Unga lagöverträdare

Fru talman! Då ska jag be att få inleda den tredje perioden i vår idrottsdebatt med några frågor till Lars Wegendal. Det var en punkt som Lars Wegendal inte berörde sist vi debatterade men som jag tog upp i mitt anfö- rande. Det gäller detta med frilufts- och främjandeor- ganisationerna, som jag tycker är spännande. Det är något nytt och intressant, och det är också tänkt att ge möjligheter till nya organisationer. Lite historia på området säger att från förra året, år 2000, är detta ett eget anslag utbrutet ur idrottsrö- relsens anslag. Det tycker jag är bra. Det var ju ett beslut i samband med idrottspropositionen. På våren 1999 inleddes en översyn i Regeringskansliet, och avsikten var att regeringen skulle återkomma i ären- det samma höst. I budgetpropositionen 1999/2000 meddelade regeringen att man avsåg att återkomma våren 2000 med ett nytt system som skulle gälla fr.o.m. i år. Frågan bereds dock fortfarande i Rege- ringskansliet, enligt det betänkande vi har framför oss. Jag skulle vilja höra några kommentarer från Lars Wegendal om det: Är inte det en lite väl lång och seg bearbetning av en så begränsad fråga som detta ändå är?

Fru talman! Som vi redovisar i betänkandet, och precis som Dan Kihlström säger, pågår det för närva- rande en beredning av den här frågan i Regerings- kansliet. Jag kan till hundra procent hålla med Dan Kihlström: Jag tycker också att den här beredningen har pågått under en alldeles för lång tid. Det är väl delvis en ekonomisk fråga. I dag är detta, precis som Dan Kihlström säger, ett eget an- slag, och regeringen anger vilka organisationer som får del av det. Den fördelningen bygger naturligtvis på den fördelning som Riksidrottsförbundet tidigare hade. Det var ju RF som fördelade tidigare. Det finns nog inga direkt principiella skäl till att vissa inte får ett anslag i dag. Frågan är nog mer av ekonomisk art. Antingen får de som i dag får, eller så får man plocka in ytterligare bidragstagare under samma anslagssumma, eller så får man öka anslags- summan. Vi har i vår budget inte utrymme för att utöka den, men vi får väl se i en framtid. Jag har en förhoppning om att vi kommer att kunna anslå mer pengar till detta. Jag delar nämligen den principiella uppfattningen att det kan finnas fler främjandeorgani- sationer som för sin verksamhet skulle må väldigt bra av att lyckas erhålla pengar i anslag.

Fru talman! Tack för det svaret, och tack för er- kännandet att det kanske har varit lite segt i Rege- ringskansliet när det gäller detta. Nu tycker väl jag, när man gör en sådan här reform, att regeringen borde ha varit medveten om att det finns ett stort antal orga- nisationer som står vid dörren och knackar på. Det tycker jag att man skulle ha haft med i tankarna. I utredningen Ds 1999:78 som nämns i betänkan- det står det mycket om detta som är intressant att läsa. Man kan i en sammanfattande bedömning läsa att det finns ett stort antal riksorganisationer som väl skulle kunna falla in under den här rubriken. Jag tycker att det är viktigt att vara öppen för nya organisationer. Jag menar inte att alla dessa organisationer som står vid dörren skulle kunna få, men man kan ju trappa in dem precis som Lars Wegendal säger. Jag måste ändå uttrycka att jag tycker att rege- ringen har misskött förändringsarbetet när det gäller främjande- och friluftsorganisationer. Jag vet att det finns många organisationer som står och väntar på riktlinjer, och då är frågan: Hur länge ska de egentli- gen behöva vänta?

Fru talman! Det är precis som jag säger: Jag ser också ett behov hos många av de här främjandeorga- nisationerna. Jag ser det som uteslutande en ekono- misk fråga. Den fördelning som sker i dag sker ju utifrån de summor som gällde när Riksidrottsförbun- det fördelade dessa pengar. Man bröt bara ut dem, så att säga, och lade dem som ett särskilt anslag. Jag utgår från att det i en framtid kommer att anslås yt- terligare pengar inom det här anslaget, och då kom- mer också förhoppningsvis ytterligare främjandeor- ganisationer att kunna ta del av de pengarna.

Fru talman! Vi hoppas väl alla att det ska bli av- görande i den här tredje perioden. I och för sig kan det gå till sudden death, om det inte blir knockout dessförinnan. Lars Wegendal inledde sitt anförande väl med att referera till tidigare proposition och riksdagsbeslut om idrottens självständiga ställning. Men nu är nog verkligheten en annan, Lars Wegendal. I tidningen Svensk Idrott har RF-ordföranden tagit upp det olämpliga i att regeringen reserverar medel ur idrotts- anslaget för egen disposition, som det står, och detta dessvärre i ökande grad. Jag kan väl förstå syftet med detta. Det är för att regeringen eller enskilda statsråd med idrottens pengar ska kunna leka jultomte. Ett annat sätt är att med penningens makt kunna styra vad idrotten ska göra med de här medlen. Försvarar Lars Wegendal detta förfarande att öronmärka pengar i ökande grad? Rimligen är inte det möjligt efter Lars Wegendals inledning. Fru talman! Ett annat fall där utskottsmajoriteten ifrågasätter idrottens självständighet är när man gör en beställning om en politiskt tillsatt utredning om kampsporter. Detta är ett exempel på politiskt ingri- pande i idrottens egna angelägenheter. Hur säkerställer utskottsmajoriteten att denna po- litiska utredning inte börjar utreda en idrott som inte anser sig vara kampsport? Hur ska man avbryta detta politiskt tillsatta utredande, om idrotten inte själv vill och om idrottsgrenen vill vara ifred från politiskt ingripande? Risken är uppenbar att det politiska utredandet tar överhanden vad gäller idrottens ansvar att utforma tävlingsbestämmelser och tävlingsregler. Vilka idrotter anser Lars Wegendal är kampspor- ter? Hur ska utredningen komma fram till vad man ska utreda och vad man inte ska utreda? Kan jag få exempel på fem sporter som Lars We- gendal anser vara kampsporter?

Fru talman! Jag börjar med frågan om idrottens självständighet. Jag läste också ledarsidan i Svensk Idrott och såg vad Riksidrottsförbundets ordförande uttryckte där. Han kallade det en öronmärkning av statsbidraget och sade att det drabbade specialidrottsförbunden. Det var det som var hans poäng. Han ser ett ökande behov av medel till specialidrottsförbunden, och behövde hitta något att angripa. Då blev det de här tio miljonerna. Jag ser det mer som en osäkerhet från Riksidrotts- förbundets sida i den delvis nya roll som de har när det gäller fördelningen av statsbidragen. Inom de knappa tio miljoner som finns anslagna ligger pengar som dels är till en eventuell utökning av den talangsatsning som vi redan har beslutat om. - De ligger normalt på tio miljoner. - Dels är de till en eventuell talangsatsning på motsvarande sätt inom handikappområdet. Avslutningsvis finns det pengar till den EU-konferens om social ekonomi som ska gå av stapeln i Gävle i juni. Vad jag förstår är Riksidrottsförbundet i ett läge där man ser att specialidrottsförbunden behöver yt- terligare anslag, och då sneglar man på de här peng- arna och tror att det är ytterligare pengar som går att disponera för detta ändamål. Det kommer att pågå en diskussion inför nästa år. Jag vet att man där kommer att ta upp den här frågan.

Fru talman! Det blev inget svar på mina frågor om kampsporter. Jag tycker nog att Lars Wegendal avfärdade Riksidrottsförbundets ordförande litet lättvindigt. Om man ägnar en hel ledare i facktidningen åt just det här bekymret måste det väl kunna betraktas som det just nu största bekymret inom svensk idrott. Det som räknades upp här är väl idrotten själv ka- pabel att hantera. Det behövs inga statsrådsingripan- den för detta. Att idrotten skulle bekosta en politisk EU- konferens var en nyhet för mig. Jag tycker att det är något märkligt. Alla andra konferenser måste väl bekostas av statsmedel. Fru talman! I går passerade Lars Wegendal dop- ningsfrågan väldigt lättvindigt. Jag läste protokollet i dag. Där fanns några rader. I anförandet sades: Ulrica Messing besökte för några veckor sedan utskottet och delgav utskottet regeringens tankar om WADA och dess lokalisering. Jag tror att det vore ett stöd för Stockholm om det var en enig riksdag som ställde upp och stöttade för att lokalisera WADA hit. Det hade gått bra att göra det genom att stödja den moderata motionen Kr537 i denna del. Nog, Lars Wegendal, vore det starkare med en enig riksdags beslut än ministerns tankar i ett utskott. Varför kan inte Socialdemokraterna stödja Modera- terna i denna del, att stödja Stockholm som kandidat?

Fru talman! Låt mig börja med boxningen. Roy Hansson säger att det ska bli ett politiskt utredande. Det är inte alls det det handlar om. Det handlar om en expertutredning. Därefter kommer vi troligtvis att behandla utredningsresultatet politiskt här i kamma- ren i form av eventuellt nya lagstiftningar. På mig verkar det ibland som om Moderaterna i alla lägen vill låta påskina att regeringen inte gör något. Roy Hansson fick information tillsammans med de övriga i utskottet just i fallet med WADA. Ulrica Messing beskrev regeringens arbete. I allt väsentligt överensstämmer det med de önskemål som finns i den motion som man från Moderaternas sida har reserve- rat sig mot. Man pratar sig varm för en lokalisering till Sveri- ge, och företrädesvis Stockholm, står det i motionen. Jag vill påminna om att det är Stockholm som är den aktuella kommunen. Det är inte Askersund, Visby eller någon annan kommun, utan det är Stockholm som har ansökt om detta. Inte Sverige, utan Stock- holm. Stockholm slåss tillsammans med fem andra orter i världen. Jag är övertygad om att vi inte ska stå här i Sveri- ges riksdag och tala om var WADA ska lokaliseras. Det gör deras exekutiva kommitté. De åker runt till samtliga kandidatorter och gör en bedömning av ansökningarna. Därefter kommer de att fatta beslut.

Fru talman! Min tredje rond i den här idrottspoli- tiska debatten handlar om boxning och kampsport. Jag ställer mig helt bakom utskottsinitiativet som innebär att en expertutredning bör tillsättas som ska utreda kampsporterna. Det gör jag trots att jag anser att slag mot huvudet inte bör vara tillåtet i någon sport. Jag tycker att det är bra att utredarens mandat är allsidigt, med uppdrag att särskilt belysa de medi- cinska aspekterna samt kampsporternas sociala funk- tion och möjlighet att bidra till integration i samhäl- let. I och med att utskottet har tagit det här konstruk- tiva initiativet finner jag ingen anledning att yrka bifall till den flerpartimotion, Kr510, som jag står som undertecknare på. Motionerna och diskussionerna om boxning har de senaste åren varit många, långa och, vad jag tyck- er, väldigt grabbiga. Det är bara jag som är kvinna bland ledamöterna i salen i dag. För att vi ska komma vidare är det därför bra med en allsidig utredning om kampsporter. Om jag får komma med en önskan, önskar jag att det blir en kvinnlig utredare; en kvinna som, om det behövs, ger regeringen underlag för att återkomma till riksdagen med nya förslag till beslut. Jag vill också påpeka att utskottet är enigt om att proffsboxningsförbudet alltjämt ska gälla. Men vi vill ta verkligheten på allvar, den verklighet som innebär att de praktiserade kampsporter som tillkommit efter det att boxningslagen infördes 1970 kan innehålla moment eller beteenden som kan föranleda att spor- terna i likhet med professionell boxning borde regle- ras i lag, inklusive det faktum att proffsboxningen kommit in i våra vardagsrum via TV-apparaterna. Det finns också i betänkandet två motioner som vill upphäva den lagstiftning som finns i dag. I en av dem, Kr518, skriver man att förbudet troligen syftar till att göra det svårare för svenska boxare att delta i proffsgalor utomlands, och också svårare för dem att utöva sitt yrke. Jag delar inte den uppfattningen. För mig är själva utgångspunkten i förbudet själva proffsboxningens natur, dvs. att man blir premierad för att man miss- handlar andra människor mot betalning. Man efter- strävar att slå sin motståndare i huvudet för att uppnå knockout. Knockout innebär ju, som alla vet, att man slår sin motståndare medvetslös och alltså utsätter honom eller henne för åtminstone lindrig hjärnskada. Om knockouten upprepas tillräckligt ofta kan den också innebära hjärnskada. Reglerna för proffsboxning utgör inget hinder för slag mot huvudet, medan man inom amatörboxningen försöker minimera de här skadorna genom använd- ning av huvudskydd. Därför är amatörboxningen tillåten i Sverige. Mot bakgrunden av det här och de nya kamp- sporter som har blivit aktuella i vårt land är det rim- ligt att en allsidig utredning görs för att se om även dessa behöver regleras i lag. Detta är grunden till att jag anser att slag mot huvudet, oavsett sport, bör vara förbjudet i Sverige - eller egentligen bör vara förbju- det över hela jordklotet. Utskottets ledamöter har haft två helt olika in- gångar till att en expertutredare bör tillsättas. Min förhoppning är den att lagstiftningen moderniseras så att slag mot huvudet alltjämt förblir förbjudet i Sveri- ge, men inte bara i boxning utan i alla kampsporter där slag mot huvudet premieras. För mig finns det två alternativ. Det ena är att förbjuda sporter med inslag av slag mot huvudet, och det andra är att förbjuda slag mot huvudet oavsett i vilken sport de förekom- mer. Jag ser fram emot den här expertutredningen, och jag hoppas också att den fortsatta debatten kommer att fortsätta och vitaliseras. Jag hoppas att den inte ska handla om hur synd det är om dem som vill boxas och inte får göra det i Sverige. Jag hoppas att den här debatten ska handla om de skadeverkningar som sporten ger rent medicinskt och den påverkan på samhället som den också kan tänkas ha. I grunden tycker jag att vi ska vara stolta över vårt svenska boxningsförbud. Väldigt många länder utan- för Norden har inte en sådan lagstiftning. Dock ska vi också veta att många länder i Norden har en sådan här lagstiftning. Jag kan också informera kammarens ledamöter om att på Island är även amatörboxning förbjuden. För den skull ska vi inte vara rädda för att se över en lagstiftning som många inte tycker stämmer över- ens med verkligheten, oavsett på vilken grund det ställningstagandet vilar.

Fru talman! Sedan urminnes tider har människor övat och tränat för att överleva i en föränderlig värld. Samtidigt som kroppsövningar hämtade sin inspira- tion och tog sitt ursprung i vardagsproblematiken växte det också fram en gemenskap mellan utövarna, vilken även gett enskilda individer ära och beröm- melse. Detta är en historisk verklighet som torde gälla alla idrotter, oavsett om det handlar om hästkapplöp- ning, spjutkastning, löpning, brottning eller någon av alla de kamparter som i dag utövas i Sverige. Att idrotten således har en mångtusenårig historia där man kombinerat kamratskap, tävling och nationell eller annan gruppidentifikation med varandra borde vara uppenbart för alla. Ändå är det så att i Sverige betraktas en del id- rotts- och tävlingsverksamheter som "fina" och be- undransvärda, medan de olika kampsporterna betrak- tas med misstänksamhet. Tydligast ser vi detta i att Sverige sedan den 1 januari 1970 har en lag som förbjuder proffsboxning. Fru talman! Ett annat exempel på denna negativa hållning till kampsporter är att det nu förevarande betänkandet säger ja till en utredning med utgångs- punkten "om några av de praktiserade kampsporterna innehåller oönskade moment eller beteenden som kan föranleda att sporterna i likhet med professionell boxning borde förbjudas. Utskottet ser det som viktigt att få denna fråga belyst och anser att en expertutred- ning bör tillsättas." Senare i betänkandet hävdar man att utredningen ska vara förutsättningslös och ta hänsyn till både medicinska och sociala aspekter. Men med den grunduppfattning som lyser igenom när man läser betänkandet framgår det enligt min mening att syftet med utredningen inte är att proffsboxning ska tillåtas utan snarare att andra kamparter ska omfattas av förbudet mot proffsboxning. Denna hållning från utskottet är beklaglig, särskilt som kampsporterna av tradition jobbar mycket med individuell utveckling och attityder. Det är också ett faktum att boxningen och de övriga kampsporterna ofta lyckas med att fånga upp ungdomar som är glid. Fru talman! Nu är det tyvärr så sorgligt att riksda- gen inte i dag kommer att avskaffa proffsboxnings- förbudet, utan man kommer att tillsätta en utredning vars objektivitet och syfte jag personligen ifrågasät- ter. Men då denna utredning nu ändå kommer att genomföras hoppas jag att man även ser över Riks- idrottsförbundets och Budoförbundets hantering av de kampsporter som i dag inte tillåts organisera sig via dessa organisationer och på så sätt inte ges möjlighet att tillägna sig de bidrag som vi ger till idrottsrörel- serna i vårt land. Trots att partirepresentanterna i fråga över huvud taget inte är närvarande i kammaren på grund av en olycklig ordning, där vi nu är inne på den tredje ron- den, vill jag ändå nämna att det för mig är förvånande att Folkpartiet, som i vanliga fall står för individfrå- gor, i denna fråga inte låter individerna själva fatta beslut. Jag är nog ännu mer förvånad över Miljöpartiets debatt om att en kampart som karate borde förbjudas. Detta är en hållning som liknar den som hysts av de flesta kinesiska dynastier. En kampart som många i dag inte tänker på i detta sammanhang, nämligen taichi, utvecklades bl.a. under de kinesiska kejsarim- perierna. I dag tänker de flesta på taichi som en mjuk form av gymnastik, vilket det inte är. Studerar man den noga finner man att det är en väl utvecklad kampart. Det enda som man behöver göra för att visa detta är att höja farten. Det är däremot helt korrekt att taichi också har ett mjukt rörelsemönster och inslag av meditation. Fram- för allt de asiatiska kamparter som inte växer fram i västvärlden som brottning och boxning innehåller en kombination av fysisk övning och inslag av att lära sig tänka och se till människor. Det är beklagligt att kammaren går i den riktning som den siktar till, och jag yrkar därför bifall till motion Kr504.

Fru talman! Jag vill bara helt kort erinra Magnus Jacobsson om att det går bra att stödja reservation nr 10 och på det sättet komma ur den situation som Magnus Jacobsson redovisar. Då behöver han inte ställa sig bakom kravet på kampsportsutredningen.

Fru talman! Jag är nöjd med det yrkande som jag har ställt. Jag tror att det i mitt perspektiv är en mer korrekt väg.

Fru talman! Idrotten anses ha många goda effekter i samhället. Den bidrar till att hålla ungdomar borta från droger och kriminalitet, och den anses bidra till en god folkhälsa. Svenska idrottsliga framgångar är också något som engagerar de flesta av oss. Alltsedan Ingemar Johanssons framgångar i boxningsringen har box- ningen varit en av de sporter som många har engage- rat sig i. Vi har i dag många professionella boxare som rö- ner stora framgångar i de internationella boxnings- ringarna. Det är därför högst märkligt att dessa pro- fessionella idrottsutövare inte har möjlighet att utöva sin sport på hemmaplan. I praktiken råder det ett yrkesförbud för svenska proffsboxare. Det är på tiden att detta yrkesförbud avskaffas och att proffsboxning- en åter tillåts i Sverige. Myndiga människor som väljer att satsa på en professionell boxningskarriär ska inte vara förhindra- de att utöva sin sport i Sverige. Myndiga människor är själva kapabla att bedöma de risker som sporten medför, och de vet vad de ger sig in på när de kliver in i boxningsringen. Förmyndaraktiga politiker ska inte komma viftande med sina politiska pekpinnar och förhindra dessa boxare från att utöva sin sport. Därför är det dags att avskaffa den lag som för- bjuder professionell boxning. Det krävs inga seg- dragna politiska utredningar för att komma fram till slutsatsen att professionella boxare - liksom andra professionella idrottsutövare - ska ha full rätt att ägna sig åt sin sport även i Sverige. Det räcker med att avskaffa den lag som förbjuder professionell boxning, och det är också vad jag före- slår i min motion Kr504. Trots att jag är övertygad om att kammaren består av en kompakt majoritet av förmyndaraktiga politiker som tror sig veta bäst om det är lämpligt att man ägnar sig åt professionell boxning eller inte yrkar jag bifall till min motion Kr504 - jag har ju nu fått stöd från oväntat håll. Yrkandet medför att de som vill markera sitt stöd för den professionella boxningen får en möjlighet till det vid voteringen senare här i kam- maren. I detta anförande instämde Lennart Hedquist (m).

Fru talman! Detta ärende har ju varit återremitte- rat till bostadsutskottet, av den anledningen att man ville bryta loss två motioner som handlar om bildan- det av Heby kommun - ett ärende som ligger på rege- ringens bord. Oavsett detta är det bara att konstatera att riksdagen inte äger sådana här frågor, såvida inte indelningslagen ändras. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio- nerna 2 och 3 i betänkandet.

Fru talman! Bostadsutskottets ledamöter debatte- rade delar av detta betänkande redan den 8 mars. Efter återremitteringen till utskottet har delen om Heby kommun och den länsindelningen lyfts ut ur betänkandet. Det blir säkert en ny diskussion när detta ärende återkommer till kammaren. Under våren 1999 debatterades här i kammaren motioner om kommunindelningar. Det blev majoritet för ett tillkännagivande till regeringen om att proce- durerna med kommundelningar måste underlättas. Därför har också regeringen tillsatt en utredning, Kommundemokratikommittén, som just ska se vilka åtgärder som behövs för att stärka den medborgerliga insynen och deltagandet i den kommunala demokra- tin. Detta upplever vi kristdemokrater som oerhört positivt, och vi ser fram emot resultatet av den utred- ning som kommer att presenteras i maj. En enig demokratiutredning överlämnade sitt för- slag till regeringen i februari förra året. I utredningen talar man i kapitlet Politik för folkstyrlese på 2000- talet om vikten av att stärka den demokratiska med- vetenheten, utveckla deltagandet och öka självstyrel- sen. Vidare säger man att detta kan uppnås genom att kommuner delas. Det finns alltså redan från riksdagen och från en enig demokratiutredning en inriktning mot behovet av att dela våra kommuner för att få ökad insyn och medborgarinflytande. Därför noterar vi med glädje att riksdagen genom två tillkännagivanden till regeringen om just kom- mundelningar har kvar denna inriktning i sitt arbete. Det första tillkännagivandet handlar om att om- pröva regeringens negativa beslut om att Torslanda inte ska få bilda en egen kommun. Det andra tillkännagivandet gäller frågan om bil- dandet av Ljungskile kommun. Utskottet framhåller att det finns anledning att i särskild ordning utreda denna fråga. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i de stycken i betänkandet som berör kommundelning- arna och till reservation nr 4 som Annelie Enochson pläderade för i den förra kammardebatten. Vidare yrkar jag avslag på reservationerna 2 och 3.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på alla reservationer. I övrigt hade jag inte tänkt mig någon debatt i kväll i ärendet. I stället hänvisar jag till vad jag sade i debatten den 8 mars i samband med behandlingen av betän- kande BoU7.

Fru talman! Eftersom jag inte hade möjlighet att vara här vid förra tillfället när vi hade debatt om detta vill jag hålla ett kort anförande, utan att för mycket förlänga debatten. Då detta ärende alltså har beretts och debatterats tidigare i denna kammare ämnar jag inte vara särskilt långrandig. Min och Åke Carnerös motion om en utredning av Ljungskiles förutsättning- ar att bilda en egen kommun behandlas här. Därför vill jag som motionär och uddevallabo ändå ta tillfäl- let i akt och tacka utskottsmajoriteten för att man tillstyrkt motionen. Enligt min mening är det viktigt att riksdagen på detta sätt visar att man lyssnar till den folkliga opini- on som finns runtom i vårt land och som hävdar att det på ett bättre sätt än som i dag är fallet går att för- valta och administrera det gemensammas ansvarsom- råden som en egen kommun. Särskilt viktigt är detta om man samtidigt betänker att ett stort antal kom- munpolitiker försvunnit i vårt land och att det verkar vara så att det praktiska politiska engagemanget minskar, vilket på sikt kan vara ett hot mot demokra- tin. Dagens riksdagsbeslut visar också att vi har tagit till oss Demokratiutredningens tankar om kommu- nernas storlek och om medborgarnas behov av delak- tighet. Dagens kommunindelningar betyder inte att det är av naturen upprättade och för evigt givna grän- ser, utan finns det möjligheter och förutsättningar att skapa bättre fungerande kommuner där medborgarna känner en större delaktighet i beslutsprocessen är det inte något som vi ska motarbeta. Fru talman! Det är med stor tillfredsställelse som jag ser att majoriteten förordar en utredning beträf- fande Ljungskiles strävan att bilda en egen kommun.

Fru talman! Det hade varit bättre om Magnus Ja- cobsson eller någon annan hade motionerat till Udde- valla kommunfullmäktige eller om man hade demon- strerat på Kungstorget i Uddevalla. Frågan ägs nämli- gen inte av riksdagen, utan detta borde diskuteras i Uddevalla i stället för att regeringen, enligt förslaget, ska utreda frågan. Detta borde man alltså i stället klara i Uddevalla kommun.

Fru talman! Nu är det så att Magnus har gjort just det - bl.a. i Uddevalla kommunfullmäktige eftersom jag även sitter med där. Sedan är det inte så att det är kommunen som brukar utreda, utan det gör Kammarkollegiet. Detta är en fråga som tas upp vidare. Vad riksdagen nu gör är egentligen att man skickar en signal till regeringen om vad man tycker. Jag är väl medveten om vilka regler och förord- ningar som gäller men jag uppskattar ändå att bo- stadsutskottet ger denna signal eftersom det är en oerhört viktig signal om hur man ser på demokrati och hur man ser på att en liten del vill börja diskutera och säger: Vi kan förvalta oss själva bättre. Därför är jag alltså oerhört tacksam för det beslut som har tagits.

Fru talman! Om det är så att Magnus Jacobsson har fått nej i Uddevalla kommun är det inte demokra- ti. Däremot är det demokrati att få igenom ett förslag i Sveriges riksdag, över huvudet på de fullmäktigele- damöter som är valda av befolkningen i en kommun.

Fru talman! Tänk om fem partier var hyfsat eniga i Uddevalla och säger: Vi skulle vilja att man utreder detta - två partier kör över fem denna gång. Men nu hör det till saken att förra gången detta var uppe till diskussion var, om jag inte missminner mig, alla partier i Uddevalla eniga, så det där går väl lite si och så. Här uppe sägs det nu att man bör titta på frågan och utreda den. Huruvida det här är mer eller mindre demokrati - ja, där kan jag bara säga: Nej, det beslut som fattades i Uddevalla var fullt demokratiskt och korrekt taget men jag tror att demokrati också innebär att medborgarna ska känna sig delaktiga. Därför är jag glad över riksdagens beslut. Det gör att medbor- garna kan ha större möjligheter att känna sig delakti- ga, vilket alltså gläder mig.

Fru talman! Även om det här i riksdagen i mångt och mycket är en repris av debatter tycker jag inte att repriserna ska komma så ofta. Därför skulle jag före- dra att nöja mig med att yrka bifall till reservationer- na 5 och 6. I övrigt instämmer jag i vad Lennart Nils- son har sagt.