Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Herr talman! Ärade ledamöter, justitieministern! Man kan tycka att det är lite speciellt att ha en debatt om budget när anslagen är lika. Det borde knappt vara någon debatt. Ändå finns det väldigt mycket att säga om den budget som har lagts fram. Jag vill först säga att det är speciella förutsättningar att vara i opposition. Man klagar, man kritiserar. Jag vill redan nu säga att jag inte har något personligt mot justitieministern. Jag har bara positivt att säga om henne som person. Det är bara det sätt som arbetet utförs på som jag kritiserar. Men det är lite speciellt. Det som är intressant är att man lätt hamnar i samma roller. Vi socialdemokrater svarar ofta på frågor hur vi ska förändra saker, som om vi fortfarande hade regeringsmakten. Oppositionen fortsätter i sin opposition även nu intill 2008. Jag tycker att det är intressant, och naturligtvis smickrande för mig, att man ägnar så mycket uppmärksamhet åt det. Lite förnedrande är det kanske för den nya justitieministern att jag får stå i centrum så mycket och får så mycket kritik och så mycket diskussioner. Det är som sagt lite speciellt med oppositionspolitik. Det blir lätt så att alla hamnar där. Men nu är det så att det är oppositionens uppgift att kritisera. På samma sätt som det var tidigare för borgerliga ledamöter är det för oss socialdemokrater nu, och för demokratins skull är det viktigt att kritisera och komma med synpunkter på den politik som förs. Här saknas det sannerligen inte ämnen. Jag sade inledningsvis att det är samma belopp. Ja, men så sades det inte. Två år före valet sade Moderaterna att om vi vinner valet ska det bli 3 miljarder mer till rättsväsendet. 3 miljarder mer till rättsväsendet, basunerade Moderaterna ut. Så sent som våren före hade det krympt ihop, men det handlade fortfarande om ansenliga summor från de borgerliga partierna tillsammans, närmare ¾ miljard. Vart de här 3 miljarderna har tagit vägen har jag försökt fråga Beatrice Ask i ett år nu, men hon svarar inte. Det var under det beloppet som Mikael Odenberg fick krypa till korset och avgå därför att han inte fick igenom sina miljarder. Så gör inte Beatrice Ask, utan hon fortsätter att hävda att det är den största satsningen någonsin, trots att det försvann 3 miljarder i budgetförhandlingarna. Det har inte synts så stor skillnad på initiativkraften mellan Mikael Odenberg och Beatrice Ask den här hösten. De har hörts ungefär lika mycket när det gäller initiativ och styrning av myndigheterna. Men nu ett år senare vill jag gärna, Beatrice Ask, ha en förklaring till hur det kommer sig att 3 miljarder försvann från tiden före valet till tiden efter valet och att det nu har krympt ihop. Ibland talar man om den största satsningen någonsin. Det är bluff, det vet vi. Det kommer aldrig någonsin att vara en sådan satsning som den socialdemokratiska regeringen gjorde 2002-2006 - 5 miljarder. Om det mot förmodan skulle bli så skulle jag vara den första att gratulera. Men fram till dess vore det väldigt bra, särskilt om man är justitieminister, att inte upprepa den bluff som det faktiskt är. Det är inte på det sättet. Hur ser verkligheten ut med denna satsning från borgerligt håll? Hur ser det ut? Jag var på Kronobergshäktet och besökte en klient. De är förtvivlade där över att det nu ska sägas upp 25 personer. 14 miljoner ska sparas, 25 personer ska bort från Kronobergshäktet. Det var den moderata satsningen. Var det någon som hörde Moderaterna eller Beatrice Ask säga att om vi vinner valet ska personal sägas upp från Kronobergshäktet? Men det blev verkligheten. Det är samma sak inom åklagarna, som säger att det kan bli följden av att man inte får tillräckligt mycket pengar. Stockholmspolisen gick ut i förra veckan och sade: Nu måste vi spara 50 miljoner. Var det någon som hörde Moderaterna, Kristina Axén Olin, Beatrice Ask eller Fredrik Reinfeldt före valet säga att om vi vinner valet kommer Stockholmspolisen att behöva spara 50 miljoner kronor? Nej, den största bluffen någonsin har vi fått se. Men det är värre än så därför att man inte ens är överens inom polisen om hur siffrorna ser ut. Ena dagen kommer rikspolischefen upp på Justitiedepartementet och presenterar sin syn. Några dagar senare kommer några länspolismästare upp. Diskrepansen mellan rikspolischefen och länspolismästarna är 1 miljard kronor. 1 miljard kronor är man mellan de högsta rikspolischeferna och länspolischefen inte överens om huruvida det fattas eller inte. Och justitieministern gör ingenting utan låter det passera. Till mig ringer polisen och säger: Gör någonting. Jag får säga att jag är i opposition, jag kan inte göra så mycket nu annat än påtala detta. Men vi har en justitieminister som ska driva på och tala om hur det ska gå till, inte bara sitta och lyssna på den här informationen från de allra högsta polischeferna. Så ser det ut. Man har abdikerat i styrningen. Det är väl bra att man lyssnar, men poliserna vill ha den här styrningen, det kan jag försäkra er om. Det är det de säger när de kontaktar mig. Denna obefintliga styrning gör att det är tjänstemän, en extremt kompetent tjänsteman som heter Nils Öberg, som ska ratta allting. Men det är inte på det sättet det ska vara. Det är den politiska ledningen som ska tala om för polischeferna hur det ska vara. Det ska inte ske i samtal mellan rikspolischefen och tjänstemännen på departementet. Men detta, ärade ledamöter, är den verklighet som polisen i dag lever i. Vi har kunnat se och höra hur det går till på länspolismästarmötena nu för tiden. Nästan gråtande lämnar en del länspolismästare de mötena. Allting ska numera centraliseras. Allting ska ske genom RPS, och så skulle alla RPS-chefer agera därför att den spänningen finns alltid. Den spänningen fanns naturligtvis också under vår tid. Så är det alltid inom alla myndigheter. RPS och RPS-chefer vill styra väldigt mycket, det har ingen betydelse vem det är. Det gäller nog alla myndigheter. Det är bara det att polisen traditionellt är en extremt hierarkisk organisation. Tillåter man det här utan någon styrning blir det kaos. Nu är det väldigt långt - det har aldrig varit så långt - mellan rikspolischefens budskap och polisen på gatan. Man behöver bara säga någonting i något sammanhang så märker man på reaktionerna. Inte minst får man det bekräftat när man jobbar inom rättsväsendet och träffar poliser varje vecka. Här måste det till en styrning, Beatrice Ask. Du måste tala om vad som gäller. Du kan inte bara låta de här konflikterna ske. Jag är bunden av tystnadslöften men skulle kunna berätta om de mest förfärliga saker som man säger om varandra inom polisen. Det är kaos, och man säger att någonting måste göras. Det är kris inom svensk polis nu, Beatrice Ask. Det är kris, och det är du som måste åtgärda det. Du kanske inte tror mig, men egentligen vet du om det här. Det görs ju besök på Justitiedepartementet, så du måste känna till det även om du inte är med på varje möte. Gå ut och tala med poliserna, så kommer du att få se den verklighet de lever i. Det handlar om mycket mer än att man har försnillat de 3 miljarderna. Det handlar om den politiska styrning som måste till. Vi har i år bevittnat och kunnat konstatera att den internationella organiserade brottsligheten gör sig påmind även i Sverige, minst sagt. Det är ingenting nytt. Den fanns även under vår tid, och den skulle finnas även om vi hade regeringsmakten. Den finns i varje europeiskt land. Vi ska inte i opposition försöka göra gällande att detta har hänt nu bara för att det är en borgerlig regering. Det vore larvigt att säga det. Den finns överallt i hela Europa. Det är inte heller riktigt så dramatiskt att den blir mer internationell, eftersom allting annat också blir internationellt. Men man måste kanske ändra tillvägagångssätt och ändra strategi. Det finns naturligtvis olika åsikter om hur man ska bekämpa den organiserade brottsligheten. Mycket är vi överens om. Det är ganska stor enighet om redskapen - beslut fattades här i riksdagen förra veckan. Däremot finns det en djup oenighet inom de borgerliga partierna om hur man ska agera. Folkpartiet har lanserat det, tycker jag, fåniga namnet FBI-polis. Jag tycker att det är missvisande. Men jag tycker att det är kloka förslag, även om jag och Socialdemokraterna är måna om att det ska ligga under Rikskriminalpolisen och inte RPS. Det har nu skiftat från RPS över till Rikskriminalpolisen. Från början var det tänkt att det skulle ligga under Stefan Strömberg. Med den förskjutningen tycker vi att det är bra med en förstärkning av Rikskriminalen. Som jag har uppfattat det vill Kristdemokraterna och Centern - de får korrigera mig - ge mer pengar till Rikskriminalen, men de vill inte ha organisationsförändringen. Jag har full respekt för det. Jag tycker att det är bra. Hela den förskjutningen kanske inte behövs. Jag är positiv till båda de här förslagen. Om man frågar Beatrice Ask säger hon: Jag förutsätter att Stefan Strömberg ser till att Rikskriminalpolisen får de pengar som man behöver. Men det är inte så det fungerar! Du måste tala om vad du tycker! Du måste tala om att vi ska förstärka här. Det är det som behövs. Det är på det sättet du måste styra. Poliserna kan inte bara vänta. Den tydlighet som finns från Folkpartiet och andra, när de säger att så här tycker vi att det ska vara, vill man också höra från regeringshåll, inte bara från personer i riksdagen som har satt sig väl in i ämnet. Då har vi den fullkomligt unika situationen att vi har en rikspolischef och en rikskriminalchef som har helt olika uppfattningar om hur den organiserade brottsligheten ska bekämpas. De har helt olika uppfattningar om hur det här ska organiseras. Och vi har en justitieminister som inte vill tala om hur det ska vara utan förutsätter att man ordnar saken. Det är jättebra att man samverkar. Det tror jag att alla är överens om. Det är knappast något nytt - det är bara att titta på Operativa rådet, som inrättades för ett par år sedan. Där handlar det just om tullen och skattemyndigheterna och hur man ska bekämpa detta. Det är jättebra. När vi införde det operativa rådet var det ingen som protesterade mot det, och jag är säker på att borgerliga partier också hade gjort det om de hade haft regeringsmakten tidigare. Det är ingenting nytt att man träffas och samtalar, ökar möjligheterna att samverka och gör vissa förändringar i sekretesslagen. Men detta räcker naturligtvis inte! Det räcker inte att bekämpa organiserad brottslighet med att titta på bidragsfusk och annat. Det är oerhört naivt, och jag tror att man skrattar högt när man ser att det är på det sättet det ska bekämpas. Som sagt: Man behöver få fullt stöd för att fortsätta denna samverkan, men det räcker inte, långt därifrån. Vi ska komma ihåg att det var Beatrice Ask som var den största motståndaren mot att EU:s poliser skulle få möjlighet att ta del av uppgifter med telefoner och kontakter med varandra. Det handlade alltså inte om telefonavlyssning. Den som försökte stoppa det var Beatrice Ask - det som polis och åklagare sade är absolut nödvändigt för att kunna bekämpa organiserad brottslighet. Efter frågan vad som hände med de 3 miljarderna är min andra fråga: Har du ändrat uppfattning, Beatrice Ask? Är du med och stöder det förslag som polis och åklagare så väl behöver och som du var så kraftigt emot? Det kan, som sagt, tyckas konstigt att man har en så lång debatt när det är i stort sett samma belopp. Men låt oss påminna om att det nu är 110 miljoner mer till polisen från Socialdemokraterna. Till Kriminalvården är det mindre från Socialdemokraterna, och jag vill avslutningsvis säga att det inte behövs mer pengar där. Men där om någonstans efterlyser man styrning. Också där vänder man sig till mig och säger: Kan du inte få regeringen att tala om vilka fängelser som ska byggas i framtiden, så slipper vi göra alla nedskärningar nu. Det är inte pengar som saknas där, utan det är styrning. Därför är det, som sagt, flera olika saker som behöver diskuteras i den här debatten. Det är pengarna men inte minst hur man styr. Det går inte att abdikera på det sätt som har skett. Vi kräver att oppositionen tar tag i situationen och lugnar alla poliser runt om i landet. Herr talman! Jag återkommer till reservationerna.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det i regeringens budgetproposition för rättsväsendet står så här: Rättsväsendets ekonomi är god. Så här sade även vår finansminister och vår statsminister i en nyhetssändning i går: Nu är det slut på satsningarna på rättsväsendet. Nu ska vi satsa på annat. Jag vill yrka bifall till reservation 1. I dagarna diskuteras satsningarna mot den organiserade brottsligheten flitigt. Att den organiserade brottsligheten är ett allvarligt hot mot samhället kan vi nog vara eniga om. När enskilda restaurangägare hotas, när åklagare utsätts för sprängdåd och när värdetransporter rånas av människor på ett organiserat och genomtänkt sätt är det något som samhället måste ta krafttag emot. Brottsligheten bedrivs i sig många gånger på ett sätt som liknar näringsverksamheten. Att tjäna pengar och skaffa sig en hög materiell standard är ofta själva syftet med brottsligheten. Därför är det mycket viktigt i arbetet mot den organiserade brottsligheten att angripa just de pengar som tjänas på verksamheten. I detta samarbete är bland annat Ekobrottsmyndigheten en ovärderlig pusselbit. Nu ska den, tack och lov, inte läggas ned. Det kämpade vi från Vänsterpartiet väldigt hårt för. Vänsterpartiet har både förra året och i år föreslagit ökade resurser till Ekobrottsmyndigheten. Det har även regeringen gjort, men tyvärr riskerar mycket av denna ökning att ätas upp när det gäller ökningar och kostnader för personal. Den ekonomiska brottsligheten kostar samhället hundratals miljarder kronor om året, och det är stora pengar att hämta hem. Ekobrottsmyndigheten är en viktig del av bekämpningen av den grova organiserade brottsligheten. Deras kunskap behövs för att komma åt topparna i gängen, som är väldigt skickliga på att göra bra affärer. Därför föreslår vi en ökad satsning på Ekobrottsmyndigheten med 12 miljoner kronor mer än regeringen. Herr talman! Vi kommer säkert att få höra i den här debatten vilken katastrof Vänsterpartiets budgetförslag skulle vara för rättsväsendet. Men den som tar sig tid att läsa ser att vi lägger mer pengar än regeringen på ett flertal poster - fler än vad vi sätter minus på - och att vi lägger 75 miljoner kronor mer än regeringen på domstolarna så att de ska klara av sin personalomkostnad även i framtiden. Vänsterpartiet föreslår en mindre satsning på polisen än regeringen gör. Låt mig först göra klart att Vänsterpartiet under förra mandatperioden var med och genomförde den största satsningen på polisen någonsin. Ofta säger företrädare för borgerligheten att de gjort den största satsningen på rättsväsendet rent historiskt. Jag tycker att det är helt fel. Den gjordes av socialdemokratin, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans. Den använder sig borgerligheten delvis av - det var de pengar som lades i vårpropositionen 2006, ungefär 700 miljoner. När vi nu tittar på polisen och deras bokslut ser vi att satsningen börjar slå över. Man hinner inte använda upp alla pengar man får. Under 2006 uppgick polisens överskott till flera hundra miljoner. Varför ska vi som politiker bevilja ännu mer pengar till den som redan har när det finns stora behov på annat håll? Jag har under ett flertal år jobbat som kommunpolitiker. Skulle vi ha satsat så stort på en verksamhet som redan har stora överskott hade vi beskyllts för att vara oansvariga. Jag vill i denna debatt ändå säga att om det skulle uppstå resursbrist hos polisen tar vi gärna en diskussion om anslaget när det kommer upp. Man kan också ifrågasätta om polisen använder sina resurser på ett tillräckligt effektivt sätt. Medan alla samhällsinstanser har ställts inför sparkrav har polisen fått mer resurser utan att man har frågat vad som hänt med alla pengar som pumpats in. Vi kräver även denna gång en helhetsöversyn med fokus på hur effektivt polisen använder sina resurser. Man ska inte heller tro att poliser är mirakelkuren för att komma åt brottsligheten i stort. Viktigare är att vi har ett rättvist välfärdssamhälle där människor inte slås ut. Detta blir oerhört tydligt när man åker till anstalter och lyssnar till kvinnor och män där. Det är historier om missbruk, övergrepp, fattigdom, arbetslöshet, kriminella fäder och så vidare. Det är så i den grova organiserade brottsligheten också. Det inser den som har läst Svensk maffia . Vilken bakgrund har dessa människor? Det är oftast ganska tragiska bakgrunder. Man kan inte bara pumpa in mer pengar, utan man måste titta på orsaken. Ett ojämställt samhälle med stora klyftor skapar kriminalitet. Vänsterpartiet föreslår också en minskad satsning på Säpo med de 75 miljoner som de fått för att arbeta mot terroristbrott. Men när det gäller Säpo finns det ännu större frågetecken kring vad man verkligen använder pengarna till. Vi som ska besluta om Säpos budget får inte veta hur pengarna används. Visa oss ett ordentligt underlag utan detta hemlighetsmakeri! Något bättre borde man kunna prestera. Då kan vi också ta diskussionen. Herr talman! Det finns en obalans i regeringens rättspolitik. Medan man satsar alltför stort i ena ändan urholkas och minskas anslagen i andra ändan, nämligen till Kriminalvården. Vi har i ett inlägg fått höra vad som kommer att hända. Antalet intagna i kriminalvården har ökat explosionsartat. År 2006 fanns omkring 6 500 personer på anstalt eller i häkte. År 1999 var det under 5 000. Anslagen till Kriminalvården har ökat men inte alls i den takt som antalet intagna har ökat. Detta får självklart konsekvenser för verksamheten, vilket jag fått många vittnesmål om när jag rest runt och besökt anstalter och häkten. Man går alltmer mot att bara klara av det som är allra mest nödvändigt, nämligen att släppa ut fångar för toalettbesök och att klara säkerhetsrutinerna. Det blir mindre tid för en pratstund, för personalen hinner inte med. Det är omänskligt. Programverksamhet och annan vettig sysselsättning får samtidigt stryka på foten. Regeringens budgetförslag verkar ha väckt ett internt ramaskri inom Kriminalvården, även om det har varit förvånansvärt tyst utåt. Kriminalvården har ett sparbeting på 3 procent, men självklart är det svårt att spara in på lokaler med den beläggningssituation som finns. I stället blir det personal som man får spara på. Det innebär att man i Stockholms län får spara exempelvis 5 procent på personalen. Yrkesutbildningar och verksamheter som Krami och Moa lever farligt på grund av de minskade anslagen till Ams. Regeringens vackra ord om arbetslinjen gäller tydligen inte om man har hamnat inom kriminalvården, ministern. Vid mina besök på anstalt och vid besök och samtal med Krami och Moa får jag en mycket positiv bild av hur väl man lyckas få ut dessa människor som varit inom kriminalvården. Personal och intagna är oroliga för framtiden med minskade anslag. Vad har ni för svar till dessa människor? Gäller arbetslinjen här eller inte? Det vill de ha svar på. Det vill jag också. Det är dags att leverera ett regleringsbrev till Ams om värdet av yrkesutbildningarna inom kriminalvården. Man måste också inse att man har ett ansvar för Kramis och Moas verksamheter, för det har de inte fattat ännu på Arbetsmarknadsdepartementet. Det kanske är på sin plats att upplysa om, vilket redan har gjorts, att man på Kronobergshäktet måste göra sig av med ca 20-25 personer. Efter det är det väl dags för en anmälan till Arbetsmiljöverket för att de inte sköter sitt jobb. Landets anstalter kommer också att drabbas. Mitt i detta, säger jag efter att ha läst redovisningen, satsar man ännu mer på en verksamhet som har ett stort överskott. Förklara för mig och för oss alla hur man tänker när man talar om balans i rättskedjan! Vi tar också upp i budgeten att Vänsterpartiet vill satsa på en helt annan väg inom kriminalvården. Vi måste se till att de intagna får arbete, utbildning, vård och hjälp med missbruksproblem. Vi börjar med att öka anslaget med 170 miljoner kronor år 2008. Från den 1 juli 2008 vill vi se en återinförd halvtidsfrigivning som skapar mer luft i kriminalvården. Då kan man satsa mer på en verksamhet för de intagna som skulle skapa en kriminalvård värd namnet. Eller ska vi börja kalla det för kriminalförvaring? Jag skulle vilja ha ett förtydligande. Vad vill man med kriminalvården? Vad vill man ha ut för människor om de har suttit inne utan tillgång till utbildning, jobb och så vidare? Vi har talat mycket om utbildning när det gäller satsning på rättsväsendet. Vad gäller mäns våld mot kvinnor och barn vill vi också se en utbildningssatsning över hela rättskedjan, likaså när det gäller det sexualiserade våldet. Kvinnor och barn ska mötas med respekt när de har varit utsatta för brott. Kvinnor ska mötas med samma respekt som män; det ska inte vara någon skillnad. Vi har också en reservation tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om barnsexturism. Vi vill att detta problem ska prioriteras. Det är ett vidrigt brott, och det är så stort att jag tror att vi inte vill ta åt oss det och se det. De flesta svenskar har en hög svansföring i etik och moral när det gäller våra barn. Men när de åker utomlands händer det plötsligt något. Då har de lämnat både etik och moral hemma och beter sig på ett helt annorlunda sätt när det gäller att utnyttja barn sexuellt utomlands. Det är ett vidrigt brott och bör ha hög prioritet de kommande åren.

Herr talman! Vi var mycket oroliga för den toksatsning som Moderaterna lovade under oppositionstiden. Men det löftesbrott som tidigare talare har lyft upp, och som vi i dag kan beskåda som ett faktum, är ett löftesbrott som vi kan leva med och som vi från Miljöpartiets sida till och med är nöjda med. Att stärka rättssäkerheten är det mest grundläggande inom det område som vi diskuterar, för det är människor det handlar om. Den del som Miljöpartiet har valt att fokusera på inom området, nämligen att förebygga kvinnors utsatthet, är en viktig del av det anförande jag ska hålla. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6. Vi står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande lyfter vi fram en av reservationerna. När kvinnor som har utsatts för våldsbrott eller sexualbrott begånget av en man i en nära relation väljer att polisanmäla är det oerhört viktigt att polisen lyfter upp frågan på ett riktigt sätt. Vi tror att de utbildningar och insatser som har gjorts för att öka kunskapen och kompetensen om mäns våld mot kvinnor är en väsentlig del. Vi från Miljöpartiet vill att män som döms för detta brott ska tvingas genomgå behandling. Just tvånget är en viktig del. Bryter man mot ett besöksförbud ska elektronisk fotboja användas. Jag har sett att flera partier är inne på det som vi långt tidigare har tagit upp som en viktig del i en behandling. När Rikspolisstyrelsens chef Stefan Strömberg deklarerade i mars i år att polisen har startat ett utvecklingsarbete för att fler utredningar ska leda till att män som använder våld stoppas tyckte vi att det var ett välkommet initiativ. Men vi förutsätter också att arbetet utvärderas för att se vilken reell inverkan det har fått på polisens verksamhet. Vi vill också se ökade satsningar på utbildningar och kompetensutveckling för polisväsendet i fråga om könsmaktsförståelse när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn. Vi vet att Åklagarmyndigheten bedriver ett resurseffektivt arbete. Man gör detta genom att utreda brott och företräda det allmänna i domstol. Storleken på denna myndighet är direkt avhängig av hur arbetet går för polis och kriminalvård. Ökade resurser för polisen leder till ökad mängd ärenden hos Åklagarmyndigheten. Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under förra mandatperioden sett till att denna myndighet har tillförts 25 miljoner kronor ytterligare för innevarande år och framåt. Regeringen kommer inte med några avvikande förslag. Vi gör dock nu bedömningen att ytterligare 5 miljoner kronor behöver tillföras Åklagarmyndigheten för att myndigheten ska klara de prioriterade områdena. När det gäller miljöbrott och Åklagarmyndigheten tror vi att de 5 miljoner som vi tillsammans med den dåvarande regeringen och Vänsterpartiet lyfte fram i regleringsbrevet för år 2006 för att öka kompetensen att utreda var en viktig del. Vi har dock förstått att myndigheten under föregående år endast kunde starta det nödvändiga utvecklingsarbetet som dessa medel var avsedda för. Därför är det viktigt att lyfta upp den frågan också. Samtidigt finns det uppgifter att miljöåklagarens arbetssituation har försvårats och att andelen icke avklarade miljöbrott hos myndigheten samt andelen preskriberade brott är fortsatt hög. Ett stort antal anmälda misstänkta brott skrivs dessutom av redan hos polisen. Ett fortsatt arbete krävs därför för att utveckla Åklagarmyndighetens arbete med att utreda miljöbrott och för att få miljöbrottslingarna dömda. När vi i Miljöpartiet har tittat på det viktiga området sexualbrott har vi ansett att den sexualbrottslagstiftning som vi var med om att förändra och förbättra också måste genomföras. Lagen måste få genomslag i rättstillämpningen och få avsedd effekt. Till detta kommer att ett ökat fokus måste läggas på bekämpande av internationell gränsöverskridande prostitution, så kallad trafficking. Det gäller också sexhandeln via Internet. Vi vill tillföra ytterligare resurser för att Åklagarmyndigheten ska kunna utveckla sitt internationella arbete mot sexualbrott och för att myndigheten ska öka kunskapen om sexualbrottslagstiftningen och utreda flera brott. Vi vill också att Åklagarmyndigheten ska prioritera denna sorts ärenden och hantera frågor om utfärdande av besöksförbud och överträdelse av besöksförbud, som jag tidigare nämnde till exempel med elektronisk fotboja. Det måste ske snabbare och effektivare. Åklagarnas arbete mot hatbrott måste också utvecklas och stärkas. I rapporten En studie av homofoba hatbrott i Sverige visar författaren Eva Tiby att Åklagarmyndighetens och domstolarnas tolkning av vad som konstituerar homofobiska hatbrott avviker från den definition Säpo har haft. Tillämpningen av straffskärpningsregeln haltar också hos åklagare och domare. Mot bland annat denna bakgrund är det Miljöpartiets bedömning att Åklagarmyndigheten måste tillföras ytterligare resurser för att förbättra sitt arbete med att bekämpa hatbrott. Dessa brott måste av åklagaren benämnas för vad de är, och den som begår dem måste få det skärpta straff lagstiftaren - alltså vi - har angett. Det är viktigt att domstolar dömer lika fall lika. Ändå finns erfarenheter som visar att så inte alltid är fallet. Jag tror inte att det beror på vilken regering vi har utan på den inställning man har haft inom rättsväsendet. Det finns utredningar som pekar på att domare diskriminerar på basis av såväl etnicitet, religiös tillhörighet, kön, sexuell läggning som funktionshinder. Under förra mandatperioden var Miljöpartiet med om att ge Brottsförebyggande rådet ett särskilt uppdrag att kartlägga förekomsten av diskriminering baserad på etnicitet inom rättsväsendet. Uppdraget ska redovisas senare under februari enligt Brottsförebyggande rådet. Då kommer vi att återkomma till denna för Sverige viktiga fråga eftersom den spänner över viktiga områden. Domare och nämndemän tillhör de viktigaste parterna i rättskedjan som säkrar en rättssäker rättsprocess för kvinnor och barn utsatta för mäns våld. Domskäl som resonerar om kvinnans promiskuösa leverne, klädstil och så vidare påtalar den fortgående trenden där domstolsväsendet inte tillämpar sexualbrottslagstiftningen och kvinnofridsparagrafen utifrån lagstiftarens avsikt. Det har funnits uppmärksammade fall som verkligen har diskuterats, och det har krävts en stark opinion utifrån - vilket egentligen inte borde ha behövts - för att domstolarna ska ta sitt ansvar inom detta viktiga område. Miljöpartiet har under den senaste mandatperioden varit med om att tillföra kriminalvården avsevärda resurser. Vi har ökat från 4,4 miljarder kronor för år 2002, då vi inledde det föregående samarbetet, till drygt 5 miljarder kronor för innevarande år. Vårt huvudsakliga skäl till detta då var en övertygelse om en god vård av dömda brottslingar präglad av rättssäkerhet för de intagna och säkerhet för dem som tidigare har utsatts för brott. Detta har också möjliggjort en utbyggnad av antalet anstaltsplatser. Jag vill avsluta med att ta upp frågan som har florerat i medierna och i interna debatter under föregående månader, nämligen idén om ett svenskt FBI. Nu tas frågan inte upp i den här texten, men det är ändå viktigt att betona att frågan bör utredas ordentligt innan vi tar steg åt det hållet. Jag vet inte om det är den bästa metoden. Svensk polis jobbar i dag decentraliserat. Jag ser inte hur en ytterligare centralisering skulle lyfta upp brottsbekämpningen till oanade höjder. Däremot tror jag att en övertro på att lyfta en del av kunskapen från lokal nivå upp till en central nivå skulle leda oss fel.

Herr talman! Går det att påstå att brist på kärlek är orsak till laglöshet och kriminalitet? Jag tror det. Ett tryggt barn hamnar inte på Kumla - det sade alltid AnnBritt Grünewald som var chef på Österåkeranstalten under många år. Hon om någon borde veta vad hon talar om. För någon vecka sedan intervjuades en kille i tv. Han hade ingått i ett kriminellt gäng men hade lyckats ta sig därifrån. Han fick frågan hur det kom sig att han hamnade där från början. För honom var det ett familjesubstitut, svarade han. Han är långt ifrån ensam. Jag tror många här i kammaren och många som lyssnar kommer ihåg det gäng som grasserade i Borlänge för några år sedan. De satte skräck i en hel bygd, och de kallade sig för Familjen. Det var nog ingen slump. Men de band som knöt ihop den familjen var inte kärleksfulla relationer utan de brott som de begick tillsammans och den obrottsliga lojalitet som de kände inom gruppen. Någon annan familj kände många av dessa inte till. Vi människor behöver en nära gemenskap där vi blir sedda, och får vi den inte i familjen, i idrottsklubben, i skolan eller i något annat positivt sammanhang så blir det i ett destruktivt och kanske kriminellt gäng i stället. Så skrämmande ser verkligheten ut. Varför inledde jag nu mitt inlägg i budgetdebatten med de här exemplen? Ja, svaret är enkelt. Vårt fokus måste i första hand vara på det förebyggande arbetet om färre ska bli brottslingar och färre ska riskera att bli brottsoffer framöver. Frågan måste hela tiden vara: Hur förhindrar vi att fler unga rekryteras till kriminella gäng? När de väl hamnat där är det betydligt svårare att göra någonting åt det. Ju fler förebyggande insatser, desto färre fängelseplatser kommer vi att behöva i framtiden. Att satsa på en familjepolitik som stöttar föräldrarna och hjälper dem att ta på sig det ansvar de har för sina barn och ungdomar är därför det viktigaste brottsförebyggande arbetet en regering kan göra, och det arbetet pågår nu för fullt. Herr talman! I en budgetdebatt måste vi självfallet också prata en del om siffror. En viktig förutsättning för att våra rättsvårdande myndigheter ska kunna göra ett bra jobb är ju att de har tillräckligt med pengar och att det finns en långsiktighet i satsningarna. Inför utformningen av varje ny budget - oavsett vad Thomas Bodström tror - är det därför viktigt att ta reda på vilka effekter de tidigare satsningar som gjorts har fått. Låt mig bara ta ett exempel. Förra året ökade alliansen på anslaget till polisen med 875 miljoner kronor, alltså nästan 1 miljard. Rikspolischefen har själv uttryckt det så att polisen aldrig har haft bättre ekonomiska förutsättningar än just nu. Alliansen fortsätter ändå att höja anslaget eftersom vår målsättning är att antalet poliser ska öka till 20 000 till år 2010. Vi vill att polisen ska vara tillgänglig i hela landet och att den ska vara synlig på tider och platser där det behövs som bäst. Därför ökar vi alltså på polisanslaget med ytterligare 415 miljoner kronor för 2008. Det gillar inte Vänsterpartiet, som vi hörde, men vi har ändå gjort den bedömningen. Men hur reagerar då Socialdemokraterna på det här? De försöker inbilla svenska folket att polisens resurser dras ned nästa år. En fortsatt höjning blir plötsligt en minskning. Jag trodde faktiskt knappt mina ögon när jag såg pressmeddelandet från Thomas Bodström med rubriken "Ytterligare nerdragningar på rättsväsendet". Jag tänkte att han kanske skulle ta tillbaka något av det i dag, men det är ju tvärtom. Jag trodde också i min enfald att Thomas Bodström hade tagit någon lärdom efter budgetdebatten förra året, då han lyckades blanda ihop äpplen och päron. Men han väljer alltså att gå på i samma ullstrumpor. Går det så går det! Och någon lyckas han säkert vilseleda. Sanningen ser i alla fall ut så här: Den neddragning på rättsväsendet som Socialdemokraterna talar om är i själva verket en ökning med drygt 2 miljarder på två år. Det är bara att gå in och jämföra hur mycket som satsades 2006, 2007 och så vidare. Alliansen fortsätter på den inslagna vägen med stora satsningar, framför allt på polisen men också på rättsväsendet i sin helhet. Jag förstår att det är svårsmält för en före detta justitieminister, men därifrån till att försöka vilseleda väljarna genom att blanda ihop siffrorna är steget ändå väldigt långt. Frågan är om det görs med berått mod eller om det helt enkelt beror på svårigheter att tolka siffrorna. Jag är den första att hålla med om att budgetarbetet i riksdagen inte är så enkelt, men det finns hjälp att få, både av duktiga tjänstemän och av mer erfarna riksdagsledamöter, och det vore väl bra att använda sig av den möjligheten. Hur ser då oppositionens alternativ till regeringens budgetpolitik ut? Ja, det som skulle vara ett samlat alternativ till alliansens budgetförslag spretar på rättsväsendets område, faktiskt åt alla håll. När socialdemokraterna vill öka ett anslag så föreslår Vänsterpartiet i stället en kraftig minskning eller tvärtom - det gäller till exempel polisen - medan Miljöpartiet i stort sett delar regeringens bedömningar. Jag har bara hittat fem budgetposter där oppositionen är sinsemellan överens, och i de fallen är de också överens med regeringen. Man kan sedan lägga till den debatt vi hade för några veckor sedan om att tillåta polisen att använda buggning och andra hemliga tvångsmedel mot grov brottslighet. I den frågan står Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet så långt ifrån varandra man kan komma, och därför - inte minst därför - är jag glad att alliansen har fått regeringsansvaret. Allianspartierna är nämligen helt överens om att det behövs kraftfulla satsningar på rättsväsendet och utökade befogenheter för polisen för att möta den våg av brottslighet som leder till att människor känner sig alltmer otrygga i sin vardag. Grov och organiserad brottslighet är ingenting att leka med. Tillåts den få tillräckligt starkt fäste i vårt land är vi illa ute, och en enad politisk front är därför nödvändig i det fortsatta arbetet. I det fallet ligger Socialdemokraterna betydligt närmare allianspartierna än Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som Thomas Bodström mycket riktigt påpekade i sitt inledningsanförande. Herr talman! Det finns ett antal reservationer från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i betänkandet. De handlar bland annat om att olika brott bör prioriteras. Det gäller barnsexturism, sexualbrott mot barn och barnpornografi, våldsbrott mot barn, människohandel med barn och vuxna, mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld, brott mot HBT-personer, narkotikabrott samt illegal spelverksamhet. Alla dessa områden är väldigt angelägna, och jag tycker att vi alla har anledning att beklaga att vi inte kommit längre i bekämpningen av dem eftersom det handlar om brottslighet som är både utbredd och väl känd. Att reservationerna avslås beror alltså inte på att vi i alliansen anser att de här brotten inte ska prioriteras utan på att det redan pågår ett arbete. Mycket har gjorts tidigare - det vill jag också gärna säga - och nu utvecklas arbetsmetoder och utökas myndigheternas insatser på olika sätt. Men det räcker inte. Regeringen har givit polisen och andra myndigheter särskilda uppdrag på flera av de här områdena, och i några fall pågår också ett arbete inom regeringen för att utarbeta konkreta handlingsplaner. Det gäller till exempel handlingsplanen mot sexuell exploatering av barn, som inte har uppdaterats på sex år. Det har den tidigare regeringen fått förödande kritik för från bland annat organisationen Ecpat, men där är ju Thomas Bodström numera ordförande, så nu kanske vi kan hjälpas åt att äntligen få till stånd konkreta och verkningsfulla metoder för att motverka den här vidriga hanteringen. Jag hoppas verkligen på ett samarbete där. Regeringen ska också ta fram en nationell handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål och en mot övriga former av människohandel. Det arbetet pågår alltså för fullt. När det gäller bekämpningen av mäns våld mot kvinnor råder det stor politisk enighet om att den ska ha hög prioritet, men det har länge saknats en sammanhållen strategi för att ta itu med problemet. En del har hänt tidigare, och mycket har också hänt under alliansregeringens första år. Det nationella kunskapscentret i Uppsala fick i februari i år ett uppdrag att utarbeta ett nationellt program för hälso- och sjukvården när det gäller hur man tar om hand och bemöter flickor och kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp. Där finns mycket övrigt att önska. Den 1 juli i år skärptes socialtjänstlagen så att kommunerna nu särskilt ska beakta att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld får sitt behov av hjälp och stöd tillgodosett. Som en uppföljning av det arbetet invigdes faktiskt i går en nationell stödtelefon som kallas Kvinnofridslinjen, som är till för våldsutsatta kvinnor. Linjen ska vara öppen och bemannad dygnet runt. Det finns ett stort behov av den eftersom en undersökning visar att varannan kommun - det är faktiskt så många - saknar information på Internet om vart misshandlade kvinnor kan vända sig. I november presenterades en nationell handlingsplan om bekämpning av mäns våld mot kvinnor, och den kommer vi att behandla i början av nästa år här i riksdagen. Det här var en provkarta på det arbete som pågår, och mycket mer inom de områden som tas upp i reservationerna finns redogjort för i betänkandet. Så kan vi då slå oss till ro? Nej, självklart inte. Så länge ett enda barn utsätts för övergrepp, en enda kvinna blir misshandlad inom hemmets väggar eller en enda kvinna eller man utnyttjas i människohandel kan vi inte vara nöjda. Arbetet måste fortsätta, och jag utgår ifrån att de åtgärder som kommer att föreslås framöver får brett stöd här i riksdagen. Det är inte fel att enas i frågor där alla har samma inriktning. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på reservationerna. (Applåder) I detta anförande instämde Otto von Arnold (kd), Helena Bouveng, Hillevi Engström, Inge Garstedt, Anders Hansson och Ulrika Karlsson i Uppsala (alla m) samt Cecilia Wigström i Göteborg (fp).

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 2, 5 och 7. Inger Davidson! Det som det handlar om i besparingar är inte vad jag säger, utan det är människor som upplever dem. Om det nu är så bra - varför ska 25 människor eller tjänster sägas upp på Kronoberg? Förklara det för dem! Eller följ med mig dit; jag är där ganska ofta i mitt arbete. Förklara för dem varför de ska sägas upp om man nu satsar så mycket! Varför ska Stockholmspolisen spara 50 miljoner om det nu är så bra? Varför säger nu åklagarna att de ska sägas upp? Det är inte jag som säger det här i något pressmeddelande, utan det är någonting som jag refererar från rättsväsendet. Så ser det ut. Inger Davidson talar mycket om det förebyggande. Det är jättebra - jag tror att vi är helt överens om det, du och jag, Inger Davidson. Men varför jobbar du inte hårdare för att se till att regeringen fortsätter den oerhört framgångsrika satsning som har gjorts på det förebyggande arbete för ungdomar och narkotika? Det ska upphöra nu den 1 januari. 300 miljoner avsattes för det här. Björn Fries har gjort ett fantastiskt arbete. Användandet av narkotika har halverats tack vare detta mycket framgångsrika förebyggande arbete. Vi är helt överens om det. Det är så här man ska arbeta. Nu sägs det här upp. Varför kommer ni att göra det? Och hur kan du, som har den här insikten och kunskapen, tillåta det? Varför driver du inte den frågan mycket hårdare?

Herr talman! Först och främst är det inte justitieutskottet som avgör det här. Det kan vara eftersläpningar. Jag kan inte svara exakt vad det beror på. När det gäller Stockholm har jag kollat upp att det inte blir några uppsägningar, utan man vill ha en nollbudget framöver. Därför kommer man att göra vissa besparingar inom myndigheten. Jag tycker inte att vi kan gå in på det här. Det viktiga är att vi anslår tillräckligt med pengar och att vi ökar på de satsningarna hela tiden. När det gäller insatser mot narkotika för unga skulle man kunna tro att det Socialdemokraterna hittar på är det absolut bästa för att komma till rätta med problemen. Det tycker inte vi. Jag tror säkert att Björn Fries har gjort ett bra jobb på vissa områden. Men vi vill organisera det här på ett helt annat sätt. Verksamheten läggs inte ned. Det anslås inte mindre pengar. Det anslås mer pengar inom Socialdepartementet till bekämpningen av narkotika. Det arbetet kommer att fortsätta. Jag vill återge något som Greger Hatt - en socialdemokrat som nyligen har lämnat Socialdemokraterna - har sagt. Han säger så här: Under den tid som jag har varit utanför Regeringskansliet har jag jobbat med social verksamhet. Jag har sett barn i missbrukarfamiljer och personer med funktionshinder som far illa. De socialdemokratiska lösningarna har varit offentliga ersättningar. Det är ett inhumant svar. Så säger alltså Greger Hatt, och inte Inger Davidson. Men det ligger en hel del i det. Det finns andra insatser. Vi organiserar det här på ett annat sätt, Thomas Bodström.

Herr talman! Det kan man lugnt säga. De 300 miljonerna blev tre tjänster på Socialdepartementet. Det är vad man har åstadkommit. Detta görs naturligtvis för att spara pengar. Man ska ju betala fastighetsskattesänkningar för Täby, Nacka - där vi bor - och mycket annat. Det behövs pengar. Det är 300 miljoner som halveras för ungdomarna. Jag vet att det var kloka värderingar när det gäller det förebyggande. Jag vet hur svårt det är att alltid hålla med när man kanske har egna övertygelser som talar för det motsatta. Jag tror faktiskt att det är så i det här fallet, Inger Davidson, att du själv gärna skulle vilja att det här fortsatte. Därför ber jag dig: Fortsätt att driva på! Det är inte för sent. Men det förebyggande arbetet kostar pengar. Jag vill slutligen säga att när det gäller Ecpat ska jag inte stå här och vara förmäten. Men det var knappast för att det var ett så dåligt arbete som jag blev vald till ordförande. Jag kan ändå säga att en av de saker som är absolut viktigast i den kunskap som finns är att man öronmärker pengar mot människohandel. Där är förtvivlan om möjligt ännu större inom polisen. Det räcker helt enkelt inte med att man tillför medel, utan inom polisen mäter man resultat. Trafikpoliser får alltid resultat. narkotikapoliser får alltid resultat. Människohandelspoliser får det ibland. De kan spana i tre månader, och sedan flyr personen ur landet. Därför måste deras pengar vara skyddade. Här hade ni, eller rättare sagt Beatrice Ask, världens chans. Det var nämligen öronmärkning 2004, 2005 och 2006. Jag kan avslöja att det var oerhört mycket diskussion om detta, men de poliser som jobbade med människohandel var förtvivlade i slutet av 2006. De sade: Gör vad du kan för att pengarna ska vara kvar som öronmärkta! Vi behöver inga mer pengar; vi behöver bara få dem skyddade. Inger Davidson! Du som också kan de här frågorna - se till att man tar sitt förnuft till fånga och vågar ta diskussionen med RPS-chefen om att öronmärka pengar! Jag kan försäkra dig om att varenda polis i hela landet som jobbar mot människohandel kommer att tacka dig för dina insatser.

Herr talman! Det som Thomas Bodström påstår om narkotikasatsningarna är inte heller sant. Det görs jättestora insatser. Det satsas mycket på barn i missbrukarfamiljer. Jag är insatt i det här. Jag reagerade först själv när jag hörde att narkotikasamordnaren skulle bort. Därför vill jag försäkra mig om vad man gjorde i stället. Där vet jag vad som pågår. Det som du påstår är alltså inte sant. Det kommer att visa sig så småningom. Jag är tacksam för bedömningen att jag har kloka värderingar. Jag fortsätter att driva på även i det här arbetet, och jag vet också att det satsas mycket pengar på det. När det gäller Ecpat och den kritik som gavs har jag bara läst deras rapport. Den var otroligt kritisk. Jag förstår ärligt talat inte hur Ecpat kunde välja dig till ordförande efter att ha kritiserat dig så starkt som de gjorde, Thomas Bodström. Jag var förvånad över det, men det gjorde de i alla fall. Det handlar inte bara om öronmärkta pengar. Det arbete som pågår fortsätter. Det har jag också kollat upp. Det är mycket bra. Man har lyckats lagföra en hel del av de människor som utför de här vidriga handlingarna. Jag hoppas naturligtvis på mer. Jag hoppas mycket på samarbetspoliserna som vi gav uppdrag till under min tid i regeringen. Redan då var vi förutseende och insåg att det här behövde göras. På det området är vi förhoppningsvis numera villiga att dra åt samma håll. Jag återkommer som sagt gärna och får tips.

Herr talman! Inger Davidson, kristdemokrat, säger att polisens ekonomi är god. Då är det klart att jag ställer mig frågan: Om man har ett överskott på en halv miljard och majoriteten stoppar in ungefär lika mycket - vore det då inte bra att använda överskottet till att få ut fler poliser? För mig är det konstigt att man stoppar in så pass mycket mer pengar när polisen har ett så stort överskott. Inger Davidson är orolig över att oppositionen spretar. Jag tog budgeten från 2005/2006 med mig. Det är bara att titta där så ser man hur spretigt det var under er tid i opposition. Jag tror inte att du ska vara så orolig. Vi tränade i åtta år. Det gick jättebra; vi hade inga problem med att komma överens. Du ska inte bekymra dig om det. 2010 tror jag säkert att vi står enade om ett alternativ. Du kan börja med att svara på det där, så det inte blir för mycket.

Herr talman! Det ska jag gärna göra. Jag börjar med polisen. Polisen har ett överskott och ett anslagssparande som de får behålla. Vi satsar ändå mer. Det är intressant att först höra Thomas Bodström som beskriver hur mycket pengar som fattas. Sedan kommer Lena Olsson upp i nästa inlägg och talar om hur mycket överskott det är. Det är faktiskt du som har rätt; det finns ett överskott. Men vi har en målsättning inom alliansen för vart vi vill komma med polisen. Det är därför vi ökar på nu också - för att det ska komma till ett antal nya poliser netto. Det kostar mycket och det ska gå ganska fort, för det ska vara färdigt 2010. Därför fortsätter vi ökningen av polisanslagen. Så enkelt är det. Den spretiga oppositionen märks dessvärre på väldigt många sätt. Det som var allra tydligast var det jag nämnde när det gäller polisens utökade befogenheter med olika tvångsmedel. Där har Socialdemokraterna drivit på medan ni håller emot. Ni reserverade er också tillsammans med oss förra omgången för att få tänka till lite. Det är väldigt viktigt att man jobbar tillsammans i en regering. Jag tror inte att vi hade gjort så. Jag tror att vi hade förhandlat vidare tills vi varit överens om de frågorna om vi varit i motsatt situation. Så är det inte när ni är tillsammans, utan då spretar det också i regeringsställning. Det bekymrar mig när det gäller den organiserade brottsligheten. Där skulle vi behöva vara överens allihop och stå på en enda front och säga: Det här ska bekämpas, och vi är beredda att ta till okonventionella medel för att komma dit.

Herr talman! Man fungerar på ett sätt i opposition och ett annat när man har majoritet. Det framgår tydligt. Det finns också bevis för det, så Inger behöver vara orolig. Jag har suttit som kommunalpolitiker i många år med ekonomiskt ansvar. Om man nu tittar på polisen har den i fyra år gått med överskott. De tre senaste åren är det ganska mycket. Samtidigt har man en kriminalvård där man får säga upp människor. Man behöver bygga nytt. I kontakter med Kriminalvården säger man: Tuta och kör! Men vi har ju inga pengar? Kör ändå! Bygg ändå! Samtidigt måste man säga upp människor. Som Inger Davidson själv säger är det ofta en tragik bakom dem som i dag sitter bakom lås och bom. Där finns det andra saker att hänga upp sig på. Er balans i rättskedjan finns inte. Om man nu skjuter till så mycket pengar till polisen måste man räkna med att det får konsekvenser. Vi har nu en finansminister och en statsminister som gått ut och sagt: Det är slutsatsen om rättsväsendet. Vi har gjort det vi ska.

Herr talman! Man har ett annat ansvar när man sitter i regeringsställning. Det är då de förslag läggs fram som också blir verklighet. I opposition kan man tillåta sig något spretigare politik. Det kan jag hålla med om. Polisen arbetar också förebyggande. Det vi hoppas väldigt mycket på i alliansen är att också polissatsningen ska vara en del av det förebyggande arbete som gör att vi inte behöver utöka platserna så mycket inom kriminalvården. Det innebär inte att vi inte satsar där och att vi vet att det behöver byggas ut. Men det är inte pengar som saknas där utan planeringen. Vi lägger också mer pengar på Kriminalvården. Det finns planer på utbyggnad som är på gång och som behöver komma till. Vi har en överbeläggning. Vi har en nästan 100-procentig beläggning. Även om den har minskat något den allra senaste tiden är den alldeles för hög. Jag håller med dig om det. Jag håller också med om innehållet. De individuella handlingsplanerna som vi arbetar mycket med ska bli ännu mer konkreta och ha högre kvalitet. Det måste vi fortsätta med.

Herr talman, ledamöter i justitieutskottet och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. Det finns mycket inom rättsväsendet att både glädjas och förfäras åt. Jag tänkte ägna mitt anförande åt en fråga som jag tycker är synnerligen viktig. Det som är positivt i den här frågan som gäller ungdomsbrotten, som regeringen lyfte fram som ett av de mest prioriterade områdena i regeringens budget, är att alla riksdagens partier i justitieutskottet överens om att det är en riktig prioritering. Kampen mot ungdomsbrott, mäns våld mot kvinnor och kampen mot den grova organiserade brottsligheten är särskilt prioriterat. Vi vill minska ungdomsbrotten. Det gäller framför allt det besinningslösa och meningslösa våldet i samhället. I fredags väckte åklagaren åtal i fallet med den mycket uppmärksammade och brutala dödsmisshandeln här på Kungsholmen i Stockholm där en 16-årig pojke blev misshandlad till döds. Nu börjar rättegången på fredag. Därför tyckte jag att det var aktuellt att ta upp det i debatten. Att förlora ett barn tror jag inte att någon av oss kan begripa vidden av om man inte själv är drabbad. När det har skett genom ett meningslöst och besinningslöst våld blir det ännu mer obegripligt. Mordet på den här pojken har drabbat många; förutom hans familj, vänner, klasskamrater och släktingar drabbas även vi andra här i samhället. Det finns ett tydligt våldsbrottsoffer men också många indirekta brottsoffer. Det här dådet har manat många till allvarlig eftertanke. På fredag ställs fyra ungdomar till ansvar i Stockholms tingsrätt. De är åtalade för mord, grov misshandel och vållande till annans död. De är i någon mening också offer för omständigheterna. De borde gå i skolan i stället för att gå på rättegång. Det borde vara hos sina familjer i stället för att sitta på ungdomshem. Tyvärr är våldet i samhället någonting som ökar och som drabbar allt fler unga. Misshandel utomhus har ökat med 7 procent. Jag läste en intressant artikel där en läkare på SÖS berättade att det en helg på Södersjukhuset i Stockholm kom in 28 misshandelsfall till akuten varav 18 var skallskadade. De flesta skadade var födda i slutet på 80-talet. Många av oss här har barn i den åldern. Två tredjedelar av offren hade misshandlats av fler än en gärningsman. Detta var statistiken på ett sjukhus för en natt i Stockholm. Många får kroniska hjärnskador som följd även om kroppen och ärren kan rättas till. Sören Carlsson Sanz beskrev hur en ung man, Thomas, blev överfallen bakifrån och misshandlad med ett baseballträ av tre ynglingar på Ringvägen i Stockholm. Han var medvetslös vid ankomst till akuten, och datortomografin visade på betydande skador. Han kunde räddas till livet och har nu efter långvarig vård och behandling och nio operationer "bara" två men kvar av sin våldsskada. Ingenting syns på utsidan. Men vi kan förstå vilka ärr som finns på insidan. Utöver det kan han inte längre tala utan att ha en förstärkare med mikrofon med sig. Han kommer aldrig mer att kunna äta och dricka på grund av den förlamning han drabbats av på grund av våldet. Han kan inte ens svälja sig egen saliv. Men eftersom han överlevde blev det inga demonstrationer i Kungsträdgården, inga manifestationer och inte så mycket skrivit i medierna om den här händelsen. Det fattas helt enkelt kunskap om kroppens sårbarhet. Det som ändå gör mig lite positiv är att vi i riksdagen är överens om att vi måste göra någonting åt våldsbrotten och ungdomsbrottsligheten. Det var också Inger Davidson inne på i sitt anförande. Jag tror att vi måste göra mycket mer mycket tidigare i en ung människas liv. Vi jobbade med dessa frågor i alliansen. De fyra borgerliga partierna var år 2005 överens om ett ganska omfattande program mot just ungdomsbrott och ungdomskriminalitet under devisen "tidigare, tydligare och tuffare insatser". Vi kom också överens om att den allra viktigaste förebyggande faktorn är familjen och fungerande föräldrar för våra barn och ungdomar. Men även för den mest ansvarskännande och engagerade förälder kan det ibland vara svårt att hantera sitt barn eller sin ungdom och sätta gränser för att stötta och hjälpa. Man måste också inse och fråga sig: Vad gör min unge? Hur är det, och vilka umgås han med? Använder han eller hon droger? Det måste finnas hjälp att få av samhället utan att någon ska känna sig misslyckad som förälder. Jag tror att alla vi tonårsföräldrar stundtals känner oss rätt så ensamma. Det kan vara svårt att ta upp de här frågorna med någon. Därför menar jag att man i alla kommuner måste göra insatser, gärna tillsammans med frivilligrörelsen, för att ge föräldrar stöd och råd att hantera och hjälpa sina unga. För de barn och unga som saknar fungerande föräldrar krävs det förstås ännu mer av de vuxna som finns i barnets närhet. Men även vi politiker måste ta vårt ansvar. Det är viktigt att tidigt uppmärksamma barn och unga som är i riskzonen. Ungdomsbrott är och förblir en kamp mot klockan. De vuxna som finns i barnets närhet måste utan hinder av sekretess samarbeta när syftet är att hjälpa den unga människan. Många som jag har pratat med vittnar om att det här inte fungerar. Inte minst i skolans värld är man bekymrad. Man anmäler men får ingen återkoppling; man känner sig inte delaktig. Det blir en sorts moment 22. Till slut anmäler man kanske inte ens därför att man har uppfattningen att ingenting händer. Skolministern har sagt att han vill ändra på de här sekretessreglerna så att det blir tidiga och tydliga tuffa insatser riktade till våra unga i syfte att hjälpa dem. Det är också viktigt att tidigt ingripa mot de brott som unga begår. Regeringen utreder nu förutsättningarna för att fler brott som barn under 15 år begår tidigt ska kunna utredas av polisen. Det är bra och det är efterlängtat - inte i syfte att straffa barnet utan i syfte att tidigt sätta stopp för ett kriminellt beteende men också för att brottsoffret ska få upprättelse. Jag har i dag läst en artikel i Dagens Nyheter, eller om det var Svenska Dagbladet, om en 15-årig flicka som satt på Maria Ungdom. Hon beskrev att hon under många år missbrukat cannabis och andra droger. Tänk om man hade kommit in tidigare och hjälpt henne! Jag har genom åren träffat kriminella, men jag har inte mött någon som har frågat: Varför gjorde man så mycket så tidigt och så tufft mot mig när jag var liten? Tvärtom vittnar de om att det inte hände någonting, att det inte fanns någon där när de hade behövt hjälp. Herr talman! Avslutningsvis: Ungdomsvåldet är inget isolerat fenomen, utan det är ett brett samhällsproblem som måste angripas från flera håll. Man måste direkt ta signaler från barnavårdscentralen, förskolan, skolan och polisen på allvar. Man kan inte vänta och se. Det krävs ett konkret samarbete. Det krävs stöd till föräldrar. Det krävs fler vuxna där ungdomar finns. Det måste bli svårare för ungdomar att få tag på alkohol, som är en av flera orsaker till detta våld. Det krävs också fler poliser som förebygger och ingriper. Det här är några av de åtgärder som behövs. I detta arbete välkomnar jag den stora satsning på fler poliser som görs. Jag hoppas att vi kan nå ett brett allianssamarbete kring kampen mot ungdomsbrotten. (Applåder) I detta anförande instämde Helena Bouveng, Inge Garstedt, Krister Hammarbergh, Anders Hansson och Ulrika Karlsson i Uppsala (alla m) samt Otto von Arnold (kd).

Herr talman! Jag kan inte undvika att börja med en liten kommentar till Thomas Bodströms inlägg tidigare här. Det inlägget hade inte någon som helst koppling till den budgetmotion som Socialdemokraterna tidigare har lagt fram eller till de reservationer som finns i betänkandet. Det skulle därför vara intressant att veta vilken politik som egentligen gäller från Socialdemokraternas sida - det som Thomas Bodström här sade eller det som faktiskt finns i Socialdemokraternas motion. Jag ska bara ta ett exempel. Det gäller då de stora problemen på Kronobergshäktet. I och med att det inte finns resurser måste man säga upp personal. Men vad gör Socialdemokraterna i sin motion? Jo, de sparar 80 miljoner kronor på Kriminalvården. Men här i talarstolen låter det som att de skulle vilja satsa pengar på Kriminalvården. I verkligheten är det precis tvärtom - men nog om det. 31 380 miljoner kronor, alltså ungefär 31,4 miljarder, är den summa som rättsväsendet totalt sett får för år 2008. Det är oerhört mycket pengar. Jag tycker att vi ska ha höga förväntningar på vårt rättsväsende. Allt som vi hittills hört i debatten har handlat om behovet av mer pengar eller mindre pengar och om prioriteringar mellan myndigheterna eller inom myndigheterna. Egentligen skulle vi betydligt mer prata om vad vi får ut av de 31 380 miljoner kronor som vi lägger på rättsväsendet. Inom vårt rättsväsende med poliser, åklagare, domare, kriminalvårdare, personal på Brottsoffermyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Rättsmedicinalverket med flera görs det dagligen ett bra och viktigt arbete. Det är någonting som vi först av allt måste betona. Samtidigt måste vi fundera på om rättsväsendet är effektivt i alla sina delar, om brottsbekämpningen och det förebyggande arbetet är rätt organiserade, om målstyrningen är tillräckligt bra och om det egentligen kanske skulle gå att få ut mer av de 31,4 miljarder kronorna. Jag tänker inte stå här och föreslå en total översyn av hela svenska rättsväsendet. Men jag tycker att varje myndighet - precis som privata företag gör - borde ha ett ständigt effektivitetsarbete med tydliga målsättningar, en utvärdering av om målen uppnås och nödvändiga förändringar för att på ett bättre sätt uppnå målen. Herr talman! Rättsväsendets ekonomi är generellt sett god, som vi tidigare här hört. Det betyder att nästan alla myndigheter har en ekonomi i balans. Det är bara Åklagarmyndigheten och Säkerhetspolisen som har utnyttjat sin anslagskredit. Det betyder dock inte att inte svensk polis, åklagare, domstolar eller Kriminalvården skulle kunna behöva mer resurser för att göra ännu mer förebyggande arbeten och för att utreda fler brott, få ned de alldeles för höga balanserna i domstolarna och bygga nya anstaltsplatser. Därför satsar vi i alliansen stort på rättsväsendet. Under detta år, 2007, fick rättsväsendet 1,5 miljarder kronor mer, och år 2008 tillförs ytterligare ½ miljard jämfört med vad den gamla majoriteten med socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister orkade med. Pengarna som vi satsar ska göra att Sverige blir ett något tryggare land att leva i. Vi satsar inte de här pengarna för rättsväsendets egen skull, utan vi satsar dem för medborgarnas skull, för att Sverige ska bli tryggare. Det innebär bland annat satsningar för att vi ska få ned ungdomsbrottsligheten, för att vi ska få fler poliser som är tillgängliga och synliga i samhället och för att stärka brottsoffrens rättigheter, något som vi hittills i dag inte pratat så mycket om men som är väldigt viktigt. Det handlar också om hur vi effektivare ska bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Man ska dock inte glömma bort att det bästa brottet - om man kan tala om det bästa brottet - inte är det brott som utreds snabbast eller det brott i samband med vilket modern teknik effektivast används eller brottsoffret ens får bästa stödet och hjälpen. Det bästa brottet är i stället det brott som aldrig begås. Därför måste också, som flera här varit inne på, det brottsförebyggande arbetet alltid finnas i fokus - ett arbete som delvis är rättsväsendets ansvar men som i minst lika stor utsträckning är ett ansvar för andra delar av samhället, inklusive vårt eget ansvar som medborgare. Allians för Sverige gick till val på att minska utanförskapet i samhället. Det gjorde vi bland annat för att få fler människor i arbete, för att öka människors förmåga att själva försörja sig och leva ett självständigare och friare liv och för att människor ska kunna känna sig som en tillgång i samhället i stället för som en belastning. Vi gjorde det också därför att det rent ut sagt är människofientligt att inte låta varje människas kreativitet och förmågor komma till uttryck. Utöver alla andra goda anledningar till att minska utanförskapet i samhället är det också viktigt för att minska brottsligheten. Det finns en tydlig koppling mellan minskat utanförskap och minskad brottslighet. Alliansens politik ger resultat. Från oktober 2006 till oktober 2007 minskade utanförskapet för 164 120 personer. Då räknas antalet öppet arbetslösa, personer i Amsåtgärder, latent arbetssökande, undersysselsatta, personer med sjukpenning inklusive rehab och personer med sjuk- och aktivitetsersättning - alltså 164 120 personer. För att få proportioner här kan vi jämföra med förändringen under Socialdemokraternas sista år vid regeringsmakten. Från oktober 2005 till oktober 2006 minskade utanförskapet för 1 862 personer. 1 862 personer var alltså Socialdemokraternas resultat under ett år. Vi har varit ungefär 90 gånger bättre. Vi har förbättrat livsmöjligheterna för 164 120 personer. Vi kan inte påstå att detta minskade utanförskap ännu har lett till en minskad brottslighet. Men eftersom sambandet är tydligt - minskat utanförskap ger minskad brottslighet - vill jag påstå att detta på sikt kommer att innebära viss minskad brottslighet. Herr talman! Frågan är om vi ska nöja oss med viss minskad brottslighet. Mitt och Centerpartiets svar är nej. Vi måste ha högre ambitioner än så. Det finns många åsikter om hur brottsligheten i vårt land ser ut, och vi har i många sammanhang här i kammaren använt Brås statistik över antalet anmälda brott på det ena eller det andra sättet. Det har väl hänt att vi inte ens har varit överens om huruvida brottsligheten har ökat eller minskat. Men oavsett om brottsligheten har ökat eller minskat borde vi åtminstone kunna vara överens om att brottsligheten är för hög. Det gäller många olika sorters brott, allt från våldsbrott och sexualbrott till ekonomisk brottslighet och ungdomsbrottslighet. Centerpartiet har sedan tidigare drivit frågan om en nationell strategi för att minska brottsligheten. Det kommer vi fortsätta att göra. I det hör landet har vi målsättningar för allt möjligt, men vi har ingen målsättning för minskad brottslighet, och det tycker jag är en brist. När jag nu har börjat idka lite självkritik vill jag fortsätta med ytterligare en fråga som jag anser att vi måste återkomma till senast i nästa budget. Det är situationen för åklagarna. Jag tror att det är den del av rättskedjan som är hårdast belastad just nu. De tidigare och kommande satsningarna på polisen kommer att öka arbetsbelastningen ytterligare för åklagarna. Antalet inkomna ärenden ökade med 10 000 år 2006. För 2007 räknar man med lika många. Då ska man komma ihåg att vi bara har ungefär 850-900 åklagare, om jag minns rätt. Om vi inte tillför ytterligare resurser för nyrekrytering kommer balanserna att öka, och jag är också rädd för att vi kommer att mista duktiga åklagare som lämnar yrket om arbetssituationen och arbetsmiljön inte är rimlig. I nästa budgetarbete kommer ökade resurser till åklagarna att ligga högt på Centerpartiets prioriteringslista. Herr talman! På tal om prioriteringslistor kan jag slutligen inte undvika att fundera lite på vad som egentligen står på oppositionens prioriteringslistor. Vi har hört lite om detta tidigare, men jag vill tydliggöra det, om man nu kan tydliggöra på vilket sätt hela havet stormar, för det är ju detta det handlar om. På det område där Socialdemokraterna satsar en liten summa, polisen, drar Vänsterpartiet samtidigt ned anslaget med 570 miljoner kronor, vilket skulle innebära en minskning med ungefär 1 100 poliser om man översätter det direkt till antal poliser. På de områden där Socialdemokraterna minskar resurserna, på domstolarna och Kriminalvården, ökar Vänsterpartiet och Miljöpartiet sina anslag. Av samtliga 16 anslagsområden som finns inom rättsväsendets budget finns det inte ett enda där oppositionen är överens om en satsning eller en besparing - inte ett enda område. Lika illa, om inte ändå värre, är det om man jämför Socialdemokraternas budget för 2008 med deras egen för 2007. Förra året föreslog Socialdemokraterna en besparing på polisen på 343 miljoner kronor. Nu vill de satsa 110 miljoner. Förra året ville Socialdemokraterna satsa 40 miljoner på domstolarna. Nu vill de göra en besparing på 30 miljoner. Förra året ville Socialdemokraterna satsa 87 miljoner kronor på Kriminalvården. Nu vill de spara 80 miljoner kronor. Inte på ett enda anslagsområde, inte när det gäller polis, åklagare, domstolar, kriminalvård, Säpo eller något annat tycker Socialdemokraterna likadant i år som de tyckte förra året. Det är ett enda virrvarr. För rättsväsendets skull är jag glad att det inte längre är Thomas Bodström som har ansvar för Justitiedepartementet. (Applåder) I detta anförande instämde Karin Nilsson (c), Anders Hansson, Krister Hammarbergh och Ulrika Karlsson i Uppsala (alla m) samt Otto von Arnold (kd).

Herr talman! Vi lika på många sätt du och jag, Johan. Vi har ungefär samma ålder, men det finns många andra saker där vi inte är lika. En är att jag har nästan daglig kontakt med rättsväsendet, och det rekommenderar jag dig. Ta kontakt med dem på olika sätt! Gå med på olika sätt! Då kommer du att få höra om den bild som jag får höra om nästan varje dag. Det gäller till exempel Kriminalvården. Där begär vi inte mer pengar. Det är riktigt att det är tvärtom. Vi anser att det inte behövs lika mycket. Där handlar det om den obefintliga styrningen nu. Det kan du ta med till de diskussioner ni har. Det behövs alltså inte mer pengar. Det säger till och med Lars Nyhlén. De behöver veta vad som händer 2009, 2010 och 2011. När de inte vet det är de tvungna att göra de här besparingarna, och konsekvensen blir att människor förlorar jobb på Kronobergshäktet. Det är så det fungerar. Det handlar inte bara om att tillföra pengar. År 2000 och 2001 gjorde jag själv de här misstagen. Jag trodde att det bara var att ösa på pengar, men det handlar om styrning. Ta med dig det! Du kommer att se att ni till och med kommer att kunna satsa mindre pengar på Kriminalvården men få ut mycket mer. Man sparar på polisen på samma sätt som inom åklagarväsendet. Men det allra viktigaste, som också Inger Davidson var inne på, är det förebyggande arbetet. Det har hon rätt i. Sanningen har aldrig varit någon vän till dig, Johan Linander. De uppgifter du kommer med nu har jag aldrig hört. Sanningen är att det kom fler jobb 2007 på samma sätt som det kom fler 2005 och 2006 därför att vi befann oss i en högkonjunktur. Jag tror att det kom 140 000 nya jobb 2005 och 2006, de två senaste åren med den socialdemokratiska regeringen. Det fortsatte. Nu får vi se hur det blir framöver. Det som den borgerliga regeringen har gjort är just att öka klyftorna där de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Då ställer jag frågan: Tror du verkligen att ökade ekonomiska och sociala skillnader är ett sätt att bekämpa brottsligheten?

Herr talman! Jag förstår att Thomas Bodström önskar att han var lika ung som jag så att han har framtiden för sig. Thomas Bodström började med att säga att det borde finnas pengar i budgeten för 2009, 2010 och 2011 också. Då är min fråga om Socialdemokraterna under sin regeringstid lade budgetar för fyra år. Jag vet svaret, men jag skulle gärna vilja höra det från Thomas Bodström. Jag är väldigt glad för att han tog upp det här med klyftorna. Socialdemokraterna har intalat sig själva att klyftorna i samhället ökar. Socialdemokraterna säger det så ofta att ni snart tror på den här lögnen själva. Men det är inte så att om man upprepar en lögn flera gånger så blir den en sanning. Det finns ett internationellt vedertaget sätt, som jag känner till i alla fall, som man mäter klyftorna i samhället med. Det är inte något som man pratar om i valstugorna, men det kallas Gini-koefficienten. Med den mäter man hur inkomstklyftorna i samhället ser ut. Den var som högst år 2000 under Socialdemokraternas regeringsperiod. Sedan gick den ned, men från någon gång 2001-2002 ökade den fram till 2006. Efter det att vi tog över regeringsinnehavet 2006 har klyftorna i samhället minskat, inte ökat. Men ni har tyvärr varit så duktiga att jag tror att medborgarna har samma bild som Socialdemokraterna, fast det är en lögn. Men det är inte så att en upprepad lögn blir en sanning.

Herr talman! När du pratar med en som har varit sjukskriven eller arbetslös länge eller jobbat deltid blir du svaret skyldig, Johan Linander. De får det sämre. Och det är inga små skattesänkningar för de allra rikaste. Det är inte bara i de allra rikaste områdena, Djursholm och Täby, som vi talar om 30 000-40 000 mer i plånboken, utan även där Inger Davidson och jag bor, i Nacka. Vi ser hur grannarna, välbärgade människor men inte förmögna på något sätt, får mer i plånboken. Men det är inte där pengarna behövs. Det är bara att konstatera att det är vi som tjänar pengar, som har en hög lön, som får skattesänkningarna. 70 procent av skattesänkningarna går till dem som redan har det bäst. Det är att öka klyftorna aktivt. Skattesänkningarna går till dem som har hus i de finaste områdena i Sverige. De som har de högsta inkomsterna får de största skattesänkningarna. Det är verkligheten. Gå till RUT, riksdagens utredningstjänst! Då kommer du att få precis det svaret. Att säga att det är en lögn är just en lögn, Johan Linander. Att bokstavligen skära ned för dem som har det allra sämst har vi röstat om här i riksdagen. Vi var emot det, och du var för det. Det som har hänt, och som är så sorgligt, är att Centerpartiet, som tidigare var ett socialt ansvarsfullt parti, har fallit för den moderata politiken där de rika alltid blir rikare i Moderaternas Sverige. Ni har fallit platt. Jag hoppas att ni någon gång kan stå upp för den centerpolitik som fanns tidigare med ansvar för den lilla människan och inte bara för miljonärerna.

Herr talman! Centerpartiet är ett socialt ansvarstagande parti, liksom hela alliansen. Vi hjälper människor att komma tillbaka till arbete och till att kunna försörja sig själva och inte tvingas sitta och vänta på att bidragen kommer i slutet av månaden. Det kallar jag socialt ansvarstagande. Minskade och ökade klyftor - om Thomas Bodström letar upp något som helst internationellt vedertaget mätsätt, inte något som Socialdemokraterna själva har hittat på, som visar på att klyftorna har ökat i Sverige sedan vi tog över makten 2006 lovar jag att jag ska stå i riksdagens talarstol och erkänna att jag hade fel. Plocka fram de siffrorna! Men jag vill ha samma löfte från Thomas Bodström. När jag visar honom siffrorna på det som kallas Gini-koefficienten, som visar att klyftorna faktiskt minskat i samhället sedan vi tog över makten, vill jag att Thomas Bodström ska stå här i talarstolen och säga att han hade fel.

Herr talman! Johan Linander, Centerpartiet, pratar om att oppositionen spretar. Så är det ju. Det gjorde även ni när ni var i opposition. Det är inget konstigt. Det sade jag till Inger Davidson också. Du är bekymrad över att vi vill dra ned polisanslaget, Johan Linander. Du säger att det blir 1 100 färre poliser. Jag skulle bara vilja ge dig ett tips. Hur vore det att använda de pengar ni har över till fler poliser? Det tycker jag skulle vara en bra idé. Ska man ha ½ miljard i överskott och stoppa in lika mycket pengar till hinner de ju inte utbilda så många poliser att de kommer ut ens. Om vi ser att det börjar tryta med resurserna är vi också villiga att ta en diskussion. Använd de pengar du har och se till att få poliser för dem i stället för att stoppa in ännu mer pengar! När vi pratar om det som är brottsförebyggande håller jag med Thomas Bodström. Ni gör alltså stora skattesänkningar för dem som har mest pengar, och sedan hoppar ni på dem som är sjuka och arbetslösa. Vi kommer att få gräva igen stora diken efter er. Det kommer att bli väldigt jobbigt. Det är marginella höjningar ni gör på kriminalvården som ni vet får säga upp personal. Ni kör ju så stort med den här arbetslinjen, men inom kriminalvården drar ni ned. Vad har du för förklaring till det? Ser ni inte behoven i kriminalvården?

Herr talman! Det var mycket på en gång. Jag ska inte prata snabbt men kort om varje sak. Alliansens spretande när vi var i opposition var att vi satsade olika mycket mer på olika områden. Det var inte fråga om att dra ned, att satsa eller att ligga kvar som oppositionen. Men strunt samma, ni får spreta så mycket ni vill. Lena Olsson säger: Varför inte anställa fler poliser för de pengar som finns över? Var hittar du de arbetslösa poliserna som vi kan anställa fler av? Civilanställda kan vi möjligtvis få fler, men så många arbetslösa poliser kan du väl inte påstå att det finns i samhället? Däremot behövs pengarna för att anställa de poliser som kommer ut från polishögskolan. Därifrån kommer det ut fler. Det har vi sett till. Och vi kommer att uppnå vårt mål på 20 000 poliser år 2010. Vad som är att hoppa på sjuka och arbetslösa kan vi så klart diskutera. Man kan diskutera om det hör hemma i den här debatten också, men eftersom jag själv började med det ska jag givetvis svara. Om det är att satsa rekordmycket på rehabilitering för att sjuka ska kunna återgå till arbetslivet och om det är att skapa många nya jobb så att människor får arbete i stället för att gå arbetslösa som är att hoppa på sjuka och arbetslösa, ja, i sådana fall hoppar vi på sjuka och arbetslösa. Men det är inte riktigt den definition jag har av det ordet. När det gäller arbetslinjen i kriminalvården ska jag faktiskt hålla med Lena Olsson om att det har varit problem. Det har varit diskussioner om vem som ska betala vad, om det ska vara pengar från Arbetsmarknadsstyrelsen eller från Kriminalvården. Det är naturligtvis inte okej att satsningarna inte fortsätter. Vi ska se till att arbetslinjen upprätthålls även i kriminalvården givetvis. Det handlar inte bara om att man ska arbeta utan det gäller också att få en utbildning så att man har lättare att få jobb när man kommer ut.

Herr talman! Hur blir det här då, Johan? Det finns inga arbetslösa poliser att anställa. Nej, det vet vi väl. Det är väl ingen överraskning. Men då ska du in med ytterligare ½ miljard. Uppstår de då helt plötsligt? (JOHAN LINANDER (c): Ja.) Jaha! Då uppstår de. När man har ett överskott på 500 miljoner finns de inte. Sedan stoppar man in lika mycket till, då helt plötsligt finns de. Den ekvationen går inte ihop för mig. Jag tycker att det är kul att du håller med mig om just arbetslinjen. Det har jag engagerat mig speciellt hårt i eftersom jag vet att yrkesutbildningar inom anstalten ger ett jättegott resultat. Det var ett inslag om det i Aktuellt, i helgen tror jag att det var. När det gäller kriminalvården behövs det ett samarbete mellan justitieministern och arbetsmarknadsministern för att sätta fokus. Här är detta också väldigt lyckade pengar. De intagna får jobb, praktikplatser och så vidare. De får ett värdigt liv. Det här är väldigt tacksamma människor, för de har ofta varit på botten i samhället och krälat och gör ganska mycket för att få behålla ett jobb och sköta sig. Det ser jag fram emot. Men om det ska bli verklighet ser jag också fram emot att vi nog får öka på anslaget till Kriminalvården lite mer. Nu fick de ha kvar anslaget för yrkesutbildningarna. Men i och med att det ligger still är det i princip en sänkning. Ska arbetslinjen gälla för alla ska den även gälla här. Men det kan jag se fram emot att Johan Linander kommer att se till.

Herr talman! Det är kanske inte så spännande att poliser uppstår som Lena Olsson vill göra det till. Jag kan rekommendera ett studiebesök på någon av de tre polishögskolor vi har. Det finns en i Solna så det är inte alls långt, eller kanske i Växjö eller Umeå om det passar bättre. Där uppstår faktiskt nya poliser. De kommer ut från polishögskolan och ska ha anställning. Och då kostar det pengar. Där uppstår de. Så spännande var det. Till slut kan jag bara säga att arbetslinjen ska gälla även i kriminalvården. Det tycker vi allihop är viktigt. Vi kan väl avsluta med den frågan som vi faktiskt är överens om.

Herr talman! Jag måste säga att jag är väldigt imponerad av mina tre kolleger från allianspartierna. De har framfört såväl vad vi i alliansen tycker som vad den här debatten handlar om. Jag ska försöka komplettera och förstärka det som redan har sagts. Diskussionen i dag handlar ju om rättsväsendet. Hur mycket pengar ska vi ge våra poliser, domstolarna, åklagarna och kriminalvården, och vad är det de ska jobba med? Den utmaning som de står inför och som vi tillsammans i alliansen försöker rätta till är den verklighet som tyvärr många medborgare drabbas av, nämligen brott. Vi har en mängd brottsoffer ute i samhället. Det är företagare som har utsatts för utpressning genom organiserad brottslighet, åklagare som har fått hemmet bombat, den unga killen som blivit nedsparkad efter besöket på krogen och tyvärr en hel del kvinnor som har slagits blå och röda inom hemmets väggar. Det här vill vi stoppa från alliansens sida. Vi vill ge alla människor i Sverige en trygg tillvaro. Därför gör vi också det här året den största satsningen någonsin på rättsväsendet, och vi följer nu upp detta med att nästa år tillföra ytterligare ½ miljard. Totalt sett har vi nu satsat 2 miljarder kronor på att förstärka rättsväsendet i Sverige för att ge människor en tryggare tillvaro. För att förstärka arbetet mot kvinnovåld har vi tagit fram en handlingsplan. Olika myndigheter kanske ibland jobbar var för sig. Nu ska vi se sammanhållet på arbetet att motverka våld mot kvinnor genom förebyggande verksamhet, behandling av män som slår och genom att ge kvinnor ett ökat skydd. När det gäller den organiserade brottsligheten innebär också förstärkningen av rättsväsendet med 3 000 fler poliser till 2010 oerhört mycket. År 2010 ska vi ha 20 000 poliser. Men det handlar inte bara om att få fler poliser. Det handlar också om att ge polisen bättre verktyg. Där ser vi tyvärr hur den socialdemokratiska regeringen under sina tolv år inte tog detta ansvar. Buggningen har vi fått igenom just i år. För någon vecka sedan röstade vi om det i riksdagen. Det gäller att förverka kriminellas tillgångar - pengar. Yrkeskriminella lever i sus och dus på pengar som de har tjänat på brott. Det har den förra regeringen lämnat därhän. En utredning kom 1999, men ingenting har hänt. Nu är alliansregeringen på väg att se till att vi kan ta kriminellt intjänade tillgångar. Polisdatalagen är också någonting som alliansregeringen nu tar tag i. Socialdemokraterna såg till att vi fick en lagstiftning som redan när den kom 1999 var gammal. Det innebär att polisen i Göteborg där jag bor inte på ett enkelt sätt kan ta reda på ifall samme misstänkte som de har sittandes på häktet också är misstänkt för ett brott i Umeå. Jag vet att det låter helt otroligt, men så är det. Socialdemokraterna har bara lämnat därhän det faktum att polisen inte har några bra verktyg. Vi är eniga om detta i alliansen. När det gäller behovet av att förstärka Rikskriminalpolisen och skapa ett svenskt FBI har vi vissa olika åsikter, men det är normalt och inget konstigt. Vi har olika åsikter ibland, men vi röstar alltid gemensamt. Vi kommer alltid överens i alliansen. Det är det som är den stora skillnaden om man jämför med oppositionen som spretar betänkligt. Lena Olsson försöker hävda att vi spretar lika mycket som de gör. Men så är det inte. Vi kompromissar, och vi röstar likadant i riksdagen. Vi gör inte som Vänstern och Miljöpartiet ofta gjorde, vilket jag i och för sig kan förstå eftersom de inte var med i regeringen. Men ni stödde inte alltid regeringens förslag. Ni röstade nej, och ni bordlade regeringens förslag under den förra mandatperioden. Ni talar om en koalitionsregering, men hur ska ni kunna bilda en koalitionsregering när ni spretar så mycket? Jag blir väldigt konfunderad när jag hör Thomas Bodström i talarstolen säga att regeringens politik är en bluff. Den är en bluff, säger han. Samtidigt säger han att om vi lyckas 2010 när nästa val är ska han gratulera oss. Men hur kan du, Thomas Bodström, stå och hävda att det redan nu är en bluff när det är för tidigt att utvärdera? Det går inte riktigt ihop. Jag tycker att det är oseriöst att säga att vår politik är en bluff. Det är väldigt stora ord som inte har någon substans. Vi får vänta till 2010 och se hur det är. Jag tror inte att vår politik kommer att vara en bluff då. Jag tror att du kommer att behöva gratulera oss och att vi kommer att ha uppnått det som vi har velat uppnå, bland annat att vi ska ha ett samhälle med 20 000 poliser. Thomas Bodström hävdar att Socialdemokraterna under den förra mandatperioden satsade mer än vi - 5 miljarder kronor - på rättsväsendet. Det ska då jämföras med de 2 miljarder kronor som vi har satsat hittills. Om man tittar noggrant på dessa siffror ser man att 2,4 miljarder av de 5 miljarder som Socialdemokraterna hävdar att de satsade under den förra mandatperioden är löne- och prisomräkningar. Om man tar bort det innebär det att ni skulle ha satsat 2,6 miljarder under den förra mandatperioden. Men 0,6 miljarder, det vill säga 600 miljoner, av dessa satsningar togs det beslut om ännu tidigare, det vill säga mandatperioden innan dess. Om man drar av dem innebär det att ni under den förra mandatperioden satsade 2 miljarder kronor. Det är lika mycket som vi satsar i dag utöver löne- och prisomräkningar. Era satsningar under fyra år har vi gjort redan på två år. Vem är det som bluffar vem egentligen? Som sagt, jag tror att det nog är Thomas Bodström. Jag säger inte att du i dag är en bluff. Men jag tror att fler och fler om fyra år kommer att se att den som bluffar nog snarare är den som började kalla den andra för en bluffare. Socialdemokraterna talar mycket om bluffar och annat, och Thomas Bodström håller tyst om sin egen politik. Thomas Bodström stod här och talade väldigt länge om vad Beatrice Ask skulle säga till vissa myndighetschefer och hur man skulle lösa interna stridigheter inom polisen. Det är att uppmana en minister till ministerstyre. Men varför talar ni inte om er politik i stället? Det är väl för att den inte håller för granskning. Förra året när vi hade den här budgetdebatten då sade ni här i talarstolen att ni ville ha fler poliser än vad vi ville ha. Ni vill ha fler poliser än de 20 000 som vi vill ha. Men det året ville ni dra bort 342 miljoner kronor från polisen. Nu har ni tagit till er av vår kritik. Vi sade att det var oseriöst att hävda att man ville ha fler poliser men ändå minska anslaget. Nu ökar ni anslaget i år med 110 miljoner kronor. Det är bra. Ni är på rätt väg. Men jag vill påminna om att det fortfarande saknas 230 miljoner kronor från er sida för att ni ska komma upp i samma satsningar som vi inom alliansen gör på polisen. 230 miljoner kronor saknas från Socialdemokraterna för att ni ska kunna säga att ni vill ha lika många poliser som vi vill ha. Det hoppas att jag vi kan få se i er motion med anledning av vårbudgeten. Den lilla ökning som ni gör på polisen gör ni på bekostnad av domstolarna och på bekostnad av kriminalvården. Det är två verksamheter som vi tillförde resurser men som ändå jobbar under ansträngda förhållanden. Där gör ni en minskning. I våras när vi anslog 47 miljoner till åklagarväsendet sade ni nej till den förstärkningen. Nu har ni mage att på något sätt stå och hävda att ni vill stödja åklagarväsendet mer än vi vill göra när ni sade nej till den satsning som vi gjorde på åklagarväsendet i vårbudgeten. Herr talman! Min talartid är nästan slut. Men jag hoppas att jag genom att ha ägnat lite mer tid åt siffrorna har klargjort för dem som lyssnar på denna debatt att om det är någon som inte har rätt koll på siffrorna så är det herr Bodström, medan vi i alliansen gör ärliga satsningar på att förstärka rättsväsendet. Vi gör förstärkningar med 2 miljarder kronor för att skapa ett tryggare Sverige för alla medborgare. (Applåder) I detta anförande instämde Anders Hansson (m).

Herr talman! Jag tackar Cecilia Wigström för det närmast patologiska intresset kring min person. Större delen av anförandet handlade om Socialdemokraterna och mig. Det är bara att tacka och ta emot. Det är närmast generande eftersom vi faktiskt har en annan justitieminister i dag. Det var nog, Cecilia Wigström, utan överdrifter det mest okunniga inlägg som jag har hört här. Att säga att Socialdemokraterna var de som inte drev igenom redskap till polisen är faktiskt djupt okunnigt, och man frågar sig vilken planet du levde på under den förra mandatperioden. Dina kunskaper om ministerstyre hinner vi inte reda ut här, men jag ber dig att läsa på vad ministerstyre är. Sanningen var ju - och det kanske man inte ska vara så stolt över - att det till och med fick namnet Bodströmsamhället därför att vi gav polis och åklagare så mycket redskap. Det var Kristdemokraterna och Centern som inte gick fram med det som de hade sagt tidigare, vilket jag har full respekt för att de gjorde. Det var så det var, Cecilia Wigström, ingenting annat. Det var Beatrice Ask som försökte stoppa detta med lagring av telefondata. Det är sanningen, Cecilia Wigström. Du står i riksdagen. Du måste tänka dig för innan du säger sådana här totala felaktigheter för jag tror inte, trots allt, att du kan vara så omedveten om allt det som skedde under den förra mandatperioden. Jag ber dig därför att tänka på var du befinner dig när du säger alla dessa felaktigheter. Det är en bluff om man går till val och säger att det ska bli 3 miljarder mer än vad Socialdemokraterna satsar och det inte blir så. Då är det inget annat än en bluff. Även ni sade så sent som våren 2006 att om ni kommer till makten kommer ni att satsa 750 miljoner mer än Socialdemokraterna. Så blev det inte, och det är en bluff, Cecilia Wigström. Det finns inget annat ord för det, och det är det olyckliga. Förklara nu vad du menar, Cecilia Wigström, med att det var Socialdemokraterna som stoppade verktygen till polisen. Det vill jag mycket gärna höra.

Herr talman! Jag fick inte något riktigt svar på det som jag frågade Thomas Bodström om i mitt anförande. Nu upprepas det att vi bluffar, men det är alldeles för tidigt att utvärdera den saken. En mandatperiod löper under fyra år, och det är den perioden man har på sig för att infria vallöftena. En annan aspekt att beakta är att ni kanske i viss mån ändrat er politik, Thomas Bodström. Jag tror att ni satsar mer på rättsväsendet nu än tidigare. Nu har ni till och med sagt att ni vill ha fler poliser än vi, men ni tillför inte de pengarna. Ja, jag ägnar mycket tid åt dig, Thomas Bodström, och åt den socialdemokratiska politiken eftersom det är du som står i talarstolen och för ordet för ditt parti. Men det är lite konstigt att jag ska behöva prata om er politik, eller hur? Du hymlar och håller tyst om den, vilket jag tycker är ett bevis för att den inte håller för granskning. Det är därför jag ägnar så mycket tid åt att föra fram vad det är ni vill. Precis som Johan Linander sade tidigare hänger er politik inte ihop. Förra året satsade ni mindre på polisen. Nu satsar ni mer. Förra året satsade ni mer på kriminalvården. Nu drar ni ned. Förra året satsade ni mer på domstolarna. Nu drar ni ned på dem. Och ni sade nej till förstärkningen av åklagarna som vi hade i vårbudgeten. Den politiken hänger alltså inte ihop, och det tycker jag är viktigt att svenska folket får veta. När det gäller lagstiftningen gjorde ni kanske en del saker på det området. Men hur kunde Beatrice Ask stoppa en polisdatalag som det aldrig blev någon proposition om? Där är du svaret skyldig, Thomas Bodström. En annan viktig sak är det faktum att polisen hävdar att det just är bekämpandet av den organiserade brottsligheten som man ska satsa pengarna på. Ni kom dock aldrig med någon proposition om till exempel förverkande eller om förstärkt penningtvättslagstiftning. Ni gjorde alltså väldigt lite på detta område.

Herr talman! Det var många fel igen. Det var inte en polisdatalag utan datalagring som Beatrice Ask försökte stoppa, alltså det samarbete som krävdes för att polis och åklagare även fortsättningsvis skulle kunna använda det i kampen mot den internationella brottsligheten. Jodå, det kom visst ett direktiv om penningtvätt, nämligen från EU. När det gäller den ekonomiska delen, alltså bekämpandet av beslag, presenterades det förslaget i slutet av mandatperioden, och där tror jag att vi är överens. Jag tror också att den nuvarande regeringen kommer att fullfölja det förslaget. Det var alltså många fel på en gång. Bluffen, Cecilia Wigström, är att ingen av de personer som jobbar i kriminalvården och inom Stockholmspolisen, och inte heller någon av åklagarna, fick höra att detta skulle bli konsekvensen av den borgerliga kriminalpolitiken. Inte ett ord sades om det före valet. Inte ett ord sades om att detta skulle bli konsekvensen. Det är det som är så illa, och det är därför folk i rättsväsendet blir så upprörda när jag träffar dem. Cecilia Wigström säger att vi byter sida. Ja, det gör vi eftersom vi hela tiden har kontakt med rättsväsendet. Varje vecka har jag kontakt med dem, både som politiker och som advokat, och det är oerhört värdefullt. Då kan till exempel Kriminalvården säga nej, nu behövs det inte mer pengar, och kanske inte ens 2008, men de måste få besked om vad som gäller. På så sätt kan de anpassa sin budget. Det är alltså viktigt att ha den kontakten med verkligheten i stället för att inte ha någon som helst kontakt med den. Sedan säger du att vi inte har koll på siffrorna. Som jag sade kommer först rikspolischefen till Justitiedepartementet och ger en siffra, sedan kommer länspolismästaren och ger en annan siffra, och det skiljer på 1 miljard kronor i uppfattningarna. Tala om att inte ha kontroll över siffrorna! Mitt råd till dig, Cecilia Wigström, är: Ta närmare kontakt med rättsväsendet. Tala med poliser. Tala med Kriminalvården. Tala med dem som jobbar på Justitiedepartementet. Tala med dem som jobbar inom Stockholmspolisen. Då kommer du att se att den verklighet som du försöker beskriva från riksdagens talarstol inte är överensstämmande med sanningen.

Herr talman! Jag har full koll på siffrorna. Jag ägnar all min tid åt mitt riksdagsuppdrag och vet mycket väl vad jag talar om. Jag har lagt märke till att Thomas Bodström i sina två repliker inte sagt någonting om att jag skulle ha fel vad gäller bluffsatsningen på 5 miljarder under den förra mandatperioden. Du har inte, Thomas Bodström, sagt emot mig beträffande den genomgång jag gjorde. Du hävdar nämligen att ni satsade 5 miljarder under den förra mandatperioden. I själva verket var 2,4 miljarder av dem löne- och prisomräkningar. Därmed återstod 2,6 miljarder. Men 600 miljoner av dessa fattades det beslut om under mandatperioden 1998-2002. Alltså återstod endast 2 miljarder, vilka ni satsade på rättsväsendet under den förra mandatperioden. Det är den korrekta siffran, och du har inte heller hävdat att den skulle vara felaktig. Det innebär att vi på dessa två år satsar lika mycket som ni satsade på fyra år, nämligen 2 miljarder. Från alliansens sida gör vi alltså en väsentlig resursförstärkning vad gäller rättsväsendet. När det gäller förverkande kom departementspromemorian inte alls under slutet av förra mandatperioden, utan den kom i december 2006, det vill säga i början av vår mandatperiod. Ja, den promemorian var tillkommen under Thomas Bodströms ministertid. Den kom sju år efter det att en utredning 1999 föreslagit en lagstiftning om att kunna beslagta kriminellas tillgångar - en lagstiftning som alla våra nordiska grannländer införde i slutet av 90-talet. Det som enligt polisen är hjärtat i de organiserade gängens verksamhet är nämligen pengarna, och därför är det viktigt att slå mot just detta. Där gjorde ni ingenting på sju år. När utredningen sedan lades fram var den alldeles för svag. I stället kommer alliansregeringen att presentera en proposition som förstärker förslaget, jämfört med det som Thomas Bodströms regering initierade i den nämnda departementspromemorian.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga Cecilia Wigström hur pass viktig hon tycker att balansen i rättskedjan är med tanke på en del anslag. Då tänker jag framför allt på polisen som redovisar ett kraftigt överskott samtidigt som de får lika mycket till. När det däremot gäller kriminalvården, där straffen sedan ska verkställas, får de i stort sett ingenting. Jag har en mycket konkret fråga: Hur mycket lägger alliansregeringen till pris- och löneomräkningar i kriminalvården?

Herr talman! Om jag tar den sista frågan först måste jag säga att jag inte har svaret på den här och nu. Vad gäller balansen i rättsväsendet är det en mycket viktig fråga. Vi gör en stor satsning för att ge människor ett tryggare Sverige med fler poliser som patrullerar och är synliga, poliser som hjälper misshandlade kvinnor, företagare som utsätts för utpressning och andra brottsoffer. Den satsningen behövs. Den ökning som vi under de senaste tio åren sett av till exempel den organiserade brottsligheten är mycket oroväckande. Självklart måste polisens ökade arbete också få effekter på andra delar av rättskedjan, och vi gör förstärkningar. I vårbudgeten förstärkte vi åklagarväsendet med 47 miljoner. Vi gör ytterligare förstärkningar av åklagarväsendet; jag har inte den exakta siffran i huvudet, men det gäller även nästa års budget. Detsamma gäller Kriminalvården och domstolarna. Vi tänker alltså på hela rättskedjan, men självklart måste vi noggrant följa detta så att alla delar hänger samman och får tillräckligt med resurser. Vi gör en förstärkning över hela rättskedjan.

Herr talman! Vi gör en förstärkning över hela rättskedjan, säger Cecilia Wigström. Ja, man brukar ju säga så. Det är helt naturligt. Men att man ger lika mycket till polisen som de har i överskott tycker jag är olyckligt när man samtidigt glömmer dem som sedan ska verkställa straffen. Det är lite roligt att i debatten lyssna till de ständiga påhoppen på socialdemokratin, som ju landar på exakt samma siffra som regeringen. Vi från Vänsterpartiet här däremot hållit vår linje. Det blir ungefär 228 miljoner mindre, men vi tycker att det är försvarbart. Med tanke på att polisen har ett stort överskott inställer sig naturligtvis frågan om man verkligen ska stoppa in mer pengar i en organisation än den gör av med. Man kanske också borde titta lite mer på hur effektivt medlen används. Vi har till exempel svårt att få poliser till glesbygden, trots att nya poliser tillkommer och det satsas mer pengar. Det kanske också finns annat som behöver göras. Jag vet inte om Cecilia Wigström fick en uppgift av Johan Linander om pris- och löneomräkningen, men den är 0,78 procent. Jag tror att det är den lägsta nivån på femton år, och nu skyller man på socialdemokratin och indirekt på oss eftersom vi hade makten tillsammans med dem. Då måste man se till att det behövs ökade resurser till löner, drift och så vidare. Kostnaden brukar ju aldrig minska, vilket väl inte är någon överraskning. Kriminalvården måste ju säga upp personal. Vad har du för försvar för det? Du kan inte komma och prata om balans i rättskedjan. Ni är inte heller särskilt bra på att räkna. Det anser i alla fall jag.

Herr talman! Den korrekta siffran för vår satsning på kriminalvården i år är 27 miljoner kronor. Huruvida det räcker eller inte är en politisk bedömning, men jag står i alla fall inte här och kommer med andra siffror än de som står i regeringens budgetproposition. Den siffran är 27 miljoner kronor. Sedan kan Lena Olsson hävda att det är för lite, och det kan jag respektera. Jag måste också ge ett erkännande till Vänsterpartiet: Ni är konsekventa i er politik. Det finns en röd tråd. Era förslag i år hänger ihop med era förslag förra året. Men den satsning som ni vill göra på kriminalvården gör ni på polisens bekostnad. Det blir inte lättare att få poliser i glesbygd om man som ni vill dra ned 570 miljoner kronor på polisen. 570 miljoner kronor mindre till polisen nästa år innebär i praktiken 1 100 färre poliser. Då blir det inte fler poliser ute i glesbygden, och jag tror att det är detta som vi just nu behöver ta tag i. Vi har haft så få poliser på grund av Socialdemokraternas neddragningar under tolv år. Det är ett problem som alliansregeringen måste rätta till, och det gör vi genom att nu satsa extremt mycket på polisen så att människor ska kunna känna trygghet. Med er starka neddragning på polisen är det svårt att se hur oppositionen hänger ihop. Ni vill satsa på kriminalvården och dra ned på polisen. Socialdemokraterna vill göra tvärtom. Sedan har vi Miljöpartiet, som i princip delar vår syn på vikten av ett starkt rättsväsende generellt. Det spretar mycket från oppositionens sida. Vänsterpartiet är konsekvent, men det hjälper inte när ni inte kan nå enighet med de två övriga partierna. I alliansen är vi eniga om att göra denna stora satsning på ett förstärkt rättsväsende för ett tryggare Sverige för medborgarna.

Fru talman! Det är intressant att lyssna på den här debatten, som vanligt. Justitieutskottets ledamöter beskriver olika delar av verkligheten, och det finns väldigt många olika verkligheter. I förrgår kväll åkte jag bil 14 mil i snöyra i norra Dalarna. Det var halka och snörök. På två och en halv timme såg jag en långtradare som hade sladdat av vägen och halkat långt in i skogen, en avåkning och tre stora älgar som sprang precis framför en omkörande bil. Jag skickade en stilla tanke till de två poliser i en polisbil som brukar vara de enda tjänstgörande i det polisdistriktet sena kvällar och till det arbete de har framför sig de kommande veckorna, när stora delar av Fritids-Sverige ska bege sig till Sälen eller fara upp för att fira jul hos vänner och bekanta. Detta är ett område och en myndighet där man ska ta hand om grov brottslighet, svår brottslighet och väldigt många olika arbetsuppgifter. Det finns andra verkligheter än den som är i Stockholms innerstad. Det finns andra verkligheter än skvaller och tjafs mellan chefer och personer hit och dit. Ibland när jag hör Thomas Bodström prata om alla han talar med undrar jag: Vem är denna "man" som du hela tiden hänvisar till? Vilka är alla dessa män som du talar med? Tror du på fullt allvar att ingen annan i riksdagen och i justitieutskottet någonsin ser något av verkligheten eller träffar någon människa? Jag ägnar hela dagarna åt att träffa människor som arbetar inom rättsväsendet eller av olika skäl har behov av att ha kontakt med rättsväsendet. Utgångspunkten för regeringen är att alla människor ska kunna känna sig trygga i sina hem och i sin vardag. Brottslighet och brist på ordning och reda skapar skador och leder till otrygghet för alla. Utvecklingen de senaste åren har inneburit bra saker på vissa områden, men vi ser en ökning av antalet våldsbrott, inte minst bland unga, som är oacceptabel. Vi vill att Sverige ska vara tryggt, oavsett om det gäller dem som bor i Malmö, Stockholm eller Sveg. Vi vill att brottsligheten ska minska och att antalet brott som klaras upp ska bli större. Det är mot bakgrund av den typen av visioner, ambitioner och målsättningar som man ska se det budgetarbete som görs. I dag, när jag tittar tillbaka på mitt första år som justitieminister, är jag stolt över att alliansregeringen har sjösatt den mest ambitiösa satsningen på rättsväsendet någonsin. Totalt har alliansregeringen gjort rejäla satsningar på rättsväsendet om 2 205 000 000 kronor, varav över 1 miljard har gått till polisen. Så är det. Alliansen har med råge levererat vad vi lovade resursmässigt, vilket flera av utskottets ledamöter har redovisat. Rikspolischefen konstaterade också i sin ledare i tidningen Svensk Polis nyligen att polisen aldrig har haft bättre resursmässiga förutsättningar än nu. Det blir fler anställda, och den utvecklingen kommer att fortsätta under de kommande åren, och det utbildas fler poliser än någonsin. Den stora satsning som vi gör ska möjliggöra en kraftig ökning av antalet poliser, med målet att vi ska ha 20 000 poliser senast 2010. I höstas började rekordmånga studenter på Polishögskolan. De nya polisstudenter som ska börja måste både täcka pensionsavgångar och innebära en reell förstärkning. En av de viktigaste frågorna för den borgerliga regeringen är att få fler poliser den här vägen men att polisen också ska bli mer synlig, eftersom vi vet att det ökar tryggheten. Genom att öka antalet poliser och skicka rätt signaler till Rikspolisstyrelsen och andra instanser kan vi få den effekten. Det är också viktigt att fler brott klaras upp, inte minst efter de stora satsningar som nu är gjorda. Mängdbrott är viktiga att klara upp i större utsträckning. Det finns det mycket som visar. Inbrott, skadegörelse, misshandel och sådant är brott som har väldigt stor påverkan på en människa. Brottsoffrens behov är något som ska stå i fokus för rättsväsendets insatser, och myndigheterna inom rättsväsendet ska ha ett tydligt brottsofferperspektiv och försäkra brottsoffren om att samhället står på deras sida. Det här är signaler som är kraftigare och tydligare med en alliansregering än utan. Det är alldeles uppenbart. Inte minst unga brottsoffer behöver ett starkt stöd för att kunna bearbeta reaktionerna efter ett brott. En stor del av alla brott begås av en mindre grupp personer som har utvecklat en kriminell livsstil. Rekryteringen till yrkeskriminalitet måste minska. Det kräver insatser tidigt för unga som nyligen har begått brott, men det kräver också kraftfulla åtgärder för dem som redan har skaffat sig en kriminell livsstil. Genom tidiga och tydliga insatser mot ungdomsbrottsligheten motverkas allvarlig brottslighet i framtiden. När det gäller unga kriminella har regeringen beslutat att se över de särskilda regler som gäller vid polis och åklagares utredningar av brott där den misstänkte är under 15 år. Utredaren ska bland annat lämna förslag som innebär att fler brott som begås av barn under 15 år än i dag ska utredas av polis och åklagare. I uppdraget ingår också att lämna förslag som innebär att de brottsbekämpande myndigheterna ska få befogenheter att drogtesta barn under 15 år om man misstänker att de har varit narkotikapåverkade. Detta uppdrag ska redovisas den 30 november 2008. Det är ett exempel på konkreta insatser vi gör - mer än vad som har gjorts tidigare. Alliansregeringen har gjort en rejäl ambitionshöjning när det gäller rättsväsendet. Tack vare de satsningar som är gjorda har vi skapat bättre förutsättningar än någonsin för att sätta stopp för den grova organiserade brottsligheten, som är ett bekymmer. De kraftfulla åtgärder som vidtas för att bekämpa den grova och organiserade brottsligheten hade inte varit möjliga om det inte hade varit just för våra stora kraftsatsningar. För att bekämpa den organiserade brottsligheten, som tyvärr har fått växa under senare år, krävs åtgärder på flera områden. Ska arbetet bli framgångsrikt räcker det inte enbart med rättsväsendets insatser. En bred mobilisering över myndighetsgränser och beslutsnivåer är absolut nödvändigt. Ett första steg för skapandet av en mobilisering var att jag för drygt en vecka sedan bjöd in flera centrala myndigheter till ett möte på Justitiedepartementet. Utöver företrädare för polis- och rättsväsendet var också generaldirektörerna för Skatteverket, Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket inbjudna. Även representanter för Sveriges Kommuner och Landsting deltog i mötet. En särskild styrgrupp har tillsatts för att dra upp riktlinjer för arbetet mot den organiserade brottsligheten. Den består av representanter från olika myndigheter och leds av Justitiedepartementet. I måndags hade styrgruppen sitt första möte. De kommer att arbeta till slutet av april, då de ska presentera ett förslag på hur myndigheterna kan arbeta mer effektivt för att komma till rätta med organiserad brottslighet. En särskild överåklagare kommer också att inrättas med särskilt ansvar för den organiserade brottsligheten. Jag har noterat att Socialdemokraterna gör sig smått lustiga över detta med myndighetssamverkan och ett brett grepp på arbetet mot den grova brottsligheten. Det skulle liksom inte vara tillräckligt macho. Jag skulle vara för mesig som tycker att vi ska ha en sådan samverkan. Men jag kan konstatera att vi har ärvt en situation med stuprör där myndigheter inte samverkar. Det är dessvärre så att även om man kan få en löpsedel med quick fix eller ett häftigt uttalande, vilket Socialdemokraterna ibland ägnar sig åt, kommer det inte att lösa problemen, de problem som man har i Värmland, Dalarna, Västra Götaland, Skåne och runt om i hela Sverige som ser lite olika ut. Längst därute i verkligheten, i snöröken i Mora eller var det nu är, är det poliser, enstaka åklagare och andra människor som möter kriminaliteten och som ska agera. De kan inte göra ett enda uttalande och verka macho, utan de måste konsekvent arbeta mot denna brottslighet dag efter dag efter dag. De ska möta de här människorna i Konsum, på dagis, lite överallt och orka hålla ut. Det är absolut nödvändigt att vi får myndigheter på olika nivåer att prata med varandra, att samarbeta och att ge dem som står längst ut i brottsbekämpningen allt det stöd och det komplement som de kan behöva för att klara sitt jobb. Det är en tuff sak att vara till exempel åklagare, advokat eller polis längst där ute i kedjan när vi ska ta itu med den grova brottsligheten, som tyvärr växte under förra mandatperioden. Framför allt växte rekryteringen av unga kriminella. Jag skäms inte utan jag är stolt över att vi har satt i gång det här arbetet. Vi kommer frimodigt att arbeta med myndigheterna och över gränserna. Men det innebär inte att jag tänker ägna mig åt någon typ av ministerstyre, utan jag ska försöka se till att myndigheterna lär sig att samarbeta med varandra, och det vill de också. Det finns ett otroligt engagemang för detta på olika nivåer. Jag har varit ute i kommuner där man på lokal nivå försöker se vad man kan göra för att stärka polisens insatser mot den typen av kriminalitet. Det är lokalt man ser den, därför att den grova brottsligheten ägnar sig inte bara åt häftiga utspel genom värdetransportrån och annat, utan de ägnar sig också åt allmänt sattyg på lokal nivå. Man måste hålla ihop detta och se brottsbekämpningen i ett helhetsperspektiv. Så småningom kommer vi att ha satt in de här personerna, och tiden på anstalt ska naturligtvis användas för att förbereda de intagna för ett liv utan kriminalitet och droger. Det är då viktigt att fokusera på arbete, utbildning och brotts- och missbruksrelaterade program. Att se till att de efter tiden på anstalt ska kunna försörja sig själva med ett arbete är centralt om man vill skapa goda förutsättningar för dem för ett liv utan kriminalitet och droger. Erfarenheterna visar att inte minst yrkesutbildning som bedrivs inom kriminalvården skapar bättre förutsättningar för de intagna att klara detta. Arbetslinjen, som är en hörnsten i regeringens politik, ska även tillämpas på de intagna i kriminalvården. Regeringen har som ambition att ge dem som står längst från arbetsmarknaden hjälp att återinträda på arbetsmarknaden. För mig är det en mycket viktig fråga. Vänsterns Lena Olsson sade att antalet intagna nu skulle vara ett problem och att man har fått bekymmer inom kriminalvården av alla möjliga slag. Sanningen är den att genom den kapacitetsutbyggnad som har skett är beläggningen nu lägre på anstalterna än den har varit under de senaste åren, och det är bra. Men när det gäller just arbetslinjen, som under många års socialdemokratiskt styre monterades ned, har vi mycket att göra, för väldigt många av dem som sitter inne har inget vettigt att syssla med. De får inte den förberedelse för att lämna kriminalvården som de borde få. Vi har satt i gång ett arbete och kommer att jobba med det. Vi kommer inte att vara nöjda på länge än med vad som åstadkoms, men vi gör en satsning där. Det är närmast förvånande för mig att Socialdemokraterna ska spara på kriminalvården. Visserligen har man inte gjort av med alla pengar på grund av att utbyggnaden har blivit försenad. Men jag noterar att den besparing som Socialdemokraterna vill göra inom kriminalvården motsvarar en neddragning av antalet anställda inom klientnära verksamhet med 160 personer eller nedläggning av en tredjedel av kriminalvårdens grundutbildning. Det är en otrolig summa, och det i en situation när vi faktiskt behöver förstärkningar. Jag förstår inte hur oppositionen ska få ihop detta, för Lena har naturligtvis helt rätt i att det finns mycket ogjort när det gäller kriminalvårdens insatser. Att bekämpa mäns våld mot kvinnor kommer fortsatt att vara en prioriterad fråga för regeringen. För ett par veckor sedan presenterade vi ett handlingsprogram mot mäns våld mot kvinnor. Jag vill nämna det, därför att det under mandatperioden kommer att kosta närmare 800 miljoner kronor. Det är väl satsade pengar, tycker jag. Fru talman! Alliansregeringen har under det första året gjort den största enskilda satsningen någonsin på rättsväsendet. Så är det. Vi har bland annat ökat antalet studerande på Polishögskolan och tagit krafttag på en rad olika områden, och till skillnad från oppositionen är vi överens. Bara på polisens område är det nu en skillnad på nästan 700 miljoner kronor mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, en skillnad som motsvarar 1 400 nyutexaminerade poliser. Det är mycket jobb det. Det är många insatser som 1 400 poliser skulle kunna göra. Socialdemokraterna ska spara på kriminalvården medan Vänsterpartiet vill lägga på mer pengar. Socialdemokraterna vill också spara på domstolarna. Det är inte mig som Lena ska fråga om synen på rättsväsendet som helhet, utan det är väl Socialdemokraterna som är bekymret som inte förstår att fler poliser och ett ökat arbete innebär en belastning på domstolarna. Som sagt är vi överens inom alliansen, och vi kommer att fortsätta vårt målmedvetna arbete för att stärka rättsväsendet. Frågan om, och i så fall när, oppositionen tänker enas om ett alternativ när det gäller rättspolitiken är obesvarad, antagligen också efter den här debatten. Vi kommer att fortsätta, och vi inser att det finns väldigt mycket mer att göra. Jag ser fram emot detta eftersom jag tycker att resultatet efter ett år och det budgetförslag som vi diskuterar i dag är mycket bra. (Applåder) I detta anförande instämde Helena Bouveng, Hillevi Engström, Inge Garstedt, Krister Hammarbergh, Anders Hansson och Ulrika Karlsson i Uppsala (alla m), Cecilia Wigström i Göteborg (fp) samt Otto von Arnold och Inger Davidson (båda kd).

Fru talman! Första året: nedlagt förslag om rattfylleri, ingen öronmärkning av pengar för bekämpning av människohandel, nedlagd utbildning för nya poliser. Ja, det är mycket som du, Beatrice Ask, har hunnit med att inte göra under det första året. Däremot tror jag att ingen, om man går runt och frågar här, kan tala om vad du har gjort i konkreta handlingar. Men, visst, du har stoppat och lagt ned en hel del saker. Jag trodde aldrig att man skulle behöva upplysa en justitieminister om vad ministerstyre är. Beatrice Ask, det är knappast att styra en myndighet. Det är en skyldighet och har ingenting med ministerstyre att göra. Ministerstyre är nämligen när en minister lägger sig i myndighetsutövning i ett enskilt ärende. Det måste du känna till. När det gäller ekonomin är det så, Beatrice Ask, att ni ville ha 3 miljarder mer än Socialdemokraterna till polisen. Det blev 110 miljoner mindre. Förklara varför ni sade 3 miljarder före valet när det sedan visat sig bli till och med mindre till polisen och lika mycket mindre till rättsväsendet! Jag tycker att du ska förklara varför de 3 miljarder kronorna försvann. Du säger att ni är överens. Det är det ni inte är när det gäller bekämpning av organiserad brottslighet. Ni har helt olika förslag. Det enda ni har kommit fram till är att ni ska mötas och träffas. Vi gör oss inte lustiga över det. Det är bra. Det är bara det att det arbetet påbörjades redan 2005 i operativa rådet. Det som möjligtvis är lite lustigt är att när du presenterar det tror du att det är något nytt att man samverkar mellan myndigheterna. Och det är inte skvaller, Beatrice Ask, den oro man känner inom polisen. Du frågar vem "man" är. Jag tror att jag snart har pratat med alla de högsta polischeferna, och det är inte något skvaller som de för fram. Det är alltså på det sättet att vi har en rikspolischef och en rikskriminalchef som tycker helt olika i frågan om hur man ska bekämpa den organiserade brottsligheten. Du stoppar huvudet i sanden och säger att du förutsätter att rikspolischefen ska göra det. Länspolismästare kommer upp till departementet och säger att det saknas 1 miljard kronor. Jag tror att det är de som har rätt i det här fallet. Då är det inte något lösryckt skvaller. Då är det kris inom polisen. Jag tror att alla som jobbar inom rättsväsendet känner till det. Det borde du också göra.

Fru talman! Skillnaden mellan mig och Thomas Bodström är nog att jag inte pratar bara med de högsta cheferna. Jag pratar väldigt mycket med poliser på markplanet också. Det tycker jag är väldigt viktigt. Jag vet faktiskt vad myndighetsstyrning är och hur det fungerar. Thomas Bodström ska inte vara så tvärsäker på att jag inte vet vad jag håller på med. Sådana svepande formuleringar som du ägnar dig åt när du säger att det är kaos inom polisen är kontraproduktivt och dessutom skadligt. Om det är något som justitieutskottets ordförande borde berätta för brottsutövarna så är det att vi har ordning och reda på de brottsbekämpande myndigheterna. Det är faktiskt inte något kaos inom polisen. Vi tar det där med pengarna en gång för alla. Thomas Bodström blandar som vanligt ihop äpplen och päron. Moderaternas budgetalternativ, om vi nu ska titta bakåt, byggde på den dåvarande regeringens prognoser för hur mycket myndigheterna behövde tillföras för att kompenseras för pris- och löneomräkningar. Därutöver gjorde vi bedömningen att rättsväsendet behövde tillföras 1 ½ miljard kronor 2007. År 2007 gjorde vi också den största enskilda satsningen på svenskt rättsväsende och tillförde 1 ½ miljard kronor. Det har sedan visat sig att pris- och löneökningarna inte blev lika höga 2007 och 2008 som regeringen prognostiserade 2005. Då överkompenserar vi givetvis inte myndigheterna för det. Vi inom alliansregeringen levererar sammantaget lika mycket på två år som ni klarade av under fyra år i reella termer. Leveransen är det inget problem med. Det är alltid svårt att diskutera siffror i talarstolen, men så är det. Jag tror faktiskt att man ute på myndigheterna börjar märka att det finns resurser och att man får fler poliser. Det finns också en levande diskussion på varje myndighet om hur de tillkommande resurserna och de resurser som man har haft tidigare ska användas och prioriteras. Det är en diskussion som jag med varm hand överlåter åt myndigheterna själva att hantera.

Fru talman! Det är poliserna på gatan som är upprörda när de hör att ni talar om den största satsningen någonsin, Beatrice Ask. Det är just poliser som man träffar här i Stockholm som ska spara pengar. Det är kriminalvårdsanställda som hör dig säga de här sakerna. Det är knappast något som du sade före valet i opposition. Då skulle det bli 3 miljarder mer. Jag tror att du behöver lära Cecilia Wigström en del om pris- och löneomräkningar. Hon försöker få 5 miljarder att låta mindre än 2 miljarder. Om du inte känner till det kan jag tala om att det kommer att bli de högsta pris- och löneomräkningarna någonsin. Polisförbundet har skrivit det dyraste löneavtalet med de högsta lönerna. Det tycker jag att polisen förtjänar. Jag gratulerar dem till det. Jag har inga invändningar alls mot det. Det gör att er ekonomi kommer att braka ihop fullständigt med de här prognoserna. Det kan du, som sagt, lära Cecilia Wigström. Det är mer oroväckande att du själv verkar tro på de lägre siffrorna för pris- och löneomräkningar. Därför säger man att det saknas 1 miljard kronor. Det är inte jag som säger det. Det är personer som kommer till ditt departement som säger det. Det vet du egentligen, eller hur Beatrice Ask? Du vet ju att man kommer och säger att det saknas 1 miljard. Har de fel? Har de gjort sådana felbedömningar i de största länen när de säger att det saknas 1 miljard kronor? Var det här något som man sade före valet? Har de fel när de säger det? Det vill jag ha svar på.

Fru talman! Först måste jag säga att det är intressant att Thomas Bodström säger att han träffar upprörda från kriminalvårdsanstalterna och tar det som ett angrepp på mig samtidigt som han själv företräder ett budgetalternativ som innebär en neddragning av anslaget till kriminalvården. Det är väl snarast du, Thomas Bodström, som måste känna dig träffad av den upprördheten. Det alternativ som vi har lagt fram när det gäller kriminalvården är balanserat utifrån de rapporter vi har om en del försenade investeringar och annat. Det innehåller också satsningar på viktig programverksamhet som jag tror är helt nödvändig. Jag tror att det framöver kan behövas ytterligare resurser till kriminalvården, men det får man återkomma till. Jag tror inte att man försöker lura mig när man kommer till departementet och berättar saker. Nu har det ännu inte varit några delegationer på departementet med de siffror som Thomas Bodström redovisar. När det gäller uppgifterna om att polisen i Stockholm ska spara vill jag säga att vi satsade extra 2007. Det är nu Rikspolisstyrelsens sak att fördela resurserna. Det pågår en diskussion när det gäller fördelningen av personella och ekonomiska resurstillskott. Ytterst måste den diskussionen föras inom Rikspolisstyrelsen. Jag tänker inte gå in och kommentera ett budgetarbete som pågår där. Jag är naturligtvis väl informerad, i synnerhet som jag själv har haft ansvar för ett av de största polisdistrikten, i Stockholm. Jag är väl införstådd med vilka diskussioner som förs. Det är en diskussion som ska tas där. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om uttalandet om resurserna till polisen skulle innebära de kraftiga neddragningar som Thomas Bodström skrämmer folk med. Låt myndigheterna ha de diskussionerna. Vi ska självklart följa dem, men det är inte justitieministerns sak att gå in och ha synpunkter på det från riksdagens talarstol. Det vore helt befängt.

Fru talman! Jag måste tacka ministern för att hon beskriver oppositionens spretighet och säger att Socialdemokraterna vill en sak och Vänstern en annan. Socialdemokraterna sitter inte i regeringen. Det är den stora skillnaden i dag mot tidigare. Jag vill fråga om den stora satsningen på rättsväsendet. Det är siffror hit och det är siffror dit. Man ljuger och hittar på. Vad jag kommer ihåg började satsningen med den gamla majoriteten. Vi satsade kraftfullt då. Det måste väl ändå vara bra att vi började redan då, om ni nu får fortsätta. Alliansen snöt väl ungefär 700 miljoner kronor som s, v och mp satsade i vårpropositionen 2006. Man talar om balansen i rättskedjan. Det går ju inte att pumpa in hur mycket som helst hos polisen och tro att det inte får effekt på resten. Så är det naturligtvis. När ministern nu är här vill jag passa på att fråga om det är ansvarsfull politik att satsa ½ miljard på polisen när de går med lika mycket i överskott. Det måste vara annat som inte fungerar. Jag hävdar bestämt att arbetslinjen inom kriminalvården inte gäller nu när man reducerar personalstyrkan. De kommer att få dra ned när det gäller Krami- och MOA-verksamheten trots att det är ett samarbete med Littorin. Arbetslinjen gäller inte.

Fru talman! Det är alldeles riktigt som Lena Olsson påpekar att den förra regeringen satsade på rättsväsendet. Det gjordes en polissatsning. Det var mycket bra. Den är bara hälften så stor som Thomas Bodström brukar påstå. Ungefär hälften av pengarna handlade om pris- och lönekompensation. Jag försöker räkna i reella pengar. Den var substantiell, och den var betydelsefull. Det var självklart också satsningar på andra områden. Det är väl viktigt att politiken hänger ihop även mellan mandatperioderna även om man byter regering. För de stackars myndigheter och människor som vi tjänar är det naturligtvis viktigt. Det gjordes bra saker. Problemet är nu att det är hela havet stormar när det gäller dem som tidigare hade ansvar. Man förstår vilka problem ni hade. Jag tycker att det finns anledning att belysa det eftersom det finns medier som tror att det bara är Thomas Bodström som är oppositionen. Det är ju alldeles uppenbart att det finns många olika synpunkter. Det är väl bra. Det är många siffror hit och dit i budgetdebatter och budgethantering. Jag är ibland lite förvånad över debattklimatet i riksdagen. Här beskyller man varandra för att bluffa och man argumenterar på konstiga sätt. Jag tror inte att det är många som bluffar. Man kan däremot läsa statistik och siffror som en viss potentat läser Bibeln. Men man ska ha respekt för varandra och försöka reda ut hur man räknar så att man kan se vad som menas. Det finns politiska skillnader mellan alternativen och det är ganska viktigt. Det är helt riktigt att rättskedjan ska hänga ihop. Polisens överskott är ju inte särskilt stort om man ser över tiden. Den första satsningen vi gjorde var nog lite kraftfull från början och borde fasas över på flera år. Då hade det inte blivit den typen av överskott. Däremot leder det till konsekvenser för kriminalvård och domstolsväsende. Det är därför jag är så förvånad över att Socialdemokraterna sparar på dem. Då blir det verkligen haltande system.

Fru talman! I så fall kan jag beskylla alliansen för samma haltande system, eftersom man nu överöser en polisorganisation. Jag har ingenting emot att vi får se poliser i snöröken i Sälen - gärna för mig. Vi har några stycken där som förstärkning under vintern. Det är välkommet. Men man måste ifrågasätta om det är en ansvarsfull politik att satsa på en organisation som går med så stort överskott och har gjort det de tre senaste åren. Sedan glömmer man bort verksamheten där straffen ska verkställas. Då har man inte någon blå, kanske det blir, tråd i rättspolitiken. Jag vill också ha svar på det här med arbetslinjen och vad man nu har tänkt göra för att den ska gälla även i kriminalvården, eftersom det är så goda resultat där. Men jag tänker just på balansen. ½ miljard i överskott är mycket pengar för polisen, och så satsar man ännu mer pengar för att visa att man är handlingskraftig. Det kommer ju inte att utbildas fler poliser fortare, utan det blir pengar som rullar på. Däremot kan man sätta sig ned och diskutera det den dagen de håller på att bli utan resurser. Man får så mycket signaler, men läser man deras bokslut ser man att det faktiskt är så. 500 miljoner har de i överskott. Samtidigt skärs det ned - för så blir det i princip - i kriminalvården. Där har vi också det här med pris- och löneomräkningar. De måste ju också få löneökningar. Driften kostar alltid mer. Så brukar det vara. Och pengar för att bygga nytt finns inte. Ändå får de order om att bygga.

Fru talman! Det är väldigt stora pengar. 500 miljoner kronor är väldigt mycket pengar. Samtidigt ska man naturligtvis se det i perspektiv av den totala budgeten för polisen. Då blir det lite mindre. Det slår väldigt kraftigt åt olika håll beroende på vad som händer på olika kostnadsställen inom polisen. Ett överskott från ett år får man ju föra över till det andra. Och det jag försökte säga tidigare var att vi inte ser att man har för mycket pengar sett över ett, två, tre år. Tvärtom är det mycket som behövs. Låt mig då nämna att det inte bara är poliser som vi anställer inom polisen. Vi behöver också civil personal. Det finns en hel del brister när det gäller teknisk utrustning och annat. Vi håller på med Rakelsystem och mycket annat, så det finns faktiskt en hel del utgifter som vi skulle behöva ta och som skulle gå att ta. Men det är samtidigt viktigt - där har Lena Olsson naturligtvis en poäng - att se till att man har en effektivitet när det gäller hur man använder pengar. Det finns alltid en risk, om det finns luft i systemet, att man inte ser till att användningen är så effektiv som vi tycker att den behöver vara. Men det är inte för att visa något slags handlingskraft som de här pengarna ligger där, utan min bedömning är att de faktiskt kommer att behövas. Sedan återstår det att se om man lyckas använda dem och hur man använder dem. Men jag tror det här är viktigt. När det gäller rättskedjan i övrigt finns det några påslag. De är ganska små. Vi studerar ganska noga vad som händer i budgeten för kriminalvård och för åklagarna, inte minst, och även för andra. Här vet vi nämligen att vi får effekter som vi behöver hantera. Vad gäller arbetslinjen inom kriminalvården har jag samma uppfattning som jag har haft i flera interpellationsdebatter med Lena Olsson. Det vi gör, rent konkret, är att vi för mycket diskussioner med Arbetsmarknadsdepartementet för att få systemen att gå ihop. Jag har också fått information om att man gör en del besök så att fler tjänstemän faktiskt får kunskap om den verksamhet som bedrivs i de här samarbetsprojekten och annat. Vi försöker alltså rent hanteringsmässigt att hantera det hela. Men min grundinställning är - och jag kommer att driva den hårt - att vi ska ha en arbetslinje.

Fru talman! Tack justitieministern för förklaringarna! Jag skulle däremot vilja ha lite svar angående några saker som justitieministern inte berörde mer än bara lite flyktigt. Justitieministern pratar om mäns våld mot kvinnor. Då skulle jag vilja veta hur justitieministern ser på slutsatserna från utredningen Slag i luften , nämligen att man måste se på frågan om mäns våld mot kvinnor utifrån ett könsmaktsperspektiv och en könsmaktsförståelse och att bedömningen av riskfaktorer hos män inte endast bör utgå från befintlig officiell statistik över män dömda för dessa brott, eftersom alla våldsutövande män inte omfattas av denna statistik. Sedan pratar justitieministern om en bred mobilisering mot organiserad brottslighet, vilket vi från Miljöpartiet naturligtvis välkomnar. Men innebär detta grönt ljus för idén om ett så kallat svenskt FBI, som en företrädare för ett av de mindre regeringspartierna lyfte fram tidigare i denna debatt?

Fru talman! Arbetet vad gäller mäns våld mot kvinnor är en prioriterad fråga för regeringen. Ja, det finns många ideologiska diskussioner om mäns våld mot kvinnor. Jag tycker att de är viktiga att föra, men de är inte alltid helt nödvändiga i det praktiska perspektivet. Det finns ett strukturellt problem när det gäller män och kvinnor. Det är alldeles uppenbart, och det påverkar detta. När det gäller genuskompetens bör man vara rätt uppdaterad för att kunna arbeta med de här frågorna. Men man får inte fastna i testuggeri, vilket man ofta gör, inte minst när det gäller feministdebatter och annat. Det finns nämligen en praktisk verklighet därute som man måste hantera. Det är väl min grundläggande inställning till detta, men det finns mycket att beakta i det arbetet. Sedan gällde det frågan om den breda mobiliseringen mot grov organiserad brottslighet och ett svenskt FBI. För mig är inte det viktiga en enstaka åtgärd och framför allt inte stora organisationsförändringar. Men för mig är det otvetydigt så att brottsbekämpningen måste bygga på ett decentraliserat synsätt och på ett angrepp av den lokala brottsligheten, som den ser ut lokalt. Då är inte min förstahandsslutsats att man ska halvera resurserna i en del myndigheter för att lägga resurser centralt. Jag tror inte att det är lösningen på det problem vi har, att vissa mindre myndigheter saknar tillräcklig kraft för att kunna arbeta effektivt mot den här brottsligheten. Vi har Rikskriminalpolisen. Vi har Operativa rådet. Och vi ska kunna hitta samarbetsformer som ger det stöd som de behöver från nationella resurser, men det behöver inte innebära stora omorganisationer som dränerar storstadsmyndigheterna, för det tror jag vore fel. Men nu har vi bett styrgruppen att arbeta med de här frågorna, och så får de komma med förslag. Jag hoppas att de tänker frimodigt och smart.

Fru talman! Tack justitieministern för de klargörande orden! När det gäller mäns våld mot kvinnor tror jag att man bör ta större hänsyn till den teori som finns i bakgrunden. Jag tror nämligen att det finns en risk att det skapas felaktiga bedömningar som grundar sig i att mäns våld enbart skulle bero på en svår uppväxt eller alkoholproblem, som ofta lyfts upp, eller psykiska störningar eller kulturella skillnader. Det handlar just om avsaknaden av perspektivet att det skulle kunna finnas någonting bakom. Man kan inte bara stirra sig blind på dessa faktorer, som i sig är viktiga. Jag tror att vi begränsar oss då och inte kommer fram till den grundläggande orsaken. Där måste vi ha ett helhetsperspektiv, och jag tror att könsmaktsförståelsen ger detta helhetsperspektiv. Det är egentligen inte ideologi, utan det är teori som vi kan grunda vårt arbete på i denna fråga. När det gäller synen på det förslag som har dansat runt i medierna om just ett svenskt FBI är jag glad över att justitieministern har en syn som vi delar från Miljöpartiets sida. Det handlar om en decentraliserad organisation där små enheter faktiskt kan göra stor nytta lokalt. Men det handlar naturligtvis också om att de får erforderligt stöd från riksnivå.

Fru talman! Vetenskapliga teorier och teoribildning är oerhört betydelsefulla att känna till när man arbetar konkret med olika frågor. Jag har stor respekt för det, och jag utesluter ingen teori egentligen. Dock vill jag gärna säga att jag tror att vi inte alldeles för mycket får fastna i de teoretiska resonemangen, för det gör att fler fjärmar sig från ett arbete med de här frågorna än ansluter sig till det. Jag vägrar dessutom att se mina två söner som potentiella våldtäktsmän bara därför att de är killar. Det är lite för förenklat, man måste ha en något mer nyanserad bild. Men jag tycker att det är viktigt med teoribildningen och den diskussionen på en nivå. Sedan måste vi se de praktiska och pragmatiska saker som vi kan göra för att faktiskt få saker att hända i verkligheten. Det är ett givande och tagande mellan de två formerna. Jag tycker att det är otroligt viktigt. Jag tror att den handlingsplan som regeringen har lagt fram, som innebär väldigt många olika insatser, skapar diskussion och ger oss möjligheter på olika områden. Det är ett brett arbete. Det kan innebära att vi faktiskt når lite längre när det gäller att bekämpa det våld som kvinnor dessvärre ofta utsätts för och att vi får se fler män som har den personliga medvetenhet som gör att de är starkare i att arbeta i ett jämställt samhälle. Får jag passa på att önska Mehmet men också övriga i justitieutskottet en riktigt god jul. Jag tycker att ni gör ett fantastiskt arbete och hoppas att ni får ett bra år. Jag är uppriktigt ledsen över att en del, bland annat Socialdemokraterna, inte har kunnat hitta en enda dag under ett helt år då vi kunde träffas på departementet. Oppositionen brukar uppskatta att få information från våra tjänstemän och andra i olika sakfrågor. Jag vet att det finns ett engagemang som skulle kunna användas till det. Jag hoppas verkligen att vi under nästa år ska kunna ha en sådan halvdag med föredragningar som utskottet har plockat fram. Jag tror att det är bra att samarbeta när det gäller information och kunskap i de viktiga frågor som vi arbetar med. Men dessförinnan önskar jag er och givetvis fru talman och kansliet en riktigt härlig julhelg och ett gott nytt år.

Fru talman! Det mesta är väl sagt om det som jag skulle säga någonting om, nämligen polisen. Jag hade min utgångspunkt i den broschyr som jag fick från Justitiedepartementet, från justitieministern, om regeringens förträfflighet när det gäller att satsa på rättsväsendet. Nu har det sagts ganska mycket om det. Huruvida vi kan komma överens om vad som är rätt eller fel tvivlar jag på. Men några synpunkter och kanske så småningom någon försynt fråga har jag. Antalet poliser har intresserat väldigt många. Det har räknats hit och dit. Om man skulle säga hur många poliser det är i dag har vi väl drygt 18 000. År 2010 skulle vi ha 20 000. Det är ingenting som vi tycker är fel. Vi kanske till och med tycker att det borde vara fler. Jag kommer ihåg att vi i valrörelsen hade en diskussion om hur många poliser vi skulle ha. Jag tittade på mitt hemlän Västerbotten. Där skulle vi ha minst 70 poliser till. Så sätter jag mig ned och räknar, tittar på anslaget till Polismyndigheten i Västerbotten och jämför med andra polismyndigheter. Då ser jag att vi skulle ha minst 22 000 poliser 2010. Visst har det varit överbud från alliansens sida, framför allt från Moderaterna. Några frågor som vi kommer att ta upp senare, vad jag förstår, och som vi kanske inte kan få några svar på i dag gäller organiseringen av polisen. Det har diskuterats under ganska lång tid om man skulle ha 21 myndigheter eller en myndighet och på det viset kunna klara av att använda de polisiära resurserna på ett bättre sätt. Riksrevisionen var väldigt tydlig på den punkten och tyckte att det närmast är självklart att det ska vara en enda myndighet och att Rikspolisstyrelsen och rikspolischefen ska förfoga över de resurser som man behöver och disponera dem på det sätt som man tycker är mest lämpligt. Nu vet jag att justitieministern vid ett flertal tillfällen har sagt att det över huvud taget inte är aktuellt under den här mandatperioden. Ändå skulle jag vilja lyfta fram frågan igen. Den rapport som Riksrevisionen har lämnat har varit föremål för en granskning i Regeringskansliet. Där har man sagt: Vi har tillgodosett de synpunkter som finns. Jaha, då frågar jag: Vad gäller beträffande organiseringen av polisen och myndighetsindelningen? En annan viktig fråga som vi har diskuterat och som inte heller kan besvaras just i dag är hur våra poliser ska vara utbildade i framtiden. Det pågår en utredning om detta. Ett delbetänkande lämnades i somras, och slutrapporten ska komma i mars enligt de skrivningar vi har sett. Vi ska inte föregripa den. Däremot skulle jag vilja veta hur justitieministern har tänkt sig själva planeringen för att så småningom lägga fram en proposition om hur de framtida poliserna ska utbildas. När kan vi vänta en proposition i den här frågan? Jag måste komma tillbaka lite till frågan om resurser och hur många poliser som vi ska ha. Man funderar på vad regeringen och alliansen säger i debatten och diskussionen om sin förträfflighet, om hur många poliser som nu kommer ut och hur många som utbildas. Men "era" poliser kommer inte ut förrän hösten 2009. Alla de poliser som kommer ut dessförinnan har vi haft ansvar för att finansiera och utbilda. Det skulle vara spännande att höra om inte det räknestycket ändå är riktigt. Vi har tagit ansvar för den situation som kommer att råda ända fram till hösten 2009. Då är vi snart inne i en valrörelse. Det ska bli väldigt spännande att se hur vi kan hantera polisfrågorna då.

Fru talman! Nu har debatten pågått i flera timmar, och jag förstår att justitieministern måste ge sig i väg. De flesta frågorna har varit uppe under debatten, så jag kommer inte att använda all min förhandsanmälda talartid. Det är framför allt två saker jag vill beröra. Den ena handlar om det som varit tyngdpunkten i debatten, polisen och satsningarna på polisen. Jag skulle vilja uppmana åtminstone majoriteten att försöka vara lite mer korrekt i sin beskrivning. I beskrivningen har det emellanåt sagts att Vänsterpartiet vill dra ned på polisen. Det här innebär en minskning med 1 400 poliser. Vi som kan systemet och retoriken kan förstå det, men som lyssnare kan man få för sig att nu ska Vänsterpartiet ta pengar från polisen, nu vill Vänsterpartiet minska antalet poliser. Så är inte fallet. Det vi säger är att vi inte vill öka anslagen ytterligare till polisen när man i dag har ett överskott på 500 miljoner kronor. Däremot säger vi i Vänsterpartiet att de här pengarna kommer att räcka att ta emot de poliser som kommer ut från polisutbildningen under kommande år, och det kommer att innebära att vi kommer att få återkomma till frågan om ytterligare resurser till polisen i takt med att fler utbildade poliser kommer ut. Det vi vänder oss emot är att man, när man har ett stort överskott och inte klarar av att förbruka pengarna, tar politiska taktpoäng med att man vill visa vägen och visa att man satsar så mycket på polisväsendet och använder sig av budgeten på det sättet. Vi anser att man ska se till den faktiska verksamheten. Där ser vi att polisen klarar sig med de pengarna. Precis som justitieministern sade gjorde ni kanske en lite för stor satsning som man inte riktigt klarar av att svälja inom polismyndigheterna. Ni skulle kanske ha lagt det på lite fler år. Ja, så kanske ni skulle ha gjort. Det är det vi säger, och vi är inte beredda att ösa på. När det handlar om kampen mot den organiserade brottsligheten och om man ska införa någon typ av FBI känns det rätt roligt och ovanligt att faktiskt få instämma helt i justitieministerns anförande. Vi från Vänstern är helt övertygade om att det breda angreppssätt som justitieministern presenterar, grundtanken att varje polisman längst ut i organisationen måste ha kompetens och kunskap för att kunna möta olika typer av brottslighet och att varje myndighet måste ha sin kompetens, är riktigt. Vi vet att stora organisationer med speciella namn enbart skapar konflikter i systemen, och att det undergräver kompetensen i resten av polisorganisationen. Det är det sista vi ska göra just nu. Vi ska inte minska kompetensen ute i organisationen utan snarare öka den. Jag är alltså väldigt positiv till dessa satsningar. Det finns en sak som jag skulle vilja skicka med justitieministern och majoriteten. Det handlar om att lyfta upp frågan om dem som bidrar till den organiserade brottsligheten. Dem pratar vi aldrig om här i talarstolen. Vi pratar om brottslingarna i gängen och om den organiserade brottsligheten. Men vi borde också prata om vem det är som köper all alkohol som smugglas in. Vem är det som köper alla cigarettlimpor som smugglas in? Vem är det som köper det hälerigods som stora delar av den organiserade brottsligheten också handskas med? Tyvärr är det inte de organiserade ligorna som köper av varandra, utan det är vanliga människor som finns överallt runt omkring oss. Föräldrar köper insmugglad sprit, och sedan är man bekymrad över att ens ungdomar får tag i illegal sprit. Vi måste också diskutera vilka som är med och bidrar till och göder den organiserade brottsligheten. Vi kan nämligen inte bara bekämpa själva brottslingarna, utan vi måste också möta, bekämpa och diskutera den marknad som finns. Det är ett spektrum som har tappats bort i debatten. Jag tror att det är ett sätt att möta och komma åt den organiserade brottsligheten. Slutligen vill jag lyfta fram frågan om kriminalvården. Medelbeläggningen på häktena i augusti 2007 var ungefär 99 procent. Verkställighetsfallen har minskat, men vi vet att det fortfarande finns ungefär 300 verkställighetsfall på våra häkten. När det gäller sysselsättningen i slutet av 2006 har den outnyttjade tiden - alltså när det inte finns studier, någon programverksamhet eller övrig sysselsättning - ökat från 2005 till 2006. Jag vet att den tyvärr har ökat ytterligare sedan dess. Den outnyttjade tiden är alltså 3 334 timmar. Utbildning, som alla säger är jätteviktigt, har 1 065 timmar. Programverksamheten har 337 timmar. Vi har 3 334 outnyttjade timmar samtidigt som utbildning och programverksamhet ligger på en sådan låg nivå. Samtidigt ser vi att andelen narkotikamissbrukare minskade något, men vi vet att antalet bland- och alkoholmissbrukare ökar på anstalterna. Vi ser att antalet intagna inom kriminalvården ständigt ökar. Det är därför helt nödvändigt att satsa ytterligare resurser inom kriminalvården. Vi i Vänsterpartiet har i vår budget prioriterat pengar till kriminalvården. Men vi vill också se en utveckling där man faktiskt inför halvtidsfrigivning. Det innebär inte att man släpper folk fria, utan det kan handla om frivården, om fotboja. Vi vill också återföra hälften av dessa pengar till att bygga ut programverksamhet och utbildning. Vi tror nämligen att om man får ett vettigt innehåll är tre år mycket bättre, och man skulle åstadkomma mer, än om de intagna sitter fyra och ett halvt år utan att göra någonting. Man måste möta problematiken, och man måste möta återfallen. Men då krävs det också att man satsar inom kriminalvården.

Fru talman! I dessa tider när vi har mer pengar än någonsin till polisen och framför allt, väldigt glädjande, öppnar och utökar polisutbildningen i bra mycket större utsträckning än tidigare, tycker jag också att det är glädjande att vi i vårt utskottsbetänkande har fått fram tydliga rader vad gäller polisen i glesbygden och behovet av denna. Nu ger vi myndigheterna resurser både i pengar och i kompetens. Vad som behövs är framför allt fler poliser. Det är inte pengarna som är ute och jagar bovar, utan det är faktiskt utbildade poliser som gör jobbet. Det är en otroligt viktig satsning. Då är det också viktigt att myndigheterna följer rekommendationer och riktlinjer från riksdag och regering. Därför har vi i dag, i all enighet, med ett antal rader som talar just om vikten av en synlig polis i glesbygden. Nu ser jag inte justitieutskottets ordförande här. Måhända har han gått på studiebesök eller så är han ute och tar en kopp kaffe för stunden. Jag är förvånad och reagerar över hans sätt att hantera siffror, att blanda sanningar och halvsanningar och framför allt hur han blandar in ordet "bluff". Det är onekligen så att det aldrig tidigare har satsats så mycket pengar i det här landet på rättsväsendet som vi gör nu. Men det antyds att mer pengar har satsats tidigare. Siffran 5 miljarder nämns. Man kan vända och vrida på siffrorna hur man vill. Man kan jämföra med budgeten, man kan jämföra med utfall, och man kan titta på hur det har skilt mellan olika år. Men låt oss nu använda ordet bluff igen. Tittar vi på det sista hela år som Socialdemokraterna hade makten när det gällde resurser till polisen ser vi att polisen fick 14,3 miljarder. År 2008 kommer det att vara 17,3 miljarder. Det skiljer 3 miljarder i praktiken gentemot utfallet av de pengar som ska användas nästa år. Att hävda någonting annat är en bluff! När det gäller kriminalvården var det 5,2 miljarder 2005. Det kommer 2008 att vara 6,2 miljarder. Däremellan skiljer det 1 miljard. Att hävda någonting annat är en bluff, Thomas Bodström! Pratar man om enskilda satsningar per år kan man naturligtvis räkna hur många år man vill för att komma fram till den summa man vill, men den enskilt största satsningen gjordes föregående budgetår, alltså innevarande år 2007. Det handlade om 1,1 miljard. Det har aldrig hänt förut. Att hävda någonting annat är en bluff! Den näst högsta satsningen ett enskilt år var året dessförinnan, det år Socialdemokraterna fick avgå, men det berodde på att den nya borgerliga alliansregeringen såg till att det kom tilläggspengar i budgeten. När det gäller kriminalvården sker den enskilt största satsningen någonsin för något år innevarande år, alltså 2007 - 523 miljoner kronor. Att hävda någonting annat är en bluff! Det är framför allt en bluff att stå i talarstolen och göra gällande att man satsar mer pengar på rättsväsendet när sanningen är att det totalt sett är noll. Det är en bluff! Tittar man på helheten under hela oppositionstiden och räknar ihop siffrorna kan man konstatera att Socialdemokraterna egentligen har satsat 250 miljoner kronor mindre. Att då hävda att man vill ge mer pengar till polisen är en bluff! Kronobergshäktet har kommenterats av tidigare talare i dag, bland annat av Johan Linander. Han påpekade också det märkliga i att Thomas Bodström på något sätt försöker antyda att han ville satsa mer pengar, när sanningen är att man satsar 80 miljoner kronor mindre. Det är med andra ord en bluff! För att stärka detta använder han en stark bluff - han citerar generaldirektören för Kriminalvårdsverket där han ska ha sagt att de inte behöver mer pengar och på något sätt antytt att han skulle gilla Socialdemokraternas politik med mindre pengar till kriminalvården. Det vill jag definitivt hävda är en bluff, för jag pratade med Lars Nylén i går. Det antyds om en kris i polisen på grund av den här regeringen. Det är om något en bluff. Vad gäller uttrycket att länspolismästarna gråter när man går från mötena vill jag hävda att Thomas Bodströms syn är en bluff. Han gav sig på Cecilia Wigström och sade att hon borde tänka på vad man säger i riksdagens talarstol. Är det någon som borde tänka på hur han uttrycker sig i riksdagens talarstol är det Thomas Bodström själv. Det är antydningar om gräl inom polisledningen. Han nämner ingen med namn, men det är antydningar. Som ordförande i justitieutskottet borde Thomas Bodström fundera på hur han uttrycker sig i talarstolen. Det är direkt kränkande att använda sig av personalen som ett politiskt tillhygge. Det är inte en bluff. Det är tyvärr sant. Ibland kanske problemet består i att det gäller att hålla ihop oppositionspolitiken. Andra företrädare för alliansen har kunnat peka på hur det skiljer sig mellan de här två åren för socialdemokratin, att det inte finns någon linje i politiken. Det är ingen bluff. Det är sant. Det finns ingen linje. Thomas Bodström inledde med att tala om behovet av decentraliserade myndigheter. Jag vill hävda att det är en bluff. I den FBI-diskussion som han själv har deltagit i börjar han med att säga nej till det, vilket uppenbarligen var en bluff. Några dagar senare kom ett pressmeddelande där han sade ja till det. Om vi lyssnar till dagens debatt var det tydligen också en bluff. I dag var det kanske. Så lyfter han in fastighetsskatten i ett debattinlägg, vad det nu har med rättsväsendet att göra, och hävdar att man måste spara pengar på andra områden för att finansiera en skattesats som redan är finansierad inom området. Det var alltså också en bluff. Tänk om vi från majoriteten skulle vara så elaka att vi lade ut ett fuskpressmeddelande där vi sade att vi skulle höja fastighetsskatten på de orter han nämner. Vad skulle Thomas Bodström då göra? Skicka ett pressmeddelande och säga att han sänker den? För det är vad politiken i dag går ut på, att göra tvärtemot vad regeringen gör, oavsett vad regeringen gör. Vi skulle kunna vara ännu elakare och låta oppositionen skriva en budgetreservation varje vecka. Då skulle vi få se en förändrad politik varje vecka. Det är det mönster vi ser. Thomas Bodström har erbjudit mig och andra en lunch. Jag hoppas att det inte var en bluff, för den lunchen ser jag fram emot. Det gällde huruvida alliansen har satsat mer pengar än den tidigare regeringen. Sanningen är att de 31 380 237 000 kronor som är årets budget är den största satsningen någonsin, den största mängd pengar som rättsväsendet någonsin har haft. Jag ser fram emot lunchen. Jag vet att Thomas Bodström har bjudit fler. Jag hoppas att lunchinbjudan inte var en bluff. (Applåder) I detta anförande instämde Helena Bouveng och Anders Hansson (båda m).

Fru talman! Det är nödvändigt att hela rättskedjan fungerar. Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Deras uppgift är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt och att avkunna dom inom rimlig tid. Det är viktigt att människor känner förtroende för det rättsväsende som vi har. Rättskedjan ska präglas av effektivitet och ett klokt resursutnyttjande. Det ska finnas en balans i hela systemet. En satsning inom ett område påverkar andra delar av kedjan. Det krävs ett samarbete med de andra delarna i samhället och även med myndigheterna. Det har justitieministern uttryckt klart i dag. Rättsväsendets myndigheter ska vara attraktiva arbetsplatser, och rättsväsendets verksamhet måste bygga på stor och väl underbyggd kunskap. Det är angeläget med ett fungerande rättsväsende som har resurser till sitt förfogande och som kan garantera samhällsmedborgarna säkerhet och trygghet. En fungerande rättsordning är oumbärlig för ett gott samhälle. Rättsväsendet måste utvecklas så att det kan möta morgondagens behov och påfrestningar och garantera medborgarna rättstrygghet i ett internationaliserat samhälle. I ett gott samhälle överförs de demokratiska värdena och värderingarna från generation till generation. Utan dessa kommer relationen mellan människor inte att fungera i vardagslivet. Tilliten och förtroendet måste utgå från respekten för varje människas unika värde införlivat hos varje medmänniska. Det är rättsstatens uppgift att värna dessa värden. Det ska syfta till att skapa en samlevnad, trygghet och respekt mellan människor och också bidra till att upprätthålla samhällets grundvärden. Individen måste stå i centrum för den här processen, inte bara brottsoffret utan också den tilltalade, den dömde, den straffade så att han och hon kan komma tillbaka till ett värdigt och hederligt liv. Här står alliansens arbetslinje klart uttryckt som ett medel i det hela. Socialdemokraterna och Bodström har sagt att domstolarna får mindre pengar att röra sig med. Det stämmer inte. Domstolarna får i år behålla det stora anslagssparande som de hade med sig från 2006, 192 miljoner kronor. De får inte mindre pengar, utan de får mer pengar att röra sig med, jämfört med den anslagsnivå som aviserades i budgetpropositionen för 2007. Vi får inte glömma bort det historiska perspektivet. Under den nuvarande oppositionens styre, som leddes av Socialdemokraterna, minskade antalet tingsrätter från 97 till 62 i dag. I oppositionens förslag och i den förda politiken har det skapats flaskhalsar som undergräver rättsväsendets acceptans hos allmänheten. Det kan vara en fara för demokratin. Det är alltså viktigt att värna kvaliteten i den dömande verksamheten. Under de senaste åren har vi sett hur ärendetillströmningen har ökat kraftigt. Den ekonomiska situationen för rättsväsendet har under flera år varit mycket ansträngd. Detta får konsekvenser för verksamheten. Ärendetillströmningen till domstolarna bara ökar, och antalet komplicerade fall och mål blir fler och fler. Den ekonomiska situationen har inneburit att målökningen inte har kunnat mötas med ökade resurser i verksamheten. Måltillströmningen har varit så stor att domstolarna inte har mäktat med det hela. Balansen har ökat och därmed medborgarnas väntetid. Vi i alliansen satsar nu på domstolarna för att återställa ordningen som den borde vara. Socialdemokraterna väljer i år igen att dra ned på landets domstolar. Socialdemokraterna och Vänstern vill göra en besparing inom domstolsorganisationen jämfört med oss. Det gäller domstolsorganisationen och kriminalvården under de kommande åren. Besparingar görs i en tid då antalet inkomna mål väntas öka. Det visar åter igen den bristande helhetssyn som finns hos oppositionen. Hur kan med oppositionens förslag fler brott klaras upp när antalet domare minskar? Hur blir vardagen för de kvinnor och män där brottmålen skjuts upp? De väntar och väntar. De glömmer till och med. Det skapar inte någon rättssäkerhet. Menar Socialdemokraterna verkligen att vi har fått ett samhälle där det är tillräckligt många eller för många brott som klaras upp? Alliansregeringen står för en motsatt politik. Genom att förstärka resurser till rättsväsendets alla delar får vi möjlighet till en bra och effektiv brottsbekämpning. Vi måste ha en bättre styrning med klara målsättningar, inte någon detaljstyrning. Vi måste se till att ge kraft åt myndighets- och verkscheferna att kunna följa de mål som vi har satt upp. Vi måste också få, precis som Cecilia har påtalat, en bättre statistik. Det har påpekats i snart tio år, och inget har hänt. Nu är det dags för det. Fru talman! Klockan är nästan lunch slagen. Här presenterar alliansen en välbalanserad budget. Jag skulle vilja likna den vid en lunchrätt tillagad av alliansens duktiga kocklandslag, välbalanserad och näringsrik och som kommer att få en acceptans och bli populär bland våra medborgare. De tre oppositionella kockarna har olika skolning och kokar ihop någonting som skär sig omedelbart. Det kan bero på att det är mycket gammalt valfläsk i det. Avslutningsvis önskar jag god aptit med alliansens budgetförslag och yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Anders Hansson (m).

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till 1, 2, 5 och 7. Här har efterlysts socialdemokratisk politik. Jag kommer att belysa några av de frågor som vi vill prioritera, och det handlar om barn och ungdomar. Alla barn är våra barn. Varje barn och ung människa är en bit av nuet och framtiden. Om det är på gott eller ont avgörs av det omgivande samhället. Samhället ska aldrig svika. Vuxna ska aldrig svika. Det är vårt ansvar som vuxna att förebygga och skydda barn och ungdomar från att utsättas för våld och sexuella övergrepp eller att kränkas på annat sätt fysiskt och psykiskt. FN:s barnkonvention, barnens egen lag, slår fast att barn och ungdomar är en utsatt grupp i samhället som har svårare att skydda sig mot att bli utsatta för brott och har svårare att söka stöd från omgivningen. Därför har de ett särskilt behov av omvårdnad och skydd, som också innefattar ett rättsligt skydd. Vi har här i riksdagen förbundit oss att leva efter denna lag och att verka efter den. Därför är det vårt största ansvar att göra allt vi bara kan för att vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder för att skydda barnet. Alla barn och ungdomar har rätt till en trygg uppväxt. Det brottsförebyggande arbetet kan aldrig avstanna utan måste hela tiden söka nya metoder allteftersom samhället förändras. För oss socialdemokrater är och förblir det brottsförebyggande arbetet A och O. Men det handlar då om ett helhetsperspektiv på barns och ungdomars levnadsvillkor, insatser inom barnomsorg, fritidsverksamhet, skola liksom inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och polisens arbete. Fru talman! Så händer det som inte ska och inte får ske i vårt samhälle, att vuxna sviker och begår fruktansvärda brott mot barn - men även undantagsvis att barn begår brott mot barn. Vuxna sviker. Bortom all tolerans kränks och utsätts barn för fruktansvärt vidriga övergrepp. Barnpornografi, barnsexturism, hedersrelaterade brott och sexualbrott är några av de hänsynslösa brott som ger psykiska och fysiska ärr djupt inne i själen under lång tid hos dessa barn. Barn behöver hjälp lagmässigt, men de behöver också en läkande hjälp. Vi socialdemokrater ställer därför i ett särskilt yttrande krav på att barnahus ska finnas i varje län, så att alla barn kan erbjudas samma professionella bemötande oavsett var de bor i Sverige. I dag finns barnahus på några orter i landet, med mycket goda resultat. Barnahus är en trygg och barnvänlig plats, där misstanken om brott mot barnet och barnets behov av stöd och behandling utreds. Barnet sätts i centrum, och kring barnet under samma tak samverkar alla de som behövs: socialtjänst, polis, åklagare, sjukvård, barn- och ungdomspsykiatri. På så sätt minskar påfrestningen på barnet. Barnet behöver inte slussas runt och upprepa sin berättelse om det svåra om och om igen. En person som är expert samtalar med barnet, och de andra kan följa samtalet via hörsnäcka och tv-skärm. Helhetsgreppet leder till insatser som ger barnet skydd, behandling, stöd och förhoppningsvis upprättelse. Fru talman! Det finns kopplingar mellan barnsexturism och människohandel med barn för sexuella ändamål och barnpornografi. Minderåriga förs inom eller mellan länder med flertalet utländska besökare eller invånare. Syftet med bortförandet är att dokumentera övergrepp och sedan sälja materialet via Internet. Sexualbrott mot barn och barnpornografibrott måste utredas skyndsamt. I dag görs ett fantastiskt jobb i samverkan både internationellt, nationellt och regionalt, av Rikskriminalen och polisen ute i landet. Att fler brott utreds snabbare bidrar inte bara till att barnet skyddas och hjälps utan också till att de som begår brottet kan dömas och få behandling. Därför tycker vi att det är viktigt att polisen kontinuerligt förfogar över resurser. Det är därför vi vill öronmärka pengar, och vi ger mer pengar till polisen för att skärpa arbetet mot människohandel och barnpornografi. Fru talman! Jag tror att vi i stort inte är oense mellan partierna om betydelsen av kraftfulla insatser när det gäller brott mot barn och behovet av brottsförebyggande åtgärder. Men det finns skiljelinjer, och det är väl däri politiken och ideologin ligger. Ibland hör inte ord och handling ihop för alliansen. Låt mig ge ett exempel, och det gäller synen på föräldraskapet. I det betänkande vi i dag behandlar står skrivet att föräldrar har ett huvudansvar för att förmedla normer och värderingar till sina barn och ungdomar. Hur ofta har jag inte hört detta om familjens betydelse från borgarnas företrädare i denna talarstol? Hur mycket är då dessa ord värda då handlingen säger någonting annat? Den 15 november i år ger regeringen en särskild utredare direktiv om att bland annat lämna förslag som innebär att de brottsutredande myndigheterna ska få befogenhet att med tvång drogtesta barn under 15 år. Under 15 år - en 12-åring! Som en parentes kan sägas att drogtester på barn under 15 år inte är någon ny fråga som vi diskuterar här, utan borgarna har haft den uppe flera gånger. Vi har i utskottet kommit fram till samma slutsats varenda gång, att det finns ett stort motstånd mot detta. Varför? Jo, just av den anledningen att det rör sig om ett tvångsmedel, en kroppsbesiktning, mot barn som befinner sig i förpuberteten och en känslig period av sin utveckling då mycket stor hänsyn måste tas till den personliga integriteten. En viktig upplysning, inte minst till de ungdomar som sitter uppe på läktaren men också till deras föräldrar, är att det i dag inte finns något uttryckligt förbud mot frivilliga drogtester. Om barnet är under 15 år ska man tala med barnet, och man ska ha vårdnadshavarens samtycke. Men det är inte med tvång! Jag vill då fråga er som står i talarstolen: Hur mycket är föräldraskapet värt om jag som förälder efteråt ska få veta att mitt barn har tvångsdrogtestats, att hennes eller hans mobil har buggats? Jag ser fram emot förslaget och att vi återigen kan ha en diskussion om detta. Avslutningsvis: I ett samhälle där klyftorna ökar finns det mycket dålig grogrund för alla barns och ungdomars rätt till en trygg uppväxt. Jag kan inte låta bli att tänka på Astrid Lindgren, denna fantastiska kvinna som har berikat och berikar så många barn och vuxna. Att vi älskar Astrid Lindgren tror jag till stor del beror på vårt behov av Bullerbyn och Bullerbyandan, där barnen och ungdomarna sätts i centrum, där föräldrar och vuxna finns närvarande som ser och hör och bryr sig, där det finns medmänsklighet, glädje och värme och där det finns ord som betyder något, som solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Det är ett samhälle där en brottsförebyggande och en läkande miljö är som bäst.

Fru talman! Kampen mot ungdomsvåldet och ungdomskriminaliteten är mycket högt prioriterad för oss i alliansen. Som jag beskrev tidigare i mitt anförande började vi jobba med dessa frågor under förra mandatperioden. Det har dessvärre visat sig att väldigt många unga människor använder droger. Det är till och med så illa att 1 procent av alla elever i årskurs 6 säger att de har prövat andra droger än alkohol. Det är mycket allvarligt. Jag håller med om och vill poängtera att den viktigaste brottsförebyggande åtgärden är trygga familjer och bra föräldrar. Tyvärr har inte alla ungdomar i vårt land föräldrar som kan och orkar ställa upp på alla sätt och vis. För oss är det viktigt att bryta kriminaliteten tidigt. Då kan det vara viktigt att konstatera om ett barn eller en ung person har debuterat med droger, i syfte att tidigt komma åt, åtgärda och sätta in insatser. Jag måste fråga Kerstin Haglö: Vad är det som gör att Socialdemokraterna definitivt inte kan ställa upp på tidiga åtgärder mot misstänkt drogkriminalitet och nyttjande av droger hos barn? Det finns många exempel på hur man i dag kan ta drogtester som inte är särskilt integritetskränkande. Det kan vara i form av hår-, hud- och salivprov. Många skolor har till och med börjat med detta, vilket jag personligen tycker är helt fel. Men jag menar att de brottsförebyggande myndigheterna, polis och åklagare, vid misstanke om drogförekomst bland unga har en skyldighet att ingripa för att rädda och hjälpa barnet. Varför säger ni nej till det?

Fru talman! Jag ser fram emot förslaget som ni ska lägga först och främst. Vi får se vad det kommer att innehålla och om ni kommer så långt fram utan att man från högre ort säger ifrån att detta är integritetskränkande. Jag vet också mycket väl att det går att ta dessa prover på olika sätt. Jag tycker också att man ska ingripa. Men bara en misstanke om att ett barn missbrukar narkotika bör leda till åtgärder, oavsett om något drogtest föreligger eller ej. Håller inte Hillevi Engström med om det? Finns det inte andra vägar att gå? Vi har Mobilisering mot narkotikas Björn Fries. Hans tjänst säger ni upp. Ni stod i talarstolen tidigare och sade: Vi ska ha andra insatser, vi ska organisera det på annat sätt och det pågår en del. Hur ska det organiseras? Vad är det som pågår? Jo, det som pågår är det som Björn Fries startade upp som narkotikasamordnare. Han åstadkom ett otroligt engagemang ute bland ungdomar inte minst. Ett hundratal grupper med ungdomar i åldrarna 12-24 år utbildade sig till drogförebyggare. De är också en enorm kraft i det drogförebyggande arbetet. Jag vill veta hur ni tänker i andra banor än att tvångstesta barn och ungdomar. Det gäller i synnerhet barnen. För det är barn vi talar om, barn under 15 år.

Fru talman! Det finns många saker som man behöver göra för att hjälpa barn och unga som riskerar att dras in i kriminalitet och drogmissbruk. Personal inom skola och skolhälsovård behöver få mer utbildning för att se tydliga tecken på drogförekomst. Det är ingen tvekan om att det behövs mer kunskap. Regeringen har gett en utredare i uppdrag att se över om det finns skäl och möjlighet att med de ungdomar där det inte finns fungerande föräldrar eller nätverk kunna konstatera om en debut har skett i form av att man nyttjar exempelvis cannabis eller andra droger. Man vill på ett sådant sätt kunna sätta in mycket tidiga och tydliga insatser inom socialtjänsten för att bryta ett pågående drogmissbruk. Det finns över huvud taget inget annat syfte. Bland de andra resurserna och åtgärderna - det finns ett helt batteri som säkert behöver sättas in - ska detta kunna vara en möjlig väg när det inte finns andra vägar. Det kan vara viktigt att veta om det är droger eller något annat. Är det en psykisk störning eller något som finns i hemmet? Har barnet varit utsatt för våld eller övergrepp? Det finns många orsaker till att barn far illa. Jag kan inte se någon förklaring till att Kerstin Haglö så intensivt säger att just detta vill man inte göra som en yttersta utväg för att rädda ett barn eller en ung person som är på väg att dras in i drogmissbruk. Vi måste våga pröva flera vägar. Nu sker en utredning. Vi får se vad den personen kommer fram till om ett år. Men att helt stänga dörren nu ställer jag mig mycket tveksam och negativ till.

Fru talman! Jag håller med dig, Hillevi. Jag tycker också att man behöver pröva nya vägar. Hillevi Engström sade tidigare i dag att poliserna ska utreda i större utsträckning. Ja, det är möjligt att de ska göra det. Men tar man del av Brottsförebyggande rådets senaste rapport om barn som begår brott och som enbart handlar om barn under 15 år finns det kanske en annan väg att gå för Hillevi Engström och hennes partikamrater. Där framgår det klart och tydligt att det görs utredningar i dessa § 31-fall. I sju av tio fall är föräldrarna närvarande, och i tre av tio fall är socialtjänsten närvarande. Om det nu är så kan det väl inte vara så svårt att föra en dialog med den unge och föräldern? Minsta misstanke om att ett barn missbrukar narkotika ska leda till handling från en vuxen. Det ska inte behövas ett kvitto, Hillevi Engström. Får man det kvittot får man kanske inte tilliten från barnet och den unga personen och kan gå vidare. Man måste ha en dialog med ungdomar. Jag är helt övertygad om att det finns andra vägar. Det som också sägs i Brottsförebyggande rådets rapport är att polisen i dag har en skyldighet att upprätta avtal med socialtjänsten för hur man utreder § 31-fallen. Det finns inga sådana avtal någonstans ute på polismyndigheterna skriver Brottsförebyggande rådet. Det kanske är dags för Rikspolisstyrelsen att skärpa riktlinjerna och utveckla dem så att vi kan se ett bättre samarbete mellan socialtjänst och polis.

Fru talman! Mycket har redan sagts i denna debatt, men som sittande min första mandatperiod i riksdagen blev jag mycket förvånad när jag inledningsvis hörde en riksdagsledamot i princip plädera för ministerstyre. Det trodde jag inte att jag skulle få uppleva i Sveriges riksdag. Jag blev också lite förvånad att Karl Gustav Abramsson tog upp frågan om centraliserad polis. Han fick inget svar på den frågan. Vad vi har sagt från alliansens sida är att det för närvarande inte finns några skäl att göra omorganisationer av polisen eftersom det man behöver just nu är arbetsro. Men Karl Gustav Abramssons yttrande är intressant med tanke på att Thomas Bodström för inte så himla länge sedan sade i en intervju att han förutom sitt FBI ville ha en decentraliserad polis där beslutsfattandet låg så långt ut som möjligt. Därför är det lite svårt att som stående från alliansens sida veta vilket ben Socialdemokraterna egentligen står på. Låt mig gå över till vad jag hade som fundering i morse när jag gick till kammaren. Jag funderade på alla tiotusentals barn och ungdomar som tänkte på hur deras dag skulle bli. Jag tänkte på den speciella gruppen barn som funderade på om pappa skulle slå mamma i dag. De undrar vad de kan göra för att pappa inte ska slå mamma. Det finns ett dåligt samvete för det utbredda kvinnovåld som vi vet finns i vårt land, och regeringen har lagt fram en handlingsplan. I det här sammanhanget vill jag informera om att precis i dagarna har en kvinnofridslinje öppnats. Det är en nationell kvinnofridslinje dit kvinnor som är utsatta för våld kan ringa vilka tider som helst på dygnet. Det är kostnadsfritt att ringa, och man får vara anonym när man ringer dit. Det är ett enkelt telefonnummer: 020-50 50 50. Då kommer man till Kvinnofridslinjen, och där kan man få stöd, hjälp och information. Det är en av de åtgärder som regeringen har vidtagit för att stötta utsatta kvinnor. Det är en av punkterna i programmet, som är en systematisering av alla de insatser som hittills har gjorts och som också planeras. Vi kan också konstatera att Åklagarmyndigheten har lagt mycket kraft och uppmärksamhet på sexualbrott och våld mot kvinnor. Det har skett med hjälp av massiva utbildningsinsatser, utvecklingsstöd, utbildning, handböcker med mera. Det är ett arbete som kommer att fortsätta. Tidigare i debatten har nämnts att det snart kommer en förverkandelag. Det är den förverkandelag som Ekobrottsmyndigheten har efterlyst i många år. När den så småningom antas i riksdagen kommer den att göra det mindre lönsamt att ägna sig åt ekobrott och därmed mindre lönsamt att ägna sig åt stora delar av den organiserade brottsligheten som finns i dag. Det är bara sorgligt att förslaget har legat i byrålådan sedan 1999. Nu har departementspromemorian kommit, och nu kommer snart lagen. Fru talman! Jag vill avsluta med att hoppas att vi så småningom kommer till den situationen att det inte längre kommer att finnas tiotusentals barn som är oroliga på morgnarna om hur dagen kommer att utveckla sig, om pappa kommer att slå mamma eller inte. Barn också i andra situationer i Sverige ska känna sig betydligt mer trygga än vad de gör i dag. I detta anförande instämde Krister Hammarbergh och Anders Hansson (båda m).

Fru talman! För ett år sedan gav den socialdemokratiska regeringen ett uppdrag till Rikspolisstyrelsen att se till att lokala poliser knöts till skolorna, så kallade kontaktpoliser. De skulle arbeta brottsförebyggande. Jag stannar fortfarande upp vid frågor om brottsförebyggande när det gäller barn och ungdomar. Exempelvis skulle de åka ut och informera på skolorna inför valborg, som görs i dag på många ställen, men de skulle också delta i andra aktiviteter på skolorna. Det som var grunden i detta var att barn och ungdomar skulle känna förtroende och få en relation till dessa poliser. De skulle känna att de kunde anmäla brott till eller tala med polisen om de upptäckte något. Det skulle vara enkelt. På anslagstavlan skulle det finnas ett mobilnummer till den lokala polisen och på skolans hemsida. Det handlade just om relationen mellan polisen, skolan, barnen och ungdomarna, att känna trygghet och att lita på polisen. Men det ser fortfarande olika ut i fråga om kontaktpoliser. Den borgerliga regeringen har inte tagit några initiativ i frågan. Det händer inte mycket. Tycker inte Inge Garstedt att det är en bra idé? Är du beredd att kämpa för att varje skola ska få kontaktpoliser?

Fru talman! Det är en viktig fråga som Kerstin Haglö tar upp. Jag kan konstatera att den borgerliga regeringen har sagt att vi fram till 2010 ska ha 20 000 poliser i landet. Det är betydligt fler poliser än i dag. Det kommer att innebära att poliser blir betydligt mer synliga överallt i samhället. Hur sedan polisen i detalj ska organisera sitt arbete har jag svårt att förstå att man ska bestämma på riksdags- eller regeringsnivå. Det måste vara en fråga för de lokala polisorganisationerna. Jag delar Kerstin Haglös uppfattning att på de ställen man har bestämt sig för en sådan organisation, och det finns skolpoliser eller lokala poliser som är kända på skolorna, är det naturligtvis bra. Jag tror att man kanske kommer dithän att flera polismyndigheter upptäcker att det är ett alldeles utomordentligt sätt att jobba på. Det finns mycket benchmarking att lära av varandra inom polisen. Jag tror att man kommer att fortsätta den vägen. Däremot är jag total motståndare till att regeringen ska bestämma exakt hur den lokala polisen ska organisera sig.

Fru talman! Jag blir något förvånad över Inge Garstedts svar på min fråga. Att ta politiskt ansvar för brottsförebyggande frågor som gäller våra barn och ungdomar innebär att man måste våga prioritera. Då måste man också, som den socialdemokratiska regeringen gjorde, ge ett uppdrag till Rikspolisstyrelsen att se till att lokal polis knyts till varje skola. Ni har inte ens följt upp frågan. Ni har inte sett hur det ser ut där det fungerar. Det är oerhört positivt för barnen och ungdomarna på de skolorna. Där finns ett bra samarbete mellan föräldrar, skola, polis och det sociala. Det kan inte finnas ett bättre brottsförebyggande arbete där man möter vuxna i samtal, i dialog. Jag beklagar att Inge Garstedt inte vill vara med som politiker och prioritera de brottsförebyggande frågorna.

Fru talman! Jag tycker att det är något magstarkt att säga att vi inte prioriterar det brottsförebyggande arbetet. Hela debatten i kammaren i dag vittnar om att vi satsar på brottsförebyggande arbete och fler poliser. Det som inte har nämnts är också en fungerande skola. Sedan var det frågan om att våga prioritera. Vem var det som lade ned polisutbildningen i Sverige? Vem var det som åstadkom att det blev så få poliser i Sverige att man fick omorganisera sig så att polisresurserna som tidigare fanns på skolorna drogs in? Inte var det alliansen. Jag förstår inte det Socialdemokraterna alltid vill göra. De vill gå ned i minsta detalj och organisera i stället för att lämna till den myndighet som har ansvaret att uppnå de mål som riksdag och regering sätter. Om vi i detalj reglerar hur resurserna ska användas, hur personalen i detalj ska användas, kan vi inte heller utkräva ansvar av dem som har uppdraget, nämligen att utföra de mål och riktlinjer som riksdag och regering lägger fram.

Fru talman! Jag vill gärna ta upp frågan om ministerstyre. Jag tyckte att Thomas Bodström gav en rejäl förklaring. Ministerstyre är när man lägger sig i enskilda ärenden i fråga om myndighetsutövning. Annars styr ju faktiskt regeringen och ministrarna sina myndigheter genom bland annat regleringsbrev. De kan vara ganska tydliga och ganska utförliga, både när det gäller vad man ska göra och hur man ska återrapportera det man har gjort. Inge Garstedt, sade jag verkligen att jag önskade en centraliserad polis, alltså enmyndighetsmodellen? Jag ställde frågan hur justitieministern ser på den frågan, och det är lika bra att ställa den frågan till alliansen också. Förordar man en modell med en myndighet? Jag vet att det är flera rikspolischefer som har försökt ta upp den diskussionen. Vi avvisade den tidigare, och frågan är alltså inte aktuell under den här perioden, men det kan ju vara roligt att höra om det finns någon idé om att man skulle kunna göra ett bättre polisarbete om man centraliserade polisen och gjorde en myndighet av den? Centralt ska man inte fatta beslut om hur man lokalt ska agera i polisverksamheten. Jag tycker också att det är viktigt att polisen kan styras lokalt eller regionalt, därför att det är en väldigt speciell myndighet. Det är den enda myndigheten som har våldsmonopol, och där måste medborgarna ha rejäl insyn. På något sätt måste man alltså, oavsett hur man löser myndighetsfrågan, skaffa sig rejäl insyn. Sedan vill jag lägga mig i den debatt som var tidigare mellan Inge Garstedt och Kerstin Haglö. Att lägga ned polisutbildningen var vi överens med borgarna om att göra. Det var ju, som ni vet, kris i ekonomin, och en åtgärd var att göra det. I dag kan vi säga att det var ett misstag att göra så, men vi var överens.

Fru talman! För att börja med frågan om central myndighet eller inte beklagar jag om jag misstolkade Karl Gustav Abramsson. Jag trodde att det i hans fråga till justitieministern låg också att han var positiv till en enmyndighet, men så var tydligen inte fallet. Från alliansens sida har vi sagt att det inte är aktuellt med några stora omorganisationer av polisen, utan det som är viktigt är att man har arbetsro. För att sedan återgå till det här med ministerstyre, som jag tycker är en väsentlig fråga, är jag väldigt väl medveten om att man styr genom regleringsbrev, men det var ju inte så diskussionen utvecklade sig, utan det var ju andra åtgärder som man ville ha. Det talades inte om regleringsbrev eller uppföljning i den situationen.

Fru talman! Jag tror att vi har klarat ut frågorna om hur man ska styra polisen eller hur regeringen styr sina myndigheter. Det är ganska klart, även om jag ibland, när jag ser resultatet av det vi fattar beslut om i Sveriges riksdag skulle kunna önska att vi hade mer av ministerstyre. Det skulle förmodligen vara effektivt, mer effektivt ibland än att ha de enormt självständiga myndigheter som vi har i Sverige. Det är ju bara att titta på hur man har organiserat det i andra länder. Det finns både för- och nackdelar med detta, men nu har vi den ordning vi har, och den ska vi naturligtvis respektera. Jag tänkte inte säga mer, förutom att jag som siste talare och företrädare för oppositionen får önska talmannen god jul och gott nytt år liksom kansliets och kammarkansliets personal samt mina kolleger i justitieutskottet också. Hoppas ni får en trevlig, avkopplande och skön jul- och nyårshelg!

Fru talman! Vad gäller ministerstyre var det intressant att höra att Karl Gustav Abramsson som företrädare för Socialdemokraterna vill ha mer ministerstyre, alltså mindre betydelse för parlamentet, riksdagen.