Transparensdirektivet och vissa övriga konkurrenspolitiska frågor

Fru talman! Den socialdemokratiska regeringen är konsumentens bästa vän och konkurrensens främste beskyddare. Detta åtminstone om vi ska tro på skrivningarna i de båda betänkandena NU16 och NU17 som vi nu ska behandla. Bäva månde alla företagare som i slutna rum smider hemliga planer om att undanröja obehagliga konkurrenter. Men som vanligt, höll jag på att säga, är avståndet mellan ord och verklighet stort. Den som läser dessa betänkanden noggrant finner att det regeringen föreslår inte är något annat än ännu en försämring i klimatet för privata företag. Någon sådan försämring går emellertid inte att spåra för de offentliga företagen. Klyftan mellan privat och offentligt företagande växer således i stället för att krympa. Vad är det då för nya pålagor som regeringen föreslagit och som kammarens majoritet står i beredskap att besluta om? Grovt räknat handlar det om förändringar på två områden. Det är reglerna för skadestånd på konkurrensrättens område och regler för information om statligt stöd till näringslivet. Jag ska i mitt anförande främst uppehålla mig vid det förra. Det är inte fråga om några spektakulära förändringar. De kommer säkert inte att tilldra sig någon större massmedial uppmärksamhet. Men den omständigheten att de troligen inte kommer att vara föremål för debatt i någon av tv-kanalernas morgonsoffor ska inte tolkas som att frågan är oviktig eller att det gäller oviktiga förändringar. Tvärtom. När det gäller reglerna för skadestånd är det faktiskt fråga om rätt stora ingrepp. Regeringen föreslår nämligen att kretsen av personer som kan anses vara berättigade till skadestånd vidgas till att också inbegripa konsumenter och att preskriptionstiden förlängs från fem till tio år. Dessa åtgärder förväntas öka såväl den preventiva som den reparativa effekten av lagen. Detta i synnerhet som grupptalan kan användas för att få saken prövad. Underförstått menar regeringen alltså att när det görs enklare och billigare för konsumenter att sluta sig samman och föra talan mot företag som missbrukat en dominerande marknadsställning blir det svårare och mindre lönsamt för företagen att göra så. Tanken att konsumenter som betalar ett för högt pris i efterhand ska kunna kompenseras för denna skada verkar vid ett första påseende kanske inte så dum. Men vid en närmare granskning visar det sig att den föreslagna ordningen är mycket negativ för företagen och marknaden och egentligen inte till mycket nytta för konsumenterna. Att det har blivit på det sätter beror väl på att regeringen valde att bortse från de problem som uppstår när lagen ska tillämpas och tolkas. Vi har pekat på tre omständigheter som gör att en tolkning och tillämpning av lagen är ytterst besvärlig och komplicerad. Det första problemet är vem som har lidit skada, om vi bortser från företag och avtalsslutande parter. Vi tänker reflexmässigt i termer av att bara de som köpte varan till ett för högt pris, får man förmoda, har lidit skada. Hur kan man egentligen tala om skada i en situation som innebär en frivillig transaktion mellan två parter? Att varan i fråga var dyrare än vad den skulle ha varit i en annan situation innebär ju inte automatiskt att jag som köpare har lidit skada. Uppenbarligen värderade jag ju varan eller tjänsten till det pris som jag betalade för den. Ingen tvingade mig att köpa den i efterhand konstaterat för dyra varan. Hur kan jag då som köpare ha lidit skada? Fokus ligger regelmässigt på den som köpt varan. Men det finns faktiskt anledning att fundera över om inte skada kan ha uppstått för dem som inte köpte varan. Ja, man skulle faktiskt kunna hävda att så är fallet. Man kan i sin argumentation använda samma grunder som man använder för att visa att de som köpte varan led skada: Här har vi en vara eller en tjänst på marknaden som har fått ett för högt pris på grund av att företag har missbrukat dominerande ställning. Konsumenter väljer att inte köpa den dyra varan. Hade priset varit lägre hade man köpt varan, och detta att man avstått från köp kan ha gett upphov till skada. Men detta skulle i så fall, om man drar det resonemanget vidare, leda till slutsatsen att alla konsumenter lider skada av att ett företag missbrukar dominerande ställning. Och om alla konsumenter lider skada är inte rättsliga processer mellan ett företag och en delgrupp av konsumenterna rätt sätt att komma till rätta med dessa påstådda missförhållanden. Att gå till väga på det viset känns inte särskilt meningsfullt. Det andra problemet sammanhänger med hur storleken på skadan ska beräknas. Ånyo fokuserar jag uppmärksamheten på den skada som konsumenterna kan sägas ha lidit. En sådan kalkyl förutsätter att referenspriset, det pris som skulle ha gällt om vi inte haft ett missbruk av dominerande ställning, hade kunnat beräknas. Detta pris har vi dock ingen kunskap om. Det går heller inte att beräkna i efterhand, oavsett vilka sofistikerade datamodeller som används. Men om referenspriset inte går att beräkna kan ju heller inte skadan kalkyleras. Då får man nöja sig med gissningar eller grova uppskattningar. Låt vara att man i akademiska sammanhang kan nöja sig med detta, men om det ska ligga till grund för skadestånd som företag ska betala ut skapas ett tillstånd som jag måste karakterisera som godtycke och brist på rättssäkerhet. Det tredje problemet handlar om vad dominerande ställning innebär. Frågan kan synas enkel att besvara, men det är den inte. Professionella ekonomer har ägnat manår åt att fundera över detta. Och frågan är viktig, för kan man inte reda ut vad som menas med dominerande ställning kan man heller inte reda ut vad som krävs för att skadestånd enligt skadeståndslagen ska kunna utkrävas. Möjligen, för att göra det lätt för sig, kan man tänka sig en situation där ett företag i kraft av sin storlek har makt att styra förutsättningarna för andra företag, befintliga eller potentiella, genom att ensidigt bestämma priset, marknadsandelen och andra villkor som är förenade med produktionen. Om detta är en rimlig väg att gå fram kan missbruk av dominerande ställning sägas vara en möjlig och hanterbar fråga om motparten är ett annat företag eller en avtalsslutande part. Då handlar det om att leda i bevis att ett företag genom sitt handlande försvårat för ett annat företag att sälja eller marknadsföra en produkt. Inom rimliga gränser kan man också göra en uppskattning av värdet på förlorade marknadsandelar. Annorlunda blir det om man i stället ska se på relationen till konsumenterna. Då blir nämligen uppgiften att bevisa inte bara att dominerande ställning existerat utan även hur den har missbrukats. För att kunna svara på den frågan måste man ge begreppet monopol en ordentlig innebörd. Att blott räkna antalet företag på en marknad hjälper föga. Det ger ingen rättvisande bild. Att det bara finns ett enda företag på en marknad behöver inte innebära att missbruk uppstått. Så länge som tillträdet till marknaden är fritt kommer nämligen existensen av potentiella konkurrenter att stävja det dominerande företagets agerande. Underförstått: Så fort ett dominerande företag börjar missbruka sin ställning och öka priset för mycket kan nya företag etablera sig på marknaden och därmed nedbringa priset. Egentligen kan man därför bara prata om monopol eller dominerande ställning om denna ställning har uppstått därför att det finns lagar och regler som förhindrar nyetablering. Men då ska det till politiska beslut i den här kammaren för att skydda konsumenterna, inte domstolsprocesser. Fru talman! Att konsumenter ska kunna få skadestånd för brott mot konkurrenslagen när skadan inte kan beräknas, när kretsen skadelidande inte kan definieras och när tillståndet missbruk av dominerande ställning inte kan klargöras ter sig för mig faktiskt absurt. Dessa oklarheter och vagheter påpekades av en rad remissinstanser, men regeringen har ändå i sin iver att framstå som konsumentens bästa vän valt att bortse från dessa invändningar. Med detta förslag skapar därför regeringen i stället ett rättsligt och ekonomiskt moras. Det sätter företag i en besvärlig situation. När som helst kan en grupp konsumenter gå samman i en grupptalan för att processa om skador som följd av en uppfattad konkurrensbegränsning. Genom att preskriptionstiden förlängs till tio år hålls också företagen i osäkerhet under mycket lång tid. Tror någon att viljan att starta och utveckla företag ökar under dessa betingelser? Och vem vill köpa ett annat företag på dessa premisser? Vilket slags strukturomvandling kommer detta att skapa? Ja, det skulle väl snarast bli fråga om en strukturstagnation. Över huvud taget är det svårt att se hur dessa regeringens förslag ökar dynamiken på marknaden, ökar konkurrensen och ökar antalet sysselsättningstillfällen. Däremot tar regeringens förslag rättsliga resurser i anspråk, resurser som bättre skulle kunna användas på andra områden i ekonomin. Varför redan tidigare hårt belastade domstolar ska utsättas för en ännu större belastning genom att tvingas göra bedömningar i utomordentligt komplicerade ärenden när lagen bara skapar en orimlig och osäker situation för företagen är för mig obegripligt. Slutligen, fru talman: Vilket förtroende för lagarna och rättssystemet får vi av att stifta lagar som är otydliga och vaga så till den milda grad att de svårligen kan tillämpas? Och hur ska vi se på den omständigheten att inga nya medel tillförs de rättsliga instanser som är satta att övervaka den nya lagens tillämpning? Ska det tolkas som att man från regeringens sida egentligen struntar i efterlevnaden? Eller ska det tolkas som att man från regeringens sida tycker att detta är så enkla ting att domarna kan klara av dessa avgöranden på en kafferast? Lagar och regler ska införas, fru talman, som har rimliga förutsättningar att ge ett högre utbyte än vad de kostar att upprätthålla. I annat fall används resurserna fel. Och att införa lagar som inte är menade att tillämpas innebär bara att allmänhetens rättsmedvetande urgröps. Fru talman! Med dessa ord ställer jag mig bakom samtliga moderata reservationer i betänkandena NU16 och NU17. För tids vinnande nöjer jag mig dock med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 1 i såväl betänkande NU16 som NU17.

Fru talman! Som jag ser det har vi tre uppgifter när det gäller konkurrenspolitik. Den ena är att se till att föra en politik som innebär ökad konkurrens, bland annat genom avregleringar. De stora offentliga monopol som i dag svarar för produktionen inom sjukvård, omsorg och skola bör stegvis avregleras. Det skulle skapa möjligheter för en mängd småföretagare att utveckla och expandera egna verksamheter inom tjänstesektorn. Inte minst skulle det skapa stora möjligheter för kvinnor att starta företag inom den sektor de är verksamma i. Den andra är att se till att ha en fungerande och sträng konkurrenslagstiftning där kriminalisering av karteller borde ingå som en naturlig del. Vi menar att det faktum att enskilda personer kan ställas till svars för de försyndelser som begås i företagets namn skulle få preventiv funktion. Ingen, tror jag, vill riskera sitt eget skinn för ett företag där man knappt vet vem ägaren är. Den tredje är att skapa förutsättningar för att göra våra företag konkurrenskraftiga i förhållande till främst andra företag i Europa men också företag i resten av världen. Därför, fru talman, reserverar vi oss i betänkandet NU17 Skadestånd enligt konkurrenslagen mot att förlänga preskriptionstiden för skadeståndskrav. Vi menar att de störningar på marknaden som den förlängda tiden kommer att leda till är större än de vinster för enskilda personer det eventuellt skulle innebära. En förlängd preskriptionstid kommer att leda till att den som vill överta ett företag aldrig kan veta under vilka förutsättningar det sker. Man kommer aldrig att veta vilka försyndelser ett företag gjort sig skyldigt till som under lång tid kan leda till skadeståndskrav. Det innebär i sin tur att för att gardera sig återstår det bara att räkna hem eventuella händelser genom att undervärdera värdet på företaget. Och så ökar vi inte konkurrenskraften hos svenska företag. Vi i Folkpartiet välkomnar däremot och stöder det faktum att vi nu enligt konkurrenslagen ska utvidga kretsen för skadeståndsberättigade till att också gälla enskilda personer som genom grupptalan kan kräva upprättelse. Sanningen är ju den att det till syvende och sist alltid är den enskilda konsumenten som blir den stora förloraren när företag väljer att rubba konkurrensen på marknaden. Fru talman! EU verkar inte vara speciellt populärt just nu. Men en sak som européerna i allmänhet och svenskarna i synnerhet kan glädjas åt är det faktum att EU har egen så kallad exklusiv kompetens på konkurrensområdet. Det vet ju numer alla ledamöter. För genom de lagar som stiftas på EU-nivå får vi som efterfrågar bättre konkurrens möjligheten att göra något också här hemma. Därför välkomnar vi i Folkpartiet varmt transparensdirektivet. Med det vill jag säga att vi står bakom alla våra reservationer men väljer att yrka bifall endast till reservation 2 i betänkandet NU17.

Fru talman! Låt mig först säga att jag självfallet står bakom alla kristdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation 3 som heter Genomförande av transparensdirektiv. Och det är denna del av betänkandet som jag tänker beröra i mitt anförande. Det är positivt att Sverige nu - med det aktuella förslaget till lagstiftning - genomför EU:s transparensdirektiv. Dock menar vi kristdemokrater att det finns goda skäl att utvidga tillämpningen. Fru talman! De flesta kommunala bolag är små och medelstora företag. De har i genomsnitt 30 anställda och en omsättning på 84,3 miljoner kronor per år. Knappt hälften av omsättningen består av uthyrning av bostäder och lokaler. Den andra hälften handlar om kaféverksamhet, hotellverksamhet, biluthyrning, opinionsundersökningar, trafikskoleverksamhet, film- och videoproduktion, handel med elektricitet, byggverksamhet, elinstallationer, partihandel med datorer och kringutrustning med mera. Fru talman! 99,2 % av Sveriges företag har färre än 50 anställda. I Sverige arbetar ungefär en tredjedel av de anställda i företag med färre än 50 anställda. 52 % av dem som arbetar inom privat sektor är anställda i ett företag med färre än 50 anställda. Småföretagsamheten i vårt land är avgörande för skapandet av nya jobb. Företag med färre än 50 anställda stod för nästan 60 % av de nyanställda 2003. Räknar man in egenföretagare i underlaget är motsvarande siffra drygt 80 %. Det är bra att det skapas transparens i statens stora bolag. Men den transparens majoriteten skapar genom att gå på regeringens linje är bara en transparens som hjälper de stora bolagen, kanske främst de stora multinationella jättarna, att få sjystare konkurrensförhållanden. Majoritetens transparens är till för att skapa jobb och tillväxt i Frankrike, Tyskland, Polen, Estland och så vidare. Och det är bra; estländare och polacker behöver också tillväxt och nya jobb. Men Kristdemokraterna, tillsammans med våra vänner i Moderaterna, Folkpartiet och Centern, vill gå längre. Vi vill vara med och skapa goda förutsättningar för tillväxt och jobb i Sverige också. Vi vill skapa en transparens som gynnar även svenska företagare och svenska arbetare, och kanske mest av allt de hundratusentals arbetslösa som vi har i Sverige. Fru talman! Regler om transparens handlar först och främst om att skapa ett regelverk som gynnar företagande och skapar jobb. De flesta kommunala bolag är små och medelstora. De flesta arbetsgivare inom privat sektor finns också i små och medelstora företag. Det är inom de små och medelstora företagen som det skapas nya jobb. Om vi tillåter kommuner och landsting att fortsätta hindra framväxten av ett sprudlande lokalt näringsliv tvingar vi människor kvar i arbetslöshet. Det är nämligen inte alls samma tillväxt i kommunala bolag som i privata företag. Tänk till exempel på kaffeserveringen i den kommunala simhallen! Där turas badvakterna om att sälja kaffe och Delicatobollar till låga priser. Kaféet som drivs av kommunen har ingen lokalhyra och kanske ingen personalkostnad heller. Badvakterna tvingas att mer eller mindre jonglera mellan att erbjuda badgästerna trygghet och service och att sälja kaffe. En lokal näringsidkare hindras från att skapa nya arbetstillfällen och utveckla kaféservicen för badgästerna. Tänk om kommunen i stället hade hyrt ut kaféytan till en lokal entreprenör! Kommunen hade fått in en hyresintäkt. Entreprenören hade själv fått sysselsättning och kanske kunnat erbjuda jobb åt en eller ett par andra. Kaféets utbud på drycker och bröd hade kanske kunnat utvecklas. I dag går det inte att se hur mycket kommunen subventionerar den här sortens kaféer eller gymverksamhet som är lokaliserad i anslutning till simhallar till exempel. Vi vill skapa klarhet i detta så att skattesubventioneringen av kommersiella varor och tjänster upphör. Då skapas goda förutsättningar för företagande och nya jobb. Fru talman! Det är glädjande att även majoriteten inser att det finns ett problem här. Men det som gör mig besviken är att de inte går hela vägen och ställer sig bakom Kristdemokraternas motion på det sätt som våra vänner inom alliansen har gjort. Men det är väl alltför känsligt att ge Göran Persson och de andra partikamraterna bakläxa på det här området.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation nr 2 i NU16. Jag står självfallet bakom även de andra centerreservationerna. När det gäller konkurrenspolitikens inriktning vill jag ta upp ett exempel på den starka koncentration som vi för närvarande har i Sverige när det gäller dagligvaruhandeln. Uppdelningen av marknaden mellan de tre stora detaljhandelsblocken Ica, KF och Axfood gör det svårt för nya aktörer att ta sig in. Ett aktuellt exempel som har uppmärksammats är ju Vi-handlarna, tidigare Vivo, som i flera fall hotats av uppsägning från sina butikslokaler eftersom de själva vill ha kontroll över sitt sortiment och själva vill välja leverantörer av de produkter de säljer. De här frågorna har tidigare uppmärksammats även i den här kammaren i interpellationer och frågor av både Anne Ludvigsson och Ingegerd Saarinen. Min centerkollega Viviann Gerdin har också nyligen ställt en skriftlig fråga till jordbruksministern om hon avser att vidta några åtgärder med anledning av detta. Nog är konkurrenslagstiftningen en viktig fråga som vi har att diskutera i den här kammaren och komma med bra beslut om så småningom. Ur ett konsumentperspektiv är det naturligtvis inte bra att ägandet av livsmedelskedjorna koncentreras till några få aktörer. När det nu är på det viset måste nya spelare ges möjlighet att etablera sig och motverka att de etablerade aktörerna motarbetar andra som vill konkurrera på lika villkor. Det finns utrymme för många fler företag i vårt land. För att detta ska bli möjligt krävs det en väl fungerande konkurrenspolitik där nya företag, också småföretag, kan göra sig gällande på lika villkor. När det gäller kravet på att transparensdirektivet ska föras in i svensk lagstiftning har vi inget val. Det handlar om att implementera ett EU-direktiv i svensk lag. I det här fallet är det bra i sak. Ökad öppenhet är positivt. Eftersom det handlar om ett minimikrav är det fullt möjligt för Sverige att införa regler som går längre, som har tagits upp här i diskussionen. Det gäller inte minst en lägre nivå än de 40 miljoner euro i nettoomsättning som är gränsen i EU-direktivet. I den reservation som bland annat Centerpartiet står bakom med anledning av Kristdemokraternas motion vill vi därför att ytterligare underlag tas fram för att se om de föreslagna undantagen kan begränsas ytterligare. Det gäller exempelvis en konsekvensanalys av vad lägre storleksgränser skulle innebära. Vilka blir konsekvenserna? Vad innebär det för Konkurrensverket att gå längre? I sak handlar den diskussion som har uppmärksammats här om att kommunal verksamhet och privat verksamhet ska utföras på lika villkor. Som Mikael Oscarsson räknade upp tidigare bedriver kommunen en mängd verksamheter som också kan bedrivas av privata företag. Då är risken att det inte sker på lika villkor. Av och till kommer det rapporter som tyder på att kommunal verksamhet på konkurrensutsatta marknader kan misstänkas vara subventionerad med skattemedel, men det är ofta svårt att bevisa något. Därför vore det naturligtvis bra om vi fick ett system med en klar redovisning när kommunal verksamhet och konkurrensutsatta verksamheter flyter ihop. Småföretagen är grunden för en positiv utveckling av svensk ekonomi. Det är där de nya jobben kan skapas. Men vi måste ha en sund och väl fungerande konkurrens i landet för att det ska vara möjligt med goda förutsättningar för näringsverksamhet. Jag vill också ta upp betänkande nr 17. I det betänkandet står vi bakom en reservation som säger nej till förlängd preskriptionstid vad gäller rätten till skadestånd enligt konkurrenslagen, det vill säga att den ska förlängas från fem till tio år efter skadans uppkomst. Orsaken är, som det också har sagts tidigare, att tio år är en mycket lång tid. Det skapar osäkerhet. Vi behöver klara regler. Därför är det varken bra för det enskilda företaget, exempelvis när det sker ett ägarbyte, eller för marknaden i stort med så långa och i praktiken oklara regler. Därför finns det all anledning att stödja reservationen.

Fru talman! Sverige är världens bästa varumärke. Med de orden inledde Berit Högman sitt anförande i förra debatten. Det är viktigt att notera att Sverige har blivit framröstat som det land som har det främsta och starkaste varumärket. Det är värt att upprepas att vårt varumärke byggs upp av en sällsynt kombination av stabilitet, ansvarstagande, administration, en ärlig och pålitlig befolkning och framgångsrik kulturexport. Vi präglas av vitalitet, äventyr och ungdomlighet. Man behöver inte som svensk klä sig i säck och aska, som jag tycker att några gjorde i den förra debatten. Jag tycker att det är viktigt att vi utåt kan försöka förstärka bilden i stället för att göra tvärtom. Där skulle jag välkomna att både svenska företag och Svenskt näringsliv verkligen förstärker den bild som tydligen redan finns och inte tvärtom, som vi ofta får höra. Globaliseringen innebär att länder konkurrerar i allt högre omfattning om uppmärksamhet, respekt, förtroende från investerare, turister, bidragsgivare med flera. Ett starkt och positivt laddat varumärke ger avgörande fördelar. Även om undersökningen som vi hänvisar till är liten finns det skäl att inleda en konkurrensdebatt i Sveriges riksdag med detta. Sverige är, som vi har hört, ett litet land men ändå framstående. Vi är mer än andra beroende av handel med länder runtom i världen. Vi har alltid tvingats konkurrera på världsmarknaden och därmed också vara i fronten av utvecklingen. En effektiv konkurrens och konkurrens på lika villkor är viktigt för alla inblandade parter. Den ger vinster för konsumenterna. För konsumenterna betyder det tillgång till ett brett utbud av förbättrade varor och tjänster med god kvalitet och till rimliga priser. Men jag ser ändå med oro på utvecklingen inom dagligvaruhandeln. Jag välkomnar att också Håkan Larsson har uppmärksammat detta. I takt med att EU-länderna alltmer vävs samman och den inre marknaden utvecklas är det viktigt att samordningen av politiken på den europeiska nivån fungerar. Det gäller inte minst på konkurrensområdet. I dagens debatt, där vi behandlar både betänkandet NU16 Transparensdirektivet och betänkandet NU17 Skadestånd enligt konkurrenslagen , är båda betänkandena kopplade till EG-fördraget och implementeringen av de förordningar som antagits av EU:s ministerråd på konkurrensområdet. Dessutom behandlar vi motioner från allmänna motionstiden. Fru talman! Propositionerna välkomnas av utskottsmajoriteten. Införandet av EU:s transparensdirektiv med åtföljande lagstiftning är av stor vikt för att skapa underlag för tillämpningen av EU:s konkurrensregler och EG-fördragets statsstödsregler, främst dem som gäller statligt stöd till näringslivet. Direktivet ställer upp olika redovisningskrav som kommer att tillgodoses genom lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser. Bestämmelserna innebär att det tydligt ska redovisas bland annat vilka offentliga medel som det allmänna har tillfört företaget och hur medlen har använts och att företag som har ekonomisk verksamhet både med ett legalt monopol och annan affärsverksamhet ska redovisa detta separat. I direktivet finns också undantag från bestämmelserna, storleksundantaget och samhandelsundantaget. Denna lag ska träda i kraft den 1 augusti 2005. I reservationen från de borgerliga partierna - utifrån en kd-motion - vill man använda genomförandet av transparensdirektivet för att reglera förhållanden man inte är nöjd med mellan offentlig och privat sektor på nationell nivå. Därför föreslår man en mycket omfattande utredning där konsekvensanalyser av olika nivåer på storleksundantaget och samhandelsundantaget ska tas fram och konsekvensanalyser av effekter för separata årsredovisningar med mera. Det är en mycket omfattande utredning som jag ser det, men jag kanske har tolkat det fel. Vi i utskottsmajoriteten tycker att det är fel väg att gå, och vi ser det som viktigt att transparensdirektivet genomförs i sin nuvarande form enligt EG-direktivet rakt av, precis som man har gjort i Finland. Frågor av det slaget bör hanteras på rätt nivå, och utredningar bör vara realistiska. Den här utredningen ser jag som oerhört stor och byråkratisk. Hur en nationellt utformad reglering kan utformas ska hanteras på nationell nivå, och det återkommer jag till senare. I betänkande NU17 behandlar vi skadestånd enligt konkurrenslagen. Där har vi ett förslag om att kretsen av skadeståndsberättigade utökas och om en förlängd preskriptionstid - till nytta för konsumenterna. Detta förslag kommer att stärka konsumenternas ställning och även öka den preventiva effekten av konkurrenslagen, som vi har sett i en hel del andra delar. Detta anser vi i utskottsmajoriteten är bra och viktigt. Moderaterna för sin del yrkar avslag på hela förslaget. När det gäller förlängd preskriptionstid framförs i den borgerliga reservationen att förslaget ska avslås. Moderaterna är ganska ensamma om att inte vilja utöka kretsen av skadeståndsberättigade. Konkurrens till nytta för konsumenterna vill man alltså inte ha i de här delarna, och det är att beklaga. För oss socialdemokrater är det viktigt att stärka konsumenternas ställning. Det kan ju vara intressant att diskutera senare hur ni reservanter ser på kopplingen mellan konkurrens och konsumentskydd. I betänkandet NU17 behandlas även motioner från allmänna motionstiden. Det är i stort sett samma innehåll som tidigare år, och det berör konkurrensen mellan offentlig och privat sektor. Det finns också två motioner, en folkpartimotion och en kd-motion, som handlar om kriminalisering av karteller. Fru talman! När det gäller konkurrens på lika villkor mellan offentligt och privat vill jag säga att vi socialdemokrater ser det som mycket viktigt att upprätthålla konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat verksamhet. Sund konkurrens ska råda. Konkurrensproblem har vi identifierat i samband med att offentliga aktörer bedriver konkurrensutsatt verksamhet. Problemen förefaller, som vi har hört, kännbara för små företag som verkar på lokala marknader. Någon riktig statistik över hur mycket det här förekommer finns inte, och det är intressant att utveckla den frågan. Men det förekommer, och de effekterna är negativa eftersom de riskerar att hämma tillväxten av nya och växande företag på marknaden. Att, som Mikael Oscarsson, säga att kommuner och landsting hindrar sprudlande lokalt och regionalt näringsliv är väl att ta i. Det vill jag definitivt inte ställa upp på. Tvärtom ser jag hur kommuner och landsting verkligen jobbar för att få ett aktivt och framgångsrikt näringsliv. Det är viktigt att komma till rätta med bristerna, och det är en prioriterad fråga för regeringen, som ser allvarligt på den här problematiken och har för avsikt att komma till rätta med frågorna. Det är viktigt för genomslagskraften också att den lösning som nås vinner acceptans hos alla berörda parter. Arbetet med att hitta lösningar bör därför ske i konstruktiv dialog med representanter för kommuner och landsting. Vi socialdemokrater hoppas att i ett sådant samarbete kunna utveckla en ordning som kan råda bot på de konkurrenskonflikter som finns. Det är angeläget att offentliga aktörer verkligen månar om att minska konfliktytorna i förhållande till privata aktörer genom att till exempel göra konsekvensanalyser innan man startar näringsverksamhet. Det är viktigt att offentliga aktörer har en väl genomarbetad och genomtänkt konkurrenspolicy för den del av verksamheten som man avser att konkurrensutsätta. I denna del gör utskottet ett tillkännagivande: Regeringen bör återkomma till riksdagen under 2005/06 med förslag till åtgärder för att komma till rätta med konkurrensproblemen mellan offentlig och privat sektor. I ett sådant arbete bör också ett domstolsförfarande övervägas. Utifrån Konkurrensverkets rapport Myndigheter och marknader och de förslag som där redovisas bör regeringen för riksdagen redovisa sina förslag till åtgärder, bland annat om hur en nationellt utformad reglering kan utformas. En redovisning av det pågående arbetet ska göras kontinuerligt också under 2005-2006. Fru talman! När det gäller kriminalisering av karteller bereds frågan nu av regeringen efter att den av riksdagen beställda utredningen lämnat sitt slutbetänkande och efter sedvanlig remissrunda. Värt att notera är att Konkurrensverket med flera viktiga instanser avstyrker utredningsförslaget om kriminalisering med i princip samma argument som s och v framförde i kammaren våren 2002. Man kan undra om inte Nyamko Sabuni och Mikael Oscarsson har noterat detta. Eller finner man det ovidkommande? Med detta yrkar jag bifall till förslagen i betänkandena NU16 och NU17 i deras helhet och avslag på samtliga motioner och reservationer. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi socialdemokrater välkomnar konkurrens till nytta för medborgare och konsumenter, och vi är stolta över att sammankoppla de orden. Konkurrens bör vägas mot en samhällsnytta och medborgarnytta. Det handlar om miljöhänsyn, arbetsrätt, jämställdhet och kvalitet, och det löses inte av marknaden. I Konkurrensverkets rapport Vårda och skapa konkurrens , inom offentlig sektor, påpekar man att erfarenheterna talar för att man inte bör börja med att konkurrensutsätta vård och omsorg. Konkurrens i sig är inget självändamål, utan konkurrens måste alltid ses i ett konsument- och medborgarperspektiv.

Fru talman! Vi lever i en rättsstat. Landet ska styras under lagar. Som medborgare, oavsett som privatperson eller i egenskap av företagare, har vi att rätta oss efter lagarna. Lagar som vi beslutar om i den här kammaren måste dessutom vara utformade på det viset att de är möjliga och rimliga att tillämpa. I annat fall skapas rättsosäkerhet. Det skapas också ett misstroende gentemot lagarna. Vad ska vi med lagar till som inte går att tillämpa? I mitt anförande pekade jag på problemet att definiera vad som är skadestånd för en konsument i konkurrensrättsligt hänseende. Vi kan stå här och prata snyggt och fint om konkurrens - vi tycker alla om konkurrens - men när vi kommer till domstolarna måste vi vara noggranna. Vi måste precisera: Vem har lidit skada? Vilken skada har uppstått? Hur har skadan uppstått? Det är i själva verket ytterst centrala frågeställningar för hela detta betänkande. Om detta fick vi inget som helst klargörande från Anne Ludvigssons sida. Det finns inte något klargörande i propositionen, som bildar underlag här, ej heller i betänkandet. Det pratas bara fluffigt om konsumentens bästa och konkurrens på marknaden. Fru talman! Jag skulle gärna vilja att Anne Ludvigsson klargjorde för mig: Vad är skada för konsument i konkurrensrättsligt hänseende? Hur ska skadan beräknas? Hur exakt har skadan uppstått? Kan jag få en liten vägledning om hur detta ska gå till?

Fru talman! Jag noterade att Anne-Marie Pålsson verkligen gått in i detalj i dessa frågor. Med all respekt för din kunskap i dessa frågor, som jag inte har på den detaljnivå som du har, vill jag ändå säga att det här inte är någonting nytt. Det har funnits skadeståndsberättigade tidigare. Det här innebär att man vidgar kretsen, och just den delen i det här betänkandet och det här förslaget kan inte vara något märkligt att följa. Jag förstår inte varför just detta förslag, som också är en följd av EU-direktiv, skulle vara så komplicerat och så svårt att lösa här hos oss i Sverige, utifrån att man tidigare har kunnat definiera dem som är skadeståndsberättigade. Jag har fullt förtroende för att man även fortsättningsvis, med en utökning av kretsen, klarar det här så att regler och lagar tillämpas och följs.

Fru talman! Tyranniet återfinns i detaljerna. Det gäller att kunna de lagar som man ska besluta om i den här kammaren. Man kan inte bara vifta bort det med att säga: Vi kan inte de här detaljerna - det får någon annan fixa. Det ska vi begripa. Vi måste veta vad i hela fridens namn vi beslutar om. Nu är det så att marknadsekonomi, som alla värnar i den här kammaren, bygger på frivilliga byten och transaktioner. När konsumenter går ut och köper något på marknaden är det ett frivilligt byte. Nu säger majoriteten i den här kammaren att jag ska kunna få skadestånd när jag gått in i en transaktion som byggt på frivilliga byten. I ekonomiskt hänseende skapar detta oceaner av osäkerhet. I rättsligt hänseende har jag ingen aning om hur i hela fridens namn rättsliga instanser ska behandla den här typen av problematik. Det är en himmelsvid skillnad mellan att ha en struktur där du kan få skadestånd, eller betraktas som skadeståndsberättigad, om du befinner dig i någon form av avtalsförhållande och om ett företag hindras på marknaden av ett annat företag som innehar en dominerande ställning. Då är det inte längre fråga om frivilliga byten. Detta, fru talman, är centralt för hela marknadsekonomin. När man börjar gå in och tassa på dessa områden undrar jag bara: Vad är då nästa steg? Hur ska vi våga värna om konkurrens när man går fram med den här typen av lagregleringar? Slutligen, fru talman: Den viktigaste åtgärden av alla för att bejaka konkurrens är att lämna tillträdet till marknaden fritt. Är det något som den socialdemokratiska regeringen och majoriteten i den här kammaren undviker är det just att öppna upp marknader. På alldeles för många marknader finns det lagar och regler som hindrar nyetableringar. Dessa hinder är konsumentens värsta fiende och den begränsade konkurrensens bäste vän.

Fru talman! Vad ska man säga? Jag kan notera att det endast är Moderaterna i den här kammaren som har kunskapen om de här lagarna och reglerna. Alla andra tycker att det här med ökad krets av skadeståndsberättigade är bra. Jag kan också notera att Anne-Marie Pålsson inte med ett ord berör vikten av att vi har gemensamma regler inom EU och att det är viktigt för konsumenterna att vi nu genomför EG-direktiven och de beslut som ministerrådet har fattat. Sedan är det naturligtvis också så att vi har en ideologisk skillnad här. För oss socialdemokrater är konsumenterna en viktig grupp. De är i regel den svagare gruppen också, och deras ställning behöver stärkas. Den uppfattningen delar vi alltså inte med Moderaterna. De har en helt annan uppfattning i den frågan, och det är i och för sig ingenting nytt.

Fru talman! Anne Ludvigsson säger: Sverige - världens bästa varumärke! Det är väl under den devisen som alla socialdemokratiska anföranden tar sin ansats. Det är bara det att den bild som du ger, Anne, av hur bra Sverige är, inte är den bild som människor utanför denna kammare upplever. Det är hög arbetslöshet, vårdköer, fler elever som lämnar skolan utan att få godkänt i kärnämnen och så vidare. Det är den verklighet som de upplever där ute. Ni gick till valet, jag tror att det var 2002, med en slogan som löd: Stolt men inte nöjd! Det är jättebra att ni beskriver hur stolta ni är. Men någon gång måste ni väl kunna beskriva det ni inte är nöjda med? Min fråga är: Finns det någonting i konkurrenspolitiken, Anne Ludvigsson, som du i dag kan tycka att du inte riktigt är nöjd med? Finns det något som ingår i detta "inte nöjd"?

Fru talman! Det är inte bara min bild. Den här undersökningen är visserligen liten, men det är ändå några människor, inte bara utanför den här kammaren utan utanför Sverige, som har givit den här positiva bilden. Jag tycker att det är viktigt att vi också ser till det som är positivt. Det är viktigt för vår utveckling, vår marknadsföring och vår konkurrens. Men visst finns det en rad saker som vi vill förbättra och som inte är bra, självklart. Du berörde flera av dessa: arbetslöshet, människor som står helt utanför arbetsmarknaden, orättvisor som ökar i samhället. Detta vill vi åtgärda. Frågan är ju på vilket sätt Folkpartiet vill åtgärda det. När det gäller just konkurrensfrågorna är vi inte nöjda. Det är därför vi har gjort ett tillkännagivande här. Vi vill ha tydliga och klara spelregler mellan offentligt och privat. Men vi är också ödmjuka och inser att det inte bara är svart eller vitt. Det är inte vilken marknad som helst när det gäller de här delarna. Därför behöver man se över detta noga. Nu har vi gjort ett tillkännagivande, och vi väntar på regeringens åtgärder.

Fru talman! Det är jättebra att vi lyckades få med socialdemokrater på detta tillkännagivande om genomlysning av hur medlen används i verksamheter som är konkurrensutsatta och som bedrivs av kommunerna. Men det finns faktiskt en rad punkter i det här betänkandet som ni inte har skrivit under på och som borde genomföras. Vad har ni till exempel emot företagens möjligheter att få prövat i domstol om det, när en kommun startar en verksamhet, är korrekt enligt lag att göra så?

Fru talman! För att bara direkt svara på den frågan så finns det ju med i vårt tillkännagivande att man bör överväga detta i regeringens analys. Vi diskuterar också i detta betänkande kriminalisering av karteller. Jag tar bara ett exempel. Där är ju fortfarande både Folkpartiet och Kristdemokraterna väldigt måna om att det kriminaliseras. Det är lagar som ska styra. Jag tror att det finns andra vägar att nå det mål man vill nå. Det finns ibland samförståndslösningar som gör att man kommer ännu längre just utifrån att det här inte är vilken marknad som helst. Den här delen, som handlar om offentligt och privat och konkurrensen däremellan, är inte så enkel att lagreglera som vissa i de borgerliga partierna vill göra gällande. Det här handlar också om medborgarnas rättigheter och skydd. Det tycker jag är viktigt att vi har med hela tiden när vi utformar de här reglerna.

Fru talman! I mitt anförande redogjorde jag för den omfattande verksamhet som kommunala bolag har i vårt land. Jag tog upp biluthyrning, trafikskoleverksamhet, videoproduktion, elinstallationer, partihandel med datorer och så vidare. Det jag landade i var att i dag går det inte att se hur mycket kommunerna subventionerar exempelvis kaféer eller gymverksamhet som är lokaliserad i anslutning till en simhall. Det är detta vi vill skapa klarhet i så att den skattesubventionering som i dag förekommer, fru talman, av kommersiella varor och tjänster upphör. Det här är jag och Kristdemokraterna övertygade om har betydelse för hur det går för entreprenörer, för deras möjligheter att kunna konkurrera. Varför vill inte Socialdemokraterna vara med på det? Anne Ludvigsson, du var inne på att du medger att det finns problem på det här området. Varför vill ni då inte vara med på ett tillkännagivande i den här frågan?

Fru talman! Jag vet inte om vi pratar förbi varandra eller om vi läser förbi varandra, men vi har ju ett tillkännagivande i den här frågan. Det är bara det att vi har ett tillkännagivande i den del där det hör hemma, på nationell nivå. Ni har det, och blandar in det, både i fråga om införandet av transparensdirektivet i Sverige och i de delar som handlar om offentligt och privat med konfliktlösningsregel. Vi har lagt det där vi tycker att det hör hemma. Och jag tycker att Kristdemokraterna också borde ha varit så framsynta att de hade lagt det på nationell nivå, för att komma till rätta med de jonglerande badvakterna och annat som jag egentligen gärna skulle vilja se men som naturligtvis inte är bra. Det är annat som badvakterna ska syssla med. Men vi har ett tillkännagivande på det här området, och jag hoppas att Mikael Oscarsson har noterat det.

Fru talman! Anne Ludvigsson vill gärna se badvakterna jonglera. Men låt oss först läsa innantill ur betänkandet, s. 43. Där står det: "Utskottet anser att det för närvarande inte bör göras någon utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till vad som krävs enligt transparensdirektivet." Jag tycker att det är ett ganska klart bevis på att regeringen är senfärdig, inte agerar i tid. Jag tycker att det är konstigt att inte Anne Ludvigsson är insatt i att det är en väldig skillnad i tillväxten mellan kommunala bolag och privata bolag. Det är inom de små och medelstora företagen som det skapas nya jobb. Det sker inte alls i samma utsträckning i kommunala bolag. Det här är en viktig fråga. Ni tycker att det är en för omfattande utredning som vi kräver, att det är för jobbigt, att det kräver för mycket arbete. Det är tydligt att vänsterkartellen är trött. Men det här är en viktig sak för att få fler arbetstillfällen, och det är någonting som vi sannerligen behöver med tanke på alla de hundratusentals som går arbetslösa i vårt land.

Fru talman! Jag ska läsa innantill. Återigen, vi hanterar denna fråga på nationell nivå där den hör hemma. I vårt tillkännagivande, som jag hoppas att Mikael kan läsa, står det så här: Offentliga aktörers agerande på konkurrensmarknader får inte ske på ett sådant sätt att man sätter käppar i hjulen på det privata företagandet. Det är viktigt att myndighetsuppgifter hålls isär från kommersiell verksamhet, att statligt stöd inte får snedvrida konkurrensen. Policyn för det svenska statsstödet ska stödja Sveriges arbete i EU mot subventioner som skadar industrin. Det är viktigt att konkurrensen utvecklas till att gälla i fler delar av den svenska ekonomin och att den blir mer effektiv på befintliga konkurrensmarknader, och så vidare. För mig är det här väldigt tydligt. Och, återigen, vår del ligger på den nivå där den hör hemma. Transparensdirektivet är en del. Nu tar vi också hand om det på nationell nivå.

Fru talman! Nu när vi diskuterar konkurrensfrågor och pratar om karteller i dess rätta bemärkelse, vill jag bara kommentera uttrycket som borgerligheten svänger sig med, vänsterkartellen. Jag skulle vilja veta vad uttrycket står för. Karteller är ju någonting som är olagligt. Anser alliansen, som jag så vackert vill kalla er, att samarbetet på den andra sidan är olagligt eller varför uttrycker ni er på det viset? Miljöpartiet anser att det är viktigt för konsumenterna med så hög kvalitet till så låga priser som möjligt. Det är därför som vi tycker att det är viktigt att konkurrensen utvecklas till att gälla alltfler delar av den svenska ekonomin och att den blir alltmer effektiv på befintliga konkurrensmarknader. Vi är positiva till att kretsen av skadeståndsberättigade vidgas till att inbegripa konsumenter. Därför stöder vi det beslutet. Vi välkomnar också transparensdirektivet. Det berör bara stora företag. Men det är viktigt att de stora företagen får en öppen redovisning. Vi tycker dock att transparensdirektivet måste behandlas för sig, eftersom det dessutom är lite sent att behandla det. Det är viktigt att det sker och att transparensdirektivet blir genomfört. Men vi tycker också att det är viktigt att det finns transparens mellan svenska företag, att det finns offentliga stödformer och att den offentliga redovisningen blir öppen även i Sverige. Det är viktigt att det råder transparens när det gäller eventuella subventioner även i Sverige. Därför är jag ganska nöjd, måste jag säga, med det tillkännagivande som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet har gett till regeringen om att återkomma med förslag om hur en nationell reglering av subventioner kan utformas. En sådan regel skulle kunna fungera som ett nationellt komplement till den EG-rättsliga regleringen av statligt stöd. När det gäller dessa frågor kan det dock komma att krävas beredningsarbete. Men även om det kommer att ta tid bör regeringen återkomma till riksdagen med en redovisning av hur de arbetar med de här frågorna. Jag tycker att i det här fallet har faktiskt Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet kommit längre än vad alliansen har gjort i sin reservation. Alliansen kräver en utredning om de här frågorna, medan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet ger ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma till riksdagen med hur en nationell reglering kan utformas. Vi har gått längre än borgerligheten. Det kanske vore klädsamt om ni erkände att det här är ett bra steg på vägen som har tagits. Vi har också tillsammans gett ett annat tillkännagivande till regeringen, nämligen att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag för att komma till rätta med konkurrensproblemen mellan offentlig och privat sektor. I ett sådant arbete bör ett domstolsförfarande övervägas. Det här är alltså en annan tappning av den konfliktlösningsregel som vi har diskuterat mycket, mycket längre. Det är inte en fungerande konfliktlösningsregel, men det är ett bra steg på vägen för att få ordning på de här frågorna att ha ett domstolsförfarande när den svenska lagstiftningen överträds. Jag tycker att vi även här har kommit långt nu, och jag känner mig nöjd och tillfredsställd med detta.