Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid

Herr talman! Ett jämlikt Sverige är ett framgångsrikt Sverige. Där tas all begåvning, alla talanger och all arbetsvilja till vara. Där bryr vi oss om varandra, och där kan man känna sig trygg. Engagemang och nyfikenhet förvandlas till nya idéer och växande företag och därmed jobb och framtidstro. Så kan Sverige konkurrera med kunskap, kreativitet och förnyelse i en värld av ständigt tuffare internationell konkurrens. Ett jämlikt Sverige förutsätter ett jämställt Sverige. Vi måste minska klyftorna mellan kvinnor och män, och det krävs en rad strukturella reformer även inom kulturens område. Att hålla samman Sverige är det viktigaste uppdraget för oss och för oss rödgröna partier. Här har kultur, idrott och medier en viktig roll, för aldrig förr har väl kultur och medier spelat en större roll i våra liv än i dag. Det kan förmedla något känslosamt eller vackert men också utgöra arenor för debatt eller samtal, vara granskande och ifrågasättande, provocerande, väcka ilska och irritation. Det är också precis så det ska vara. Kort sagt: Kultur och medier är viktigt för att ge livet innehåll, ge vägledning och också skapa värderingar. "Människor är mer än vandrande plånböcker", skrev P J Anders Linder i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan. Jag håller med. Det är därför det är oroande att alltmer av kulturpolitiken under en borgerlig regering blir en del av en marknad. I kulturkonsumtionsmönster ser vi tydligt att vi fortfarande har väldigt stora klyftor i vårt land mellan individer, mellan grupper och mellan stad och land. I det borgerligt styrda Nacka ska nu biblioteken ut på entreprenad. Enligt borgerligheten i Nacka ska detta leda till att det blir mer poppis att gå på bibblan. Frågor som vi ställer oss är dock: Hur går det med fjärrlånen? Hur går det med bokinköpen? Vem äger böckerna? Kan det leda till ett litet avtal med Bonniers men inte med Norstedts? Kan det leda till att det är lätt att låna Camilla Läckberg men svårare att låna Torgny Lindgren? Kan en entreprenör göra som Apple gör med läsplattorna - censurera vad folk ska få läsa? Vem är det som bestämmer bibliotekets innehåll när biblioteket har lagts ut på entreprenad? Biblioteken tillhör ett av det allra viktigaste och finaste av alla offentliga rum, och de offentliga rummen blir allt färre. Jag säger som Jonas Thente i DN i går: "När det gäller våra bibliotek så skall privatiseringsivrarna hålla sina skitiga små fingrar därifrån." Vart tar själva infrastrukturen för det fria ordet vägen? Vi Socialdemokrater kommer alltid att stå upp och slåss för kulturens oberoende och den konstnärliga friheten, liksom för människans rätt att fritt välja vad man vill se, höra och uppleva samt vad man vill välja bort. Det är bara så vi kan säga att vi lever i ett fritt och öppet land. Inget terrordåd ska kunna stoppa rätten till de fyra friheterna, men det kan uppmana oss att jobba med en femte frihet, nämligen frihet från rädsla. Kulturpolitiken under alliansregeringen präglas av en passivitet. Det är få nyheter och få visioner. Kulturskaparnas villkor har försämrats kraftigt. De fria entréerna på statliga museer har tagits bort, liksom Accessprojektet. Vi tror på kreativitet. Vi tror på ett kulturliv som både underhåller, ifrågasätter och ställer saker på sin spets. Livet, Sverige och samhället blir roligare då. Framför allt präglas regeringens politik, som på så många andra områden, av väldigt mycket slarv och hafsverk. Senaste exemplet i raden är väl den nya Musikplattformen, som vi när vi tillträdde i oktober fick höra skulle träda i kraft den 1 januari. Vad hände nu i december? Det blir ingen musikplattform den 1 januari, utan den kommer lite senare. Det var inte genomtänkt. Hade man lyssnat på remissinstanserna hade det inte behövt bli så här. Kommer man att göra det nu? Tja, jag tillåter mig att tvivla. Regeringens melodi tycks vara learning by doing, men det blir väldigt slitsamt för dem som ska gå på den där vägen under regeringens experimenterande. Att införa koffertmodellen utan att tillföra en enda liten resurs är ett annat exempel som får mig att tänka på den där sketchen där Peter Dalle kommer inspringande med nya idéer och nya kartor. Sedan får han en motfråga och kan inte svara på den, för han hade inte tänkt färdigt. Risken med koffertmodellen är nu att en lovvärd reform kommer av sig eftersom den inte uppfattas som en reform som tillför något utan för en del snarare tvärtom. Ytterligare ett exempel är digitaliseringsvågen. Det är för oss obegripligt hur regeringen tycker att man har råd och tid att vänta på att jobba hårdare med digitaliseringen av våra biografer och offentliga lokaler. Det blir enklare och smartare att sprida såväl film som konserter och teaterupplevelser i hela landet. Denna saktfärdighet och tröghet bidrar till att klyftorna ytterligare ökar mellan stad och land. En del får bra saker på marknadens villkor, och andra blir helt utan. Det var inte så det skulle bli. Kulturen ska vara en allemansrätt. Herr talman! Det är så tydligt och så uppenbart för oss socialdemokrater att Sverige behöver ett kulturlyft, och man behöver en kulturmiljard. Jag vill avslutningsvis nämna några områden där vi vill satsa de 94 miljoner som det här året hade skilt sig i budget om vårt budgetförslag hade vunnit gehör. Vi tror att arrangörsföreningarna har jättestor betydelse för det svenska kulturlivet. De insatser som utförs av eldsjälar innebär också att verksamheter bedrivs med ekonomisk effektivitet. Vi hade därför velat se en utökning av arrangörsstödet. Det hade varit ytterligare ett steg på vägen mot en kulturell allemansrätt där man ute i landet, i samhällen och byar, också får tillgång till teaterupplevelser, konserter och så vidare. Vi hade velat utöka stödet till inköp av offentlig konst. Detta är inte bara ett bra tillfälle att ge konstnärer arbete, utan det bidrar också till att konst blir en naturlig del av det offentliga rummet. Den får gärna både behaga och störa, beröra och irritera. Det är helt okej. Också projektet Konst åt alla, som möjliggjorde inköp på samlingslokalhållande organisationer - bygdegårdarna, Folkets hus och så vidare - är borta. Det hade varit bra om det hade funnits. Vi har pengar till det. Framför allt: Fri entré-reformen är en så viktig symbol för att alla människor som finns i Sverige faktiskt har rätt att se och uppleva det vi gemensamt äger, nämligen vårt kulturarv, våra minnen och den dagskultur som finns och beskrivs på våra museer. Vi instämmer i regeringens bedömning att Statens museer för världskultur i likhet med Forum för levande historia är en viktig resurs för arbetet med att främja interkulturellt utbyte, demokrati och mänskliga rättigheter i vårt land. Därför är det märkligt att det inte tillförs resurser när en beställning från regeringen ändå görs. Kampen mot främlingsfientlighet är ett av kulturpolitikens viktigaste uppdrag framöver. Här kan också folkbildningen vara en ovärderlig resurs. Herr talman! Med detta står jag naturligtvis bakom samtliga reservationer och våra särskilda yttranden, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservationerna 1 och 4. I detta anförande instämde Isak From och Peter Johnsson (båda S).

Herr talman! För oss inom Miljöpartiet de gröna är ett rikt och mångfasetterat kulturliv en av nycklarna till mänsklig livskraft. Vi tror att det finns skaparkraft i varje människa. En grundtanke i den gröna ideologin är att ge varje människa möjlighet att utveckla sina förmågor och att få uttrycka sig fritt. I den grundläggande friheten ligger en välståndsskapande kraft. Vi menar att alla människor i ett demokratiskt samhälle måste ges förutsättning att använda den skaparkraften. Ett starkt och mångfasetterat kulturliv är därför ett mål i sig. Kulturen ska vara dynamisk och ifrågasättande. Frihet är garantin för ett levande kulturliv. Kulturen är en del av välfärden och demokratin, och därför måste samhället skapa förutsättningar för ett rikt kulturliv. Dessa förutsättningar måste skapas i nuet, i den verklighet vi har omkring oss i dag, inte i en verklighet som har passerat som fanns en gång i tiden. Kulturen för oss gröna utgör en brygga mellan människor, mellan länder, mellan religioner, mellan värderingar. Kulturen är kittet i samhället, den fogmassa som rinner mellan stenarna och som gör oss till människor som är tillsammans, inte stänger ute varandra. Vi tror på kultur som fri, som ifrågasättande, som igångsättande av tankar och processer, som något tillåtande. Vi tror också på kulturen som kraft för en rent ekonomisk utveckling, som en ren utvecklingsbransch som kan skapa positivitet på lång och kort sikt. Inom kulturområdet finns en obegränsad möjlighet för det kreativa. Men det finns självklart en verklighet även när man ägnar sig åt kultur. Alla behöver vi leva, och alla behöver vi betala våra räkningar, äta och bo. Arbetslösheten inom kultursektorn är högre än inom många andra områden, samtidigt är anställnings- och arbetsvillkoren sämre än bland många andra. Detta är frågor som självklart inte löses enkelt, men samtidigt är det även en utmaning som politiken ska hantera. Inom det här området vet vi alla att sista ordet inte är sagt. Dagens debatt handlar väldigt mycket om regeringens kulturpolitik och den gemensamma politik som vi rödgröna tillsammans gick ut och lovade väljarna att driva. Om valresultatet hade varit annorlunda hade vi haft en annan regering, en rödgrön regering. Men väljarna gjorde sitt val som innebar att Sverige fick en moderatstyrd regering ytterligare ett tag. Regeringens kulturpolitik är inte helt enkel att greppa. Jag ser att man flyttar om en del av pengarna genom bland annat den reform som kallas för koffertmodellen. Inför den omställningen gissar jag att man har debatterat den här frågan flera gånger. Detta ska nu följas upp. Vi hör redan ett missnöje om resurstilldelning, och man ser svårigheter. Verkligheten får ges en chans, och vi får alldeles säkert tillfälle att återkomma och i denna kammare debattera denna stora förändrig och dess effekter. Jag läste Kulturrådets remissvar där man framhåller att när det här lämnas över på regional nivå skulle man behöva en konsekvensanalys. Staten kan inte abdikera från en så viktig del av den nationella kulturpolitiken, skriver man i remissvaret. Från det gröna och det röda hållet har vi i dagens gemensamma förslag lyft fram flera områden inom den budget som spänner över kulturen. Vi har en högre ambition än regeringen inom kulturområdet, en ambition om kulturens roll och satsningar. Vi ser behovet av en miljardsatsning på kulturen. Vi har kommit att kalla den för ett kulturlyft, något som är mycket viktigt. En del i det lyftet är museernas fri entré-reform. Det var en reform som är svår att benämna som annat än en succé. I grunden det handlar om att öka tillgängligheten för alla. Att få ta del av kulturarv och konst på de statliga museerna utan avgift skapar möjligheter för många fler människor att göra det där besöket som har en prislapp. En prislapp är alltid ett hinder, en spärr för den som upplever sig inte riktigt ha råd. Tillgänglighet är ett viktigt nyckelord i dagens samhälle. Att utgå från att alla människor är lika leder inte till förståelse och tillgänglighet. Det är också därför vi från Miljöpartiets sida har lyft fram frågan om möjlighet till en rättvis information och stärkt stöd till bland annat tolkutbildningar. Vi tar i det rödgröna laget upp den viktiga frågan om digitaliseringen av biograferna, om accessprogrammet och digitala bibliotek. Vi har en reservation i detta betänkande som tar upp frågan om populärkulturcentrum - ett sätt att möta och ta till vara modernare kulturyttringar, kan man nog säga - där även dataspel, serietecknande, film och musik och annan samtida kultur kan fångas upp och tillgängliggöras med utställningar från olika samlingar. Det finns en hel del av det regeringen genomför som är eller kan bli bra, men det finns också många frågor som är obesvarade. Koffertmodellen, som jag tidigare nämnde, är en sådan reform som vi säkert kommer att få återkomma till och analysera vad som händer och pågår. Jag hoppas att det ska bli bra. Det som hände i Sverige för övrigt var att folk röstade fram ett nytt parti till Sveriges riksdag. För mig och många andra som bor och lever här i det här landet Sverige låter denna politik som väldigt underlig, en politik där man vill utestänga och utesluta människor från möjligheten att vara delaktiga och ingå. Det skapar inte trygghet, det skapar skillnader och det söndrar. Det öppnar inte för tolerans, utan det stänger dörren för vissa. Att inte välja att satsa på mångkultur, på den fria och den lite svårare delen av kulturen, att vilja fasa ut stödet till världskultur, till mångkultur, kan inte vara bra. Det kan inte leda till ökad förståelse. Jag skulle vilja avsluta med en dikt från en svensk person som heter Hjalmar Gullberg och som levde mellan 1898 och 1961. Den handlar om människors möte. Jag läste dikten ofta som barn eftersom den var uppsatt på en vägg hos en av mina vänner, och jag besökte begripa vad den sade. Ni får försöka: Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så. Avslutningsvis: Jag ställer mig bakom Miljöpartiets reservationer men yrkar här bifall till reservationerna 1 och 4.

Herr talman! Sverigedemokraterna har i år för första gången fått lämna ett eget förslag till budet för utgiftsområde 17 i statsbudgeten. Vår ambition är att få till stånd en genomgripande förändring av den hittillsvarande kulturpolitiken, och därför skiljer sig vårt förslag på det kulturpolitiska området från de övriga partiernas på flera avgörande sätt. Den röda tråden i vårt förslag är att omfördela resurser från verksamheter som syftar till att stärka det mångkulturella samhällsexperimentet till förstärkande av det svenska kulturarvet i stället. Det är denna tydliga prioritering som givit upphov till den uppmärksamhet och de upprörda känslor som vårt budgetförslag har omgärdats av. Mycket har sagts och skrivits från våra motståndare om denna huvudsakliga prioritering. Min uppfattning är att det mesta av det har varit felaktigt. Därför tänkte jag ägna det här anförandet åt att klargöra grunden till varför vi vill dra in stödet för den mångkulturella verksamheten och varför vi i stället vill satsa på det traditionella svenska kulturarvet. Mångkultur är en idé som har sina rötter i en kommunistisk tankevärld där syftet är att bryta ned naturliga kollektiv och traditionella gemenskaper. År 1975 bestämde sig Sverige för att bli en mångkulturell stat. Tanken var då att vi skulle frångå den tidigare ordningen där det förväntades att invandrare som kom till det här landet skulle försöka bli svenska, anpassa sig till den svenska kulturen och till svenska seder och bruk. I stället skulle vi jämställa alla kulturer inom Sverige. Det skulle inte längre finnas någon överordnad majoritetskultur. Staten skulle också aktivt arbeta för att invandrare som kom till Sverige skulle behålla sin gamla kultur och sin gamla identitet. Förhoppningen var att det så småningom skulle leda till att vi alla skulle blandas i en gemensam mångkultur, en så kallad smältdegel, där vi skulle leva våra dagar i harmoni och lycka. Tyvärr blev det inte så, och det hade inte blivit så på andra ställen där man redan hade försökt med den här politiken. Det vi i stället fick var segregation, rotlöshet och motsättningar. Om jag i den här talarstolen för 20 år sedan hade sagt att 2010 kommer vi att se etniska enklaver i varje stor och mellanstor svensk stad. Vi kommer att få se upplopp och massbränder. Vi kommer att få se att polis och brandkår attackeras och inte längre vågar rycka ut till vissa stadsdelar. Vi kommer att få se 70 000 ungdomar som lever under hedersrelaterat förtryck. Vi kommer att få se hur svenska judar, som har bott här i århundraden, tvingas fly från Sveriges tredje största stad på grund av etniska motsättningar. Vi kommer att få se en svensk medborgare som mitt i julhandeln spränger sig i luften för att befrämja islams heliga krig mot västvärlden. Då skulle förmodligen ingen av er ha trott mig, och ni skulle ha kallat mig för olyckskorp och rasist. Men där är vi alltså i dag. Det är inte bara den observerbara utvecklingen i Sverige som talar för att det mångkulturella experimentet är en dålig idé. Även den internationella forskningen pekar alltmer entydigt på att det här experimentet är ett hot, inte bara mot lag och ordning, ekonomisk tillväxt och kvinnors rättigheter. Det är också ett hot mot de basfundament som vårt samhälle bygger på. Det är ett hot mot den sociala tilliten, mot den sociala sammanhållningen, mot välfärdsstaten och i förlängningen också mot demokratin. År 2001 publicerade ekonomiprofessorerna Matthew och Dora Costa en metaanalys som sammanfattade 15 forskningsrapporter som alla kommit till slutsatsen att mångkulturella samhällen skapar lägre nivåer av socialt kapital och solidaritet mellan medborgarna. Och det är just det sociala kapitalet och solidariteten som är grundläggande för att ett samhälle ska fungera. Det är smörjmedlet och kittet i vårt samhälle. Det är också på detta som den svenska välfärdsstaten, folkhemstanken, vilar. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de som har mer ska vara beredda att dela med sig till dem som har mindre, så att vi ska kunna hålla ihop samhället. Allt fler forskare världen över menar att det finns en inneboende konflikt mellan mångkulturalism och en välfärdsstat enligt nordisk modell. Vernon Bogdanor, som är professor vid Oxforduniversitet och en av Storbritanniens främsta statsvetare, uttryckte sig i Dagens Nyheter 2003 på följande sätt: Det går att hävda att känslan av samhörighet beror på hur homogent ett samhälle är. En hög invandringsnivå kan då hota den samhörighetskänsla på vilken välfärdsstaten vilar. År 2007 släppte Harvardprofessorn Robert D. Putnam en av de mest omfattande statsvetenskapliga studier som har gjorts. Han är själv en anhängare av mångkultur och väntade i flera år med att publicera sina resultat, därför att han ansåg att de var så nedslående. Men de visade att i mångkulturella samhällen litar människor mindre på varandra. De visar mindre solidaritet med varandra. De engagerar sig mindre i varandras öden. De umgås mindre med sina grannar. De är mindre aktiva i samhällslivet. Det här hotar fundamentet för den svenska välfärdsstaten. Den norske statsvetarprofessorn Öivind Österud har vid flera tillfällen lyft fram hur oerhört betydelsefull den gemensamma identiteten har varit för framväxten av demokrati. Demokratin är intimt förknippad med nationalstaten. Den politik som nu förs syftar till att erodera nationalstaten och den gemensamma identiteten. Ingen vet längre vart vi är på väg. Smältdegelsteorin har förkastats för länge sedan, och ingen vet längre vad som är slutmålet med det här experimentet. Det enda vi vet är att vi ska bort från det gamla, bort från det Sverige som har varit ett av de mest lyckade samhällsbyggena i världshistorien. Nuvarande situation och den politik som bedrivs skulle kunna jämföras med att man från en sjukhuslednings sida började ge en helt frisk patient väldigt starka mediciner som inte fungerat på andra patienter utan till och med skadat dem. Man fortsätter att ge medicinen, trots att man ser att personen blir sjuk och trots att flera medicinska experter säger att det i förlängningen till och med kan leda till att patienten dör, och man ökar dosen ständigt. Det är den situationen vi befinner oss i nu. Det är uppenbart att någonting måste göras. Om vi ska kunna bevara de goda aspekterna av vårt samhälle, som har varit så lyckosamt under de senaste decennierna, måste vi byta inriktning på politiken. Sverigedemokraterna vill återuppbygga den gemensamma identiteten i samhället. Där ser vi kulturpolitiken som en viktig del i det arbete som kommer att krävas för att återskapa gemenskap och stabilitet i Sverige. Som en del av lösningen vill vi satsa på att stärka, bevara och levandegöra det svenska kulturarvet i större utsträckning än vad som görs i dag. Kulturarvet har naturligtvis ett egenvärde genom de skönhetsvärden och den estetik som det står för. Det finns många anledningar att satsa på kulturarvet. Vi ser hot i form av miljöförstöring. Vi ser hur en brottslighet som går ut på att stjäla våra kulturskatter har blivit vanligare. Vi behöver anpassa kulturarvspolitiken till nya tider, ny teknik och till nya generationer. Att värna om kulturarvet är också att visa respekt mot tidigare generationer, att minnas vad de har åstadkommit. Den absolut viktigaste aspekten menar vi är att lyfta fram kulturarvet som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman och hålla ihop. Precis som Tina Ehn skulle jag vilja avsluta mitt anförande med ett citat. Jag skulle vilja citera Vilhelm Moberg ur hans skrift Svensk strävan : "Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss."

Herr talman! Det är egentligen svårt att veta var jag ska börja, men jag kan börja med någonting som ligger i närtid. Förra veckan besökte Mattias Karlsson, jag och de andra kollegerna i utskottet Nationalmuseum, den institution som Sverigedemokraterna säger sig vilja öka resurserna till. Vad var det vi hörde på Nationalmuseum? Jo, det var om vikten av internationalisering. Vad var det vi såg på Nationalmuseum? Jo, det var en utställning till minne av att vi för 200 år sedan importerade en kung. Vi har ett invandrat kungahus. Min fråga blir då till SD: Ska vi avskaffa kungahuset därför att det ju inte är svenskt? Jag kan också ta mig själv som exempel. Min nationalrätt heter motti. Jag svär på att du inte hittar den på en enda restaurang här i Stockholm. Jag har sökt i svenskt visarkiv efter visorna som min pappa sjöng för mig när jag var liten. De finns inte där. De är nämligen norska. Bergen, sjöarna och myrarna runt omkring har namn som över huvud taget inte klingar svenskt, som Hajgakompo, Hajgosolefti och Honkaniemi, otroligt vackra ord och otroligt viktiga för mitt rotsystem. Men kom inte och säg att de är svenska! I min hemby minskade befolkningen med en tredjedel i slutet av 1800-talet. Människor emigrerade till USA, för annars hade de förmodligen svultit ihjäl. Vad gjorde de där? De skapade sig en ny framtid. Vad tog de med sig? De tog med sig ortnamnen, visorna och orden och använde dem som näring för att skapa sig en ny tillvaro. De blev företagsamma, arbetsamma och skapade nya möjligheter i ett nytt land. Vad hade hänt om det hade funnits någon i USA som agerat, tänkt och gjort som Sverigedemokraterna nu gör i Sveriges riksdag? Det är för mig och Socialdemokraterna en fullständigt obegriplig och hemsk politik som inte på något sätt handlar om demokratiska värden.

Herr talman! Det är inte Sverigedemokraterna som vill avskaffa kungahuset utan Socialdemokraterna. Tyvärr har ni inte haft modet att stå för detta trots att det finns inskrivet i ert partiprogram. Att vi har haft en samvaro och ett utbyte med våra nordiska grannländer och andra folk som har funnits nära oss genom århundradena på ett naturligt organiskt sätt och att det har satt spår i vårt land är fullständigt naturligt. Men att jämföra det med en massinvandring och en mångkulturell politik som styrs uppifrån där vi får in värderingar och kulturer som vi inte har haft större beröringspunkter med och som ligger långt ifrån oss är att inte kunna se nyanser. Man måste göra skillnad på att raka sig och att skära av sig huvudet. Socialdemokraterna talar om att hålla samman Sverige, men i praktiken splittrar man Sverige och eroderar grunden för den välfärdsstat man en gång var med och bygga upp. Det är sorgligt att se.

Herr talman! Ett land hålls ihop genom att man visar tillit till människors vilja och förmåga att stärka självkänslan och självbilden. Där är kulturen viktig. Det gör också att man är beredd att öppna sig för en framtid. Det ni gör är att skapa rädsla och skillnad på vi och de på ett sätt som är fullständigt oanständigt i ett demokratiskt samhälle. Jag tror att Sverigedemokraterna får problem att fira jul. Jag har förstått att det är en viktig högtid för er. Men hur firar man jul? Det blir ingen risgrynsgröt, för ris odlas inte i Sverige. Det blir ingen tomte, för den kommer antingen från Turkiet eller från Finland beroende på om det är den röda tjocka eller den smala grå. Det blir inte heller någon Lucia, för hon kommer ju från Sicilien. Jag skulle kunna rada upp miljoner exempel på det fullständigt omöjliga i rätten att bestämma vad som är någons kultur och någons självbild och att stänga ute det som är kultur. Det måste vara varje människas rättighet att själv avgöra det. Det kan aldrig ett politiskt parti i världen ställa sig över eftersom man då ställer sig över de mänskliga fri- och rättigheterna som finns i vår grundlag och som jag innerligt hoppas att vi alla andra alltid slåss för.

Herr talman! Vi sverigedemokrater har aldrig sagt att saker måste ha sitt ursprung i Sverige sedan hedenhös för att kunna räknas till svensk kultur. Det kan mycket väl vara så att det kommer kulturimpulser utifrån som det svenska folket väljer att frivilligt ta till sig och som genom en organisk process blir en del av den svenska kulturen och färgas och formas av den svenska kulturen. Det svenska luciafirandet är ett utmärkt exempel på det. Jag tror inte att en sicilianare skulle känna igen särskilt mycket i ett svenskt luciatåg. Det är ni som skapar ett vi och de genom er mångkulturella kalla segregationspolitik. Ni säger till människor att de ska vara som de alltid har varit, att de alltid ska vara invandrare. Vi vill inkludera invandrarna i den svenska gemenskapen och skapa en gemensam identitet. Ni subventionerar med miljarder i skattemedel varje år en politik som går ut på att tala om för invandrare redan när de är barn och trots att de är födda här att de inte är svenskar, att de har en annan kultur, en annan historia och ett annat språk som ni med alla medel ska hjälpa dem att behålla.

Herr talman! Det är en spännande debatt, och det är svårt att veta var man ska börja. Jag håller med Berit Högman om det. Vill inte Sverigedemokraterna minska motsättningarna i samhället? Jag har inte hört att ni inte skulle vilja det. Om ni vill minska motsättningarna i samhället, varför vill ni då inte att människor som har en annan identitet ska kunna få se att det finns världskultur och mångkultur i Sverige?

Herr talman! Det som vi tycker är viktigast är att människor med ett annat ursprung får se att det finns en svensk kultur. De har inte kommit till ett vakuum utan till en gammal nation med en anrik historia och kultur som vi sätter värde på. Hur ska vi kunna förvänta oss att andra människor sätter värde på vår kultur om vi inte själva gör det utan ständigt förnekar den och säger att den är töntig, tråkig och inget värd? Det är den politik Miljöpartiet varit med om att driva. Man har spottat på det svenska, nedvärderat det och i stället alltid lyft fram det som kommer utifrån. Det är alltid bättre och mycket mer värt, och det är det man ska satsa på. Jag tycker att det är fullständigt naturligt att vi i ett läge där kulturpolitiken kan spela en viktig roll för sammanhållningen och stabiliteten i samhället primärt satsar på det svenska kulturarvet och låter andra länder ta ansvar för att bevara sitt kulturarv. Självklart ska det finnas inslag av internationellt utbyte. Självklart kommer det även med en sverigedemokratisk kulturpolitik finnas inslag av kulturyttringar från andra länder. Men att prioritera det så starkt som Tina Ehn och hennes kolleger i riksdagen vill göra motsätter vi oss.

Herr talman! Intressant att bli påhoppad för att man inte vill värna den svenska kulturen. Det är hur som helst helt fel. Jag har stor respekt för att Sverigedemokraterna tycker att den svenska kulturen är viktig. Det får ni gärna tycka. Själv tycker jag om att dansa schottis med turer, och jag äter gärna blodplättar, kalvsylta och pitepalt. Jag lyssnar på folkmusik och tycker det är spännande. Jag har en bakgrund i det svenska jordbruket, och jag har jobbat i det svenska kulturlandskapet. Det finns mycket som är viktigt. Vad jag inte förstår är när ni talar om människors rätt till identitet. Hur ska vi kunna stå upp för människor som kommer hit och deras rätt till identitet när ni vill ta bort den och förståelsen mellan identiteter? Mitt skärp är från Cuzco i Anderna i Peru. Där besökte jag en textilskola där man växtfärgar. Eftersom jag har växtfärgat i Sverige var det lätt att kommunicera. Att utbyta kulturer och förstå varandras olika sätt att hantera kultur är intressant och jätteviktigt för att skapa förståelse. Men ni vill tvärtemot dra ned på världskulturen, mångkulturen och förståelsen mellan kulturerna. Det rimmar illa med det ni säger.

Herr talman! Det Tina Ehn och många andra inte verkar förstå är att det finns ett samband mellan kultur, i bemärkelsen ganska harmlösa seder, bruk och traditioner, och identitet och därmed också grundläggande normer och värderingar. Det är för att man betraktar sig själv som tillhörande en annan nationalitet än den svenska som man börjar sympatisera med religiösa strömningar i Mellanöstern, till exempel, vilket leder till problem. Hur många generationer ska den mångkulturella politiken fortsätta? Ska vi fortsätta säga till fjärde och femte generationens invandrare att de har en annan kultur, en annan historia, ett annat språk och en annan bakgrund och att vi ska satsa på att stärka den sidan? Hur ska vi då kunna kompromissa? Var ska vi möta de kulturer som svenskar har svårt att samexistera med? Ska vi säga att det är tillåtet att slå frun varannan dag för att inte förarga fundamentalistiska muslimer? Vi måste se att kultur är något mycket mer allvarligt och grundläggande än bara danser, mat och växtfärgning. Det handlar om grundläggande normer och värderingar och syn på samhälle, demokrati och mänskliga rättigheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4 som vi har tillsammans med våra rödgröna vänner. Kära medmänniskor och meningsmotståndare! I begynnelsen var ordet - det var ett enda ord. Sedan blev det en massa språk. Då blev det både roligare och svårare. Ett av de få ord som vi har inympat i engelskan är det vackra ordet window som våra förfäder, de ömsinta vikingarna, präntade in. Det var ordet vindauga - vindens öga, en glugg i väggen, en glugg i taket så att det skulle sippra in lite ljus. Strax fick vi ett ord från latinet, nämligen fenestra som betyder fönster. Då har vi glas och släpper in mer ljus i vårt hus och allt blir lättare att se och det blir lättare att andas. Förr pratade vi om de sköna konsterna. Det var litteraturen, musiken, teatern och konsten - punkt slut. Nu är det inte så längre. Nu har blivit nyss, och det går väldigt snabbt i den digitalt förbiflimrande samtiden. Det är konst, kultur och pengar - vi lever i siffrornas tid där pengar är makt och där ekonomin har ersatt religion, utopi, filosofi, ideologi - ja rubbet. Det är på ekonomismens altare som våra humanistiska värderingar kan offras i lönsamhetens namn. Konstnärerna kan inte längre bara hänge sig åt skapande och kreativitet. De måste minst lika mycket verka som företagare och entreprenörer på en marknad där den ekonomiska framgången blir ett mått på konstnärskapet. Herr talman! I detta marknadsspel förvandlas också vi medborgare till kunder. I stället för att vara medagerande blir vi reducerade till skattebetalare. Just skattesänkningen har vår kulturminister åberopat som en avgörande insats för kulturen. I stället för fri entré på statliga museer för alla besökare blev det sänkta skatter, mest för dem som tjänar mest förstås. Vänsterpartiet ser som sin uppgift att värna om kulturen i det som vi vill beskriva som världens bästa välfärd. I vårt kulturprogram Kulturkompassen presenterar vi vår syn på konst och kultur. Vi vill med kraft hävda att kulturen är en omistlig del i det demokratibygge som aldrig får sluta och som måste värnas och byggas dag för dag. Kulturen ska också värna människans lika värde, människans rätt till egna uttryck och bidra till att Sverige kan bli det annorlundaland där vi alla kan leva tillsammans - vi som känner de djupt mänskliga sidorna och vi som ännu inte lärt känna dem. Samtidigt som konsten förmår bevara vårt kulturarv ska den i frihet kunna växa fritt, experimenterande utan vare sig statliga eller marknadsmässiga måttstockar. När det gäller kultur tycker jag personligen att det är viktigt med ett både-och-tänkande. Det ska vara både rimliga villkor för de professionellt arbetande konstnärerna och en stor tillgänglighet för folk i allmänhet att ta del av detta och berikas av de sköna - ibland inte fullt så sköna - konsterna. Det handlar även om att värna om den icke-etablerade kulturens verksamheter och uttryck, alltifrån ungdomlig hip hop i storstaden till glesbygdens dansbanor, eller, om ni så vill, både Moderna museets ibland svårtydda verk och den livskraftiga tradition som handens tysta kunskap uttrycker i såväl hård som mjuk slöjd. Vi ska göra en självklar satsning både på stora nationella institutioner som Operan, Dramaten, Moderna museet, Nationalmuseum och de andra och en lika självklar satsning på övriga Sveriges knutpunkter för kultur. Vi i Vänsterpartiet vill se till att det skapas en kulturlag där stat, landsting och kommun verkligen tar sitt ansvar för att kulturen fördelas rättvist över hela landet till alla människor för vilka endast det bästa är gott nog. Givetvis är kulturlivet också en spegelbild av dagens samhälle, på gott och ont, med de orättvisor och det förtryck som finns i världen och i vårt eget land. Några har tillgång till uttryck, andra förvisas till avtryck. Det räcker med att se på det offentliga rummet. De som besitter kapital kan köpa sig en reklamplats. De som inte har pengar lämnar avtryck i graffiti eller mer eller mindre illegal gatukonst. Herr talman! Jag har alltid betraktat världen som min hembygd, även om min geografiska utgångspunkt är en liten by i norra Värmland. Jag betraktar mig som värmlänning, svensk, nordbo och världsmedborgare. Den fiol som får symbolisera mitt kulturarv har flera strängar. En sträng bär prägel av de blånande bergen som de finska invandrarna från Savolax såg också på sin tid, på Karl IX:s tid. En sträng är sotig som städet i smedjan där vallonerna lärde oss något om järnhanteringens hårda konst. En sträng kan berätta något om livet i Kristiania dit många värmlänningar arbetsinvandrade innan staden döptes till Oslo. En sträng är stämd i den vind som resandefolket lärde känna in på bara huden. Herr talman! Strängarna på min fiol har hämtat näring från många väderstreck. Den musik som strömmar ur dem tillhör alla. Nu vill jag återvända till vindögat, gluggen i väggen på vårt gamla pörte. Är det verkligen så lite ljus vi törs släppa in i vårt svenska hus? Jag vill ha ett stort och öppet ljusinsläpp i vårt samhälle, ett fönster varifrån man kan orientera sig i världen. Jag har en fråga till Mattias Karlsson: Kan ni sverigedemokrater ge exempel på några yttringar inom kulturområdet med otvetydigt utrikiska rötter som ni ändå vill acceptera? Före valet enades Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna om den mest ambitiösa satsningen på kultur i modern tid. Vi ville ge 1 miljard för att stärka kulturens plats i dagens Sverige. Vi lever ej av bröd allenast, också själen måste få sin näring. Kulturen behövs, och den måste få kosta.

Fru talman! Bengt Berg ställde en fråga till mig. Vi är fullt medvetna om att en stor del av det som vi i dag betraktar som svenskt från början har fått impulser utifrån. Det är en väsentlig skillnad mellan hur det var tidigare och hur det har varit de senaste decennierna. Tidigare valde svenska folket självt vilka kulturimpulser man ville ta till sig och i vilken omfattning och takt man ville göra det. I dag styrs den utvecklingen till stora delar av staten. Det har fått förödande konsekvenser. Det är de konsekvenserna som vi vänder oss emot och försöker göra något åt. Vi försöker vara en del av lösningen, ni är fortfarande en del av problemet.

Fru talman! Jag tror att det är mänskligheten som är problemet i det här fallet. Det som är mest naturligt, om man tittar i historieboken och betraktar jordgloben, är att människor har rört sig över jorden i alla kulturer och generationer. Se på det stora landet i väster! Tänk om en ännu levande indianhövding skulle ställa sig upp och säga: Här har ni inget att göra. Man kan säga mycket om tillvaron och det sociala livet i USA, men det är i alla fall ett land där många olika sorters människor har förmått att bygga ett samhälle. Detta är alltså helt absurt. När man diskuterar med er sverigedemokrater tar ni upp självklara saker som ingen av oss som är kritiska till er invandrarfientlighet har sagt något om. Mattias Karlsson, du har en partikollega i Filipstad som har motionerat om att vi ska behålla julfirandet. Det är en rafflande valparoll. Har ni risfält nere i Skåne, eller varifrån får ni riset till risgrynsgröten?

Fru talman! Detta var intressant. Det är inte varje dag man hör en vänsterpartist lyfta fram USA som ett föregångsland. Det är intressant att du tar upp indianhövdingen, Bengt Berg. Du kanske skulle fråga vad han tyckte om den utveckling som massimmigrationen till USA orsakade. Men framför allt är det så att USA inte har en sådan välfärdsstat som den som vi har i Sverige. Till exempel professor Alberto Alesina vid Harvard University har gjort en studie om hur det kan komma sig att storleken på välfärdsstaten är så mycket mindre i USA att så många fler hamnar utanför det sociala skyddsnätet. Hans slutsats är att det till största delen beror på att det i de europeiska länderna, som har ett starkare socialt skyddsnät, också finns en starkare gemensam identitet därför att det är den som utgör grunden för den välfärdsstat som du säger dig vilja värna om. Men jag tvivlar ibland på att ni verkligen inser hur hotad den faktiskt är med den politik som du förespråkar.

Fru talman! Då kan man verkligen fråga sig om problemet ligger i att vi har en välfärdsstat. Är det detta som är det stora problemet? Jag tycker att det är ett märkligt sätt att argumentera. Egentligen blir jag ganska nyfiken på hur ni tänker. När startade denna klocka då det som förut genom historiens tidsrymd har varit helt naturligt blev fel? Vi skulle då kunna säga: Här har du inte plats. Jag är övertygad om att det är många här i salen som betraktar världen som sin hembygd, och varje människa har faktiskt rätt att leva, verka och göra så gott man kan på detta jordklot. Du pratade förut om att de som kommer till Sverige inte ska komma till ett vakuum. Jag upplever att ert tänkande verkligen är ett vakuumförpackat tänkande. Det släpper inte in vare sig luft eller ljus utan ska bara bevara. Nu gäller det att vi inte öppnar paketet för då blir kaffet mögligt om tre år.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslagen i kulturutskottets betänkande 1 och avslag på samtliga motioner. Återigen har vi en budget för kulturen som innebär förstärkningar för fjärde året i rad. Det ska vi vara stolta över, framför allt när vi har tagit oss igenom en lågkonjunktur som är den värsta sedan 1930-talet, och vi har lyckats att inte bara freda utan också öka kulturens utrymme i politiken. Det är en viktig sak att komma ihåg när vi har en debatt där många gnäller över att satsningarna är för små. Vi kommer fortsatt att öka kulturens utrymme. Det kan också vara värt att påminna om hur vänsterregeringar i vårt land brukar hantera anslagen till kulturen i bistrare tider. Senast det hände fick kulturen kännas vid 11-procentiga nedskärningar från ett år till ett annat. Kulturministern vid den tiden hette Leif Pagrotsky. Det parti som i dag mest liknar Pagrotskys handlag då är Sverigedemokraterna som utan hänsyn till eventuella konsekvenser för verksamheterna kapar 50 miljoner där och 10 miljoner där. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kommer i sitt anförande att närmare redovisa innehållet i alliansregeringens förslag för budgeten 2011. Jag kommer att hålla mig till de särskilda yttranden och reservationer som finns. Fru talman! Egentligen skulle jag kunna sluta mitt anförande här, för det finns inget alternativ till det förslag som regeringen har lagt fram. Budgeten är på 12 miljarder kronor och De rödgröna föreslår ett ekonomiskt tillskott på 94 miljoner kronor och Sverigedemokraterna 200 miljoner kronor, och detta alltså på en budget på 12 miljarder. Det är inte mycket till alternativ. Det är inte särskilt kraftfullt med tanke på de anföranden som har hållits här tidigare. Jag tänker på Berit Högman och diskussionen om entreprenader på bibliotek som över huvud taget inte tas upp här. Då ska man komma ihåg att det som Berit Högman tar upp gäller Nacka där man har en diskussion i dag. Men man kan också ta upp en annan kommun som heter Hällefors, som hon kanske känner till lite bättre. Där är biblioteket utlagt på entreprenad på bokhandeln, och det har fungerat utomordentligt i tiotals år. Varför skulle det inte göra det i Nacka? I utskottets betänkande finns det fyra reservationer. Men ni som läser dem kan se att innehållet är tunt och kvaliteten inte särskilt bra. Inget av förslagen har en sådan detaljeringsgrad att det går att diskutera utformningen av alternativen. Man pratar från De rödgrönas sida om en miljardsatsning. Men var är pengarna? De finns inte. Berit Högman, Tina Ehn och Bengt Berg återanvänder de 94 miljonerna som man ändå har finansierat så många gånger att det inte kan finnas mycket bläck kvar på dessa sedlar. Ni hörde Berit Högman tala om arrangörsstödet, inköp av offentlig konst och inte minst fri entré. Ni som har varit med i kulturdebatten ett tag kanske kommer ihåg när man genomförde reformen om fri entré. Man tvingade museerna att sluta ta betalt. Det kostade närmare 100 miljoner kronor. Skulle det kosta mindre att åter kräva att man inte får ta betalt på museerna? Nej, det kostar 100 miljoner kronor. Då är alla andra satsningar borta. Berit Högman har i en intervju i Svenska Dagbladet sagt att man förutom detta med museerna skulle digitalisera småbiograferna. Varje digitaliseringsinvestering ligger på omkring 1 miljon kronor. Man vill fortsatt satsa på barnkultur och sysselsättning i kultursektorn. Men var är pengarna? Det finns inte någon finansiering för mer än reformen om fri entré. Om man vill värna kulturarvet och värna de unga förstår jag inte varför vuxna människor inte ska behöva betala entréavgift. Vi har ju bevarat den fria entrén för barn upp till 19 år för att vi tycker att det är viktigt. Låt människor själva avgöra detta. Det viktiga för oss i alliansregeringen är att barn och unga får tillgång till vårt kulturarv. Vi skulle verkligen vilja ha alternativ att diskutera. När det gäller er sverigedemokrater tycker jag att det vi nu fått fram är intressant. Eftersom det inte står i era motioner och inte i ert särskilda yttrande är det svårt att veta vad ni vill med er politik. Som jag tidigare sagt lyfter ni bort tiotals miljoner från verksamheterna utan att bry er om konsekvenserna. Jag tror att man med Sverigedemokraternas politik riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Man har ju ingen aning om vad konsekvenserna kommer att vara. Låt mig ta ett exempel. Med 25 miljoner kronor drar man ned på anslaget till litteratur och kulturtidskrifter. I det anslaget, fru talman, finns det viktiga arbetet med läsfrämjandet, ett arbete som syftar till att pojkar och flickor ska få en möjlighet att närma sig böckernas underbara värld och att på ett fantastiskt sätt ta till sig språket. Med Sverigedemokraternas neddragning riskeras detta viktiga arbete som det tagit lång tid att bygga upp och som vi vill fortsätta med. Jag vill ställa två frågor till Mattias Karlsson. I ert särskilda yttrande skriver partiet att vårt land präglas av "en gemensam svensk kultur". I sitt anförande nämnde Mattias Karlsson om en överordnad statskultur. Skulle vi kunna få en beskrivning av vad "en överordnad statskultur" är? Min andra fråga gäller det som står i det särskilda yttrandet om att man vill "återupprätta en gemensam nationell identitet". Ni skriver alltså "återupprätta". Till vilken tid ska vi återvända, och när hade Sverige den nationella identitet som ni vill återupprätta? (Applåder) I detta anförande instämde Ellen Juntti (M).

Fru talman! Jag blev apostroferad så många gånger att jag kände mig tvungen att begära replik. Jag uppskattar verkligen att Cecilia Magnusson uttrycker en vilja att diskutera. Det är också mycket bra att Cecilia Magnusson inser att hon i Sveriges riksdag företräder en minoritetsregering. Det finns således all anledning för oss att framöver ha diskussioner. Det som sades här har inte uttryckts lika starkt under utskottets behandling av regeringens proposition. Om Cecilia Magnusson tidigare hade valt att uttrycka det kunde vi säkert ha haft många kreativa diskussioner om användningen av 94 miljoner, även om Cecilia Magnusson inte tycker att 94 miljoner är mycket. Bara ett exempel igen: Det hade varit väldigt bra pengar att ha redan år 2011 till digitaliseringen av biografer. Det hade också varit en bra början på ett återinförande av fri entré på statliga museer. Det är början på en kulturmiljard. Människor är mer än vandrande plånböcker, upprepar jag. En person som är dig mer närstående än mig, PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet, uttryckte sig så häromveckan i Svenska Dagbladet. Skiljelinjen mellan oss blir så tydlig när Cecilia rycker på axlarna och frågar varför vuxna människor inte kan betala. Jo, vuxna människor kan betala. Det handlar om på vilket sätt vi betalar. Nu är det så att vuxna människor redan har betalat till det vi gemensamt äger, nämligen vårt kulturarv och våra statliga museer. Nationalmuseum exempelvis har nu resurser att visa bara 4 procent av sina samlingar. När ombyggnaden är klar kommer det procenttalet att vara ännu lägre. Det är väl ändå rimligt att det som svenska folket gemensamt också bärs av känslan att man faktiskt gör det, att man får uppleva det. Det är själva poängen.

Fru talman! Ja, jag uppskattar verkligen diskussionerna, Berit Högman, och hoppas att vi fortsättningsvis har ett bra diskussionsklimat i kulturutskottet. Vi har alla ett ansvar för att hålla på det. Ja, jag tycker faktiskt inte att vi ska styra människors kulturkonsumtion. Vi ska ge unga pojkar och flickor möjlighet att ha tillgång till vårt kulturarv. Men 19 av de statliga museer som Berit Högman och övriga i den rödgröna koalitionen värnar om ligger i Stockholm. Ska jag som göteborgare eller de som är från Hällefors eller från andra delar av landet subventionera stockholmarnas museibesök? Det tycker inte jag. Jag tycker att det är viktigt att museerna själva får avgöra om de ska ha fri entré eller inte. Det ska inte vi politiker styra över. Ett av de statliga museerna - ett museum som inte ligger i Stockholm - har nu när det är frivilligt valt att ha fri entré. Vi vill att museerna själva ska avgöra det. Jag är tacksam för att Berit Högman nämnde Nationalmuseum. Det är en skandalös misskötsel efter socialdemokratiskt vanstyre i tolv år. Det här museets renoveringsbehov är uppenbart, och det har negligerats under en mycket lång tid. Nu arbetar alliansregeringen på att bygga möjligheter till renovering. Det hade varit klädsamt om De rödgröna också hade haft pengar till den renoveringen.

Fru talman! Cecilia Magnussons hela argumentation faller redan från början. Den innebär att vi inte behöver någon gemensam kulturpolitik därför att var och en kan betala för sig, eller också kan det finansieras i varje landsända eller län. Men då är det en tidsfråga innan det återigen kostar pengar att låna böcker. Det kan också gälla någonting annat som är gemensamt drivet. Att anmäla sig till en studiecirkel blir tio gånger dyrare exempelvis. Särskilt med anledning av den debatt vi tidigare haft här trodde jag att vi ändå hade någon sorts gemensam värdegrund kring vad som är poängen med kulturpolitik, nämligen att göra den tillgänglig för människor. Vägen dit är inte att skilja mellan dem som har pengar och dem som inte har pengar. Vi måste ha fler idéer om hur vi tillgängliggör. Nu förstår jag att Cecilia Magnusson inte är intresserad av det utan tycker att det är helt okej att människor är vandrande plånböcker och att de mycket väl kan betala sina museibesök. Men då blir nästa steg att vi snart ska betala för boklånen. Därmed visar Moderaterna tydligt sitt ansikte. Jag är tacksam för att jag fick höra det i debatten här i dag.

Fru talman! Det är spännande att höra Berit Högmans argumentation. Eftersom Berit Högman inte har rätt till ytterligare replik kan jag inte nu ställa frågor till henne. Berit Högman sade att det åter kommer att kosta att låna böcker. Eftersom detta inlägg, fru talman, är det sista i vårt replikskifte undrar jag bara när det har kostat att låna böcker och vem som föreslagit något sådant. Det är inte en diskussion som det är seriöst att föra. Precis som företrädaren för Vänsterpartiet i sitt anförande här gav oss svar på frågan om vad Vänsterpartiets framtida politik kommer att vara hoppas jag på ett svar också om Socialdemokraternas framtida politik. Vi ser fram emot det tillfälle då ni socialdemokrater visar detta så att vi därmed har någonting att diskutera. De diskussionerna ser jag alltså fram emot.

Fru talman! Det var en strid ström av anklagelser och också, tycker jag, en del motsägelsefulla passager. Cecilia Magnusson säger att vi inte ska styra människors kulturkonsumtion. Hon anklagar mig för att vi vill dra ned på stödet till litteratur och kulturtidskrifter. Men är det inte med det stödet så att man, i stället för att låta människorna själva bestämma över sina köp av tidskrifter, lyfter fram vissa tidskrifter som mer värdefulla och som något som staten ska stödja? Om det nu är så att vi inte ska styra människors kulturkonsumtion undrar jag varför Moderaterna är så ivriga att fortsätta med den mångkulturella politik där man säger till kulturinstitutionerna att all verksamhet ska präglas av mångkulturella inslag och där man säger att vi ska ha mångkulturkonsulenter och Gud vet vad därför att människor måste ta del av mångkulturella utbudet. Ska vi styra människors kulturkonsumtion eller ska vi inte göra det? Den frågan skulle jag vilja ha ett svar på.

Fru talman! Nu hade ju jag ställt några frågor till Mattias Karlsson. Han valde att inte svara på dem, men det kanske han kan göra i sitt nästa inlägg. Det är möjligt att det finns motsägelser, men det beror på att det är svårt att läsa ut vad den sverigedemokratiska politiken är. Det är klargörande att vi nu får reda på det. Vi diskuterade museerna och att styra konsumtionen. Det är självklart, Mattias Karlsson, att vi säger att det ska vara fri entré för barn upp till 19 år för att de ska få del av kulturarvet. Det är jätteviktigt. Sedan ska människor själva välja om de vill gå på museer eller inte. Det är museerna som är de som ska avgöra om man kan ha avgiftsfritt eller inte. Världskulturmuseet i Göteborg, till exempel, är ett fantastiskt museum som visar kulturyttringar som både jag, Mattias Karlsson och alla andra kan ha stor nytta av. Bland annat har man haft en utställning om Peru och de fynd som man vid arkeologiska utgrävningar har hittat och fört till Sverige. Det pågår en diskussion om huruvida vi ska återföra dessa samlingar eller inte. Många människor har sökt sig till museet för att titta på det fantastiska kulturarv som detta är. Varför ska inte det få finnas? Människor tar av sina egna pengar för att betala för att se detta. Vad är det för fel på det?

Fru talman! Det är inte bara de som väljer att gå dit av egen fri vilja som betalar, utan alla skattebetalare betalar eftersom detta är ett museum som finansieras av staten. Det vet Cecilia också. Cecilia ställde ett antal frågor som egentligen liknade anklagelser i sitt anförande. Du anklagade oss bland annat för att ha en tunn politik och för att vilja satsa 200 miljoner mer än regeringen. Det var ju knappt någonting att orda om, tydligen. Men vi gör också ganska stora omfördelningar inom anslagen. Cecilia må tycka att vår kulturpolitik är tunn och att den innehåller för lite pengar. Men faktum är att vi har blåst liv och skapat nerv i den svenska kulturdebatten på ett sätt som ni har misslyckats med under flera decennier. Den borgerliga kulturpolitiken är sömnig och handlar till stora delar mest om att förvalta en tidigare socialistisk kulturpolitik. När det gäller frågan om statskultur sade jag aldrig statskultur, utan jag sade majoritetskultur. Du anklagar oss för att vilja bevara eller återskapa den. Jag undrar då: Vad är er lösning? Vad vill ni göra för att komma till rätta med rotlösheten, segregationen och de etniska motsättningarna? Ni har inga lösningar. Ni har bara mer av samma gamla verkningslösa medicin.

Fru talman! Jag vet inte var Mattias Karlsson var förra mandatperioden. Då tillsatte alliansregeringen den första kulturutredningen på 30 år. Det har sällan varit så mycket kulturdebatt som då. Det tillsattes till och med en parallell kulturutredning som initierades av kulturarbetare. Det diskuterades i koja och slott, kan jag garantera. Vår ambition är att förändra kulturpolitiken till någonting som gör att kulturen kommer ut till alla människor. De begrepp som ofta diskuteras, fin- och fulkultur, ska smälta samman. Kulturen ska ger mer verkan ut i samhället. Vi ska använda kulturen och kulturuttrycken både när det gäller integrationen och i sjukvården för att använda kulturens kraft i mycket större utsträckning. Vi har avsatt betydligt större medel för att just renovera vårt kulturarv och digitalisera det för att det ska bli tillgängligt. Om Mattias Karlsson hade gått igenom våra förslag och de åtgärder vi har vidtagit skulle han ha sett att stora förändringar har gjorts. Och ännu mer är på gång - lita på det!

Fru talman! När Maria Eleonora kom till Sverige från Brandenburg för att bli Gustav II Adolfs drottning tyckte hon att hennes nya land var väl kulturellt fattigt. Den nya drottningen initierade därför en hel del saker för att lyfta landet som kulturland. Hon tyckte inte att det passade en blivande stormakt i Europa att vara så kulturellt fattig. Hon gav uppdrag till musiker och konstnärer. Hon bidrog tillsammans med sin dotter Kristina till att Sverige fick förnyad kraft i teatertraditionen och så vidare. Allt detta finns väl beskrivet i Moa Matthis nyligen Augustbelönade bok. Sverige har sedan dess växt kraftigt kulturellt. Men det har gått i perioder. Ofta har det också skett i samtal med omvärlden. Om det är något som har varit tydligt för svensk kulturs utveckling har det varit just denna dialog med omvärlden. Däri ligger mycket av den styrka och kraft som har utvecklat Sverige till ett starkt kulturland. Just nu är vi ett förhållandevis starkt land. I debatten fokuserar man ofta på de brister som finns. Men vi ska komma ihåg att just nu ligger svenska musiker, svenska tonsättare och svenska musikproducenter i topp på många listor runt om i världen. Vi har författare som har bestseller såväl i USA som i Europa. Vi har dansare och sångare som har gjort succé i omvärlden. Vi har svensk film, som hyllas på galor runtom i världen. Jag tror att Maria Eleonora skulle ha varit mer positivt inställd till Sverige i dag om hon hade kommit just nu. Framtiden kräver av oss att vi lyfter fram positionerna ytterligare. Beslut som fattas nu kommer att avgöra Sveriges ställning framöver. Precis som Sverige under 1600-talet behövde mer av kultur och mer av bildning för att bli en europeisk stormakt behöver Sverige också nu, när vi möter globaliseringens utmaningar, mer av kultur och mer av bildning. Vi behöver använda kulturens kraft bättre. Vi måste själva också bli mer kreativa. Där kan vi också använda kulturen till att bättre förstå vår omvärld. I Jonathan Franzens hyllade bok Freedom , som har varit mycket omdiskuterad i USA det senaste året sägs det om en av huvudpersonerna att han saknade en övergripande berättelse i sitt liv. Hans liv handlade mer om att överleva och att hålla sig vid liv. Jag tror att författaren här fångade en viktig bild av vad det är att vara människa i en modern värld. Vi har så många nya möjligheter, livet är lite mer komplicerat och samhället är ständigt föränderligt. Samtidigt har vi lyckats befria oss från många av de gamla strukturer som hindrar människan men som också gav lite ordning åt livet. För att orientera sig i denna nya värld tror jag att människan behöver mer av bildning och mer av kultur. Det är redskap för att ta makten över sitt liv. Fru talman! Skickliga konstnärer är som forskare. De undersöker, de testar gränser och de visar saker som vi andra annars inte skulle se. De skapar på så sätt ny kunskap till oss om vårt samhälle och vad det är att vara människa i detta samhälle. Det handlar om att vi bildar oss och att vi vidgar våra vyer, att vi ökar vår förmåga att ta eget ansvar och ökar vår egen makt över vårt liv. Detta kulturperspektiv behöver bli ännu tydligare i Sverige framöver. Det blir viktigare i samhället. Därför måste också kulturen och kulturpolitiken ta större plats i samhället och i politiken. Det är också detta som är det övergripande temat i regeringens kulturpolitik: Kulturen ska ta större plats i samhället. I den budget som nu debatteras syns det bland annat genom utbyggnad av Skapande skola. För bara några timmar sedan kom en ny utvärdering av Skapande skola som visar att det är en väldigt lyckad satsning. Den förbättrar kunskapsresultaten och ökar kreativiteten och den gör också att arbetsmarknaden för professionella kulturutövare förbättras. I budgeten finns också nya initiativ för att stärka och lyfta fram design och form. En analysmyndighet ska studera kulturens effekter på samhället. Initiativ tas för en ny modell för fördelning av statligt stöd till regional kultur och så vidare. En annan viktig del i det förslag som riksdagen nu tar ställning till är tillsättandet av en ny bokutredning. Det är nu åter dags att se över situationen för kvalitetslitteratur, att förbättra författarnas situation och att fundera på hur läsfrämjandet kan bli mer effektivt. Det handlar om alltifrån att förbättra skolresultatet genom att fler elever läser bättre till att höja det samhälleliga samtalet. En särskild uppgift för den här utredningen tycker jag blir att fundera över hur klasskillnaderna när det gäller läsning kan minska, vilket Cecilia Magnusson tidigare var inne på. Vi kan se att det finns tydliga skillnader mellan olika grupper i samhället när det gäller hur man läser. Vi kan också se hur detta spiller vidare i ett kulturellt och socialt arv som dessutom får effekter på skolresultaten. Att vända denna trend är centralt för Sverige. Litteraturen hjälper oss också att förstå vårt samhälle och vår omvärld. Jag tycker att Mario Vargas Llosa fångade detta väl i sin Nobelföreläsning för någon vecka sedan när han konstaterade att när Emma Bovary sväljer arseniken eller när Anna Karenina kastar sig framför tåget ryser läsarna likadant vare sig de tillber Buddha, Konfucius, Kristus, Allah eller är agnostiker och om de så går klädda i kavaj och slips, chilaba, kimono eller knäbyxor. Detta är också en dag då vi granskar oppositionens alternativ. Jag blev själv mycket förvånad när jag läste Socialdemokraternas budgetalternativ. Det saknar all form av realism. Man kan möjligen vara snäll och säga att det består av magisk realism. Det är inget märkligt att ett oppositionsparti föreslår mer pengar. Just nu handlar det om några promille i ökade anslag. Det märkliga är vad man vill att dessa 94 miljoner kronor ska räcka till. Man lovar mer pengar till regionalisering, ett nytt populärkulturcentrum och fri entré som bara det kostar uppåt de 94 miljoner som finns totalt. Pengarna ska också räcka till ett accessprojekt för 60 miljoner kronor, ett ökat arrangörsstöd, inköp av offentlig konst, konst åt alla, digitalisering av biografer och därutöver har man på annat sätt lovat 100 miljoner kronor till svensk film. Man undrar hur detta ska rymmas inom 94 miljoner kronor. Jag tycker Berit Högman måste svara på frågan: Vad prioriterar ni högst? Allt detta får inte plats i julsäcken. Vad är viktigast? Fru talman! I dag debatteras också Sverigedemokraternas kulturpolitik för första gången i Sveriges parlament. Kortfattat kan man säga att den består av tre delar. De lyfter fram det de anser vara det svenska kulturarvet. Man vill motarbeta internationella influenser. Man vill också motarbeta provokativa kulturyttringar. Jag tycker att det är en bra idé att lyfta fram kulturarvet, men man har tänkt i grunden fel om man tror att det innebär att man slår vakt om det typiskt svenska. Det är snarare så, som flera kolleger har varit inne på, att det svenska kulturarvet har skapats i en dialog med omvärlden. Att man vill upphöra med offentliga anslag till mångkultur förvånar egentligen inte heller. Kollegerna har tidigare tagit den debatten. Låt mig bara säga att jag har läst Robert Putnam. Det är förvisso några år sedan, men jag minns inte att han i någon av sina skrifter kom fram till slutsatsen att det var mångkulturen som var problemet. I den ensamma bowlaren pekar han framför allt ut att tv:n är problemet. Är slutsatsen från Sverigedemokraterna att man ska förbjuda tv? Jag tror också att Vilhelm Moberg skulle känna sig väldigt förvånad över att användas i den retorik som Mattias Karlsson använder här. Det inslag som inte uppmärksammas så mycket är denna avoghet mot provocerande kultur. Det är extremt konstigt och väldigt avgörande för svensk framtid. Ska vi inte ha någon litteratur som provocerar? Ska vi inte ha dokumentärfilm som granskar makten? Ska konstnärer som Klara Lidén, Anna Odell och Elisabeth Ohlson Wallin, som tänjer gränserna, inte längre få synas på svenska museer? Jag tycker att Mattias Karlsson ska ge besked. Vem avgör vad som är alltför provokativt? Jag tycker att han ska ge besked om vem som ska avgöra vilken litteratur som provocerar för mycket. Jag tycker också att han ska ge besked om huruvida det är så att Sverigedemokraterna vill att vi ska ha någon form av ny censurmyndighet som ska avgöra vad som är alltför provokativt. Fru talman! Det här utgiftsområdet omfattar väldigt mycket. Jag tror att vi kommer att återkomma mycket till mediepolitiken under de kommande åren, det gäller inte minst public services roll och teknikskiftet. Jag vill också kort säga någonting om ungdomspolitiken. Det är en tråd genom det här utgiftsområdet att lyfta fram ungdomars situation. Det handlar om allt ifrån Skapande skola, Medierådets nya uppdrag, ungdomars ställning på arbetsmarknaden till en viktig och lyckad satsning som nu får en fortsättning genom att ett särskilt stöd ges till ungdomsorganisationer som på ett uppsökande sätt arbetar med att få fler unga människor engagerade i samhällsbygget, så kallade engagemangsguider. Jag inledde med Maria Eleonoras engagemang för 400 år sedan för att lyfta upp Sverige och avslutar med ungdomars engagemang i dag. Med det vill jag säga att människor som engagerar sig kan påverka samhället. Jag yrkar bifall till utskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde Anna SteeleKarlström (FP).

Fru talman! Jag hade kanske bråttom i slutet av mitt anförande, men jag tog upp några punkter där som verkligen var prioriterade. Jag tror också att jag har sagt nu två gånger att de 94 miljonerna ska ses som början på ett kulturlyft som handlar om ungefär 1 miljard. Allting händer inte år ett. Jag lyfter återigen fram tre saker. Den första är att det är väldigt bråttom med digitaliseringen av biografer för att tillgängliggöra kultur i olika former i hela landet. Det är smart, det är billigt och det är bra på alla sätt. Den andra är de fria entréerna till museerna. Även det går att göra stegvis. En tredje sak på stegen mot en mer kulturell allemansrätt är att stötta arrangörsföreningar så att de gör bra upplevelser för människor, till exempel när en turné kommer från Riksteatern. Nu har jag svarat konkret på det. Jag tycker att det är jättebra att Christer Nylander tar upp public service. Det är en sak som vi inte direkt påverkar i budgeten men som har ohyggligt stor betydelse för det fria ordet, för yttrandefriheten och för den kulturella allemansrätten. Jag hoppas verkligen och ser fram emot att vi kan göra ett gott arbete där. Det är också jättebra att Christer fäster uppmärksamheten på läsandet och tillgången till ett språk för att bli en självständig och stark människa i livet. Men vad Christer och regeringspartierna måste fundera över är det faktum att antalet fattiga barn i vårt land ständigt stiger. Barnfattigdomen ökar. Som jag sade i min inledning finns det ett tydligt samband mellan hur vi har det och hur vi förmår att ta till oss kulturell rikedom. Det går inte att å ena sidan säga att barnen ska läsa fler böcker och å andra sidan blunda för en ökande barnfattigdom. Vad gör du åt det, Christer Nylander?

Fru talman! Att få barn att läsa mer är en av de centrala punkterna i regeringens skolpolitik. Det är därför som vi satsar 900 miljoner kronor på lyfta upp läsandet, skrivandet och räknandet i de tidiga årskurserna. Det är satsningen på förskolan och de tidiga åren i grundskolan som ger oss en chans att bryta den utveckling som vi har sett under så många år. Det finns ett cementerat socialt arv som innebär att barn som växer upp i familjer där föräldrarna inte läser inte heller läser själva och därmed inte heller alltid får ett bra resultat i skolan. De satsningar som regeringen nu gör, både på utbildningsområdet och på kulturområdet, har en möjlig nyckel för att bryta det sociala arv som vi har levt med under så lång tid. Berit Högman sade att hon hade snabbat på i slutet, och det är möjligt att jag också gjorde det. Åtta minuter kändes väldigt kort. Det fanns mycket att säga. Jag bad Berit Högman att prioritera, men inte ens när hon krymper ned till de tre viktigaste sakerna lyckas hon hålla sig inom den ram på 94 miljoner kronor som hon har. Fri entré, digitalisering av bio redan nästa år och mycket annat av det hon sade ryms inte inom de pengar som ni har. Alla de andra önskelistor som ni har presenterat i era motioner ryms verkligen inte heller. Digitalisering av bio är centralt, och regeringen tillskjuter nu också ytterligare medel för att se till att biograferna överlever runt om i världen. Jag måste ställa en fråga till Berit Högman. Kan du garantera att en rödgrön opposition, om ni vinner en omröstning i den här kammaren, skulle kunna sätta i gång ett system som är godkänt av EU:s konkurrensmyndigheter och som skulle kunna träda i kraft den 1 januari 2011?

Fru talman! Jag kan lova Christer Nylander att vi i alla fall skulle anstränga oss för att försöka göra det. Det är det som skiljer oss åt. Ni har inte ens visat viljan att göra det. Regeringens skolpolitik har hittills inte varit lyckad. Det finns väl inte en enda mätning som säger att resultaten i skolan går åt rätt håll, utan det är snarare tvärtom. I den mån kulturpolitiken kan bidra till lyckade insatser i skolan välkomnar vi dem, oavsett om det handlar om Skapande skola eller om att öka bokläsandet. Det vi ser är ett skolsystem som saknar förmåga att stötta de elever som bäst behöver det. Det finns inga bra exempel i Alliansens kulturpolitik där man stöttar dem som bäst behöver stöd. Det kommer att behövas i bokläsandet, för vi är överens om analysen, att det finns ett socialt arv. Däremot är vi nog inte överens om hur vi kan gå till väga. Att ha så stora bekymmer för våra 94 miljoner är väl snarare ett slags ursäkt för att majoriteten inte har varit intresserad av dem. De hade onekligen varit bra att ha, inte minst för en snabbare hantering av digitaliseringen av biograferna. Det är ingen ny fråga.

Fru talman! Det är sant att digitaliseringen av biograferna inte är någon ny fråga. Det regeringen gör, och som skiljer den från många andra, är att ta tag i frågan och avsätta pengar från 2012 och framåt. Vi ser att digitaliseringen redan har påbörjats, och det arbetet är ganska akut. Vi är just nu inne i ett teknikskifte, och när ett teknikskifte väl har påbörjats går det ofta snabbt. Varje möjlighet regeringen har för att skynda på digitaliseringen är därför mycket bra. Det sades att resultaten i svensk skola ännu inte syns. Om man nästa termin börjar en ny lärarutbildning kan vi inte förvänta oss att eleverna som gick i skolan förra terminen ska ha nytta av det. Att vända svensk skolpolitik, som under så lång tid inneburit problem för svenska elever och cementerat sociala arv, vilket är det allvarliga, tar naturligtvis lång tid. Vi satsar nu mer på läsa, skriva, räkna tidigt i grundskolan. Regeringen satsar mer än någonsin på läsfrämjandet centralt, detta för att vi ska få fler unga människor att läsa mer. Regeringen satsar också på förskolan. Det handlar inte bara om mer pengar till förskolan generellt utan också om att höja kvaliteten på förskolans pedagogiska innehåll. Det tar tid att bryta långvarigt cementerade sociala arv, men från Alliansens sida har vi åtminstone påbörjat den processen.

Fru talman! Det var en inspirerande inledning på Christer Nylanders anförande. Avstampet i fornstora dagar väcker förhoppningar inför framtiden i en globaliserad värld. Det internationella utbytet är något som hela tiden både påverkar oss och pågår, antingen vi vill det eller inte. Jag tror att vi egentligen vill det. Den uppfattning man får när man träffar människor vid olika institutioner och i olika sammanhang - jag är ny inte bara i riksdagen utan också i Stockholm - är att det finns en avtagande satsning på just internationellt utbyte, till exempel kulturutbyte. Ibland hotas etablerade institutioner, som det svenska kulturhuset i Paris, av nedläggning. Jag skulle därför vilja fråga Christer Nylander hur det känns att som god frisinnad liberal balansera på den slaka linan över nyliberalekonomismens blankis.

Fru talman! Den blankisen är inte så blank längre. Nu har vi en regering som satsar mer och mer på kultur. Vi har en kulturbudget som faktiskt växer, vilket Cecilia Magnusson tidigare nämnde. Problemet med internationellt utbyte är flerfaldigt. Vi i Sverige är dåliga på att använda de medel som finns inom EU för att öka utbytet mellan länderna. Det tycker jag är synd. Där måste vi bli bättre, och regeringen har tagit initiativ för att öka det utbytet. Det finns även andra förklaringar till det bristande utbytet. När utskottet besökte Nationalmuseum stötte vi på en sådan. Den eftersläpning av underhållet som pågått under flera decennier innebär att Nationalmuseum inte kan delta i internationellt utbyte eftersom man inte kan lita på säkerheten i byggnaden. Det finns alltså flera skäl till att det internationella utbytet inte är så väl utvecklat som det skulle kunna vara. Min och regeringens önskan är, liksom Bengt Bergs, att vi ska bli bättre på det framöver. Det är genom att öka utbytet med andra som vi lyfter fram svensk kultur på lång sikt.

Fru talman! Jag har ett par frågor till, och de gäller bokens underbara värld. Litteraturkanon dyker upp med jämna och ojämna mellanrum. Vilka kriterier ska man ha för att få till en samtida, modern, uppdaterad och samtidigt historiskt uppfångande litteraturkanon? Jag menar att vår litteratur under de senaste årtiondena berikats av författare som kommit från andra delar av världen. Har Christer Nylander några tankar om ambitionen med en litteraturkanon? Min andra fråga gäller den litteraturutredning som pågår, är under uppsegling eller planeras. Då tänker jag på förhållandena i Frankrike där man, i detta gamla kultiverade land, har fasta bokpriser. Jag har hört att fasta bokpriser inte tas med i utredningen. Därför vill jag få det antingen dementerat eller bekräftat.

Fru talman! Bengt Berg kan väl skicka mig direktiven till den utredningen. Han har uppenbarligen läst dem; det har inte jag. Jag tror inte ens att de är färdiga. Därmed kan jag också säga att vad den utredningen ska innehålla är än så länge öppet. För min del, och jag tror att jag talar för hela Alliansen, är fasta bokpriser inget alternativ om man vill lyfta fram läsandet. Också i bokbranschen är det få som ser fasta bokpriser som ett alternativ för att öka litteraturens roll. Bengt Berg frågar också om litterär kanon. Den frågan ingår förvisso inte i det betänkande vi i dag behandlar, men jag svarar ändå gärna på den. Folkpartiet, alltså inte Alliansen, tror att idén om en litterär kanon skulle kunna lyfta fram kvalitetslitteraturen i Sverige. Hur den ska se ut, vilka böcker som ska finnas på den listan, är inget politiskt beslut. Vi anser att exempelvis Svenska Akademien skulle kunna lista ett antal böcker som är särskilt viktiga för att förstå svensk litteraturs utveckling. Det tror jag skulle kunna lyfta fram kvalitetslitteraturen och ge vägledning till dem som vill läsa klassisk svensk litteratur. Det skulle också innebära att vi fick en mer initierad och spännande diskussion om vad som är kanoniserad litteratur. Jag tror att det vore en ganska nyttig diskussion, och ibland är själva diskussionen och arbetet framåt viktigare än slutresultatet.

Fru talman! Jag förstår att Christer Nylander inte känner igen den beskrivning jag gjorde av Robert D Putnams Den ensamme bowlaren . Det var nämligen inte den jag hänvisade till. Den ensamme bowlaren skrevs tidigare. Det jag hänvisade till var det han sade 2007 i sin studie E Pluribus Unum , i samband med Skytteanska föreläsningen i Uppsala. Jag kan rekommendera den. Christer Nylander attackerade mig och oss för att vi uttryckt ståndpunkten att vi inte anser att kultur som har som enda syfte att provocera, att försöka bryta ned samhällsband och normer, moral och värderingar, ska skattefinansieras. Det är möjligt att Folkpartiet vill fortsätta att skattefinansiera konstnärer som urinerar på scen, vandaliserar tunnelbanevagnar, har konstutställningar innehållande sexuella övergrepp på djur, högläsning av porrnoveller för lågstadieelever och så vidare. Vi vill det inte, och det står vi för. Nu har det inte särskilt mycket med budgeten att göra, men det är en principiell hållning. Det är märkligt att Folkpartiet tycks vilja finansiera nästan allt på kulturområdet med skattemedel. Uppenbarligen gäller inte samma villkor på kulturpolitikens område som på andra områden, och det är lite grann det jag menar när jag säger att borgerligheten till stora delar förvaltar en socialistisk, kulturradikal kulturpolitik. Däremot var det trevligt att höra att Christer Nylander tycker att kulturarvet är viktigt att satsa på. Varför stöder ni i så fall inte de förslag som vi har lagt fram på det området? Varför vill ni inte satsa på kulturarvet?

Fru talman! Att lyfta fram kulturarvet är en av de huvudprioriteringar som alliansregeringen just nu har och som vi satsar ganska mycket pengar på. Vi ska komma ihåg att svenska museer har fått nya pengar under regeringen. Tro inte att kulturarvsdiskussionen kommer att leda till att det finns någon svensk kultur som är en ursvensk kultur. Minns att hemslöjden, som ni vill fördubbla anslagen till, har tidiga och tydliga kopplingar till inspiration från Bysans. Minns att Carl Larssons akvareller uppstod i en tid då han befann sig i ett kosmopolitiskt Paris. Var ni än börjar dra någonstans i svenskt kulturarv kommer ni att märka att där finns någonting av internationellt inslag i detta. Er tanke på att en kulturkanon eller lyftande av kulturarvet skulle innebära att man skulle återskapa någonting som är genuint svenskt kommer att misslyckas. Det finns alltid internationella influenser i detta. Mattias Karlsson sade att Folkpartiet på det här området vill finansiera alltmer med skattemedel. Han glömde bort att är det några som vill satsa mer än oss på det här området är det Sverigedemokraterna. Det innebär också att Sverigedemokraterna vill öka skattefinansieringen av kultursektorn eftersom ni plussar på 200 miljoner i ert budgetförslag. Det finns en väldigt stor skillnad mellan att vara olaglig och att vara kulturellt och konstnärligt provocerande. Det är inte rätt att bryta mot lagen även om man är konstnär. Men som kvalitativ konstnär har man rätt att provocera. Det är genom provokationen och att tänja på gränsen som ett samhälle rör sig framåt. Det är skickliga konstnärer som vill utforska gränserna som gör att vi inte står kvar på medeltiden. Det är genom att nya författare hittar nya samband som vi utvecklar samhället. Det ska vi slå vakt om. Det ni vill genomföra är en rent konservativ politik.

Fru talman! Jag vet om förekomsten av konstutställningar innehållande djurporr, som förvisso inte är olagligt, gör att vi håller oss borta från medeltiden. Jag delar inte Christer Nylanders uppfattning i den frågan. Det är dock lite märkligt att man i alla andra sammanhang har som utgångspunkt att man ska försöka ha en verksamhet som man tror att skattebetalarna kan uppskatta och ta till sig. Man vill känna att skattebetalarna får valuta för sina pengar i så stor utsträckning som möjligt. Men det verkar inte riktigt gälla på kulturområdet. Det verkar heller inte finnas i begreppsvärlden att all kultur inte måste skattefinansieras. Jag håller med om att det i vissa fall kan finnas ett värde i extremt provocerande konst- och kulturyttringar. Men vad är det som säger att de måste skattefinansieras? Skulle du till exempel tycka att det vore rimligt att svenska muslimer skulle behöva vara med och betala Lars Vilks teckningar?

Fru talman! Det var ändå skoj att Sverigedemokraterna nu tycker att det är bra med provocerande konst. Ni skriver i ert budgetalternativ att ni vill strypa anslagen till detta. Den som betalar skatt i Sverige vet inte exakt vad hennes eller hans krona går till. Den går till det som vi här i riksdagen prioriterar, det vill säga en mängd olika saker. Vi här i riksdagen kommer inte, åtminstone inte så länge vi andra sju partier är med och bestämmer, att avgöra vilken typ av konst som är för provocerande för att få stöd. Det är vad ni vill införa. Ni vill ha någon form av censurmyndighet som bestämmer vad som är alltför provokativt för att visas och vad som är alltför provokativt för att få stöd. Det är förbjudet i Sverige att misshandla djur. Det är också mycket annat som är förbjudet i Sverige. Men man måste göra skillnad på vad som är förbjudet och vad som är provokativt. Svensk konst, svensk litteratur och svenska filmer måste få lov att vara utmanande. Annars rör vi oss inte ur fläcken.

Fru talman! För Centerpartiet är kulturen en nyskapande kraft som har en uppgift i att bidra till samhällsdebatten. I att bidra till samhällsdebatten ligger också att ha, som alldeles nyss debatterades, en möjlighet till att provocera. Det ger också ett mervärde i livskvaliteten och upplevelser som kanske leder till nytänkande men också ett allmän välbefinnande. Det hjälper till att tolka vår omvärld. Det gör att vi kanske kommer att skapa konflikter, men många gånger kreativa konflikter. För oss är det viktigt med en bredd i det vi gör i satsningar på kulturen. Men det är också viktigt att det finns spjutspetsar på kulturområdet. Budgeten för 2011 innehåller sådana delar som jag särskilt skulle vilja betona. Det är 97 procent av kommunerna och en tredjedel av friskolorna som har sökt medel ur Skapande skola. Det är 165 000 elever som har tagit del av olika kulturupplevelser, och ungefär 1 000 kulturaktörer har på olika sätt bidragit i Skapande skola. Det är en start på något som är väldigt bra. Det har pågått och utökas genom budgeten, och det kommer att täcka fler åldrar. Det är som vi ser det en del i att föra in kulturen i skolan men också få in den bland ungdomar. Det handlar om att skapa ett intresse men framför allt att ta vara på kreativiteten. Det regionala engagemanget är väldigt starkt. Jag kommer från en region, Västra Götalandsregionen, där engagemanget inte minst genom regionbildningen har blivit väldigt starkt på kultursektorn. Det har bidragit till att stärka kultursektorn. Detsamma gäller i Skåneregionen, för att ta ett annat exempel. Det är väldigt bra. Den samverkansmodell vi har gör att vi får en lokal förankring men också ett ökat inflytande på den regionala nivån närmare medborgarna också när det gäller kulturpolitiken. Det ger mångfald och lokal förankring. Det ser vi som väldigt viktigt. Det gjordes för ett antal år sedan en utredning som hette Kulturen som lokaliseringsfaktor , om jag inte minns fel. Det var dåvarande Industridepartementet som hade gett det uppdraget. Det var alltså inte kulturministern på den tiden som gjorde detta. Kulturen bidrar till exempel till hälsa och ökad livskvalitet. Men det är också en tillväxtfaktor och attraktionsfaktor när det gäller att välja sin bosättning men också att välja var man etablerar ett företag eller en verksamhet. Det gör att varje kommun och region som vill ligga i framkant på det här området har anledning att se på kulturen på samma sätt som på annat fritidsutbud, idrott eller vad det nu kan vara, det vill säga som attraktionsfaktorer. De kommuner som har en vilja att utvecklas och vara attraktivare och de regioner som har samma vilja gör dessa satsningar. Detta gäller också på den nationella nivån. För de nationella gemensamma kulturella institutioner vi har är det väldigt viktigt. Det är, som visas i budgeten, nödvändigt att vi till exempel investerar i Kungliga Operan. För mig och Centerpartiet handlar det om att ha en fungerande opera i nuläget. Det vi också måste fundera på är hur vi i framtiden genom till exempel ett nytt operahus som är relativt centralt beläget i huvudstaden kan sätta kulturen ytterligare på världskartan. Det är den långsiktiga politiken. Det handlar också om att nå det kortsiktiga målet. Vi talar kanske om 10-15 år framåt, men det är viktigt att hålla diskussionen levande. Vi tycker inte att det är en nationell angelägenhet som bara handlar om vad staten gör. Det handlar också om vad andra aktörer gör. Det handlar om vad man gör på den privata sidan och vad privatpersoner, näringsliv, regioner och kommuner är beredda att bidra med för att skapa som vi ser det en nationalscen som sätter både Stockholm och Sverige på kartan. Det gör att vi på det området också blir jämförbara med våra grannländer. En annan fråga som är viktig för oss i Alliansen och som har debatterats förut här i dag är digitaliseringen av biograferna. Det sker ett teknikskifte som regeringen verkligen har tagit på allvar. Den tillför 60 miljoner kronor under de närmaste åren för att klara av det. Vi vet att det inte kommer att rädda varje biografföreställning och varje biograf runt om i landet, men det kommer i alla fall att ha en betydande påverkan när det gäller att klara en fortsatt bredd och ett utbud man kan få del av snabbare över hela landet. Om man läser i Sverigedemokraternas motion ser man att de anser sig klara av folkbildningen genom att satsa på vuxenutbildning. Jag tror att det är väldigt viktigt att inte blanda ihop dessa delar. För oss är det här två viktiga områden som vi på många sätt är väldigt bra på i Sverige. Det vore fel att sätta likhetstecken mellan dem. Däremot vill jag säga att de satsningar som görs på folkbildningen är väldigt viktiga. Vi har en folkbildningstradition som jag tycker att vi i Sverige har all anledning att vara väldigt stolta över. Där överbryggar vi det som kan vara motsättningar mellan grupper, mellan landsting, mellan individer, vare sig det handlar om religiöst eller etniskt ursprung, kön, utbildning eller vad det nu kan vara. För oss är det oerhört viktigt att fortsätta se folkbildningen som den resurs den är, och för att den ska kunna utövas på bredden och runt om i landet är också stödet till samlingslokaler väldigt viktigt. Samlingslokalerna kopplat just till folkbildning är oerhört viktiga i många delar av landet där man inte har möjlighet att på annat sätt utöva eller få del av kulturlivet. Detta gäller också, vilket också är med i budgeten, de kyrkoantikvariska ersättningarna som alltid har varit en väldigt viktiga för Centerpartiet, inte bara när det gäller kyrkorna som samlingslokaler utan också för bevarandet av vårt kulturarv. Jag vill säga några ord om idrotten. Jag tror att det är tusentals personer som i kväll vandrar i väg för att ideellt hjälpa till och ha träningar och andra aktiviteter med ungdomar runt om i landet. Det finns all anledning att på olika sätt sända dem en tacksamhetens tanke. Idrottslyftet har en jättebetydelse. Här tillförs också 500 miljoner kronor i budgeten, vilket vi tycker är en oerhört viktig del, inte bara ur ett folkhälsoperspektiv utan också när det gäller samhällsgemenskap och samhällsfostran. Fru talman! Det går att säga väldigt mycket om olika punkter i budgeten. Jag har lyft upp några delar som är väldigt viktiga för Centerpartiet och som vi tycker är bra i den budget som Alliansen lägger fram. Jag vill därmed yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! Jag ska erkänna att jag blir lite varm i hjärtat när jag lyssnar på Anders Flanking. Under många år i min politiska gärning har vi samarbetat med Centerpartiet, där vi har haft en gemensam värdering när det gäller vikten av folkrörelser, samlingslokaler som bygdegårdar och Folkets hus och att människor i hela Sverige ska ha möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar. Men sedan kändes det som att det hände något med Centerpartiet. Plötsligt fanns det inga fler tongivande bondeförbundare kvar. Det kom i stället unga människor skolade av Timbro, och Centern blev ett väldigt marknadsorienterat parti. Det är detta Timbro som också har gått ut i långa artiklar och talat om att kommuner slösar bort sina pengar genom att lägga dem på kultur och idrott. Det är onödigt. Någonstans har man tagit fasta på detta, för den moderatledda regeringen har en finansminister som åtskilliga gånger också har upprepat detta: Det är inga problem med kommunernas ekonomi, utan de lägger pengarna på fel saker, på icke lagstadgad verksamhet, nämligen kultur och idrott. Nu står centerpartisten Anders Flanking här och säger att kulturen är jätteviktig, att vi kan använda den som en tillväxtfaktor och att han verkligen hoppas att kommuner och landsting fortsätter ägna sig åt kultur. Då blir min fråga: Är inte Anders Flanking bekymrad över den finansminister och även den statsminister du har som inte tycker att kommuner och landsting ska ägna sig åt icke lagstadgad verksamhet såsom kultur och idrott?

Fru talman! Jag är inte alls oroad när det gäller finansministern eller statsministern som båda har en hög ambition att se till att vi har starka statsfinanser, vilket i sig är grunden för att över huvud taget ha några resurser, som den här budgeten visar på, till att just satsa på kulturen som vi gör. Skillnaden mellan oss när det gäller yrkandena var 98 miljoner kronor i allt detta. Jag tror alltså inte att det är resurserna som brister när det gäller insatserna på kulturområdet i det här budgetförslaget. Jag är inte alls oroad på den punkten. Jag har varit kommunstyrelseordförande under ett antal år och varit med och satsat på kulturen. Det handlar också väldigt mycket om vilka egna prioriteringar man är beredd att göra. Det är faktiskt den kommunala självstyrelsen som avgör det. Det avgör vi inte ens i den här lokalen. Det är jätteskoj att jag kan bidra till att värma ditt hjärta. Det känns jätteskönt, och jag kan lova dig att vi fortsätter bevaka de här frågorna. För oss är det väldigt viktigt med det breda perspektivet där det också handlar om att kunna utöva just kultur runt om och överallt i landet. Jag var inte ens med när Centerpartiet hette Bondeförbundet, så det har inte hänt så enormt konstiga saker. Läs våra program - jag kan lämna över det senare så kan Berit Högman se att det vi skriver alltjämt handlar om precis samma grundvärderingar som vi har haft hela tiden. Berit Högman behöver inte vara orolig. Jag vet inte vilka det är från Timbro som möjligtvis skulle ha spritt några andra tankar, men vi är öppna för många intressanta tankar. Vi tror nämligen på att vi måste ha mer av insatser från både näringslivet och privatpersoner när det gäller kulturområdet. Allt kan naturligtvis inte vara offentligt finansierat.

Fru talman! Det har nog trots allt hänt någonting med Centerpartiet. Efter, tror jag, 100 år av centerstyre i Maud Olofssons eget Robertsfors har det nu blivit socialdemokratiskt, och det är ett uttryck för ett missnöje ute i landet med att det inte finns någon fördelningspolitik eller en tillräcklig regional tanke som sätter en verklighet bakom orden om tillväxt och kulturen som tillväxtfaktor. Där hade det funnits en poäng att exempelvis gå med på vårt förslag om 5 miljarder i riskkapital till småföretag. Det hade kunnat innebära någonting för tillväxten. Jag tror att det är enklare för Anders Flanking som ändå befinner sig i en region som lever på en tillväxt i befolkning som Västra Götaland och Skåne gör. Det är naturligt att de har muskler att sätta in i förhandlingarna med Kulturrådet om portföljen. Men den dag vi ska ha en kulturportfölj för alla landets län, eller om det någon gång blir fler regioner, kommer även Anders Flanking att bli varse att det ibland inte räcker med politisk vilja i kommuner i delar av landet som saknar en naturlig tillväxt till följd av befolkningsökning. Då behövs det en stark idé om att fördela pengar från dem som har till dem som inte har. Jag hoppas att Anders Flanking och Centerpartiet utgör det samvetet i regeringen, för jag ser ingen annanstans någon sådan motkraft i dag.

Fru talman! Tack och lov har det hänt en del med Centerpartiet under 100 år. (Applåder) Det vore kanske konstigt om det inte hade gjort det. Ett parti som står stilla har heller ingen framtid och utveckling. Vi har naturligtvis sett den utveckling som är i samhället. Den påverkar naturligtvis alla. Nu ställde inte Maud Olofsson upp i kommunalvalet i Robertsfors. Det kanske hade gått bättre då, med all respekt för dem som ställde upp där, men jag tror inte att det är så enkelt att göra en analys på det sättet. Vi har själva en valanalysgrupp, och jag tror att vi ska försöka göra den analysen själva, även om jag förstår att Berit Högman i all välmening vill hjälpa oss med den. När det gäller tillväxtfaktorerna är det så. En kommun eller region som inte arbetar med de här frågorna och ser kulturen som en naturlig del att skapa en attraktion tror jag kommer att ha ganska svårt att få en tillväxt. Därför är det en investering att faktiskt satsa på de områdena, inte bara för att kulturlivet som sådant är viktigt för välbefinnande, livskvalitet och så vidare, utan också för att man kan se det utifrån ett sådant perspektiv. Jag hyser gott hopp om att vi kan fortsätta att utifrån den budget vi har och det arbete regeringen bedriver också bevaka de här delarna som jag har tryckt på i mitt anförande. Jag kan lova att vi kommer att fortsätta göra det, och jag vet att näringsministern, inte minst tillsammans med kulturministern, nu driver frågorna också kring de kreativa näringarna.

Fru talman! Jag blir också lite varm om hjärtat, herr Flanking, och det kan behövas när en snöstorm är i annalkande. Jag har också ett landsbygdsperspektiv och jag lever i någonting som fortfarande kallas Sverige. Det är ju svårt att få ned ett sådant stort och vackert land i en portfölj, förstår jag, även om man utför magiska trick. När det gäller just landsbygden och regionerna och att pengarna ska räcka till har det redan uppstått en viss växtvärk i och med att det kommer att bli trångt. De kommer inte att räcka till. De institutioner i olika delar av landet som redan slukar stora resurser riskerar kanske att ta det som finns. Då är det bra att det finns en företrädare för regeringen som Anders Flanking som verkligen företräder övriga Sveriges synpunkter på tillväxt. Det är väldigt viktigt att hela landet ska ha del av den kvalitativt goda kulturen och inte bara att det ska vara rosor på tårtan eller tillväxtfaktorer. Kulturen har ju i övriga landet likaväl som i Stockholm ett eget värde. Jag skulle vilja fråga dig om det inte uppstår en inre dialog hos dig när det gäller den här frågan.

Fru talman! Jag för en ständig dialog, också med mig själv faktiskt. Den innebär naturligtvis att man får pröva att ställa frågor mot varandra. Jag ser egentligen inte någon motsättning i något av det vi diskuterar. Jag ser snarare det här som, och det var det jag försökte lyfta fram, att det är viktigt med bredd, att det finns en kultur över hela landet, tillgänglig på olika sätt, alltifrån samlingslokalerna, folkbildningen och satsningarna som vi ändå gör genom samverkansmodellen. Bara parentetiskt kan jag säga att den inte på något sätt är avsedd att innebära höjda anslag utan man för bara över beslutskraften till de regionala församlingarna, vilket jag tror är väldigt bra. På det sättet får vi en samverkan mellan den nationella och regionala nivån. Det tror jag också kommer att bidra till tillväxten. Jag menar att det finns en ekonomisk sida och jag tror att det är viktigt att trycka på den. Ofta försöker man när vi satsar på kulturpolitik framställa att det på något vis är något allmänt flum som bara är lite grädde på moset som vi håller på med för skojs skull. Det går faktiskt att se det här från flera håll och ett ekonomiskt perspektiv tror jag är väldigt bra. Det tycker vi i mitt parti i alla fall, Bengt Berg, är väldigt bra. Det har kanske inte alltid utmärkt Vänsterpartiets syn på detta, men utan tillväxt kommer vi heller inte att ha resurser till kulturen. Sedan är det så att vi behöver en spetskultur. Det var därför jag tog upp frågan om till exempel Kungliga Operan och en långsiktig diskussion och en långsiktig politik där staten men också andra parter måste vara med och diskutera. Jag tror att det är en viktig fråga för framtiden att vi också vågar diskutera det. Det uppfattas ute i landet många gånger som en typisk Stockholmsfråga, men från Centerpartiets sida ser vi inte någon motsättning i det. Vi ser snarare att det här också ger en spets och möjligheter för andra kulturaktiviteter och annan musikverksamhet runt om i landet. Det är så det ska fungera. Jag kommer ihåg att den första opera jag såg var just när Kungliga Operan uppträdde på det nyinvigda kulturhuset i Skövde. Om jag inte minns fel var det med Hoffmanns äventyr. Det går att få ut kulturen på det sättet också.

Fru talman! Kungliga Operan tycker jag också, trots att jag väldigt sällan är där, verkligen är en nationell angelägenhet som varje anständig kulturnation givetvis ska hålla sig med, liksom de andra stora, Dramaten, Nationalmuseum och så vidare. Det är inte de som är problemet, för det kommer att finnas pengar. Jag tycker i och för sig att det är en skandal att det läcker ibland i deras vackra korridorer. Det som är problemet är att övriga, icke storstadsmässiga regioner, riskerar att successivt släckas ned. Jag tycker faktiskt att det är en ynkedom att man inte ens kan hålla några 80-wattslampor lysande i biografskyltarna och ge stöd till en digitalisering så att man till och med skulle kunna sända operaföreställningar från Stockholm till de biografer som riskerar att släckas ned. Min hembiograf i Torsby, norra Värmland, har ungefär 12 000-14 000 besökare per år. Det är trots allt väldigt många människor på en befolkning på i närområdet 6 000-7 000 personer. Detta vill jag inskärpa och hoppas på herr Flankings goda vilja att föra landsbygdens talan även i Alliansens korridorer.

Fru talman! Jag känner hur förväntningarna stiger och det är naturligtvis väldigt smickrande. Vi ska givetvis fortsätta precis på samma sätt som vi hittills har gjort, bevaka och driva de här frågorna. Bland annat digitaliseringen är ett väldigt tydligt exempel på just detta. De 60 miljoner som läggs på detta område är ändå en stor summa. Det menar jag är en satsning i sig som jag tror att vi alla kan vara glada och stolta över. Sedan kommer det naturligtvis att finnas biografer, det vet vi, som ändå inte kommer att klara av det här teknikskiftet, som inte har råd med det. 60 miljoner är en betydande insats, tycker jag. Jag lyfte fram operafrågan. Visst finns det medel - det var det jag berörde - för att klara det som är på kort sikt, nämligen nuläget och den opera vi har. Sedan är det också viktigt att diskutera ett nytt operahus. Det finns ett kortsiktigt och ett mer långsiktigt perspektiv också på den frågan och vi bör våga vara lite visionära i de styckena.

Fru talman! I kulturen finns en kärna, en själ och ett hjärta som inte så lätt låter sig definieras eller kategoriseras. Kulturen består i den gränslösa upplevelsen, förnimmelsen eller njutningen och handlar om den dimension som vi alla behöver i livet. Kulturen har också specifika verksamheter som teater, film, dans, musik, konst, litteratur, mat med mera. Det handlar om språk, religion, uppsättningar av värdenormer, seder och bruk och världsbilder. Inom området ingår inte minst också politiken för det civila samhället, idrotten, ungdomspolitiken och mediepolitiken. Det får vi inte glömma när vi i dag debatterar utgiftsområde 17 i budgetpropositionen. På tal om idrott kan för många ett riktigt hett fotbollsderby eller varför inte en välspelad innebandymatch också vara en form av kultur. Kristdemokraternas kulturpolitik bygger på tre grundpelare. Först menar vi att människan har fler behov än de rent materiella. Dessa måste tillgodoses. För att man ska växa som människa krävs en immateriell dimension samt relationer och gemenskap med andra. Det är viktigt att skapa ett utrymme för annat än yta hos oss människor. Att värna om människans inre liv är för oss lika självklart som att garantera hennes materiella behov. Genom kulturen kan människor finna mening i tillvaron och utvecklas både som personer och i relationer med andra. Den andra grundpelaren i den kristdemokratiska ideologin handlar också om ansvar och förvaltarskap. Ofta använder vi de här orden i termer av miljöpolitik och ett ansvar för vår miljö. Absolut, det ska vi givetvis göra, men det handlar också om att bevara det arv av tankar, värderingar och idéer som har lämnats till oss från tidigare generationer. Fru talman! Debatten har handlat mycket om mångkultur och värderingar. Varifrån kommer detta som slarvigt kallas för svensk kultur och svenska värderingar? När vi talar om västerlandets värderingsvagga brukar vi tala om tre huvudstäder i Europa, Rom, Aten och Jerusalem, som en grund för västerlandet, som en grund för Sverige. Den grekisk-romerska antiken och den judisk-kristna etiken, traditionen och värdegrunden är grunder för det västerländska och svenska samhället. Från Aten har vi hämtat filosofi, konst och vetenskap. Från Jerusalem har vi hämtat etiken och synen på människan. Människovärdet är unikt, okränkbart och omätbart för alla människor - för var och en. Det får vi inte glömma i debatten. Den tredje grundpelaren för kristdemokratisk kulturpolitik som jag vill beröra handlar om samhällets maktfördelning. Vi menar att alla politiska beslut ska fattas så nära den enskilda människan som möjligt. Kulturpolitiken ska utifrån detta synsätt utgå från den enskilda människan och hennes behov. Kulturen ska i huvudsak inte styras av beslut uppifrån utan ska frodas bland människor. Med detta som bakgrund är det inte avlägset att välkomna en regionalisering av kulturpolitiken. Jag har i denna kammare tidigare sagt - och jag upprepar det gärna - att vi behöver ett perspektivskifte. Vi har alltför mycket utgått från den offentliga sektorn, sedan det privata och sist den ideella sektorn, det vill säga det civila samhället. Jag vill vända på begreppen och utgå från människor i centrum, den ideella sektorn, det civila samhället, och sedan ha det privata och det offentliga som något stödjande. Jag vill bygga en kulturpolitik utifrån det perspektivet. I budgetpropositionen ökas till exempel anslaget med 900 000 kronor för att följa upp överenskommelserna med den ideella sektorn på det sociala området och på integrationsområdet. I budgetpropositionen höjs också statsanslaget med en halv miljard till idrotten. Anslaget till svensk idrott blir därmed 1,7 miljarder från och med 2011. I stället för att låta pengar komma in via bidrag från Svenska Spel stabiliseras stödet genom att det förs in i budgeten. Detta välkomnar jag starkt. Idrotten är vår största folkrörelse och en enormt positiv kraft för hela vårt samhälle. Kulturen, precis som föreningslivet, håller ihop gemenskapen. Kulturen skapar förutsättningar för ett gott och öppet samhälle som är tryggt i sig självt. Den vidgar vyer och erbjuder plats för fler. Kulturens värde är omätbart. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till kulturutskottets förslag i betänkandet. Låt mig också säga att jag delar de uppfattningar som tidigare har nämnts i debatten om den förvirring som kan råda över de tre rödgröna oppositionspartiernas olika modeller för finansiering av sina förslag. Trots flera frågor tidigare har jag inte fått ett tydligt svar på vad som prioriteras i det som utlovas. Ordet önskelista, som Christer Nylander använde tidigare i debatten, kanske passar bra så här i jultider. Vidare på jultemat, fru talman, skulle jag också vilja stanna upp vid alla de klappar som delas ut från Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna vill dubbla anslaget till hemslöjden, öka anslaget med 15 procent för Riksantikvarieämbetet och öka anslaget till kulturmiljövård med 20 procent. Förklaringen som ges är att stärka kärnan i den svenska kulturen och återupprätta en gemensam nationell identitet. Det är den enda förklaringen jag har sett, och jag har inte fått förtydligat vad det innebär. Men Mattias Karlsson talade i ett tidigare replikskifte med Christer Nylander om att skattebetalarna ska få valuta för sina pengar. Men här kan anslag höjas utan att vi som skattebetalare riktigt förstår vad pengarna ska gå till. Vad är innehållet i verksamheterna, till exempel för det fördubblade anslaget till hemslöjden i Sverigedemokraternas förslag? För det första: Det är oansvarigt att fördela pengarna som om det vore julafton redan i dag. För det andra: Vad menas med begreppet att återupprätta en gemensam nationell identitet och att stärka kärnan i den svenska kulturen? Vad är definitionen på svenskhet? I debatten har några försök till förklaringar gjorts, men jag har inte blivit klokare på de förslag som har presenterats. Avslutningsvis vill jag nämna en satsning som jag tycker är positiv, nämligen den satsning som flera har nämnt med namnet Skapande skola. Jag ser den som en av de viktigaste satsningarna i budgetpropositionen. Det är extra positivt när vi i dag får rapporter från Kulturrådet om att Skapande skola för de elever som hittills har varit med i satsningen har inneburit att de har fått stärkt självförtroende och självkänsla. Därför är jag glad att anslaget höjs till 150 miljoner kronor i budgetpropositionen för 2011. (Applåder)

Fru talman, åhörare och vänner! För fjärde eller möjligen femte gången, beroende på hur man räknar, står jag här i riksdagens talarstol för att debattera regeringens kulturbudget. För fjärde, eller möjligen femte, gången är det också en kulturbudget jag är stolt över. Lika många gånger har den också varit större än fjolårets budget. Trots att vi har gått igenom en svår ekonomisk kris har regeringen valt att satsa på kulturområdet. När jag träffar mina kolleger från andra delar av Europa kan jag konstatera att man i många länder tvingas minska också sina kulturbudgetar - i en del länder med så pass mycket som 25 procent. Ni kan själva tänka er hur det skulle se ut för oss om vi skulle tvingas minska vår kulturbudget med 1 ½ kanske uppåt 2 miljarder kronor från och med 2011. Vi väljer i stället att satsa på kulturen. Under förra mandatperioden markerade vi våra prioriteringar. Det var barns och ungas rätt till kultur, att värna och vårda ett kulturarv för framtiden och förbättra villkoren för den nyskapande kulturen. Det var tre tydliga prioriteringar som styrde arbetet under den förra mandatperioden, och de kommer också att prägla denna mandatperiod. Vi fortsätter därför att bygga ut Skapande skola, som flera före mig har lovordat här. Från och med årsskiftet omfattar satsningen årskurserna 1-9 och uppgår till 150 miljoner kronor. Varför gör vi det? Jo, därför att vi vet att genom att tidigt möta kulturens olika uttryck stärker vi barnens och de ungas nyfikenhet och egna kreativitet. Därmed på sikt stärker vi också kulturen som helhet. Bredd ger elit, som det brukar heta inom idrotten, och motsatsen gäller också, det vill säga eliten ger bredden. En positiv sidoeffekt av Skapande skola är att satsningen också erbjuder jobb till professionella kulturskapare. Bedömningen från Statens kulturråd är att Skapande skola redan så här långt har givit runt 1 000 nya jobb. Jag avser också att i regleringsbreven ge en rad av våra myndigheter och institutioner ett särskilt uppdrag att redovisa en strategi för arbetet med barns och ungas rätt till kultur, som nu också sedan ett år tillbaka är ett nationellt kulturpolitiskt mål. Självklart vet jag att det redan nu pågår mycket bra arbete för att nå fler och för att arbeta mer med barn och unga, men uppdraget måste hela tiden utvecklas för att vi inte ska glömma eller tappa dem som kommer att bli våra framtida kulturskapare eller kanske bara kulturkonsumenter - och det är inget fel i det. Fru talman! I denna budgetproposition föreslår vi också att Statens historiska museer, Flygvapenmuseum i Linköping och Stiftelsen Hallwylska museet får ytterligare tillskott för att kunna främja ett levande kulturarv som ska bevaras, användas och utvecklas. Regeringens bedömning är att det finns stora och skilda behov vid de statliga museerna. Genom den satsning vi kallar "fria museer" har också sammanlagt 110 miljoner kronor tillförts sedan 2007. Vi har därtill ansvar för att bevara och underhålla de statliga kulturfastigheterna. Det är väl känt att Nationalmuseum och Kungliga Operan huserar i fastigheter med omfattande renoveringsbehov. Regeringen avsätter därmed totalt över 100 miljoner kronor under perioden 2011-2014 för renoveringar och underhåll. I och med denna budgetproposition inrättar regeringen ett sekretariat för digitalisering vid Riksarkivet. Detta ska stå för utveckling och kompetensuppbyggnad inom området. En ökad samverkan på det här området är nödvändig och bidrar till att vårt gemensamma kulturarv blir mer tillgängligt. Så till ett annat fält. Regeringen har tillsatt en kommitté med namnet Kulturbryggan. Denna brygga ska från och med den 1 januari främja kulturell förnyelse och utveckling. När Stiftelsen framtidens kultur nu försvinner efter många år och väl förvaltade medel kommer Kulturbryggan att ta vid. 25 miljoner kronor kommer årligen att delas ut till nyskapande kultur och konst. Detta sker för att ge fler utrymme att våga pröva nya kulturformer, för att fler ska kunna ta risker och för att hjälpa dem som ännu inte har etablerat sig. Jag hoppas också att det ska finnas en samfinansiering med andra parter, såväl offentliga som privata. Nästa år startar Statens musikverk. Den 1 maj kommer verksamheten vid Statens musiksamlingar att ändra karaktär och präglas av en kombination av det musikaliska kulturarvet och en plattform för nutida musik. Jag är medveten om att det har varit en smula turbulens kring denna förändring, men jag kan försäkra alla att vi har lyssnat på många röster i musiklivet just för att denna förändring ska kunna bli så bra som möjligt. Ingen är betjänt av att de återstående besluten - en del beslut är redan fattade - som gäller Musikverket hastas igenom, och därför har vi beslutat att skjuta upp starten med fyra månader. Vi har under hela processen varit tydliga med att förändringen är stor men nödvändig och att 2011 kommer att bli ett mellanår för musiken. Därför avsätter regeringen 4,5 miljoner kronor under såväl detta år som nästa. Under förra mandatperioden inledde vi ett förändringsarbete för att utveckla och förbättra förutsättningarna för kulturen. En del i detta var Kulturutredningen, som skapade stor uppmärksamhet kring kulturen i allmänhet och kulturpolitiken i synnerhet. Många vittnar också om att kulturdebatten under senare år har varit ovanligt vital. Att diskutera, debattera och protestera är olika sätt att utveckla sig själv och sin omgivning. Jag vill att denna debatt ska fortsätta och helst att ännu fler ger sig in i debatten. I detta välkomnar jag därmed Sverigedemokraterna, som har gjort att debatten på något sätt har tagit fart igen. Det gör inte bara mitt arbete roligare och mer utmanande, utan det leder också - det är jag övertygad om - till förbättringar av kulturpolitiken. För att få bra och nya underlag till förändringar och förbättringar föreslår regeringen att Myndigheten för kulturanalys bildas under 2011. Den ska utvärdera, analysera och redovisa effekterna av insatser inom hela kulturområdet. En viktig del av detta är att inte enbart stirra sig blind på det som staten och det offentliga gör i största allmänhet, utan att se till hela kulturlivet i den ideella sektorn och den kommersiella sektorn. Kulturen är så mycket större än kulturpolitiken. Från och med 2011 införs också en ny samverkansmodell för fördelning av vissa statliga medel till kulturverksamhet på regional nivå. Modellen ska ge förutsättningar för ett ökat regionalt inflytande och ansvar. På så sätt hoppas vi kunna flytta besluten närmare medborgarna och engagera ännu fler för kulturen. Dessa tankar är inte nya, men tidigare har de uppenbarligen stannat på papperet. Nu genomför vi denna reform, men jag är väl medveten om att det säkert kommer att behöva filas och putsas en del på den under resans gång - konstigt vore det annars. Först ut i landet blir Skåne, Västra Götaland, Halland, Norrbottens län och Gotlands kommun. Fullt utbyggd kommer modellen att omfatta ca 1,2 miljarder kronor. Sist, men absolut inte minst, vill jag tala om statens stöd till idrotten, vilket några har gjort också före mig. Jag är, liksom mina allianskolleger, mycket nöjd med att vi under förra mandatperioden lyckades avskaffa kopplingen mellan människors spelande och de pengar som kommer idrotten till del. Det totala stödet till idrotten, över statsbudgeten, är nu uppe i över 1,7 miljarder kronor per år - detta alltså oavsett hur mycket svenska folket spelar. En halv miljard årligen av detta anslag går till Idrottslyftet. För att nå fler barn och unga, inte minst flickor och invandrarungdomar som har haft svårt att hitta en plats i idrotten, kommer Idrottslyftet att breddas till andra former av motionsaktiviteter än de som vi till vardags kanske betraktar som typisk idrott. Regeringen fortsätter också den samlade elitsatsningen. Riksidrottsförbundet får använda 212 miljoner kronor till en flerårig elitsatsning som omfattar flertalet förbund. Den långsiktiga målsättningen med detta är det som vi alla hoppas, att det ska bli framgångar för svenska idrottare i OS, Paralympics och andra internationella mästerskap. Håll tummarna för handbollstjejerna i kväll! Jag vill till sist återknyta till det som jag började med. Världen har gått igenom en stor ekonomisk kris. Många länder är fortfarande inte ute ur krisen och har tvingats till tuffa sparpaket, med besvärliga konsekvenser på många områden, inte minst på kulturens område. I Sverige har vi kanske haft tur, men vi har också en regering som har fört en ansvarsfull ekonomisk politik och därigenom satsat på kulturen. Eftersom flera här har anknutit till svenska diktare ska väl inte jag vara så mycket sämre. Nu är jag inte någon anhängare av en nationell litteraturkanon - det har vi pratat om tidigare - men om vi hade haft en sådan skulle säkert, förutom Vilhelm Moberg och flera andra som har nämnts här, också Esaias Tegnér ha en plats. Då kan det kanske passa att citera en del av det han har diktat: "All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt." (Applåder)

Fru talman! Tack så mycket för det informativa anförandet! Det här är min första debatt på kulturutskottets område. Det är trevligt att höra att man blir inbjuden till en debatt även om man har olika åsikter, vilket jag tycker är bra för oss alla. Jag tror att man kan känna sig lite pirrig när man för första gången möter en minister som man inte har mött tidigare i en debatt, men jag tror inte att det är farligt. Jag vill passa på att citera Skorpan i Bröderna Lejonhjärta när han säger så här: "Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. 'Varför då', undrade jag. 'Annars är man ingen människa utan bara en liten lort', sa Jonatan." Det är det här det handlar om lite grann, att vi är modiga, ifrågasätter och diskuterar politik. Jag tänkte ta upp en fråga som har florerat en del i medierna. Jag är ledsen att jag inte har siffror med mig, men det har varit en diskussion om att väldigt mycket pojkar i dag nästan inte alls läser böcker och att det är ett ganska stort problem i samhället. Samtidigt vet jag att regeringen har satsat mycket på bland annat det vi har hört mycket om i dag, Skapande skola, som man framför som en väldigt positiv reform. Jag tänker inte säga emot det, utan jag tycker att det är bra att man plockar in professionell kultur i skolan. Dagens pressmeddelande visar också att vi här får in professionella aktörer och att det inte alltid är det är det ideella som är vägen. Pojkars läsning tycker jag är en väldigt viktig och intressant fråga att ta upp, så jag tänkte höra vad kulturministern har att säga om det.

Fru talman! Jag garanterar Tina Ehn att jag inte är farlig, i alla fall inte för Tina Ehn, tror jag. Jag delar däremot Tina Ehns oro när det handlar om pojkars läsning. Det är också ett skäl till att vi vill ha den här breda litteraturutredningen. Flera har varit inne på den. Nu arbetar vi med direktiven, och tjänstemän på departementet träffar många olika aktörer ute i bok- och biblioteksvärlden för att se vad det är som är viktigt, så att vi fångar in de frågor som vi känner att vi behöver ta upp. Skapande skola spelar säkert också en roll, för jag vet att man under de besök jag har gjort ute i landet har arbetat mycket med författare. Det är en viktig del. Jag är också orolig för, även om jag kanske inte har de direkta vetenskapliga beläggen för det, att det finns en koppling mellan våld och brist på språk, att det när orden inte räcker till är lättare att ta till sparkar och knytnävar. Det finns säkert flera aspekter på det här. Regeringens läsa-skriva-satsning är viktig, men jag är medveten om att det kommer att ta tid innan det här slår igenom. Men det handlar inte bara om vad vi kan göra på den politiska nivån, oavsett om vi är politiker i riksdagen eller om vi är aktiva på kommunal nivå. Vi måste också tala om de vuxnas roll här. Jag vet att det finns siffror på hur många minuter vuxna talar med barn, egna barn eller andras barn. Vi har ett eget civilt ansvar. Det är därför glädjande att se att barn är den grupp som är mest flitig på biblioteken. Men jag är övertygad om att det här är ett område som vi kommer att behöva arbeta med därför att språket är nyckeln till så mycket annat, till delaktighet och till glädje men också till att man ska kunna bli en fullvärdig samhällsmedborgare.

Fru talman! Någon har sagt: Där konsten tar slut tar våldet vid. Jag kan bara dela den uppfattningen. Jag tycker också att det är otroligt viktigt att man får utveckla sitt språk och att man får en möjlighet till det i samhället. Jag tror att det är bra att man går in och satsar på kultur för barn även i skolan. Jag tycker att det ska vara en självklar sak. Jag har alltid ansett att kulturen hela tiden ska finnas i det dagliga och inte vara någonting som bara är en linje en viss tid på dygnet. Därför tror jag att detta är en väldigt bra sak. Sedan är det regeringens val att göra det här till Skapande skola och så vidare. Vi hade kanske gjort på ett annat sätt, men så är det i politiken. Man får följa upp det här. Jag tror att det är en bra satsning. Det finns en annan satsning i kulturpolitiken, och det är den här koffertmodellen, som nu kommer att genomföras i de här länen, som vi hörde talas om. Det är också intressant. Vi har sagt att det är bra att man försöker plocka ned kulturen och få den mer från ett underifrånperspektiv. I dag har vi fått mycket kritik för den rödgröna budgeten, att vi har en summa som inte är så stor. Men 94 miljoner är ändå 94 miljoner. Men vi har tydligen inte specificerat önskelistan tillräckligt för att majoriteten ska kunna kritisera det. Samtidigt ser jag att koffertmodellen också är en önskan om vad som ska ske. Där har man inte heller specificerat allting exakt. Nu har jag inte följt den här frågan i detalj så länge som kanske alla andra här har gjort. Men jag har läst Kulturrådets remissvar. Det handlar en hel del om att man skulle vilja ha den här utvärderingen. Så jag tänkte nu fråga hur det kommer att se ut. Vad blir det för utvärderingar av det här? När sker det och så vidare?

Fru talman! Koffertmodellen är, kan man väl säga, resultatet av en lång tids önskemål från regionerna. Man ser att det i den delen inte går att ha en nationell kulturpolitik som ska se likadan ut över hela landet. Att vi har nationella kulturpolitiska mål är en sak, men hur man arbetar för att uppfylla de här målen är någonting helt annat. Jag har haft ett antal möten med företrädare för regionerna. De har i sin tur också haft diskussioner med Kulturrådet. Det här är en lång process. Den är inte helt enkel. Men vår absoluta vision är att kulturen i stort därmed också ska få en mycket större betydelse än vad den kanske har haft. Även om inte Tina Ehn kom in på pengar i det här sammanhanget kan jag nämna att en vanlig fråga som jag fick från början, när vi sade att vi ville regionalisera och demokratisera kulturpolitiken, var: Är det här statens sätt att minska sitt engagemang, att skära ned på anslagen? Då var vi väldigt tydliga med att det inte var det, och det är det fortfarande inte. Däremot kan jag till min glädje konstatera att detta inte bara har fått till följd att många möten har skett och att många har engagerat sig lokalt i kulturpolitiken, utan man har också på flera håll beslutat att satsa mer pengar lokalt på kulturen. Förhoppningen är att det ska komma fler bidragsgivare som ansluter sig och vill vara med och stödja kultur för alla. Det infördes en trevlig tradition här i riksdagen under den förra mandatperioden, och det är att vi önskar varandra god jul, i alla fall önskar jag er en god jul med en bokgåva. Alla som har varit uppe och debatterat med mig, kanske ytterligare någon, kommer att få en bok som jag varmt kan rekommendera. Ni får samma bok allihop, och det är Émile Ajars Med livet framför sej . Läser du den har du många lyckliga timmar framför dig!

Fru talman! Satsningen på kultur i skolan gläder mig verkligen, för det finns ingen viktigare grupp i samhället att dela med sig till och få del av kultur från än skolbarnen. Besparingarna inom skolan drabbar hårt och på sikt. Den som sår vinden får som bekant skörda stormen. Detta tycker jag alltså är bra. Men det finns något som jag skulle vilja fråga om. I en del av våra friskolor runt om i landet - här i Stockholm finns det många - saknas det skolbibliotek. Jag tänker på tanken med Skapande skola. Detta måste väl också rimligtvis tillfalla de barn som går i friskolorna, så att de tidigt kommer i kontakt med läsandet och bokstävernas underbara värld. Det var en liten fråga jag hade. Jag kanske kan få spä på med lite mer. Just när det gäller läsfrämjande åtgärder har jag varit lite undrande inför de åtgärder som har vidtagits när det gäller att dra in en del av stödet eller hela stödet till En bok för alla, vars barnböcker betydde väldigt mycket. Att kunna köpa en fyrfärgsbok för 25 spänn betydde mycket. Det handlar om andra viktiga läsfrämjande projekt, som Läs för mej, pappa! Och det handlar om bensinmacksbiblioteken. Då är det inte barn det gäller, men det gäller kanske läsovana gubbar som kör långtradare. Det kommer till någonting nytt i stället för det ena eller det andra. Kulturbryggan är en ny skapelse som ersätter Framtidens kultur. Då skulle jag vilja haka på ytterligare en fråga: För vem är Kulturbryggan tänkt?

Fru talman! Jag ska bara säga något kort till Tina Ehn, eftersom jag glömde att säga vem som skulle stå för utvärdering. Det kommer att bli analysmyndigheten. Det saknas skolbibliotek, talade Bengt Berg om. Ja, det var någonting som vi i Alliansen ofta fick höra under vår tid i opposition. Det var mycket uppvaktningar från Författarförbundet och många andra, även skolor, om att det saknades skolbibliotek. Då är det glädjande, tycker jag, att den här regeringen redan under förra mandatperioden skrev in i skollagen - det är Jan Björklund som har ansvar för det - att det ska finnas skolbibliotek på skolorna. Vi har alltså stärkt detta. Det skedde alltså med Alliansens hjälp. Sedan handlar det om En bok för alla. Jag hoppas att jag får en chans att gå in på det som man brukar säga från den nuvarande oppositionens sida, att det är för passivt, för lite och för sent. Det har vi hört många gånger. Men hittills har jag inte hört det mer än en, tror jag. När det gäller att man tycker att vi är passiva vet jag inte om det beror på att vi har gjort en del förändringar som man inte uppskattar. Låt oss dock ta En bok för alla. Det handlar om ett anslag som infördes i början av 1970-talet, tror jag. Det var en helt annan bokvärld då. Det var svårt med böcker. Det fanns nämligen bland annat fasta bokpriser, tror jag, och man fick inte sälja böcker var som helst. Pocketboken hade precis gjort sin entré. En bok för alla var viktig på sin tid, men det är inte samma sak som att En bok för alla ska finnas för alltid. När det gäller den del som handlar om barnböcker kan jag se att En bok för alla fortfarande lever i allra högsta välmåga, och man ger fortfarande ut barnböcker. De pengar som gick till En bok för alla finns dock kvar inom litteraturområdet och går till andra läsfrämjande verksamheter. Samma sak gäller en del andra verksamheter; bara för att man en gång gör ett försök är det inte sagt att pengarna alltid måste stanna kvar inom samma anslag. Då kommer vi aldrig att komma vidare, och vi kommer aldrig att kunna förnya något. Vi har tvärtom satsat extra miljoner just på läsfrämjande.

Fru talman! Jag ska bara helt kort kommentera två saker. Betyder det faktum att det ska finnas skolbibliotek på friskolorna att det finns skolbibliotek på friskolorna? När det sedan gäller En bok för alla lever den vidare på grund av många idealisters bidrag, men den är mycket reducerad och priserna har måst höjas på grund av uteblivet statligt stöd för detta. Det är givetvis så att det väldigt mycket är pengar det handlar om också när man diskuterar kulturpolitik. Jag avslutar min replik med att googla på "pengar" i mitt inre, och då är det några rader av Verner von Heidenstam som dyker upp. Det är givetvis följande: "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar."

Fru talman! Jag ska bara helt kort kommentera två saker. Betyder det faktum att det ska finnas skolbibliotek på friskolorna att det finns skolbibliotek på friskolorna? När det sedan gäller En bok för alla lever den vidare på grund av många idealisters bidrag, men den är mycket reducerad och priserna har måst höjas på grund av uteblivet statligt stöd för detta. Det är givetvis så att det väldigt mycket är pengar det handlar om också när man diskuterar kulturpolitik. Jag avslutar min replik med att googla på "pengar" i mitt inre, och då är det några rader av Verner von Heidenstam som dyker upp. Det är givetvis följande: "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar."

Fru talman! Verner von Heidenstam var den fjärde mannen; vi kanske egentligen skulle ha lite fler kvinnor. Det handlar väl dock om den 140-gradiga skalan då man inte hade fri rösträtt, så det går väl inte riktigt att jämföra även om jag också, likt Bengt Berg, tycker att detta är en mycket vacker dikt. Det finns för övrigt också en utmärkt bok av Per Gedin som jag kan rekommendera och som handlar om Verner von Heidenstam, i den mån Bengt Berg inte redan har mött den. Jag vet inte; ska vi kanske återgå till En bok för alla och den situation som nu råder på bokmarknaden, eftersom Bengt Berg gärna skulle se att detta återinfördes. Det vet jag att till och med Mona Sahlin tog upp som ett av förslagen. Det är dock inte ett system som når upp till dagens nivå. Vi har i dag en helt annan tillgång till böcker än vad man hade i början på 70-talet när En bok för alla infördes. Jag ser alltså för min del inte att detta skulle bidra till särskilt mycket, och det tror jag egentligen inte att någon annan i kammaren eller ens i det bokläsande Sverige heller gör. Böcker är i allmänhet i dag heller inte särskilt dyra. Det ska vi vara väldigt glada för. Dock ska naturligtvis även Bengt Berg få en bok!

Fru talman! Jag har två funderingar till kultur- och idrottsministern, en om nutiden och en om framtiden. I slutet av sitt anförande sade kultur- och idrottsministern att hon uppskattade debatten oavsett var den kom ifrån. Jag har dock tvivlat på detta de senaste dagarna. Det är så att Filminstitutet inte riktigt tycker att det kan klara det uppdrag man har fått från regeringen utan i stället ständigt driver debatten om anslagen. Detta har föranlett statsrådet att skriva brev till styrelseordföranden och ifrågasätta Filminstitutets vd:s höga tonläge, som det står i brevet. Min fundering blir: Är det ett nytt sätt att styra en myndighet att skicka brev om myndigheten försöker utöva sitt uppdrag? Och det är inte nog med detta - en av kulturministerns politiskt sakkunniga, Erik Kristow, går ut i medierna och kallar Filminstitutet en alltför välbekant klagosång från otacksamma bidragstagare. Jag undrar: Är det en inställning som omfattar flera på Kulturdepartementet att våra institutioner som får pengar från statsbudgeten är otacksamma bidragstagare? Jag har i alla fall inte hört någon kulturinstitution som inte tycker att den ständigt behöver mer resurser för att förverkliga någonting den brinner för.

Fru talman! Vad Erik Kristow har skrivit på Facebook får stå för honom själv. Han har även kommenterat detta, tror jag, så det står inte jag bakom. Däremot är det riktigt att jag har skrivit ett brev. Jag var nämligen också överraskad över den reaktion Bengt Toll gav uttryck för i medierna innan vi hade hunnit prata om detta. Mycket av det satsningen på digitala biografer, vilket är väldigt välkommet, bygger på är nämligen underlag från Svenska filminstitutet. Man har sett framför sig att det kommer att bli ett stort teknikskifte, och man tror att det kommer att sätta fart under 2012. Det är också därför vi har valt att göra vår satsning från 2012.

Herr talman! Vi har också haft besök av Filminstitutet där man konstaterade att det nog kommer att vara lite för långt fram. Men vi släpper denna fråga och tar en mer positiv fråga, som handlar om framtiden. Det rör kulturen som tillväxtfaktor. Satsningen på 73 miljoner, som nu är 70, ligger hos Nutek, och statsrådet har också tillsatt ett slags råd. Vad jag förstår är det lite tandlöst, men statsrådet får gärna svara på vad rådet ska göra i denna fråga. Min fundering är dock: Vi har en idé att också använda idrotten som en faktor för tillväxt. En av punkterna i detta program handlar om att stötta stora internationella arrangemang i vårt land där sporten och idrotten kan utgöra en väldigt viktig del. Tidigare har statsrådet sagt nej till stöd till stora arrangemang, men min fråga är: Kan statsrådet ha en fundering inför framtiden att ändra sig i detta ställningstagande - för tillväxtens skull?

Herr talman! Tandlöst eller inte - vi har inte förutsatt att det ska ha särskilt vassa tänder. Rådet är just ett råd och består av kulturskapare, inte av organisatörer. Det är för att man ska se att de medel som är avsatta i denna handlingsplan också ska hamna där de behövs och även bistå såväl oss politiker som Tillväxtverket och andra med förslag utifrån de kontakter man har när det gäller var dessa pengar gör mest nytta. Jag har hela tiden sagt att vi är väldigt positiva till fler stora, internationella evenemang på idrottsområdet. Flera får vi också här. Det är dock en helt annan sak än att tycka att man ska lägga 3 ½ miljard kronor på ett fotbolls-EM med väldigt bristfälliga ekonomiska kalkyler och för att bygga ut arenor som ganska bums därefter skulle rivas. Det tycker vi inte är en god användning av skattebetalarnas medel. Jag kan säga att jag tror att jag har fått ett eller två mejl efter detta beslut, så det verkar som att svenska folket delar vår uppfattning. Apropå det Berit Högman var inne på inledningsvis, att det var passivt, undrar jag hur man kan se det som passivt. Vi talar om Skapande skola, som man också prisar från oppositionen, och den utbyggnad av allianserna som gjordes under föregående mandatperiod, som vi också har lagt extra pengar på. Vi talar om den förlängning vi gjorde av Access under ytterligare två år med 100 miljoner kronor och den handlingsplan för kultur, kulturella och kreativa näringar som nu verkar. Vi har den satsning vi har gjort på Hus med historia och de renoveringar vi nu sätter i gång efter åratal av försummelser av bland annat Nationalmuseum och Kungliga Operan. Vi har det uppdrag vi har gett till Forum att skildra kommunismens brott mot mänskligheten. Över hundra miljoner människor har mördats. Vi har vågat förändra. Vi förändrar musiklivet, och vi har haft kulturutredningar och filmutredningar. (Applåder)

Herr talman! Jag skulle vilja uppehålla mig i utgiftsområde 17 vid framför allt den del som berör idrotten. Sverige är fantastiskt när det gäller idrott. Just nu i denna stund är världens mest omskrivna fotbollsspelare svensk, världens bästa simmerska svensk, några av de ledande stjärnorna i världens bästa hockeyliga svenskar, världens bästa längdskidåkare svenskar, världens fjärde bästa manlige tennisspelare svensk. Detta som exempel på att idrottslandet Sverige fortsätter att producera världsstjärnor. Det faktum att Angelica Bengtsson söndagen den 23 november 2010 fick priset Årets nykomling i friidrottsvärlden visar att även framtiden ser ljus ut för svensk idrott. Men idrotten är inte bara elit och spets utan också bredd och djup gemenskap. Riksidrottsförbundet har 70 olika idrotter anslutna, 2,2 miljoner aktiva idrottsutövare, 400 000 förtroendevalda och 900 000 passiva stödmedlemmar. Det finns, inte att förglömma, ett stort antal övriga icke-Riksidrottsförbundsanslutna idrotter samt människor som regelbundet besöker exempelvis privata gym och kommunala simhallar och springer på joggingspår. Idrott i Sverige är i större utsträckning än i de flesta andra länder till för alla som bor här, oavsett social bakgrund och privata ekonomiska muskler. Detta är en svensk modell som vi fortsatt ska värna. Det är med omsorg om denna svenska idrottsmodell som regeringens stora satsning, 500 miljoner kronor årligen, på Idrottslyftet ska ses. Denna satsning, som sjösattes 2007, är en tydlig ambition och uttalad önskan om att idrotten ska nå ännu fler och bli ännu bredare. Enbart i Stockholm bidrog Idrottslyftet med drygt 36 000 nya gympatimmar i skolan under Idrottslyftets år tre. I dessa tider när begrepp som svensk och svenskhet diskuteras tenderar idrottens symbolvärde att bli ännu viktigare. Under 80- och 90-talet skördade den franske ultranationalisten Jean-Marie Le Pen stora framgångar med ett budskap som enkelt uttryckt gick ut på: fyra miljoner arbetslösa fransmän är lika med fyra miljoner invandrare. Det var ett tänk där människor delades in i vi och de. Hans teorier blev dock motbevisade i samband med fotbolls-VM 1998 som hölls i Frankrike. Hemmanationen vann mästerskapet, och stor nationalhjälte och därmed den yttersta symbolen för Frankrike, blev den nordafrikanske muslimske invandraren vid namn Zinedine Zidane. Årets svenska mästare i fotboll, Malmö FF, har fem spelare i sin trupp som inte har invandrarbakgrund. Nykomlingen i nästa års allsvenska fotboll är Syrianska FC, och Zlatan är en av världens mest omskrivna fotbollsspelare. Det nya och färgglada Sverige åskådliggörs på idrottsarenorna runt omkring i Sverige. Herr talman! I budgeten satsar regeringen lite drygt 1,7 miljarder på svensk idrott nästa år. Den gamla och oförutsägbara finansieringsmodellen där idrotten finansierades via Svenska Spels överskott ersätts med en finansieringsmodell via skatter. Det är en rimlig och logisk förändring. Jag skulle dock i detta sammanhang vilja lyfta upp tre områden där idrotten har potential att förbättra sig. Det första området handlar om integration. Svensk idrott är alltjämt segregerad. Unga män med invandrarbakgrund ägnar sig åt fotboll och kampsport men bara i undantagsfall åt ishockey, ridsport, tennis och golf. Gamla strukturer behöver i detta sammanhang brytas. Det andra området handlar om brottsförebyggande arbete. Idrotten har, som få andra, potential att sätta in ungdomar med stor benägenhet att hamna i kriminalitet och missbruk, företrädesvis unga män från socialt utsatta områden, i ett socialt sammanhang som skyddar dem mot destruktiva krafter. Detta sker redan i dag men kan utvecklas och förbättras ytterligare. Det tredje området är jämställdhet. Fortfarande är det ont om pojkar och män i stallen och på gymnastikmattorna och ont om tjejer och kvinnor i ishockeyhallarna. Det finns kvar gamla könsmönster som inte tjänar någon och som vi behöver jobba mer med. Slutligen, herr talman, vill jag säga att Sverige är fantastiskt när det gäller idrott. Vår bredd bidrar till bättre folkhälsa, fostrar den uppväxande generationen i ansvarstagande och social träning samt förgyller mångas tillvaro på läktare och framför tv-apparaterna där hemma i soffan. Regeringen värnar vår svenska idrottsmodell genom att satsa på den ekonomiskt men talar också om dess utvecklingspotential. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i KrU1 gällande utgiftsområde 17. (Applåder)

Herr talman! Jag måste säga att jag inte delar Amir Adans oro när det gäller att alla grupper inte ägnar sig åt samma typ av verksamhet i exakt samma utsträckning. Jag skulle vilja veta om det är Moderaternas uppfattning att samhället är jämställt bara den dag då alla etniska grupper, båda könen, ägnar sig åt ishockey, fotboll, spelar klarinett och dylikt i exakt samma utsträckning. Jag har lite svårt att se det, och jag har lite svårt att få ihop det med Moderaternas ideologiska utgångspunkt om individualism och valfrihet. Jag var någon sekund för sen att begära replik på kulturministerns anförande. Men du var inne på vi och de. Med anledning av det undrar jag om du delar den uppfattning som kulturministern framförde i ett citat i slutet av sitt anförande om att den svenska kulturen endast är barbari. Det är en uppfattning som även statsminister Fredrik Reinfeldt har framfört efter idrottskravaller. Skulle man kunna tänka sig att Moderaterna uttalade sig på det sättet om något annat lands kultur, eller är det bara den svenska kulturen som blott är barbari?

Herr talman! När det gäller idrotten kan vi ta ett exempel, innebandy. I en undersökning visade det sig att ingen med utländsk härkomst var aktiv inom innebandyn på hög nivå, som landslagsspel, varken inom juniorbandy eller inom vuxenbandy, oavsett kvinnligt eller manligt. Det är att ha en idrott där det enbart är svenskar med svensk bakgrund som utövar den och där det inte finns möjlighet att ha en blandad konstellation. Meningen med integrationen är att få andra bilder, att få en blandad kompott, få möjligheten att träffa andra från andra områden, från andra situationer. Om vi har en uppdelning där vissa - oavsett om det nu har med ekonomiska förutsättningar att göra eller inte - spelar golf, medan andra som kommer från till exempel Rinkeby inte har möjlighet att spela golf och bara kan hålla på med fotboll anser jag att det självklart är ett problem.

Herr talman! Jag tolkar det som att det är Moderaternas uppfattning att vi med skattemedel ska se till att alla etniska grupper ska vara lika representerade inom alla olika typer av idrotter och kulturverksamheter. Jag fick inget svar på frågan om du delar kulturministerns och statsministerns uppfattning om att den svenska blott är barbari och huruvida det är tänkbart att Moderaterna anser det om något annat lands kultur.

Herr talman! Skattepengar är det inte fråga om det i det här fallet. Det vi vill se är att alla ska ha en möjlighet att testa på alla typer av idrotter och få en möjlighet att se vad det finns för typer av idrott. Sedan har vi inte sagt att vi genom att skattefinansiera ska se till att den som bor i till exempel Rinkeby ska få spela golf. Det är inte det som är frågan. Vad gäller fråga nr 2 är svaret ja. Jag stöder både det som kulturministern har tagit upp och det som Fredrik Reinfeldt har talat om tidigare.

Herr talman! Det är på sitt sätt en fördel att vara sist på talarlistan. Då får man förmånen att lyssna av alla kloka tankar och förhoppningsvis klargöranden, inte minst från den sida som jag själv inte representerar, De rödgröna. Det enda klargörande dock som jag hör från den sidan är att varje anständig nation måste hålla sig med en kunglig opera, som vi får höra från vänsterpartisten Bengt Berg. Det är ett intressant påpekande i sig att det inte räcker med en opera, den ska vara kunglig också. I övrigt är det nog otydligheter och otydligheter. Min moderata kompis Cecilia Magnusson var ganska snäll när hon sade att pengarna från den rödgröna sidan skulle räcka till fria entréer, de 94 miljoner som De rödgröna sätter av i ramökning. Kostnaden för fri entré var 96 miljoner senast, och då gällde det enbart basutställningar. Den långa listan av satsningar i övrigt - där det ska vara mer av allt, allt ska öka och det ska vara fler utbetalningar - från De rödgröna är satsningar som är fullständigt ofinansierade. Christer Nylander kommenterade alla de här satsningarna på ett föredömligt sätt tidigare. Till allt detta finns det inte en enda krona. Det går inte, herr talman, att ta ställning till de här förslagen av det skälet. Det saknas helt enkelt preciseringar. Jag anser att Sveriges kulturskapare är förtjänta av en mycket mer stringent politik än så. De har inget att vinna på den här typen av låtsaspengar. Då får vi höra från utskottets ordförande, Berit Högman, att det här inte gäller 2011, utan det ska ses som en ambition för framtiden. Det är lite grann som vid regnbågens slut, där väntar en skattkista. Men på det viset ska vi inte bedriva politik i Sveriges riksdag. Vad kulturskaparna behöver är riktiga pengar, och det är precis vad kulturministern och regeringen anvisar. Tom Cruise har en mycket känd replik i filmen Jerry Maguire som jag tycker skulle passa i det här sammanhanget. Show me the money, skriker kan ut om och om igen. Och det är vad jag vill se, visa oss pengarna! På vilket sätt ska De rödgröna finansiera alla de satsningar som de säger sig vilja göra? Det är vi alla förtjänta av att få höra. Till sist Mattias Karlsson, Sverigedemokraterna, som alltså citerar Vilhelm Moberg när han drar en lans - inte Moberg utan Mattias Karlsson - för Sverigedemokraternas isolationistiska politik. Är inte det intressant? Jag vill bara påminna om att Vilhelm Mobergs allra mest kända roman handlar om flyktingar från Sverige som flydde bristen på religionsfrihet och svälten som var här i vårt land på den tiden till ett land som med hjärta och värme tog emot dem. (Applåder)