miljöministern är helt
nöjd med den aktuella insamlingen. Besparar vi vår
natur kvicksilver och kadmium på ett adekvat sätt i
dag?
Anf. 44 BEATRICE ASK (M)
Fru talman! Det är alldeles klart, och där tror jag
att vi är överens, att det fortfarande är stora problem
med tungmetaller av det slag som vi diskuterar nu,
kvicksilver, kadmium och annat i naturen och i mil-
jön. Det är en av orsakerna till att vi i Sverige är
mycket aktiva när det gäller vår egen kemikaliepoli-
tik, i arbetet med att utforma och egentligen revolu-
tionera EU:s kemikaliepolitik och också genom att
aktivt driva en internationell kemikaliepolitik, där det
möte som ägde rum i våras i Nairobi i samband med
UNEP:s general council-möte innebar ett ganska stort
genombrott för detta tänkande, och där det möte som
äger rum i Stockholm i maj månad för att underteck-
na den nyligen färdigförhandlade POPS-
konventionen också är ett väldigt viktig inslag. De
risker som Kenneth Lantz pekar på måste vi tillsam-
mans försöka möta på alla möjliga sätt.
Sedan är då frågan: Kan vi göra mer när det gäller
insamling av batterier? Det är möjligt att vi kan göra
mer. Och jag utesluter inte möjligheten att ett pant-
system skulle kunna innebära en bättre lösning. Men
jag har ännu inte blivit riktig övertygad om att så är
fallet av de skäl som jag har pekat på i mitt interpel-
lationssvar. Där har jag naturligtvis haft stöd av den
diskussion som förs i den utredning som har gått
igenom detta område. Så än så länge tror jag att vi ska
förlita oss på arbetet med att eliminera farliga metal-
ler från batterierna så långt det är möjligt och se till
att vi har en ordentlig upplysningsverksamhet och ett
ordentligt tryck på kommunerna för att de ska svara
för en bra insamlingsverksamhet och för att i övrigt
föra en aktiv och progressiv kemikaliepolitik.
Anf. 45 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Jag delar ministerns uppfattning om
detta. Ministern framför att det är angeläget att vi får
ett gott resultat. För mig finns inget egenvärde i att
pantsätta någonting och arbeta med en massa pengar
som ska flyta mellan olika producenter och konsu-
menter. Erfarenheterna visar ändå att man kan påver-
ka konsumtionsbeteende. Det finns länder som är
mycket agressiva i sin marknadsföring av idéer och
driver fram vissa idéer genom marknadsföring i TV
och radio. Det skulle kunna vara en modell, och man
kanske inte behöver dra i gång en pantversion. Syftet
med mitt engagemang i denna fråga är naturligtvis
enbart att få vår miljö om möjligt något renare.
Vilka resultat tror ministern att det är möjligt att
uppnå när det gäller arbetet i EU? Rör det sig om ett
år, vilket nog är omöjligt, tre år, fem år eller tio år?
Vilken tid kan vi räkna med att det tar innan det vid-
tas några konkreta åtgärder på detta område? Det
skulle vara bra att avslutningsvis få ett sådant svar.
Jag vill också notera att det fungerar alldeles ut-
märkt när det gäller bilbatterier. Upp till 95 % plock-
as in. Och några som jag talade med sade att nästan
100 % plockas in. Vid ett och annat tillfälle finns det
bevis för att man har pantsatt dem mer än en gång.
Men det är ju inte tanken.
Vad jag nu är mest orolig för är de små batterier
som innehåller ytterst små mängder av dessa farliga
gifter. Hur ser ministern på en sådan marknadsbear-
betning via radio- och TV-mediet?
Anf. 46 BEATRICE ASK (M)
Fru talman! Jag tror också att informationsinsatser
kan vara bra att använda, eller rättare sagt, jag vet att
de är det. Vi har nyligen haft en informationssatsning
under namnet Hem till holken, som jag själv hade
glädjen att vara med och inviga. Enligt de bedöm-
ningar som nu kan göras har den gett ett ganska gott
resultat. Framför allt har den ökat medvetenheten om
batteriernas farlighet hos yngre människor, alltså
skolbarn.
I det sammanhanget vill jag gärna upprepa min
uppmaning till leksakstillverkare och till en av våra
vanligaste hamburgerkedjor, att sluta dela ut eller
sälja leksaker med inbyggda batterier, därför att det
innebär en speciell risk när man inte ens tänker på att
det finns batterier i leksakerna. Dessa leksaker hante-
ras sedan som vanliga leksaker och slängs och kom-
mer på det sättet ut i naturen.
När det gäller EU-arbetet jobbar vi nu med ett nytt
batteridirektiv inom EU. Där driver Sverige så hårt vi
orkar tillsammans med några likasinnade länder att
kadmium ska fasas ut. Vi menar nämligen att det
finns alternativ till detta. Jag hoppas att vårt arbete
leder till framgång, trots att det finns en hel del länder
som motsätter sig detta krav. På det sättet får vi na-
turligtvis fortsätta att arbeta, för att eliminera så
mycket som möjligt givet de tekniska förutsättningar-
na, men också försöka lägga tryck på industrin att
utveckla nya och mindre farliga batterityper och
samtidigt naturligtvis försöka åstadkomma informa-
tion till allmänheten, ha bra och effektiva insamlings-
system som gör att en större andel av batterierna
samlas in och slutligen naturligtvis ha kvar möjlig-
heten att utforma någon form av pantsystem, om vi
kommer fram till att det är rimligt.
En utredning ser nu över producentansvaret. Den
har också i uppdrag att se om man ska bredda produ-
centansvaret jämfört med nuvarande situation. Det är
möjligt att det också kan komma en och annan idé när
det gäller batterier i det avseendet.
Anf. 47 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Lena Ek har frågat statsministern på
vilket sätt regeringen arbetar för att Sverige ska kun-
na uppfylla sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet.
Vidare har Lena Ek frågat statsministern om han är
beredd att verka för ett program för systematisk in-
troduktion av biobränslen som drivmedel i Sverige
och EU samt om han är beredd att garantera en fort-
satt skattebefrielse för biodrivmedel intill dess att de
tagit över som drivmedel i Sverige. Avslutningsvis
har Lena Ek frågat om statsministern kommer att
verka för ett förändrat uppdrag till Exportkredit-
nämnden så att dess verksamhet mer kommer att
stödja export av miljövänlig teknik.
Interpellationen har överlämnats till mig för be-
svarande.
På frågan om hur regeringen arbetar för att Sveri-
ge ska kunna uppfylla sina åtaganden enligt Kyoto-
protokollet har jag tidigare här i kammaren sagt att
regeringen för en aktiv klimatpolitik. Det har bl.a.
kommit till uttryck i statsministerns uttalade ambitio-
ner vid partiledardebatten den 17 januari i år. Stats-
ministern aviserade då att regeringen kommer att
lägga fram en proposition i höst som baserar sig på
Klimatkommitténs föreslagna målsättning för Sverige
om att minska utsläppen med 2 % de kommande åren.
Detta innebär att Sverige har ambitionen att föra en
klimatpolitik som sträcker sig utöver kravet i Kyoto-
protokollet som detta har tagit sig uttryck i EU:s
bördefördelning, dvs. en möjlighet att öka utsläppen
med 4 % jämfört med 1990 års nivå.
Det finns naturligtvis, fru talman, oerhört mycket
mer att säga om vad vi nu gör inom klimatpolitiken
både nationellt i Sverige där inte minst satsningarna
på lokala investeringsprogram har gett positiva starka
resultat och i EU-samarbetet där vi nu är mitt uppe i
diskussionerna om EU:s klimatprogram och också
sjätte miljöhandlingsprogrammet där klimatfrågorna
är centrala. Det gäller också arbetet med EU:s håll-
barhetsstrategi. Som Lena Ek vet har jag också varit
mycket aktiv när det gäller diskussionerna för att
rädda det s.k. Kyotoprotokollet och den s.k. Kyoto-
processen.
Som svar på Lena Eks fråga om biodrivmedel vill
jag framhålla att redan i dag görs insatser i Sverige
för att introducera dessa drivmedel.
För att alternativa drivmedel ska kunna komma
till användning på längre sikt och i större skala krävs
att priset blir konkurrenskraftigt jämfört med priset på
konventionella fossila bränslen. Det finns därför ett
stort behov av forskning, utveckling och demonstra-
tion för att sänka kostnaderna för alternativa drivme-
del och för att öka effektiviteten i tillverkningspro-
cesserna. Detta görs bl.a. inom ramen för det energi-
politiska programmet. Målet är att före programperi-
odens slut år 2004 demonstrera etanolframställning
från cellulosaråvara i pilotskala.
EU-samarbetet är en utmärkt möjlighet att åstad-
komma långsiktiga lösningar. Miljö och klimat är ett
av de prioriterade områdena för Europeiska rådets
möte den 15 och 16 juni i Göteborg. Ett av Sveriges
bidrag till detta är att följa upp strategin för integre-
ring av miljö och hållbar utveckling inom transport-
sektorn. Nyligen antogs en resolution om detta. Den
innehåller en definition av vad hållbar utveckling
inom transportsektorn innebär, samtidigt som den
anger vissa prioriteringar. En av dessa prioriteringar
är att få fram en europeisk strategi för hur alternativa
eller förnybara drivmedel och ny teknik ska kunna
främjas på ett bättre sätt.
I vårpropositionen aviserar regeringen att vi har
för avsikt att stimulera en fortsatt introduktion av
biodrivmedel och i detta sammanhang fastlägga en
strategi för hur skattenedsättning av biodrivmedel ska
ske. En strategi angående detta ska vara klar till
sommaren. Jag kommer att aktivt delta i detta arbete
och försäkra mig om att det leder till avsedd mil-
jönytta.
Exportkreditnämnden, EKN, spelar en viktig roll
när det gäller att stödja export av miljövänlig teknik.
Nämnden sorterar under statsrådet Pagrotskys ansvar-
sområde men jag känner väl till att den sedan en tid
tillbaka driver ett aktivt miljöarbete. Nämnden har
fått regeringens uppdrag att införa miljöledningssys-
tem. Under våren 2000 presenterade EKN en miljö-
policy för garantigivning. Särskilt viktigt i miljöpo-
licyn är EKN:s ställningstagande för främjande av en
hållbar utveckling genom att lämna garantier för
export av projekt och produkter som är långsiktigt
hållbara ur miljösynpunkt samt för export av svensk
miljöteknik och svenskt miljökunnande.
Nämnden har förklarat att miljöpolicyn fortlöpan-
de ska utvecklas mot bakgrund av vunna erfarenheter
och den internationella utvecklingen samt att en
samlad översyn av miljöpolicyn ska göras under år
2001.
Anf. 48 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Kära åhörare! Jag har egentligen frå-
gat statsministern vad regeringen gör för att uppfylla
de åtaganden i Kyotoprotokollet som handlar om att
minska koldioxidutsläppen. Även om jag mycket
uppskattar miljöministern tycker jag att det är synd att
statsministern aldrig tar de övergripande frågorna.
När man diskuterar sådant här handlar det ju om
miljöpolitik, om ekonomisk politik och, ibland men
inte så ofta, om regionalpolitik men framför allt om
skattepolitik. Man får dock aldrig ett helt svar av en
fackminister, och så är det hela tiden, hur gärna mi-
nistern i fråga än vill. Det tycker jag är väldigt synd.
Det är alltså synd att man inte kan få ett samman-
hållet svar. Det var nämligen i det syftet som jag
ställde interpellationen till statsministern men jag får
väl ta detta styckevis och delt. Sedan får vi båda göra
det bästa av det hela.
Jag uppskattar miljöministerns ansträngningar för
att få USA att delta i de här diskussionerna - det är
förstås väldigt bra - och att miljöministern har dekla-
rerat att det kommer att bli ett förslag om utsläpps-
rätter, 2 %, som går utöver fördelningsbördan på EU-
nivå när det gäller dessa saker. Utredaren Olof Jo-
hansson tycker förstås också att det här är väldigt bra;
det är ju hans förslag. Jag vill deklarera detta som en
bas för diskussionen.
När det gäller samarbetet på EU-nivå finns det
dock några saker som jag tycker är bekymmersamma,
om nu målsättningen är att faktiskt minska koldioxid-
utsläppen. Först och främst driver ju Sverige inte en
gemensam beskattning inom EU-området när det
gäller miljöfrågor, något som väldigt mycket skulle
underlätta arbetet med att få ordning på situationen
för hela Europa - i varje fall för den del av Europa
där staterna är medlemmar i Europeiska unionen.
Sedan finns det två EU-direktiv som är bekym-
mersamma och som, menar jag, bromsar. I varje fall
bromsar regeringens användning av och hänvisning
till de här direktiven.
Först gäller det Auto-Oil-direktivet, som begrän-
sar inblandningen av etanol till bara 5 % men det går
att blanda i både 10 % och 15 %. Vad gör man nu
under ordförandeskapshalvåret för att rätta till detta?
Vidare gäller det mineraloljedirektivet. Där finns
det på skattesidan möjligheter till dispens för biod-
rivmedel. Det finns lite olika varianter men jag ska
inte gå in på detaljer. Där har det dock legat stilla.
Det har inte beviljats några dispenser på många år,
vilket är väldigt synd. Inte sedan år 1998 har rege-
ringen, enligt uppgift, beviljat någon ny dispens men
jag vet att bl.a. gotlänningarna förtvivlat har försökt
få till stånd en etanolfabrik i Roma på Gotland. Man
hade finansieringen klar men ville ha dispens, något
som man inte fick. När det gäller det sista dispensbe-
slutet från regeringen, vilket togs år 1999, är det vik-
tigaste skälet som redovisas faktiskt de statsfinansi-
ella konsekvenserna. Man säger att detta kan bli för
dyrt.
Den motiveringen är enligt min mening inte läng-
re hållbar, vare sig miljömässigt eller ekonomiskt,
utan det är ett gammaldags sätt att se på saken. Ut-
vecklingen av ny teknik förhindras. Det gäller också
möjligheterna att utveckla system för distribution av
biodrivmedel och teknisk utveckling samt markna-
dens vilja att investera i den här nya tekniken. Det är
ett mycket stort bekymmer att regeringen har denna
inställning i frågan.
Jag skulle också vilja höra hur regeringen själv
lever upp till sina miljökrav eftersom jag har hört
statsministern i regeringsförklaringar tala om att man
ska nå det gröna folkhemmet. Jag skulle t.ex. vilja
fråga hur många bilar i Regeringskansliet som går på
alternativa drivmedel. Det skulle vara intressant med
en diskussion om hur man i praktiken lever upp till
sina höga principer.
Anf. 49 KALLE LARSSON (V)
Fru talman! Jag tycker att det är lite tråkigt att Le-
na Ek hellre skulle vilja diskutera med statsministern
än med mig, men jag får väl finna mig i att det är på
det sättet.
Vidare företräder jag här inte bara Miljödeparte-
mentet utan hela regeringen. Dessutom är det så med
miljöpolitiken, som Lena Ek mycket väl inser, att jag
är tvungen att svara för en väldig massa olika områ-
den. Jag skulle tro att 80 % av alla frågor från väljare,
allmänhet och journalister handlar om sådant som
gäller andra områden än miljöpolitiken. Jag har en
viss vana vid detta. Jag tror att jag nog kan ge ett
tämligen sammanhållet svar, som bygger på hela
regeringens uppfattning.
Lena Ek pekar på två direktiv som är lite proble-
matiska inom EU. Auto-Oil-direktivet förbjuder oss
att tillåta en högre inblandning än 5 % eller en lägre
än 85 %. Det är ett problem, och vi har försökt åstad-
komma en möjlighet till högre procentuell inbland-
ning. Vi driver nu aktivt att nästa revidering av Auto-
Oil-direktivet ska innebära sådana möjligheter inom
ramen för vad som är tekniskt acceptabelt. Det finns
fortfarande en del motorer som inte klarar vilken
inblandning som helst.
Vi får än så länge trösta oss med att den etanol
som vi har går åt. Det innebär att vi får samma kli-
mateffekter om dubbelt så många bilar kör med 5 %
inblandning som om hälften så många kör med 10 %
inblandning. Med en på sikt ökad tillgång till etanol
är det bra om vi kan förändra denna procentuella
gräns.
Också när det gäller mineraloljedirektivet skulle
vi gärna se en förändring som gynnar förnybara
bränslen. Jag tror att det kan ligga i förlängningen av
det som vi nu håller på med när det gäller hållbarhets-
strategi och när det gäller det sjätte miljöhandlings-
programmet att nå därhän.
Dessutom har vi nu sagt, vilket framgår av inter-
pellationssvaret, att vi kommer att utarbeta en strategi
för introduktion av sådana här bränslen som ska vara
klar till sommaren. Det var egentligen det som var
huvudmotivet till att vi sade nej till några ansökningar
om dispenser för inte tre år sedan utan drygt ett år
sedan.
Vad gäller hur regeringen lever själv får jag väl
erkänna att vi inte är så duktiga på att ha biobränsle-
drivna bilar i Regeringskansliet. Det är kanske det
som är huvudanledningen till att jag så ofta jag kan
förlitar mig till cykeln som färdmedel.
Anf. 50 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Det är efter den avslutningen frestan-
de att säga att miljöministern är ute och cyklar, men
frågan är ju, även om det nu gäller miljöansvarsom-
rådet: Varför står det i finansplanen från i höstas att
biodrivmedel ska ingå i skattebasen, när ni lägger en
död hand på utvecklingen inom det här området?
Varför använder man inte möjligheten att ge dispen-
ser från mineraloljedirektivet för att få i gång olika
anläggningar som producerar alternativa bränslen?
Jag tycker att det är två väldigt viktiga frågor.
Min tredje fråga i den här debatten blir: Hur ser
miljöministern på regeringens gamla beslut att
"allvarliga statsfinansiella konsekvenser" gjorde att
man har avslog den sista ansökningen om skattebefri-
else i juli 1999? Jag tycker att det skulle vara intres-
sant att få reda på det, fru talman.
Anf. 51 KALLE LARSSON (V)
Fru talman! Nu är det så väl beställt - och därför
såg jag alldeles särskilt fram mot den här debatten -
att vi sedan dess har fått en ny vårproposition. Där
finns inte den mening som Lena Ek nu väl får sluta
att hänvisa till med. Formuleringen i den förra propo-
sitionen refererade till en text inne i propositionen på
ett sådant sätt att den har kunnat användas på det vis
som Lena Ek och många andra centerpartister har
gjort. Jag betraktar den som något av ett olycksfall i
arbetet. Vi har nu lämnat den formuleringen, och vi
har nu formuleringar som visar att vi utarbetar en
strategi och funderar på vilket sätt detta kan hanteras i
relation till mineraloljedirektivet, som är det bästa.
Det finns två olika möjligheter att få dispens från det
direktivet. Jag tycker att detta är klara besked om att
vi fortsatt har en mycket aktiv inställning till de här
frågorna.
Strävandena att utarbeta en strategi var den hu-
vudsakliga anledningen till att vi inte fattade några
beslut om de projektdispenser som fanns på bordet
för drygt ett år sedan. Det är möjligt att det finns
formuleringar som säger att det här kan vara ett stats-
finansiellt problem, och det är klart att om man släp-
per fritt fram för alla tänkbara projektdispenser, är det
möjligt att miljönyttan inte motsvarar skattebortfallet.
Också det är en orsak till att vi behöver en strategi. Vi
behöver titta på miljönyttan av de här olika bränslena
för att komma rätt i besluten om projektdispenser.
Anf. 52 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! En av de stora nyheterna i VÅP:en
som kom i förra veckan var den lilla anteckningen på
s. 142 om utarbetande av en strategi för alternativa
drivmedel. Jag tycker att den var väldigt bra. Jag ser
det som en stor framgång, lite grann som ett resultat
av de debatter som bl.a. vi två har haft i den här
kammaren. Det är självklart väldigt roligt.
Jag tycker också att det är väldigt kul att höra
miljöministern kalla den som jag anser väldigt olyck-
liga formuleringen och pekpinnen i höstens finans-
plan ett olycksfall i arbetet. Problemet är att andra
ministrar har sagt precis så som det stod i den. Ord-
föranden i finansutskottet har sagt att man absolut står
fast vid den formuleringen. Det ska bli intressant att
följa den fortsatta kampen om hur det här ska definie-
ras.
Jag tycker själv att det är väldigt olyckligt att den
meningen infördes. Jag vet att den har fördröjt inves-
teringar på det här området och orsakat stor tveksam-
het i industrin. Det krävs ju stora pengar för att starta
någonting nytt.
Det är vidare så att man måste beräkna ekonomi
på ett avvikande sätt när det gäller miljöfrågor och
sätta en prislapp också på skador på miljön. Jag hop-
pas, ärligt talat, att den gammaldags värdering som
återspeglas i regeringsbeslutet från juli 1999 ska
försvinna och att detta blir väldigt tydligt i strategin.
Jag har i andra utskottstexter också sett att man
tror att det är för dyrt att släppa fram biobränslen. Jag
tror helt annorlunda. Jag menar att det är nödvändigt
och skapar jobb och en bättre tillväxt i vårt land, för
att inte tala om hur det återverkar på balansen i utri-
keshandeln. Framför allt bidrar det till att förbättra
miljön inte bara här utan på många andra ställen i
världen, dit vi faktiskt kan exportera om Exportkre-
ditnämnden sköter sig väl fortsättningsvis.
Anf. 53 BEATRICE ASK (M)
Fru talman! Jag är naturligtvis väldigt glad över
att vi är överens om att det är ett bra initiativ som
regeringen nu har tagit att utarbeta den här strategin
och att vi ska kunna ha den här strategin på bordet
tämligen snart.
Jag håller fullständigt med Lena Ek om att vi ska
ha prislappar på miljöskador. Jag sade så sent som på
en konferens i går att om det är någonting som man
skulle kunna göra i ett slag för att få till stånd en
ordentlig vändning när det gäller inte minst de glo-
bala miljöproblemen, är det att ta bort alla de subven-
tioner som i dag finns i världen. Jag tror att det hand-
lar om 100 miljarder dollar i subventioner av fossila
bränslen. Dessutom borde man introducera bra inci-
tament för introduktion av förnybara bränslen.
Det är klart att det som jag tror om världen tror
jag också om Sverige. Det verkar alltså som om vi är
ganska överens också om detta. Tyvärr är vi väl inte
överens - det beklagar jag - om andra åtgärder. Jag
tänker nu närmast på lokala investeringsprogram, där
vi har stött olika insatser inklusive förnybara bränslen
på ett sätt som gör att vi nu kan hävda att vi har
minskat koldioxidutsläppen med ungefär 2 ½ % bara
genom de här programmen. Jag nämnder det som ett
exempel på att vi får hitta flera olika framgångsvägar
när vi nu ska försöka göra allvar av vårt commitment
eller åtagande enligt Kyotoprotokollet.
Anf. 54 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Hans Stenberg har frågat vad jag av-
ser att vidta för åtgärder för att påverka övriga EU-
länder så att bunkerolja av miljöklass 1 blir tillgänglig
i alla Europas hamnar.
Sverige lägger stor vikt vid arbetet med ekono-
miska styrmedel för att komma till rätta med luftföro-
reningar från sjöfarten. Det svenska systemet med
miljödifferentierade farledsavgifter är unikt i världen.
Ca 1 500 fartyg har lämnat intyg om att de använder
lågsvavligt bränsle. En annan åtgärd som kan nämnas
är s.k. restitution för installationer av miljövänligare
avgasrening och motorer.
En översyn som gjorts av dessa miljödifferentie-
rade sjöfartsavgifter visar att de är en stor framgång.
Med den positiva utveckling som konstateras redan
efter ett par år bedömer Sjöfartsverket att det bör vara
möjligt att uppnå en 75-procentig reduktion av sva-
vel- och kväveoxidutsläppen från sjöfarten i Sverige.
För att öka tillgängligheten av bunkerolja av god
miljökvalitet i andra europeiska hamnar är det viktigt
att efterfrågan av en sådan produkt stimuleras. I flera
länder diskuteras nu olika sätt att ekonomiskt stimule-
ra miljöförbättringar inom sjöfarten. Europeiska
kommissionen utreder frågor om ekonomiska styr-
medel för att minska sjöfartens luftföroreningar. Vid
sidan av ekonomiska styrmedel är en annan viktig
åtgärd för att öka efterfrågan att verka för en högre
medvetandenivå om miljökonsekvenser av transpor-
ter. Det pågående arbetet inom EU med att integrera
miljötänkande i samtliga politikområden utgör en
viktig del i ett sådant arbete. Denna s.k. sektorsinteg-
ration är en viktig förutsättning för att effektivt kunna
hantera frågor som den om tillgänglighet av drivme-
del med så god miljökvalitet som möjligt i ett euro-
peiskt sammanhang. Sverige har varit pådrivande i
denna process som tar sin utgångspunkt i Amster-
damfördraget och besluten från toppmötet i Cardiff
1988. En viktig del i denna process är det förslag till
strategi för hållbar utveckling som EU-kommissionen
kommer att lägga fram till toppmötet i Göteborg i
juni i år. Sverige verkar för att Europeiska rådet ska
anta en strategi som innebär konkreta förslag till hur
EU:s politik ska inriktas mot hållbar utveckling.
Transportpolitiken är en viktig del av denna strategi.
Som ett led i detta bör nämnas att transportminis-
terrådet den 5 april i år antog en resolution om integ-
rering av miljöfrågor och hållbar utveckling i trans-
portpolitiken. Resolutionen innehåller bl.a. vissa
prioriteringar för de närmaste åren. En av dessa prio-
riteringar är att få fram en europeisk strategi för hur
ny teknik och förnybara drivmedel ska kunna främjas
på ett bättre sätt.
Anf. 55 BEATRICE ASK (M)
Fru talman! Jag får börja med att tacka miljömi-
nistern för det positiva svaret på min interpellation.
Det är bra att regeringen arbetar aktivt med frågorna
gentemot övriga länder i Europa. Det händer faktiskt
en del. Men det kan inte hjälpas att man blir frustre-
rad. Det känns som om det går sakta.
Sjöfarten borde vara helt överlägsen andra trans-
portmedel ur miljösynpunkt. Ur energiförbruknings-
synpunkt är den helt överlägsen, speciellt när det
gäller flöden av tungt gods. Tyvärr finns det mycket
av dåliga oljor. Det finns få fartyg med katalysatorer.
Det gör att sjöfarten, i stället för att vara vårt mil-
jövänligaste transportmedel, i dag är ett stort mil-
jöproblem. Sjöfarten är i många fall inget bra alterna-
tiv ur miljösynpunkt.
Vissa rederier har installerat katalysatorer på sina
fartyg och använder bunkerolja av miljöklass 1. När
fartygen är utrustade på det viset är det faktiskt det
absolut bästa sättet att transportera. Det är viktigt att
stimulera fler redare att utrusta sina båtar med kataly-
satorer. Tyvärr har de redare som har katalysatorer på
sina fartyg ett elände att få tag i olja av rätt kvalitet,
även i Europas största hamnar. Det är ett stort be-
kymmer.
Ett annat problem, även om det inte är lika akut,
är att den miljövänliga bunkeroljan är betydligt dyra-
re än den högsvavliga oljan. Det blir dubbla konkur-
rensnackdelar: dels högre priser, dels administrativt
krångel för att få tag i olja av rätt kvalitet.
Allt som har gjorts i form av differentierade far-
ledsavgifter osv. är bra för miljön. Men om vi ska få
ned utsläppen till en acceptabel nivå måste vi se till
att de rederier som satsar på miljövänlig teknik inte
missgynnas. Den situationen har rått i ett par års tid,
och det blir inte bättre. Jag hoppas verkligen att rege-
ringen kan sätta in ordentliga insatser och försöka
påverka andra länder att utvecklas i miljövänlig rikt-
ning.
Anf. 56 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Jag tycker på samma sätt som Hans
Stenberg att det går fruktansvärt långsamt på detta
område, liksom på många andra. Man tycker att det
finns enkla lösningar. Ändå tar det väldigt lång tid.
Det finns tre huvudmöjligheter för att arbeta vida-
re. För det första kan man försöka sprida systemet
med hamn- och farledsavgifter till andra länder. Det
innebär att det blir billigare för redarna att använda
bra miljöbränslen. Orsaken till att det är dyrare i dag
är naturligtvis att mycket små kvantiteter efterfrågas.
Om man kan få upp efterfrågan genom olika stimu-
lanser kommer priset på bunkeroljan att gå ned.
För det andra kan man fortsätta arbeta i enlighet
med vårt arbete för EU:s svaveldirektiv. Där finns
bestämmelser om att bränslen som omfattas ska ha en
svavelvikt under 0,2 %. Det finns ett fartygsbränsle,
marint dieselbränsle, som omfattas av direktivet. Här
har kommissionen i direktivet uppmuntrats att åter-
komma med förslag på åtgärder för att minska utsläp-
pen i övrig marin olja. Man arbetar med det för när-
varande inom ramen för det som kallas CAFE, Clean
Air for Europe-programmet.
Den tredje framgångsvägen är att arbeta vidare
inom IMO, den internationella sjöfartsorganisationen.
Där har Sverige varit starkt drivande i arbetet med
den sjätte bilagan till sjöfartens miljökonvention, den
s.k. Marpol, som behandlar utsläpp till luft. Där finns
ett generellt tak på 4,5 viktprocent svavel. Bilagan
innebar dessutom att Östersjön har utsett till ett speci-
ellt kontrollområde med en högsta tillåten svavelhalt i
bunkerolja på 1,5 viktprocent. Sverige driver med
god framgång att även Nordsjöländerna ska omfattas
av begränsningarna.
Tyvärr måste den sjätte bilagan, som skulle vara
ett stort steg på vägen mot det som Hans Stenberg
och jag är ute efter, ratificeras av 15 stater, minst
50 % av världshandelstonnaget. För närvarande har
endast Sverige, Norge och Singapore, 9 % av världs-
handelstonnaget, ratificerat bilagan. Vi försöker att
driva på övriga EU-länder att ratificera. Det verkar
som om det arbetet ska kunna ha framgång. Men det
tar lång tid, som jag sade i inledningen och som Hans
Stenberg också var inne på. Det gäller tyvärr det
mesta av internationellt miljösamarbete.
Anf. 57 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Det känns roligt att miljöministern
och jag är så överens i frågan. Bara för att understry-
ka hur viktigt det är vill jag peka på att vissa färjere-
derier har ställt av katalysatorerna på sina båtar, där-
för att de inte ser någon konkurrensfördel i att använ-
da den miljövänligaste tekniken. De sparar pengar
genom att ställa av katalysatorerna. De slipper
krånglet med att få tag i bränsle av god kvalitet och
kan dessutom köra båtarna billigare. Det är en ut-
veckling som är alldeles på tok.
Det är få rederier som har den här typen av kata-
lysatorer på sina fartyg. Om man inte ser till att det
finns diesel av rätt kvalitet i hamnarna får de egna
fartygen en konkurrensfördel. Jag tror inte att länder-
na medvetet planerar det. Men det blir så i praktiken,
att fartygen i de egna länderna får en konkurrensför-
del genom att man inte ser till att det finns miljövän-
liga alternativ. Så här kan vi inte ha det.
Jag hoppas och har förtröstan om att miljöminis-
tern med kraft driver de här frågorna framöver.
Anf. 58 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Runar Patriksson har frågat mig om
regeringen och jag är beredda att diskutera möjlighe-
ten att införa någon form av tidsgaranti för beslut i
överklagade ärenden.
Inledningsvis vill jag säga att jag naturligtvis delar
Runar Patrikssons uppfattning att det är av stor bety-
delse att överklagade ärenden handläggs så snabbt
som möjligt. Det är viktigt för enskilda att få besked i
frågor som ofta rör personliga eller ekonomiska för-
hållanden. Det är emellertid även viktigt att hand-
läggningen sker noggrant och att underlaget lever upp
till de krav som rättssäkerheten ställer.
När förvaltningsmyndigheter handlägger förvalt-
ningsärenden gäller förvaltningslagen. Enligt den ska
varje ärende där någon enskild är part handläggas så
enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säker-
heten eftersätts. Bestämmelsen beaktas även vid
handläggningen av regeringsärenden.
En enkel, snabb och rättssäker handläggning ef-
tersträvas alltså vid all handläggning av förvalt-
ningsärenden. Deras karaktär är dock mycket skiftan-
de. Vissa ärenden är tämligen enkla, medan andra är
komplicerade. I många fall måste yttranden genom
remiss inhämtas, rättsfrågor och tekniska frågor utre-
das osv. Hur lång tid detta tar är naturligtvis beroende
av vilka svårigheter som visar sig i de olika ärendena.
Det skulle därför vara mycket svårt att på förhand
sätta upp en generell tidsram inom vilken överklaga-
de ärenden alltid skulle vara avgjorda. Enligt min
mening finns det därför inte behov av att införa någon
ytterligare regel utöver den nu gällande mycket vikti-
ga bestämmelsen i förvaltningslagen om snabb och
rättssäker handläggning av ärenden.
Det ställer naturligtvis också stora krav på t.ex.
mig som minister att försöka se till att vi har en snabb
och effektiv handläggning på mitt departement. Det
är ett krav som jag har arbetat en hel del med.
Anf. 59 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Jag tackar för svaret även om jag kan-
ske inte är helt nöjd. Om jag är nöjd kanske inte spe-
lar så stor roll. Jag har skrivit denna interpellation till
ministern med anledning av vissa ärenden vars exis-
tens ideligen påtalas för oss riksdagsledamöter.
Jag ska komma in på frågan varför dessa ärenden
blir så irriterande. Det handlar ofta om glesbygdens
och landsbygdens möjlighet att försöka klara sig
själv. Vi vet att regionala stöd, kommunala utjäm-
ningar och sådant skapar debatt i kammaren. Det är
inte alltid så lätt att få medel fördelat till sådana sa-
ker.
När det kommer fram förslag som innebär att man
försöker göra någonting för att klara sig själv stoppas
dessa. I min interpellation till miljöministern har jag
lämnat ett exempel på ett enda ärende. Det gäller ett
ärende i min hemkommun. Nu är det inte det ärendet
vi ska debattera i dag. Men man måste ju ha något
exempel.
Anledningen till att jag tar upp detta ärende är att
man på departementet säger att orsaken till att det inte
blir besvarat är att det ligger många fler ärenden som
är ännu äldre. Jag har ärendet med mig här. Det gäller
Lennart Hard från Sillerud i min hemkommun År-
jäng. Det ärendet är överklagat den 17 augusti 1998.
Jag kan lite om det här ärendet. Jag har talat med
byggnadsnämnden och kommunstyrelsen i Årjängs
kommun. Det är ett ganska litet ärende. För ministern
och departementet borde det vara det. Men det är ett
stort ärende för Årjängs kommun och för möjligheten
att kunna skapa någonting själv.
Jag har varje månad under ett års tid påtalat ären-
det för handläggare på departementet. För ett år sedan
besöktes kommunen i detta ärende. Men fortfarande
har inget besked kunnat ges. Det är det senaste be-
skedet för tre veckor sedan.
Jag vill nämna ordet ovanifrånperspektiv, som jag
tror att Miljödepartementet ska tänka på. Det gäller
strandskyddsfrågor, naturvårdsområdesfrågor och
rovdjursfrågor. Människor som bor i glesbygd och
landsbygd som ska försöka att klara sig själva utsätts
ofta för problem när de ska försöka att klara sig själ-
va.
Ovanifrånperspektivet känns många gånger svårt.
De som sitter i den byggnadsnämnd som återkommer
till ärendet med Lennart Hard är mycket frågande
inför varför det inte kommer något svar efter tre år.
Alla har skrivit att de anser att ärendet är enkelt och
borde kunna godkännas.
I den byggnadsnämnden sitter socialdemokrater,
folkpartister och personer från samtliga partier som är
representerade här i riksdagen. De kan inte riktigt
förstå att man inte kan få ett svar inom rimlig tid.
Mitt krav på en garantitid för överklagade ärenden
borde vara rimligt. Om mitt i interpellationen före-
slagna tremånadersperspektiv är kort, varför då inte
sex månader i stället, med en skyldighet att anmäla
varför man inte svarar?
Jag anser att det är rimligt med en garantitid. Det
ska bli intressant att höra vad ministern har för skäl
till att det inte ska gå. Är det rimligt, ministern, med
tre års betänketid?
Anf. 60 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Jag vill visst se Runar Patriksson
nöjd. Jag tycker att värmlänningar nästan har en all-
män plikt att vara nöjda, belåtna, glada och goda.
Jag håller med om att tre år är lång tid för ärendet.
Det beror på speciella förhållanden. Det är inte något
litet enkelt ärende, även om det kan tyckas så för dem
som är närmast berörda.
Nu tror jag att Runar Patriksson kommer att få be-
sked i ärendet inom en väldigt kort tid. Jag får se om
Runar Patriksson också är nöjd med det besked som
kommer att lämnas i det speciella ärendet.
Runar Patriksson tar upp en fråga som har bekym-
rat mig en hel del. Det är resonemanget om ovani-
frånperspektivet. Jag är inte riktigt säker på att jag vill
följa med i det resonemanget.
Runar Patriksson nämner också som exempel
rovdjursfrågorna. Jag har varit i elden en hel del när
det gäller ett av våra vanligaste rovdjur, och förresten
allihop. Jag har mött detta argument också när jag har
diskuterat snöskoterfrågan i Kebnekaisefjällen med
norrbottningarna.
När man inte får sin vilja fram är det väldigt lätt
att hitta förklaringen om ovanifrånperspektiv. Det
talas mycket om nollåttor. Det beskrivs hur vi sitter
världsfrånvända utan kontakt människors vardag och
fattar våra beslut i våra elfenbenspalats.
Jag tycker att det resonemanget är lite farligt.
Vargfrågan bygger i grund och botten på rov-
djurspropositionen. Såvitt jag vet fick den vad gäller
de väsentliga sakerna ett mycket brett stöd i Sveriges
riksdag av representanter från hela landet. Det fanns
ganska små minoriteter som hade andra uppfattning-
ar, t.ex. när det gäller etappmål för vargar och annat.
När jag diskuterar snöskotrar med mina vänner i
Norrbotten och i Kiruna gör jag det med utgångs-
punkt från ett riksdagsbeslut, som jag tror var enhäl-
ligt, om hur vi ska se på möjligheten att bevara områ-
den i Norrbotten från snöskoteråkning. Också där står
riksdagsmän bakom, representerande hela landet och
alla olika partier och landsdelar.
Det är möjligt att det lite grann är en demokra-
tifråga hur man beskriver sådana frågor. Jag känner
mig inte särskilt träffad av bilden att jag utan att ha
någon förståelse eller kunskap om människors vardag
sitter och fattar mina beslut. Jag har verkligen stora
ambitioner att sätta mig in i hur människor ser på
vargar, oavsett om de är positiva till vargar eller ne-
gativa till vargar. Jag försöker att grunda mina beslut
på att ordentligt förstå människors synpunkter på
detta.
Det är inte heller så att alla människor i Årjängs
kommun vill komma åt vargarna till varje pris. Jag
har fått en mängd reaktioner från människor i gles-
bygd och i vargbygder som tvärtom uttrycker sin
stora tacksamhet för att jag har engagerat mig i frå-
gan. Samma sak gäller även andra frågor som handlar
lite grann om glesbygd och där det är lätt för dem
som vill ha en särskild linje att tala om ovanifrån-
perspektiv.
Anf. 61 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Det blev ju en intressant debatt när vi
också fick rovdjursfrågan på bordet i frågan om ga-
ranti för byggärenden. Men ministern kanske ändå i
sitt sista inlägg kan säga någonting om möjligheten
av en sådan garanti.
När det gäller ovanifrånperspektivet måste jag få
möjligheten att säga till miljöministern att vi i Folk-
partiet har ett program som heter Bo där du vill. Där
säger vi: Flytta ned besluten som gäller strandskydd,
skoterleder och vandringsleder samt rovdjursfrågan
på en lägre nivå! Naturligtvis kan vi anta övergripan-
de mål om t.ex. rovdjursfrågan, men sedan tror jag att
detta ska hanteras av folket som är berört.
Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen här
för protokollets del: Den motion som jag skrev här i
riksdagen i rovdjurs- och vargfrågan är antagen, exakt
likadan, som 41:0 i Årjängs kommuns kommunfull-
mäktige. Det är inget påhittat. Jag är ingen rovdjurso-
vän, men vi som lever och bor mitt bland de 100
vargar som vi nu tror finns anser kanske att det just
för tillfället inte finns plats för fler.
Kanske vi också ska ta en sista diskussion om
byggärendena, där ministern enligt svaret säger -
vilket jag tycker är så bra - att det är viktigt för den
enskilde att få besked i frågor som ofta rör personliga
ekonomiska förhållanden. Det gäller ekonomiska
förhållanden för den enskilde och det gäller för en
kommun att försöka klara sig själv. Därför är frågan
om garantimöjligheten, dvs. att ett departement inte
ska kunna ligga på ett ärende i mer än tre år, så viktig.
Anf. 62 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Vi är överens om att det är viktigt att
få ett bra, snabbt och säkert avgörande i de här frå-
gorna. Jag har också jobbat aktivt på departementet
för att bringa ned tiderna, och jag tror att vår ärende-
balans har minskat med 50 % i år jämfört med förra
året. Vi är bäst - åtminstone näst bäst - bland depar-
tementen i det avseendet.
Men det är en annan sak att införa en garanti. Jag
tycker att jag ganska väl har argumenterat mot garan-
tin i mitt interpellationssvar. En sådan garanti kan
t.ex. inte ta hänsyn till att det finns ärenden som
måste ta längre tid, som måste lösas efter det att man
har haft syn och som man måste kommunicera med
olika personer om. Det är ett ganska komplicerat
förfarande, där man måste kommunicera med de
andra om varje ny synpunkt från en av de inblandade.
Man måste sedan ge dem tid att komma tillbaka med
sina svar på detta.
Jag tror alltså att en sådan här garanti rakt över x
månader blir ett väldigt trubbigt instrument. Men jag
är beredd att fortsätta att arbeta för att minska bered-
ningstiderna för överklagandeärenden, och jag hoppas
att dessa mina fortsatta ambitioner kommer att göra
Runar Patriksson nöjd och belåten så småningom.
Dessutom vill jag tillägga att det inte bara är
Folkpartiet som säger att man vill flytta ned besluten
på en lägre nivå. Det vill naturligtvis jag också. Men
det finns områden där vi inte kan göra det därför att
vi vet att resultaten i så fall blir tveksamma. Även
Folkpartiet och Runar Patriksson menar förstås att det
finns beslut som måste fattas på nationell nivå. I detta
avseende, när det gäller rovdjurspolitiken, har vi
också sagt i propositionen att när vi har nått etapp-
målet så kan vi börja diskutera en mer decentraliserad
förvaltning av t.ex. vargstammen. Då har vi en grund
för att flytta ned besluten på lägre nivå som vi saknar
i dag, när vi fortfarande har en liten - om än snabbt
växande - vargstam.
Anf. 63 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Jag tackar miljöminister Kjell Lars-
son för debatten, som blev intressantare än jag hade
trott. För att man inte ska behöva känna en liten till-
fredsställelse med detta snack om ovanifrånperspek-
tiv så vågar jag också påstå att jag inte tror att det är
någon fara med att låta regionala myndigheter besluta
om strandskydd, om skoterleder och om vandringsle-
der. Det vet en kommunpolitiker från en kommun
med 100 mil stränder och mycket vandringsleder. Det
där klarar de av själva!
Om rovdjuren ska överleva och ha det bra så tror
jag att de får det bäst om man får ta ansvaret för deras
fortsatta levnad på den regionala nivån.
Anf. 64 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Jag hoppas att vi snart kommer till en
situation där vi kan göra en sådan decentralisering när
det gäller vargarna.
Skoterfrågan - hur man kan använda skotern - är
redan decentraliserad, frånsett att riksdagen har sagt
att vissa områden är av ett sådant nationellt intresse
att vi där inte ska ha skoter. Där finns det begräns-
ningar för vad man kan göra nationellt, och såvitt jag
förstår är det nödvändigt att ha den typen av begräns-
ningar.
Jag måste sluta med att säga att jag i motsats till
Runar Patriksson inte är förvånad över att debatten
har varit intressant - det tänkte jag att den skulle bli
den dag som jag såg att jag skulle få föra en interpel-
lationsdebatt med honom. Tack!
Anf. 65 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig
om vilka åtgärder jag tänker vidta för att minska
antalet vräkningar.
Först vill jag gärna framhålla att antalet verkställ-
da avhysningar vid landets kronofogdemyndigheter
stadigt har minskat sedan år 1994. Som Ulla-Britt
Hagström nämner verkställde kronofogdemyndighe-
terna förra året drygt 5 000 avhysningar, vilket var
det lägsta antalet sedan år 1990. Under mitten av
1990-talet uppgick antalet verkställda avhysningar till
ca 7 500 per år.
Självfallet är antalet avhysningar ändå otillfreds-
ställande stort. Det ger anledning att ställa frågan om
antalet skulle kunna minskas genom ändringar i hy-
reslagen eller genom andra åtgärder.
Hyreslagens bestämmelser om förverkande byg-
ger på en avvägning mellan å ena sidan den enskilda
hyresgästens intresse av att behålla sin bostad, å and-
ra sidan hyresvärdens intresse av att bedriva en rimlig
fastighetsförvaltning och övriga hyresgästers behov
av trygghet. Hyresgästen kan förlora sin lägenhet om
han eller hon har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott,
t.ex. inte betalat hyran. Samtidigt finns det spärrar
som förhindrar att hyresgäster förlorar sina lägenheter
på grund av enbart glömska eller förbiseende.
Om hyresrätten är förverkad på grund av dröjsmål
med betalning av hyran får hyresgästen inte skiljas
från lägenheten om inte hyresvärden har skickat en
skriftlig underrättelse till hyresgästen. Underrättelsen
ska innehålla att hyresgästen kan få tillbaka hyresrät-
ten om hyran betalas inom en treveckorsfrist. Hy-
resvärden måste också skicka ett meddelande om
uppsägningen och anledningen till denna till social-
nämnden. Om socialnämnden under treveckorsfristen
åtar sig att betala hyran får hyresgästen behålla lä-
genheten.
Även när hyresrätten är förverkad på grund av
störningar i boendet måste hyresvärden skicka en
underrättelse till socialnämnden. Hyresgästen får inte
skiljas från lägenheten om han eller hon vidtar rättel-
se innan hyresavtalet har sagts upp. Detta gäller dock
inte vid särskilt allvarliga störningar.
Det har i flera lagstiftningsärenden övervägts om
reglerna i hyreslagen om förverkande bör ändras.
Senaste gången frågan behandlades var år 1998. Då
övervägdes bl.a. att förlänga den nuvarande treveck-
orsfristen och att införa krav på att hyresvärden måste
avisera hyran och skicka betalningspåminnelse. Rege-
ringen gjorde då bedömningen att ändringar i reglerna
inte annat än undantagsvis skulle få någon effekt i de
fall som går till avhysning. Jag har för närvarande
inte anledning att göra någon annan bedömning.
Som Ulla-Britt Hagström nämner finns det exem-
pel på kommuner som genom förebyggande och
uppsökande verksamhet har lyckats att kraftigt mins-
ka antalet vräkningar. Samtidigt finns det kommuner
som inte vidtar några åtgärder alls såvida inte den
enskilda hyresgästen hör av sig. Enligt min mening
bör alla kommuner känna ett ansvar för att undvika
att t.ex. dröjsmål med hyresbetalning resulterar i en
avhysning.
Regeringen tillkallade år 1998 en särskild kom-
mitté, Kommittén för hemlösa, som har till uppgift att
föreslå åtgärder som kan skapa en bättre situation för
de hemlösa och förhindra att hemlöshet uppstår.
Kommittén har fördelat statliga medel till olika pro-
jekt angående hemlöshet som kommuner och organi-
sationer bedriver. Regeringen har under åren 1999-
2001 avsatt 30 miljoner kronor för dessa projekt. Kom-
mittén kommer att avge sitt slutbetänkande till det
kommande årsskiftet och kan då komma att lämna
förslag som syftar till att minska antalet avhysningar
och därmed uppkomst av hemlöshet.
Jag kan också nämna att regeringen i vårproposi-
tionen har avsatt ytterligare 30 miljoner kronor för
försöksverksamhet angående hemlöshet. Försöks-
verksamheten ska bedrivas under tre år.
Sammanfattningsvis är jag för närvarande inte be-
redd att ta initiativ till någon översyn av bestämmel-
serna om avhysning utan vill i stället avvakta de för-
slag som Kommittén för hemlösa lämnar.
Anf. 66 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Lövdén för ett
seriöst svar på min fråga om åtgärder för att antalet
vräkningar ska minska. Den vanligaste orsaken till
vräkning tycks vara obetalda hyror. Andra orsaker är
störande beteende och olovlig andrahandsuthyrning.
Det finns inte någon lagstiftning om att kommunen
ska erbjuda samråd mellan den som hotas av vräkning
och fastighetsägaren. Uppsägning av hyresavtal som
gäller bostadslägenhet får i vissa fall inte ske förrän
socialnämnden underrättats, alltså i vissa fall.
Jag har genom mitt arbete i bostadsutskottet tagit
vara på möjligheten att vara ute i landet och diskutera
boendesociala frågor. Också som ledamot i ALLBO-
kommittén kom jag dessa frågor nära. Det är orimligt
i ett välfärdsland att psykiskt sjuka ska hamna bland
de hemlösa och att kvinnor ska bli offer för prostitu-
tion denna väg.
Den 10 januari redovisades under DN Debatt en
ny rapport om svensk bostadspolitik. Var tolfte barn i
Sverige lever i fattigdom. Som lärare under 30 år före
mitt riksdagsuppdrag kan jag bekräfta att min upple-
velse stämmer med artikeln. Vi måste kunna fördela
välfärden mer rättvist.
Fru talman! Under år 2000 inkom 13 955 ansök-
ningar om verkställighet av avhysning till kronofog-
demyndigheterna. Av dessa verkställdes 5 055. Kro-
nofogdemyndigheten i Stockholm svarar att den ab-
solut vanligaste orsaken till vräkning är obetalda
hyror. Vi måste givetvis inpränta hos alla att det är en
skyldighet att betala hyran, men jag kan reagera mot
strängheten mot den enskilde med svag ekonomi.
Hyresrätten anses förverkad om hyresgästen dröjer
med att betala hyran mer än en vecka efter förfallo-
dagen. Det finns en möjlighet att inom tre veckor
betala och få tillbaka hyresrätten. Uppsägningen och
anledningen lämnas till socialnämnden, men det finns
ingen skyldighet för socialnämnden att skapa ett
samråd för att stödja den enskilde.
Samtidigt har vi ett system för bostadsbidragen
där den enskilde kan bli återbetalningsskyldig av
stora summor därför att staten inte mäktar med att
göra mer än en avstämning på ett helt år. Vissa hus-
håll där man studerat första halvåret och sedan fått ett
arbete har fått betala tillbaka upp till 2 000 kr per
månad av bostadsbidragen till staten. Det finns ingen
logik i detta.
År 1995 var totalkostnaden för bostadsbidraget
ca 9 miljarder kronor. Sedan dess har det sänkts till
en ramanslagsnivå i vårpropositionen på 4,2 miljar-
der. Det är mer än en halvering.
År 1992 bodde drygt hälften av barnfamiljer med
bostadsbidrag i hyreslägenheter medan 30 % bodde i
eget hem. Nu bor mer än 80 % av barnfamiljerna med
bostadsbidrag i hyreslägenheter. Majoriteten av dessa
är ensamföräldrar.
Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Löv-
dén. Det är riktigt att antalet verkställda avhysningar
sjunker. Det sker dock långsamt. År 1998 var de
5 945, 1999 var de 5 614 och 2000 var de 5 055.
Vilka grupper är det som inte får hjälp av social-
tjänsten att genom samråd och tillfälligt stöd behålla
sin lägenhet? Vart tar de personer som avhyses från
sin lägenhet vägen? Det är frågor som jag vill att vi
går in på djupare.
Anf. 67 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Jag delar Ulla-Britt Hagströms upp-
fattning om det betydelsefulla och viktiga i att vi
bringar ned antalet avhysningar. Det är också de
intentioner som ligger bakom diskussionerna både
kring de allmännyttiga bostadsföretagens framtid och
vikten av att kommunerna har dem som ett bostads-
politiskt instrument och kring det arbete som Kom-
mittén för hemlösa bedriver.
Det finns goda exempel, jag har sett det själv
runtom i landet. Jag besökte Lilla Edets kommun för
inte så länge sedan och såg ett alldeles utmärkt exem-
pel på hur fastighetsägarna tillsammans med kommu-
nen och socialtjänsten samverkar kring att uppsöka
alla de som får besked från fastighetsägaren om att de
ska mista sin lägenhet till följd av att de inte har be-
talt hyran. Det handlar om en aktivt uppsökande
verksamhet för att på så sätt hjälpa till att undvika
avhysningar. Jag tycker att det är alldeles ypperligt att
bedriva den typen av verksamheter. Jag skulle önska
att samtliga kommuner i det här landet hade den ord-
ningen. Fastighetsägaren är ju skyldig att meddela
socialnämnden när man säger upp ett hyreskontrakt
på grund av att man inte har betalt sin hyra.
Vi får väl se vad Kommittén för hemlösa kommer
fram till. Vi kommer att följa den frågan väldigt noga.
Jag har också inhämtat att Kommittén för hemlösa
prövar möjligheten att vi ska införa nya regler. Vi får
titta på det när de presenterar sitt betänkande vid det
kommande årsskiftet.
Min uppmaning är alltså - och jag tycker att vi
gemensamt har ett ansvar för att det också blir verk-
ställt - att kommunerna tar det ansvar som de har
möjlighet att ta i de här sammanhangen. Det finns
väldigt många goda exempel på att kommuner gör
detta också.
Anf. 68 EVA JOHANSSON (S)
Fru talman! Statsrådet Lövdén vill i alla fall av-
vakta de förslag som Kommittén för hemlösa lämnar
vid årsskiftet. Jag har också försökt att följa denna
kommittés arbete och bl.a. inbjudit Widar Andersson
till en samling här i riksdagen om hemlösas situation.
Jag kan inte se att de i direktiven har uppgiften att
ändra hyreslagens bestämmelser om förverkande.
Däremot tar SOU 2000:14, Adressat okänd - om
hemlöshetens bakgrund, orsaker och dynamik, upp
rubriken Vräkningar från bostaden - men till vad?
Det finns inget svar på frågan.
Bostadspolitiska utredningen konstaterade i sitt
slutbetänkande från 1996 att många kommunala och
privata bostadsföretag av fastighetsekonomiska skäl
hade börjat tillämpa en hårdare linje mot människor
med hyresskulder och att en hyresskuld i dag snabba-
re leder till vräkning.
Flertalet, två tredjedelar, av de hushåll som vräks i
landet utgörs av ensamstående män mellan 25 och 40
år. Närmare 70 % är svenska medborgare. Majorite-
ten, 85 %, vräks på grund av obetalda hyror. Ytterli-
gare 10 % vräks till följd av att de frekvent har betalt
hyran för sent. Det är alltså ytterst få som vräks på
grund av störningsbeteende. I den politiska debatten
kan vi inte tala om att vräkningarna till största delen
beror på hänsyn till grannar. Det måste vi givetvis ta.
Ingen ska behöva leva otrygg i en trappuppgång där-
för att vi inte tillåter vräkning. Det är ett ekonomiskt
bekymmer för svaga grupper i samhället, statsrådet
Lövdén. Jag menar att det till mycket stor del har med
bostadsbidragen att göra.
Fru talman! Ekonomiska bekymmer är också or-
saken till flera skilsmässor. Jag har mött män som har
gett upp efter en skilsmässa och lever hemlösa. Jag
har mött företagare som gått i konkurs och lever
hemlösa. Det är alltså inte enbart missbruk och psy-
kiska funktionshinder som leder till hemlöshet. Det är
ekonomiska bekymmer. I många fall beror det på
socialtjänstens underlåtenhetssynder och inte minst
regeringens krassa hållning till bostadsbidraget.
Jag vill uppmana statsrådet Lövdén att gå tillbaka
till de regler som gällde före ändringen 1997, låt
familjens samlade inkomst vara bas för bostadsbidra-
gen, begränsa inte normen för bostadsytan lika kraf-
tigt som i nuvarande regler. Barnfamiljer med behov
av bostadsbidrag får flytta från villor där de bor rela-
tivt billigt till dyrare hyresrätter för att klara sig. Det
är ytterst ologiskt. Höj den barnrelaterade delen av
bostadsbidraget! Vi har inte barn boende på gatan
ännu, men Stadsmissionen i Malmö berättade om 14-
åringar som var hemlösa. Vi riskerar att en ungdoms-
grupp missar en god start i livet.
Fru talman! Kommittén för hemlösa vill ge Soci-
alstyrelsen i uppdrag att genomföra en undersökning
av de personer som vräktes under 1999 för att kart-
lägga socialtjänstens insatser för denna grupp och för
att få vetskap om hur stor andel som hamnar i hem-
löshet efter verkställighet. Detta krav framställdes
den 30 mars 2000, dvs. den 30 mars förra året.
Jag vill fråga ministern på vilket sätt det har på-
börjats. Det kan ju inte väntas in, det är ju framställt.
Anf. 69 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Nu ska vi nog ändå sansa oss lite i
debatten och inte måla upp situationen som värre än
vad den är. Vi har ju haft en utveckling under senare
år som har lett till att antalet avhysningar minskat.
Det är en följd av att vi har fått ett förbättrat ekono-
miskt läge i Sverige. Fler får jobb, reallönerna ökar
och situationen för barnfamiljerna förbättras via
barnbidragshöjningar och andra insatser. Det syns ju
också på socialbidragsberoendet som de senaste åren
har minskat kraftigt i landets kommuner.
Jag tror att det handlar om att vi förbättrar sam-
verkan mellan socialtjänsten, kronofogdemyndighe-
terna och hyresvärdarna. Det handlar om att vi bedri-
ver den typ av projekt som man gör i en del kommu-
ner, där man är väldigt snabbt på det och bevakar de
situationer som kan uppstå när en hyresvärd påkallar
en avhysning.
Ofta ligger det också en annan problematik bak-
om. Det är inte bara det att pengarna inte räcker just
den månaden till hyran, utan ofta ligger det också en
social problematik bakom som kräver olika typer av
insatser från samhället, från socialtjänsten. Det har
synts påtagligt bl.a. när det gäller psykiatrireformen.
Tyvärr har vi under genomförandet av psykiatrire-
formen sett problem. Människor har lämnats ganska
ensamma i sina bostäder och har problem att klara sin
dagliga livsföring.
Nu har många kommuner under det senaste åren
jobbat aktivt med olika typer av stödinsatser. Jag tror
att psykiatrireformens genomförande går åt rätt håll.
För många innebar krisen under 90-talet stora all-
varliga ekonomiska påfrestningar. Nu när vi ser en
annan utveckling i samhället med fler jobb, en bättre
allmänekonomisk situation och stärkta reallöner kan
vi också se bättre förhållanden för de grupper som är
svagast. Det är en utveckling som regeringen vill
fortsätta att understödja.
Sedan tror jag kanske att det krävs ytterligare in-
satser. Men jag vill avvakta betänkandet från Kom-
mittén för hemlösa. Det krävs ytterligare insatser för
de grupper som i dag har problem att få en fast plats
på bostadsmarknaden. Jag hoppas mycket på kom-
mittén och det betänkande som kommer att presente-
ras vid årsskiftet.
Anf. 70 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Visst, det ligger mycket i detta. Men
måste man avvakta även det förslag som kom den 30
mars, att man ska titta vad som har hänt med de per-
soner som vräktes under 1999. Det kan man väl på-
börja tidigt. Det fick jag inget svar på.
Visst, ekonomin har blivit bättre. Men klyftorna i
samhället har blivit större. Debattartikeln från den 10
januari säger att vart tolfte barn lever i fattigdom. Vi
har inte kommit längre, även om vi kan säga att eko-
nomin har fått ett visst uppsving.
Visst har antalet avhysningar minskat. Går vi till-
baka i tiden ökade antalet vräkningar mellan 1987
och 1993 med 80 %, från 4 235 vräkningar 1988 till
ungefär 7 620 vräkningar 1993. Fortfarande ligger vi
över det antal som var 1988. Vi är alltså sämre i dag
än vi var 1988. Det visar bl.a. ESO-rapporten Bostad
sökes om de hemlösa i folkhemmet. Man refererar till
Konsumentverkets rapport Vräkt i laga ordning och
säger att det fanns 40 % barn i hushållen.
Man säger också att för närmare 70 % var skulden
som ledde till vräkning mindre än 20 000 kr. Efter
beskedet hade 70 % kontakt med socialtjänsten. Av
dessa fick en tredjedel hjälp. Jag har läst det i boken,
men jag har inte analyserat det vidare. Men det står
att den hjälp de fick inte bestod av pengar till hy-
resskulden, utan till mat, flyttning och rådgivning.
Sedan säger man också i samma rapport efter di-
verse beräkningar att kostnaden per hemlös är unge-
fär 350 000 kr, så jag håller med Lars-Erik Lövdén
när det gäller de kommuner som arbetar med det här.
Min hemkommun Skövde har provat en modell för att
stödja hemlösa och minimerat antalet vräkningar på
90-talet. Det är en privat fastighetsägare som känner
för den här gruppen människor som har gått in, och
därför går det bra. Men det här behöver spridas i hela
landet.
Anf. 71 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Väldigt kort: Jag delar det sistnämnda
som Ulla-Britt Hagström säger, att det här behöver
spridas i hela landet. Det handlar ofta om en metod-
fråga. Det handlar om en aktivare insats från kommu-
nen i samverkan med både kronofogdemyndighet och
med hyresvärdar. Gör man det - och det finns det
åtskilliga exempel på i Sverige bland landets kom-
muner - kan man också se till att man bringar ned
antalet avhysningar.
Jag tror att Kommittén mot hemlösa och dess
verksamhet - man har åkt runt till landets kommuner
- har inspirerat till den här typen av aktiviteter och ett
ökat kommunalt engagemang. Det är kommunerna
som ytterst har ansvaret för bostadsförsörjningen.
Anf. 72 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Ewa Thalén Finné har frågat mig vad
jag tänker göra för att säkra ett långsiktigt stabilt
bostadsbyggande när det nyligen föreslagna investe-
ringsbidraget upphör. Hon har dessutom frågat vad
jag vill göra, dels för att minska skatternas andel av
produktionskostnaderna och hyran, dels för att läges-
faktorn inom bruksvärdessystemet ska kunna få en
större inverkan på hyressättningen.
Låt mig säga att jag delar Ewa Thalén Finnés oro
för den växande bristen på hyresrättsbostäder. Det
främsta hindret för ett ökat byggande är, som hon så
riktigt påpekar, de höga produktionskostnaderna. Det
är också för att motverka detta som det föreslagna
investeringsbidraget kommer att införas. Självklart
kommer regeringen att följa hur bostadsbyggandet
utvecklas. Frågan om vilka insatser som kan behövas
för att säkerställa ett bostadsbyggande på en hållbar
nivå är föremål för överväganden i Regeringskansliet.
Men bostadsbyggandet är inte och ska inte bara
vara en fråga om statliga insatser. Kommunerna har
ett stort ansvar för att hålla nere såväl mark- och
exploateringskostnader som taxor och avgifter. De
har också ett ansvar för att få fram lämplig mark för
bostadsbyggande och för att ha en god planberedskap,
vilket är viktigt också för att förbättra konkurrensför-
utsättningarna för mindre byggföretag. Regeringen
avser att pröva olika åtgärder som kan bidra till att
göra planprocessen smidigare och snabbare. En över-
syn i syfte att bl.a. förenkla systemet för överpröv-
ning av kommunala plan- och byggbeslut pågår där-
för.
Produktionsprocessen präglas också av en alltför
begränsad konkurrens både på material- och på bygg-
sidan. Detta påverkar självfallet prisbildningen och
kostnadsutvecklingen. Det inom Boverket inrättade
Byggkostnadsforum kommer att ha stor betydelse för
kvalitets- och byggkostnadsutvecklingen. På bygg-
materialsidan bör importkonkurrensen få ett större
genomslag i takt med att standarder harmoniseras på
EU-nivå i enlighet med EU:s byggproduktdirektiv.
Regeringens strävan är att boendekostnaderna an-
del av hushållens disponibla inkomster ska fortsätta
att sjunka. Därvidlag är det många faktorer som är
viktiga - priser på byggmaterial, markkostnader,
kostnader för förvaltning och underhåll, m. m. En av
de viktigaste faktorerna är dock en förtroendefull
ekonomisk politik som leder till fortsatt låga räntor
och låg inflation.
En central utgångspunkt för regeringens skattepo-
litik är att olika verksamheter ska beskattas på ett
enhetligt sätt. Särregler i skattelagstiftningen bör så
långt möjligt undvikas. Det är också viktigt att boen-
de i olika upplåtelseformer beskattas på ett likvärdigt
sätt. Med den inriktningen bereds nu Fastighetsbe-
skattningskommitténs förslag inom Regeringskansli-
et.
Bruksvärdessystemet har nyligen utvärderats, var-
vid det konstaterades att systemet i stort sett fungerar
som avsett. Även detta betänkande bereds inom Re-
geringskansliet. Men frågan om hur systemet tilläm-
pas har också tagits upp i den överenskommelse om
utveckling av hyresboendet som Hyresgästernas
Riksförbund, SABO och Sveriges Fastighetsägare-
förbund träffade tidigare i år. Där poängteras att ett
väl fungerande hyressättningssystem är en central
fråga för hyresrättens framtid. Frågan behandlas även
fortsättningsvis i det utvecklingsarbete som dessa
organisationer gemensamt bedriver. Regeringen har
således i dag ingen anledning att lägga sig i den prak-
tiska tillämpningen av vilken vikt olika faktorer har i
hyressättningen.
Regeringen ser positivt på tredimensionell fastig-
hetsindelning. Frågan kräver dock en grundlig bered-
ning innan ett förslag kan läggas fram. Bl.a. måste en
del fastighetsrättsliga och skattemässiga frågor klar-
göras.
Anf. 73 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet
Lövdén för svaret. Dock vill jag framhålla att jag
saknar initiativkraft från regeringen. Det pratas och
det utreds, men det kommer aldrig några långsiktiga
förslag. Det enda som jag tycker att regeringen gör är
att den lappar och lagar.
Att införa investeringsbidraget är nästan patetiskt.
Signalen blir: Bygg lite under några år, men bara små
lägenheter till en viss kostnad. Detta bidrag är det
ingen på bostadsmarknaden som är nöjd med. An-
tingen tycker man att det är för lågt eller så uppfattas
det som ett slag i luften.
Faktum är att de planerade investeringsbidragen
troligtvis medför fler problem än de löser. För det
första ska någon betala bidragen, och det är som van-
ligt skattebetalarna. För det andra finns det alltid en
risk att investeringsbidrag är kostnadsdrivande -
historiskt sett brukar de bli det. För det tredje finns
risken att aktörer som egentligen inte har råd att byg-
ga börjar göra det.
Varför vågar regeringen inte göra något ordent-
ligt? Som jag i en tidigare debatt med statsrådet i
Gävle har framfört finns det, som många har fram-
hållit, egentligen bara två vägar att gå. Den ena är att
återgå till det kostnadsdrivande mycket dyra subven-
tionssystemet som fanns på 80-talet och i början av
90-talet. Det andra är att fortsätta att avreglera och att
ge långsiktiga spelregler.
Jag för min del anser att vägen med fortsatta av-
regleringar är den som måste beträdas. För det första
måste man bestämma sig för att ta bort fastighets-
skatten. Gör en plan för ett totalt borttagande! Det
skulle sänka allas boendekostnader och ge kraft åt
regeringens påstående om bostadspolitikens mål, en
bostad för alla till rimligt pris.
Statsrådet säger i sitt svar att man vill ha en enkel
och lättfattlig skattelagstiftning utan särregler. Att då
komma med förslaget om begränsningsregel inom
fastighetsbeskattningen som ytterligare komplicerar
vårt skattesystem tycker jag är att tala med kluven
tunga.
Fastighetsskatten utgör en stor del av boendekost-
naden för alla, oavsett vilken bostadsform man bor i.
Företrädare för bostadsrättsföreningar, hyresgäster
och fastighetsägare har gemensamt påvisat att fastig-
hetsskatten höjs för tre av fyra lägenheter - detta trots
att skattesatsen sänks. Och denna höjning kommer
bara att fortsätta år efter år. Dessutom kan man peka
på andra skatter som fördyrar boendet, t.ex. energis-
katten och avfallsskatten.
En fråga som jag måste få ställa till statsrådet är:
Görs det en konsekvensanalys av boendekostnaderna
när skatter höjs eller när nya skatter införs? Det vore
kanske på sin plats att uppfylla målen med bostads-
politiken. Eller anser inte statsrådet att skatterna på-
verkar boendekostnaderna negativt?
Statsrådet borde ta till sig vad nästan alla aktörer
inom bostadsbranschen tar upp. Man måste kunna
bygga en hyresrätt och vara säker på att få täckning
för sina kostnader. Med dagens tolkning av bruksvär-
dessystemet är man inte det - detta oavsett vad stats-
rådet säger.
Tvärtemot vad statsrådet säger fungerar systemet
inte som det från början var avsett. Ett tydligt exem-
pel är att hyror i äldre lägenheter i attraktiva områden
ligger långt under det pris som människor är beredda
att betala. Dessutom är de många gånger lägre än
hyrorna för likvärdiga lägenheter i ytterområdena. I
dag är det bostadens ålder och inte dess läge som
påverkar priset. Tycker statsrådet verkligen att det är
rimligt att lägesfaktorn i hyressättningssystemet
många gånger fungerar som en omvänd lägesfaktor,
att man får betala mer ju längre från innerstaden man
bor?
När kommer alla dessa förslag som ministern
pratade om? Jag tycker att det börjar bli dags att sluta
utreda och komma med konkreta förslag.
Anf. 74 EVA MARCUSDOTTER (S)
Fru talman! Det kanske blir lite skiftningar när vi
är fler som deltar i debatten. Jag skulle på nytt - och
jag har gjort det många gånger förr - vilja uppmärk-
samma att bostadssituationen i Uppsala och i andra
tillväxtorter håller på att bli krisartad. Det krävs en
rad åtgärder om människor som vill bo i den här regi-
onen över huvud taget ska ha möjlighet att göra det
och om vi som redan bor där ska ha möjlighet att byta
till andra bostadsformer om vi skulle behöva göra det.
Vi som har varit med ett tag vet att det under 80-
talet på grund av de subventionsmöjligheter som då
fanns var en byggboom i den här regionen. Dessa
möjligheter missbrukades. Det blev många Danell-
gropar som aldrig byggdes igen.
Under hela 90-talet kom bostadspolitiken att
präglas av många förändringar, vilket har skapat
osäkerhet om vad som ska gälla, och detta har häm-
mat en positiv utveckling. Men det största problemet
är trots allt boendekostnaderna för låg- och mellanin-
komsttagarna som i dag dignar under sina bostads-
kostnader. Många måste kämpa dagligen för att få sin
ekonomi att gå ihop. Det är inte så underligt, därför
att i Uppsala kan det bara erbjudas bostadsrätter till
nästan vilket pris som helst.
Vi från Centerpartiet tycker att det nu måste till
åtgärder, inte i form av pekpinnar utan riktiga förslag
som pressar ned byggkostnaderna och som ger inci-
tament så att det byggs.
Jag förstår att statsrådet känner en viss otålighet
inför oss som inte ger oss någon gång utan som
kommer tillbaka och säger: Sänk fastighets- och för-
mögenhetsskatten! Slopa uttagsskatten på fastighets-
förvaltningen! Ta bort stopplag och övriga pekpinnar!
Öka möjligheterna för människor som väljer att bo i
hyresrätt, om det nu finns sådana, att bli mer delakti-
ga så att de ska kunna se vad som ingår i hyran! Och
inte mist: Se till att bruksvärdessystemet blir flexi-
belt!
Jag noterade också att ministern tyckte att enklare
bygglovsregler och snabbare handläggning var något
att ta till sig.
Anf. 75 CARL FREDRIK GRAF (M)
Fru talman! Det är ju inte första gången som vi för
den här debatten, utan den är väl den tionde eller
tolfte interpellationsdebatten som vi har här i kamma-
ren som rör bostadsbyggandet.
Det har ändå hänt någonting under de senaste
åren. När bostadsproduktionen var som lägst låg den
på 10 000 lägenheter om året. I år räknar Boverket
med att det kommer att påbörjas mellan 21 000 och
22 000 lägenheter. Det räcker inte. Det måste upp till
högre nivåer än så, till mellan 25 000 och 30 000
lägenheter om året för att man ska kunna tillgodose
det behov som finns.
Men regeringen har en väldigt målmedveten stra-
tegi för hur vi ska kunna öka bostadsbyggandet. Jag
måste tyvärr konstatera att moderaterna inte på någon
punkt har anslutit sig till den strategin.
Jag ska inte upprepa alla åtgärder som är vidtagna,
men jag ska nämna en - annars kan det bli ganska
tjatigt efter tio-tolv interpellationsdebatter i samma
fråga - och det är investeringsbidraget för byggande
av studentbostäder. Detta investeringsbidrag dömde
ni ut i kammaren, och ni sade att det inte kommer att
leda till någonting och att det inte kommer att ge
resultat. Nu ser vi att det leder till 10 000 nya stu-
dentlägenheter. Från att byggandet av studentbostäder
i princip stod stilla har det nu tagit rejäl fart. Vi
kommer att nå det mål som regeringen satte upp,
10 000 studentlägenheter till följd av investeringsbi-
draget.
Jag beklagar att moderaterna intog en annan
ståndpunkt, men det spelar ingen roll. Det fanns ju en
majoritet i riksdagen för investeringsbidraget. Jag är
övertygad om att investeringsbidraget för att stimule-
ra hyresrättsproduktionen, som regeringen har pre-
senterat i vårpropositionen, också kommer att ge
resultat.
Vi kommer inte att rikta det investeringsbidraget
till en bostadsproduktion som innebär 30 000-35 000
kr per kvadratmeter, utan det syftar till att pressa fram
en bostadsproduktion som en normalinkomsttagare
ska kunna efterfråga och en bostadsproduktion med
hög kvalitet. Om man reser runt i landet kan man se
att det faktiskt går att bygga till en kostnad mellan
13 000 och 15 000 kr per kvadratmeter.
Det förutsätter en aktiv roll från kommunernas si-
da, att byggherrar sätter fokus på att granska alla
anbudshandlingar och att man är noga i samarbetet
med entreprenörerna och i samband med materialva-
let osv. för att köpa det som är mest kostnadseffek-
tivt. Om alla medverkar så går det. Det kommer defi-
nitivt att gå med det investeringsbidrag som vi inför
nu.
Det kommer också att vara möjligt att kombinera
detta investeringsbidrag med det bidrag som vi har
infört för ekologiskt byggande. Det gör att man både
kan bygga ekologiskt och så att normalinkomsttagare
kan efterfråga lägenheterna.
Jag har noterat att det finns en del kommuner som
inte vill bygga på det sättet utan föredrar att bygga
exklusiva bostadsrätter. Då ska man sätta blåslampan
på de kommuner som av politiska skäl inte vill göra
detta. Men det finns många kommuner, det kan jag
försäkra, som kommer att nappa. Det finns många
byggare som kommer att nappa på det investeringsbi-
drag som vi har presenterat och som riksdagen ska
fatta beslut om.
Sedan finns det mycket annat som behöver göras
när det gäller bostadspolitiken. Jag har pekat på en
del av det i mitt svar. Jag välkomnar den överens-
kommelse som Fastighetsägareförbundet, SABO och
hyresgäströrelsen har träffat som innebär att man ska
se över tillämpningen av bruksvärdessystemet och
kanske väga in lägesfaktorn på ett bättre sätt än vad
man gör på sina håll i dag. Men jag och regeringen
vill inte införa det som Moderaterna vill införa, alltså
marknadshyror.
Anf. 76 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att ge ett
litet tillrättaläggande till statsrådet Lövdén. Vi mode-
rater har aldrig sagt att vi vill införa marknadshyror.
Däremot vill vi se över bruksvärdessystemet och hur
det används i dag. Framför allt i fråga om nyproduk-
tion finns det en väldigt stor osäkerhet för både byg-
gare och finansiärer när det gäller att bygga hyresrät-
ter, bl.a. därför att det går att överklaga förstagångs-
hyran. Det skapar en ohållbar situation.
Statsrådet Lövdén får ju stå här och vara överty-
gad om att investeringsbidragen kommer att ge en
nyproduktion. Visst, de kanske ger ett litet tillskott på
ett par tusen lägenheter, något som i och för sig inte
är att förringa. Men långsiktigt löser det inte proble-
met. Långsiktigt krävs det, och det är många aktörer
på marknaden som ber om detta, regler där man kan
räkna hem sin byggnation. Förr i tiden gick det utan
att räkna hem det, när vi hade inflationen. Den tror
jag dock inte att någon av oss vill ha tillbaka. Vi vill
ha stabila statsfinanser. Därför måste vi kanske titta
på andra verktyg. Jag tycker att det är synd att rege-
ringen har låst sig så i det här och inte ens kan tänka
sig att titta över framför allt nyproduktionen. Det är ju
där i princip alla aktörer på marknaden efterlyser nya
spelregler.
För att sedan återgå till det här med skatterna på
boendet och bostadsproduktionen fick jag inget svar
på min fråga om man t.ex. gör en konsekvensanalys
avseende boendekostnaderna när man höjer skatter
eller när nya skatter införs. Jag fick inte heller något
svar på om det är så att statsrådet tycker att skatterna
påverkar boendekostnaderna negativt.
När man pratar om produktionskostnaden för hy-
resbostäder tycker jag naturligtvis att det handlar om
konkurrens och hela den biten. Där är vi helt överens.
Men jag tycker att det är synd att förringa det som
branschen själv säger motsvarar 60 % av kostnaderna
där vi dessutom - nästan i morgon dag - skulle kunna
fatta beslut. Det är ju ett verktyg som vi håller i på
egen hand. Det är där vi har beslutanderätt. Det har vi
inte i många av de andra frågorna.
Att det går att bygga billigt har jag jättefina ex-
empel på från min egen kommun. Där är det en privat
fastighetsägare som själv har byggt ett jättestort bo-
stadsområde med mycket bra hyror. Jag ser egentli-
gen inte det som det grundläggande problemet. Det
grundläggande problemet är att få långsiktiga, stabila
regler. Man kan inte alltid bara diskutera utifrån ett
Stockholmsperspektiv. Det är ju här kostnaderna är
helt extrema. Det är de inte nere i Skåne, inte än i alla
fall.
Se över den här biten när det gäller nyproduktion
av hyresätter och hur bruksvärdessystemet används.
Det är det branschen ber om. Jag tycker att man
måste våga titta på frågan. Jag tror inte att det skulle
lösa allt, men en del.
Anf. 77 CARL FREDRIK GRAF (M)
Fru talman! Från Centerpartiet var vi positiva till
investeringspengarna till studentlägenheter. Det var vi
för att vi trodde att det skulle hjälpa framför allt på de
orter där vi har väldigt mycket studenter och där vi
vet att det är jättelånga köer där studenterna både
sitter och ligger för att vänta på att över huvud taget
få en bostad någonstans första dagen de kommer till
sin nya studieort.
Men när vi fick en redovisning i bostadsutskottet
häromdagen visade det sig att det var en oerhört liten
del av de här pengarna som hade använts. Jag kom-
mer inte exakt ihåg siffran nu, jag ångrar att jag inte
tittade på den innan jag gick. Det var i alla fall så att
oerhört lite var använt. Då kan man naturligtvis fråga
sig varför. När jag har frågat om det i Uppsala har det
just visat sig att jämförelsen, enligt det bruksvärdes-
system som är gällande, mellan de gamla studentlä-
genheter som finns och de nya som man vill bygga
helt enkelt inte går ihop. Där hjälper det inte att man
har investeringspengar.
Ändå var det glädjande nog så att Uppsala var en
av de orter som hade använt någon del av dessa
pengar. Jag tror också att Uppsala skulle kunna vara
beredda att använda än mer om det var möjligt, om de
kände att det här var något bra.
Därför undrar man om det är vettigt att innan man
har sett hur det här verkligen har slagit komma in
med nya s.k. investeringspengar för att bygga ungefär
samma typ av bostäder igen. Det är ju inte så att små-
barnsföräldrar bara vill ha två rum och kök på 60
kvadratmeter. Vi har något slags mål om att vi ska
låta varje barn ha ett eget rum. Det här går liksom inte
ihop.
Sedan vill jag komma tillbaka till en diskussion
som jag hade med statsrådet häromsistens i fråge-
stunden i kammaren. Det gällde rovdriften på bo-
stadsmarknaden; ockerhyror, andrahandshyror och
tredjehandshyror, den svarta marknaden i den här
regionen. Vad gör statsrådet åt den saken?
Dokument
Beslut
Motioner om skolan (UbU13)
Riksdagen avslog motioner från allmänna motionstiderna 1999 och 2000 om den obligatoriska skolan. Motionerna behandlar bl.a. grundskolans ansvar och omfattning, skolplikten och rätten till utbildning, värdegrundsfrågor, elevinflytande, grundskolans ämnen, undervisningen om sex och samlevnad, ANT-undervisningen, elevens rätt till stöd, betygssystemet, mobbning och annan kränkande behandling samt skolans arbetsmiljö.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan.