Statliga företag

Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till reservation 1 om statliga företag, till reservation 5 om ägarstyrning av statliga företag, till reservation 7 om jämställdhet inom statliga företag, till reservation 8 om Vattenfall AB och till reservation 12 om Sveaskog AB:s jaktarrenden. För oss socialdemokrater handlar näringspolitik om att nya jobb och värdeburen tillväxt skapas genom innovationer, forskning, entreprenörskap, infrastruktur och utbildning. Vidare kan vi fortsätta att utveckla viktiga näringar i Sverige även om allt fler företag agerar på den globala marknaden. Sverige har stora tillgångar i form av råvaror, malm, skog, natur och vattenkraft. Tillgångarna har under en lång tid haft stor betydelse för vårt lands välstånd. De statliga företagen har också haft stor betydelse för att utveckla näringslivet i Sverige. Fru talman! Låt mig ta fyra exempel. Det första exemplet gäller samarbetet mellan dåvarande Televerket och Ericsson - en framgångsrik svensk näringspolitik. Det samarbetet har starkt medverkat till att Ericsson nu är ett ledande globalt företag inom it. Det andra exemplet gäller statens agerande för att skapa en infrastruktur på elmarknaden. För hundra år sedan köpte staten genom ett aktivt ägande upp privata elbolag för att bygga ett elnät för hela landet samtidigt som man byggde upp en elproduktion. Så skapades Vattenfall och Svenska kraftnät, till gagn för företag och för samhället som helhet. Det tredje exemplet gäller den omstrukturering av statens ägande av skog som skapade Sveaskog - ett annat statligt företag. Möjligheter till en levande landsbygd skapas genom att små skogsägare nu erbjuds möjligheter till köp av skog att bruka. Det fjärde exemplet gäller LKAB som staten fullt ut förvärvade från privata kapitalägare på 50-talet. Genom ett långsiktigt och tålmodigt ägande har man kunnat utveckla bolaget till ett av Sveriges i dag mest lönsamma företag - ett företag som ger enorma vinster till staten samtidigt som företaget kan medverka till finansieringen av den stora stadsomvandling som pågår i Kiruna och Gällivare. Mina exempel ger en tydlig bild av att staten som aktiv ägare har stor betydelse för andra företags utveckling. Nya jobb skapas i Sverige, och samhället som helhet gynnas av ett aktivt statligt ägande. Därför är staten som ägare en del i vår syn avseende värdeburen tillväxt! Fru talman! I dag är 200 000 personer anställda i statens företag. Tillsammans levererar man, enligt regeringens skrivelse som nu ligger på riksdagens bord, en utdelning med 38 ½ miljard för år 2010. Det innebär en ökning med 82 procent jämfört med året innan och 14 miljarder mer än regeringen beräknat i sin budgetproposition. Med andra ord är statliga företag ingen förlustaffär för svenska skattebetalare - tvärtom! Men den borgerliga regeringen visar inget intresse för att utveckla en statlig näringspolitik. Tvärtom styrs man av ideologiska skygglappar. Det visade man extra tydligt förra hösten när man flyttade över ansvaret för alla statliga företag från Näringsdepartementet till Finansdepartementet med det tydliga uppdraget att sälja statliga företag. Finansmarknadsministern har vid ett flertal tillfällen - inte minst i olika interpellationsdebatter i denna kammare - sagt att han inte tycker att det är förenligt med uppdraget att äga företag på en konkurrensutsatt marknad. Denna inställning ger verkligen ett intryck av en trött regering utan egna idéer. Man hoppas på att en enmansutredare hjälper regeringen med styrningen av de företag som man uppenbarligen inte vill ha kvar - en majoritet i riksdagen stoppade ju tidigare i år fortsatt utförsäljning av ett antal företag. Vi tycker att det är ytterst tveksamt att organisationen för styrningen av företagen läggs i en enmansutredning i stället för att riksdagens partier ges möjlighet att medverka i utredningen och se på möjligheterna till ett aktivt ägande av statliga företag. Det hade varit intressant att i stället för att sälja statliga företag för att amortera av på Sveriges för närvarande låga statsskuld använda avkastningen från dessa statliga företag till att utveckla en aktiv näringspolitik. Fru talman! Avslutningsvis vill jag åter beklaga utförsäljningen av statligt ägande i Nordea. Det är ju inte första gången vi socialdemokrater tar upp frågan om Nordea. Nu är den statliga ägarandelen nere på 13 procent. Vid årsskiftet hade staten en ägarandel på 20 procent. Vi ser nu hur ett passivt ägande leder till ett mindre inflytande i banken. Staten tillsätter inte längre ordföranden i banken. Man bryr sig inte om vad staten säger om bonusar till företagsledningen. Nu kommer också avkastningskrav på 15 procent. De höga avkastningskraven kommer att leda till att det finns mindre pengar att låna för näringslivet - aktieägarnas girighet är viktigare. Dessutom är det många som tror att bankens huvudkontor kommer att flyttas till ett annat land när staten visar ett så litet intresse. Regeringen har inget att sätta emot. Så går det när man underskattar ägandets betydelse! Är det då så att Sverige har en väldigt stor andel statliga företag jämfört med andra länder, vilket emellanåt framförs från borgerligt håll? Nej, knappast. Enligt OECD-statistik från augusti i år har åtta OECD-länder fler sysselsatta i statliga företag än Sverige har - i Sverige drygt 3 procent av antalet sysselsatta. Länder som Norge, Finland och Frankrike har fler sysselsatta i statliga företag. Sverige har ett stort ansvar och kan visa vägen till god etik när det gäller att ta fram hållbara produkter, bra arbetsvillkor, jämställdhet och konkurrenskraft just genom det statliga företagsägandet. En hållbar utveckling kräver ökat ansvarstagande för klimatomställningen - inte minst gäller det Vattenfall - samt ett stopp för girighet och kortsiktig vinstmaximering. Staten kan därför genom sitt ägande spela en mycket viktig normsättande roll i näringslivet. LKAB, Sveaskog, Telia Sonera, SBAB, Posten Norden, Vattenfall och andra företag med statligt ägande kan och ska vara förebilder.

Fru talman! I detta betänkande behandlar vi 2011 års redogörelse för företag med statligt ägande och ett tjugotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Jag har i betänkandet redogjort för Miljöpartiets hållning på några områden. Innan jag fördjupar mig i dessa yrkar jag bifall till reservationerna 3, 4, 6, 7 och 9. Miljöpartiet ser att företag med statligt ägande kan fylla många viktiga funktioner. För oss har dock det statliga ägandet inget egenvärde. Vi ser det som ett medel för att uppnå andra angelägna samhällsmål. Vi är inte ideologiskt bundna vid att det statliga ägandet av företag generellt sett ska öka eller minska. Ägandet måste i stället avgöras från fall till fall. Vi anser att det beslut riksdagen fattade om att dra tillbaka försäljningsbemyndigandet vad gäller Postnord AB, SBAB Bank AB och Telia Sonera AB, liksom Vattenfall AB, våren 2011 var väl motiverat. Samtidigt finns det bolag där vi inte ser skäl till ett fortsatt statligt ägande. Ett sådant bolag är SAS AB. SAS har länge haft stora ekonomiska problem, och staten har vid ett flertal tillfällen varit tvungen att gå in med aktieägartillskott. Miljöpartiet har svårt att se någon samhällspolitisk nytta med att staten äger flygbolag. När flygtrafiken är konkurrensutsatt kan ett statligt ägande snarare vara en hämsko när det gäller att reglera och ställa hårdare miljökrav på flygtrafiken. Fru talman! Ett gemensamt mål för samtliga statliga företag borde enligt vår uppfattning vara att vara ledande när det gäller hållbar ekologisk och social utveckling. Regeringen har i sin ägarpolitik gett uttryck för att de statliga företagen ska vara goda föredömen inom just miljö, etik och jämställdhet. Det är dock långt kvar från ord till verklighet. Förra året ökade Vattenfall sina investeringar i fossil energi med 25 procent, samtidigt som investeringar i vindkraft minskade jämfört med året innan. Om regeringen var seriös i sin styrning borde den exempelvis inte acceptera att Vattenfall investerar i utländsk fossil energi och kärnkraft. Miljöpartiet menar att Vattenfall som statligt företag ska leda utvecklingen på energiområdet och användas för att påskynda en omställning från användning av fossila bränslen till 100 procent förnybar energi. Detta är nödvändigt för att minska utsläppen av växthusgaser och begränsa klimatförändringarna. Det skapar också en miljödriven grogrund för ett stort antal nya jobb i Sverige inom energisektorn. Sveaskog är ett annat exempel där Miljöpartiet vill se en bättre statlig styrning och ett bättre ansvarstagande. Sveaskog har högre naturvårdsambitioner än något annat skogsbolag i Sverige, och det är förstås bra. Skogsbruket i vårt land är dock så omfattande att endast små ytor av naturskogar med höga naturvärden finns kvar. En lång rad av skogens arter och andra värden är hotade. Trots detta fortsätter Sveaskog och andra skogsbolag att avverka skogar med dokumenterat höga naturvärden. Det är inte att vara ett föredöme i etik och miljöhänsyn. Att som Sveaskog gör byta till sig skyddsvärd skog för att ombilda den till reservat är bra. Det räcker dock inte att vara bäst i klassen. Sveaskog måste gå längre och ta ett större ansvar för våra miljömål och för att skydda gammelskog och biologisk mångfald i sitt eget skogsbruk, bland annat genom ökad användning av hyggesfria metoder. Fru talman! När det gäller jämställdhet konstaterar utskottet att endast en fjärdedel av de statliga bolagens verkställande direktörer är kvinnor och att det fortfarande är en bra bit kvar till att nå jämn könsfördelning i företagens ledningsgrupper. Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna nöjer sig med att det vid en jämförelse är bättre än hos börsbolag. De anser det överflödigt med ett tillkännagivande från riksdagen om behov av insatser för jämställdhet inom statliga företag. Miljöpartiet delar inte denna uppfattning. Vi menar att det inte är börsbolagen, med sämre jämställdhet, som ska sätta ambitionsnivån för riksdagen och våra statliga bolag. En aktiv statlig styrning är nödvändig. De gemensamma målen för de statliga företagen, samt de specifika uppdrag vi ger dem, måste vara tydliga. De måste vara transparenta och möjliga att utvärdera. Vi menar också att styrningen av de statliga bolagen måste hanteras långsiktigt och ansvarsfullt, som jag tidigare beskrivit. Staten har en viktig roll. Vi är en betydande företagsägare, och vi har ett ansvar inte bara för de enskilda företagen och deras anställda utan också för samhällsutvecklingen i stort. Om detta och mer därtill kan man läsa i de reservationer jag inledningsvis yrkade bifall till.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 2, 5 och 12. Principen om att hela Sverige ska leva är mycket viktig för oss sverigedemokrater. Jag menar att vi tillsammans har ett ansvar för att de mest grundläggande samhällsfunktionerna finns tillgängliga för alla i ett sammanhållet Sverige. Vi ska kunna garantera medborgare i alla delar av landet en godtagbar nivå av samhällsservice och tillgänglighet till en rimlig kostnad. I detta ansvar har staten historiskt haft en helt avgörande betydelse. Förhoppningsvis kommer staten också framöver att ha en viktig roll. Vem skulle annars kunna axla ansvaret? Jag kan inte riktigt se det framför mig. Vi sverigedemokrater menar att regeringen för att vi ska kunna garantera ett väl fungerande samhälle behöver definiera och utreda vilka verksamheter som är av särskild vikt för Sverige, för att därefter återkomma till riksdagen med en plan för hur detta ska säkerställas. Denna plan bör fokusera på verksamheter som infrastruktur, naturtillgångar, el och energi. Ibland får man en känsla av att en del utförsäljningar har gått för fort och utan en fördjupad analys av vilka effekter de kommer att få för det svenska samhället. En omvärldsanalys kan vara på sin plats. Vi kan se hur avregleringen av exempelvis järnvägsmarknaden i Storbritannien måste beskrivas som ett fiasko, och en återreglering verkar nu vara den nya vägen. I grund och botten bygger vi sverigedemokrater våra ställningstaganden på viljan att slå vakt om folkhemstanken. Det handlar ytterst om att slå vakt om den nationella sammanhållningen - en nationell sammanhållning som historiskt har varit till nytta för Sverige. Att vi alla reduceras enbart till enskilda konsumenter skapar inte ett fruktbart samhällsbygge. Fru talman! Verkligheten går helt enkelt inte alltid att ersätta med teoretiserad och förenklad skolboksverklighet. Sveriges och dess befolknings gemensamma väl måste faktiskt i en del fall gå före det ibland alltför kortsiktiga företagsekonomiska tänkandet. Jag har tidigare arbetat i ett stort statligt affärsdrivande verk, i ett börsnoterat privat företag, i ett eget aktiebolag och faktiskt i något så udda som en konkurrensutsatt, vinstdrivande stiftelse. Från min nivå kunde jag aldrig se något annat än att det var samma krav på arbetsprestation och vinst. Det viktiga för ett företags framgång är oftast kompetensen hos styrelsen och vilket intresse ägarna har av verksamheten. Utan aktiva och långsiktiga ägare kan vilket välmående företag som helst få problem. Det finns faktiskt andra värden bortom vinstperspektivet som också bör lyftas fram. Låt mig ta ett exempel ur statens bolagsportfölj. Visserligen är det kanske inte ett av de tyngsta bolagen i portföljen, men jag noterar att AB Göta kanalbolag inte har något vinstkrav på sig från statens sida. När man tänker efter är det egentligen inget märkligt med detta. Jag kan svårligen se framför mig en situation där kanalen, en riksklenod tillika turistmagnet, skulle hållas stängd på grund av bristande lönsamhet.

Fru talman! Jag vill för tids vinnande yrka bifall till reservation 1, 5 och 10 men står givetvis bakom övriga reservationer från Vänsterpartiet. Jag kan konstatera att det blir votering på samtliga punkter. Om vi tittar på de statliga bolagens utveckling de senaste åren kan vi konstatera att det aldrig har gått så bra som under 2010. Resultatet blev 55,6 miljarder, vilket ska jämföras med 34 miljarder 2009. Det är en fantastisk utveckling. Dessutom har vi en utdelning till staten på 38 miljarder. Denna utveckling har skett tack vare att vi äger viktig infrastruktur i Sverige. Vänsterpartiets grundläggande syn är att det som är viktigt för samhällsutvecklingen i hela Sverige också ska ägas av staten. Tyvärr har regeringen under de senaste sex åren sålt ut en stor del av de svenska gemensamma tillgångarna. Detta har inte på något sätt bidragit till att utveckla Sverige som industrination, snarare tvärtom. Om vi tittar på de avregleringar som har gjorts när det gäller järnvägen kan vi konstatera att SJ helt har spårat ur. Tåg i tid var något vi var vana vid för 15-20 år sedan. I dag är det snarare skällsord för att tågen inte kommer i tid. När det gäller Vattenfall är det lika illa. Bristen på statlig styrning har gjort att Vattenfall i dag är en kvarnsten när det gäller utsläpp av koldioxid och växthusgaser runt om i Europa. Vattenfall släpper ut mer än vad hela Sverige som nation gör. Det är givetvis oerhört allvarligt och strider även mot de grundprinciper som regeringen har satt upp när det gäller styrning av statliga företag. Socialt ansvarstagande är en av grundprinciperna. På vilket sätt lever regeringen upp till socialt ansvarstagande? När det gäller Nordea visar det sig att regeringen inte styr alls. Man har fört Nordea till slaktbänken. Man har reat ut Nordea till högstbjudande och på det sättet också minskat sina möjligheter att kunna vara med och påverka den finansiella marknaden. Tvärtom går regeringen in och räddar bankerna när det går dåligt. Det innebär att skattebetalarna får stå för förlusterna, medan vinsterna hamnar i de privata aktieägarnas fickor. Det går inte att tolka det på något annat sätt. När Nordea sätter upp vinstkrav på 15 procent innebär det ett risktagande som gör att riskerna, om det går riktigt illa, hamnar hos skattebetalarna. Här står regeringen vid sidan om och för en plakatpolitik och moraliserar över styrningen av Nordea, över de stora bonusarna, pensionsavtal, lyxvillor och lägenheter. Det duger givetvis inte. Vi måste ha en regering som aktivt tar del där besluten fattas, nämligen i styrelsen, och inte står vid sidan om när man står vid färdigt faktum. När det gäller Vattenfall står det i utskottets betänkande att "lönsamhet är centralt för bolagets verksamhet. För att kunna spela en roll i omställningen av energisystemet måste Vattenfall ha en stabil ekonomi och stora ekonomiska resurser". Det är precis på den punkten som regeringen har fallerat. När regeringen och ledningen för Vattenfall försöker pumpa upp sig på den internationella arenan har man hamnat i stora problem och detta med en allt högre andel av produktionen inom den fossila sektorn vilket har lett till större utsläpp av växthusgaser. Frågan man måste ställa sig är: Hur har regeringen kunnat försätta Vattenfall i en sådan svår situation? Den dåvarande näringsministern Maud Olofsson kan inte ha haft grepp om bolagets utveckling. Det har vi diskuterat många gånger här i kammaren. Det allvarligaste misstaget är kanske ändå köpet av det holländska energibolaget Nuon mitt under brinnande finanskris i slutet av 2008 och början av 2009. Bolagets tillgångar värderades till 57 miljarder kronor. Köpesumman var 104 miljarder. Någon gjorde en väldigt bra affär, fru talman, men jag tror inte att det var Vattenfall. Det här beslutet har visat sig vara en kvarnsten kring halsen på Vattenfall, ett köp som dåvarande energiministern hyllade i medierna. Till detta kommer de utsläppsrätter som Vattenfall på grund av sitt ägande av kolkraftverk i Tyskland kommer att vara tvungna att köpa för ungefär 7 miljarder kronor. Detta är anmärkningsvärt, men det slutar tyvärr inte där. Den 30 maj i år kom beskedet från Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Tyskland kommer att avveckla kärnkraften till år 2020. Det är ett beslut som jag tycker är bra och som också kommer att innebära att Tyskland tar den ledande stafettpinnen när det gäller energiomställningen. Men det får också konsekvenser för Vattenfall och Vattenfalls ägande av kärnkraft i Tyskland - ett ägande som har gjort att man nu dras med stora förluster. Dessa kärnkraftverk har nämligen stått stilla på grund av att de inte har uppfyllt nödvändiga säkerhetskrav. Dessutom har man i Tyskland också investerat miljardbelopp för att utveckla och säkerställa ägande av kärnkraften i Tyskland. Det här kommer också att belasta Vattenfalls ekonomi framöver. Dessa fakta och invändningar har vi nämnt gång på gång i olika debatter här i kammaren, i motioner och i debattartiklar. Men det verkar som om regeringen i stället för att ta tag i problemet med styrningen av de svenska statliga företagen försöker gömma undan dem i en ny utredning där man diskuterar att lägga de statliga företagen i holdingbolag, vilket ytterligare skulle minska insynen och möjligheten att påverka för den svenska riksdagen. Vad vill då Vänsterpartiet göra i denna bedrövliga situation? Vi har i vår motion om Vattenfall lagt fram ett förslag på ett nytt ägardirektiv med en ny styrning. Jag kommer inte att läsa upp förslaget i sin helhet, utan den som är intresserad kan ta del av det. Men jag ska läsa upp det centrala, nämligen portalparagrafen. Den lyder så här enligt vårt förslag: Vattenfall ska fortsätta vara ett helstatligt bolag. Vattenfall och dess dotterbolag ska bedriva energiproduktion som står i överensstämmelse med de av riksdagen antagna miljömålen - det gör man inte i dag. Vattenfall ska vara det ledande energiföretaget i omställningen till en ekologisk, ekonomisk, affärsmässig och uthållig energiförsörjning inom samtliga de geografiska områden där bolaget är verksamt. Vattenfall ska genomföra en övergång till en hållbar energiproduktion baserad på förnybara energikällor. Detta bör stå med i portalparagrafen för att visa en tydlig inriktning. Varför gör vi detta? Jo, vi menar att om man tittar på styrningen av Vattenfall i dag och på den portalparagraf och de särskilda paragrafer som finns ser man att det är fritt för tolkningar. Det går inte att förstå Vattenfalls utveckling till en av de största utsläppsbovarna i Europa när det gäller växthusgaser på något annat sätt. Avslutningsvis finns det också en särskild paragraf som jag ska ta upp. Jag kommer också att lyfta fram den i någon av mina repliker. Den lyder: Vattenfall ska inte bedriva påverkansarbete för kärnkraft i Sverige, Tyskland, England eller andra länder. Jag menar att det är precis vad Vattenfall gör i dag.

Fru talman! Det hände en liten olycka. Om ni tycker att jag ser fläckad ut är det inte blod utan kaffe. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Staten är Sveriges största företagsägare. 58 bolag handlar det om, varav 44 är helägda och 14 delägda av staten. 3 av bolagen är börsnoterade. Den statliga företagsportföljen värderades 2010 till över 600 miljarder kronor. Företagen hade en nettoomsättning på 373 miljarder och drygt 100 000 anställda. I samtliga fall är detta dessutom ökningar jämfört med hur det såg ut ett par år tidigare. Ägandet medför ett stort och viktigt ansvar. Det är regeringen som förvaltar företagen på riksdagens uppdrag. Men företagen ägs gemensamt av hela svenska folket. Det är därför viktigt att staten är en aktiv och professionell ägare. I statens ägarpolicy redogör regeringen för uppdrag, mål, ramverk och en del viktiga principfrågor kring bolagsstyrningen. Ägarpolicyn tillämpas i alla majoritetsägda bolag. När staten är delägare verkar staten i dialog med övriga ägare för att ägarpolicyn ska tillämpas. Det övergripande målet är att aktivt förvalta tillgångarna så att den långsiktiga värdeutvecklingen blir så bra som möjligt och att särskilt beslutade samhällsuppdrag fullföljs i de fall sådana uppdrag finns. Men de statliga företagen ska också vara föredömen, och de är föredömen i många fall. Exempelvis gjorde hela 92 procent av de statliga företagen hållbarhetsredovisningar för 2010. Det är en klar förbättring jämfört med 2007, då endast 14 procent gjorde det. Av börsens 100 största företag är det ungefär 30 procent som gör en hållbarhetsredovisning. Det som mäts blir gjort, säger man ibland. Hållbarhetsredovisningarna innebär ett viktigt verktyg i miljöarbetet. När man mäter och redovisar sitt miljöarbete ordentligt ökar också möjligheterna att bli ännu bättre i praktiken. Regeringen har också arbetat aktivt med jämställdhetsfrågorna när det gäller ledningen för de statliga företagen. Målet är att styrelserna ska ha minst 40 procent av vardera kön i de helägda bolagen. I år, 2011, är 49 procent av styrelseledamöterna och 37 procent av styrelseordförandena kvinnor. Det är en tydlig ökning sedan tidigare, och det är långt bättre än hos exempelvis börsbolagen. En fjärdedel av de verkställande direktörerna i statliga företag är kvinnor, och det är nästan 40 procent i ledningsgrupperna. Även detta är ökningar sedan tidigare. En viktig del i att vara ansvarsfull och aktiv ägare är att gå igenom bolagens inriktningar och samhällsuppdragen. En annan viktig del är att gå igenom och se över det statliga ägandet som sådant och att också pröva skälen för fortsatt statligt ägande. Jag citerar ur budgetpropositionen: "Det finns inte skäl att sälja bolag som utvecklas bättre med staten som ägare eller där marknadsförhållandena är sådana att en försäljning skulle försämra konkurrensen eller motverka en god sysselsättningsutveckling. Ett fortsatt statligt ägande kan också vara motiverat om det föreligger särskilda nationella intressen eller samhällsuppdrag som svårligen kan hanteras utan ett statligt inflytande." Vi menar, och det har vi framfört i debatter här tidigare, att det är både viktigt och rimligt att sätta gränser för vad staten kan, bör och ska göra när det gäller att äga företag. Om ett bolag verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens och inte har ett särskilt beslutat samhällsuppdrag menar vi att det är rimligt att tänka sig att det på sikt bör säljas men att försäljningen bör ske vid ett tillfälle då det bedöms vara gynnsamt för skattebetalarna. Rent principiellt är det självklart att staten ska ange ramar och regler för näringslivet, se till att det finns fungerande lagstiftning och ett rättsväsen och att marknaden ska fungera, men det är inte rimligt att den som både sätter spelreglerna och dömer samtidigt är en aktör på marknaden. Jag kan tycka att det ibland har blivit lite mycket fokus på just försäljningsfrågan när huvuddelen av regeringens arbete handlar om att styra och utveckla de statliga företagen. Det är inte så att regeringen vill sälja alla de statliga bolagen, vilket man ibland kan få intryck av när man lyssnar på oppositionen. Regeringen har i dag bemyndigande att sälja två bolag: SAS och Nordea. I båda fallen handlar det om börsnoterade bolag där staten endast är delägare. Beträffande SAS verkar det fortfarande finnas relativt bred uppslutning om försäljning, så det behöver vi nog inte orda så mycket om. Beträffande Nordea, där staten i dag äger 13,5 procent, finns det förslag från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna om att ta tillbaka försäljningsbemyndigandet. Vi menar att det är viktigt att fortsätta minska statens låneskuld, vilket vi vill använda försäljningsintäkterna till. Det är för att vi ska stå bättre rustade för kommande kriser. Det är inte minst aktuellt när man ser på hur läget ser ut runt omkring oss i Europa. Det argumenteras ibland från oppositionen som om det alltid automatiskt skulle vara en god affär att äga företag. I många fall kan ägandet vara väl motiverat, men det är viktigt att komma ihåg att statsskuldens värde är fast medan värdet på företag varierar kraftigt beroende på konjunkturen. Det var något vi inte minst kunde se under finanskrisen, då statens Nordeaaktier på kort tid sjönk i värde med ungefär 30 miljarder. Förslaget om att återkalla bemyndigandet är på många sätt obegripligt. Det finns åtskilliga aktörer på den svenska bankmarknaden. Det finns dessutom många internationella aktörer. Konkurrensen är hård. Det betyder också att riskerna ökar. Det är direkt olämpligt att staten är en aktör här. Under krisuppgörelsen på 1990-talet fanns det en bred överenskommelse om att staten inte långsiktigt skulle äga banker. På ett sätt kan jag tycka att det är lite märkligt att Socialdemokraterna inte håller fast vid den linjen i dag utan tycker att staten ska äga och driva bankverksamhet. Å andra sidan finns det kanske mycket som är märkligt med Socialdemokraternas förslag numera, inte minst på det här området. I reservationen anges till exempel att de totala utdelningarna från de statliga bolagen år 2010 uppgick till 38,5 miljarder kronor. Samtidigt anges att de minskade räntekostnaderna från försäljningarna kan "beräknas uppgå till ca 5 miljarder, vilket alltså är ett betydligt mindre belopp än de utdelningar som staten får från det statliga ägandet". Det blir ju i ärlighetens namn inte särskilt relevant - eller ärligt för den delen - att jämföra utdelningarna för samtliga bolag med räntekostnadsbesparing från försäljning av några få bolag. Betydligt mer allvarligt är att Socialdemokraterna här driver frågan att dra tillbaka bemyndigandet att sälja företag samtidigt som de i sin budgetmotion fortfarande räknar med försäljningsintäkterna. Det betyder att Socialdemokraternas budget i realiteten försvagas med mellan 14 och 15 miljarder kronor årligen mellan 2012 och 2015. Ni försämrar då både ert budgetsaldo och er skuldkvot. Ni lovade att inte lägga fram ofinansierade förslag. Ni lovade att lägga ett förslag som inte hade ett sämre budgetsaldo än regeringens, men det är just vad ni gör i och med detta förslag. Er politik håller helt enkelt inte ihop. Fru talman! Staten är en betydande företagsägare i Sverige och en ansvarsfull sådan. Alliansregeringen förvaltar detta ägande på ett föredömligt sätt. I detta anförande instämde Olof Lavesson, Jessica Polfjärd och Hans Rothenberg (alla M).

Fru talman! Jag tackar Jonas Jacobsson Gjörtler för anförandet. Det var väldigt mycket bankfrågor och Nordea. En av de bärande tankarna i Jonas anförande var att man inte ska försämra konkurrensen någonstans, och därför ska man försälja och på det sättet också minska statsskulden, vilket är bättre än att få utdelning från det statliga ägandet. Statsskulden uppgår nu till 34 procent av bnp. Den ligger alltså betydligt lägre än vad EU har satt som riktlinje, nämligen omkring 60 procent. Det som heller aldrig diskuteras när det gäller den svenska statsskulden är de tillgångar som staten, alltså vi gemensamt, äger. Det är detta som är det allvarliga med er politik. Ni försämrar faktiskt långsiktigt ekonomin i Sverige genom att sälja ut det som vi äger tillsammans. Det är olämpligt att staten äger banker, säger Jonas Jacobsson Gjörtler, för då blir staten både spelare och domare. Men så är det ju på många av de områden där staten är ägare. Det finns en fri konkurrens när det gäller mineraler och gruvor för LKAB. Jag undrar bara: På vilket sätt ökar konkurrensen inom banksektorn genom att staten säljer ut och gör sig av med ägande och inflytande över Nordea? Ni ville ju också sälja SBAB, men nu har riksdagen tagit tillbaka det bemyndigandet. Men på vilket sätt ökar konkurrensen på bankmarknaden när ni på det här sättet säljer ut våra tillgångar?

Fru talman! Det är väl uppenbart för alla att synen på statsskuld kan variera en del mellan de olika partierna i den här församlingen. Erfarenheterna från vår omvärld lär oss att vi nog bör arbeta för att den ska vara ännu lägre än den är nu. Värdena kan snabbt förändras. Statsskulden är fortfarande uppemot 1 100 miljarder medan de företag som staten äger är värda ungefär 600 miljarder. I praktiken betyder det att vi lånar pengar för att äga dessa företag. Kent Persson talar om fri konkurrens och banker. Konkurrensskälet är ju ett argument för att staten inte ska äga företag. Det kan finnas olika skäl för det. Ett annat skäl är att det är ett stort risktagande. Jag menar att det är ett stort risktagande att vara en aktör på bankmarknaden, och det är ett huvudskäl till att inte fortsätta vara aktiv där. Det gäller både SBAB och Nordea. Förra gången vi stod här och debatterade ställde jag en fråga till Kent, och jag vill gärna ställa den igen eftersom jag inte fick något svar då. Om det nu är en så god affär att äga banker som Nordea utgår jag från att du själv lånar pengar och köper aktier i Nordea och att det också är det råd som du ger familj och vänner att göra.

Fru talman! Jag måste säga att jag inte uppfattade någon fråga. Men låt oss gå tillbaka till detta med banksektorn och riskerna med den. Er politik utgår från att vinsterna ska hamna hos aktieägarna medan riskerna - förlusterna när det går över styr, vilket har hänt några gånger - ska skattebetalarna stå för. Då ska skattebetalarna gå in och rädda bankerna. Det vänder vi oss mot. Det blir givetvis allvarligt när man här har möjlighet att utöva inflytande över banksektorn genom Nordea och SBAB för att få till stånd en annan ordning. Ni säger och skriver själva både i budgetpropositionen och i betänkandet här att det ska vara socialt ansvarstagande och att ni ska driva en politik för att hålla nere utbetalningar i form av bonusar och liknande. Det har ni ju misslyckats med flera gånger i rad. Det skriver också Finansinspektionen i sitt yttrande i översynen av er politik. Jonas Jacobsson Gjörtler svarar inte på min fråga: På vilket sätt ökar konkurrensen inom banksektorn genom att vi säljer av ytterligare medel?

Fru talman! Jag uppfattade att jag svarade på den frågan. Jag sade att konkurrens kan vara ett viktigt skäl att sälja ett företag. Det är dock inte det enda skälet. Det kan finnas andra skäl också. När det gäller banksektorn är huvudskälet inte konkurrensen i första hand utan att det är ett stort risktagande för staten. Jag menar också att staten har en viktig roll för att få en marknad att fungera. Det nämnde jag i mitt anförande. Det handlar om att det finns fungerande spelregler. Där har staten en viktig roll. Men jag tycker inte att det är lämpligt att staten är både spelare och domare på marknaden. Huvudskälet att inte äga banker är att det är ett risktagande. Det är bättre att använda de pengar vi kan få från en försäljning till att amortera på statsskulden.

Fru talman! För Jonas Jacobsson Gjörtler är det enbart en fråga om marknaden. För oss socialdemokrater är statligt ägande inte enbart en fråga om marknaden utan det handlar också om att bygga Sverige starkt för framtiden. Där kan vi se att statliga företag har en viktig roll. Det försökte jag påtala i min inledning tidigare. Därför är nu min fråga: Står ni fast vid att ni vill privatisera Vattenfall? Står ni fast vid att ni vill sälja statens ägande i Telia Sonera? Står ni fast vid att ni vill sälja ut SBAB? Står ni fast vid att ni vill minska andelen i Posten Norden? Jag har också en fråga med anledning av den sista frågan. När vi behandlade den i våras hotade finansmarknadsministern med - jag utgår ifrån att det var på regeringens vägnar - att eftersom majoriteten i riksdagen inte ville gå med på att minska ägandet i Posten Norden skulle det resultera i skadeståndsanspråk från den andra ägaren, det vill säga den danska staten. Vad har hänt med det? Har det blivit några skadeståndsanspråk, eller var det bara skrämselpropaganda som finansmarknadsministern hade vid det tillfället?

Fru talman! Socialdemokraterna och Lars Johansson försöker framställa det som att det finns en stor skillnad i synen på de företag som staten äger. Det kan det nog göra i vissa fall. Jag menar att vi är helt överens om att det finns ett stort värde i att staten äger en rad av dessa företag. Diskussionen uppstår om de bolag där det finns delade meningar om huruvida vi ska äga dem eller inte. Nordea är ett av dem som vi här har varit inne på. När det gäller Vattenfall har det aldrig varit aktuellt att sälja hela. Det som diskuterades var att bredda ägandet, det vill säga att släppa in någon ägare ytterligare. Men att staten skulle behålla en majoritet var alltid alldeles klart. Det gäller också en del andra företag, till exempel LKAB som arbetar med stora delar av våra naturtillgångar. Jag tycker ändå att det är relevant att ställa frågan tillbaka till Socialdemokraterna om hur ni bedriver er politik. Ni lägger här fram ett förslag om att återkalla försäljningsbemyndigandet beträffande Nordea. Samtidigt räknar ni med att ni i er budgetmotion med att ni får in de intäkterna. Det betyder att om ni skulle få rätt med ert förslag så försvagar ni er budget med 14-15 miljarder. Ni lovade att ni inte skulle lägga fram ofinansierade budgetförslag. Men det är precis det ni gör i praktiken, eller hur?

Fru talman! Jag fick inte svar på om ni stod fast vid att sälja Telia Sonera, SBAB och Posten Norden. Det är lite intressant med Vattenfall. Det handlade om att bredda ägandet, som du uttrycker det. Men jag betraktar det som att det handlar om att privatisera delar av Vattenfall. Det är intressant. Skälet till den diskussionen var att man var rädd för att man behövde kapitalisera Vattenfall ytterligare, det vill säga tillföra nytt kapital. Då blir frågan väldigt intressant. Vi kan nu konstatera att för 2010 blev totala utdelningen från de statliga företagen 38 miljarder. Det är 14 miljarder mer än vad som fanns i budgetpropositionen. Då fanns det ett utrymme, om det nu fanns ett behov av att kapitalisera Vattenfall med 14 miljarder. Nu tror jag inte att behovet var så stort. Men det fanns det utrymmet. Om man då driver en aktiv statlig ägarpolitik skulle man ha använt sig av den möjligheten. Det var pengar som man inte hade planerat för att behöva använda i sin budget som fanns genom att utdelningen blev så mycket större. Men det var ingenting som regeringen eller den borgerliga majoriteten tog fasta på. Återigen handlar det om en annan fråga, nämligen att ni vill minska det statliga ägandet väldigt mycket i Sverige. Om man jämför med hur det ser ut i övriga Europa är det statliga ägandet i Sverige inte särskilt stort. Det är mindre än i våra grannländer och i andra länder i Europa. Min fråga mot bakgrund av det är: Tycker Jonas Jacobsson Gjörtler att 3 ½ procent, eller dryga 3 procent, är för mycket? Vad ska i så fall den procentuella andelen vara för att Moderaterna ska vara nöjda med det statliga ägandet?

Fru talman! Jag noterar att jag inte fick något svar på min fråga om ert förslag att sälja bolag där ni ändå räknar hem intäkterna i budgeten. Det får man ta som en bekräftelse att det är fallet. När det gäller Vattenfall handlar förslaget om en möjlighet till ägarbreddning. Det var inte säkert eller tvunget att det skulle bli på det viset, men den möjligheten skulle finnas. Möjligheten att kapitalisera, att använda pengar och att regeringen kan agera finns fortfarande kvar om det behovet skulle uppstå. När det gäller SBAB, Telia och Posten är de förslagen inte aktuella just nu. De är inte uppe för behandling här. Jag vill vara tydlig med när det gäller Posten att det inte heller där handlar om att sälja hela Posten, vilket det ibland framställs som i debatten. Det har hela tiden varit så att staten skulle behålla minst 34 procent för att kunna säkerställa det samhällsuppdrag som vi tycker att det är väldigt viktigt att Posten utför.

Fru talman! Man ska vårda det man äger. Det är en gammal sanning som passar bra även på så stora och lite opersonliga saker som de statliga bolagen. Att vårda statliga bolag är att se till att de sköts på bästa sätt med professionella ledningar, tillräckligt med kapitalbaser och kloka ägardirektiv. Det kan också finnas ett samhällsuppdrag, som vi har talat om här tidigare, som bara ett statligt företag kan eller ska sköta eller ett naturligt monopol, men det är undantagsfall. Värdeskapande är ett övergripande mål med förvaltningen. Här vill jag säga att regeringens redogörelse har utvecklats över tiden och förbättrats avsevärt genom åren. Staten förvaltar stora värden, och därför är det mycket viktigt. Fru talman! Det finns flera exempel på statliga företag som sköter sig utmärkt, levererar pengar till statskassan och utför ett arbete som ingen annan än staten kan eller ska göra. Men det finns också gott om exempel på motsatsen - företag som stör den goda konkurrensen på marknaden, företag som genom felaktig eller undermålig ledning förorsakar stora förluster, kräver ägartillskott och mycket annat stöd. Då kostar de oss i stället skattepengar, tid, energi och uppmärksamhet. Var och en inser att det inte är en bra situation. Det är helt enkelt inte bra för marknadens funktionssätt när en av aktörerna är både domare och en av spelarna. Ett statligt bolag är just denna hybrid, en sorts kameleont. Ett statligt företag är alltså alltid en risk oavsett om det sedan går bra eller dåligt. Den risken tvingas skattebetalarna bära. Man ska vårda det man äger, fru talman. Men ibland är den bästa vården att inte äga alls utan att släppa fri. Det finns alltså flera goda skäl till försäljning av statliga bolag. Konkurrensen blir sundare, statens roll blir mer renodlad, företagen får bättre utvecklingsmöjligheter och intäkterna från försäljningarna kan användas till att få ned statsskulden och därmed de stora räntor som Sverige tvingas betala för sina lån. Jag har också tidigare talat om det. Det i sin tur ger möjlighet till reformer och förbättringar som annars inte hade blivit gjorda. Skattepengar ska gå till förbättringar i Sverige, inte till stora räntekostnader i andra länder. Delar av oppositionen har inte detta synsätt. Tvärtom vill man i stället behålla statliga bolag och stoppa planerade försäljningar. Det är bra att regeringen nu satt till en särskild utredare för att utreda Regeringskansliets förvaltning av de statliga bolagen. Syftet är att ta reda på om den organisation man har i dag hanterar de statliga bolagen på rätt sätt. Det har riktats kritik från bland annat Riksrevisionen mot tidigare regeringars hanterande av de statliga bolagen. Det är bra att detta nu åtgärdas av alliansregeringen. Tydlighet, öppenhet och transparens måste prägla den statliga förvaltningen. Som vi hörde tidigare angav regeringen redan för flera år sedan i budgetpropositionen dessa goda principer för de statliga bolagen. Man ska inte sälja ut om det inte behövs och om man inte måste. Man ska sälja ut när det är tid och när man får bra med pengar till skattebetalarna för bolagen. Man ska inte behöva skynda sig. När det gäller Vattenfall kan man lugnt konstatera att det var under den dåvarande oppositionens regeringsstyre som Vattenfall och därmed Sverige investerade 70 miljarder svenska kronor i den tyska kolindustrin. Samma partier som i dag ylar i högan sky över Vattenfalls kolbrytning var de partier som då såg till att den hamnade där, prickade av KU och starkt kritiserade av Riksrevisionen för den slappa styrningen och att man struntade i att gå via riksdagen. Vattenfall prioriterar nu sex områden i sin verksamhet med en bra balans mellan de olika delarna. Vi ser ingen anledning att förändra detta mål. Fru talman! Som företrädare för ett parti som är drivande i jämställdhetsfrågor vill jag särskilt lyfta fram det arbete som görs för jämställdheten i just statliga bolag. I regeringens skrivelse finns ett särskilt avsnitt med rubriken "Föredöme i jämställdhetsarbetet". Det är av stor vikt att öka andelen kvinnor i företagsledande ställning. Av redovisningen i skrivelsen framgår också att kvinnor utgjorde 25 procent i gruppen vd:ar i maj 2011. Detta kan jämföras med motsvarande andel för börsbolagen som faktiskt ligger under 1 procent. Andelen kvinnor i ledningsgrupper i statliga företag uppgick 2010 till 39 procent. Dessa siffror visar att vi är på god väg mot ökad jämställdhet i de statliga bolagen även utan kvotering. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut när det gäller betänkandet NU5.

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Eva Flyborg. Hon sade att det inte får kosta skattebetalarna någonting att man driver statliga företag. Jag kan i och för sig förstå det. Å andra sidan är det ingen kostnad för skattebetalarna, tvärtom. De statliga företagen tillför ganska stora belopp till skattekollektivet eller till välfärden i Sverige nu i form av utdelning. Det har skett under längre tid, så det är ingen ny situation. Det är, som sagt, mycket bra statliga företag i detta avseende eftersom de ger mycket intäkter till staten. Jag antar att Eva Flyborg har samma åsikt som föregående talare, nämligen att man, om man får möjlighet, ska privatisera Vattenfall. Det är ett gammalt borgerligt krav, och det är inget nytt i sig. Ni har sedan 90-talet drivit att ni vill privatisera Vattenfall när möjligheterna ges, även om ni försöker dölja avsikterna med detta på olika sätt. Som jag ser det finns det inte alls behov av att sälja för att skapa kapital till Vattenfall, tvärtom. Det finns utrymme mot bakgrund av dessa särskilda 14 miljarder som extra utdelning i år och som inte fanns med i någon budget. Möjligheten för att kapitalisera är alltså goda. Jag noterade med viss tillförsikt att ni tycker att jämställdhetsarbetet inom statliga företag är positivt. Jag tycker också att det har gått åt rätt håll under längre tid. Det visar också att riksdagen vid ett antal tillfällen har markerat mycket tydligt att de statliga företagen ska gå före när det gäller jämställdhetsfrågorna. Vi har sagt att de statliga företagen ska gå före när det gäller att ta bort bonusar och liknande. Det visar att det har betydelse vem som är ägare av företag. Om man ivrar för att få bort bonusar i det privata näringslivet och ivrar för jämställdhet är det viktigt att ha ett ägande där man kan peka på praktisk politik.

Fru talman! Det var ganska många frågor. Jag tror att jag kommer ihåg alla, annars får Lars Johansson påminna mig. Jag sade också i mitt anförande att det blir vinst ibland, om Lars Johansson kommer ihåg det. Så är det. Ibland sköts företagen mycket bra och levererar in vinst till statskassan. Men ibland, Lars Johansson, går det mindre bra, eller hur? Det var inte så många år sedan som SJ var så illa ute. Kent Persson sade att SJ hade spårat ur. Man hade inte gjort bara det utan var helt av rälsen och i diket. Vi, eller rättare sagt ni, fick upprätta en särskild balansräkning för SJ. Det är egentligen ett annat sätt att säga att man är bankrutt och har gått i konkurs. Man kunde inte göra någonting. Så var det med den kassakon. Så gick det med SJ då. Det var dålig styrning, dålig förvaltning och för dålig kapitalisering. Det blir inte alltid positivt. Det är just detta som vi från Alliansens sida påpekar, alltså att det kan gå bra ibland och att det kan gå dåligt ibland. Men vi vill inte att skattebetalarna ska ta den risken. Det var nämligen inte bara några miljoner som petades in i SJ på den tiden, Lars Johansson, utan det var miljarder. Jag kommer inte ihåg den exakta siffran, men det var stora belopp. Det har även hänt med andra statliga bolag genom tiden. Det är alltså ingen Törnrosasaga, ingen framgångssaga, som bara rullar på, tvärtom. Jag kan som ett sådant exempel anföra Telia. Det var ni som skulle sälja stora andelar i Telia, nästan hela. Hur gick det? Det gick inte så bra. Vi kan till exempel se på den politikerrabatt som man får när man har statliga företag, och det vet marknaden om. Då blir det billigare. Värdet sjunker därför att vi politiker är inblandade. Den styrning av de statliga bolagen som Lars Johansson också kritiserar vet jag nästan inte om jag ska ta på allvar. Det är först nu det finns en stringens i ägandet av de statliga företagen. Det finns en idé om hur de ska förvaltas och skötas - öppet, tydligt och med transparens. Det var det som ni fick en sådan svidande kritik för av KU och av Riksrevisionen, inte minst när det gäller Vattenfall.

Fru talman! Det är uppenbart att Eva Flyborg inte har tagit del av regeringens politik. Man har inget aktivt statligt ägande. Man har bara ett förvaltande för att sälja företagen när tillfälle ges. Så är läget i dag. Det är därför som man har flyttat över alltihop från Näringsdepartementet till Finansdepartementet, för att man ska förvalta för försäljning. Det är ett mycket passivt statligt ägande. Det är olyckligt för framtiden i Sverige. Denna rädsla för att äga statliga företag är helt fantastisk. Tänk om andra länder i Europa skulle resonera på samma sätt. Det gör de inte. De har ett större statligt ägande eftersom de ser att staten har en viktig roll och framför allt kan ha en viktig roll i näringslivet. Det har betydelse för att bygga upp infrastruktur och för att satsa till exempel innovationskapital i samarbete med statliga företag. Hela den svenska historien om att vi är en industrination har handlat om samverkan mellan stat och företag för att utveckla företag i Sverige och se till att de blir globala och stora på den internationella marknaden. Man har varit mycket framgångsrik inom en lång rad olika sektorer. Denna rädsla är därför fantastisk. När det har varit kris i Sverige har det varit mycket stora problem också i privata företag. Staten har gått in och räddat till exempel privata banker vid ett antal tillfällen. Man har varit med och räddat många privata företag därför att de inte har klarat av en situation. Det är inget konstigt i sig, men man kan inte bara vara rädd i politiken, man måste vara aktiv och titta på möjligheterna framöver. Det som Eva Flyborg säger om SJ är helt fel. SJ fick ett lån av staten på 1,2 miljarder hösten 2002. Man har betalat tillbaka det genom att visa att de kan ge vinst år efter år. Det har alltså inte blivit någon kostnad för staten, tvärtom. SJ går med vinst även om den har varit mindre i år. Men man har gått med vinst under åren dessförinnan och därmed betalat tillbaka de 1,2 miljarderna. Det är alltså ingen kostnad.

Fru talman! Som jag sade inledningsvis i denna replikomgång går statliga bolag ibland med vinst och ibland med förlust. Det har flera av oss medgivit här i dag. Så är det, och det är inget konstigt med det. Vi vill inte att skattebetalarna ska behöva stå för den risk som det alltid innebär med ett statligt ägande eftersom det ibland går fel, och då kan det gå väldigt fel. Jag är glad över att Lars Johansson ändå tar upp jämställdheten. Då har vi ett gemensamt engagemang i dessa frågor, det ska jag gärna säga. Det är roligt att han tycker att det går bra. Då är min replik: Ja, nu är det så, när alliansregeringen har tillsatt så många kvinnliga vd:ar i de statliga företagen. Det var erbarmliga siffror förr, Lars Johansson, när ni hade makten. Tyvärr är det ofta så. I opposition är det lätt att säga någonting. Men när ni hade makten såg det inte alls lika bra ut. När det gäller rädsla för att äga företag har vi många gånger sagt att vi över huvud taget inte är rädda för detta. När Lars Johansson säger att det är en så mycket större procentandel statliga företag i andra länder skulle jag vilja säga att det kanske inte är en slump att Sverige står så starkt gentemot många andra länder som nu går igenom hemska kriser i fråga om både sin industri och sin befolkning. Vi har i ordnad takt gjort det som många nu under galgen tvingas att göra till mycket sämre priser och sämre resultat. Se bara på Greklands situation! Det är det som man bland annat nu måste göra för att man har för mycket statlig verksamhet.

Fru talman! Eva Flyborg säger att det inte är bra att äga statliga företag, att det alltid är en risk, samtidigt som du säger att man ska vårda det man äger. Då har jag en fundering hur Folkpartiet ställer sig till LKAB. Staten tog ju över det på 50-talet, var tvungen att skjuta till en hel del kapital för att det skulle räddas och överleva. I dag är det en av Sveriges viktigaste industrier inom gruvnäringen. Det betyder oerhört mycket för Norrbottens utveckling, deras investeringsplaner och så vidare. Och det här har man gjort i samverkan med kommun och med statliga myndigheter till gagn för en utveckling som är bra för Sverige. Förutom att man betalar bolagsskatt har man extra utdelningar på flera miljarder till staten över år. Är det bra att staten är en aktiv ägare i LKAB, eller borde vi sälja ut det? Var det bra att staten sköt till kapital när det var som krisigast för LKAB och gruvnäringen?

Fru talman! Som sagt, det finns ingen annan ordning än den som står i betänkandet, som både Jonas Gjörtler och jag har talat om, att ibland kan det finnas en särskild anledning till att man har ett statligt bolag. Men det är aldrig ett självändamål att ha ett statligt bolag. Jag har ingen lista att ta fram ur innerfickan och visa att på den står det LKAB eller något annat. Det finns ingen sådan lista, utan det måste avgöras från fall till fall, precis som det står i budgeten, precis som det står i våra betänkanden och precis som vi talar om här i dag. Det finns ingen hemlig lista. Vad man nu gör från Regeringskansliets sida är någonting som man självklart borde ha gjort för många år sedan. Jag menar att vi gemensamt borde ha insett att det inte går att ha de statliga bolagen utspridda i en ägarförvaltning som knappt ens visste hur många statliga bolag som fanns. När man gjorde inventeringen när vi bytte regering visste man inte hur många bolag man hade. Man kunde inte tala om exakt vilka de var. Det tycker jag är ett tecken på att man inte har en effektiv förvaltning av dem. Man vårdar inte företagen om man inte ens vet vilka de är. Vi pratade om ett av de statliga företagen, Vattenfall, och jag tror att Kent tog upp det i sitt huvudanförande. Just detta är väl ett bra exempel på hur man inte ska hantera ett statligt bolag, den formlösa styrningen. Och i Riksrevisionens kritik kommer jag särskilt ihåg några strofer där man menade att man över huvud taget inte kunde utvärdera det, för det fanns inga papper, ingen spårbarhet. Ingen visste vem som hade fattat besluten, med vem besluten hade fattats eller var de hade fattats. I en bastu? Vi vet inte. I en matkö? Ingen aning. Det fanns inga spår. Just denna formlösa styrning är det som vi försöker göra upp med nu och åtminstone ha en öppen, tydlig och transparent process, dessutom en ägarstyrning. Därför är den här utredningen tillsatt. Det tycker jag är ett bra agerande av en ansvarsfull regering. Så ska det se ut.

Fru talman! Vi får väl se vad utredningen kommer fram till, men vi ska också se att den tillsattes i ljuset av att riksdagen tog tillbaka regeringens mandat att sälja ut företag. Risken här är att man försöker gömma de statliga företagen i ett holdingbolag, och då minskar insynen. Men vi får väl se var det landar någonstans. Jag tycker inte att jag fick något riktigt svar när det gäller LKAB. Var det bra att staten gick in och sköt till pengar när det var kris, för att man skulle ha en långsiktighet i det hela och en utvecklingsplan för LKAB? Jag vill också veta din syn när det gäller om staten ska sälja LKAB.

Fru talman! Jag kan egentligen bara återupprepa mitt svar, att det inte finns någon lista på vad som ska säljas och inte, utan det som står i budgetpropositionen, våra betänkanden och annat är att det kommer att ske en värdering när och i så fall om och av vilket skäl man vill sälja. Oppositionen har all anledning att motsätta sig det om de inte tycker att det är bra, men det står skrivet i stjärnorna. Det är bra att vi alla ser fram emot utredningen om hur vi ska förvalta våra företag, för det är viktigare än man kan tro. Förvaltning av statliga företag låter så tråkigt, men det är så otroligt viktigt, för det handlar inte bara om värden i reda pengar utan också väldigt mycket annat. Till sist skulle jag vilja säga att det finns olika sätt att se på statliga bolag, absolut. Jag tycker att det är bra att man till exempel går före när det gäller jämställdheten och att vi nu äntligen har fått en politik som gör att vi ser en högre andel kvinnliga chefer på olika nivåer inom de statliga företagen. Det skedde inte när ni hade makten, för ni utsåg inte kvinnor utan ni utsåg bara män. Nu har det blivit en förändring. Det tycker jag är bra. Det är dock inget självändamål för att vi ska äga statliga bolag. Men när vi äger statliga bolag ska vi se till att vi förvaltar dem, att vi ökar värdet, att de är vinstdrivande och att de, om de inte behövs i statlig ägo, ska kunna övergå till en privat marknad, för det är inte bra att man är både, som vi brukar säga, spelare och domare. Det kan förstöra konkurrensen på väldigt många marknader, höja priserna och bli dåligt för både konsumenter och skattebetalare.

Fru talman! Jag kan börja med att lugna Kent Persson med att statsministern sade senast under valrörelsen i Norrbotten att LKAB inte ska säljas, så han kan sitta lugnt i stolen ett tag till. Statens främsta uppgift på marknaden är, som flera har sagt tidigare, att ange ramar och regelsystem för näringslivets verksamhet. Det är också genom långsiktiga, transparenta och tydliga spelregler som staten kan bidra till att skapa förutsättningar för tillväxt. Om staten är både utformare av de regler som gäller för näringslivet och en näringslivsaktör som är beroende av reglerna kan, precis som många har varit inne på, intressekonflikter uppstå. Minskas det statliga ägandet renodlas också statens roll som lagstiftare och konkurrensen blir sundare. Om företaget verkar på en marknad med fungerande konkurrens och det inte finns ett uppenbart samhällsuppdrag anser Alliansen därför att bolag utvecklas bättre med privata ägare än med staten som ägare. Långsiktigt innebär det att förutsättningarna för en ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt i Sverige stärks. Vår debatt i dag handlar om det statliga ägandet. Det är ett område som man ska ha stor respekt för. Staten är med sina drygt 60 hel- och delägda företag Sveriges största företagsägare. Dessa företag representerar stora värden, ca 600 miljarder, och är arbetsgivare till runt 190 000 medarbetare. Det finns höga förväntningar på hur statliga bolag ska uppträda. Statligt ägda företag ska i alla avseenden vara föredömen, oavsett om det gäller ersättningar till ledande befattningshavare, jämställdhetsarbete, miljöengagemang eller socialt ansvarstagande. Jag vill också poängtera det som flera har sagt, att det är väldigt glädjande att Alliansens arbete med att öka andelen kvinnor i statligt ägda företags styrelser har gett resultat. Andelen kvinnor som styrelseordförande har ökat från 22 procent 2006 till 37 procent i år, att jämföra med 3 procent i börsbolagen. Samtidigt är nästan hälften, 49 procent, av styrelseledamöterna i de statligt ägda företagen kvinnor, och det går att jämföra med börsbolagens 19 procent. Alliansen anser att så länge staten äger är det viktigt att staten hanterar sin ägarroll på ett ansvarsfullt och tydligt sätt. Även om det statliga ägandet ska minskas kommer staten att kvarstå som ägare under längre eller kortare tid i ett antal företag. Så länge företagen ägs av staten ska den aktiva förvaltningen fortsätta på ett professionellt sätt med värdeskapande som övergripande mål. Statens styrning måste vara tydlig och skötas professionellt. För Alliansen handlar ägaransvaret om att gå igenom företagens inriktningar och samhällsuppdrag men också att se över annan statlig affärsverksamhet som bedrivs i myndighetsform, vilket kan innebära att nya statligt ägda företag uppstår genom bolagiseringar. Det är också viktigt att företagen ges möjlighet att utvecklas och växa för att fortsätta skapa värde för ägaren. Jag noterar också att som tidigare driver vänsteroppositionen en ideologisk politik med socialistiska förtecken. Bland annat använder de sig av retoriska skäl av termen utförsäljning. Orden för tankarna till realisation och att tillgångar slumpas bort. Det är en term som främst används av dem som vill underblåsa en negativ opinion kring försäljningar. Vi som tror på marknadens förmåga bör alltid påpeka att det inte är korrekt att använda termen utförsäljning eller sälja ut. Låt mig i stället påminna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om de lyckade försäljningarna av Vin & Sprit, OMX och Vasakronan under den första mandatperioden. Det var knappast rea det handlade om. Låt oss kalla saker och ting vid deras rätta namn. När det statliga ägandet minskar ska det göras på det sätt som är långsiktigt smartast för medborgarna. Staten bör i princip inte äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens, såvida inte bolagen har ett särskilt samhällsuppdrag, som jag nämnde tidigare, som är svårt att klara av på något annat sätt. I det besvärliga ekonomiska läge som vi nu befinner oss i har det minskade statliga ägandet bidragit till att minska räntekostnaderna och ge utrymme för satsningar på den framtida välfärden. Som centerpartist och alliansföreträdare är jag stolt över att den här regeringen har kunnat betala av på våra barns statsskuld i stället för att satsa på att driva spritföretag. Staten kan inte utveckla företag på samma sätt som privata ägare. Staten ska inte driva bolag som verkar i konkurrens med privata företag på helt konkurrensutsatta marknader. Det är fel att ta pengar från sjukvården, äldreomsorgen eller skolan för att satsa på finansiella institut, kontorslokaler och telefonoperatörer. Politiker ska skapa förutsättningar för uppfinnare, entreprenörer och investerare att utveckla idéer och skapa jobb, inte själva driva företag.

Fru talman! Staten kan inte driva företag säger Helena Lindahl. LKAB tycker jag är ett lysande exempel. Vin & Sprit var också ett lysande exempel, som nu i och för sig är försålt. Men det var inte det jag tänkte ta upp nu. På s. 31 i betänkandet står det under rubriken Vattenfall: "I propositionen om förtydligat uppdrag för Vattenfall meddelade regeringen sin avsikt att använda EU:s s.k. 2020-mål som referenspunkt för uppföljning av Vattenfalls roll i energiomställningen." Därefter förtydligar man lite grann. Sedan går jag in och läser i betänkandet på s. 23 att Vattenfall i september 2011 presenterade en bok med titeln Sex energikällor - ett energisystem , om de sex energikällor som Vattenfall arbetar med. De kommande åren kommer Vattenfall att fokusera på sina kärnverksamheter, de marknader där Vattenfall har en stark position. Det är de här sex. Bland de sex finns det två som det finns anledning att fundera lite grann över. Så här står det: "Kolkraft är en hörnsten i det europeiska energisystemet: Vattenfall kommer att optimera sina nuvarande kolkraftverk" och fortsätta de investeringar som handlar om någonstans kring 7 miljarder. "Kärnkraft vinner ökat stöd i Europa", skriver man sedan, och att "Vattenfall har en konkurrensfördel genom att vara en framträdande kärnkraftsoperatör. Vattenfall håller dörren öppen för framtida tillväxt inom kärnkraft." Där har vi Vattenfalls syn på hur de ska agera. Ligger det här i linje med regeringens syn på hur Vattenfall ska utvecklas?

Fru talman! Först skulle jag vilja säga att jag naturligtvis inte tycker att alla statliga företag är dåligt styrda. Det är inte så jag menar. När staten verkar på en konkurrensutsatt marknad tror jag faktiskt att det finns marknadsaktörer som kan göra det bättre. Annars kan det bli snedvridet, som många andra har varit inne på. I reda pengar gör Vattenfall fortfarande större investeringar i fossilkraft än i förnybar energi. Hur rimmar då det med Vattenfalls uppdrag att man ska vara en av de ledande i Europa när det gäller grön energi och grön teknik? Vattenfall är ju ett stort bolag med långa ledtider. Det måste vi vara överens om. Förändringar tar tid innan de slår igenom. En jämförelse mellan bolagets femåriga investeringsprogram för perioden 2010-2014 respektive 2011-2015 visar dock att Vattenfall har minskat sina planerade kostnader för investeringar i fossil kraftproduktion med 37 procent. Samtidigt ökar också de planerade investeringarna i bland annat vindkraftsproduktion. Jag tycker att Vattenfall gör skäl för att också vara på gång mot att vara ett av de ledande bolagen. Jag tycker många gånger att vi snedvrider också diskussionen om Vattenfall, precis som om Vattenfall enbart skulle vara en miljöbov. Nu har Vattenfall en del att göra, speciellt när det gäller kolkraft och kärnkraft, men det finns också en hel del arbete när det gäller grön teknik. När det gäller Polen har man bland annat sålt av sitt innehav av kolkraft. Jag får nog återkomma för nu är min talartid slut.

Fru talman! Du hade lite tid kvar. Vattenfall har inte sålt av kolkraften. De äger och investerar i ännu mer, framför allt i Tyskland. De har sålt av i Polen bland annat. Delar du Vattenfalls analys - du representerar ändå regeringen - att kärnkraften vinner ökat stöd i Europa, att Vattenfall har en konkurrensfördel genom att vara en framträdande kärnkraftsoperatör? Vattenfall äger 70 procent av Ringhals som har stått under särskild bevakning under två års tid därför att man har problem med säkerheten inom Vattenfall. Är man då ledande inom kärnkraftsindustrin och den utvecklingen? Är det också regeringens bild att om det ges möjlighet ska man satsa på kärnkraft? Det är ju det som Vattenfall säger i det här strategiska dokumentet. Kan jag få ett svar på det?

Fru talman! När det gäller att kärnkraft vinner ökat stöd i Europa är det ju så att vi har en global utmaning, och Europa har satt upp väldigt ambitiösa mål, bland annat till 2020. Även Sverige har satt upp väldigt ambitiösa mål. Det är mål som även företag som Vattenfall måste sträva mot. Som jag sade tidigare gör man stora investeringar i förnybar energi. Det är klart att man inte gör det därför att man tror att kärnkraft skulle vara det som står mol allena eller att kolkraft skulle göra detsamma. Som jag säger har Vattenfall ökat stort när det gäller den gröna tekniken och har i sina kommande planer, bland annat femårsplaner - det låter precis som om jag pratar i kommunistisk anda - gjort en stor förändring jämfört med om man tittar bara några år tillbaka. Jag ser inte lika mörkt på framtiden som Kent Persson. Jag tror också att kärnkraften så småningom kommer att fasas ut. Vi kommer ju snart att diskutera om gröna elcertifikat och en stor marknad för elcertifikaten. Jag tror nog att Kent Persson och jag om några år eventuellt ska komma lite mer överens än vi gör i dag.

Fru talman! Det är ändå på det sättet, Helena Lindahl, att man kan vara glad för att vi har haft socialdemokratiska regeringar under en så lång period av efterkrigstiden som har haft möjlighet att använda det statliga ägandet som ett aktivt ägande av företag för att skapa infrastruktur och för att ge möjligheter för olika företag i Sverige att i många fall utvecklas i samklang med statliga företag. Hade ni fått regera hade vi inte alls haft den utveckling vi har haft. Nu förvaltar ni ett stort område, och i stort sett säger ni att ni vill avyttra det som har att göra med konkurrensutsatta marknader. Då kan man ställa sig frågan varför ni ska fortsätta att äga LKAB, för att ta ett exempel. Det finns faktiskt flera privata företag som agerar på malmmarknaden i Sverige. De letar och prospekterar efter ny malm, till exempel uppe i Pajala. Det är privata intressenter. Det blir ju konkurrens. Då ska man väl sälja LKAB, för att ta ett konkret exempel. Argumenteringen stämmer inte. Ett annat exempel är statliga apoteksbolaget. Ni har privatiserat delar av apoteksverksamheten i Sverige. Dessutom har ni ställt upp begränsningar för det statliga bolag som finns kvar, Apoteket AB. De får bara ha 35 procents marknadsandel. De får inte vara större, trots att de har lång erfarenhet och kompetens på den så kallade marknaden. De får inte växa mer än till 35 procent av marknaden. Är det marknadsekonomi? Det är statlig reglering, som förhindrar statliga företag att vara affärsmässiga på marknaden. Talet om marknad stämmer inte.

Fru talman! Jag känner att det är lite förmätet, Lars Johansson, att i fråga om statliga bolag säga att om alliansen hade kommit i regeringsställning tidigare hade vi inte sett den utveckling vi ser i dag. Jag är inte så säker på det. Det är att ta i. Så var det frågan om statliga apoteksbolag. Jag bor i en liten kommun, Robertsfors kommun. Förut stängde apoteket tidigt på eftermiddagen. Ingen hann dit innan de hade slutat jobba. I dag har apoteket inte lunchstängt och har betydligt längre öppettider, vilket gör det mer tillgängligt för människor. Varför? Jo, därför att konkurrensen har ökat. Robertsforsborna tycker nog i det här fallet inte att det har varit så dåligt. Just i fråga om apoteksbolaget har det här inte tillfört speciellt mycket nackdelar för konsumenterna. LKAB fyller ändå ett samhällsintresse. Det finns många arbetstillfällen i norr tack vare LKAB. Det är ett tydligt samhällsintresse. Jag tycker inte alls att det är konstigt att staten vill behålla LKAB. Jag skulle vilja ställa en fråga till Lars Johansson. Du hade tidigare en replik med Jonas Jacobsson, och då sade du att Socialdemokraterna vill bygga Sverige starkt för framtiden. Det är därför ni vill behålla de statliga företagen. Är det inte det man gör om man till exempel betalar av på statsskulden? Låt oss betänka hur det ser ut i andra länder. Någon nämnde Grekland. Vi kan nämna flera andra länder. De får realisera bort statliga företag för att betala av på en enorm statsskuld, som har gjort att länderna i mångt och mycket nästan går i konkurs.

Fru talman! Vi vill utveckla de statliga företagen, inte bara behålla dem. Det handlar om att utveckla dem, att göra nya saker. Inom framför allt Vattenfall handlar det om exempelvis förnybar energi. Vi tycker att de statliga företagen kan vara föregångare inom svenskt näringsliv på en lång rad områden. Jag nämnde tidigare exempel inom OECD. Jag tänker inte på de länder som Eva Flyborg pratade om tidigare, utan jag tänker till exempel på Norge. 9 procent är sysselsatta i statliga företag. Finland har fler sysselsatta i statliga företag än Sverige. Det är två exempel. Bilden att länder med hög sysselsättning i statliga företag är bankrutta är inte sann. Tvärtom. Jag kan inte säga att Norge är bankrutt. Det är väl ingen som kan säga det. Inte Finland heller för den delen. Den bilden är viktig att korrigera. Det handlar om en mer nyliberal vind som går genom Sverige. Tidigare borgerliga regeringar i Sverige har inte avyttrat statliga företag på det sätt som sker i dag. Det är en ny inriktning av en ökad privatisering därför att ni inte kan se att staten kan ha ett ägande. Jag tycker att staten kan ha ett ägande, men det innebär inte att vi tycker att det ska vara så mycket mer än 3-4 procent av de sysselsatta i Sverige. Det kan vara en rimlig nivå för att vara en aktiv aktör, för att staten, regeringen, ska veta. Det handlar också om kunskap. Man kan inte bara gå på information från andra. Det är också viktigt att skapa sig egen kunskap om hur det är att driva företag. Det ökar möjligheterna för regeringen att föra en aktiv näringspolitik när det finns kunskap om hur det fungerar innanför dörrarna på de olika företagen. Det finns även sådana värden.

Fru talman! Precis som mina företrädare i Alliansen tidigare har sagt avser inte alliansregeringen att sälja ut alla statliga företag bara för att de är statliga. Vi vill göra en genomgång. Vad är det som staten äger? Ska vi äga det? Befinner vi oss på en konkurrensutsatt marknad? Kan staten hämma marknaden? Om staten gör det kanske vi fortfarande inte ska äga företaget. Det vi har gjort är att betala av på statsskulden. Jag hoppas, som centerpartist, att pengarna i framtiden kan gå till andra investeringar, till exempel infrastruktur. Det är något som väljarna skulle välkomna. Det är inte bara av ondo att sälja statliga företag. Det finns mycket gott också.

Fru talman! Vi kristdemokrater menar att en av statens uppgifter är att sätta reglerna för näringslivets villkor. Däremot tycker vi inte att vi ska vara både spelare och domare. Vi ska snarare tillse att de företag som verkar på den öppna och konkurrensutsatta marknaden även kan vara statliga företag, men framför allt undviker vi problem med dubbla roller om den konkurrensutsatta verksamheten kan bedrivas i privat regi. Ett minskat statligt ägande innebär en renodling av statens roll, bättre förutsättningar för bolagen att växa och utvecklas och en sundare konkurrens på marknaden. Vi kristdemokrater har tillsammans med Alliansen aktivt bidragit till att på ett ansvarsfullt sätt minska statsskulden genom försäljning av de statligt ägda bolagen som nu har sålts de senaste åren. Försäljningarna har varit till nytta för folkhushållet och har bidragit till dagens stärkta offentliga finanser. Vi menar också att staten fortsättningsvis ska äga de företag som förvaltar naturliga monopol eller där det finns särskilda nationella intressen eller samhällsuppdrag. Kolleger från Alliansen har tidigare sagt att det inte finns något självändamål i att äga bolag som inte är av särskilt intresse eller har ett samhällsuppdrag. Å andra sidan finns det inget särskilt ändamål att sälja bara för säljandets skull. Det är naturligtvis glädjande, tycker vi kristdemokrater, att allianspartierna har nått en samsyn med Miljöpartiet i grundläggande frågor om ägarstyrning av de statliga företagen, även om det finns skillnader i synen på hur detaljerat staten ska styra företagens verksamhet. Generellt sett anser vi att styrning av företag med statligt ägande eller, för all del, offentligt ägande över huvud taget ska präglas av tydlighet, öppenhet och transparens. Det är av stor betydelse för att den demokratiska kontrollen och möjligheten att utkräva ansvar ska fungera. I villkoren för ägarstyrningen står det exempelvis att medborgarna bör bjudas in till årsstämmorna. Det är precis som i en kommun. Där bjuds medier, medborgare, kommunfullmäktiges ledamöter och så vidare in. Naturligtvis ska statens företag gå före med gott exempel och inbjuda medborgarna till stämmorna. För oss är det också viktigt att de statligt ägda bolagen är föredömen när det gäller jämställdhet, inte minst i den operativa ledningen och i styrelserummen. Vi har tidigare hört att i de statligt ägda bolagen är 25 procent av vd:arna kvinnor. Det kan jämföras med 1 procent i de börsnoterade bolagen. Men jag vill tillägga att i mängder av andra företag finns många kvinnor som är både ägare, vd och har andra ledande positioner. Det är egentligen märkligt att de företag som med hjälp av olika policyer borde ha bäst styrning fortfarande inte är lika bra. Men det innebär att det finns en stor potential att fortsätta att jobba för ökad jämställdhet. När det gäller lönesättning handlar det inte bara om att se till att lönerna är jämställda utan också om att ersättningarna är rimliga, väl avvägda, konkurrenskraftiga, takbestämda, ändamålsenliga och att de bidrar till god etik och företagskultur. Där kan jag tycka att det är naturligt att jämföra med övriga näringslivet, styrelseuppdrag, vd-uppdrag och uppgifter med liknande ansvarstyngd. Som parentes kan jag säga att snittlönen för en chef i Sverige i dag ligger på 35 000 kronor, och det gäller chefer inom vilken typ av verksamhet som helst. Lönen ska självfallet höra samman med storleken på uppdraget, antalet uppgifter och ansvaret. Men även där är det viktigt att lönepolicyn i företagen är väl avvägd. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag tänkte tala om de statliga bolag som berörs i motion N387. Motionen handlar om långsiktigt ägande och ägarstyrning av tre mycket viktiga och betydelsefulla statliga bolag, LKAB, Vattenfall och Sveaskog. Jag har utgått ifrån att det finns en bred majoritet i riksdagen som har som sin mening att dessa bolag ska behållas i statlig ägo. Men, fru talman, när allianspartierna och en majoritet i näringsutskottet avstyrker motionerna blir man fundersam. Finns det en dold agenda? Har majoriteten en avsikt att avyttra dessa bolag? Finns det någon försäljningslista? Den frågan ställs av många i dag. Något tydligt svar har vi inte fått. Men när man hör de borgerliga debattörerna i kammaren gå upp i det här ärendet i dag börjar man skönja någonting, inte minst när man lyssnar på Eva Flyborg och Helena Lindahl. Det kanske inte finns någon lista, men det finns tydliga tankar. I går lyssnade jag på debatten om finanspolitiken. Det blev väldigt tydligt när moderaten Munkhammar visade på det borgerliga spåret i politiken: skattesänkningar och mer privatiseringar. Han sade det som kanske många moderater tänker men inte törs säga. Fru talman! Dessa bolag har under mycket lång tid genererat stora överskott som kommit hela Sverige till del. De har en omsättning på 250 miljarder per år och sysselsätter 42 000 personer varav 16 000 i Sverige. Bolagen har över tid varit mycket lönsamma. De har genererat mycket stora vinster som har kunnat nyttjas till byggande av infrastruktur och finansiering av välfärden i hela Sverige. Det är av yttersta vikt att vi behåller dessa kronjuveler och utvecklar de här statliga bolagen. Varför det? Ja, grunden för dessa tre bolags verksamhet är våra gemensamma och betydelsefulla naturtillgångar i form av mineraler, vatten, skog och natur - gemensamma tillgångar för Sveriges folk. Ägande och kontroll av den typen av naturtillgångar har och kommer att få en allt större betydelse och inverkan för vårt lands möjligheter till tillväxt och välfärd. Vi ser i dag att väldigt mycket utländskt kapital strömmar in i Sverige, inte minst när det gäller investeringar inom gruvnäringen. Det är bra - vi ska inte säga nej till det. Men vi kanske också måste fundera på vad vi ska göra med det kapital som finns i dessa tre bolag: aktivera det kapitalet och se till att de gemensamma naturtillgångarna långsiktigt också kan vara i svenska folkets ägo. Att äga och ha kontroll på naturtillgångar är att ha trumf på hand. Därför ska vi behålla dem, sköta om dem och engagera oss i dem. På de orter där dessa bolag är verksamma och utvinner råvaror är de dessutom oerhört betydelsefulla för sysselsättning och välstånd. Förutom den direkta sysselsättningen i bolagen och där de utvinner råvaror borde de ta ett större ansvar för vidareförädling. Vi kallade det kolonialpolitik förr i tiden. Jag tycker att de här bolagen också behöver ta ett ansvar för att vidareförädla. Det är dessutom klimatsmart att förädla där råvarorna utvinns. Jag ser att Miljöpartiet i sin reservation i stort sett delar intentionerna i den här motionen. Men jag blir lite förvånad när de oaktat detta avstyrker motionen. Fru talman! Det är viktigt att riksdagen tydligt uttrycker sin vilja om statlig ägo i dessa tre bolag. Min och Socialdemokraternas uppfattning är att staten ska ha ett långsiktigt ägande i dessa tre bolag och ta ett aktivt ägaransvar. Vi ska i ägardirektiv ge bolagen ett tydligt uppdrag som innebär att bolagen även får ett ansvar för vidareförädling och att den kommer till stånd där råvarorna och nyttigheterna utvinns. Fru talman! Motionen är tydlig: Det handlar om att säkerställa ett långsiktigt ägande i dessa tre bolag. Det är tydligt att det i ägardirektiven ska skrivas in att de har ett ansvar också för vidareförädling. Det är en mycket tydlig inriktning. Det är tid för ansvar. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 och motion N387.

Fru talman! Som statligt bolag och som en av de största energiproducenterna i Europa spelar Vattenfall en viktig roll i energiomställningen. Det är uppenbart att Vattenfall hittills har stjälpt snarare än hjälpt Sverige och EU att nå målen om minskad klimatpåverkan och utveckling av förnybar energi. Under 2010 ökade Vattenfall investeringarna i fossilkraft med 25 procent jämfört med året innan. Investeringarna i fossilkraft stod för den största delen av Vattenfalls satsningar i elproduktion. Jämförelsevis minskade investeringarna i vindkraft, och endast 1 procent av Vattenfalls elproduktion kommer i dag från vindkraft. Vattenfall äger Europas enskilt största utsläppskälla av koldioxid via kolkraftverket Jänschwalde i Tyskland. Vattenfalls position som den största ägaren av kolkraft i Tyskland kommer att förstärkas då ett nytt kolkraftverk, Moorburg, tas i drift nästa år. Investeringar i kolkraft, som är det mest klimatpåverkande energislaget, späder på utsläppen av klimatpåverkande gaser och tar resurser från utbyggnad av mer framtidsinriktad förnybar energi. Våren 2010 fick Vattenfall ett nytt uppdrag av regeringen att vara ett av de ledande bolagen i energiomställningen. Innebörden är mycket oklar, eftersom Vattenfall är ett av fyra fem energibolag i Europa som alla har en fullständigt ohållbar energistrategi. Vattenfall har efter sitt uppdrag utformat en klimatstrategi som innebär att man ska minska CO2- utsläppen från 90 till 65 miljoner ton till 2020. Även om man når det målet innebär det att den kolkraft som Vattenfall äger skulle släppa ut mer klimatgaser än vad hela Sverige gör. En regering som vill ha trovärdighet i klimatfrågorna måste styra Vattenfall i en riktning från klimatvidriga investeringar. En annan inriktning för Vattenfall är både möjlig och nödvändig. Fru talman! Miljöpartiet vill att Vattenfall används som ett verktyg för att nå ett hållbart energisystem, i stället för att som i dag vara en bromskloss i den utvecklingen. Vi föreslår att Vattenfall ges en tydlig strategi, där fokus sätts på ansvar och utveckling av energiproduktion i Sverige och att bolaget ska arbeta mot målet 100 procent förnybar energi. En sådan inriktning skulle innebära en vinst för både miljö och ekonomi. Vattenfall och den svenska staten skulle med en inriktning på förnybar energi stå sig starkare i den globala konkurrensen, där efterfrågan på förnybar energi ökar. Svenska regeringsföreträdare har vid upprepade tillfällen uttryckt skarp kritik mot kolkraften. Men orden blir tomma när regeringen inte styr Vattenfall bort från denna kolkraft. När Tyskland nu ska avveckla kärnkraften äger den svenska regeringen ett av de absolut viktigaste verktygen för att se till att det inte blir ökad kolkraft. Vattenfall har en lång väg att gå från kolkraft till förnybar energi, och det är dags att regeringen tar sitt ansvar i den omställningen. Fru talman! Vattenfall bör ges i uppdrag att ta fram en strategi för hur bolagets verksamhet ska ställas om till att bli helt baserad på förnybar energi till år 2030. Jag yrkar därför bifall till reservation 9.

Fru talman! Det kändes lite angeläget att gå upp ett kort ögonblick i debatten, främst mot bakgrund av att Folkpartiet och Eva Flyborg här i kammaren försökte skapa en bild av att det är alliansregeringen som har gått i bräschen för ökad jämställdhet i statliga bolag. Jag vill på detta sätt, fru talman, bara påpeka att det under många år var den socialdemokratiska regeringen som gick i bräschen för att få ökad jämställdhet i våra statliga bolagsstyrelser. Om man tittar på SCB:s siffror från 2006 kan man se att det var 44 procent kvinnor i bolagsstyrelserna redan då. Sedan har man fortsatt att utveckla det. Det har alliansregeringen gjort, och det är en resa i rätt riktning. Men jag tycker ändå att det är viktigt att markera att det handlar om ett arbete som har pågått under längre tid. Om man tittar på hur det ser ut i dotterbolagen ser man att det är en stor utmaning, för där är det fortfarande en lång resa kvar att göra, utifrån att verkligen uppnå jämställdhet i statliga bolag, det vill säga att det finns ungefär lika många kvinnor och män som är med och påverkar i ledande ställning. Det var enbart detta påpekande jag ville göra, fru talman.