Tryck- och yttrandefrihet

Herr talman! Det demokratiska och öppna samhälle vi har i dag tar vi ofta för självklart. I själva verket är det ett resultat av en mångårig kamp och enskilda människors klarsyn och drivkraft. Det är också så att det fortfarande är en stor del av jordens länder och människor som inte har rätt att yttra sig fritt eller skriva ned och publicera sina åsikter - vi kan bara se på vad som händer i Nordafrika just nu, eller vad som händer i Kina. Utvecklingen där går delvis åt rätt håll, men det finns mycket att göra. Eller varför inte peka på det som är aktuellt i Sverige just nu, nämligen besök av premiärminister Putin från Ryssland och alla de problem som finns där med yttrandefrihet och tryckfrihet. Vi i Sverige tycker ibland att vi är särskilt bra på just tryck- och yttrandefrihet, och vi har viss rätt att vara stolta även om man inte ska tro att vi på något sätt är färdiga eller gör allting rätt. Jag skulle vilja säga att det är två frågor inom detta område som vi kan brösta oss med. Det handlar om offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Det är två grundläggande principer som har etablerats i svensk lagstiftning sedan länge och som i viss mån också har gått på export. I själva verket är det en rad olika lagar som återfinns inom grundlagarna tryckfrihet och yttrandefrihet. Meddelarfriheten eller meddelarskyddet består till exempel av anonymitetsskydd, efterforskningsförbud, repressalieförbud, rätten för var och en att anskaffa olika uppgifter med mera. Dessa båda principer har sannolikt bidragit till att den offentliga verksamheten i Sverige har blivit öppnare och mindre korrumperad och att vårt land har blivit lite bättre att leva i. Den offentliga sektorn har säkerligen också blivit mer effektiv. Meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gäller dock inte i samma utsträckning inom privat verksamhet. Där är anställda mer bundna av lojalitet till ägarna och ledningen. När offentliga verksamheter har överförts till kommunala bolag eller privatägda företag påverkar det därför även yttrande- och tryckfriheten i Sverige. För några år sedan skärptes därför reglerna så att även kommunala bolag i dag omfattas av detta regelverk. För bara någon månad sedan fick vi dock till min stora glädje ett enigt konstitutionsutskott som biföll en motion om att stärka skyddet för så kallade whistleblowers. Vi riktade en tydlig uppmaning till regeringen att återkomma med lagförslag som gör att Sverige bättre hänger med i utvecklingen inom det privata området för att minska korruption och öka öppenheten. Vi ska noga följa regeringens arbete på detta område. När vården och skolan alltmer övergår till friskolor eller vårdcentraler och hälsoinstitut som drivs av andra ägare än det offentliga hänger ännu i dag inte dessa grundläggande svenska öppenhetslagar om offentlighet och meddelarfrihet med. Det har också lett till att allt fler oroas över utvecklingen. Inte minst kan man se detta genom att vi i år har fått en mindre flod av motioner från olika riksdagsledamöter med krav på en förändring där till exempel meddelarskyddet följer med eller utvidgas till att gälla även privata företag som finansieras med offentliga medel. En sådan förändring är inte lätt att genomföra. Det är en svår balansgång rent lagstiftningsmässigt, men inte desto mindre vore det önskvärt. Det är till exempel alldeles uppenbart att det vore bra att få en större öppenhet inom friskolesektorn. Det skulle kunna bidra till att elever och föräldrar kunde göra mer riktiga och medvetna val. Jag vill därför yrka bifall till reservation 2 om meddelarskydd i offentligfinansierad privat verksamhet. Jag står naturligtvis också bakom reservation 3 om att utvidga lagstiftningen om hets mot folkgrupp till att även gälla så kallade transpersoner.

Herr talman! I detta betänkande behandlas 21 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2010. De rör tryck- och yttrandefrihet. Flertalet av dessa motioner berör meddelarskyddet, framför allt för anställda i skattefinansierad verksamhet som övergår från offentlig till privat regi. Det är tredje gången jag som riksdagsledamot står i denna kammare och debatterar samma sak. Allt fler motioner skrivs i detta ärende i takt med att allt fler skattefinansierade verksamheter övergår från offentlig till privat regi. Att vi återigen står här och debatterar frågan beror på att ingenting har hänt sedan vi tog upp den sist. Då hänvisade regeringspartierna till att frågan skulle tas i Yttrandefrihetskommittén. Nu är kommitténs arbete snart över, och man kommer troligtvis inte att kunna ta upp frågan på grund av tidsbrist. Herr talman! Alla anställda i kommuner och landsting har meddelarskydd. Det innebär att de har ett grundlagsskydd för yttrande- och informationsfrihet. De har alltså rätt att ta kontakt med massmedier och berätta om brister och missförhållanden i verksamheten utan att riskera repressalier från arbetsgivaren. Det finns också ett förbud för myndigheter och andra offentliga organ att efterforska källan till ett sådant meddelande. Detta är en del av vår demokrati och mycket viktigt för granskning av offentlig verksamhet, inte minst inom äldreomsorg, förskolor, barnomsorg och så vidare. Det gäller dock inte om offentlig verksamhet övergår i privat regi. Då finns inget meddelarskydd, trots att det fortfarande är offentligt finansierad verksamhet. Privatanställda har lojalitetsplikt gentemot sina arbetsgivare, och brott mot denna utgör saklig grund för uppsägning. Anställda har alltså helt olika rättigheter i identiska verksamheter, ibland till och med i samma kommun, beroende på om verksamheten är i offentlig eller privat regi. Om du dessutom arbetar i en offentligt driven verksamhet som övergår till privat regi tappar du meddelarskyddet i samma stund som du skriver på anställningskontraktet hos den privata vårdgivaren. Man kan ju undra vad det är för företagshemligheter som ska skyddas i den privata verksamheten som inte var skyddsvärda i den offentliga. Herr talman! Det förekommer att kommuner och landsting beslutar om ett visst skydd för personalens meddelarfrihet hos privata entreprenörer, som ett villkor i bland annat upphandlingar. Det är dessutom så att under Vårdval Sverige, som genomförts i alla landsting, har meddelarfriheten skrivits in i samtliga avtal runt om i landet. Juristerna menar dock att det inte spelar någon roll vad man ställer för krav i dessa avtal eftersom det grundläggande kravet på att privatanställda ska vara lojala mot sina arbetsgivare kvarstår. De menar att det inte skulle hålla vid en prövning. Då skulle i stället lagen om affärshemligheten väga tyngre. I en tvist skulle sannolikt det företag vinna som straffar anställda som har uttalat sig om man hävdar att det skadat företagets konkurrenskraft. Jag har vid tidigare debatter tagit upp att även Riksrevisionen har påtalat problemet med granskningen, bland annat i en granskningsrapport om styrningen av privat äldreomsorg där man granskar statens ansvar för att säkra kvaliteten i privat äldreomsorg. Man säger bland annat att granskningen visat att det kan vara svårt för personalen i privat äldreomsorg att veta vad man får säga om sin arbetsplats. Personalen får å ena sidan inte röja företagshemligheter, men å andra sidan är man skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden enligt lex Sarah. Till detta tillkommer att skyddet för yttrandefrihet gentemot arbetsgivare är oklart för anställda i privat verksamhet. Detta står i Riksrevisionens rapport. I vår reservation, herr talman, påtalar vi vikten av att en lag som skydd för meddelarfriheten i offentligfinansierad verksamhet i privat regi ska bygga på principen att den så långt som möjligt ska vara densamma som för offentliganställda. Jag har aktualiserat frågan i Yttrandefrihetskommittén eftersom jag är ledamot i den, men på grund av tidsförhållandena är det inte längre troligt att kommittén kommer att hinna utreda frågan. Jag lyfte upp den när kommittén startade för flera år sedan, och vi kommer troligtvis i kommittén att få begära ytterligare tidsfrist för att bara klara grundlagsmodellen för tryck- och yttrandefriheten. Det är alltså näst intill omöjligt att vi skulle hinna med en så komplicerad fråga som denna i Yttrandefrihetskommittén. Vi socialdemokrater anser därför att riksdagen ska ge regeringen till känna att regeringen i lämpligt sammanhang bör utöka skyddet till att omfatta även anställda i offentligfinansierad privat verksamhet. Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! I dag debatterar vi mycket viktiga frågor här i kammaren. Tryck- och yttrandefrihet är en del av själva grundvalarna för ett demokratiskt samhälle. Vi har en stark tradition i Sverige av att värna om rätten att uttala sig, och den som sprider yttranden har ett ansvar för vad man sprider, vilket bland annat kommer till uttryck i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen i paragrafen om hets mot folkgrupp. I diskrimineringslagen som gäller sedan den 1 januari 2009 finns könsöverskridande identitet eller uttryck med som diskrimineringsgrund. Det är dags att transpersoner inkluderas av hetslagstiftningen. Förändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen behövs på det området. Jag vill precis som Phia ta upp frågan om meddelarfrihet för offentligt anställda. Den meddelarfriheten utgör en mycket viktig del av den svenska yttrandefriheten. Anställda inom offentlig verksamhet har tystnadsplikt i fråga om enskildas ekonomiska och personliga förhållanden. Det är viktigt för allas tilltro till den offentliga verksamheten, och alla arbetstagare informeras mycket noggrant om den sekretesslagstiftning som gäller. Samtidigt omfattas alla offentligt anställda av meddelarfriheten. Man har lyckats göra en avvägning. De anställda har grundlagsskyddad rätt att meddela uppgifter med syfte att sprida dessa i tryck, skrift eller i radio och tv. Myndigheter och andra offentliga organ får inte efterforska källan till sådana meddelanden. Vid missförhållanden på arbetsplatsen kan alltså varje offentligt anställd person offentliggöra uppgifter om detta. Precis som var uppe i föregående anförande har andelen anställda i offentligfinansierad verksamhet som numera bedrivs av privata företag ökat, och ökat drastiskt, under den borgerliga regeringsperioden. Tusentals anställda i skattefinansierad verksamhet inom exempelvis vård, skola, omsorg och arbetsförmedlingsverksamhet har bytt arbetsgivare från kommuner, landsting och stat till privata företag. En konsekvens av detta och den snabba omvandlingen är att anställda som går över från offentlig till privat anställning mister sin meddelarfrihet och skyddet mot efterforskning och repressalier. I stället gäller tystnads- och lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren. Bristande lojalitet kan utgöra saklig grund för uppsägning. Ur de anställdas synvinkel är det ett stort och växande problem. I dag är till exempel mer än en fjärdedel av Kommunals medlemmar privatanställda och saknar därmed det skydd meddelarfriheten ger, trots att de har precis samma arbetsuppgifter som de tidigare hade som offentliganställda. Inskränkningen av meddelarfriheten för det ökande antalet privatanställda i offentligfinansierad verksamhet innebär ett demokratiskt underskott. Mediernas och allmänhetens möjligheter att få insyn i hur skattepengar används minskas. Medborgarna har rätt att ställa krav på genomskinlighet i gemensamt finansierad verksamhet. De anställdas möjligheter att slå larm när verksamheter inte fungerar är en viktig del i kvalitets- och patientsäkerhetsarbetet. Det förekommer att kommuner och landsting beslutar om ett visst skydd för personalens meddelarfrihet när man går ut i upphandlingar, men avtalen ser olika ut i olika delar av landet. Det är inte rimligt att personalens möjligheter att utan risk för repressalier berätta om missförhållanden i verksamheterna ser helt olika ut i olika delar av landet. Bristen på en nationell lagstiftning om meddelarskydd har lett till att det inom en och samma kommun kan råda flera parallella regelverk. Det är orimligt att det ska vara så, och det är dessutom oklart vilken juridisk status de lokalt tecknade avtalen om meddelarfrihet och efterforskningsförbud har. För Vänsterpartiet är det självklart att det ska finnas en enhetlig lagstiftning som säkerställer samma regler för personalens meddelarfrihet i alla verksamheter som finansieras med skattemedel, oavsett om driften är offentlig eller privat. Det är svåra avvägningar. Man har klarat av att göra det vad gäller skydd för personer och vad gäller sekretesslagstiftning, och det måste gå att göra även vad gäller företagshemligheter. Trots att vi i dag har en meddelarfrihet som gäller fullt ut i offentliga verksamheter förekommer det tyvärr försök att tysta arbetstagare genom hänvisning till såväl sekretesslagen som lojalitetskrav. Tyvärr finns det exempel på offentliga arbetsgivare som förbjudit arbetstagare att tala med medierna och som har som rutin att tala om att arbetstagarna ska rapportera mediekontakter till sin chef. Det har också uppdagats att det finns offentliga arbetsgivare som över huvud taget inte är medvetna om att det är förbjudet att efterforska källor. Den grundlagsskyddade meddelarfriheten är inte mycket värd om arbetstagare inte känner till den, och efterforskningsförbudet kan inte heller följas om arbetsgivarna inte känner till den delen av lagen. En skyldighet för offentliga arbetsgivare att informera samtliga anställda om meddelarfriheten måste därför införas. Skyldigheten bör även utvidgas till att gälla för privata utförare av skattefinansierad verksamhet så snart en sådan lagstiftning om meddelarfrihet i dessa verksamheter införts. Jag vill därmed yrka bifall till reservationerna 1 och 2.

Herr talman! Få saker är mer grundläggande för ett demokratiskt samhälle än principen att göra styrningen öppen och tillgänglig. Makthavarna måste kunna granskas och kritiseras av medier och allmänhet. Det eller de som inte tål dagens ljus hör därför inte hemma i ett öppet, demokratiskt samhälle. Yttrandefriheten är central i vår demokrati, och detta understryks även i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen där det bland annat skyddas av meddelarskyddet. Meddelarskyddet innebär rätten att anonymt anskaffa och lämna upplysningar om uppgifter som normalt sett är sekretessbelagda med avsikten att offentliggöra dessa i medier. Myndigheter och andra allmänna organ får inte efterforska meddelarens identitet, förhindra själva överlämnandet eller vidta repressalier mot denne. Meddelarskyddet är dock förknippat med vissa begränsningar för upplysningar som gäller till exempel förräderi, spioneri och brott mot rikets säkerhet. Dessa undantag regleras i TF, YGL och i brottsbalken. Oppositionen har lagt ett antal motioner vars gemensamma syfte är att meddelarskyddet även ska omfatta anställda inom offentligfinansierad privat verksamhet, till exempel inom vård, skola och omsorg. Den huvudsakliga anledning som anförs är att utan detta utökade meddelarskydd skulle dessa anställda sakna möjlighet att påtala och korrigera brister, problem eller fel i verksamheten. Självklart måste alla anställda inom vård, skola och omsorg ha möjligheten till att kommentera, kritisera och påkalla brister i verksamheten. Detta ska inte vara unikt bara för dem inom offentlig verksamhet. Tvärtom måste det självfallet även omfatta anställda inom motsvarande verksamhet i privat regi. Alla anställda, oavsett verksamhet, driftsform, finansieringsform, storlek, geografisk placering eller ägandeförhållande, måste ha rätt och möjlighet till att kommentera, kritisera och påkalla brister i verksamheten till ledning, styrelse eller ägare eller till journalist och författare. Frågan är dock om lagstiftning är rätt väg att gå. Det finns mycket som skiljer privata och offentliga verksamheter åt. Till exempel finns det i privat verksamhet ett skydd för företagshemligheter som inte bör omfattas av meddelarskyddet. Frågor som rör frihet och demokrati är mycket viktiga för oss moderater. Yttrandefriheten måste alltid följa sin samtid, och därför kan inga beslut vara huggna i sten för all framtid. Jag vill påpeka att denna debatt handlar om utskottets arbete i relation till redan lagda motioner och behandlingen av dessa. Framtida samhällsutveckling kan innebära behov av förnyad debatt. Sådan förnyelse och behovsanpassning är också central för Moderaterna som parti. Under det senaste decenniet har vi som parti genomgått en historisk förnyelse, men förnyelsen fortsätter ändå med oförminskad styrka, för den som tror att förnyelse bara är en fas eller en enkelriktad företeelse tror fel. Förnyelse handlar om att följa med och påverka samtiden, inte om att nostalgiskt drömma sig tillbaka till fornstora dagar. Jag nämner detta eftersom vårt parti i höst kommer att fatta beslut om ett nytt politiskt handlingsprogram. Innehållet är naturligtvis inte fastställt än, men det är inte uteslutet att beslut kommer att fattas som på något sätt berör dagens debatt. När och om detta sker finns det all anledning att återkomma i berörda frågor. Därför vill jag inte föregripa höstens beslut genom spekulationer eller antaganden. Dagens debatt handlar om utskottets arbete i relation till redan framlagda motioner och behandlingen av dessa, ingenting annat. Herr talman! Det finns tre huvudsakliga problem med motionerna. Skillnaden mellan offentliga och privata verksamheter är nämligen inte försumbar. Justitieminister Beatrice Ask berörde detta i ett svar på en skriftlig fråga den 14 december 2010. För det första: I vissa företag med stark anknytning till det allmänna gäller samma meddelarskydd som för offentligt anställda. För anställda i dessa företag gäller dessutom från 1 januari i år ett förstärkt meddelarskydd, eftersom det nu föreligger straffansvar för arbetsgivare som överträder förbuden mot efterforskning och repressalier. För det andra: Frågan har utretts tidigare, men de framlagda förslagen har kritiserats av remissinstanserna. Dels skulle ett förstärkt lagstiftat skydd strida mot principen om att avtal, i det här fallet om tystnadsplikt, ska hållas, dels skulle ett förstärkt skydd kunna skada samarbete och lojalitet inom företagen samt deras konkurrenskraft. För det tredje framhålls att kommuner som sluter avtal med privata aktörer även åläggs det yttersta ansvaret för verksamheten. Sådana avtal ska beakta intresset av allmän insyn i hur verksamheten utförs. Det bör därför övervägas om sådana avtal bör innehålla motsvarande meddelarskydd som det som framgår av TF och YGL. Offentlig verksamhet som bedrivs i privaträttslig form underkastas även kontroll av den statliga tillsynen. Bland annat har Statens skolinspektion tillsyn över att fristående skolor följer gällande regelverk. Sammanfattningsvis, herr talman, föreligger åtminstone tre skäl till att avslå motionärernas yrkanden: Meddelarfriheten i den privata regin har redan förstärkts. Tunga remissinstanser ogillar ett lagstiftningsalternativ. Och det står kommunerna fritt att i avtal mellan kommun och utförare skriva in meddelarskyddet. Utöver detta finns dessutom statlig tillsyn av verksamhet, oberoende av driftsform och finansiering. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! 46 000 anställda har de senaste fem åren övergått från offentlig till privat regi. Det är inte så att det är för de privatanställda som vi har förstärkt meddelarskyddet. Det var för kommunala bolag. Vi socialdemokrater ville i vår reservation ge regeringen till känna att man bör se över den här frågan. Då hade det väl ändå varit som att slå in en öppen dörr, eftersom ni moderater själva har haft en utredning och kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg är den som har lett en arbetsgrupp och har tittat på just det som du nämner. Det kommunala handlingsprogrammet ska ju ni moderater diskutera nu under Sverigedagarna i maj och klubba på partistämman i höst. Hade det ändå inte varit som att slå in en öppen dörr att gå med på att regeringen vid lämpligt tillfälle, precis som det står i reservationen, skulle se över de privatanställdas meddelarskydd?

Herr talman! Som jag redan har sagt gäller meddelarskyddet även för anställda i kommunala bolag och i stiftelser och föreningar som omfattas av reglerna om handlingsoffentlighet och sekretess. Vad gäller det arbete som nu pågår inom Moderaterna är det, precis som jag nämnde, ingenting som jag vill föregripa i dagens debatt. Det stämmer att debatt förekommer inom Moderaterna. Förslaget ska nu gå ut på remiss, och vi ska fatta beslut till hösten. Men det är ju inte Moderaternas interna politik som vi diskuterar här i dag, utan det handlar om de motioner som ligger framför oss. Den offentliga insynen försvinner inte på grund av att en kommun lägger ut verksamhet på entreprenad. Tvärtom bibehåller kommunen det yttersta ansvaret som huvudman. I de avtal som man då sluter med entreprenörer och företag är det rimligt att man då skriver in ett meddelarskydd så att även dessa privata aktörer omfattas.

Herr talman! Det är så att jurister har sagt att de där avtalen är underordnade lojalitetsplikten, att man inte får röja affärshemligheter. Kan ett företag påvisa att det har skadat dess konkurrenskraft blir den anställde troligtvis uppsagd. Om man tystar i privat verksamhet är det kanske inte så konstigt. Vi från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat oss och sagt att riksdagen ska ge regeringen till känna att regeringen i lämpligt sammanhang bör utöka skyddet till att omfatta även anställda i offentligt finansierad privat verksamhet. Jag förstår inte hur det kan vara att gå händelserna i förväg när man redan på partistämman ska fatta ett beslut i den här riktningen. Varför skulle ni inte kunna tillgodose att det här tillkännages för regeringen, när ni ändå är inne på samma tankegång?

Herr talman! Jag tycker att det är intressant när man lyfter argumentet att jurister har uttalat sig om att de här avtalen inte kommer att gå före företagshemligheter och liknande. Det är naturligtvis ingenting som vi kan stå och spekulera kring här i Sveriges riksdag. Något avgörande om hur det verkligen fungerar kommer ju inte förrän det finns ett avgörande i domstol. Jag tycker även att det är intressant att Socialdemokraterna verkar lite splittrade i synen på yttrandefrihet. Man vill gärna utöka meddelarskyddet inom den privata vården samtidigt som man gärna vill förbjuda och begränsa twittrande och liknande för riksdagsledamöter. Vän av ordning kan undra hur det går ihop.

Herr talman! I Sverige har vi en lång tradition av tryck- och yttrandefrihet. I själva verket var vi först i världen med en lagstiftning om tryckfrihet när riksdagen år 1766 antog den svenska tryckfrihetsförordningen. Tryck- och yttrandefrihet allena ger inte demokrati men är oumbärligt för att granska och begränsa makt. Tryck- och yttrandefrihet handlar dock inte bara om att hålla makten på mattan. Det handlar också om att ge ett skydd för att kunna diskutera, kritisera och främja i princip vad det må vara, allt från religiösa och politiska uppfattningar till vetenskap, konst och livsstilar. Högt i tak främjar idéutvecklingen i vårt samhälle. Debatten om tryck- och yttrandefrihet är på inget sätt en 1700-talsdebatt. Debatten rör en lagstiftning som förändras och frihet som ifrågasätts och måste försvaras. Exempel på att lagstiftningen förändras är de ändringar som gjordes i TF och YGL vid årsskiftet. Och Alliansen har drivit fram ökad yttrandefrihet genom att vi i höstas kunde rösta för ett avskaffande av filmcensuren för vuxna. Apropå ifrågasättande av yttrandefrihet och försvar av densamma har Sverige vid en internationell utblick en unik lagstiftning om yttrandefrihet. Variationerna i världen är enorma, men också skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller det fria ordet. Det bör vi ha i minne när yttrandefrihet kommer upp i EU-diskussioner. Här hemma publicerades nyligen en undersökning gjord på uppdrag av Tidningsutgivarna som visar på tendenser bland riksdagsledamöter till en striktare syn på yttrandefrihet. Spontanitet kan lätt ge upphov till att välja något annat vällovligt syfte på bekostnad av yttrandefriheten. Förhoppningsvis är det det som avspeglas i undersökningen. Att göra ändringar i grundlagen kräver emellertid mycket noggranna överväganden. Frihet är likt luft, det vill säga något som lätt kan tas för givet, men saknas det är det klart besvärande. Överväganden om tryck- och yttrandefrihet görs just nu i den parlamentariska Yttrandefrihetskommittén. I betänkandet vi behandlar i dag finns två reservationer, en om meddelarskydd i offentligfinansierad privat verksamhet och en om hets mot folkgrupp. Utskottet föreslår att båda ska avslås med motiveringen att frågorna kan komma att tas upp av Yttrandefrihetskommittén. Vi i majoriteten vill invänta kommitténs arbete och resultat. När det gäller frågan om förstärkningar i meddelarskyddet för verksamheter som bedrivs i privat regi med offentliga medel, exempelvis friskolor och vårdverksamhet, är vi i Folkpartiet öppna för lagskärpningar. Frågan är dock komplicerad och behöver utredas. Eftersom ärendet ligger inom ramen för Yttrandefrihetskommitténs arbete menar vi i Folkpartiet att det vore välkommet om kommittén har möjlighet att titta på frågan och presentera ett genomtänkt underlag. Därtill uppmanar vi kommuner och landsting att i samband med upphandlingar och entreprenader ställa krav på att personalen får meddelarfrihet i den upphandlade verksamheten och att efterforskningsförbud skrivs in i avtalen. Jag läste här i veckan i Dagens Nyheter att Moderaterna kommer att behandla ett förslag till partiets kommunala handlingsprogram som uppmärksammar behovet av mer likvärdiga villkor för meddelarskyddet i offentlig verksamhet och i privat verksamhet som finansieras av skattemedel. Kajsa Lunderquist har också öppnat för förändringar på området i talarstolen i dag. Det är förstås glädjande om det betyder att Moderaterna tar ett steg åt Folkpartiets håll där vi ser behov av förstärkningar av meddelarskyddet. När det gäller frågan om att utvidga bestämmelsen om hets mot folkgrupp så att den också ska omfatta könsidentitet anser vi i Folkpartiet att det kan vara en god ordning att låta Yttrandefrihetskommittén tänka igenom även denna fråga. Jag och Folkpartiet ser fram emot att följa kommitténs arbete, och vi hoppas få tankematerial som riksdagen kan återkomma till. Med det sagt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Här nämns Yttrandefrihetskommittén. Jag var den person som lade fram förslaget att titta på frågan om meddelarskyddet inom ramen för Yttrandefrihetskommittén. Nu har vi hållit på i flera år, och vi tittar fortfarande på grundlagsmodeller vad gäller tryck- och yttrandefrihet. Vi har försökt att ta fram tre nya modeller. Yttrandefrihetskommitténs tidsfrist går ut i december i år. Då ska vi samtidigt titta på hela gamla TF och YGL. Vi vet att vi har ingen tid för det. Jag tittade på en intervju med Jan Björklund. Han påtalade att reglerna för meddelarskyddet behöver ses över i fråga om offentlig verksamhet som övergår i privat regi, till exempel friskolor. I intervjun påtalades det att man här i kammaren har sagt nej till sådana förslag i tidigare debatter. Då sade partiledaren för Folkpartiet: Man kan tänka om ibland - eller hur? Hur hade det varit om ni hade gjort det i dag och gett regeringen frågan till känna? Då skulle det kunna bli ett tilläggsdirektiv och en längre tidsfrist i Yttrandefrihetskommittén - om ni vill att frågan ska lösas där. Det har jag velat i flera år. Men det är inte möjligt. Kan ni tänka er att gå med på att ge regeringen frågan till känna?

Herr talman! Det är ingen hemlighet att folkpartister och liberaler sätter högt värde på det fria ordet. Vi menar att ett starkt meddelarskydd är viktigt, och vi är beredda att titta närmare på denna fråga. Jag och Folkpartiet hoppas att ni inom Yttrandefrihetskommittén har möjlighet att titta på frågan och lägga fram ett underlag. Vi är beredda att invänta det arbetet och se vad det ger för resultat. Vi menar att frågan är komplex, och det måste börja tänkas kring frågan. Vi tycker att det är en klok ordning att se vilket arbete Yttrandefrihetskommittén kan påbörja.

Herr talman! Jag behöver inte säga det en gång till: Den tiden finns inte. Det krävs en insats. Yttrandefrihet är viktigt, men ibland behöver man ta ansvar för sina yttranden. Man kan inte som partiledare säga att det är en viktig fråga, och sedan när det finns en chans att göra någonting inte göra något. Har ni för avsikt att lägga fram ett tilläggsdirektiv till Yttrandefrihetskommittén och utöka tidsfristen så att även den frågan kan belysas? Är det er avsikt?

Herr talman! Jag kan inte svara på frågan om tilläggsdirektiv. Det är inte jag som avgör det. Vi har i alla fall i detta betänkande sagt att vi skulle välkomna om Yttrandefrihetskommittén tittar på frågan. Det tycker jag är ett steg i rätt riktning för att få frågan utredd.

Herr talman! Tryck- och yttrandefrihet har och ska ha en stark ställning i svensk lagstiftning. Teknik- och organisationsförändringar har skapat ett behov av översyn av lagstiftningen. I oktober 2010 avlämnade Yttrandefrihetskommittén sitt delbetänkande Ny yttrandefrihetsgrundlag ? En viktig del i detta är att skapa ett mer teknikoberoende grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten. Förslaget innehåller tre alternativa modeller till den nuvarande lagstiftningen. Kommittén vill stimulera till en bred diskussion om det framtida skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Kommittén kommer att fortsätta sitt arbete. Vi i Centerpartiet kommer att aktivt delta i arbetet för att slå vakt om tryck- och yttrandefriheten. Det betänkande vi nu behandlar gäller motioner från den allmänna motionstiden i höstas inom området tryck- och yttrandefrihet. Meddelarfriheten och förbud mot repressalier mot dem som i offentlig verksamhet lämnar ut uppgifter har i svensk rätt en stark ställning. Detta gäller också för dem som i privatdriven verksamhet arbetar med myndighetsutövning. När det gäller motionsyrkanden om meddelarfrihet för anställda inom offentligfinansierad privatdriven verksamhet hänvisar vi i konstitutionsutskottet till det fortsatta arbete som pågår i Yttrandefrihetskommittén. Vi öppnar på detta sätt för att skapa en lagstiftning om meddelarfrihet också i offentligfinansierade privatdrivna verksamheter. Liksom några motionärer har jag vid ett antal tillfällen reagerat mot att uppgifter från sekretessbelagda förundersökningar i brottmål har läckt ut och publicerats i medier. I vissa fall har det varit på ett sådant sätt att det kan bedömas påverka rättsprocessen. Människor kan i en del fall ha känt sig dömda i förväg på grund av dessa läckor. Konstitutionsutskottet konstaterar att meddelarfriheten i de fallen inte är begränsad - annat än i vissa speciella fall. Det finns ett så kallat rakt skaderekvisit som innebär att meddelarfrihet gäller om det inte visats att syftet med läckan varit att vålla någon form av skada. Konstitutionsutskottet har nöjt sig med det konstaterandet i betänkandet. Jag vill också kommentera motionen om förstärkt valfrihet när det gäller tv-utbud via kabel. Här har vi redan en lagstiftning på gång genom en proposition om ett tillägg i lagen om elektronisk kommunikation. Den föreslås träda i kraft den 1 juli i år. Det skulle innebära att en operatör kan förpliktas att mot ersättning ge en annan operatör gemensamt utnyttjande av ledningar i ett kommunikationsnät. Syftet är att skapa den förbättrade valfrihet mellan olika kabelföretag och operatörer som efterlyses i motionen. Konstitutionsutskottet har avstyrkt motionen eftersom vi ser att syftet är på väg att uppfyllas. Slutligen vill jag yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande om tryck- och yttrandefrihet.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Tidigare representanter för allianspartierna har motiverat majoritetens ställningstagande ur olika aspekter när det gäller motioner som betänkandet tar upp, exempelvis meddelarskyddet. Det är så långt vi har kommit i dag. Vi får se hur långt vi kommer i framtiden. Vi vill att frågan ska belysas och bearbetas ytterligare. Jag vill fokusera på en fråga som vi inte har talat så mycket om i den här debatten. Det är Vänsterpartiets motion om en lagändring som innebär att könsidentitet, det vi i dagligt tal kallar för transpersoner, skulle inkluderas i 7 kap. 4 § i tryckfrihetsförordningen om hets mot folkgrupp. Vi i utskottsmajoriteten avslår motionen. De personer som ingår i beteckningen transpersoner är givetvis lika skyddsvärda som alla andra människor. Även om det förekommer hetspropaganda mot transpersoner som grupp är det nu inte visat att sådan hets skulle ha skett på ett sådant sätt och i sådan omfattning att det motiverar ytterligare begränsningar i yttrandefriheten. Förslaget handlar ju om att begränsa yttrandefriheten. Att begränsa yttrandefriheten är en grannlaga uppgift. Skälen måste vara överväldigande för att man ska vilja göra det. Vi har ännu inte kommit så långt att vi ser att det är absolut nödvändigt. En ny diskrimineringslag som trädde i kraft den 1 januari 2009 skyddar mot diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Där inkluderas transpersoner. En viktig skillnad är att diskrimineringslagen handlar om diskriminering av enskilda personer, medan hetslagstiftningen handlar om hets mot grupper, alltså kollektivt bestämda folkgrupper. Yttrandefrihetskommitténs arbete pågår. Vi tror och hoppas att det är möjligt att frågan om hets mot transpersoner kan få belysning genom kommitténs arbete. Det är med den motiveringen som det inte är aktuellt att nu tillmötesgå motionens krav.

Herr talman! Jag hörde Tuve Skånberg anföra att det är möjligt att det pågår hets mot transpersoner, men att det inte har varit i så många fall och så stor omfattning att det föranleder förändringar i hetslagstiftningen. Då undrar jag hur många gånger Tuve anser att en grupp ska behöva utsättas för hets innan det kan bli föremål för översyn i lagen.

Herr talman! Lika många gånger som till exempel hets mot ålder - att man är yngre eller äldre - hets mot handikapp, ett avvikande utseende, funktionsnedsättning eller något annat som gör att en grupp människor utmärker sig. Det är svårt att säga exakt. Det är aldrig acceptabelt att någon diskrimineras eller hetsas mot på grund av ett annorlunda beteende, en funktionsnedsättning eller en vald livsstil. Det är inte något som vi vill se. Det är något som lagen fördömer. När det gäller att det ska föras in så att det begränsar yttrandefriheten har vi hittills gjort avvägningen att problemet inte är så uttalat.

Herr talman! Det är ett ökande problem. Det är inte antalet gånger som är avgörande. Det handlar om hur vi ser på olika människor och olika grupper. Hets mot folkgrupp omfattar ganska många olika saker, men inte lika många som diskriminering. Det är ändå inskrivet i diskrimineringslagen och det är vanligt förekommande. Det har varit ganska många våldsamma uttryck när det gäller transpersoner som har blivit utsatta just för att de är transpersoner. Att inte ta med hets mot folkgrupp i tryck- och yttrandefrihetssammanhang legitimerar beteendet - det här är ingen skyddsvärd grupp. Jag vet inte om Tuve Skånberg har hört den tidigare diskussionen. Phia Andersson sitter med i kommittén och har tydligt uttalat att det inte finns tid att i den kommittén lyfta in ytterligare frågor. Jag undrar om det ändå inte skulle vara relevant med ett tillkännagivande i den här frågan.

Herr talman! Att detta inte finns med i hetslagstiftningen skulle motivera hets, sade Mia Sydow Mölleby. Det kan jag inte förstå. Att Mia Sydow Mölleby inte nämner funktionshinder och det faktum att det inte finns med i hetslagstiftningen gör inte att jag kastar tillbaka att det skulle inbjuda till hets mot funktionshindrade. Det är ett skydd som är strängt och radikalt när man begränsar yttrandefriheten. Där är vi inte när det gäller transpersoner, åtminstone inte ännu och vi hoppas att vi aldrig ska behöva komma dithän att ett ökat antal skulle motivera att hetsen blir så svår att den borde lyftas in.

Herr talman! Jag vill ta upp två av frågorna i betänkandet om yttrande- och tryckfrihet. Båda frågorna har varit uppe till debatt tidigare, både här i kammaren och i konstitutionsutskottet. Frågorna rör hets mot folkgrupp och rätten att välja tv-utbud. Frågan om att utvidga hetslagstiftningen till att även omfatta transpersoner eller personer med könsöverskridande identitet har diskuterats ända sedan lagen trädde i kraft 2003. Den fanns med även i propositionen som föregick beslutet. Lagen om hets mot folkgrupp är, precis som Tuve Skånberg säger, en inskränkning i yttrande- och tryckfriheten. Alla inskränkningar som riksdagen överväger i grundlagar ska vara mycket väl motiverade. Ändringarna ska vara påkallade till skydd för den personliga integriteten eller mänskliga rättigheter. Balansgången är mycket viktig. Yttrandefriheten ska alltid väga mycket tungt. Varför tycker vi, som i alla andra sammanhang värnar om och slåss för yttrandefriheten, att det är motiverat att införa könsöverskridande identitet i lagen? En av orsakerna är att i den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2009, finns könsöverskridande identitet som en diskrimineringsgrund. De som är tveksamma till en utvidgning har hävdat också i detta utskott att diskrimineringslagen är riktad mot enskilda individer och hetslagstiftningen mot grupper av människor. Utskottets majoritet säger sig inte ifrågasätta att personer med könsöverskridande identitet drabbas av hot, våld eller andra kränkningar på grund av just denna identitet. Men oftast är det mot en enskild individ och inte mot en grupp. Herr talman! Klimatet i Sverige har hårdnat under de snart tio år som har gått sedan det fattades beslut om lagen. Även transpersoner som grupp råkar ut för hatpropaganda och hatrelaterade brott, och det känns mycket konstigt att inte denna grupp skulle inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp. Förra året lyftes frågan in i Yttrandefrihetskommittén på initiativ av Ingvar Svensson, som tidigare representerade Kristdemokraterna i utskottet, och mig. Vi tog upp frågan med utredningens ordförande och övriga ledamöter tillsammans med ytterligare frågor - det har här bland annat talats om meddelarskyddet - som vi kände skulle kunna inrymmas inom den utredning som vi höll på med om en ny yttrandefrihetsgrundlag. Ett år har gått. Vi i utredningen har fram till december i år på oss att bli färdiga. Eventuellt skulle vi kunna tänka oss att få några månaders förlängning. Men de tydliga signaler som vi har fått i detta läge är att det inte finns utrymme för några sidofrågor. Det är riktigt att frågan inte är avfärdad. Men ska vi komma framåt i detta läge och få till stånd en förändring som kan träda i kraft vid nästa val bör riksdagen göra ett tillkännagivande och ge regeringen i uppdrag att antingen se över frågan enskilt eller ge tilläggsdirektiv till Yttrandefrihetskommittén. Jag tycker att utskottets majoritet glider undan frågan. Ni säger att ni är positiva, men ni vill inte ta de steg som krävs för att få till stånd en förändring. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3. Den andra frågan som jag vill ta upp är rätten att välja tv-utbud. Detta är inte heller någon ny fråga. Fortfarande är du som konsument väldigt låst i ditt tv-utbud om du bor i ett hus med kabel-tv. Hyresvärden tecknar ofta långa avtal som bakas in i hyran, och du som konsument kan inte påverka innehållet i utbudet ett enda dugg. Det är också svårt för små nischkanaler att över huvud taget komma in i kabelnäten eftersom nätägarna många gånger köper färdiga paket från ett begränsat antal mediehus som i sig kan betyda fler kanaler men som ändå begränsar ditt inflytande som konsument. Jag tycker att ni i utskottets majoritet kommer med motstridiga uppgifter när ni i ert ställningstagande skriver att det inte finns någon möjlighet att införa lagstiftning på området utöver de regler som redan finns i lagen om elektronisk kommunikation. Samtidigt noterar ni att regeringen i sin proposition Bättre elektroniska kommunikationer föreslår att det ska bli möjligt att besluta om att en operatör ska kunna förpliktas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla en annan operatör i gemensamt utnyttjande av ledningarna i ett allmänt kommunikationsnät. Är inte detta lagstiftning? Jo, helt klart kommer det att bli en lag när det passerar kammaren. Den kanske är ett steg på vägen. Men lagen fordrar många uppfyllda kriterier för att bli tvingande. Det är en lagstiftning som nog har marknadens bästa för ögonen och inte konsumentens. Vi anser fortfarande att detta bör utredas vidare. Finns det utrymme för denna kommande lagstiftning bör det också finnas utrymme för att införa en samtrafiksskyldighet. Detta skulle stärka konsumenternas möjlighet att välja sitt eget tv-utbud samtidigt som det skulle stärka den fria åsiktsbildningen och gynna det demokratiska samhället. I samband med att riksdagen antog den nya radio- och tv-lagen anförde regeringen att man avsåg att ge Myndigheten för radio och tv i uppdrag att följa den fortsatta utvecklingen i kabelnätet. Detta välkomnades förra året av utskottsmajoriteten. Det har nu gått ett år sedan riksdagen antog den nya lagen, och ännu har inte ett sådant uppdrag lämnats. Frågan är varför, och frågan är vilket intresse regeringen egentligen har för att öka inflytandet för konsumenterna i kabelnätet. Herr talman! Jag yrkar bifall även till reservation 4.

Herr talman! När det gäller att utvidga hetslagstiftningen vill jag fråga Helene Petersson om hon också tycker att det skulle vara motiverat att titta på sådant som funktionshinder och ålder, och om hon inte tycker det undrar jag varför.

Herr talman! Man kan fundera på om ålder kan vara en grupp. Då skulle vi titta på alla tvååringar, alla fyraåringar och alla sexåringar. Jag ser att det är svårt. När det gäller funktionshindrade kanske man skulle fundera på det eftersom grupper av funktionshindrade kan råka ut för detta. Men vad vi har sett är att just gruppen transpersoner är mycket utsatt i dag jämfört med hur det var för tio år sedan. Homosexuella omfattas redan av lagen. Den socialdemokratiska regeringen var också mycket tveksam att införa detta. Men Tuve Skånberg måste väl ändå hålla med om att vi har fått ett klimat som är mycket hårdare mot dessa grupper, speciellt grupper som har en annan sexuell läggning och en annan könsidentitet än vad gemene man har?

Herr talman! Det är naturligtvis så att varken jag eller vi i majoriteten förnekar att detta har ökat och att det finns hets mot dessa grupper. Men det är en avvägningsfråga. När ska man säga att det nu tyvärr är dags att inskränka yttrandefriheten ytterligare? I dagsläget kan jag inte se att personer med funktionshinder, personer som blir retade för någonting som har att göra med hur de ser ut eller hur de uppför sig eller vad de inte kan göra skulle vara mer utsatta än just gruppen transpersoner. Om det ändras skulle det naturligtvis vara en faktor. Men jag kan inte se att man kan utestänga en grupp som till exempel funktionshindrade eller personer i en viss ålder. Om man börjar ta grupp efter grupp späder man ut hetslagstiftningen så att den till slut blir tandlös när fler och fler grupper omfattas.

Herr talman! Min inställning är att man absolut inte ska acceptera någon form av hets mot någon form av grupp. Men frågan är ändå: Har inte just gruppen transpersoner kommit i fokus på ett helt annat sätt? Jag är lite förvånad över att Tuve Skånberg inte fullföljer Ingvar Svenssons ställningstagande i denna fråga eftersom det faktiskt var han som lyfte in den i Yttrandefrihetskommittén. Men sedan har vi konstaterat att det här inte finns utrymme för några sidofrågor. Ska vi få en översyn av denna fråga och även av meddelarskyddet måste regeringen själv ta ett initiativ till att detta är något som man vill titta på eller också måste regeringen få ett tillkännagivande härifrån. Jag beklagar att majoriteten i utskottet inte ställer upp på detta för jag tror att det hade varit klokt att se över detta. Det kanske även hade varit klokt att se över funktionshindrade som grupp också.