Utgiftsområde 16 Utbildning ochuniversitetsforskning

Fru talman! Barndomen är mer än en transportsträcka till vuxenåldern. Hur barnen har det på vägen är centralt i sig. Hur känner sig ett barn som inte kan läsa, skriva eller räkna ordentligt, som aldrig får den hjälp som behövs för att nå kunskapsmålen, som stöts ut eller mobbas, vars drömmar om framtiden krossas redan i 16-årsåldern när dörrarna börjar att stängas? Vilka chanser på arbetsmarknaden har en ung människa utan grundkunskaper? Ingenting kan kompensera ett barn för förlorade år och bristande utbildning. Tillgång till god utbildning borde vara en grundläggande rättighet för alla svenska barn och ungdomar, men så är det inte i dag. Alltför många barn saknar stöd, motivation eller lust för lärande. Det är kunskap som är det centrala. Den som inte kan läsa och skriva kan inte ta sig an det avancerade. Den som i skolan får lära sig att hon inte duger kommer inte att ta för sig på arbetsmarknaden. Den som känner sig liten och osedd i skolan kommer inte att känna sig stor på andra områden i livet. Den som inte har verktyg för att hantera nuet kommer inte att kunna söka framtiden. Socialdemokraterna har under flera år gjort sitt allra bästa för att diskutera allt utom kvaliteten i skolan. Helst diskuterar regeringen skolans driftsformer. Vem ska vara huvudman och hur ska det organiseras - som om det skulle avgöra barns livsförutsättningar? Men vad skolan och vad den verkligen lyckas att göra hamnar i skymundan. Dagens skolpolitik ger i verklig mening en sorteringsskola där unga människor sorteras bort för livet redan i unga år. Mer än vart fjärde barn når inte grundskolans mål i ett eller flera ämnen. Mer än 10 % av alla blir inte behöriga att söka till gymnasiets nationella program. Jag kan se ett trendbrott, och jag hoppas att det nu vänder uppåt, sade skolministern i DN häromsistens, och det gjorde han med anledning av att andelen som fått Icke godkänd i kärnämnena minskade med ett par tiondels procent. Det var ett trendbrott som heter duga! Skolministern vill numera att grundskoletiden ska bli flexibel, men han skriver om det enbart i samband med barn med utländsk bakgrund när det borde gälla alla. Han vill ha flexibel skolstart under året, men inte anpassad efter barnets behov och mognad. Vad är det som gör att barn kan släppas igenom under hela skoltiden utan att kunna läsa, skriva och räkna? Vad är det som gör att man först sent på högstadiet upptäcker att en kille är dyslektiker? Vad är det gör att ansvaret alltid finns någon annanstans? Högskolan pekar på brister i gymnasiet. Gymnasiet pekar på brister i grundskolan. Grundskolan pekar på brister hos föräldrarna, och föräldrarna pekar på brister i skolan. Men ytterst är det skolpolitiken som brister, som kväver initiativ, begränsar skolors möjligheter till utveckling, sviker skolledare och lärare som när politiken fallerar får ta tag i vardagsproblemen. Skolledningar och lärare är bakbundna av lager på lager med politiska beslut. Det kan i dag finnas åtta-tio politiska beslutsnivåer ovanför en vanlig lärare. De som arbetar i skolan har alldeles för lite inflytande över skolans arbete. Skolans pyramider måste rivas. Riksdagen ska lägga fast nationella riktlinjer och mål för skolans verksamhet. Men hur målen ska nås ska avgöras av dem som verkar i respektive skola. Kvalitetsutvärderingen ska stärkas, vara nationell och ske - hör och häpna, skolministern! - med samma ögon för alla skolor oavsett huvudman. Den viktigaste kvalitetsgranskningen är dock den som elever och föräldrar skulle kunna stå för fullt ut med frihet att välja skola. Regeringen är fortfarande inne på att grundskolans problem ska lösas på gymnasiet. Jag har noterat att det numera kallas för preparandår. Men poängen är ju att ingen elev ska behöva lämna grundskolan utan fullständiga baskunskaper. Det är kärnan. Förra läsåret gick 16 % av alla elever gymnasieskolans år 1 på det individuella programmet, skrev skolministern i DN. Ja, vem är ansvarig för det? Det skulle bli ett undantagsprogram som blev till en permanent lösning. Mer än var fjärde elev går aldrig klart sina program. I Västerås skulle alla komma in på vilken linje de ville oavsett betyg. Där sjönk resultaten både i grundskolan och i gymnasiet. Sett till meritvärde var Västerås bland de 55 svagaste kommunerna när det gällde grundskolan och beträffande betygen i gymnasiet bland de 10 svagaste. Likväl har Socialdemokraterna - såvitt jag förstår - stämmobeslut på att alla ungdomar ska komma in på gymnasiet oavsett vilka betyg de har. Östros skrev också i DN: Vi kommer aldrig att acceptera sänkta kompetenskrav som en väg att få fler igenom systemet. Men det är ju precis det som Socialdemokraterna gör och har gjort under en längre period! Skolans signalsystem måste vara tydligt om hur barn tillgodogör sig kunskap. Att denna tydlighet saknas är en anledning till att barn kan gå igenom hela grundskolan utan att brister i läs- och skrivförmågan uppmärksammas tillräckligt tydligt. Därför behövs betyg tidigt. Fru talman! Vi har inte en likvärdig skola i Sverige i dag. Det avgörande för vilken utbildning du får är i stället var du föds och var du bor - detta alldeles oavsett hur man mäter, i resultat eller i elevkostnad. Kunskapssegregationen i dagens Sverige är enorm. I en större kommun kan det variera mellan 0 och 40 % av eleverna på de kommunala skolorna som inte når kunskapsmålen. Segregationen har inte ett dugg med friskolor att göra, även om Socialdemokratin försöker att göra detta gällande för att slippa diskutera de problem som de flesta barn upplever i den kommunala skolan. Skolministern brukar säga att det inte ska finnas några dåliga skolor och att barn därför inte ska behöva lämna dem. Men i Socialdemokraternas Sverige finns det dåliga skolor, dessvärre ganska många. Det finns också skolor som inte passar för alla barn, och då hjälper det inte att sopa problemen under mattan. Men barn används i dag som verktyg av politiker när de hindras att byta från dåliga skolor till skolor där de kan utvecklas och komma till sin rätt. Elever sätts att göra skolministerns jobb när de uppmanas att gå kvar i skolor som inte är bra för att dessa inte ska bli sämre. Ingen skola blir bättre av detta, men många barn får det sämre. Skolan måste utvecklas så att den kan stå på sina egna ben, och vi ger den den möjligheten. En av de främsta uppgifterna för borgerligheten under de kommande åren fram till valet är att bryta med den skolpolitik som präglas av socialdemokratisk likriktningsideologi där barns individualitet görs till ett problem. Att alla barn inte är lika vet alla som har träffat mer än ett barn. Barn har olika lätt för olika saker. De utvecklas i olika takt, och de har olika intressen. Jag tänker både på barn som behöver extra utmaningar för att känna stimulans i skolan och särskilt på barn med särskilda behov eller funktionshinder. Specialskolor, särskilda klasser, särskilda insatser, pedagogiker eller grupper - skolor för barn med särskilda behov möter hårt motstånd, framför allt från likhetssträvarna inom socialdemokratin. Barn med särskilda behov blir regelmässigt betraktade som kostnader och problem som kräver särlösningar, inte som människor som har särskilt goda möjligheter att utvecklas bara betingelserna är de rätta. Vi skapar en möjlighet att välja skola för alla barn, inte bara för några, med en mer individanpassad resurstilldelning. Vi tillför skolan 300 miljoner extra i en riktad satsning inte minst på barn med funktionshinder. Kommunala skolor, friskolor, specialskolor - det är egentligen oväsentligt vilken driftsform skolorna har. Det väsentliga är att barn utvecklas och tillgodogör sig kunskap och att skolan har en kvalitet och möter alla barns möjligheter att lära. Jag vill därför yrka bifall till reservation nr 3 i dagens betänkande. (Applåder)

Herr talman! Först vill jag ta upp Folkpartiets halvering av stödet till utbildning av vuxna. Regeringens förslag under anslaget 25:16 Statligt stöd för utbildning av vuxna, och därmed också Vänsterpartiets förslag, ligger på 1 785 529 000 kr. Folkpartiets förslag till minskning är 900 miljoner. Det är ungefär en halvering. Det är drygt en halvering, om man ska vara riktigt noga, men det sade jag inte. Det måste naturligtvis sätta sina spår någonstans. En så kraftig minskning kan inte gå komvux spårlöst förbi. Det är klart att vi instämmer i att konkurrenskomplettering inte är bra. Det är förkastligt. Men att göra en så kraftig nedskärning nästa år, 2004, när vi fortfarande har kvar den gymnasieskola vi har i dag är oerhört drastiskt. Det måste väl Ulf Nilsson också förstå. Jag kan tänka mig att man kan spara på de delarna efter 2007, när vi har genomfört den nya gymnasieskolan. Ett av syftena med det är att få ned behovet av konkurrenskomplettering. Med det förslag som föreligger tror jag att vi ska kunna åstadkomma det. Remissinstanserna har visat på en del problem i Gymnasiekommitténs förslag. De har bland annat pekat på att det kan finnas problem med det fria "söket". Man har diskuterat kring det. Men att, som Ulf Nilsson, säga att remissinstanserna har sågat Gymnasiekommitténs betänkande är en grov överdrift. Jag är övertygad om att departementet i arbetet med att ta fram en proposition kommer att ta stor hänsyn till remissinstansernas tyckande. Så är det väl alltid. Det finns en villighet att lyssna till alla instanser.

Herr talman! Det är ett bollande med siffror när det gäller vuxenutbildningen. Man kan lätt få intrycket att Folkpartiet vill halvera satsningarna på vuxenutbildning i Sverige. Vi minskar kraftigt på det extra statliga bidraget, men det är bara en liten del av vuxenutbildningen. Den större delen av pengarna ingår i kommunbidraget. Där kan man göra olika bedömningar. Jag vill påminna om att förra året, 2002, var majoritetens statsbidrag 2,8 miljarder. Sedan har ni sänkt det med närmare 1 miljard kronor på ett år. Ni har också gjort en drastisk nedskärning utan att tala om att det är en kraftig försämring. Genomgående när det gäller vuxenutbildningen har vi legat på en något lägre nivå. Ni har kommit efter, ett eller två år efteråt, och hamnat på samma nivå. Det finns olika bedömningar av vilket behov som finns. Vi satsar mer på att få människor i arbete, att få jobb i stället för bidrag generellt. De som verkligen är motiverade för studier ska naturligtvis beredas möjlighet till det. Men det är absolut inte någon drastisk nedskärning. Av Britt-Maries anförande kunde man få intrycket av att Folkpartiet föreslår en halvering av det totala anslaget till vuxenutbildning, men så är det inte. Jag har inte sagt att alla remissinstanser har sågat Gymnasiekommitténs förslag. Jag är övertygad om att många kommuner där det är samma majoritet som i regeringen yttrar sig ganska positivt. Men de tunga remissinstanserna - Högskoleverket, Svenskt Näringsliv, Lärarnas Riksförbund, hantverks- och branschorganisationer - är mycket kritiska. Det handlar om att förkunskapskraven slopas, att man inte får någon riktig yrkesförberedande utbildning och att det första gymnasieåret blir ett förlängt grundskoleår. Vårt förslag är att i ett pressat läge skjuta upp en stor förändring av gymnasieskolan och försöka jobba med förbättringar när det gäller alla de stora problem vi har i dag. Jag förstår att Britt-Marie Danestig inte går med på det. Men jag skulle vilja höra vilket intryck Britt-Marie Danestig har tagit av kritiken.

Herr talman! Jag kan återkomma till halveringen av vuxenutbildningen när vi kommer fram till nästa utgiftsområde, utgiftsområde 15, där det tydligt framgår vad Folkpartiet sparar på. Det är de kortutbildade vuxna som har svårigheter på arbetsmarknaden. Det är ganska avslöjande för Folkpartiets elitistiska kunskaps- och människosyn. Som en av deltagarna i utredningen kan jag säga att Lärarnas Riksförbund och även Lärarförbundet nära följde hela utvecklingen av arbetet. De flesta kommuner har varit mycket positiva och är positiva till utredningens förslag, Ulf Nilsson. Lärarförbundet är också positivt. Många av universiteten och högskolorna tycker också att det är spännande. Det finns varierande åsikter kring Gymnasiekommitténs betänkande. Om man sammanfattar det kan man säga att kommittén har fått ett positivt mottagande. Sedan får vi se vad det kommer att bli när det blir en färdig proposition.

Herr talman! Man kan ha olika uppfattningar. Jag menar att reservationerna från Kristdemokraternas ledamot inte rörde avgörande punkter eller de principiella övervägandena utan var mera marginella. Jag tycker att skolan är oerhört viktig för oss alla. Den är så viktig att vi måste försöka sträva efter att hitta breda överenskommelser över blockgränserna just för att vi ska kunna ge skolan trygghet och möjligheter att utvecklas så som den behöver. Därför tycker jag att det är olämpligt att, som Kristdemokraterna gör i det här fallet, använda Gymnasiekommitténs betänkande och försöket att skapa en ny struktur i gymnasieskolan som partipolitiskt slagträ i debatten. Det är inte att skapa trygghet i skolan. När det gäller mobbning och elevvård kommer Lennart Gustavsson att utveckla detta. Vi har skrivit en mycket fyllig motion där vi beskriver ett batteri av åtgärder som vi vill få till stånd för att just skapa större trygghet, bättre förhållanden och en förbättrad elevhälsa i skolan. Det återkommer alltså Lennart till.

Herr talman! En grundbult i den socialdemokratiska skolpolitiken, eller förhållningssättet till skolan, är relativisering: att relativisera skolans resultat, att relativisera de problem som gör att vi i dag, i ordets allra djupaste bemärkelse, har en sorteringsskola, där barn i 16-årsåldern redan sorteras bort från livets framtida möjligheter. Det finns olika sätt att mäta det här på. Att mäta elevers kunskaper kan man göra till exempel via betyg. Skolor kan vi kvalitetsgranska, och det borde ske i mycket större utsträckning än vad Sören Wibe och hans kolleger är beredda att göra. När det gäller skolpolitiken som helhet kan vi titta på makroresultat. Då ser vi en situation där mer än var fjärde inte når målen, där mer än 10 % inte blir behöriga till gymnasiet och där bara tre fjärdedelar av dem som går där blir färdiga inom fyra år. Skolministern säger sig se ett tydligt trendbrott, därför att någon tiondels procent fler från ett år till ett annat klarar målen. Jag vill fråga om Sören Wibe tycker sig se samma tydliga trendbrott, om han är nöjd över detta och om han känner att han är stolt över skolans resultat. Jag skulle vilja fråga om han tycker att det är så här svensk skola ska vara, där en fjärdedel fallerar i grundskolan därför att de inte får tillräckligt individualiserat stöd. En fjärdedel faller igenom. Jag vill fråga om han är glad, stolt och nöjd över att i en vanlig svensk kommun varierar resultaten mellan skolorna, där ett antal har 0 % underkända och ett antal andra har 40-50 % underkända. Det är det konkreta resultatet av socialdemokratisk skolpolitik. Jag skulle avslutningsvis vilja fråga, om han inte är totalt stolt och nöjd, vad det är han då vill göra de kommande åren för att förändra den här situationen när barn inte klarar kunskapsmålen i skolan.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i alla punkter. Det är som många har påpekat ett mycket viktigt område som vi diskuterar här i dag. Utbildningen på alla nivåer har avgörande betydelse för morgondagens samhälle. Låt mig genast säga att vi socialdemokrater inte alls är blinda för att det finns problem av skilda slag inom hela vårt utbildningsväsende. Det har det alltid gjort, och problem kommer det alltid att finnas. Vi ska givetvis alltid arbeta för att undanröja dessa. Men samtidigt är vi rätt övertygade om att vår skola står sig väl i internationell jämförelse, åtminstone vad avser kunskapsläget. I de undersökningar som gjorts och görs av kunskaper i kärnämnena ligger Sverige ofta i topp. Sverige ligger kanske inte allra främst men regelmässigt bland de fem sex bästa. Vi ska inte förhäva oss och förneka problemen. Men jag tror det är mycket viktigt att säga att vad avser det rena kunskapsintaget fungerar den svenska skolan i huvudsak väl, åtminstone så länge vi använder utvecklingen i vår omvärld som måttstock. Jag ska koncentrera mig till en aspekt av utgiftsområdet, nämligen högskolepolitiken och forskningen. Mina partivänner kommer senare att ta upp andra områden. Som de flesta här i kammaren säkerligen vet har just denna del av utbildningen utvecklats på ett enastående sätt i Sverige sedan början av 1990-talet. Antalet registrerade studenter vid våra universitet och högskolor har nära nog fördubblats, från ca 200 000 i början av 90-talet till 385 000 år 2003. Antalet uttagna examensbevis har samtidigt ökat från ca 30 000 till 47 000 tretton år senare. Det är, tror jag, en utveckling som inte står något land efter. På samma sätt har vi ökat den del av vår bruttonationalprodukt som går till forskningen. 1989 allokerade vi drygt 3 % av vår BNP till forskning och utveckling. För hela OECD-området var andelen då drygt 2 %. Sedan dess har vår andel ökat till 4 %. Den har stagnerat inom hela OECD-området. Det är egentligen bara ett fåtal mindre länder - kanske Finland och Norge - som kan visa på en motsvarande ökning. Andelen årsverken, andelen personer som arbetar med forskning och utveckling, har ökat från 55 000 år 1989 till 67 000 år 1999. Har då denna satsning gett några resultat? Ja, ska vi döma efter vetenskaplig publicering, som är det allmänt vedertagna måttet på vetenskaplig produktion, finns det två länder som är i särklass, och det är Sverige och Schweiz. Sverige har, vilket kanske förvånar många, en vetenskaplig produktion i form av artiklar som är nära nog dubbelt så hög som vad den är i USA om man mäter per invånare. Även om vi nu lägger till vad som anses vara ett mått på den vetenskapliga kvaliteten på den här artikelproduktionen, nämligen antalet citat per artikel, hamnar Sverige klart före såväl USA som Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Det finns, om vi mäter denna kvalitetsjusterade produktion, egentligen bara ett land som ligger före oss i tabellerna, nämligen Schweiz. Det är naturligtvis lång tid från det att vi genomför en satsning på forskning och utveckling till dess att den ger resultat i form av till exempel ekonomisk tillväxt. Men det är också viktigt att påpeka att det heller inte är meningen att det alltid ska finnas ett sådant direkt samband. Då vi till exempel satsar på humaniora gör vi det inte främst för att öka den ekonomiska tillväxten utan för att öka vårt samhälles mångfald och kultur, vår livskvalitet i bred bemärkelse. Vi får aldrig begränsa våra satsningar på högskola och forskning till att enbart omfatta saker vilkas resultat kan mätas i pengar. Ett sådant samhälle blir fattigt, men i en mycket speciell men ändå mycket konkret mening. Naturligtvis är det ekonomiska resultatet betydelsefullt. Då kan vi bara konstatera, såvitt vi nu kan mäta det, att Sverige ligger mycket väl till. Vi har överlägset flest patent per invånare i EU och också jämfört med USA. Vi har mer än fördubblat denna siffra från början av 1990-talet. Om vi ser till vad som ska vara slutresultatet av allt detta, alltså ekonomisk tillväxt, kan vi bara konstatera att i jämförelse med andra länder har utvecklingen i Sverige under 1900-talet varit bättre än i de allra flesta länder. Herr talman! Jag påstår naturligtvis inte att den här ekonomiska utvecklingen, kanske inte ens till huvuddelen, kan hänföras till en lyckad högskole- och forskningspolitik. Många andra saker har här bidragit. Jag vill till exempel framhålla betydelsen av att vi under hela detta decennium har haft möjlighet att föra en egen penningpolitik och en egen valutapolitik med en egen valuta. Sådant har naturligtvis haft en mycket stor betydelse i det här sammanhanget. Jag påstår inte heller, herr talman, att den utveckling vi ser saknar problem. Det finns problem inom våra högskolor och inom forskningen. Vi har till exempel för få sökande till naturvetenskapliga utbildningar. Vi har, trots att vi ligger i internationell toppklass, ännu inte nått vårt mål om 50 % övergång till högskolan före 25 års ålder. Vi har en könsmässig obalans på många utbildningar och slutligen en alldeles för låg andel kvinnor på höga poster, framför allt professorer, inom högskolan. Herr talman! Som jag har sagt tidigare finns det alltid problem. Alla länder har sina problem, också inom utbildningen. Men då vi jämför oss med omvärlden - det är egentligen den enda relevanta måttstocken, eftersom all kunskap är tids- och omvärldsberoende - tror jag att vi med fog kan säga att den svenska högskoleutbildningen och forskningen står sig gott. Som vanligt gäller vår regel att vi inte ska vara nöjda, men jag tror att vi med gott samvete kan säga att vi har fog för att vara lite stolta.

Herr talman! Jag vet inte om Sten Tolgfors hörde mina avslutande ord, då jag sade att jag inte var nöjd. Det är kännetecknande för oss socialdemokrater i hållningen inte bara till det här området utan också till andra områden. Det är klart att det här liksom på alla andra samhällets områden finns brister, och vår uppgift är att försöka undanröja de bristerna. Den konkreta fråga som herr Tolgfors hade var vad man kan göra åt detta. Jag skulle vilja säga att det är ett tålmodigt arbete, som kommer att ta många år. Men det innefattar naturligtvis tillförande av resurser och att utbilda både personal och andra som sysslar med det här för att de bättre ska kunna handskas med de problem som finns. Det centrala är följande. Jag uppfattar att det var en kritik mot relativiseringen, som vi socialdemokrater står för. Men kan man egentligen mäta framgång på något annat sätt än att jämföra med omvärlden? Då kan vi bara konstatera att visst finns det brister i den svenska skolan, men när vi jämför med vår omvärld, inte minst då det gäller kunskapen, ligger den svenska skolan i topp. Är det inte den enda måttstock som vi har att hålla oss till?

Herr talman! Det var en tråkig upplysning. Man bör ju förutsätta att alla får komma in på de utbildningar som de vill och ge dem förutsättningarna för det. Om någon vill tentera upp sina betyg bör man kunna ha den möjligheten. När vi ändå är inne på högskoleprovet ska jag kanske passa på att ställa en annan fråga, som gäller de synskadade. De har i dag möjlighet att göra högskoleprovet bara två gånger, och sedan är det kört för dem. Jag tycker att det är högst orättvist, och jag skulle vilja höra en kommentar till detta. Avslutningsvis vill jag också passa på att säga att när det gäller högre utbildning så ser jag mycket fram emot att högskolan i Västernorrland-Jämtland, Mitthögskolan, snart blir ett universitet. Jag längtar till 2005!

Herr talman! Jag ska svara på den sista frågan först. Nej, jag är inte nöjd. Jag delar dock inte bedömningen. Jag tycker inte att en samlad bedömning av de rapporter som har getts ut - man får se till helheten - ger vid handen att vi är medelmåttiga. Jag tycker att de visar att vi ligger bland de främsta. Men jag skulle inte säga att jag är helt nöjd förrän vi ligger alldeles i topp. Jag återvänder till forskningsproblemet. Det framställs som om man har två val. Antingen satsar man på grundforskning, och det får man genom fakultetsanslag, eller så satsar man på vetenskapsråd där man får söka för projekt, och då kommer det inte att ges utrymme för den nydanande grundforskningen. Det tror jag är fullständigt fel synsätt. De som sitter och bedömer ansökningarna till Vetenskapsrådet är ju forskarsamhället självt. Om det finns några som har förståelse för grundforskning utan någon som helst praktisk nytta, eller i alla fall praktisk nytta vars konkreta former ligger 20-30 år framåt, så är det forskarsamhället. Min erfarenhet av sådana här forskarråd som vi har haft i en eller annan form i alla tider inom det svenska universitetsväsendet är att man har nästan oproportionerligt stor förståelse för den forskning som inte har omedelbar nytta. Det har i alla fall varit den vanliga kritiken mot dem att de har satsat för mycket på sådant. Jag tror inte att vi får någon sämre satsning på grundforskning när vi kanaliserar de här anslagen genom vetenskapssamhället och genom projektansökningar till vetenskapsråd. Jag vill dock slutligen svara på herr Nilssons fråga att jag inte vill att jag ska tolkas som att vi kommer att fortsätta att minska fakultetsanslagen.

Herr talman! Det är intressant att se skolministern så stressad att han pratar om moderata skattehöjningar när det är skattesänkningar vi står för. Det är också intressant att höra att han nu tvingas erkänna det han har förnekat ett antal år, nämligen att skolpengen faktiskt kan och ska individualiseras efter barns behov för att kunna följa barnet ända in i klassrummet och där garantera att till exempel en assistent kan komma till hjälp. Det ska inte vara som Östros hävdar, nämligen stora påsar till stora system som inte garanterar det enskilda barnets behov. Låt mig ta upp en specifik fråga. Thomas Östros har skrivit att Myndigheten för skolutveckling ska ta fram en forskningsöversikt och visa på erkänt effektiva metoder mot kränkande behandling. Vad då erkänd? Av vem? Varför ställer Östros inga krav på att det ska vara forskningsmässigt utvärderade och certifierade metoder mot mobbning? Varför ställer Östros inga krav på att skolorna ska använda dessa välfungerande metoder, bara att en översikt ska tas fram? Här har vi ännu ett exempel på Thomas Östros relativisering, denna gång av barns rättigheter. När en tjej i Säve blev så mobbad att hon inte längre kunde fungera sade Socialdemokraterna att man hade gjort så gott man hade kunnat. Det räcker inte att vilja väl när det gäller mobbning. Man måste veta vad man gör. Vi vet att det finns vägar som skulle kunna halvera mobbningen i Sverige på några års sikt. Det är väl känt hur. Men Thomas Östros väljer att avstå. Det är ett oerhört tungt ansvar gentemot de 100 000 barn i det här landet som regelmässigt får lära sig att de inte duger, att de inte är värda någonting, att skolan inte är till för dem. Det är barn som Thomas Östros ålägger att vistas i skolan med skolplikt, och sedan kan han inte garantera säkerheten för dem. Här finns forskningsbaserade och forskningsmässigt utvärderade program som ger bevisad effekt. Östros säger: Jaha. Det finns inte något krav på att använda dem, inte ett krav på att skolan ska ha kvalitet i arbetet mot mobbning, bara att barnen ska vistas i en viss lokal i nio år. Det duger inte!

Herr talman! Låt mig börja med att ta den här principiella diskussionen om sorteringsskolan. Det är ju uppenbart att Folkpartiets strategi går ut på att tidigt sortera barnen i olika grupper och ha olika höga kunskapskrav på de grupperna. Jag tror att det ger ett mycket dåligt resultat. Det ger ett dåligt resultat både för de elever som inte har framgång i skolan och för de elever som Folkpartiet skulle kunna känneteckna som en elit. Det finns länder som har testat det här systemet under lång tid. Tyskland har en väldigt utpräglad sorteringsskola som har mycket dåliga resultat. Sverige ligger över genomsnittet i alla de här mätningarna. Ibland ligger vi i topp. Ibland ligger vi strax under toppen. Men Tyskland ligger konsekvent mycket dåligt till. Ändå gör de just så som Ulf Nilsson vill. De försöker hitta dem som har en teoretisk begåvning och sortera ut dem. De försöker hitta dem som har en praktisk begåvning och sortera ut dem. Det görs redan i 10-11-årsåldern. Det är Folkpartiets politik i dag. Jag tror att den leder till förskräckande resultat. Det gäller att inse att en sammanhållen grundskola kräver individualisering. Det kräver mer resurser. Det kräver ett arbetssätt som gör att man följer upp eleverna tydligare från start till grundskola. Det kräver individuella utvecklingsplaner med insatser på de områden där eleverna behöver insatser och bättre kommunikation mellan hem och skola så att också hemmen känner ansvaret att stödja barn och ungdomar i deras utveckling. Det är inte sortering och mindre resurser som krävs - det som Folkpartiet förespråkar. Det är 3 miljarder mindre till kommunerna i Folkpartiets samlade budgetalternativ. Drabbar det bara skolan, och det kommer i stor utsträckning att drabba bara skolan, är det 9 000 lärare. På vilket sätt blir det då bättre? Lägg därtill statlig skolpeng. Vi vet att Moderaterna har kämpat med denna fråga i tio år utan att kunna redovisa hur det ska gå till. Man vet att den dag man presenterar förslaget är vi där direkt tillsammans med oroliga föräldrar och frågar: Hur garanterar ni hjälp och stöd till de elever som behöver extra stöd när man ska få en peng till köksbordet och sedan gå ut och handla skola? Man får nöja sig med den pengen även om den inte räcker.

Herr talman! De 3 miljarder som kommunerna ska spara enligt Folkpartiets budgetalternativ här i riksdagen ska inte drabba skolan, är det meningen. Jag måste nästan gå på den debatt som säkert sker om äldreomsorgen här i kammaren och höra om folkpartisten där säger att de 3 miljarderna är avsedda att drabba äldreomsorgen. Eller är det en bluff? 3 miljarder innebär, om det drabbar skolan, 9 000 färre lärare. Därmed spricker den bubbla som ni har blåst upp om att ni satsar på skolan. Jag tror inte att sänkta kunskapskrav är vägen framåt. Jag vill ha en gymnasieskola som är starkare förankrad i arbetslivet och som gärna ser till att fler elever får bättre chanser att få en större del av utbildningen förlagd ute i arbetslivet. Jag vill ha en gymnasieskola som gärna ser till att elever som ännu inte har fått godkänt för att komma vidare på nationellt program får chansen att finnas ute i arbetslivet men också att arbeta med sina teoretiska studier för att få tillbaka motivationen, lusten att läsa. Vi vet att om de sorteras bort får de ett mycket tufft liv utan arbete. De blir med stor sannolikhet bidragsberoende och får mycket lite inflytande i samhället. Jag tror inte att lösningen för de ungdomarna är att säga att ni stannar kvar i grundskolan tills ni fyller 18. Sedan tar vi vår hand ifrån er. Prata med de lärare som jobbar med dessa ungdomsgrupper. Om jag berättar för dem vilka förslag som Folkpartiet har för dessa ungdomsgrupper säger de att det kommer att bli förskräckligt. Avhoppen kommer att öka, studiemotivationen kommer att försvinna, och vi kommer att få en stor utslagning i skolan. Här har ni inte stöd av Centerpartiet. Jag tror inte att ni har stöd från Kristdemokraterna heller, om de inte är på glid i frågan. Men ni har stöd av Moderaterna. Men det kommer sig av att ni inte är förankrade i den här ungdomsgruppen över huvud taget. Ni ser bara den lilla eliten framför er och vill skapa en skola för den och sortera bort störande inslag under vägen. Men det kommer ni inte att få folkligt stöd för. Det är jag alldeles övertygad om. Samtidigt sparar ni mycket på vuxenutbildningen, 2 miljarder på rekryteringsstödet, och på antalet platser som staten stöder. Det är en cynisk politik mot dem som behöver mer utbildning.

Herr talman! Inte en enda av de frågor som har ställts svarade Thomas Östros på när han hade chansen. I stället snackade och snackade ministern så att sicksackretorikens dimma låg tät över kammaren. Det är häpnadsväckande, herr talman. Jag begär att utbildningsministern ger klarare besked än han klarade av i sitt anförande. Utbildningsministern talar om kunskapskrav. Hur i all världen går det ihop med förslagen att inte stärka kunskapens ställning i skolan utan tvärtom urholka den? Hur går det ihop med förslaget från Gymnasiekommittén att ta bort förkunskapskraven för antagning till gymnasieskolan? Visst borde väl Thomas Östros här i kammaren i dag kunna ge besked om att åtminstone den tanken är avskriven nu när vi ser att Västeråsmodellen har havererat? Paradfönstret, skyltfönstret för socialdemokratins förslag har havererat. Då borde väl Thomas Östros kunna ta sin hand från det. Herr talman! Medan Kristdemokraterna föreslår fler nationella prov och fler betyg sviker socialdemokratin. Gymnasiekommittén föreslår att det individuella programmet ska läggas ned. Hur kommer det att hjälpa de människor som behöver mer hjälp och mer stöd? Hur kommer det att hjälpa dem som Thomas Östros påstår sig värna? Även på den punkten vore det smickrande och klargörande med ett ordentligt besked från ministern. Sedan noterar jag särskilt att Thomas Östros inte sade ett ord om situationen för Sveriges studenter. Det vore klargörande om ministern gav ett besked till alla de oroliga studenter som i dag bekymrar sig över hur det ska gå med CSN.

Herr talman! Frågan om CSN är en bra fråga när det gäller att testa Kristdemokraterna. Som vanligt får CSN inte några mer resurser om Kristdemokraterna får bestämma. Strategin för CSN är att vi ska se till att fortsätta stötta CSN:s utveckling när det gäller att använda ny teknik för att underlätta hela processen från ansökan till utbetalning av studiemedel. Där har man mycket kraftigt ökat den automatiska behandlingen av ansökningarna. Det har dessutom skett en mycket kraftig minskning av det antal som söker sig till myndigheten med nya ansökningar. Det har inneburit att flera kontor inte har haft arbetsuppgifter fullt ut. Självklart ska man då koncentrera sina insatser på att ge ordentlig service i fråga om de andra verktyg som finns - telefonservice, dataservice - och sedan se till att ha goda kontor med gott om arbetsuppgifter på de områden där man koncentrerar sig. Men Kristdemokraterna ger inte CSN en krona till. Det är ännu en luftpastej från Kristdemokraterna. Det bekymrar mig att ni Kristdemokrater vägrar att inrikta de pengar som ni vill ge till kommunerna till just skolan. Jag vet ju att ni är engagerade på så många andra områden, som många kommunalpolitiker är. Jag tror inte att dessa pengar når skolan. Därmed står ni i det läget att ni inte kan stötta kommunernas väg till att ha större lärartäthet och bättre hjälp och stöd tidigt i skolan. Ni har hårdnackat sagt nej till detta i flera år. Och jag tycker att det är sorgligt att se att ni inte har det engagemanget för skolan så att ni skulle kunna öronmärka dessa pengar. Hur kommer det sig att ni dessutom drar ned på skolutvecklingen så kraftigt? Tycker ni inte att det är viktigt med nationell likvärdighet i skolan? Ska vi inte ha en nationell idé om målen i skolan och sedan låta skolorna på olika sätt nå dessa mål? Det visar ni tydligt genom att dra ned så kraftigt på resurserna. Till sist ska jag säga något om forskarutbildningen. Sverige tillhör tillsammans med Schweiz de länder i världen som examinerar flest inom forskarutbildningen. Examinationen ökar. Antalet nyantagna ökar. Antalet doktorander ökar. Vilseled inte kammaren på den punkten, Torsten Lindström.

Herr talman! Jag måste börja med att ge talmannen en komplimang för det goda valet av slips inför dagens debatt. Sedan vill jag instämma i Sten Tolgfors tidigare yrkande om bifall till den moderata reservationen. Men naturligtvis står vi bakom samtliga övriga av våra reservationer, även om vi inte yrkar bifall till dem. Herr talman! Det finns några principer som särskilt ligger till grund för vårt ställningstagande till detta betänkande om utbildning och universitetsforskning. Dessa principer kan enkelt sammanfattas i fem punkter och fem åtgärder för att bryta dagens kris inom den högre utbildningen i Sverige. För det första gäller det inflödet av nya studenter till högskolan. Det handlar helt enkelt om att grund- och gymnasieskolan på många håll i vårt land inte lever upp till de uppsatta kraven. Alltfler studenter saknar de nödvändiga förkunskaper som de hade behövt för att klara sig. Detta är naturligtvis någonting som är mycket allvarligt. Om vi inte ser upp leder detta kanske till en gymnasifiering av högskolan. När dessutom alltfler studenter tvingas ta studielån för att skaffa sig de grundkunskaper som är nödvändiga för att klara sina högskolestudier blir alla förlorare - såväl samhället som individen. För det andra måste vi nu ta krafttag för att komma till rätta med antagningssystemet. Det nuvarande systemet skapar i stort sett bara stora problem, både på högskolan och i gymnasieskolan. På den lägre nivån väljer i dag ett stort antal elever att prioritera bra betyg i stället för goda kunskaper. Svåra men viktiga ämnen får nämligen stryka på foten till förmån för enkla kurser där man inte behöver plugga överdrivet mycket för att erhålla toppbetyg. Detta har ytterst drabbat språkämnena, vilket är mycket allvarligt. I en internationaliserad värld är det naturligtvis en klar fördel att kunna fler språk än engelska. Det gäller både inom och utom akademin. Därför måste det destruktiva mönstret när det gäller elevernas taktiska val brytas. I högskolan yttrar sig det här problemet i att fyra av fem studenter tvingas ta omvägar eller välja en annan utbildning vid en annan högskola än de själva valt. I praktiken går i dag endast var femte student i Sverige på sin drömutbildning. Herr talman! Vi moderater är helt övertygade om att motivationen och glädjen blir betydligt större hos en student som får gå på sin drömutbildning vid sitt favoritlärosäte. Därför vill vi moderater införa ett decentraliserat och rättssäkert system för antagning till den högre utbildningen. Vi vill helt enkelt göra det möjligt för fler att komma in på sitt förstahandsval genom att låta högkvalitativa utbildningar växa och ta in fler studenter. I korthet: Vi värnar tanken om starka och självständiga universitet och högskolor, inte dagens centralistiska system. För det tredje har vi på vår förändringsagenda urholkningen av grundutbildningsanslagen. Alltfler studenter har under de senaste åren fått plats vid landets högskolor och universitet, samtidigt som anslagsökningarna konstant släpar efter. Man får helt enkelt mindre pengar för att göra samma och till och med mer jobb. Enligt Sveriges universitetslärarförbund har grundutbildningsanslagen urholkats med närmare 26 % sedan budgetåret 1994/95 då den socialdemokratiska regeringen trädde till. Siffrorna förskräcker. Det är inte för mycket sagt att påstå att den svenska högre utbildningen i dag mest påminner om ett skalbolag från 1980-talet plundrat av socialdemokratiska utbildningsministrar på sina anslag men välmående och välfungerande på utsidan. Detta måste naturligtvis få ett slut. Vi moderater vill under den kommande treårsperioden höja grundutbildningsanslagen till universitet och högskolor med drygt 700 miljoner kronor i syfte att successivt rekonstruera lärosätenas styrka och självständighet. För det fjärde - kopplat till den tredje punkten - gäller det naturligtvis bristen på forskningsmedel. I dag råder en tydlig brist på anslag till landets universitet och högskolor när det gäller forskningen. Dels har Vetenskapsrådet tilldelats för lite pengar, dels har de så kallade fakultetsanslagen kraftigt urholkats under de senaste åren. Under de kommande tre åren vill vi moderater därför successivt öka forskningsanslagen med drygt 2,5 miljoner kronor - alltså en differens med 800 miljoner kronor mot tidigare. Vårt syfte är att förstärka den fria forskningen, finansieringen av doktorander och insatserna för i Sverige så framgångsrika och vitala delar som bioteknik, materialvetenskap, IT och medicin. För det femte gäller det kvaliteten på utbildningen i ett helhetsperspektiv. Trots att vi har många duktiga lärare och forskare som varje dag gör fantastiska insatser får vi dagligen alltfler signaler om en försämrad kvalitet på grundutbildningen. Det gäller då allt från historiker som får ta om de mest grundläggande begreppen under första året på den högre utbildningen till ingenjörsstudenter som inte behärskar ekvationer. Det är inte så länge sedan vi kunde läsa en rapport från Högskoleverket om historieämnet vid landets universitet. Där kan studenter i dag uppenbarligen inte ens avgöra om reformationen inträffade på 1200-talet eller om den inträffade på 1700-talet, vilket får anses vara en ganska stor brist för den som ska utbilda sig till historiker. Nu behöver man inte, för att återge vad som sagts av utbildningsutskottets ordförande på ett sammanträde tidigare, ha gått i den gamla skolan där man fick lära sig att räkna för att inse att en 26-procentig urholkning av grundutbildningsanslagen i kombination med stora brister när det gäller forskningsmedel och med det faktum att fyra av fem studenter inte kan gå direkt till sin favoritutbildning tillsammans förr eller senare naturligtvis leder till stora kvalitetsproblem. Herr talman! De anställda på landets universitet och högskolor jobbar i dag alltmer övertid, ofta obetald sådan, för att studenterna ska få en högkvalitativ utbildning. Jag har i alla fall väldigt många gånger under den senaste tiden när jag varit ute och talat med människor på institutioner vid lärosäten i min valkrets och i dess närhet fått tydliga indikationer om att man känner att gränsen för den här godheten snart är nådd. Yrkesstolthet och en närmast filantropisk verksamhet kan aldrig täcka över de brister som urholkningen av anslagen har inneburit. Risken för utbrändhet och hopplöshet närmar sig för alltfler av de människor som vi faktiskt anförtror vårt lands framtid. Därför måste Socialdemokraterna avkrävas besked i denna kammare om vilken väg man egentligen tänker gå. Är det med en fortsatt minskning av anslagen i kombination med ett ökat antal studenter som Sören Wibe, Thomas Östros med flera partikolleger tänker lösa problemen? Eller är det en förändrad politik av den typ som vi moderater föreslår där kvaliteten på nytt sätts i högsätet som vi bör inleda och följa? De frågorna har inte bara jag och de andra ledamöterna i den här kammaren utan också landets alla studenter, forskare och anställda inom den högre utbildningen rätt att få svar på.

Herr talman! Jag ställde tidigare en fråga till Moderaterna som jag av naturliga skäl inte har kunnat få svar på. Jag vill gärna ställa den här till Tobias Billström. Det gäller då vuxenutbildningen och anslaget till denna. Moderata samlingspartiet har i sitt budgetförslag skapat ett nytt anslag. Vuxnas utbildning kallar man det anslaget för. Detta tillför man pengar. Man har finansierat det genom att slå ihop anslaget 25:16 Statligt stöd för utbildning av vuxna med anslaget för bidrag till kvalificerad yrkesutbildning och det anslag för bidrag som finns under utgiftsområde 17 och som rör folkhögskolornas verksamhet. Jag skulle gärna vilja få detta utrett. Om man slår ihop dessa tre anslag till ett enda blir summan närmare bestämt 3 840 713 000 kronor. Men det ni tillför det nya vuxenutbildningsanslaget ligger ungefär 400 miljoner kronor lägre. Dessutom gör ni en besparing inom den uppsökande verksamheten på 50 miljoner. Sammanlagt rör det sig alltså om 450 miljoner kronor mindre. Dessutom säger ni i er motion att anslaget till de kvalificerade utbildningarna, KY, ska utökas kraftigt. Men blir det inte, om man gör en kraftig utökning, en väldigt kännbar reducering inom komvux och för folkhögskolorna? Hur stor del av den tänkta utökningen av antalet platser inom KY gäller det, och hur stor är den avsedda minskningen av antalet utbildningsplatser inom komvux och på folkhögskolan? Det kunde vara intressant för dem som jobbar med dessa frågor, både inom den kommunala vuxenutbildningen och på folkhögskolorna, att veta vad Moderaterna egentligen tänkt sig här.

Herr talman! Det gläder mig att Britt-Marie Danestig, precis som Moderaterna, är så intresserad av vuxenutbildningen. Den står högt på vår prioriteringslista. Vi tycker att det är oerhört angeläget att de människor som av ett eller annat skäl - för att få en bättre karriär eller för att skaffa sig en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden - vill fortsätta att vidareutbilda sig ska få göra det. Men jag blir lite orolig när jag konstaterar att Britt-Marie Danestig tydligen inte har läst på riktigt ordentligt. Det är ju inte alls så att det sker någon neddragning av de här verksamheterna eller att det sker en omstöpning, utan vad som händer är att vi flyttar - precis som Britt-Marie Danestig är inne på - anslagen till en och samma pott. Denna pott ser, om man ska vara helt ärlig, något annorlunda ut eftersom man inte kan göra detta under det första året. I stället blir det en utdragen process. Men det handlar inte om någon neddragning. Ulf Nilsson var inne på det här väldigt tydligt när han tidigare förklarade att strävar man efter en modell med ett och samma studiemedel för alla och inte denna enorma flora av olika alternativ som vi har i dag måste man också koncentrera sig på att hitta ett studiemedel. Det är precis vad vi gör.

Herr talman! Det är Britt-Marie Danestig som har uppfattat att det skulle vara mindre pengar, men det är det inte alls. I den moderata budgetreservationen, som jag har med mig här och som det går att plocka fram på nätet via Rixlex, har vi klart och tydligt skrivit på s. 8: Medlen under anslagen 25:16 Statligt stöd för utbildning av vuxna och 26:18 Bidrag för kvalificerad yrkesutbildning liksom medel för folkhögskoleplatser på utgiftsområde 17 överförs till anslagsposten 25:88 Vuxnas utbildning. Kan det bli tydligare än så? Det tror jag inte. Folkhögskolorna tycker vi är en alldeles utmärkt modell. Det är den renodlade skolpengsmodellen i sin prydno, höll jag på att säga, som vi så ofta predikar för här i kammaren. Dem har vi naturligtvis också lagt in i det här förslaget. Vad Britt-Marie Danestig försöker läsa in i förslaget är någonting som inte alls finns.

Fru talman! Jag har några frågor. Den första rör forskningen. Som det beskrevs här var det ett oerhört dåligt tillstånd för den svenska forskningen. Det var för små anslag, krympande anslag och allmänt dåliga villkor. Då har jag en fråga: Hur kan herr Billström förklara det faktum att vi med alla relevanta mått mätt ligger i den absoluta världstoppen? Det är faktiskt bara ett litet land, nämligen Schweiz, som ligger före oss, även när man har korrigerat för sådana saker som hur mycket en artikel citeras. Det var den första frågan. Den andra frågan gäller urholkningen av anslagen. Jag förmodar att det var en liten felsägning. Det är inte de totala anslagen för grundutbildningen som har urholkats utan per grundutbildningsplats. Det finns vissa stordriftsfördelar i universitetsutbildning, liksom i all undervisning, men i högre grad i universitetsundervisning. Om man har en föreläsning för 100 eller 200 studenter behövs det fortfarande bara en enda föreläsare. Är det inte rimligt att sådana här saker också får slå igenom i anslagstilldelningen? Det är väl ett effektivt sätt att fördela anslagen. Den möjligheten finns inte i alla utbildningar, det ska jag medge, men i väldigt många. Det var min andra fråga. Min tredje fråga är följande. När man lyssnar på er moderater är det alltid så att på varje enskilt område som ni tar upp vill ni satsa mer. Men ändå är det på något sätt som att helheten, det som ska gå till den totala budgeten, ska ni spara på genom ofantliga skattesänkningar. Senast var det uppe i 120 miljarder. Hur kan en rad olika plusposter som summeras i slutändan ge ett minus? För mig är det en matematisk gåta som jag gärna vill ha utredd. När ni talar om fördelningen av platser låter det lite grann som att det skett en väldig omfördelning till de små högskolorna. Men faktum är att under de senaste 13 åren har antalet platser vid de gamla universiteten ökat mer än det sammanlagda antalet i mindre högskolor. Min fråga är: Hur förklarar ni detta?

Fru talman! Den sista frågan förstår jag inte riktigt, så den tänker jag lämna obesvarad. Men Sören Wibe har en replik till, så det kan vi ta upp då. Jag ska börja med sättet att mäta. Jo, svensk forskning ligger bra framme i många avseenden, i många delar, men att tala om att den är i världsklass i alla avseenden tycker jag är att gå väl långt. Så är det inte. På många områden håller vi nu på att halka efter. Vi halkar efter av flera olika anledningar, delvis på grund av anslagen till forskningen men också på grund av kvaliteten hos de studenter som i framtiden ska utgöra doktorandmaterial och förhoppningsvis bli framträdande forskare. Jag tycker att det är mycket allvarligt att Sören Wibe inte ser den konflikt som ligger i att antalet människor som ges möjlighet att som disputerade lärare framträda i skolan minskar år från år. Låt oss titta på det totala antalet kontakttimmar som den genomsnittliga studenten har med disputerade lärare. Det har under de senaste åren minskat dramatiskt, inte minst på de mindre högskolorna. De har fått allt färre möjligheter att erbjuda det. Vad gäller vilka möjligheter som ges till studenter att på olika sätt bidra till forskningen blev jag lite förvånad när Sören Wibe använde ordet stordrift. Det är just det som är den komplicerade faktorn i det här sammanhanget. Tycker man att det är bra att det är 120 studenter i en sal som ser professorn en gång i veckan och som lämnar in en liten uppgift då och då - om det är den typ av stordriftsfördelar om Sören Wibe förespråkar - måste jag säga att den socialdemokratiska och den moderata uppfattningen om vad som är god kvalitet i universitetsvärlden skiljer sig åt dramatiskt. Slutligen är skattesänkningarna ett kärt gammalt tema. Vi har finansierat vår budget, Sören Wibe. Varenda krona i den budget på de här utgiftsområdena som vi nu diskuterar i kammaren är täckt upp inför den slutbudget som läggs sedan. Sören Wibe behöver inte oroa sig på den punkten.

Fru talman! På den sista frågan är det ganska enkelt att svara. Det faktum att studenter och forskare från de nytillkomna lärosätena kommer in från gymnasieskolan med goda kunskaper men framför allt att de kommer ut i andra ändan är självklart bra. Det är ingen i den här kammaren som har betvivlat eller ifrågasatt det, såvitt jag har hört. Däremot kan man ställa sig frågan: Vilka förutsättningar har egentligen de här lärosätena för att åstadkomma ett bra jobb när grundutbildningsanslagen urholkats med 26 %, när Sveriges universitetslärarförbund i snart sagt varje artikel som man läser i deras medlemstidning klagar över de försämrade förutsättningar de har för att bedriva bra och högkvalitativ utbildning? Jag märker att Sören Wibe bara använder sig av ett enda mått som passar honom bra, nämligen antalet platser. Jag tycker att det är mycket mer intressant att diskutera vad platserna egentligen representerar, det vill säga: Hur var det med antalet timmar som man får forskarkontakt? Hur var det med antalet lärarledda timmar? Hur var det nu med kontrollen av de uppgifter som delas ut? Är inte det intressanta mått att diskutera, Sören Wibe? Men du undviker dem därför att du vet att kommer vi in på en debatt om de frågorna måste du upp till bevis. Det kan bli ganska så jobbigt när man konfronteras med vad Sveriges förenade studentkårer och Sveriges universitetslärarförbund säger på de här punkterna. Jag tänker inte peka ut något exakt ämnesområde. Det räcker med att säga att vi inte är i världsklass på många av de områden där vi skulle kunna vara det om vi hade haft bättre förutsättningar och mer forskningspengar. Det skulle kunna gälla till exempel bioteknik och materialteknik eller något annat av de andra områden som jag nämnde. Men att peka ut ett särskilt område just här vore förödande, för jag sitter inte i Vetenskapsrådet och kan inte det.

Fru talman! Jag uppskattar Ana Maria Nartis engagemang för den här gruppen. Det är ett allvarligt problem som vi har insett och uppmärksammat i rapporten. Återigen tycker jag att man måste sätta saker och ting i deras rätta belysning och jämföra dem. Om vi nu hade en så usel skola så att den verkligen sorterade ut ungdomar i den omfattning som verkar vara i det närmaste unik, hur kan då Ana Maria Narti förklara det faktum att Sverige har västvärldens, om inte de absolut lägsta så i alla fall bland de absolut lägsta ungdomsarbetslöshetstalen? Om gymnasieskolan vore så dålig som det framställs, hur kan man då förklara det faktum att andelen som går över från gymnasium till högskoleutbildning är en av de absolut högsta i västvärlden?

Fru talman! När det gäller arbetslöshetsstatistiken har jag en gång för alla haft den diskussionen. Det är inte en riktig statistik. Jag har frågat generaldirektören för IFAU - Susanne Ackum-Agell - och hon har inte kunnat presentera en riktig siffra därför att våra fantastiska etiketter på de arbetslösa gör att det inte går att se precis vem som är arbetslös och vem som inte är det. Det finns till exempel arbetslösa som är sjukskriva. De räknas inte längre som arbetslösa, och de är väldigt många. Det finns arbetslösa som har kortvariga anställningar på en månad. Efter denna månad räknas de inte längre som långtidsarbetslösa. Det finns en akrobatik med arbetslöshetsstatistiken som jag har motionerat till riksdagen om. Man har inte velat lyssna på det. Men de siffror som vi får speglar inte verkligheten. Det är därför som vi har en speciell stapel i statistiken som heter Övriga och som är identitetslösa, men de räknas inte in i arbetslöshetsstatistiken. Nu när vi ser svart på vitt hur många unga människor som ingår i stapeln Övriga tycker jag inte att vi ska slå oss för bröstet med att vi har en låg arbetslöshet bland unga. När det gäller övergången från gymnasium till högskolan pågår den under väldigt lång tid. Det är inte en snabb övergång. Det är många som först går på komvux och sedan kommer till högskolan, så det är mycket ofta en utgång för ungdomar som under en lång tid söker en plats i samhället, kanske på grund av att det är så svårt att få anställning.

Fru talman! Innan jag börjar vill jag göra en liten korrigering. Det är synd att utbildningsministern redan har gått härifrån, och jag kan inte heller se den andra utbildningsministern. Hur som helst fick vi höra någonting som förvånade oss folkpartister extremt mycket. Det sades att det sparades 3 miljarder på kommunerna. Vi har kontrollerat den uppgiften. Det rör sig inte om 3 miljarder utan om knappt 2,5 miljarder, och dessa besparingar gäller Bostadsakuten och kommunernas skatteplanering via koncerner. De har absolut ingenting med utbildningen eller omsorgen att göra. Det vore bra om vi i våra debatter lite mer respekterade folk som inte tycker precis som vi. Jag yrkar bifall till Folkpartiets reservation nr 1 som har att göra med gymnasiereformen. Gymnasieskolan behöver inte reformeras - tvärtom - och jag ska förklara varför. Jag har faktiskt det bästa stödet i en skrift som kommer från Socialdemokraterna. Det är mycket intressant när en före detta partisekreterare för Socialdemokraterna kommer med mycket tung kritik mot socialdemokratin. Den nya utredningen har rubriken Unga utanför , och det är Ulf Linde som har jobbat med den för Ungdomsstyrelsen. I utredningen presenteras hårresande siffror. Under 2001 var ca 70 000 unga i åldrarna 16-24 år utanför. Det betyder att de inte studerar, inte är sjuka och inte arbetar. Den här statistiken är absolut kristallklar. På annat håll i samma utredning står det att 104 000 personer i åldrarna 16-24 år var utan känd sysselsättning är 2002. Tala om sortering och bortsortering i ett utbildningssystem! Dagens unga har ytterst svårt att få fast anställning. Bland 16-19-åringarna har antalet fast anställda minskat med 70 000, eller 44 %, sedan 1990. Bland 20-24-åringar har antalet minskat med hela 195 000 eller 53 %. Över huvud taget har det blivit allt svårare för unga att få fast anställning. Man talar om en grupp ungdomar som kallas unga utanför eller övriga identitetslösa människor utan förankring i det sociala livet, utan perspektiv inför framtiden - en social katastrof. Det som förvånar i den här utredningen är att man inte gör den minsta koppling mellan arbetslivets villkor och utestängningen av unga människor. Dessa tiotusentals övriga eller unga utanför vittnar med sina vardagsliv om en låst arbetsmarknad. Vi har lagt så många bördor på arbetsgivarna att de är panikslagna inför anställning av oprövad arbetskraft. Men det finns en annan koppling som görs i utredningen, och det är kopplingen till skolan. Utredningens författare - och dit räknas Socialdemokraternas före detta partisekreterare Ulf Linde - går till angrepp mot skolpolitiken. Så här skriver man: Vi måste fråga oss om det verkligen är rimligt att alla ska behöva studera i en enda följd så att de får behörighet för högskolestudier. Var är Thomas Östros nu? Han borde höra detta. Vidare skriver man: När en stor del inte ens genomgår grundskolan och alltfler slutar gymnasiet i förtid tycks det fruktlöst att hålla fast vid en likvärdig, formell utbildning för alla. Kan det sägas tydligare än så? Den modell för gymnasieskola som Socialdemokraterna har infört leder till bortsortering av stora grupper av ungdomar. Den frågan borde vi diskutera här mycket mera ingående än vad vi har gjort. Sedan finns det en annan mycket intressant sak. Siffrorna i utredningen stannar vid 2002. Det är självklart eftersom man inte hade hunnit längre. Men bara för några dagar sedan kom det nya siffror över ungdomars arbetslöshet, som växer lavinartat. Nu slås även välutbildade ungdomar ut. Hur förklarar man det? Jag har en del förklaringar. Jag tror att den tredje sjuklöneveckan som infördes har skapat ännu mera panik hos arbetsgivarna. De är nu ännu räddare för att anställa oprövad arbetskraft. Men jag tror också att alla som har lämnat skolutbildningen med vacklande kunskaper och med osäkerhet betalar ett enormt högt pris för det här skolsystemet. Och kom ihåg att under det senaste året när ungdomsarbetslösheten har ökat så mycket har rekryteringsbidraget funnits. Vad har det gjort för nytta? Det är ytterligare en arbetsmarknadsåtgärd som gäller bredvid alla andra arbetsmarknadsåtgärder. Det komplicerar bilden och hjälper ingen.

Fru talman! Jag har egentligen inte så mycket att tillägga. Men det är klart att om vi inte litar på den statistik som finns, har vi liksom ingen verklighet att hålla oss till. Då kan vi ju tala helt fritt ur hjärtat om hur hög vi tycker att till exempel arbetslösheten är. Det är klart att det finns fel i den statistiken precis som på alla andra områden. Det håller jag fullständigt med om. Men man måste väl rimligen anta att de felen är ungefär lika stora i alla länder, så att de relativa talen som man talar om ändå återspeglar en viss verklighet. Dessutom är det så att om vi mäter det här från andra sidan, nämligen hur många som har jobb eller hur många som går i utbildning, alltså om vi mäter hur många som verkligen är sysselsatta, då får vi exakt samma resultat. Då blir de talen högst för Sverige och talen för arbetslösheten lägst. Det säger mig att det här är ett generellt problem i västvärlden som vi här i Sverige måste tackla precis som alla andra länder. Men om det är ett generellt problem och minst i Sverige, har man väldigt svårt att tro att det skulle bero på just vår skola. I så fall måste rimligen skolan i andra länder vara ännu sämre, eller hur?

Fru talman! Under folkomröstningskampanjen gjorde jag en jämförelse av vissa siffror mellan Sverige och andra länder. I arbetslöshetsstatistiken i Sverige mäts arbetslösheten så att vi alltid ligger minst 1 % under de beräkningar som andra länder som är ärligare gör. Men, en gång till, då inkluderar man inte de övriga i de här siffrorna. Jag har flera gånger här krävt en bättre arbetslöshetsstatistik, men det är klart att det finns grupper som inte har intresse av att se de riktiga siffrorna, så de undviker den här mycket besvärliga frågan. Jag var en gång på ett mycket intressant seminarium på LO, där hela arbetslöshetsforskningen hade samlats. Det som var väldigt intressant att se var hur LO:s representanter stoppade fingrarna i bägge öronen för att inte höra vad arbetslöshetsforskningen hade att säga. De körde vidare med samma slagord, trots alla siffror och bevis som arbetslöshetsforskningen lade fram.

Fru talman! Jag vill återigen kontrollera en del fakta som återgavs här. Herr Sandahl tog upp att vi i vår vetenskapsproduktion halkar efter alla andra länder. Jag skulle gärna vilja veta vad han baserar detta på. Är det falska siffror man uppger när vi hamnar i absoluta världstoppen när det gäller publicering av artiklar och när det gäller antalet citat? Är det korrekt eller inte korrekt? Den källa jag nu har framför mig är just Vetenskapsrådets egen analys av detta. Där framgår det alldeles tydligt på s. 3 att Schweiz ligger i toppen och på andra plats ligger Sverige. Det är precis vad jag har sagt vid flera tillfällen tidigare i dag. Inom vissa områden har den relativa citeringsfrekvensen av artiklarna, alltså något som kan ange deras kvalitet, gått ned. Det har skett inom samhällskunskap. Det är riktigt. Men vi ligger fortfarande långt över världsgenomsnittet. Samtidigt har detta gått upp på andra områden, till exempel teknik. Totalt sett har vi inte försämrat vår position annat än på ett enda område, nämligen när det gäller medicin. Men som jag sade tidigare i en replik tror jag att det beror på andelen samförfattarskap. Jag vill återigen fråga: Är verkligen detta att vi halkar efter underbyggt? Det antyddes att det också skulle ske på patentområdet, det vill säga hur mycket av vår forskning som omvandlas till patent. Där har jag statistiken framför mig. Jag kan avläsa detta och konstatera att såväl 1990 som 2003 ligger Sverige klart över de jämförbara länderna. Dessutom är ökningstakten mycket snabbare än inom hela EU-området. Är det inte en falsk verklighetsbeskrivning som herr Sandahl ger här?

Fru talman! Sveriges framtida basförsörjning kan inte vara att fortsätta att göra detsamma som nu eller sådant som andra länder gör lika bra, men att försöka göra det till lägre timpenning. Hittills har vi varit bland de ledande i forskningsfronten. Vår kunskapsutveckling inom medicin, telekom, farmaci, kemi, biologi och andra ämnesområden är en stor del av förklaringen till att vi under lång tid har varit välståndsledande i världen. Problemet är nu att vi har börjat halka efter andra länder. Vi har under senare år, till mångas förvåning, kunnat iaktta att satsningarna på forskning ökar i andra länder. Sverige har tidigare, jämfört med andra länder, haft en stor produktion av patent och vetenskapliga artiklar. Bilden håller på att ändras. Vi glider nu nedför ett sakta sluttande plan i relation till andra. Vår absoluta tätplats är hotad. Den håller på att bli ett minne blott. För andra länder är det ett lyckligt faktum, men det blir en konkurrensnackdel för Sverige. Det finns forskning som visar att det finns ett samband mellan grundforskning och senare kommersialiserbara produkter och innovationer. Den tillämpade forskningen, som leder till önskade innovationer, har sin grund i den grundläggande fria forskningen. Andra länder har byggt ut sin fria forskning. Vi har gått motsatt väg. Regeringen skriver lite försåtligt i sin proposition om satsningar, och utskottsbetänkandet stämmer in, men i fast penningvärde blir det ingen satsning. Anslagsökningarna har gått till löneökningar och ökade omkostnader. Lägger man sedan till att antalet studenter starkt har ökat, vilket ju i sig är en synnerligen bra utveckling, blir anslaget per student i stället kraftigt sjunkande. Antalet studenter har det senaste decenniet ökat med 80 % och lärarantalet med 30 %. Att detta har en påtagligt menlig inverkan på utbildningens kvalitet, speciellt på lite sikt, måste vara uppenbart för var och en. Basfinansieringen utslaget per student har alltså under samma period sjunkit med 30 %. Som det nu är tycks vi ha två samtidiga problem. Det ena är att vi gör relativt färre vetenskapliga framsteg och det andra är att vi tycks ha allt svårare att dra försörjningsnytta av de framsteg som vi ändå gör. Enligt OECD ligger vi på tionde plats. Endast en fjärdedel av forskningens finansiering kommer ur offentlig kassa. Den privata satsningen har på senare tid, som de flesta vet, starkt reducerats. Man ska samtidigt ha i minne att den klart största andelen av privat forskning och utveckling avser utveckling av redan befintliga produkter - added value till redan existerande produkter är termen - vilket är nog så viktigt. Eftersläpningen och urholkningen av resurserna har gjort att basanslagens andel av forskningsfinansieringen sedan 1981 har sjunkit från 75 % till 50 %. Återstående 50 % ska sedan brandskattas av så kallad motfinansiering av till exempel EU-stödda projekt. Även om man i vissa enskilda anslag faktiskt kan se en viss nominell ökning av satsningar på forskning, gäller det framför allt tillämpad försvarsforskning och annan tillämpad forskning, inte grundforskning. Ett vedertaget mått på vetenskaplig framgång är antalet publicerade artiklar och citeringsindex, som vi har varit inne på här i kammaren tidigare i dag. Också här är Sverige på väg utför på det sluttande planet. Inom samhällsvetenskap är tappet omkring hälften sedan 1980. Även medicinska citeringar har klart minskat. Ingen annan väg ur knipan finns än att tillföra resurser till högre utbildning och forskning. Det fordras större offentliga anslag och det fordras ett företagsklimat som stimulerar och möjliggör för företagen att satsa på forskning. Det handlar om stora belopp. Lissabonstrategin, som Sverige skrivit under, innebär ett tillskott på i storleksordningen 7,5 miljarder kronor. Samsynen inom det svenska vetenskapssamhället om hur man lämpligen använder tillskottet är stor. Vi hamnar lätt i dispyt om det egentligen krävs mera resurser till projektrelaterad forskning i konkurrensutsatt ansökan eller till fritt vald forskning betald med fakulteternas basfinansiering. Vi resonerar om vi ska satsa på teknik eller medicin, på humaniora eller naturvetenskap. Lösningen är den typiskt svenska: I valet mellan två alternativ väljer man båda. Vi behöver både-och. Vi har fortfarande sällsynt goda förutsättningar för, och behov av, medicinsk forskning genom vår befolkningssammansättning, våra register och vår tradition. Vi har sällsynta förutsättningar också inom elektronik, kemi, biologi, för att ta några exempel. Lärarkåren vid Sveriges lärosäten visar tecken på slutkördhet. Alltfler studenter per lärare har satt sina spår. Lärare behöver tid för egen forskning, men inte bara tid. Forskning är inte bara att ha tid att sätta sig och tänka till. Forskning kräver - utöver tid - resurser, assistenter och apparater. Det kostar. Projekten måste bli mer långvariga och varaktiga. Som det nu är måste forskarna lägga ned orimligt mycket tid på själva ansökandet om projektanslag. Grundattityden till resursförstärkning och utveckling av högre utbildning och forskning bör inte vara att det är en utgift. Attityden bör vara att det är en investering. Fru talman! Syntesen är: Det kostar oss välfärd att missköta forskning och högre utbildning. Den inledande utgiften blir snart vår basförsörjning. Kristdemokraterna kan tyvärr inte ens i sin budget omedelbart, direkt och momentant lösa den här finansieringskrisen, men vi har i vart fall erkänt och insett nationens dilemma. En första förutsättning för en framgångsrik terapi är sjukdomsinsikt och helst diagnos. Vi anslår i vår budget 100 miljoner mer till forskning och 40 miljoner mer till en kvalitetsförstärkning av grundutbildningen. Detta räcker förstås inte, men det är i alla fall ett första steg. Vi har förslag för att underlätta företagens förutsättningar för investeringar i kunskapsutveckling. Vi vill införa ett system där svenska lärosäten kan sälja utbildning till länder utanför EES-avtalet. Det skulle tjäna det dubbla syftet att skapa en ny exportbransch samtidigt som en direkt resursförstärkning skulle ske till vår forskning, både med finanser och personer. Att detta inte är en förflugen idé kan bekräftas bland annat av Anders Flodström som är rektor på KTH. Pengar är viktiga, men, fru talman, pengar kan inte forska själva. Vi måste skapa ett personvänligt forskarsamhälle. Som det nu är får det inte vara. Hälften av doktoranderna anger att de i någon grad särbehandlats på grund av sitt kön. Det duger inte, vare sig ur jämställdhetsperspektiv eller effektivitetsperspektiv. Vi behöver alla talanger. Det innebär samtidigt att studiesociala insatser behövs för att underlätta för forskning, studier och samtidig familjebildning. Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation nr 16.

Fru talman! Den uppmärksamma lyssnaren noterade att jag inte hävdade att vi skulle ligga i bottenklass avseende dagens aktuella produktion. Det som är uppe på bordet enligt Vetenskapsrådets papper - och jag har läst precis samma papper som Sören Wibe har läst - är kurvornas lutning. Det är detta som är det intressanta. Vi som har haft förmånen att leva ett antal år vet att tillvaron inte är statisk. Därför är det inte alltid status quo som är det mest intressanta, utan det är tendensen, lutningen. Och den är ganska entydig när det gäller citeringsfrekvensen till exempel. Vi ligger i topp, men vår relativa position håller på att förändras kraftigt. Om det föreligger nog ingen större oenighet. När det gäller tekniken, där vi har legat särskilt högt och till och med ökat tidigare, vill man hänvisa till att det har med IT-boomen att göra. Det förklarar också att antalet IT-citat har gått ned på senaste tiden. Jag tror att den bild som jag har och den bild som Vetenskapsrådet har är ganska samstämmiga om att dagsläget är imponerande relativt historien och relativt omvärlden, men tendensen förskräcker.

Fru talman! Jag har de här figurerna framför mig. Det är helt riktigt att det finns ett område där de relativa citeringarna har minskat. Det är inom medicinen. Jag kan också notera att det är det område där vi inte har genomfört någon spridning av forskningsresurserna. Det är precis samma universitet som har forskningen nu som det var för 20 år sedan. Detta är dessutom en trend som har pågått sedan början av 80-talet. Är det inte troligt att den hänger samman med att man har en ökad grad av samförfattarskap? Men vi kan bortse från sådana detaljer. Min huvudfråga är ändå: Tycker herr Sandahl att det är klart att Sverige befinner sig i den absoluta toppen vad gäller antalet i vetenskaplig produktion, vad gäller citeringar av detta, det vill säga kvaliteten, samt vad gäller omvandling till affärsmässiga produkter, det vill säga antal patent? Är det sant eller inte?

Fru talman! Jag delar Sören Wibes bedömning att vi ligger i topp, men vi är på väg att förlora det. Det finns prediktorer för detta, nämligen urholkningen av finansieringen av forskartjänster. Finansieringen av forskare är hälften så stor nu som den var för 10-15 år sedan. Det finns alltså ett samband mellan det vi sår och det vi kommer att få skörda. Vi har ännu inte halkat ned på någon bottenplats. Det är det vi vill förhindra.

Fru talman! I den här debatten går kasten snabbt. Jag ska försöka hålla ett problematiserande anförande om två frågor, nämligen om elevhälsa och om fritidshem. Låt mig inleda med att yrka bifall till reservation 6 under punkt 6. Reservationen rör frågan om det vida begreppet hälsa och behovet av långtgående samordning och samverkan. Håller skolan på att bli så fokuserad på mål och betygskriterier att alla idéer om bildning, sociala relationer och demokrati sätts åt sidan? Det finns en tendens åt det hållet. Men skolan ska naturligtvis fokusera på elevernas lärande. För att utveckla sin kunskap, sin person och gemenskap med andra krävs att man trivs, att man känner sig bekräftad, att man är trygg och att man mår bra. Frågan är om ett fokuserande på en snäv kunskapssyn är bästa sättet att skapa de här förutsättningarna. Vänsterpartiet anser att satsningar på elevhälsa är en framkomlig strategi för att främja elevernas allmänna utveckling och lärande. Vi utgår från ett brett elevhälsobegrepp som inkluderar undervisning, annan pedagogisk verksamhet och skolhälsovård. Eftersom elevhälsan framför allt handlar om förebyggande arbete måste de olika delarna integreras. En enskild elevs problem är också hela skolans problem. Man måste våga se att det kanske är skolan och dess organisation och verksamhet som bidrar till problemen. Fru talman! Barn och unga tillbringar en avsevärd del av sin vakna tid i skolan, inklusive förskola och fritidshem. De allra flesta barn i Sverige mår rätt så bra i dag, men långt ifrån alla. Å ena sidan ser vi en utveckling mot att väldigt få barn och unga dör tidigt på grund av sjukdom i dag. Å andra sidan ser vi ett ökat inslag av både fysisk och psykisk ohälsa. Alltfler barn får diabetes, övervikt, allergier och astma. Alltfler mår psykiskt dåligt, vilket bland annat märks i ett ökat förskrivande av antidepressiva mediciner till ungdomar. Det vi också vet är att skillnader i hälsa är relaterade till klass och kön. Det är flickor i högre grad än pojkar som mår psykiskt dåligt. Det är barn från områden med låg socioekonomisk status som är överviktiga och feta i högre grad än barn från områden med hög socioekonomisk status. Fru talman! Att kunna påverka sin situation är en betydande faktor för god hälsa. Föräldrainflytande är viktigt. Det pågår en rad projekt runtomkring i landet som syftar till att stötta föräldrarna i deras föräldraroll. Det här är projekt som kan främja alla föräldrars inflytande i skolan. Men ännu viktigare än föräldrainflytande menar jag är att varje elev kan påverka sin arbetsmiljö, undervisning och annan verksamhet. De elever som representerar elevkollektivet i elevfackliga frågor och arbetsmiljöfrågor bör få förbättrade förhållanden. Redan i dag arbetar man på många skolor aktivt med jämställdhetsfrågor och mot diskriminering på olika grunder. Både flickor och pojkar utsätts för kränkande handlingar, men flickorna upplever sig som mer utsatta. Det är pojkar som i betydligt större utsträckning utsätter andra för mobbning och andra kränkande handlingar. Det är naturligtvis ingen lätt uppgift, och där får vi vara uppmärksamma på förenklade lösningar, men jag tror att alla i den här kammaren är överens om att en skola av trygghet och frihet från kränkande handlingar är målsättningen. Jag tror att vi måste utveckla våra metoder och kanske utifrån skillnader mellan grupperna pojkar och flickor finna nya riktade insatser. Fru talman! Även i en skola med lärare som har kunskap om elevhälsa och specialpedagogiska frågor och där man medvetet satsat på elevernas arbetsmiljö kommer det att finnas elever i behov av särskilt stöd. Detta stöd kan, förutom specialpedagogiska insatser, ha många olika former. Det är dock viktigt att det sätts in i tid och att man inte väntar tills akuta krissituationer uppstår. Det finns också elever som är i behov av sådant stöd som skolan inte ensam kan erbjuda. Det är därför viktigt att det utöver skolans pedagogiska personal och elevhälsopersonal finns specialistkompetens, exempelvis organiserad i en för flera skolor gemensam verksamhet. Det är också därför vi från Vänsterpartiet menar att det är av största vikt att samarbetet med barn- och ungdomspsykiatrin utvecklas. För att fånga upp de elever som behöver det här extra stödet borde kanske, förutom de rent fysiska hälsokontrollerna, någon form av kontroll av den psykosociala hälsan ingå i elevhälsopersonalens arbete. Det får aldrig råda något tvivel om att barns och ungas trygghet och välbefinnande har högsta prioritet i skolans verksamhet. Varje enskilt barn och varje enskild ungdom ska känna och uppleva att det är tryggt att gå till skolan och att man nyfiket kan gå till skolan. Äntligen en ny skoldag! Det måste vara den känsla som varje barn ska ha rätt att känna. I grundskolan har barnen skolplikt, men samhället har också en plikt mot barnen! Fru talman! Jag tänker använda resten av min tid till frågan om vikten av bra och väl fungerande fritidshem. I ett pressmeddelande från Skolverket med anledning av en av verkets rapporter kan man läsa följande: "Trycket på förskolan och skolbarnsomsorgen har ökat i och med att barn till föräldralediga och arbetslösa har fått rätt att delta och maxtaxa införts. Läget är allvarligt på fritidshemmen. Gruppstorlekarna i fritidshemmen har vuxit kraftigt och kan vara extremt stora, allt från under 10 till 100 barn. Personaltätheten har mer än halverats sett i ett tio års perspektiv. Personalens utbildningsnivå har minskat och det är svårt att rekrytera utbildad personal. Fritidshemsverksamheten bedrivs utifrån helt olika förutsättningar i landet och med stora och ökande skillnader mellan kommunerna." Skolbarnsomsorgens övergripande uppgift att komplettera skolan blir naturligtvis väldigt dåligt uppfylld när skolbarnsomsorgen i princip rustas ned. Det här får allvarliga konsekvenser för skolans möjligheter att nå målen i läroplanen. Det gäller både kunskapsmål och värdegrundsmål. Alla barn ska och borde ha rätt till bra fritidshem. Man kan konstatera att endast drygt 9 %, om jag har sett rätt, av tio- till tolvåringarna är inskrivna i skolbarnsomsorgen. Bland de barn som klarar sig själva efter skoldagens slut torde det finnas en stor grupp som skulle må bra av ett starkare stöd från vuxna i form av fritidshem. Det handlar om barn som behöver ett sådant stöd för sin egen personliga utveckling och trygghet, men det handlar också om att de barn som klarar sig själva ofta saknar vuxna i sin närhet. Det kan röra sig om flera timmars regelbunden helt vuxenfri tid varje dag för en barngrupp. Under sådana förutsättningar kan barn från socialt utsatta miljöer löpa stor risk att dras in i negativa sociala mönster. Jag menar att fritidshem för tio- till tolvåringar måste vara en av de verksamheter som resurserna i skolmiljarderna ska användas till. Det är också viktigt att kommunerna lever upp till skollagen. Skulle det visa sig att kommunerna inte tar sitt ansvar måste nog skollagen förtydligas, för, fru talman, även alla barn som är mellan tio och tolv år ska ha rätt till bra fritidshem!

Fru talman! Jag börjar med förskolereformen. Vi bejakar att det ska finnas en allmän förskola. Men att alla ska tvingas in i den, som det har blivit nu, är beklämmande. Jag får många mejl och brev från föräldrar som är förtvivlade över att de inte kan vara hemma. Maxtaxan har gjort att det är mer förmånligt att sätta barnen i förskolan och att man inte känner sig ha råd att vara hemma fast man helst skulle vilja det. Jag får tacka så mycket för att Vänsterpartiet tycker att vi har goda idéer. Men jag vet också att jag kan ge ett löfte. Jag oroar mig inte ett dugg för den utbildningspolitik som ska föras när borgarna tar över 2006. Det kan finnas en del skiljaktigheter, men det handlar som sagt om att förhandla sig fram. Jag tror inte att jag kommer att behöva stå i kammaren och tala om hur bedrövligt allting är, för då har vi löst det tillsammans. Alla vi borgerliga tycker att det är viktigt att ha eleven i centrum. Eftersom vi tycker att det är väldigt viktigt med eleven i centrum skulle jag vilja ha en reflexion från Lennart Gustavsson om hur han ser på flexibel skolgång.

Fru talman! Återigen hör vi en företrädare för de borgerliga partierna prata om maxtaxan i lätt nedvärderande ordalag. Det handlar om en sammantagen förskolereform. Det har införts allmänt förskola. Vi har gett barn till föräldralediga och barn till arbetslösa rätten att ha tillgång till förskolan. Jag tycker att man ska vara noggrannare när man diskuterar en sådan reform och inte använda begreppet maxtaxa. Sedan ska vi naturligtvis försöka se till att fullfölja reformen, och där får, som jag sade tidigare, utvärderingen visa vägar framåt. Det är intressant att höra Birgitta Sellén säga att när borgarna vunnit valet år 2006 är hon inte ett dugg orolig för skol- och utbildningspolitiken. Det innebär alltså att Centerpartiet inte ser några problem med att utforma en framtida skola när en majoritet av det borgerliga blocket är för en nationell skolpeng och för en skol- och utbildningspolitik med fler tester och tidigare och fler betyg. Centerpartiet ser inga problem med att det från flera av de borgerliga partierna finns förslag som urholkar den allmänna förskolan - något som vi hela tiden trott att Centerpartiet stod för. Det var ett besked så gott som något att i ett replikskifte få veta att för Centerpartiet är en borgerlig utbildningspolitik präglad av Folkpartiet och Moderaterna inget problem.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer ifall detta inte gjorts tidigare i debatten. Jag skrattade högt för mig själv när jag i går läste vad Beate, 6 år, trodde om skolan förr i tiden. Hon sade: "Förr i tiden fick barnen ingen utbildning. De visste ingenting om böcker och bokstäver och sånt. De ville inte veta något heller, för då fick de ont i huvudet." Detta kommer från den bok som Birgitta Sellén tidigare hänvisade till och visar på sätt och vis att socialdemokrater och centerpartister kanske tänker i liknande banor, åtminstone i en del utbildningspolitiska frågor. När jag lyssnar till dagens debatt blir det intressant att fundera på Beates ord. Av de borgerliga skolpolitikerna i debatten får man intrycket att den svenska skolan var bättre förr - ju längre tillbaka i tiden desto bättre. För mig räcker det att titta på min egen familj för att förstå att det nog inte är så enkelt. Jag är den förste i min familj som tagit en universitetsexamen - inte därför att jag är smartare än mina föräldrar utan för att de helt enkelt inte hade den möjligheten. Min pappa fick gå sju år i folkskolan. Det var en skola där fostran var sträng och örfilar och skamvrån en naturlig del av barnens verklighet. Min mamma är vänsterhänt, men hennes lärare bestämde att det var fel hand att skriva med. Själv hade hon ingenting att säga till om och var därför tvungen att i stället använda högerhanden. Det här är två enkla, lite gammaldags personliga bilder av hur den svenska skolan utvecklats ganska dramatiskt. Men oavsett vilket tidsperspektiv man har - min egen skoltid, mina föräldrars skoltid eller ännu tidigare - är min slutsats den att skolan inte var bättre förr. Den kanske var tystare, eftersom en övertro på disciplin och bestraffningar skapade försiktiga och ibland rädda elever. Kanske var den i viss mån också enklare för lärarna, eftersom de elever som hade störst behov av stöd och hjälp tidigt sorterades ut och fick lämna skolan för arbetslivet. Kanske tystare och enklare, men inte bättre. Fru talman! Jag tror att det finns en uppenbar risk att de politiker som drömmer sig tillbaka i tiden inte kommer att se vare sig dagens verklighet eller framtidens utmaningar. I dagens moderna skola försöker vi se varje barn för den hon eller han är, och vi försöker se barnets möjligheter. Vi socialdemokrater drivs av en vision om att utveckla en trygg kunskapsskola för alla barn och ungdomar - en skola som sätter elevens nyfikenhet i centrum. I Sverige pågår sedan flera år en målmedveten satsning på det livslånga lärandet. Den startar redan i förskolan och fortsätter genom grundskolan och gymnasieskolan hela vägen till universitet, forskning och vuxenstudier. Alla, inte bara några, har rätt att få det stöd och den uppmuntran som krävs för att kunna lämna skolan med de erfarenheter, de värderingar och den bildning som behövs för att möta framtiden och förverkliga drömmar. Det var intressant att höra att Vänsterpartiet fick kritik för att de beskrev problemen i den svenska skolan. Jag tror att jag kommer att göra det minst lika mustigt som Vänsterpartiet gjorde. Mot bakgrund av min idé och min vision av den svenska skolan blir varje elev som lämnar skolan utan de kunskaper som är nödvändiga för vidare studier eller för det moderna arbetslivet ett misslyckande. Varje enskilt barn som vaknar med en orolig känsla i magen av att behöva gå till skolan och där möta de elever och kanske den lärare som mobbar och förtrycker är ett oroligt barn för mycket. Det finns också andra problem. Fortfarande är det långt mycket vanligare att barn till föräldrar med studietradition går vidare till högskolan än att arbetarbarn gör det. Snedrekryteringen har minskat, men den finns fortfarande. Och fortfarande är 75 % av dem som studerar på tekniska program män, medan endast 25 % är kvinnor. På vård- och omsorgsprogrammet är det 10 % män och 90 % kvinnor. Om dessa stereotypa könsval i gymnasieskolan inte förändras tror jag att det blir omöjligt att skapa en jämställd arbetsmarknad i framtiden. För mig som socialdemokrat är de här problemen oacceptabla och ovärdiga den svenska skolan. Det krävs politiska insatser, prioriteringar och reformer som förändrar och utvecklar skolan. Viktigast är naturligtvis att den grundläggande utbildningen i förskolan och skolan prioriteras och ges ökat stöd. Därför fortsätter regeringens miljardsatsning på personalförstärkningar i skola och fritidshem. Sammantaget ger denna satsning möjligheter att anställa tusentals fler lärare och andra experter i skolan. Ytterligare resurser tillförs i år också Skolverket för uppbyggnad och förstärkning av inspektions- och tillsynsverksamheten. Detta har varit uppe i debatten tidigare. Den nya Myndigheten för skolutveckling har fått ett särskilt uppdrag och ska arbeta för att förbättra utbildningsvillkoren i socialt och etniskt segregerade områden - områden där många barn har flerspråkig och mångkulturell bakgrund. Nästa år kommer riksdagen att lägga grunden för framtidens gymnasieskola, och därefter reformeras skollagen. Vi lever i en föränderlig tid. Nya möjligheter öppnar sig ständigt, men också nya problem och hinder uppstår. Samhällsförändringar ställer stora krav på både lärare, elever och föräldrar. Då är det viktigt att skolan är en spjutspets mot framtiden och förändras i takt med tiden. Därför måste vi politiker också våga förändra skolan. Vårt ansvar är att göra skolan, som är barnens och lärarnas arbetsplats, till en trygg och utvecklande miljö, till ett kunskapens hus dit man längtar att komma tillbaka. Under debatten har vi fått höra lite om de olika budgetalternativen. Det intressanta är att det finns så få alternativ redovisade. Det finns en enda gemensam borgerlig reservation, och det i en fråga som mer eller mindre är överspelad. Det finns inte en enda gemensam motion från oppositionspartierna. När man läser reservationerna och budgetförslaget ser man att de likt grenarna på en julgran spretar åt olika håll. Det var betecknande att höra Centerpartiet säga att de inte är oroade när det gäller att komma överens om en borgerlig skolpolitik om de vinner valet 2006. Men det intressanta med en sådan här debatt är att alternativen måste redovisas nu. Man kan inte vänta till efter valet 2006. Då är det för sent för människor att veta vilka olika alternativ de röstar om. Dagens debatt har gett en del besked. Den har visat att Kristdemokraterna fortfarande håller på med ihåliga budgetsiffror, Folkpartiet fortfarande driver sin tes om en sorteringsskola och Moderaterna fortsätter att undvika att tala om vad skolpengen egentligen innebär. Varken Tolgfors eller Billström har svarat på någon av de frågor som ställts under debatten. Jag tror att det är viktigt att syna den nationella skolpengen lite närmare och ställa en del frågor till Moderaterna. Den innebär nämligen den största budgetmässiga skillnad som vi kan se, men den innebär också den största ideologiska skiljelinjen när vi i kammaren talar om den grundläggande utbildningen. Jag kan inte låta bli att tro att det lite grann ligger i den nya moderatledningens strategi att mörka frågan och inte berätta så mycket om de obehagliga förslag som kommer. Det är därför man skjutit fram hela reformen om en nationell skolpeng till att stegvis börja införas först från 2006. Eller också är förklaringen den som Östros var inne på tidigare, nämligen att Moderaterna inte ens själva vet hur den ska genomföras. När man funderar på vad en nationell skolpeng skulle betyda är det betecknande att den inte klarar granskningen. Egentligen är det ju fråga om ett förstatligande av hela finansieringen av skolan. Det är ett gigantiskt förstatligandeprojekt och något slags experiment, väl i linje med de sovjetiska femårsplanerna, där en myndighet i Stockholm ska avgöra vad varje enskild elev behöver för stöd och hjälp för att klara de uppsatta målen. Det är många frågor som uppenbarar sig. Hur många människor ska jobba på den statliga myndigheten som ska fördela pengar? Vilka kriterier ska gälla för att avgöra vilka som ska få pengar eller inte? Vi har tidigare i debatten hört att vissa kommuner skulle kunna förlora uppemot 20 000 kr per elev. Överkalix kommun och Stockholms kommun är två kommuner som skulle kunna förlora 20 000 kr per elev genom att man inför en nationell skolpeng. Det talas om valfrihet. Hur ökar valfriheten i Överkalix genom att kommunen förlorar 20 000 kr per elev? Hur förbättras studiemiljön och skolresultaten i Stockholm om Stockholms kommun skulle förlora 1 miljard kronor i statsbidrag som ska gå till skolan? Det är klart att Moderaterna måste försöka att besvara och reda ut de frågorna i debatten. Jag ser fram emot en fortsatt diskussion.

Fru talman! Visst har vi socialdemokrater gjort upp med de socialliberala krafterna i svensk politik. Frågan är om det parti som vi gjorde upp med om utbildningspolitiken historiskt sett finns kvar på samma sätt som det fanns då. Jag och många med mig hävdar att Folkpartiet har gjort en kraftig högersväng och förändrat sin syn på kunskap och bildning och därmed inte är den socialliberala kraft som Socialdemokraterna tidigare gjorde upp med i utbildningspolitiken. Jag skulle mer än gärna välkomna en utveckling där vi återigen kunde hitta en form att samarbeta över blockgränserna med krafter som är socialliberala. Jag ser väldigt lite av det i Folkpartiets politik i dag. Jag kan titta på de förslag vi har diskuterat här. Det gäller frågan om sänkta kunskapskrav för den halva grupp elever som väljer yrkesförberedande linjer. Sedan när blev det socialliberalism att säga att hälften av en årskull inte är tillräckligt smarta för att klara de teoretiska ämnena? De eleverna behöver inte de teoretiska kunskaperna för att klara sig i yrkeslivet eller för vidare studier. Sedan när blev det socialliberal politik att sänka kunskapskraven för just den gruppen elever? Sedan när blev det socialliberal politik att skära mest på vuxenutbildningen? Det är den utbildning som ger de elever som misslyckades i skolan eller kanske inte tog chansen i skolan en andra chans att komma igen. För mig är socialliberalism just tanken att ge människor både en andra och tredje chans att komma igen. Jag ska svara på din fråga. Jag tycker att de största problemen ligger i de elever som inte kommer igenom skolan. Det gäller eleverna i grundskolan där grunden läggs. Men det gäller också de elever som inte får det stöd och den hjälp som de behöver i gymnasieskolan. Det gäller alla de elever som i dag går på det individuella programmet. De får i vissa kommuner inte det stöd och den hjälp som de skulle behöva ha. Där måste vi förändra gymnasieskolan för att ge de eleverna en garanterad utbildningstid med större kvalitet i utbildningen.

Fru talman! För att kontra tror jag att Folkpartiet skulle tjäna väldigt mycket om det ändrade spår och sökte sig tillbaka till sina socialliberala rötter. Då tror jag att vi skulle ha mycket att samarbeta om. Att hävda att några partier i den här kammaren inte skulle vilja att skolan förmedlar kunskaper känns som ett lite för lågt debattknep. Jag tror att alla partier i kammaren är engagerade för att ge elever de bästa möjliga kunskaper som finns. Däremot är det intressant när man säger vilka som ska prioriteras i utbildningspolitiken. Här hamnar Folkpartiet i ett problem när man säger att man ska prioritera de elever som har det lätt för sig och inte behöver extrastöd. Man säger: Vi prioriterar de elever som vill studera och väljer teoretiska utbildningar före de elever som väljer praktiska inriktningar. Det blir en uppdelande effekt som gör att man begränsar de elever som väljer praktisk inriktning och deras framtidsmöjligheter ganska abrupt. Om man dessutom parar det med en kraftig nedskärning av vuxenutbildningen blir det som Thomas Östros sade ett ganska hårt skolsystem som växer fram. Här tror jag att Folkpartiet måste fundera. Lägg sedan därtill Folkpartiets förslag där man på något sätt ska komma överens med Moderaterna om den nationella skolpengen, även om jag kan ge heder åt Folkpartiet för att ni säger att det inte ska vara en enhetlig skolpeng eftersom 25 % av pengarna ska delas ut efter behov. Hur detta ska ske och vilken myndighet som ska ansvara för det sparar jag till nästa debatt, men jag återkommer gärna till ämnet.

Fru talman! Damberg talade inledningsvis om att vi drömmer oss bakåt. Vilka av oss politiker är det som drömmer oss bakåt i tiden? Det jag och företrädare för de andra borgerliga partierna har framfört i dag är visioner för framtidens skola. Vi vill förändra den socialdemokratiska skolan. Vi vill till exempel ha mer uppföljning och utvärdering. Det är viktigt för en bra skola och en garanti för en likvärdig undervisning. Under 2001 och 2002 genomfördes granskningar i 40 kommuner. Det är inte alls tillräckligt. Det har också regeringen insett. Den har gett Skolverket 5 miljoner för att öka inspektions- och tillsynsverksamheten. Men 5 miljoner är en droppe i havet. Det behövs mer resurser. Därför vill vi införa ett kvalitetsinstitut för att ge kommunerna stöd i kvalitetsarbetet. Är inte det en bättre uppföljning än dagens när Skolverket ska utföra den? Det skulle jag vilja ha en kommentar till. Sedan kritiserar Damberg att vi har en gemensam reservation till dagens betänkande. Men titta till exempel på det vi hade förra året - hur många gemensamma hade vi inte då? Titta sedan framåt, håll det i minnet och se hur det kommer att se ut! Det är många frågor som vi driver gemensamt. Vi lade våra budgetar efter att regeringen hade lagt sin budget i höstas. Hade det varit omvänt hade naturligtvis vi haft en gemensam budget, och s, v och mp hade haft förslag spretande åt olika håll. Så fungerar det. En annan fråga som jag skulle vilja lyfta upp som inte har diskuterats speciellt mycket i dag är föräldrarnas delaktighet i skolarbetet. Vi har i vår motion skrivit att vi vill ha en utökad lokal makt i skolan, en lokal makt där föräldrarna och eleverna är delaktiga, där man gör kunskapskontrakt för att stärka föräldrarnas roll i skolan i samarbete med personal och elever och där vi vill ha lokala skolstyrelser. Jag skulle vilja höra hur Mikael Damberg ser på den vinklingen.

Fru talman! Jag delar inte riktigt uppfattningen att det som har beskrivits i den här budgetdebatten är en gemensam borgerlig vision om svensk skolpolitik. I så fall har jag lyssnat väldigt ouppmärksamt. Det jag tycker att den här debatten visar, vilket vi verkligen undrar över, är de oerhört många förslag och åsikter som ni har. Läser man reservationerna och era motioner ser man att där finns väldigt lite av gemensamma tag. Du nämner själv det oberoende kvalitetsinstitut som ska skapas. Ni är inte ens överens om det. Kristdemokraterna har en annan lösning och tycker att Skolverket ska sköta det. Förra året inför valet hade ni en gemensam uppfattning om betygssystemet i den svenska skolan. Nu finns inte heller det kvar, för Moderaterna har hoppat av och säger att det ska vara tio betygssteg i stället. Inte ens på de punkter där ni var överens inför valet är ni överens nu. Jag skulle kunna ta exempel på exempel där ni har olika uppfattningar. Moderaterna och Folkpartiet vill förstatliga finansieringen av skolan genom att ha en nationell skolpeng. Ni och Kristdemokraterna vill inte det. Kristdemokraterna vill ha kvar Skolverket. Det vill inte ni andra. Centerpartiet och Kristdemokraterna anser att de öronmärkta pengarna ska gå till kommunkassan, medan Folkpartiet vill kunna använda Wärnerssonpengarna till lärarlöner. I Moderaternas budgetmotion har jag kommit fram till att Moderaterna är det enda parti som stöder Wärnerssonpengarna. Det var en annorlunda kursändring från Moderata samlingspartiet inför årets budgetarbete. Det finns inte en enhetlig syn på skolan eller finansieringen. Avslutningsvis vill jag säga att lokal makt är väldigt bra. Jag delar den uppfattningen. Jag tycker att vi ska gå vidare med det försök som har inletts med lokala skolstyrelser. Jag tycker att vi ska permanenta det - frågan är när. Men även här har ni Folkpartiet emot er, som inte tycker att det är bra med lokala skolstyrelser.

Fru talman! Jag ska verkligen ge Sellén rätt i att Sundsvall var först och har kommit längre. När jag var ordförande i Socialdemokratiska ungdomsförbundet använde vi Sundsvall som den stora modellen när vi försökte bryta mark i andra kommuner, för att ge elever, föräldrar och lärare möjlighet att påverka lokalt genom lokala skolstyrelser. Jag tror att det är ett väldigt viktigt försök. Det speglar också våra partiers gemensamma uppfattning, att vi tycker att det ska finnas ett stort lokalt inflytande över skolpolitiken. Jag kräver inte att ni borgerliga partier ska skriva ihop er om varenda fråga, men det är intressant att veta åt vilket håll det kommer att tippa. Frågan om en statlig finansiering av hela skolpolitiken och en nationell skolpeng som ska vara enhetlig för hela landet är en gigantiskt viktig fråga, om vi vill behålla det lokala inflytandet över skolan, men också vilken riktning svensk skolpolitik kommer att ha i framtiden. Då är det viktigt för väljarna att veta: Kommer Centern att stödja det eller inte? Kommer man att släppa det därför att man är i minoritet i det borgerliga blocket gentemot Moderaterna och Folkpartiet? Jag tycker att det är viktigt att vi för sådana ideologiska diskussioner, också om det borgerliga alternativet i svensk skolpolitik, även om jag hoppas att det inte blir verklighet.

Fru talman! Makten och överheten fick ett ansikte när Mikael Damberg stod här och talade - den passiva överheten som vet bäst. Jag blev faktiskt förvånad. Fru talman! Jag trodde att Mikael Damberg hade lämnat det här SSU-tugget bakom sig. Som vanligt ägnar sig socialdemokratin i denna debatt åt att fiska i olika vattendrag samtidigt. Å ena sidan står det en socialdemokratisk ledamot här och talar om hur illa ställt det må vara ute i den verklighet som socialdemokratin administrerat fram, regerat fram och regerat sönder under så många år. Å andra sidan står i nästa sekund en företrädare för stödpartiet Vänsterpartiet och ägnar hela sin talartid åt att berätta om hur förfärligt det är i det här samarbetet, eftersom Vänstern tydligen inte får igenom sin politik - hade Vänstern fått igenom sin politik hade verkligheten sett annorlunda ut. Vänsterpartiet var väl ändå inte nöjd med den verklighetsbeskrivning de själva gav? Miljöpartiet är inte ens här, och vi vet inte vad de tycker och tänker. I detta ställer sig alltså Mikael Damberg här och talar om olika saker, som om allt vore gott och väl, frid och fröjd, som om det inte fanns någon utslagning, som om det inte fanns något klassamhälle, som om det inte fanns någon otrygghet eller som om det inte fanns några brister i kunskapssamhället. Till detta kommer socialdemokratins alla svek av vallöftena. Förra året talade socialdemokratin om alla tusentals människor som skulle få jobb inom skola och barnomsorg om socialdemokratin fick regeringsmakten igen. Av det har intet blivit. Det börjar faktiskt bli lite skämt, detta valfläsk från förra året som socialdemokratin inte har infriat. Fru talman! Det vore oerhört hedersamt av Mikael Damberg att ge en del besked här i dag och inte bara måla upp myter.

Fru talman! Det är många bilder, och många ansikten har trätt fram för Torsten Lindström i dagens debatt. Jag är ett av dem. Jag får stå för det. Det intressanta är beskrivningen av Kristdemokraternas förslag. I finansutskottets betänkande har man gjort en ganska träffande beskrivning av de inlägg som har gjorts här tidigare. Kristdemokraterna är fruktansvärt tydliga om de reformer man utlovar, men väldigt luddiga om de pengar som utlovas. Man kan knappast beskylla vare sig Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet för att inte ta ekonomiskt ansvar eller för att inte genomföra de reformer som vi har lovat. Vi gör det stegvis när vi har pengar till det. Det kommer vi att göra, även de reformer som ännu inte är genomförda den här mandatperioden. Man kan läsa om effekterna av Kristdemokraternas budgetförslag i finansutskottets betänkande. Enligt finansutskottets mening utmärks Kristdemokraternas budgetalternativ "av en svagt underbyggd finansiering. Regeländringar som syftar till att öka utgifter och minska skatter är sålunda tämligen väl specificerade medan regeländringar avsedda att minska utgifter eller öka inkomster ofta är mycket otydliga." Skarpt formulerade budgetförsvagningar förutsätts "bli finansierade genom vagt formulerade besparingar som i några fall dessutom framstår som i praktiken ogenomförbara". Det sammanfattar väl lite grann Kristdemokraternas hållning även på utbildningspolitikens område.

Fru talman! Det är svårt att diskutera när man far så lätt fram med sanningen i debatten. När ni säger att Kristdemokraterna inte har sett röken av Wärnerssonpengarna eller de riktade statsbidragen så måste det innebära att ni själva inte läser de handlingar eller betänkanden som vi behandlar framför oss på bordet. Förra året anställdes i runda slängar 3 000 fler lärare i svenska skolor tack vare de riktade statsbidragen. Vi ser nu att personaltätheten ökar både i grund- och gymnasieskolan. Det finns i betänkandet framför dig. Det är bara att läsa innantill! Jag kan förstå att ni vill kritisera regeringen, men gör det inte på den här punkten. Ni vill ju använda de här pengarna till vad som helst i den kommunala kassan. Ni kanske vill ge samma besked i den här debatten som Centerpartiet gjorde tidigare, det vill säga att alla pengar som ni riktar till kommunerna ska gå till skolan. Hela den skolsatsning som vi har riktat till kommunerna vill ni alltså släppa helt fri - och då kommer varenda krona att gå till skolan. Jag tror inte att det blir på det sättet, och då tappar ni era argument om att anställa fler människor i skolan under de närmaste åren. Det är samma resonemang som när du är lite ovarsam med sanningen. Tidigare i debatten fick man intrycket att Kristdemokraternas representant hade läst alla remissyttranden när det gäller Gymnasiekommittén. Det var speciellt fyra stycken - av de 350 remissyttranden som finns - som det hänvisades till och som var kritiska till Gymnasiekommittén. Tre av de fyra citerade hade inte något direkt med utbildningspolitik att göra, men det spelar ingen roll. Det intressanta är att läsa vad Kristdemokraterna egen ledamot har skrivit. Det föreföll ju som om han var helt emot Gymnasiekommittén. Men han skriver: Den vidareutveckling av gymnasieskolan som Gymnasiekommittén 2000 har arbetet med är ett positivt försök till förändring. Gymnasieskolan är fylld av ambitiösa elever och engagerad personal. Jag ser därför nya möjligheter med visionen om förstärkning av elevernas successiva val. Här finns stora möjligheter att underlätta skolans arbete. Breda ingångar har också ett berättigande. Principen att utbildning till specialiserade yrken sker i arbetslivet är rimlig. Förutsättningar i direktiven stärker samverkan med arbetslivet och ger ett ökat inslag av utbildning och lärande i arbetslivet - något som vi kristdemokrater har efterlyst under lång tid. Det var inte riktigt så det lät tidigare när vi talade om Gymnasiekommittén.

Fru talman! Jag ska inte bli alltför personlig, men jag kunde inte låta bli att reagera lite när Mikael Damberg sade att han var den första som tog examen i sin familj. Men din far blev ju både partikassör och generalkonsul, så det går ju uppenbarligen ganska bra fast man inte har en formell akademisk behörighet eller examen. Det riktigt stora problemet i dagens skola är toppstyrningen inom politiken. Det är det som leder till de stora problemen i skolan. Vi har en total likriktning på många områden, och det måste vi ändra på när det gäller skolans styrning. Vi har ingen allmän valfrihet, vilket vi moderater förespråkar. Detta är ett mycket stort problem. Om människor inte ges möjligheten att välja skolform så kommer vi till slut i ett läge där man bara väljer det som kommunen och politikerna anpassar åt en. Slutligen finns naturligtvis också skillnaden mellan kommunerna. Mikael Damberg har vid flera tillfällen i sina anföranden tagit upp den här frågan. Om man tittar på hur det ser ut i landet så ser man att det kan skilja ganska mycket mellan olika kommuner. Mellan Malmö och Lund, som ligger 20 minuter med tåg från varandra, skiljer det mellan 6 000 och 8 000 kr i vad varje elev erhåller per termin. Det är ganska allvarligt. Eftersom du nu har stått här och talat så mycket om vårt förslag om den nationella skolpengen, som ju skulle leda till att vi botar alla de problem som jag nyss har räknat upp, så är min fråga: Vilket är det socialdemokratiska alternativet - att fortsätta som vi har hållit på?

Fru talman! Man blir lätt ironisk när man funderar över att toppstyrning inom politiken skulle vara det stora problemet på skolans område. Det får man höra från en representant som föreslår att hela finansieringen av skolan nu ska toppstyras av en statlig myndighet eller ett statligt verk som ska sitta och individuellt bedöma hur stort behov av stöd eller hjälp varje elev har. Ni vill ju inte bara ha en enhetlig skolpeng, ser jag när jag läser era motioner. Tolgfors har skrivit i sin motion att det kan vara bra att utdela morötter till de skolor som är bättre, men också att det ska finnas något slags krispengar till de skolor som har det dåligt ställt. Då måste ju någon sitta och bedöma det! Tidigare i debatten sades det i ett replikskifte att man måste kunna se enskilda individer. Men vilken statlig myndighet ska sitta och se de här enskilda individerna? Vi har ett annat system i dag, som jag tycker är långt mycket bättre och effektivare än detta. Det utjämnar förutsättningarna mellan olika delar av landet och ger lokala kommunpolitiker möjlighet att prioritera resurser - långt mycket mer än det som kan ske bara genom att de handikappade får en extra peng från Moderaterna när de har stora problem. Det som gäller i verkligheten, utanför den här byggnaden, när man besöker skolor är att det inte bara är skillnad på kostnaden mellan olika kommuner, utan skillnaderna är gigantiskt stora mellan olika skolor också inom kommunerna. För Moderaterna kanske det är ett problem, men för mig är det viktigt att det är på det sättet. Jag vet nämligen hur svårt en del skolor i segregerade bostadsområden har att kunna leverera och förmedla den kunskap som deras elever har rätt till om man inte har möjlighet att sätta in extra resurser. Det omöjliggörs med ett system med central nationell enhetlig skolpeng. Kan du svara på frågan: Vem ska fördela pengarna? Hur går det till om man tycker att ens skolpeng inte räckte till och att man behöver extra stöd och hjälp därför att man är lite långsammare i matte? Vart vänder man sig då? Är det Skolverket eller en nyskapad myndighet som ska sköta detta?

Fru talman! Det är ganska fantastiskt att lyssna på Mikael Damberg av flera olika anledningar. Visst - jag kan gå med på att det är svårt att fördela pengar på rätt sätt så att varje elev erhåller de resurser som gör att var och en kan få bygga sin egen bästa dröm. Men är det ett argument för att avstå från att göra fördelningen? Vad du står och säger är ju egentligen bara att det är bättre att kommunpolitikerna sitter och gör fördelningen än att Skolverket eller någon annan kompetent myndighet sysslar med det. I den bästa av världar sitter naturligtvis inte några politiker och gör bedömningen. Men om den ska göras så ska den göras av människor som arbetar efter objektiva kriterier och inte kommunpolitiker som i dag styr och ställer. Dessutom är de - vilket du vid flera tillfällen har glömt bort att nämna - i stor utsträckning bundna av vad vi säger i den här kammaren. De är uppbundna av statsbudgeten, så det finns egentligen ingen frihet i det systemet. Mitt svar på den fråga som du ställer är naturligtvis att vi alltid måste arbeta på ett sätt som gör att vi kan finna de objektivt bästa kriterierna. Vi måste alltid försöka utforma detta på ett sätt så att vi verkligen tillfredsställer varje elevs behov. Men att avstå från att göra det - vilket ni gör implicit i det som du säger - kan vi aldrig gå med på från moderat sida.

Fru talman! Om maxtaxan inte är taket, om det inte är rätt väg att gå utan vi ska gå någon annan väg, vore det intressant att få höra från Birgitta Sellén och Centerpartiet hur höga avgifterna skulle kunna bli. När vi talar om skolan är det ingen som säger att kvaliteten skulle kunna bli bättre om vi tog 1 500-2 000 kr i månaden, att vi då skulle få mycket bättre kvalitet. Den debatten hör jag sällan. Jag har svårt att se varför det handlar om just barnfamiljerna med alla kostnader som det innebär att ha barn, med den låga lön som man har i början av arbetslivet då man ska skaffa bostad och mycket annat. Samtidigt ska man inte bara betala skatt som alla invånare utan också betala 3 000-4 000 för att veta att kvaliteten i förskolan är bra. Vi måste kunna begränsa avgiften för den enskilda barnfamiljen och samtidigt jobba med ökad kvalitet i förskolan. Jag kan påbörja den diskussion som jag är övertygad om kommer att fortsätta, inte minst från kd. De talar om barnpeng och vårdnadsbidrag. Jag har full respekt för att det är en politisk inriktning, en ideologisk uppfattning. Man tycker att framför allt mammorna, som det slutar med, ska vara hemma med barnen. Men till vilken ersättning? I vilken annan del av välfärdssystemet säger vi att den som inte är så mycket sjuk skulle kunna få ut lite pengar och använda dem till det de vill? Eller frågar om den som inte ens har barn verkligen ska betala till förskola och skola? Vi har en gemensamt finansierad förskola. Det är inte fråga om vem som bäst tar hand om barn. Vi vet alla att det är en läroplan som styr förskolans verksamhet. Det är en kombination av omsorg och pedagogik. Det är en verksamhet som det är positivt att barn får del av. Att alla barn måste gå där är verkligen en sanning med modifikation med tanke på den generösa föräldraförsäkring som finns i Sverige i dag.

Fru talman! Vi säger barnpeng. Det är omarbetat från vårdnadsbidraget som Centerpartiet var först med. Sedan har Kristdemokraterna övertagit det. Vi kallar det för barnpeng i dag. Vi vill också ha mer resurser till skolan. Det handlar om att det måste finnas resurser för att vi ska få en ökad täthet på personal som tar hand om våra barn så att kvaliteten blir bra både i förskolan och i skolan. Det är oerhört viktigt. Jag måste få ta upp en annan fråga. Jag vet att Ana Maria Narti också kommer med den. Vi har med oss samma utredning, Unga utanför . Eftersom vi har förmånen att ha statsrådet här som handhar frågorna vill jag fundera lite grann. Man lyfter upp att det är väldigt många som står utanför samhället i åldersgruppen 16-24 år. Jag ska inte gå in närmare på det även om jag tror att statsrådet missade Ana Maria Nartis fantastiska inlägg. Jag funderar över en sak som står i utredningen: Det bör dock främst vara en kommunal angelägenhet att se till så att alla under 20 år kan finna en lämplig sysselsättning. Vi menar att det kommunala uppföljningsansvar som tidigare återfanns i skollagen borde återinföras, förtydligas och utvärderas så att varje kommun inom ramen för detta ansvar bildar en organisation som har till uppgift att söka upp och noga utreda varje person som är yngre än 20 år och som inte studerar, arbetar eller har någon annan känd sysselsättning. Den här tanken går ju hand i handske med vår tanke om kvalitetsinstitut där kommunerna ska ha ansvaret för att följa upp och utvärdera hur det har gått i skolan för att kunna hjälpa. När jag läste pressmeddelandet som statsrådet Hallengren hade lämnat upplevde jag att det handlade om att komma med åtgärder och lappa efter att man har gått grundskolan. Men ungdomarna själva säger ju att problemen uppstår på grund av skolans brister. Där vill jag gärna få en kommentar.

Herr talman! Man kan följa den här debatten på fler sätt än att sitta här i salen, och det gjorde jag. Retorik är en rubrik som ofta sätts på de här debatterna, även från Torsten Lindströms sida. Utgiftstaket har såvitt jag vet inte spräckts på relativt många år. Jag kan faktiskt inte ens minnas när det skedde senast, men det kanske Torsten Lindström kan. Pengarna sprätts ju inte hit och dit okontrollerat, utan de fördelas på det sätt som den nuvarande regeringen anser vara allra bäst. Jag har full förståelse för att Kristdemokraterna inte delar alla de förslagen. 5,4 miljarder har lagts på maxtaxa, 5 miljarder har lagts på personalförstärkning i skolan och 2 miljarder väntar kommunerna för att anställa fler förskollärare, barnskötare och andra vuxna i förskolan. Detta ska påbörjas 2005 och vara verkställt innan mandatperioden är slut. Då kan Torsten Lindström räkna ut att det handlar om 2005 och 2006. Våra vallöften, återigen, handlar ju om mandatperioden och utgår från att vi inte tänker sprätta i väg pengar. Vi tänker inte ha ett utgiftstak som spräcks. Jag är mycket bekymrad över ohälsan generellt i samhället, inte specifikt och enbart när det gäller just förskollärare. Här vet Torsten Lindström att arbetslivsministern bedriver ett stort arbete med mycket samtal och diskussioner, och han hoppas också kunna återkomma till riksdagen före jul. Här finns ingen speciallösning för förskollärare, utan de finns naturligtvis med i samma paket som alla andra grupper. Jag hoppas att kommunerna, som är deras arbetsgivare, alltsomoftast ser också denna grupp. Jag är övertygad om att man gör det.

Herr talman! Jag är också ansvarig för vuxenutbildningen. Det var i sista sekunden som Torsten Lindström kom in på den, och det var lite synd. Kristdemokraterna vill ju spara 20 miljoner på CFL, man vill inte ha någon valideringsdelegation, man vill avskaffa medel för den uppsökande verksamheten, man vill avskaffa korttidsstudiestödet och i stället höja anslaget till rekryteringsbidraget, och så ska detta i stället fördelas av CSN. Det är klart att man funderar lite grann på Kristdemokraternas hela inställning till just vuxenutbildning när inte valideringsdelegation heller är ett bra alternativ. I tidigare debatter har jag inte heller fått något svar på vad som skulle vara ett bättre alternativ. Det händer oerhört mycket runtom i Sverige när det gäller just validering, men det händer väldigt olika saker. Olika delar av landet är bra på olika verksamheter. Att dela med sig av den här kunskapen kan låta oerhört enkelt, och det är ett av de uppdrag som delegationen ska ha - att dela med sig av de kunskaper som finns, att ta hänsyn till att alla kanske inte kan bli experter på att validera inom alla branscher och alla sektorer. Här tror jag att valideringsdelegationen kommer att spela en väldigt stor roll. Jag vet att många, med undantag för Torsten Lindström och Kristdemokraterna, har väldigt stora förväntningar just på valideringsarbetet. Jag är övertygad om att Torsten Lindström kommer att kunna besöka många goda verksamheter om han så önskar lite senare. Det stora avslöjandet att regeringen fördelar pengarna som man själv anser bäst bjuder jag på.

Herr talman! Statsråd efter statsråd har i den här kammaren framhållit vikten av kvalificerad yrkesutbildning. Det spelar inte så stor roll vem som har stått på den plats där Lena Hallengren står just nu, utan det har hela tiden hetat att detta är en bra utbildningsmetod och någonting som vi ska satsa på. Det gläder oss moderater, som ju var de som först kom fram med förslaget att man skulle satsa på en modell där just arbetsplatspraktik skulle få en mer framskjuten plats än vad som varit fallet tidigare. Nu är min fråga till ministern: Varför väljer man nu en annan väg? Inför varje statsbudget har regeringen hävdat att den kvalificerade yrkesutbildningen ska prioriteras när statsfinanserna så tillåter. Så står det till exempel i årets budget. Men när blir då det här tillfället när statsfinanserna så tillåter? Är det när Kunskapslyftet slutgiltigt avvecklats? Nej, uppenbarligen inte. Det är inte vad man har lyft in i skrivelsen. Trots att företagen nu står i kö för att genomföra KY, som det förkortas, beviljas inte deras ansökningar därför att pengar tydligen inte finns. Ta till exempel Ingvar Strandhs Blomsterskola i Malmö, ett fantastiskt exempel på en verksamhet som är riktigt framgångsrik i övrigt men som inte får pengar för att starta kvalificerad yrkesutbildning trots att florister är någonting som det faktiskt råder brist på i det här landet. Det är också en nisch där man verkligen kan se småföretagande. Min fråga är vad jag ska säga till dem när de ringer till mig och frågar: När får vi egentligen möjligheten att starta? Får vi inte det någon gång? Blir det aldrig några pengar till KY för vårt vidkommande trots att vi har en bra uppställd plan och ett färdigt koncept? Vad ska jag svara? Och kanske än viktigare: Vad ska ministern svara?

Herr talman! Tobias Billström kan hänvisa till KY-myndigheten som ansvarar för vilka utbildningar som uppfyller kriterierna och kan startas som kvalificerade yrkesutbildningar. Det kommer till viss del att finnas nya resurser i samband med att den interkommunala ersättningen för påbyggnadsutbildningar avslutas. De resurser som den interkommunala ersättningen omfattar i dag ska fördelas till andra eftergymnasiala utbildningar. Det kan vara kvalificerade yrkesutbildningar, det kan vara högskola och det kan vara folkhögskolor. Det kan också handla om nationella utbildningar som en kommun anordnar. Det var ett kort svar. Jag skulle gärna se fram emot Tobias Billströms svar när det gäller barnskola. Som förskoleminister tycker jag att det vore mycket intressant att få veta hur Moderaterna tänker när man vill att barn från tre års ålder ska gå i så kallad barnskola. Man var ju emot läroplanen för förskolan, som inrättades 1998, men här kanske man har börjat tänka om. Barnskolan ska få kosta 320 miljoner kronor. Jag funderar då på vad det är för dramatiska förändringar och vad det är som sker i de 9 000 förskolorna bland de 500 000 barnen där 320 miljoner kronor ska räcka. Det torde bli nästan 100 barn per grupp och en katederundervisande lärare för att motsvara någon typ av förändringar när det gäller just barnskolan. Jag skulle gärna se att Tobias Billström utvecklade detta något. Jag skulle också vilja veta om det är från förskolan de 4 miljarderna ska tas när kommunernas resurser ska minskas. Det var inte på skolan, och det är inte på gymnasieskolan. Frågan är då om det är vuxenutbildningen eller förskolan som pengarna ska tas från.

Herr talman! KY är en bra utbildningsform som i dag får statligt stöd. Som jag tidigare nämnde för Tobias Billström kan också den budgeten utökas i samband med att interkommunal ersättning för påbyggnadsutbildningar avvecklas. Det är en utbildningsform. Det är kännetecknande för den här debatten och för ensidigheten hos Tobias Billström och Moderaterna. Det ska finnas en mångfald av förutsättningar och möjligheter för vuxnas lärande. KY är en. Sedan finns det påbyggnadsutbildningar. Sedan finns det högskola. Sedan finns det vuxenutbildning i olika former. Där är det intressant att se hur Moderaterna klumpar ihop resurserna för vuxenutbildning i kommunerna med KY-platser och folkhögskoleplatser. När man sedan får dela ut pengar igen saknas 300 miljoner kronor - men det kan förvisso vara felräkningspengar. Vidare ser man inte att det behövs en mångfald, kan inte delta i den debatten, utan man koncentrerar sig enbart på en utbildningsform. Naturligtvis ska KY fortsätta att utvecklas. Det finns ingen annan uppfattning om det. När det gäller barnskola kan jag inte låta bli att reflektera över att det är en budgetteknisk fråga. För mig handlar barnskola om ett annat perspektiv. Jag fick tidigare en fråga om barn ska kallas för elever. Vad är en barnskola? För mig för det tankarna till något annat än den förskola vi har i dag med läroplan där lärande och omsorg sker i nära samverkan. Det ska bli intressant att fortsätta att diskutera just barnskolan. Jag är övertygad om att en stor del av barnfamiljerna runtom i landet skulle känna sig ganska tveksamma inför vad en kursändring som en barnskola och synen på barnen skulle kunna innebära.

Herr talman! När det gäller valet hos den enskilde studenten på lärarutbildningen är jag positivt inställd till den förändring som har gjorts. De som utbildas till lärare har bredare kompetens och har förutsättningar och möjligheter att jobba inom flera delar av utbildningsväsendet. Men det är klart att det finns problem i att valfriheten hos studenten är alltför stor i den meningen att högskolor och universitet, lärosätena, inte snävar in och examinerar i enlighet med vad det vid upprepade tillfällen har framkommit i regleringsbreven från regeringen. Man måste examinera lärare framför allt med inriktning mot förskola, förskoleklass och tidiga åldrar. Detta är ett bekymmer, och det fortsätter att påpekas. Men vi har högskolor och universitet som är självständiga och som styrs enligt regleringsbrev. Det här är något som ständigt följs upp. Vi har hittills inte sett någon kull lämna den nya lärarutbildningen. Det handlar inte bara om var man vill arbeta utan det handlar också om hur barnkullarna kommer att se ut och var man kommer att arbeta i utbildningssystemet. Vi vet att barnkullarna i förskolan kommer att öka och att barnkullarna i de tidiga åren i grundskolan kommer att minska. Kanske kommer det att innebära en viss förändring. Jag kan försäkra Ana Maria Narti att vi funderar mycket på detta. Möjligheterna att utbilda sig till förskollärare behöver inte enbart handla om själva lärarutbildningen. Det kan också handla om - som jag sade i mitt inledningsanförande - möjligheterna att utbilda sig vidare från barnskötare till förskollärare, vilket man gör på många universitet. Där erbjuds distansutbildningar. Umeå, Växjö och Malmö är några exempel på högskolor som har kommit långt i det tänkandet. Möjligheterna för de 50 000 barnskötarna som finns i förskolan att utbilda sig för en bättre och mer enhetlig kompetens är också något man ska väga in när man talar om den samlade kompetensen i arbetslagen.

Herr talman! Tack för svaret. Här har vi antagligen helt olika uppfattningar om saker och ting. Min uppfattning är att den nya lärarutbildningen är alldeles för ostrukturerad. Det är därför som detta händer. Jag vill ställa en fråga till statsrådet som ansvarig för vuxenutbildningen. Det finns en grupp människor som jämt och ständigt faller mellan stolarna i vuxenutbildningen, nämligen mina akademiker från andra länder. Preparandkurser finns på få ställen. En grupp preparandstudenter var här i dag och lyssnade på oss. De kom från Linköping. Men det finns bara 10 miljoner kronor om året som går till sådana kurser i Malmö och Linköping. Komvux och alla gymnasiala former av utbildning passar inte akademikerna. De behöver en helt annan sorts träning för att komma in i yrkeslivet i Sverige. I morse stod det en stor artikel om detta på DN-debatt. I kväll kommer ett stort program, Uppdrag granskning. Vi uppskattar inte kunskap som kommer till Sverige. Vi tar inte vara på erfarenhet som kommer till Sverige. Vi omyndigförklarar, förödmjukar och förolämpar ständigt människor från andra kulturer. Jag kan berätta för statsrådet hur detta går till. Var finns det plats för invandrarnas egna arbetsgrupper och organisationer i dialogen om den ständiga sociala diskvalificeringen av akademiker från andra länder?

Herr talman! Nu kommer min uppfostran att fira jättelika triumfer. Jag hade tänkt gå till angrepp mot Kristdemokraterna eftersom de gjorde det mot Vänsterpartiet. Men jag kommer inte att göra det. Jag börjar med två tips. Det första tipset gäller talet om det livslånga lärandet. Det är att lyfta fram det vi faktiskt skrev om när vi lade fram förskolereformen, att nu närmar sig förskolan den punkt vilken ingen ifrågasätter vad gäller grundskolan, att den bland annat är kostnadsfri. Jag tror att vi ibland måste vända på perspektivet. Det är ett tips. Det andra tipset är att använda begreppet förskolereform. Detta är en reform som inte bara handlar om maxtaxa. Det handlar om en syn på det livslånga lärandet. Det var två tips. Över till frågan! Jag vill inte att det som tidigare ska framstå som att vi är rasande oense och att vi lyfter upp olika konflikter i kammaren. I utskottets text sägs: "Det kan konstateras att andelen årsarbetare med pedagogisk utbildning minskar inom såväl förskolan som fritidshemmen men att den uppgår till ca 51 respektive 56 %." Vi har ett gemensamt problem här. Jag skulle vilja fråga: Hur ser statsrådet på frågan om att, för att höja kvaliteten inom förskolan, faktiskt ha målsättningen att öka andelen med högskoleutbildning?

Herr talman! Jag får tacka Lennart Gustavsson för tipsen även om jag i mitt anförande faktiskt talade om den avgiftsfria verksamhet som vi har i skolorna, att vi sällan ifrågasätter den och inför några avgifter för bättre kvalitet. Jag tycker att vi ska ha samma resonemang när det gäller förskolan. Personalförstärkningspengarna, 5 miljarder kronor som fördelas till landets kommuner under fem års tid för att användas i fritidshemmen, grundskolan och gymnasieskolan, används inte i den utsträckning som man skulle önska när det gäller fritidshemmen. Jag hoppas och tror att de granskningar som Skolverket har gjort är en väckarklocka - inte minst för de kommunpolitiker som sitter och fattar beslut om vad pengarna ska användas till. Om vi dels säger att vi ska öronmärka bidraget och stödet till skolan och dessutom talar om exakt var stödet ska finnas, menar jag att det kanske finns väl lite frihet kvar för kommunerna att kunna se den verklighet de lever i. Jag hoppas och tror att de också ser den väckarklocka som Skolverket har givit framför allt kommunerna. Sedan gäller det detta med välutbildad personal som jobbar med våra barn. För mig är det en självklarhet att vi ska ha välutbildad personal. Det är i det ljuset som man ska se just barnskötarutbildningen. När det gäller förskollärarutbildningen har jag inte mycket att tillägga jämfört med vad jag tidigare sade i mitt svar till Birgitta Sellén. Det finns inga ambitioner att säga att vi ska ha en viss procentandel förskollärare, en viss procentandel barnskötare och en viss procentandel övrig personal. Detta är en fråga för arbetsgivaren och för kommunen. Men jag hör ju själv vid alla de resor som jag gör och på alla de förskolor jag besöker att det finns väldigt höga ambitioner från kommunpolitikernas sida om att öka andelen förskollärare. Det handlar naturligtvis också om hur man lockar framför allt unga människor att söka sig till förskolläraryrket. Det handlar inte om, tror jag, att man tycker att det är en dålig verksamhet. Men jag är väldigt övertygad om att ekonomi, status och många andra saker spelar roll i det val man gör när man får en allt bredare utbildning.

Herr talman! Barnskötarutbildningen tror jag att vi får anledning att återkomma till. Jag tänkte ge statsrådet en chans att filosofera lite grann utifrån den text som vi har i utskottsbetänkandet, som jag tror är avgörande nu när vi resonerar om hur vi tillsammans ska ta fram de resurser som ska hjälpa oss att infria det vi säger i vårt 121-punktsprogram, nämligen detta med 6 000 nya människor inom förskolan. Utskottet säger så här om något som vi har sagt tidigare, och här pratar vi alltså om specialdestinerade bidrag: "Vidare utgick utskottet ifrån att regeringen i den fortsatta användningen tar intryck av de erfarenheter som vunnits på olika områden när det gäller planering och användning av sådana bidrag." Vi är båda två medvetna om att det finns en viss problematik som rör hur hårt man ska styra de specialdestinerade statsbidragen. Det finns en viss kritik mot dem. Vilket intryck har regeringen tagit, och vilket intryck tar regeringen, utifrån utskottets skrivning inför beredningen av de kommande satsningarna?

Herr talman! Svensk utbildningspolitik sägs börja i förskolan. Om det skulle vara sant vet vi varför det går allt sämre för barnen och senare för den svenska skolan. Vi ser från regeringen en tunnare reformkatalog och att förskolan i dag representerar ett för regeringen glömt område tillsammans med vuxenutbildning och skolbarnomsorg. Eufemism heter det när vi kallar någonting för något annat för att det ska låta finare än vad det egentligen är. Då blir sopbilsförare kallade för hygientekniker. Reformer inom skolans område är ett exempel på en sådan sak. Det kallas reform, men det uttrycker egentligen något helt annat. Reform står för en förändring som utvecklar. Det kan knappast kallas för förbättring eller utveckling när vi ser vad som händer för de små barnen i de fabriker som vi lite förskönande kallar förskolor. Herr talman! Vi moderater vill göra det bättre för barnen. Det är bra att vi har bytt namn från den tidigare benämningen till dagens "förskolor". Förr hette det "barnomsorg". Omsorg i barnens intresse är nog inte vad det handlar om i svensk barnomsorg - förlåt förskola . Under de senaste tio åren har allting ändrat form för dem som växer upp. Förr var fritidshemmen en inrättning för de mindre skolbarnen som drevs av en egen pedagogik och som huserade under de kommunala socialförvaltningarna. För tio år sedan skapades det som kom att heta samlad skoldag. Man skulle slå ihop fritis med skolan. Det var bra för de kommunala fastighetsförvaltarna och för räknenissarna. Lokalerna kunde slås samman och barnen fick låtsas som om de kom till fritis. De var ju fortfarande kvar i skolan, fast lite stökigare, så att det passade fritispedagogiken. Sedan kunde det städas till skoldagen, så att barnen kunde tro att de var i skolan i stället för på fritis. I själva verket visste alla, barnen, personalen och föräldrarna, att det bara var på låtsas. Reformer är inte reformer i socialdemokratins Sverige. De är någonting annat, någonting sämre. Herr talman! Vi moderater vill göra det bättre för barnen. Nästa stora reform som handlade om de små barnen var sexåringsskolan. Det skulle skapas en gemensam ingång till skolan. Sexåringarna skulle flyttas över till skolan från dagis, och förskoleklassen gjorde entré. Det var också en angelägen reform eftersom barnen kunde hanteras med ett mindre antal pedagoger per barngrupp. Fantastiskt! Och väl tillbaka på dagis kunde nästa konsekvens skönjas. De barngrupper som man hade kvar när sexåringarna försvann kunde göras lika stora. Då får man fler småttingar, som kräver mer tillsyn, på samma antal verksamma personer i förskolan. Det blir billigare på totalen, sämre för barnen. Fattas bara det stora slagskeppet i socialdemokratins fabriker - maxtaxan och den allmänna förskolan. Maxtaxan uppfanns inför en valrörelse och handlade om att sänka kostnaderna för att ha barnen på dagis och fritis. Genom dess konstruktion tvingades kommunerna att acceptera dess existens. Med lockande statsbidrag och konkurrens om avgifter mellan kommunerna såg många kommuner sig tvungna att genomföra systemet med dess olyckliga effekter. Billigare dagis för dem som tjänar mest och gynnande av dem som vill ha barnen på dagis längre tid per vecka. Bra för alla, utom för barnen och för dem som arbetar på dagis. Egentligen är det bara bra för rika föräldrar som vill ha barnen längre på dagis. Herr talman! Vi moderater vill göra det bättre för barnen. Den allmänna förskolan var en ny reform. Gratis förskola tre timmar om dagen för alla. Nu ska även barnen som är hemma med en av föräldrarna kunna gå på dagis. Bra för alla, utom för barnen som får lida av ännu större barngrupper under den tid på dagen då alla de andra barnen redan är på dagis. Sämre för personalen som får ännu fler arbetsuppgifter när den redan är hårt pressad av alla reformer som gått ut över dem tidigare. Nu kan vi höra larmsignaler från barnläkare som ser stress och utmattningssymtom hos femåringar och ibland även hos ännu yngre barn. Vi ser hur de som arbetar inom socialdemokratiska reformverkstäder sjukskrivs i allt högre tempo. Alla ser, utom den socialdemokratiska regeringen och dess stödpartier. Alla vet effekterna, och alla förstår konsekvenserna. Ändå händer det och framställs som utveckling. Om ingenting händer får vi väl se till att frågorna hanteras inom Socialdepartementet så att misslyckandets politikområden kan hanteras inom en och samma sektor. Herr talman! Socialdemokratiska regeringar har nog bara leende finansministrar eftersom den enda paradgrenen i socialdemokratiska mästerskap är skattehöjningar, och där är man tyvärr ledande i världen. Herr talman! Vi moderater vill i stället se en förskola som bygger på det som är bra för barnen. Det handlar om att öka valfriheten i stället för att minska den. Den allmänna förskolan och i synnerhet maxtaxan bygger på att alla familjer ska placera sina barn i kommunala inrättningar, i kommunala förskolor. Det bygger på att alternativen missgynnas och att familjernas egna val minskar. Vad händer med familjedaghemmen, de öppna förskolorna och de kooperativ som vuxit fram som undantag från den socialdemokratiska förskolenormen? Ju mer som regeringen belastar kommunernas ekonomi med sänkta avgifter och med styrande krav, desto svårare blir det att komma med alternativ som bygger på att föräldrar går ihop för att städa och laga mat gemensamt i kooperativ. Moroten som skulle gynna gemenskapsinitiativ hyvlas bort. Vi moderater tror att alla barn är olika och ska kunna växa upp på sina egna villkor där föräldrarna ges förtroendet att ansvara för barnens uppfostran. Det står i kontrast mot kollektiva lösningar, där föräldrar och barn antas vara likadana och utan ansvar. I Sverige i dag är förskolan tyvärr av östtysk modell, där vi skapat kommunala trabantbilar som vi tvingar på alla föräldrar, barn och personal. Herr talman! Vi moderater vill göra det bättre för barnen. Alternativen till dagens förskola borde nämligen vara på barnens villkor och med erkännande av föräldrarnas ansvar och förmåga. Ingen reform har påverkat svensk skolutveckling så snabbt och genomgripande som rätten för föräldrar och barn att välja skola. Det är någonting som konstigt nog förvägras föräldrar i förskolans värld. Här gäller bara valfrihet om kommunen vill att det ska finnas valfrihet. Herr talman! Många åtgärder krävs för att ställa till rätta vad klåfingriga socialdemokratiska politiker har gjort inom familjepolitikens område, där förskolepolitiken spelar en stor och tyvärr ofta ledsam roll. Vi moderater vill befria förskolan från kommunpolitikers klåfingrighet till föräldrarnas fria val, från kommunalgrått till friare färger och från överutnyttjande och underprioritering till tydligare koppling mellan insats och nyttjande. Herr talman! Moderaterna sorterar bort, sade utbildningsministern för inte så länge sedan. Den som verkar behöva mest stöd, hjälp och särskilda insatser är utbildningsministern själv. Han verkar vara en minister med särskilda behov och den i utbildningssystemet som jag vill sortera bort. Herr talman! Vi moderater vill göra det bättre för barnen.