Anf. 10 Karin Granbom Ellison (FP)
Fru talman! Yttrandefrihet är en omistlig del av demokratin. Det är också ett viktigt redskap mot korruption och andra oegentligheter. Svensk yttrandefrihetslagstiftning är unik. Den har en lång historia och ger långtgående rättigheter.
Men på intet sätt kan yttrandefrihet tas för givet - förändringar i vår omvärld gör att yttrandefriheten ifrågasätts och förändras om vi inte aktivt jobbar med dessa frågor.
Vi i Folkpartiet liberalerna bejakar valfrihet. Vi ser positivt på att patienter, elever, äldre och andra nu kan välja vård, skola och omsorg som passar deras behov och att personal kan utvecklas i olika verksamheter. Mångfalden driver på för förbättrad kvalitet, nytänkande och effektivisering.
Privat verksamhet finansierad med skattemedel växer snabbt, och ungefär 200 000 personer jobbar nu i denna sektor.
För en del av dessa arbetstagare har det betytt minskad yttrandefrihet att övergå från offentlig verksamhet till privat i och med att det gäller andra regler kring meddelarfrihet för privatanställda. Det är olyckligt av flera skäl. Jag är därmed glad över att i dag kunna ställa mig bakom förslaget i KU:s betänkande där vi välkomnar, och ytterligare manar på, att regeringen snabbt tillsätter en utredning för att utöka meddelarskyddet för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet.
Vi i Folkpartiet har på olika sätt engagerat oss för ett starkare skydd för dem som vågar slå larm om oegentligheter. I förra årets debatt om yttrandefrihet sade jag så här:
"När det gäller regelverket för offentligt finansierad verksamhet menar vi i Folkpartiet att det behövs ett starkare lagskydd för den som avslöjar allvarliga missförhållanden. Särskilt viktigt är detta i vårdsektorn och i annan sådan verksamhet där enskildas liv och hälsa berörs. En starkare lagstiftning om efterforskningsförbud i offentligt finansierad verksamhet som bedrivs enligt hälso- och sjukvårdslagen behöver enligt vår åsikt utredas."
Att meddelarskyddet i privat verksamhet, finansierad med skattepengar, stärks ger större garantier för att verksamheten fungerar väl. Insynen utifrån kan kanske inte vara fullt lika stor som hos verksamheter som bedrivs under full offentlighetsprincip, men förtroendet blir större om det finns vetskap om att de som känner till verksamheten faktiskt skulle slå larm vid behov.
I fjolårets debatt uppmanade jag också det offentliga att ta ansvar för att arbetstagare får ett gott skydd vid upphandlingar. Bland annat nämnde jag att Folkpartiets landstingsråd i Stockholms län på DN Debatt skrivit att de arbetar aktivt med att i landstingets verksamhet se till att whistle-blowers får det skydd de ska ha och, inte minst viktigt, att medarbetarna vet om det.
Genom avtal går det redan i dag att stärka meddelarskyddet i privat verksamhet. En stor andel av de anställda i privat vård har redan i dag meddelarskydd. Men ett problem är faktiskt att många inte vet om det.
Vårdföretagarna gjorde i början av detta år en undersökning av hur deras medlemsföretag såg på meddelarskydd. Av de 470 svarande var det en klar majoritet som ville likställa privat och offentligt driven verksamhet beträffande meddelarskydd, och företagen ville lösa det via lagstiftning.
Fördelarna skulle vara att det blir konkurrensneutralitet mellan företag, och arbetstagarna och brukarna behöver inte fundera över vilket skydd som gäller för just dem.
När det gäller det tidigare motståndet mot att införa meddelarskydd på grund av rädsla för att företagshemligheter ska läcka ut visar enkäten att det har skett en rejäl omsvängning. Av de svarande var det bara 10 procent som trodde att det fanns risk för att affärshemligheter skulle avslöjas så att företaget lider skada.
Det är självklart att det finns principer som gäller för företag, till exempel företagshemligheter och lojalitetsplikt, som kan stå i strid med ett förstärkande av efterforskningsförbud och repressalieförbud. Men det är ju onödigt att vi som politiker på förhand målar upp problem med detta som det visar sig att många företagare själva inte ser.
Förra årets debatt kom till stor del att handla om skydd för whistle-blowers, eftersom riksdagen gav regeringen till känna behovet av att stärka detta. Jag hoppas att den utredning som nu tillsätts, förutom att den tittar på former för ett utökat meddelarskydd i offentlig verksamhet, ser till möjligheterna att stärka skyddet för whistle-blowers i vidare mening.
Att det finns ett tydligt whistle-blowerskydd för arbetstagare i privat verksamhet, även den som inte finansieras med skattemedel, kan innebära att risker för allmänheten i större utsträckning skulle kunna uppdagas. Jag tänker till exempel på miljöfaror, korruption och annat som kan drabba utomstående.
I Norge infördes 2007 en förstärkt whistle-blowerlagstiftning som gäller för både privat och offentlig verksamhet. Det finns säkert lärdomar att dra från de år som denna lag har gällt där.
Transparency Internationals svenska gren lämnade i en rapport tidigare i år starka rekommendationer om att Sverige borde införa ett stärkt rättsligt skydd. De säger: "Det är tveksamt om Sverige uppfyller kraven i Europarådets civilrättsliga konvention mot korruption när det gäller rättsligt skydd åt whistleblowers." Jag tycker att det är en kritik som är värd att ta på allvar.
Ett exempel som visar på behov av ökad trygghet för dem som vill påtala oegentligheter ges i tidningen Byggvärlden från i februari i år. Där beskrivs den diskussion om meddelarskydd och whistle-blowersystem som förs i byggbranschen. Byggcheferna vill ha ett ökat skydd baserat på en undersökning som gjordes i somras där en av tio byggchefer uppgav att de varit rädda att tappa jobbet om de skulle uppmärksamma missförhållanden eller beteenden som inte är okej på deras arbetsplats.
15 procent sade att de arbetat på en arbetsplats där någon fått gå som varit öppet kritisk mot någon oegentlighet. Det finns alltså en tydlig rädsla för att påtala missförhållanden, och detta leder till att många väljer att hålla tyst.
För att stärka sin trovärdighet kan företag själva ta steg för att öka skyddet för whistle-blowers, till exempel genom att införa whistle-blowersystem och skriva bra avtal. Dock kan det kvarstå funderingar hos anställda om vilket skydd de egentligen har. En tydlig lagstiftning skulle kunna minska det problemet.
Förhoppningsvis skrivs nu snarast direktiv, och så kan en utredning tillsättas före sommaren. Det vore välkommet, tycker jag, med en parlamentarisk utredning med bred förankring i riksdagen, då vi är många som är angelägna om att dessa frågor landar rätt och snabbt kan omsättas i lag. Vi kan konstatera att den utredning som presenterades 2001 inte gick i mål. Jag hoppas att vi kan lära från det och att tiden nu är mogen för nya tag.
Avslutningsvis vill jag säga att vi som liberaler värnar den fria åsiktsbildningen. Människor som visar prov på stort civilkurage och vågar lyfta fram missförhållanden förtjänar både beundran och ett starkare juridiskt skydd.
Med det sagt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.