Tillämpningen av Lissabonfördraget i riksdagen

Herr talman! När vi nu ska behandla betänkandet KU2 skulle man lite bildspråksmässigt kunna säga att vi efter en lång resa har kommit till vägs ände. Ibland brukar man säga att resan var det viktiga, inte målet. Här tror jag att det handlar lite grann om både och. Själva processen i sig, herr talman, tror jag har innehållit vissa mer- och plusvärden, även om den har varit lång. Det har till och från förts en livlig debatt om fördraget. Det har funnits lite olika uppfattningar, något som jag för min del inte ser som ett problem eller som något negativt utan tvärtom som en del i en fungerande demokrati. Få borde emellertid invända mot att samarbetet i Europa stärks genom Lissabonfördraget. Det nu aktuella betänkandet handlar om vilka anpassningar i riksdagens arbete med EU-frågor som måste göras med anledning av det nya fördraget. De förändringarna råder det stor enighet om, och inga reservationer finns. Herr talman! Trots det vill jag ändå redovisa några synpunkter och reflexioner om i första hand subsidiaritetsfrågan. I allt väsentligt utgör Lissabonfördraget en förbättring av parlamentens ställning i EU jämfört med situationen i dag. Ett exempel på det är just hur subsidiaritetsprincipen ska tillämpas. För att förhindra att beslut fattas på nivåer där de inte hör hemma ska respektive fackutskott pröva om förslagen från EU verkligen hör hemma på den föreslagna beslutsnivån. Det är i sig klokt och okontroversiellt. Men från min utgångspunkt är det viktigt att prövningen inte bara blir en formsak, ett mål i sig eller en arena enbart för juridiken. Hanteringen av subsidiaritetsprincipen kan vara både ett mål och ett medel. Genom en god beslutsordning som vi föreslår i betänkandet öppnas förutsättningar för utskotten att få en kvalitativt bättre sakbehandling av ärendena. I de allra flesta fall blir besluten mer genomtänkta och bättre formulerade ju mer beslutsfattarna känner till den verklighet som besluten ska gripa in i. En del beslut ska fattas på hög nivå inom EU för att få önskade effekter. Åtgärder mot gränsöverskridande brottslighet eller miljöförstöring kan vara exempel på det. Andra beslut blir däremot utifrån den enskilde medborgarens perspektiv betydligt bättre ju längre ned i hierarkin besluten fattas. Herr talman! Jag vill med detta inlägg helt enkelt slå ett slag för att subsidiaritetsprincipen genom detta betänkande också ska leda till ett ökat medborgarperspektiv i den prövning som ska ske i utskotten. Med det medskicket yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Lissabonfördraget innebär att EU:s beslutsformer ändras. Det blir lättare att fatta beslut genom att krav på enhällighet framför allt på delar av det rättspolitiska området tas bort. I stället ska det räcka med en kvalificerad majoritet för att driva igenom förslagen. Att fatta politiska beslut ska dock inte alltid vara lätt. Därför tillkommer ett antal minoritetsskydd som riksdagen har till uppgift att använda. Riksdagen ska till exempel tillsammans med ett antal andra nationella parlament kunna skicka tillbaka ett lagförslag om vi inte tycker att det hör hemma på EU-nivå. Riksdagen kan också lägga in ett veto om Europeiska rådet fattar beslut om göra fördragsändringar enligt det så kallade förenklade förfarandet. Ännu mer betydelsefulla än de verktyg som riksdagen direkt förfogar över är kanske regeringens skyldighet att samråda med riksdagen inför sina ställningstaganden. På det rättsliga området finns nu med Lissabonfördraget en nödbroms som Sverige med riksdagens mandat kan använda sig av för att stoppa beslut som skulle urholka viktiga värden. Vissa påpekar att ord som "vetorätt" och "nödbroms" kan signalera att detta är skyddsmekanismer som finns men som egentligen inte är tänkta att användas. Den typ av nödbromsar som vi har omkring oss i vardagen på tåg och tunnelbanor brukar vara försedda med skyltar som säger att den som drar i nödbromsen riskerar åtal. Det gäller åtminstone om SJ inte anser att dina skäl att dra i nödbromsen är tunga nog. Den attityden bör vi inte ha till de skyddsmekanismer som nu införs i EU och som ersätter det krav på enhällighet som samtidigt avskaffas på ett antal politikområden. Vi kan se redan nu vad som är på väg upp på dagordningen och som vi måste förhålla oss till. Det är statlig censur av webbplatser, avstängning av användare från Internet och en rad andra frågor som berör yttrande- och informationsfriheten inte minst i det digitala samhället. I samband med yttrandet om Stockholmsprogrammet uttalade konstitutionsutskottet följande: Tvingande bestämmelser med krav på att svenska myndigheter ska blockera eller ålägga Internetleverantörer att blockera webbsidor med visst innehåll är svårförenliga med informationsfriheten och den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen. Dessa ord och liknande ord kommer riksdagen få många tillfällen att upprepa. Riksdagen måste också vara beredd att aktivt använda de verktyg som ges i form av subsidiaritetsprövning, vetorätt och nödbromsar. Med det instämmer jag i bifallsyrkandet.

Herr talman! Det enhälliga betänkandet är bra, utredningen som låg bakom är bra liksom riksdagsstyrelsens förslag och konstitutionsutskottets behandling. Jag vill göra några reflexioner över hur dessa föreskrifter och processer kan verka. Låt mig få börja med hur jag ser på hur opinionen är om Europeiska unionen. Den är komplex. Som politiker tycker jag kanske att man kan säga så här: De allra flesta i Europa identifierar sig politiskt med sitt land och inte med Europa eller Europeiska unionen. Men i kriser av olika slag blir de flesta européer benägna att acceptera gemensamstatligt beslutsfattande genom EU. Det betyder successivt ökande gemenskapsstatligt engagemang, och stödet för medlemskap fortsätter i de flesta länder att vara ganska högt. Vi har just sett det förloppet exemplifierat i folkomröstningen på Irland och i vad som har hänt i Island. Men valdeltagandet till Europaparlamentet hämmas av en olyckligt negativ syn på politik och politiker. Detsamma finns fast i lägre grad i valen i medlemsstaterna. Hur ska vi då hantera läget i EU:s institutioner med detta som utgångspunkt? Kommissionären Margot Wallström har gjort stora ansträngningar och kommissionens ordförande herr Barroso likaså. Europeiska rådets möten väcker stort mediegenomslag i alla länder, tror jag. Men hur är då situationen och handlingsmöjligheter för Europaparlamentet och de nationella parlamenten? Det förs en debatt både i partigrupper och bland akademiker om de parlamentariska samarbets- och konfliktlinjerna framför allt för Europaparlamentet. En linje som företräds i sin akademiska inramning förs av Simon Hix. Han menar att det finns goda motiveringar för att förtydliga vänster-höger-konflikten i Europaparlamentet och skapa mer av majoritetsstyre. Den socioekonomiska politiken kan drivas med center-höger-majoritet. Men vissa frågor efter valet till Europaparlamentet, menar han, kan få mer av en center-vänster-majoritet bakom sig. Frågan om synen på grad av fortsatt gemenskapsstatlighet är ändå en tvärgående faktor. Där har en stor majoritet av partigrupperna i Europaparlamentet samma hållning. Blir då slutsatsen mer av vänster-höger-parlamentarism? Det är osäkert. En annan akademiker, Stefano Bartolini, förefaller varna för att just synen på konkurrensen mellan det gemenskapsstatliga respektive medlemsstaterna kommer alltför mycket i centrum vid en skarpare majoritetsparlamentarism i Europaparlamentet. Detsamma gäller, menar jag, för medlemsstaternas egna parlamentariska förhållanden. Med Tysklands nya regering kommer höger-center-regeringar att vara i stor majoritet i Europa. Det betyder dominans i Europeiska rådet och i ministerråden. Det gäller Europaparlamentet och det gäller i kommissionen, där Barroso är vald. Men frågan för Europaparlamentet och de nationella parlamenten är om partierna känner att de har väljarnas uppdrag i ryggen för att driva en mer konkurrens- och konfliktfylld parlamentarisk strategi för innehållet i de olika saksektorerna av EU:s politik. För det kan tala att det kan mobilisera ett ökat väljarengagemang också i tider av mindre kriser. Mot det kan tala att mer av vänster-höger-konflikter spiller över i konflikter om EU som princip. Särskilt, herr talman, i krisfria tider kan en parlamentarisk minoritet leda till ett ifrågasättande av graden av gemenskapsstatlighet både i Europaparlamentet och i ministerrådet. Jag skulle vilja säga att det kanske är så att ju mindre vi parlamentariker låter det gå till konflikter i EU kring vänster-höger-axeln, som är dominerande i de europeiska staterna, desto mindre är risken för att vi får se sådana konflikter spridas in i frågan om konkurrensen mellan medlemsstater och gemenskapsstatlighet i unionen. Men den försiktigheten betingar vissa risker: en negativ syn på Europaparlamentet och kanske till och med på representativ demokrati generellt. I det huset är en utvecklad regim av snabb offentlighet i handlingar och göranden som gäller Europeiska unionen av största betydelse. En oavlåten strävan till offentlighet i de nationella parlamentariska processerna för EU-frågor är betydelsefull. Här kommer nu Sveriges riksdag och nationella parlament i samverkan in. Det är här detta betänkande har sin plats, menar jag. Redan det nuvarande systemet med granskningar av grön- och vitböcker och med EU-nämndens hela verksamhet är ett sätt för att hantera problematiken kring hård, tydlig blockparlamentarism eller ej i de Europarelaterade frågorna. Föreskriften, som den föreslås till riksdagsordningen 10 kap. 1 § och 3 §, att alla dokument ska komma till riksdagen för granskning är betydelsefull. Den nya subsidiaritetsgranskningen, som har belysts här i dag, liksom den särskilda granskningen av Europol och Eurojust är betydelsefull. Detsamma gäller de förtydligade förfarandena vid ändring av fördragen. Herr talman! Min syn är att det är svårt att se att vi kan och bör få en renodlad partiparlamentarisk situation i och kring Europeiska unionen. Riksdagens arbete vidgas nu, men det kanske inte är riksdagen och de nationella parlamenten som formulerar politikförslagen. Kanske betyder detta förbättrad granskning, mer offentliggörande och mer tydliggörande i vad den politik som ska drivas i de europeiska institutionerna innebär. Herr talman! Min mening är att det räcker långt i demokratisk fördjupning. Därför kan de nationella parlamenten, inte minst Sveriges riksdag, spela en mycket viktig roll för den demokratiska karaktären av Europeiska unionen. Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag anslöt till debatten så sent. Jag var på möte i en helt annan del av Riksdagshuset. Det är mycket bredare och mer utsträckt än vad man kan tro! Debatten är också något kortare än vad man kunde tro. Egentligen är det synd att vi inte är fler som är samlade i den här kammaren denna ganska historiska dag. Vi har inte haft något särskilt brett och vitt riksdagshus i EU-frågor förut, men vi håller på att få det nu. Där ger Lissabonfördraget värdefulla verktyg. När jag kom in i den här kammaren, eller närmare bestämt i den förra, för snart tio år sedan var EU-frågor någonting annat - något för specialister och utrikespolitiker. Den demokratiska förankringen kunde på ganska goda grunder ifrågasättas ibland. Det viktigaste med Lissabonfördraget är att vi riksdagsledamöter får mycket användbara verktyg för att just utöva parlamentarisk kontroll över vad EU gör och för att föra in EU-arbetet till vardags bland annat här i huset. Detta förbättrades redan i och med den nya riksdagsordningen och ännu mer nu i och med Lissabonfördraget. Vi ser till exempel en symbol för det här i kammaren, nämligen EU-flaggan. Men EU-politiken behöver bli vardag, och nu kan den bli det. Det finns mätningar som visar att det svenska förtroendet för EU är större än någonsin. En så kallad eurobarometer som kom i somras visar att vi är de som har allra högst tro på att man kan påverka EU. 83 procent av svenskarna tror att vårt land kan påverka EU. Det är bara fransmännen som kommer i närheten av detta, och de har nog alltid trott det. Men för oss är siffran ganska ny. Vi har nu en mycket bred och folklig förankring för EU-samarbetet, och det är bra framför allt ur demokratisk synpunkt. Med Lissabonfördraget får detta tänder. Verktygen finns redan, men de används lite mer sporadiskt och frivilligt. Det varierar väldigt mycket. När Billy Gustafsson, Karl Sigfrid och jag sitter i EU-nämnden precis inför ministerråden ser vi att engagemanget i fackutskottet ibland har varit mycket stort och ibland obefintligt. Det är fortfarande en bråkdel av ärendena som kommer upp för beslut i ministerrådet som har behandlats på någorlunda djup i fackutskotten. Detta måste nu ändras. Tills i dag har det varit frivilligt. Trots att det står i riksdagsordningen att utskotten ska bevaka sina EU-frågor och trots att vi får listor över EU-frågor varje vecka har det fått variera lite grann hur man gör. Med fördraget får vi åtta veckor på oss att pröva subsidiariteten. Jag hoppas att det också innebär att vi inom de första veckorna av den fristen ser till att titta ordentligt på alla lagstiftningsförslag när de kommer till respektive fackutskott. Hur ska man annars kunna fullgöra bevakningen? Åttaveckorsgränsen tillkom faktiskt på svenskt initiativ. Det var den socialdemokratiska ledamoten Christina Axelsson som föreslog det på ett så kallat Cosacmöte i Berlin. Sex veckor kanske kan vara lite kort, särskilt för oss som får vänta länge på svensk översättning. Det var då det blev åtta veckor från det att dokumenten finns på alla officiella språk. Det är bra. Då kan ingen skylla ifrån sig längre. Detta kan göra EU ännu bättre förankrat i medborgarnas vardag. Det är viktigt, eftersom EU som bekant påverkar allas vardag. Jag ville gå upp i debatten, och jag hade hoppats att ännu fler skulle göra det. Men det blir så här när vi är så pass överens. Vi ska vara överens om spelregler. Vi har haft breda majoriteter under hela Lissabonfördragsresans gång här i huset. Jag vill ändå en sådan här dag markera att den 1 december är en historisk dag. Det här innebär att det parlamentariska inflytandet här i det nationella parlamentet verkligen får tänder. Nu måste vi ta ansvar ännu bättre än förut för att använda EU till vardags i alla våra ämnen och för alla våra medborgare.