Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning

Fru talman! Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till fördelning av utgifter på anslag inom utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning. Det innebär att utgifterna inom det området hamnar på en nivå på ca 12,2 miljarder kronor 2010. Utöver regeringens förslag till anslag inkluderar nivån även Riksrevisionens styrelses förslag till anslag för Riksrevisionen. Utgiftsområdet omfattar ett femtontal förvaltningsmyndigheter inklusive Riksrevisionen, som är en myndighet under riksdagen. Finansutskottet anser att det finns skäl att utveckla såväl målformuleringarna som indelningen av utgiftsområdet. Regeringen har i propositionen angett att man avser att återkomma med preciseringar i det hänseendet i en förvaltningspolitisk proposition under våren 2010. Utskottet påpekar att det också är viktigt att följa utvecklingen av Stabilitetsfonden. Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag om investeringsplaner och låneramar för Statens fastighetsverk och Fortifikationsverket liksom förslaget om rörlig kredit i Riksgäldskontoret för Statens pensionsverk och förslaget att låta Kammarkollegiet och Riksrevisionen ta upp lån i Riksgäldskontoret. Utskottet tillstyrker också att regeringen bemyndigas att under 2010 besluta om en kredit till Lettland om högst 720 miljoner euro för att därigenom bidra till en lösning av den mycket svåra ekonomiska och finansiella situation som Lettland befinner sig i. Finansutskottet avstyrker i betänkandet motionsförslag om delvis andra anslagsnivåer inom utgiftsområdet och förslag som gäller bonussystem, bluffbolag, myndigheternas lokalförsörjning, Riksgäldskontorets styrelse och jämställdhetsperspektiv. I betänkandet finns tre reservationer och fem särskilda yttranden.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2. Vid förra årets debatt hade finanskrisen nått Sverige. Riksgälden hade fått ta över banken Carnegie, bankgarantin fungerade inte som den var tänkt och representanter för underleverantörerna till fordonsindustrin informerade finansutskottet om att många företag riskerade att gå i konkurs på grund av brist på krediter. Läget har nu stabiliserats, men den ekonomiska krisen är inte över, utan den kommer att fördjupas i form av fler arbetslösa och en växande statsskuld. Sverige halkar efter. Vi ser att arbetslösheten växer snabbare i Sverige än i andra länder och att Sveriges position gentemot övriga Europa har försämrats sedan 2006. Vi har 70 000 fler i utanförskap på tre år om man räknar som Moderaterna gjorde i valrörelsen. På tre år har arbetslösheten blivit högre, sysselsättningen lägre och jobben färre. Bland ungdomar är situationen än mer allvarlig. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera en sådan utveckling. Trots att Sverige halkar efter andra länder fortsätter regeringen med samma inriktning av sin politik, det vill säga ensidiga skattesänkningar med lånade pengar. Regeringen sänker skatterna med 100 miljarder kronor och gröper ur vår ekonomi. Vi socialdemokrater menar att detta är en oansvarig politik och har därför presenterat ett tydligt alternativ. Vi sätter jobben först. Vi vill möta den växande arbetslösheten med investeringar i framtidens jobb, utveckla kvaliteten i välfärden, skapa ökad rättvisa och ta ansvar för ekonomin. Fru talman! Utgiftsområde 2 rör samhällsekonomi och finansförvaltning. Under detta område behandlas en rad viktiga frågor som på många sätt skapar förutsättningar för en god samhällsekonomi med en väl fungerande finansmarknad. Men det gäller också de institutioner som direkt är med och skapar förutsättningar för riksdagens budgetarbete. Sedan finanskrisen briserade har både Finansinspektionen och Riksgälden fått en kraftigt förhöjd arbetsbörda. Vi socialdemokrater föreslog redan i förra höstens budgetmotion att Finansinspektionens anslag skulle utökas på grund av detta. Vi välkomnar nu att regeringen ökar Finansinspektionens anslag, och vi följer noga utvecklingen och är beredda att återkomma med förslag om ytterligare resurser om så skulle behövas. Riksgäldskontoret får nu hantera ett stort antal statliga krediter, och myndighetens ansvar har ökat betydligt under den pågående finanskrisen. Vår övergripande bild är att Riksgäldskontoret sköter detta arbete på ett bra sätt, men vi konstaterade redan förra året att insynen för riksdagen i Riksgäldskontorets arbete är otillräcklig. Genom beslut förra året gavs Riksgälden möjlighet att besluta om stödåtgärder till kreditinstitut som inte begränsas till något belopp. Vi socialdemokrater anser att dessa nya befogenheter måste mötas av förändringar i Riksgäldens styrelse så att den också får en parlamentarisk representation. Tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår vi, för att man ska få ut mer av varje satsad skattekrona i den statliga förvaltningen, att samordningen mellan myndigheterna ska öka. Det handlar om fler gemensamma upphandlingar och ökad samlokalisering. En statlig inköpssamordning med 10 procent kan minska kostnaderna för inköp med ca 50 miljoner kronor till 2012. Vi anser därför att ytterligare medel ska tillföras Ekonomistyrningsverket för att öka den statliga inköpssamordningen och samlokaliseringen. Vi föreslår också att 200 miljoner kronor ska föras till ett nytt anslag, praktik vid statliga myndigheter. Vid förra årets debatt konstaterade jag att det var anmärkningsvärt att regeringen inte hade redovisat några åtgärder för att förstärka krisberedskapen i det svenska betalningssystemet. Regeringen hänvisade endast till att frågan bereddes i Regeringskansliet. Även i årets budgetproposition är regeringens kommentar angående rapporten om krisberedskap i betalningssystemet att frågan bereds i Regeringskansliet. Jag undrar: Hur länge ska majoriteten i finansutskottet finna sig i att regeringen drar denna viktiga fråga i långbänk? Vi anser att nivån på krisberedskapen i betalningssystemet är tydligt kopplad till stabiliteten på finansmarknaderna och till samhällsekonomins funktionssätt. Det är mycket viktigt att säkerställa en tillräcklig krisberedskap inom detta samhällssviktiga område. Därför är det mycket allvarligt att regeringen dröjer och dröjer ytterligare med att ta fram åtgärder för att förstärka krisberedskapen i det svenska betalningssystemet. Fru talman! I det här betänkandet behandlar vi också frågan om kredit till Lettland. Utskottet anser att Sverige bör ge Lettland en kredit för att bidra till en lösning av den mycket svåra ekonomiska och finansiella situation som Lettland befinner sig i. En delegation från finansutskottet besökte Lettland i september månad i år. Vi träffade då representanter från Lettlands finansutskott, Lettlands centralbank och också dess finansinspektion som gav oss information om de problem och utmaningar som Lettland står inför. Även om den globala finanskrisen har mattats av under de senaste månaderna är Lettlands möjligheter att låna på den internationella kreditmarknaden starkt begränsade. Sverige och Lettland är grannländer med omfattande ekonomiska och kulturella förbindelser. Därför anser vi, som utskottet, att det är naturligt att Sverige tar ett stort ansvar när Lettland behöver stöd. Vi är däremot mycket kritiska till regeringens handläggning av frågan. I budgetpropositionen anges endast att regeringen under hösten 2009 avser att inleda förhandlingar med Lettland om villkoren för krediten samt att regeringen under våren 2010 avser att återkomma till riksdagen med information. Regeringen lämnar ingen information om hur villkoren för denna kredit till Lettland ska utformas, utan hänvisar endast till att det ska bestämmas i samarbete med övriga nordiska långivare och Lettland. Regeringen redogör inte heller för sina utgångspunkter inför dessa förhandlingar. Precis som när det gällde underlaget inför behandlingen av krediten till Island, som var mycket bristfälligt, har utskottet även denna gång behövt söka information, bland annat genom interna utfrågningar den 3 och den 8 december för att få information avseende krediten till Lettland. Den kompletterande information som utskottet tagit fram under behandlingen av ärendet gör det möjligt att föreslå riksdagen att bemyndiga regeringen att under 2010 besluta om en kredit till Lettland om högst 720 miljoner euro. Det motsvarar ca 7,3 miljarder svenska kronor. Men vi är starkt kritiska till att regeringen även denna gång utelämnar väsentlig information. I ett gemensamt särskilt yttrande tillsammans med Miljöpartiet understryker vi att det är mycket otillfredsställande att regeringens underlag till riksdagen saknar närmare information om kredit- och avtalsvillkor. Att endast ange att man avser att återkomma med information till riksdagen i ett senare skede är inte acceptabelt. Det är av väsentlig betydelse att riksdagen får en fullständig information innan den fattar sitt beslut. Även utskottet anser att det är otillfredsställande att det i propositionen saknas uppgifter om villkoren för Sveriges kredit. Mot bakgrund av att uppgifter om avtalsvillkoren av olika skäl inte finns med i propositionen är det enligt utskottets mening viktigt att regeringen, i samband med den första utbetalningen av Sveriges lån till Lettland, i en skrivelse återkommer till riksdagen med ytterligare information. Slutligen, fru talman, vill jag säga några ord om att regeringen valde att använda stabilitetsfonden i samband med kapitaltillskottet till Nordea. Vi anser att statens andel av Nordeas nyemission borde ha hanterats enligt ordinarie metod vid tillskott, nämligen genom ett anslag under utgiftsområde 24 Näringsliv och inte genom stabilitetsfonden, vars syfte är krishantering. (Applåder)

Fru talman! Vänsterpartiet föreslår att vi ska införa ett jämställdhetspolitiskt råd. Vi menar att kvinnor varje dag får betala priset för ojämställdheten och att det inte längre kan fortsätta på det här sättet. Varje dag ser vi konsekvenserna av ojämställdheten i samhället. Vi ser det i fördelningen av tid, i fördelningen av inkomster och i fördelningen av makt mellan kvinnor och män. Kvinnor och män arbetar i snitt lika många timmar per vecka. Men vi kvinnor står för den största delen av det obetalda arbetet med hem och barn medan män i högre grad lönearbetar. Det som räknas som fritid respektive arbetstid betyder alltså i praktiken helt olika saker för kvinnor och män. Det finns undersökningar som visar att kvinnor menar att det är fritid när de umgås med sina barn medan män anser att det är en del av deras arbetstid när de umgås med sina barn. Det visar hur vi uppfattar de olika villkoren i samhället. Den skeva fördelningen av betalt och obetalt arbete får också stora konsekvenser för kvinnors ekonomi och självständighet. Vi har lägre inkomster, eftersom vi kvinnor oftare jobbar deltid, har olika typer av visstidsanställningar och tar ut mer av föräldraledigheten. Det som brukar kallas dubbelarbete, att kvinnors arbetsdag inte slutar utan fortsätter i hemmet efter jobbet, leder till stress och ohälsa. Kvinnor är oftare långtidssjukskrivna än män, har fler stressrelaterade sjukdomar och oftare svårare värk. Ojämställdheten kostar för oss kvinnor. Vi har också lägre löner än män i genomsnitt. Orsaken till det är självklart att arbetsmarknaden är väldigt könssegregerad och att de arbeten som i huvudsak kvinnor utför värderas lägre än de arbeten som män utför. Män kommer också oftare till högre positioner i samhället än vad vi kvinnor gör. Vi drabbas dessutom av lönediskriminering just för att vi är kvinnor. För att kunna bekämpa de här orättvisorna måste vi vända på de måttstockar för värde och rationalitet som regelmässigt används av ekonomer och arbetsgivare och i politiken. De måste utmanas och ifrågasättas. Det är nödvändigt att omfördela de resurser som i dag tilldelas män och kvinnor i så olika grad - det gäller tid, inkomster, makt och hälsa. I morse innan jag gick hit läste jag tidningen. Det har kommit ny statistik som visar att män tjänar i snitt 46 000 kronor mer än kvinnor gör i snitt. Det är 46 000 kronor per år. Och det här var år 2007. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har, som vi vet, de ekonomiska skillnaderna ökat ännu mer. Enligt riksdagens utredningstjänst har de ökat med över 1 000 kronor per månad , alltså med totalt nästan 13 000 kronor per år. Tänk er själva! 46 000 kronor plus är vad den här regeringen har åstadkommit under de senaste tre åren - det blir väldigt mycket pengar under en levnadstid. Det talas ofta om vad jämställdheten kostar. Vi har inte råd med heltidstjänster. Vi har inte råd med en bra sjukförsäkring. Vi har inte råd med en bättre välfärd som kvinnor är så beroende av. Vi menar att den här ordningen måste brytas. Därför borde ett jämställdhetspolitiskt råd tillsättas. Syftet med ett sådant råd är dels att utveckla en praxis för budgetarbetet här i riksdagen som integrerar ett feministiskt perspektiv på den ekonomiska politiken, dels att hitta långsiktiga strategier för att nå de jämställdhetspolitiska målen. Tyvärr har inget annat parti hittills varit intresserat av detta förslag. Men vi hoppas att det blir så, för vi menar att det här är absolut nödvändigt. Den regering som vi har nu lever till exempel inte ens upp till sina egna mål om att de regeringsförslag som läggs fram ska redovisas tillsammans med en könsstatistik i diagram och tabeller exempelvis. Inte ens det klarar man av. Vi vill också att det föreslagna rådet ska komma med förslag till förändringar och följa upp hur de politiska reformerna förhåller sig till de jämställdhetspolitiska målen. De ska vara ett stöd i det arbetet. I rådet vill vi gärna se forskare och ekonomer med genuskompetens. Vi vill också gärna att det finns en referensgrupp kring detta råd. Fru talman! Till slut gäller det frågan om Lettland. Vänsterpartiet ser gärna att Sverige lånar ut pengar till Lettland men menar att det ska ske genom ett bilateralt lån, inte genom IMF:s försorg. Vi menar att IMF ställer orättmätiga krav på andra länder och att Sverige inte ska stödja det. Vi menar också att riksdagen behöver en särskild proposition i frågan så att vi har de underlag som behövs för ett slutgiltigt ställningstagande. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation angående punkten om Lettland.

Fru talman! Krisen i Sverige är långt ifrån över. Fortfarande ser vi en ekonomi som haltar. Inte minst i morse på vägen hit var det i radion ett antal reportage om småföretagare som har problem med att få lån. Jag får samtal hem från småföretagare som förvägras lån därför att bankerna har bestämt sig för att fokusera bara på storföretag och privatkunder. Detta är ganska bedrövligt. Det är också ganska oroande med tanke på att alla partierna hyllar småföretagarna som den motor som ska få i gång Sverige. Jag är väldigt oroad över regeringens syn på detta. Man verkar vara helt inaktiv. Det är mycket bra att man aktivt är emot bonusar och allt möjligt annat. Men det som i dag verkligen inte fungerar inom finanssektorn är detta med småföretagarnas situation. Där har jag svårt att se några riktiga initiativ från regeringens sida. Sådana skulle behövas då den ekonomiska krisen fortsätter och liksom går in i nästa skede och så vidare. Vi kan se att varslen fortfarande förekommer och kanske till och med ökar. Precis som med snöovädret i dag är det fortfarande stormvarning på den punkten. Inte minst i samband med dagens Köpenhamnsmöte och krisen där i miljöfrågorna saknar jag en offensiv hållning till hur vi skapar fler arbeten. Vi i Miljöpartiet har länge efterlyst a green new deal, det vill säga att krisen används som en möjlighet att skapa nytt och till att sätta miljö- och klimatfokus i främsta rummet. Det skulle behövas. Likaså behövs det att man ser över sina utgifter. Det har vi på den rödgröna sidan gjort när det gäller våra förslag om samordning på inköpssidan. Det handlar även om att skapa arbetsplatser med praktik på statliga myndigheter. Det är sådana tankar som behövs i dag men som jag inte ser från regeringens sida. En annan fråga - Ulla Andersson var inne på den - är den om jämställdheten. Det är en fråga där vi i Miljöpartiet både i vårt budgetförslag och sedan i en motion efterlyser en starkare satsning från regeringens sida. Det är dags också för oss män att inse att någonting allvarligt måste till för att få jämställda löner i det här landet. Det är dags för oss män att avstå något så att kvinnorna kan komma upp i sådana lönenivåer att de 8 procent som i dag utgör gapet försvinner. Under förra mandatperioden tog vi i Miljöpartiet initiativ till att arbeta med ett handslag i samhällets alla organ. Det där har den nuvarande regeringen lagt ned. Nu vill vi att man avsätter en summa pengar till detta för att öka kvinnolönerna och att man ser över möjligheterna när det gäller statliga lån etcetera i ett jämställdhetsperspektiv. Jag inledde mitt anförande med att prata om småföretagarna och om att de har det svårt. Men vi vet också att åtskilliga rapporter visar att det för kvinnor är ännu svårare än för män att få lån. Detta är inte rätt - det är inte ett jämställt samhälle. Precis som Sverige mycket lever på sitt rykte som varande ett framstående miljöland lever vi väldigt mycket på ett rykte om att vara så jämställda. Men den här regeringen levererar inte på något av de här områdena. Det är nu dags att leverera! Därför behöver vi en annan regering, men hur det blir med det får vi se nästa höst. Med dessa ord yrkar jag bifall till reservation 3, men vi står också bakom det särskilda yttrandet om budgeten och, tillsammans med Socialdemokraterna, bakom det särskilda yttrandet om Lettland.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i finansutskottets betänkande FiU2 och avslag på reservationerna. Även om jag tycker att det kanske ligger i gränstrakterna för vad betänkandet handlar om måste jag kommentera Sonia Karlssons inledning. Det är inte första gången man hör socialdemokrater hävda att alliansregeringen sänker skatterna så att vi på något sätt indirekt får ett budgetunderskott. Så är inte fallet. För det första har Socialdemokraterna med ungefär ett års fördröjning accepterat de flesta av de skattesänkningar som vi genomför. För det andra har Socialdemokraterna högre bidragsutgifter. Saldot för Socialdemokraternas budgetalternativ är ungefär som regeringens. Budgetunderskottet har vi på grund av den stora ekonomiska krisen och de stora satsningar som regeringen har gjort för att stimulera ekonomin. Exempelvis gäller det då de ökade satsningarna på kommunerna, något som kommer att debatteras här i dag efter denna debatt. Det område vi i dag diskuterar är ett viktigt område. Till stor del handlar det om den statliga förvaltningspolitiken. Det handlar om offentlig upphandling, finansiell tillsyn, statsskuldsförvaltningen, prognos- och statistikfrågor, fastighetsförvaltning, Riksrevisionen med mera. 12 miljarder kronor ryms inom utgiftsområde 2 som vi här ska besluta om. Det mesta är regeringssidan och oppositionen överens om, men det finns också viktiga skillnader. Ett par av dessa återkommer jag senare till. I det stora hela måste man ändå säga att svenska myndigheter, särskilt på det här området, fungerar mycket väl. Det är effektiva myndigheter med många kompetenta medarbetare. Många av de här myndigheterna har varit oerhört centrala under den finanskris som vi har gått igenom och upplevt. Jag tänker då främst på Finansinspektionen och Riksgälden som tillsammans med Riksbanken har haft en oerhört tuff uppgift under det stormiga år som vi har bakom oss. Jag måste konstatera att samarbetet mellan myndigheterna har fungerat väl. Vi har haft kompetenta personer och kompetenta ledare på de här myndigheterna. Vi har mycket att vara stolta över. Sverige har hanterat de här internationella stormvindarna relativt väl. Den här krisen har också uppmärksammat oss på nya frågor som vi måste titta närmare på och följa upp under kommande tider. Det handlar om ansvarsgränsdragningar mellan de olika myndigheterna och också mellan Regeringskansliet och myndigheterna. Det handlar exempelvis om gränsdragningar mellan Riksbanken och Finansinspektionen med mera. Jag vill också upplysa om och poängtera vikten av att vi också nu under svenskt ordförandeskaps ledning har fått till stånd en ny finansiell struktur på Europaområdet för att bättre kunna förutse, varna för och hantera finansiella kriser i framtiden. Inte så att vi därmed ska tro att vi har löst problemen, men vi har skaffat oss bättre verktyg på en internationell och europeisk nivå för att hantera finansiella problem. Det tror jag är viktigt att komma ihåg, och det här ger också nya förutsättningar för de svenska myndigheterna. Vad föreslår oppositionen? Den är för det första mycket splittrad. Socialdemokraterna vill exempelvis lägga ned ett program för offentligt etos, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker att det är bra att regeringen genomför detta. Vänsterpartiet vill lägga ned Finanspolitiska rådet. Socialdemokraterna vill numera behålla det, från att ha varit kritiska tidigare. Socialdemokraterna är nöjda med att Konjunkturinstitutet finns och fungerar ungefär som i dag, medan Vänsterpartiet vill avskaffa den statliga myndighet som sysslar med prognosarbete. Det skulle vara intressant att höra om Socialdemokraterna tycker att det är en god idé med tanke på att de ska samarbeta med Vänsterpartiet. Ska vi avlöva den möjligheten att ha ett statligt konjunkturinstitut? Det finns en rad intressanta och spännande frågor när man tittar på just skillnaden mellan de tre oppositionspartier som samtidigt säger att de ska samarbeta. Det finns några frågor som jag tycker är viktiga att ta upp. En av de få besparingar som Socialdemokraterna över huvud taget har i sitt budgetalternativ är att lägga ned det program för en satsning på ett offentligt etos som regeringen föreslår. Jag satt med i Demokratiutredningen som lämnade sitt betänkande i början av detta århundrade, alltså i början av 2000, under ledning av den förre socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson. Vi poängterade vikten av att lyfta upp värdefrågorna, de etiska frågorna, i statsförvaltningen. Detta har regeringen följt upp med en ganska ambitiös satsning på ett offentligt etos, ivrigt påhejade av de fackliga organisationerna och de anställda i statsförvaltningen. Men detta vill Socialdemokraterna avskaffa. Varför är det då viktigt med den här typen av arbete med värderingsfrågor? Det handlar för det första om att det pågår en stor generationsväxling i statsförvaltningen. Det är viktigt att lyfta upp frågorna, diskutera dem igen och se till att många nyanställda och en yngre generation får jobba med frågorna. Det handlar också om att vi kan märka att vi kanske har fått in för mycket av ett affärstänkande i statlig myndighetsutövning. Man betraktar medborgaren som kund, inte bara i positiv mening. Att försöka tillfredsställa en kund är något positivt, men det finns också ett tänkande som smittar från den kommersiella världen som inte riktigt hör hemma i statsförvaltningens myndighetsutövning. Jag tror också att det är viktigt rent allmänt att då och då jobba med etiska frågor, exempelvis när olika krav på myndighetsutövare ställs mot varandra. Man kan hamna i så kallade etiska dilemman och behöva fundera igenom hur man ska väga olika saker mot varandra. Viktiga begrepp som man kommer att jobba med under programmet är exempelvis respekt, värdighet, tolerans, solidaritet, empati, engagemang, ansvar, medborgarorientering, effektivitet och rättssäkerhet. Alla som jobbar med frågor som handlar om myndighetsutövning vet att man många gånger hamnar i svåra avvägningar, och det är oerhört viktigt att man jobbar med vilka värderingar som ligger bakom de här begreppen. Vad innebär de? Hur ska jag väga av? Det handlar helt enkelt om att höja kompetensen att hantera dessa frågor hos statsförvaltningens personal. Det här programmet är oerhört uppskattat bland de anställda, det är uppskattat bland de fackliga organisationerna, men Socialdemokraterna säger nej till detta. Varför? Den andra frågan jag vill ta upp är Lettland. Lettland och Island är två länder nära oss som har drabbats oerhört hårt av finanskrisen. I Lettlands fall handlar det om ett fall i bnp under 2009 på 18 procent. Vad innebär då signalerna om vi ska gå på Vänsterpartiets reservation? Jo, det innebär att vi säger att vi inte nu ger besked om att de får pengarna när de ska ha dem. Det är en oerhört allvarlig signal. Då säger Vänsterpartiet att vi ska förhandla om det, men vi ska inte samarbeta med IMF. Den kompetens som har byggts upp internationellt för att hantera de här sakerna ska vi inte samarbeta med. Vi ska sköta det här själva, vi i Sverige, och bli ett eget IMF på något sätt. Vad är det för andra villkor vi ska ha med i det avtal som vi i så fall ska sluta med Lettland efter en ny förhandlingsomgång och den osäkerhet som skapas av ett sådant beslut, om vi nu skulle följa Vänsterpartiets förslag? Vänsterpartiet har många svar att ge på de här frågorna. Det handlar om ett stort program på totalt ungefär 80 miljarder svenska kronor. Sverige står för ungefär 7 miljarder av dessa 80 miljarder. Det här skulle vi säga nej till. Vad innebär det för de andra länderna som ska delta i det här programmet? De kommer också att uppleva en tveksamhet kring hur de ska hantera sina lån. Då säger Vänsterpartiet att vi får inte ställa krav på Lettland. Men vi ställer inte några andra krav på Lettland än att de ska genomföra de program de har kommit överens om för att få ordning på sin ekonomi. Vi betalar ut pengarna stegvis och i takt med att Lettland levererar vad de själva har lovat. Men hur de gör detta ska vi inte lägga oss i, och det gör vi inte heller. Möjligen har Sverige ibland haft synpunkter på att en del av deras besparingsprogram har varit allt för fördelningspolitiskt märkligt. De har då sett över dem och kommit fram till förslag som är fördelningspolitiskt mer rimliga. Det är en mycket svår situation Lettland befinner sig i. Därför behöver de dessa pengar, och därför behöver de också hjälp med sitt budgetarbete och med att långsiktigt bygga upp sina instrument för att skapa en bra ordning i sina statsfinanser. Det är ett stöd och en solidaritet med Lettland som vi ska stå upp för och inte skapa osäkerhet kring, vilket vi skulle göra om vi följde Vänsterpartiets förslag. Slutligen pratas det mycket om jämställdheten. Självklart är det en viktig fråga. Lönebildningen ligger på Arbetsgivareverket och de fackliga organisationerna. Det är viktigt att hålla på den principen. Vi kan också konstatera att det går åt rätt håll. Löneskillnaden mellan män och kvinnor minskar i statsförvaltningen. Utnämningspolitiken som regeringen också kan visa på går åt rätt håll. Fler kvinnor får höga befattningar. Regeringen har också i en särskild skrivelse presenterat sin strategi och sitt arbete med jämställdhetsfrågorna. Med det tycker vi att vi kan tillstyrka propositionen och därmed också förslagen inom utgiftsområde 2. Jag yrkar alltså bifall till förslaget i betänkandet FiU2.

Fru talman! Stefan Attefall! Vi lät riksdagens utredningstjänst titta på det här med skattesänkningarna, och de har konstaterat att de skattesänkningar som är gjorda ökar statens lånebehov med ca 80 miljarder kronor. Sedan dess har regeringen i budgetpropositionen även ytterligare skattesänkningar. Det har vi alltså väldigt tydligt. Vad gäller om vi har exakt samma är det så att vi i genomsnitt har ett drygt 2 miljarder kronor starkare budgetalternativ än regeringen vad gäller det finansiella sparandet. Jag vill också kommentera det här med ett offentligt etos. Utskottet skriver: "Utskottet noterar att Förvaltningskommittén i sitt slutbetänkande anser att det finns ett behov av att sammanställa den redan existerande värdegrunden för anställda i statsförvaltningen i ett dokument." Det är ju inte så att våra anställda i staten inte har den här värdegrunden och inte vet vad de arbetar för eller hur staten anser att arbetet ska utföras. Man pratar mer om att det är bra om det här sammanställs och att man har det noterat och för det vidare. Vi menar att just nu, när ekonomin är så ansträngd och man behöver göra tuffa prioriteringar, får det här stå tillbaka. Det är det enkla svaret.

Fru talman! Vi fick höra att vi har sänkt skatten för 80 miljarder. Men skillnaden mellan s och regeringssidan är 2 miljarder i budgetsaldo. I fjol räknade sossesidan fel så det blev 2 miljarder minus, eller så. Större skillnad än så är det alltså inte. Det innebär att skillnaderna i skattesyn är att Socialdemokraterna vill ha mer bidrag och vi vill ha lägre skatter - men saldot, upplåningsbehovet, är ungefär detsamma. Ge inte sken av till medborgarna att vi skulle ha ett mindre budgetunderskott med socialdemokratisk politik! Troligtvis skulle det bli lite mer. Det tycker jag är viktigt att slå fast. När det gäller det offentliga etoset handlar det självklart både om att sammanställa det som redan finns, gå tillbaka till regeringsformen och vad den säger och också att diskutera dessa saker, göra kvalificerade utbildningar och ha diskussioner kring detta. Vad innebär det här? Vad kan vi lära oss av detta i dagens tidevarv, i en modern tid? Hur kan vi höja kompetensen på det här området hos de nyanställda yngre människor som inte har samma erfarenhet av att jobba i statsförvaltningen? Att hantera etniska dilemman, motsättningar, krav från medborgare, krav från politiker och krav från myndighetschefer kräver en hög kompetens hos de anställda. Det här är en kompetensutveckling av de anställda i statsförvaltningen som de själva uppskattar och tycker är oerhört viktig och som vi kristdemokrater och hela regeringen tycker är oerhört värdefull. Värdefrågorna är viktiga att jobba med, inte bara antalet anställda och exakta regelverk. Många gånger hamnar de anställda i svåra avvägningar. Att de då kan hantera dem på ett bra sätt tror jag är oerhört viktigt. Det tror jag också att medborgarna tjänar på i det långa loppet. Vi får också mer nöjda statsanställda, vilket jag tycker är positivt.

Fru talman! Det är lite anmärkningsvärt att Stefan Attefall inte vill låtsas om att oppositionen får finna sig i de siffror som regeringen har i budgeten. Vi kan alltså inte ha en egen. Hade vi varit i regeringsställning kan jag säga så mycket som att vi hade haft ett lägre underskott, för då hade vi haft en regering som hade varit aktiv och hanterat alla de viktiga frågor som den här regeringen bara passivt har tittat på. Återigen vill jag säga att all vår duktiga personal i statsförvaltningen känner till den här värdegrunden. De arbetar efter den. Självklart är det viktigt att ha kompetensutveckling, men när vi nu har ett budgetunderskott på över hundra miljarder kanske det finns skäl att prioritera olika frågor. Det har vi gjort och anser att just nu får det här stå tillbaka. Det får komma när vi har en bättre ekonomi. Sedan vill jag ta upp det som Stefan Attefall sade tidigare om skillnaden som fanns mellan oppositionspartierna. Jag vill ändå påminna Stefan Attefall om att skillnaden mellan vad ni tyckte på det här utgiftsområdet hösten 2005, då ni var i opposition, varierade från 583 miljoner upp till 1,8 miljarder. Det var minus. Vi har i opposition en skillnad på mellan 182 och 500 miljoner plus. Det kommer vi att kunna hantera. Däremot skulle jag gärna vilja ha en kommentar från Stefan Attefall. Utskottet har ju även ansett att det har varit ett mycket dåligt underlag från regeringen när det gäller hanteringen till riksdagen. Det är ju därför vi kräver att regeringen, direkt när man har gett det första lånet, ska återkomma med en skrivelse till riksdagen. Det hade också varit intressant att få en kommentar till det anmärkningsvärda att nyemissionen till Nordea togs ur stabilitetsfonden när det skulle vara ett ägarkapital.

Fru talman! Nu anklagas alliansregeringen för att vara passiv under finanskrisen samtidigt som OECD konstaterar att Sverige för den mest expansiva finanspolitiken, om man räknar ihop det som våra automatiska stabilisatorer står för och de aktiva beslut vi har fattat. Vi anses av de flesta bedömare, åtminstone utanför Socialdemokraterna, ha ordning och reda i statsfinanserna. Vi kanske är ett av få länder som kommer att komma ur den här krisen någorlunda väl utan alltför stora ingrepp vare sig på skattesidan eller när det gäller besparingar. Vi ska vänta tills krisen är helt över, men jag tror att Sverige kommer att kunna mäta sig väl med andra länder. Sonia Karlsson säger att de statsanställda känner väl till värdegrunden. Jag skulle vilja påstå att det är viktigt att jobba med de här frågorna ständigt och jämt. Det är som sagt var ingen slump att de statsanställda själva uppskattar kompetenssatsningen oerhört. Det handlar om en satsning på 9 miljoner kronor i en budget på 12 miljarder för det här utgiftsområdet. Det är något märkligt att man ska spara på just den här posten. Oppositionen ska bli enig, lovar Sonia Karlsson. Det skulle vara intressant att höra om Ulla Andersson tänker släppa de krav hon driver på att lägga ned Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet. Det är ju konsekvensen. Jag tror faktiskt inte att Socialdemokraterna kommer att medverka till en så huvudlös politik. För övrigt tycker jag att kammaren liksom mina meddebattörer bör ha en god jul.

Fru talman! Stefan Attefall kanske inte lyssnade när jag inledde min redovisning om Lettland. Jag var mycket tydlig med att jag anser att vi bör låna ut pengar till Lettland. Men jag anser att det bör vara ett grannlandslån, precis som jag ansåg när vi lånade ut pengar till Island. I fråga om Island fick vi flera hundra mejl från islänningar som var mycket upprörda över det som skedde och de krav som ställdes på Island att dra ned kraftigt på välfärden. Det var krav som Sverige stod bakom som IMF drev. IMF har stora problem. De driver på privatiseringar, avregleringar och ställer mängder av krav på fattiga länder, i genomsnitt 54 olika krav. I fråga om Island och Lettland har man ställt färre krav, vilket också visar på ett förhållningssätt som vi tycker är opassande. Norge drar nu ned sina pengar till IMF så länge de kommer att bete sig på det här sättet, har man tydligt redovisat. Därför har man också i större utsträckning ställt krav på IMF att förändra beteendet. Det ställer vi oss bakom. Jag konstaterar att Stefan Attefall inte kommenterade vårt förslag om ett jämställdhetsråd. Det kanske inte är så förvånande eftersom regeringens politik på jämställdhetsområdet får kraftig kritik av Kvinnolobbyn som har analyserat regeringens politik och regeringens egna jämställdhetsmål. Som jag sade kommer man fram till att regeringen inte ens lever upp till sina statistikmål om jämställdhet. Om man inte ens klarar av att redovisa de konsekvenser ens förslag får för kvinnor och män i statistik kan jag undra om man alls vet vad man håller på med. Det syns inte minst i fråga om sjukförsäkringen och det som händer nu, för det är framför allt kvinnor som drabbas. Ni skulle behöva ett jämställdhetsråd. Det är mycket tydligt. Hur har Stefan Attefall tänkt att Sverige ska nå jämställdhetsmålen om det här förslaget avvisas? Jag har sällan sett något konkret förslag från Kristdemokraterna på det området, snarare förslag som går i helt fel riktning.

Fru talman! Det är sant att Vänsterpartiet säger att de vill låna ut pengar till Lettland. Problemet är bara att vi nu står i ett beslutsläge. Här ska vi nu säga att vi ska ge regeringen bemyndigandet att låna ut de här pengarna. Vänsterpartiet säger: Nej, gör inte det! Gör om allting! Vad skickar det för signal av osäkerhet? Ulla Andersson talar om Norge. Norge konstrar inte med sin del i det här paketet. Möjligtvis kan de ha synpunkter på hur IMF beter sig rent allmänt. Vi ska också ha synpunkter. Det finns inga organisationer eller myndigheter, inte ens internationella organisationer, som är perfekta på något sätt. Men det är det bästa instrument vi har, som vi ska jobba med. Jag tycker också att man kan se att IMF i många stycken har blivit en bättre organisation över åren. Det handlar alltså om det beslut vi nu står inför. Det är faktiskt allvar det vi gör i dag när vi trycker på knapparna och röstar. Ska Ulla Andersson aspirera på att vara en del av en regeringskonstellation måste hon också axla det ansvaret, att det faktiskt betyder någonting vad man gör. Det är ingen slump att Socialdemokraterna, som har varit kritiska i en del formfrågor, väljer att faktiskt säga ja till det här beslutet. Vi kan ha synpunkter. Vi har också skrivit i vårt betänkande och begärt in mer information. Vi vill veta mer i de här frågorna. Vi kommer också att få ytterligare information när alla de tekniska detaljerna är klara med andra länder när det gäller konstruktionen av hur avtalen ska utformas. Här handlar det om att ställa upp för ett land, att göra det i en process tillsammans med många andra aktörer och andra länder och göra det på ett ansvarsfullt sätt. Sedan har vi jämställdhetsfrågorna. Som jag sade i mitt anförande går ju löneutvecklingen åt rätt håll i statsförvaltningen. Utnämningspolitiken tar kraftiga steg framåt jämfört med vad som skedde under den förra regeringen när det gäller jämställdheten. Vi har i en skrivelse redovisat strategier för hur vi jobbar med jämställdhetsfrågorna just ur arbetsgivarsynpunkt. Självklart finns det mer att göra, men det pågår ett omfattande arbete och det går åt rätt håll. Jag tycker att vi ska stödja det arbetet och aktivt jobba vidare på det i stället för på nya konstruktioner.

Fru talman! Norge har dragit ned ungefär en fjärdedel av sitt stöd till IMF. Vi har också fått förfrågningar från Lettland om att arrangera lån på annat sätt. Vi tar ansvar för de frågor vi gärna driver, och vi kommer att försöka driva på ett förändringsarbete inom IMF. Det tycker jag är mycket nödvändigt också utifrån det förhållandet att vi faktiskt vill ge ett lån till Lettland. Jag ska nu koncentrera mig på jämställdhetsfrågorna. Stefan Attefall säger att löneutvecklingen går åt rätt håll. Stefan Attefalls politik har inneburit att inkomstskillnaderna i Sverige har ökat med 1 080 kronor i månaden sedan den här regeringen tillträdde. Jag har fortfarande inte hört ett enda förslag från Stefan Attefall på hur han ska bryta utvecklingen. Det här är en medveten politik från er sida eftersom ni inte har ett könsperspektiv. Finanspolitiska rådet, som ni försvarar, har över huvud taget inte jämställdhetsfrågor på sitt bord. De finns inte med i deras underlag när de analyserar er politik ur deras perspektiv. De skulle kunna ha det uppdraget, om ni tycker att frågan är viktig. Men ni har inga kommentarer alls över att de över huvud taget inte synar er politik utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Vi kommer med konkreta förslag. Vi menar att frågan är så pass avgörande och viktig för oss kvinnor, våra rättigheter och demokratin att vi måste ta steg som analyserar hur ekonomin och dess funktionssätt påverkar kvinnors liv och förutsättningar. Vi kan inte fortsätta att ha det så här. Det kan inte vara meningen att Stefan Attefall ska ha fördelar enbart för att han är man som vi kvinnor inte får ta del av. Det är ett samhälle som inte borde få fortsätta att finnas. Därför lägger vi fram förslaget. Vi lägger ned mängder med pengar på att analysera ekonomin i olika myndigheter. Det gör inte enbart Konjunkturinstitutet. Jag vet inte hur många myndigheter det är fråga om, men inte en enda gör det utifrån ett ekonomiskt perspektiv med jämställdhet i fokus.

Fru talman! Först var det frågan om jämställdhet. Det finns mycket retorik i frågorna. Det intressanta är vad som händer i verkligheten. Det finns en fördelningspolitisk bilaga till finansplanen, och det finns också en jämställdhetsbilaga. Där redovisas statistik och hur frågorna följs upp. Det är viktigt att följa frågorna långsiktigt i stället för att konstruera nya olika råd och andra aktörer. Jag konstaterar att löneskillnaderna mellan män och kvinnor har minskat i den statliga förvaltningen. Jag konstaterar att man numera har identifierat vad skillnaden består i, och man har konstaterat att det handlar om att kvinnor till exempel jobbar mer deltid och den typen av faktorer. Man har kommit längre och längre i frågorna, och utnämningspolitiken har tagit ett steg framåt i det avseendet. Vi vet också att efter lång tid av vänsterstyre i Sverige har faktiskt den bristande jämställdheten i förmögenhetsskillnader och finansiella tillgångar som Ulla Andersson har pratat om vuxit och varit ett stort problem. Den viktigaste förklaringen till att ge inte minst kvinnor och män lika chanser och lika möjligheter är att skapa goda förutsättningar för jobb och företagande på lika villkor. Jag vill påstå att den politik alliansen driver långsiktigt kommer att leda till detta. Jag noterar att Norge inte drar sig ur lånet till Lettland. De har synpunkter på IMF, men nu pratar vi om att trycka på knappen i dag för att ge klartecken till att Lettland får Sveriges andel av lånet. Här kommer inte Ulla Andersson att trycka på ja-knappen. Det beklagar jag för Lettlands skull.

Fru talman! Det här utgiftsområdet omfattar 12 miljarder kronor. Det kan tyckas vara rätt mycket pengar, men om man granskar det lite noggrannare konstaterar man att 10 miljarder av dessa är för statliga tjänstepensioner. Med de pengarna borttagna är politikområdet relativt litet. Men det är inte tillräckligt litet för att inte hitta en liten punkt i det. Det är bara att konstatera att det tidigare stora och stolta socialdemokratiska partiet har hittat en liten punkt att debattera. Det gäller det program som har varit uppe tidigare, nämligen etos i statlig förvaltning. Jag tänkte inte repetera den debatt som har varit, men jag vill göra en reflexion. Här har vi ett gammalt klassiskt statsbärande parti vars motioner mer liknar motioner som skulle ha väckts av en ung arg MUF:are på en stämma där man lyfter fram en utgiftspost i den stora statliga förvaltningen. En annan punkt i det här utgiftsområdet gäller ett antal statliga myndigheter. Två av dem är i Vänsterpartiets förslag utsatta för avveckling. Det gäller Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet. Det är viktigt att Sverige har starka, professionella och oberoende myndigheter. I området finanspolitik och ekonomisk politik är det viktigt att det finns balanserande fackmyndigheter till regeringen. Vi har ett stort och starkt regeringskansli och ett starkt finansdepartement. Det är viktigt att det finns expertråd. Det kan tänkas att den regering som har tillsatt Finanspolitiska rådet inte alltid har tyckt att de rapporter som har lagts fram har varit helt bekväma för den. Det får inte bli så att majoriteten tar bort de oberoende myndigheterna. Vi ska vara glada för att vi har ett konjunkturinstitut och ett finanspolitiskt råd som lägger fram skarpa och oberoende rapporter. Här skiljer det sig inte mellan blocken utan inom blocken. Inom det rödgröna blocket vill Vänsterpartiet att Sveriges riksdag inte ska ha tillgång till informationen, utan man vill avskaffa de två myndigheterna. Det tycker jag är allvarligt. Slutligen har vi frågan om Lettland. Vi beslutar nu om en kredit till Lettland. Det är viktigt ur många aspekter. Det är givetvis viktigt eftersom Lettland är en del av den ekonomiska krisen. Vi kan inte ha ett land på obestånd inom Europa. Samtidigt har det här ett antal andra dimensioner. Det finns en säkerhetspolitisk dimension. Lettland har haft sin frihet i bara två decennier. Vi har ett särskilt ansvar - särskilt beaktande vår egen historia - att ställa upp och rädda Lettland i den situation landet nu har hamnat i. När det gäller kritiken från Vänsterpartiet om reglerna skulle jag vilja framföra ett antal punkter. Jag var med på den resa till Lettland som delar av finansutskottet gjorde. Där fick vi träffa vår motsvarighet, nämligen det lettiska finansutskottet. Vad de har varit i behov av är inte mindre hårda regler. De regler som har ställts upp i de avtal som har slutits kommer att värna och gynna Lettland väl. När vi fick höra vad finansutskottet redovisade blev det en flashback från svenskt 70-tal - fast värre. I Lettland har man haft okontrollerade löneökningar på 20-30 procent om året. Man har haft en oförmåga att ta itu med strukturella problem. När vi talar om och ser siffror på lönesänkningar på 10-15 procent är det fråga om en återställning av löneökningar som har skett under ett år. Detta gäller likaså de neddragningar som man talar om i offentlig sektor. Efter svenska mått verkar de närmast drakoniska. Men vi måste sätta oss in i hur oreformerad stora delar av lettisk offentlig sektor är. Gör en jämförelse av skolväsendet. I Lettland utbildar en lärare bara hälften så många elever som i Sverige. Vid en reduktion på 10-15 procent är man fortfarande på nivåer - om vi talar i termer av det svenska måttet lärartäthet - som är avsevärt högre än den svenska. Genom att använda IMF-reglerna gör vi Lettland en tjänst. Det går inte att leva på så stor fot som man har gjort. Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman, åhörare och riksdagskolleger! När vi diskuterar samhällsekonomi och finansförvaltning finns det skäl att titta tillbaka på de dramatiska 15 månader vi har bakom oss. Flera av de myndigheter som hanteras inom utgiftsområdet i statens budget har varit centrala i att möta och hantera den internationella finanskris och lågkonjunktur som sköljde in över Sverige förra hösten. Allra mest centrala har Riksgäldskontoret och Finansinspektionen varit. De fick vid sidan av sina ordinarie uppgifter ansvar för att hantera den stabilitetsplan som regeringen förra hösten sjösatte för att hantera den finansiella krisen. Riksgälden utsågs till stödmyndighet för att genomföra beslutade åtgärder, och Finansinspektionen fick i uppdrag att regelbundet kontrollera att stödåtgärder även kommer hushåll och företag till del. Tillsammans med andra åtgärder som exempelvis höjd insättningsgaranti, ett garantiprogram för medelfristig upplåning och inte minst Riksbankens - den ligger utanför och är fristående - aktiva penningpolitik har detta lett till att vi nu kan se en ökad stabilitet på finansmarknaden. Mats Pertoft lyfte tidigare i debatten upp kvarstående problem med kreditmöjligheter för småföretag, och jag kan bara hålla med. Det är ett kvarstående problem. Ett annat osäkerhetsmoment, fru talman, som fortfarande finns kvar på finansmarknaden rör Baltikum och hur stora de kreditförluster kan bli som kan drabba svenska banker som har verksamhet i de baltiska länderna. Det som närmast berör detta betänkande är situationen i Lettland och bemyndigandet att regeringen ska kunna fatta beslut om en kredit till Lettland om högst 270 miljoner euro under nästa år. Jag tycker att det är viktigt att vi kan bistå vårt grannland i den mycket svåra situation som Lettland befinner sig i. Det handlar om solidaritet men också om stabilitet - det gynnar oss. Skulle dramatiska saker hända i Lettland eller i något annat baltiskt land skulle det skölja tillbaka över Sverige. Fru talman! I finanskrisens spår har vi fått en djup lågkonjunktur och höjd arbetslöshet. Tillväxten i svensk ekonomi har fallit väldigt kraftigt; vi har haft en minskande ekonomi. Vi har haft prognoser över en väldigt stor höjning av arbetslösheten. Regeringen har mött detta med investeringar i infrastruktur, utbildning och skattesänkningar för företag och hushåll. Allt detta är åtgärder för att stimulera och smörja ekonomin, och vi kan nu se tydliga tecken på att ekonomin förbättras. Särskilt glädjande är de uppgifter som kommer från Statistiska centralbyrån i dag om att arbetslöshetsnivån för november var lägre än väntat. Det finns stora kvarstående problem på arbetsmarknaden. Det är därför regeringen i den budget vi kommer att slutligt besluta om här i eftermiddag har ytterligare åtgärder för att förbättra arbetsmarknaden. Det handlar om utbildning, och det handlar om jobb och företagande. Fru talman! I detta betänkande kan man se att oppositionens stora jobbsatsning är ett anslag på 200 miljoner för praktik i statliga myndigheter. Jag kan ha stor sympati för det. Det finns redovisat på detta utgiftsområde, men som jag förstår det gäller det för statliga myndigheter generellt. Samtidigt är alla oppositionspartier överens om att man vill göra en indragning av myndigheters anslagssparande. Det är inte bara luft i en budget, utan det är rejält. Det man som myndighet kan göra är att minska förvaltningsanslaget, som är 810 miljoner. Man ger 200 miljoner men har samtidigt minskat anslagssparandet med 810 miljoner. I det kortsiktiga är det bara förvaltningsanslaget man kan ta av, och ska man ta av ett förvaltningsanslag är det anställda. Man ger 200 miljoner med ena handen och tar 810 miljoner med den andra. Mina frågor är: Vad blir nettot? Hur många färre anställda blir det i statliga myndigheter? Oppositionspartierna har förslag som låter väldigt fina, men de går inte ihop i praktiken. Om man börjar granska dem ser man att de inte tål verklighetens ljus. Jag skulle alltså vilja avsluta, fru talman, med en enkel fråga. Det är nämligen läge för oppositionspartierna att förklara sig. Hur många statligt anställda vill ni avskeda? I övrigt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Höstens arbete och ekonomiska utveckling i Sverige har präglats av en allt snabbare ekonomisk återhämtning. Den senaste prognosen kom från Handelsbanken den 9 december och spår att tillväxten i ekonomin i Sverige under 2010 blir 2,8 procent. Det är högre än andra prognoser, inklusive Riksbankens, och det är sannolikt att de olika prognosmakarna de närmaste månaderna reviderar upp sina prognoser för den svenska ekonomin. Kanske mest intressant är arbetsmarknaden, där vi nu ser att en tydlig vändning är på väg. Handelsbanken analyserar detta på det sättet att arbetslösheten brukar nå sin kulmen mellan ett och fyra kvartal efter att bnp har vänt, vilket i denna lågkonjunktur skedde efter andra kvartalet 2009. Detta historiska mönster skulle även om man drar ut det lite mer än vanligt innebära att arbetslösheten i Sverige vänder första halvåret 2010 - alltså fyra kvartal efter att bnp har bottnat. Nu kanske det vänder ännu snabbare. Ny statistik från SCB och Arbetsförmedlingen stöder också uppfattningen att arbetsmarknaden förbättras snabbare än prognosmakarna tidigare har trott. Antalet nyanmälda platser till Arbetsförmedlingen har börjat plana ut, och inom vissa delar av industrin och byggsektorn har det skett en mindre uppgång i antalet utannonserade jobb. Antalet varsel har sjunkit kraftigt och kommit ned till mer normala nivåer. Dagens SCB-siffror pekar på att arbetslösheten har gått ned. Den var i september 8,3 procent. I oktober hade den fallit till 8,1, och enligt dagens statistik var den i november nere på 8,0. Arbetslösheten tycks alltså vara på väg ned, och sysselsättningen har enligt samma statistik ökat med 0,2 procentenheter. Det är naturligtvis väldigt lite, men det går åt rätt håll. Det var i oktober 2009. Det vi kan se är alltså att arbetslösheten under de senaste månaderna har fallit och att sysselsättningen har ökat. Det har vänt på arbetsmarknaden. Alliansen klarar Sverige ur krisen - det är det siffrorna säger. Första halvåret 2010 kommer man definitivt att kunna konstatera att arbetslösheten i Sverige har minskat. Den globala krisens genomslag tycks bli mindre och kortvarigare i Sverige än i jämförbara länder. Alliansregeringens arbetslinje och ekonomiska politik har visat sig fungera väl som en tydlig och effektiv krisdämpare, och den förefaller nu ge den svenska ekonomin en kickstart. Alliansens envisa fokus på arbete och snabb återgång till jobb har visat sig vara helt rätt medicin. Dagens positiva nyheter från arbetsmarknaden är särskilt viktiga för Sveriges pensionärer. Bara genom fler i arbete och en stark ekonomisk bas kan Sveriges pensioner, vård och omsorg tryggas. Fru talman! Låt mig säga några ord om Lettland och Vänsterpartiets reservation. Vänsterpartiet menar i reservationen att IMF, Norden och EU - får man förmoda, eftersom alla har samma inställning - är en del av Lettlands problem. Men om det vore så, varför har Lettland då vänt sig till IMF, Norden och EU? Det är ju helt frivilligt. Om det var så problematiskt hade man kunnat göra som Litauen och inte gå till IMF utan försöka lösa problemen på egen hand genom att låna utomlands, visserligen till högre räntor men utan de villkor som IMF och Norden ställer. Det är en första fråga till Vänsterpartiet. Den andra handlar om att Ulla Andersson och Vänsterpartiet säger att IMF och dess medlemsländer, bland annat Sverige, inte ska ställa så orättmätiga krav på Lettland som man har gjort. Detta säger man trots att den lettiska regeringen har fört en otyglad utgiftsexpansiv politik med, kan man säga, lånade pengar - här ger det verkligen skäl för namnet. Jag tror att skälet till Vänsterpartiets inställning är att den politik som har förts i Lettland är den politik Vänsterpartiet skulle föra i Sverige om det ensamt hade fått chansen: inga regelverk, blås på bara, öka de offentliga utgifterna! De fem åren före den akuta krisen i Lettland växte bnp ganska bra, 7-12 procent per år - men med lånade pengar. De problem som byggdes upp var flera. Bland annat lät regeringen i Lettland de offentliga utgifterna under samma tid växa långt mer än bnp, med 35 procent varje år. Det måste vara Ulla Anderssons drömpolitik att de offentliga utgifterna varje år får öka med 35 procent! Bytesbalansunderskottet växte dramatiskt 2006-2007 och Lettland lånade utomlands för att finansiera ungefär 20 procent av det man importerade, i huvudsak för konsumtion och inte för investeringar. Landet hade därtill åtagit sig att hålla en fast växelkurs mot euron, vilket ju förutsatte ungefär samma inflationstakt. Problemet var bara att den expansiva, tygellösa politiken skapade en inflationstakt som var ungefär tre gånger så hög. De lettiska regeringarna som har drivit en sådan ohållbar ekonomisk politik drev därmed sin befolkning till att i dag utstå hårda umbäranden och anpassningar. Till den typen av politik vill Ulla Andersson låna ut utan krav och villkor av den typ som IMF och Norden har ställt på Lettland. Hade Ulla Andersson och Vänsterpartiet fått bestämma skulle alltså svenska skattepengar lättsinnigt ha spritts ut i Lettland på en fortsatt ohållbar politik. Denna slappa hållning till hanteringen av de svenska skattebetalarnas pengar i Lettland säger väldigt mycket om Vänsterpartiets brist på förmåga att acceptera finanspolitiska regelverk och svårighet att ta tuffa ekonomiska beslut. Den som röstar på Maria Wetterstrand eller Mona Sahlin får på köpet Ulla Anderssons och Lars Ohlys destruktiva inflytande över den ekonomiska politiken och statsfinanserna i både Sverige och Lettland. Vänsterpartiets politik gentemot Lettland säger precis hur Vänsterns politik skulle bli om de kom till makten i Sverige. (Applåder)

Fru talman! Jag ska börja med att upplysa Carl B Hamilton om att det är högerregering i Lettland. Det är väldigt långt från vad Vänsterpartiet står för. Den grundkursen kanske Carl B Hamilton missade i sitt inlägg. Det kan också vara dags att upplysa Carl B Hamilton om att Lettland så vitt jag förstår har en statsskuld i nivå med Sveriges. Vi har ungefär samma bruttoskuld. Det jag tycker är problemet tog du inte upp, Carl B Hamilton. Det är mer demokratin och hur vi förhåller oss till den. Vi menar att enskilda länder måste ha rätten att bestämma vilken politik som ska föras i deras land. Det är deras väljares mandat som de regeringarna har fått. Det är inte vi som ska bestämma vilken politik som ska föras i andra länder. Sedan kan vi tycka vad vi vill om den politiken. Jag gillar till exempel inte högerpolitik, men det borde Carl B Hamilton göra. Han borde väl i så fall vara nöjd med den utveckling som har varit i Lettland. Vänsterpartiet har varit med och sanerat Sveriges ekonomi efter en borgerlig regering. Vi såg vad ni ställde till med. Vi tog ansvar och försökte ställa till rätta. I det samarbete vi hade lämnade vi stora överskott till er. Tyvärr har inte ni tagit ansvaret att förvalta dessa pengar väl, utan ni har i stället använt dem till enorma skattesänkningar, och till och med nu, i krisens Sverige, lånar ni till ytterligare skattesänkningar. Ni har till och med låtit dessa skattesänkningar betalas av sjuka människor - sjuka arbetslösa och pensionärer. Det säger något om Folkpartiets människosyn nu för tiden. De socialliberala värderingarna verkar vara begravda, och det beklagar jag, Carl B Hamilton. (Applåder)

Fru talman! Varför gjorde då inte Lettland som Litauen? Det är grundfrågan. Ulla Andersson säger att det tillhör de demokratiska rättigheterna i varje land att bestämma vilken politik som ska föras i det landet. Det håller jag helt med om. Men Litauen har då valt att inte underkasta sig några villkor från andra, utan man går ut och lånar internationellt mot högre ränta. Man tar det priset, men då har man också frihet att göra vad man vill. Det är klart att varje land ska kunna föra sin egen politik. Men problemet uppstår om man begär att andra länder ska subventionera den. Det är ju det som IMF:s och Nordens lånevillkor innebär. De innebär ju lägre räntor. Det är klart att även Sverige i demokratisk ordning har rätt att avstå från att låna ut till ett land som man uppfattar inte driver en hållbar ekonomisk politik. Om man ska driva demokratiargumentet ska man alltså säga till Lettland att de inte får låna och att de ska göra som Litauen. Men det tycker jag är orimligt. Om de vill låna och accepterar de villkor som omvärlden ställer upp är det klart att de ska få låna. Sedan är det välbekant att man i Vänsterpartiet är mycket ovillig att underkasta sig finanspolitiska regelverk och överskottsmål, för att inte tala om en självständig centralbank. Det har vi talat om många gånger här. Det är en av de kvardröjande åsiktsskillnaderna mellan Vänsterpartiet och de andra två partierna i vänstertrojkan. Det kan inte vara någon hemlighet för någon i denna kammare. Ni tycker inte om att, som ni säger, demokratin ska begränsas av rättsregler. Man ska kunna göra vad som helst när som helst och hur som helst i ekonomisk politik och penningpolitik. Det är er form av demokrati.

Fru talman! Vår form av demokrati handlar om att ta ansvar för de förslag vi lägger fram och att finansiera dem. Det står vi för. Vi gillar demokrati. Vi menar också att folkets inflytande ska få genomslag i den ekonomiska politiken. Alla förslag vi hittills har lagt fram har vi finansierat fullt ut. Vi har städat upp efter Carl B Hamiltons regeringsstyre. Vi har visat på många sätt att vi tar ekonomiskt ansvar. Ekonomiskt ansvar kan tas på olika sätt. Det kan göras som det görs av högerregeringen i dag. Man kan låna pengar till skattesänkningar. Man kan låta sjuka och arbetslösa betala dessa. Man kan avvisa förslag om heltidstjänster för kvinnor. Är det ekonomiskt ansvar, Carl B Hamilton? Jag tycker inte att du ska ta så stora ord i din mun. Titta på hur er politik slår här i Sverige och hur högerregeringens politik har slagit i Lettland! Nu låter man vanliga människor betala för den lönekarusell som där har varit, och svenska storbanker har utnyttjat det lettiska folket för att kunna göra så stora vinster som möjligt. Jag tycker att Carl B Hamilton ska backa lite och välja sina ord mer noga. Ibland kan man ta för stora ord i sin mun och sedan få ångra det. Du kan ju ta och läsa vår budgetmotion. Då ser du att vi finansierar våra förslag. Vi är ärliga och säger att vi tar in lite högre skatteintäkter för att vi vill se en bättre välfärd. Carl B Hamilton försöker låtsas som att det är av omsorg om de sjuka som man försämrar sjukförsäkringen. Det är bara att de inte förstår sitt eget bästa när man kastar ut dem ur sjukförsäkringen. Det kallar Carl B Hamilton att ta ekonomiskt ansvar! Jag tycker att det är en rutten människosyn som den ekonomiska politiken speglar.

Fru talman! Lite högre skatter säger Ulla Andersson att man ska ta in. Det är 53 miljarder - ungefär tre gånger så mycket som Thomas Östros annars ganska skattehöjarvänliga politik innebär. Det är en djup klyfta mellan er tre partier. När du säger att detta är "lite högre skatter" undrar man vad "mycket högre skatter" är. Om lite är 53 miljarder, vad är då mycket - är det 153 miljarder? Som redan Stefan Attefall påpekade lånar det huvudsakliga oppositionsalternativet, Socialdemokraterna, ungefär lika mycket som regeringssidan. Budgetsaldot är ungefär detsamma. Det skiljer på 2 miljarder. Skillnaden är att ni lånar till utgiftsökningar. Det är det som är det traditionella: ökade utgifter till bidrag. Vi satsar på en arbetslinje, att människor snabbt ska komma tillbaka till arbete. Som jag inledde med att säga går arbetslösheten nu ned för tredje månaden i rad: från 8,3 till 8,1 och nu till 8,0. Sysselsättningen har gått upp något i november. Det är en framgångsrik ekonomisk politik för arbete i Sverige och för trygghet för Sveriges pensionärer, så att de får en fast ekonomisk bas för pension, vård och omsorg. Det är så välfärden underbyggs på ett stabilt, trovärdigt och långsiktigt sätt.