Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Herr talman! Det är tråkigt för Beatrice Ask själv att hon inte är här. Det är nämligen hon som bäst av alla kan svara på varför svenskt rättsväsen har hamnat i sitt största underskott i historien. Det är synd. Det känns heller inte kul att kritisera någon som inte är här. Antingen har hon extremt goda skäl eller också anser hon inte att det här är tillräckligt prioriterat. Vi vet inte vilket. Det är hennes val. Vi kan bara konstatera att det är ett faktum att i budgetdebatten är inte Beatrice Ask med. Herr talman! Det är tredje budgeten som läggs fram. Vi kan konstatera att livet i opposition är lite lättare. Man slipper text-tv-eländet och att se på morgonen vad som ska gå åt skogen under dagen. Ändå är det naturligtvis något som man inte ska eftersträva. Det är lite avbytarbänk över det. Det går inte att komma ifrån. På vårt område är det ändå lite speciellt. Jag kan konstatera när vi nu går in på vårt tredje år att det fortfarande är våra lagförslag som genomförs på det sätt som sades innan. Vi tar tacksamt emot den ena propositionen efter den andra. Det är också så man bemöts i rättsväsendet. Det har jag Beatrice Ask att tacka för. Det tomrum som skapas kan man utan större problem fylla ut. Om vi nu skulle vinna valet - om säger jag - 2010 kommer det att kännas nästan som om det har varit en lång period. Allt vore alltså ganska enkelt om det inte vore för en enda sak, nämligen ekonomin. Det är huvudproblemet. Visst har vi en del åsiktsskillnader, men när man tittar på de propositioner som läggs fram är det mycket som handlar om rambeslut och så vidare från den socialdemokratiska regeringen. Det är bra. Vart är ekonomin på väg? Vi har alltså det största underskottet någonsin. Det övertogs en budget i balans 2006. Vi kan tala om miljoner och miljarder, hundratals hit och tiotals dit. Vi kan säga att vi satsade 5 miljarder. Ni kan säga att ni har satsat mer. Sedan kan man räkna på olika sätt. Det kan vi ägna oss åt. Men vi har ett gigantiskt problem tillsammans. Om - jag säger om igen - vi skulle vinna ärver vi detta. Det är så djupt oroväckande. Jag träffar varje vecka representanter från rättsväsendet. De är djupt oroliga. Man kan numera inte komma till en rättegång utan att det pratas ekonomi. Man talar om varför poliser ska vara arrestvakter, varför civilanställda ska bli färre och om det klassiska att poliser ska sköta utredningar med pekfingervalsen. Detta blev resultatet. För att inte fastna i för mycket sifferexercis om miljoner och miljarder handlar det alltså om det största underskottet. Vi talar alltså om ett par tre miljarder den närmaste tiden. Jag kan konstatera att varje morgon som Beatrice Ask vaknar har budgetunderskottet ökat med ett par miljoner. Det har det gjort varje morgon under den här mandatperioden. Det är ett faktum. Jag har varit ombud i de mest hopplösa fall. Det är inte alltid lätt. Jag har full respekt för mina borgerliga kolleger och kamrater. Jag tycker att ni gör ett bra arbete. Ni har drivit på rättsfrågorna bra. Man kan inte heller säga att ni lyckats dåligt när det handlar om pengar. Ni har fått loss en hel del. Ändå ser det så fruktansvärt eländigt ut vid polisen, i Kriminalvården, inom åklagarväsendet och inom domstolsväsendet. Hur kan det komma sig att vi hamnat i den situationen? Ja, polis och åklagare vet, framför allt polisen vet. Det började redan i början genom att man från regeringens och Beatrice Asks sida inte tog tag i situationen. Jag om någon vet att om man inte har full kontroll varje dag - jag gjorde själv misstaget i början när det gällde Kriminalvården - är det som att öppna en kran. Så fungerar det. Jag kan förklara varför det är så, framför allt när det gäller polismyndigheterna. Vi har 21 myndigheter. De har en konkurrens mellan sig, och de konkurrerar också med RPS. De spänningar vi har i Sverige är ganska ringa jämfört med många andra länder där man har konkurrerande polisorganisationer. De spänningar som dock finns mellan myndigheterna, där man ständigt talar om att just den myndigheten måste ha mer - vi på Gotland måste ha mer för vi har turistsäsong, vi i Norrland måste ha mer för vi har så långa avstånd, vi i Stockholm måste ha mer för vi är trots allt huvudstad, vi i Göteborg måste ha mer på grund av organiserad brottslighet och så vidare - gör att man varje dag måste ägna sig åt detta. Det är just det som är grundfelet. Det går inte att göra som Beatrice Ask och ställa sig vid sidan och säga: Nu får polisen ordna upp det här. Jag är djupt bekymrad. Vi är också djupt bekymrade, men det är som om hon inte har förstått att det är just hon som ska göra det, att det är hon som ska se till att vi inte hamnar i den här situationen. Jag varnade Beatrice Ask i början av hösten förra året för att det nu är kaos, att det nu är kris. Det som hände var nämligen att dessa spänningar hade börjat få sådana former och revirstriderna börjat bli så starka att man missade det kanske allra viktigaste, att bekämpa brott. Nej, sade Beatrice Ask, det är ingen fara. Det är bara dumheter från Thomas Bodströms sida. Det här är inget att bry sig om. Det är inte alls någon kris. Det är ingen fara. Sedan ringde länspolismästare och andra till mig, även facket, och sade: Nu måste du göra någonting. Jag sade att jag tyvärr inte kunde det eftersom jag nu var i opposition. De fortsatte: Men gör någonting! Du kan väl i alla fall tala med dem på Justitiedepartementet. Det kommer att gå åt skogen. Nej, sade Beatrice Ask. Två dagar efter att hon senaste gången sade att det inte är någon kris avgick Stefan Strömberg. Då avgick rikspolischefen. Det hade då gått så långt att den kris som inte var någon kris ledde till att rikspolischefen avgick. Vad hände sedan? Jo, det blev ett sju månaders vakuum med Bengt Svensson - en utmärkt person från Örebro som jag känner väl; vi har rest mycket tillsammans. Det är en utmärkt, mycket bra person. Han blev tillförordnad, men alla visste att det inte var säkert, också han själv, och polisorganisationen lamslogs. Det som hände var att länen flyttade fram sina positioner på bekostnad av andra. Det blev som med fågelungarna i boet: Låt oss ta! Låt oss ta! Vi behöver inte ta ansvar! Så gick tiden, och den svåra situation som vi nu ser skapades. Men inte nog med det. Precis samma sak hände inom åklagarväsendet. Då tog jag upp den frågan också. Man kan tycka att jag står här och är självgod, för hur ska jag kunna veta det och varför ska jag repetera historien. Det var inget konstigt med att jag visste det. Det pratade alla inom rättsväsendet om. Alla pratade om åklagarkrisen redan vid den här tiden förra året. Man sade: Det går inte. Vad hände? Jo, det som hände var att krisen blev ett faktum. Rättegångar ställdes in av ekonomiska skäl. Vittnen fick gå hem. Brottsoffer fick gå hem. Misstänkta personer fick vänta på rättegång - allt detta för en kris på 50 miljoner. Det försökte vi också påpeka. Vi sade: Gör någonting i tid så slipper vi det problemet, och framför allt slipper andra ta konsekvenserna. Nejdå, det var ingen fara, ingen fara. Och krisen blev ett faktum. Den pågick ända tills Fredrik Reinfeldt gick ut och sade att det kommer mer pengar i höst, dock utan att på något sätt precisera till vad. Så gick den sommaren och man fick lite tillskott till åklagarväsendet som nu är ganska hyggligt, och i stället är det alltså polisorganisationen som hamnat i den situationen. För en vecka sedan var det länspolismästarmöte. Jag har fått ganska bra information om vad som hände. De är ursinniga, speciellt i de län som trots allt skött sig ganska bra, som hållit budgeten. De säger, vilket kanske kan vara en lite barnslig reaktion men dock fullt mänsklig: Varför ska vi göra det? Varför ska vi ta alla dessa besparingar och kritiken från medborgarna när andra inte gör det? Man förväntade sig att det skulle komma ett besked från Beatrice Ask om att det kommer mer pengar, men det kom ingenting. Därför var minerna minst sagt sura efter förra veckans länspolismästarmöte. Vad ser vi framför oss nu? Ja, vi ser, om det fortsätter så här illa, ett fullständigt fritt fall. Då kommer ni förstås att säga - och det är er roll, det har jag full förståelse för - att det inte alls är så farligt och att det var värre under socialdemokratiskt styre. Men kom ihåg vem som sade detta i december 2008, när krisen i polisorganisationen 2009 blir ett faktum. Den kommer mycket, mycket snart. Det är er roll, precis som det är advokatens roll, och det är inte ni som ska lastas. Vad är det som har hänt? Jo, de uteblivna reformerna och den uteblivna myndighetsstyrningen är felet, inte bristen på pengar. Vi har visserligen tillskjutit lite mer pengar, men det är ganska begränsat. Det skulle inte på något sätt täcka underskottet. Det handlar om den uteblivna myndighetsstyrningen och de uteblivna reformerna. Moderaterna vill till exempel bara ha en myndighet. I dag kunde vi i Dagens Nyheter läsa att det skulle vara väldigt bra. Moderaterna säger det. När man pratar med tjänstemännen på Justitiedepartementet och frågar varför de inte genomför det, för vi hade tänkt göra det - vi gjorde det på åklagar- och domstolssidan och hade tänkt gå vidare. Moderaterna och Beatrice Ask har sagt det i opposition. Då säger tjänstemännen: Nej, vi har fått order att inget får skymma de 20 000 poliserna. Det har den politiska ledningen sagt. Ingenting får skymma de 20 000 poliserna säger man alltså till tjänstemannaorganisationen i Justitiedepartementet. Vi tycker också att det är jättebra att det ska bli 20 000 poliser, men det är fullständigt värdelöst om det inte är finansierat, om det liksom ska vända efter 20 000 poliser. Det är en poäng bara om det är finansierat. Det är först då det är värt någonting. Annars kan man säga att vi ska ha 25 000, 30 000, 40 000. Också jag vet att man lätt fastnar i symboler. Jag var ganska trött på våra 4 000 poliser. Vi gick från 16 000 till 18 000 och fick kritik för att vi ägnade oss åt för mycket symbolpolitik. Visst kunde det vara tjatigt att tala om det, och visst kunde man fastna. Och visst kunde också vår partiledning säga det. Nu kan man dock se det ännu tydligare, för vi hade i alla fall finansiering för det, men det har man alltså inte nu. Det som nu hänt är att man hellre fastnar i symbolpolitiken. Och jag kan lova er, jag kan försäkra er, att varje gång ni säger 20 000 poliser och tror att det är slagkraftigt retar ni gallfeber på framför allt åklagare och domare. De är så trötta på det eftersom det drabbar deras verksamhet. Varje gång det sägs är det som ett slag i ansiktet på dem att symbolpolitiken blivit viktigare än deras verksamhet. Fortsätt gärna med det om ni vill reta upp åklagare och domare i fortsättningen, men om ni vill känna ansvar för rättsväsendet se då till att genomföra de reformer som behövs för detta är inte någon bra situation, inte för oss i opposition, inte för oss som jobbar inom rättsväsendet. Det är en fullständig katastrof. Vi går 2009 mot det största underskottet i Sveriges historia. Det, mina vänner, borde vi gemensamt ta krafttag mot. Genomför de saker, Moderaterna, som vi faktiskt är överens om! Jag tror att det kanske även gäller övriga borgerliga partier. Då kommer vi att kunna nå en situation där vi är överens om mycket. Jag tror att ni kan bidra med mycket genom er konstruktivitet och ert kunnande. Det är vad som behövs nu när regeringen och Beatrice Ask står så stilla att passiviteten övergått i fullständig handlingsförlamning.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag givetvis står bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 1 och reservation 9. Vänsterpartiet menar att Sverige behöver en rejäl förändring av politiken för att få fler jobb, ökad rättvisa, förstärkt välfärd och kloka investeringar för framtiden. Vi presenterar i vår budgetmotion en helt annan inriktning för den ekonomiska politiken än vad den sittande regeringen fattat beslut om. Vi står i dag mitt uppe i en finanskris, och vi har gått in i en lågkonjunktur. Varslen står som spön i backen och man förväntar sig en arbetslöshet på minst 9 procent. Läget är allvarligt, och vi vet inte hur det kommer att sluta. Herr talman! Ett fungerande rättsväsen är grundläggande i en demokrati. Människor ska uppleva att de blir rättvist behandlade och sjyst bemötta oavsett ursprung, kön, sexuell läggning eller tjockleken på deras plånbok. Det är också viktigt att rättsväsendets myndigheter bedriver ett så effektivt arbete som möjligt för att få ut så mycket som möjligt av skattebetalarnas pengar. I svåra tider, som vi har nu i dag, betyder det kanske ännu mer att ha ett väl fungerande rättsväsen. Herr talman! Jag kommer nu in på polisorganisationen. Vänsterpartiet har inte delat regeringens uppfattning att ett visst antal poliser är ett överordnat mål. I och med att stora kullar av poliselever nu är under utbildning anser vi dock att det vore olyckligt att inte anställa dessa. Vi konstaterar samtidigt att polisen har haft ett högt anslagssparande i ett flertal år samtidigt som polismyndigheter nu runt om i landet har gått med underskott och fler poliser inte syns till exempelvis på landsbygd. Just när det gäller landsbygden säger vi i reservation 9 att vi vill ha en utredning som bör tillsättas för att garantera landsbygden en bra polisförsörjning. Vänsterpartiet har under de fyra senaste budgetdebatterna krävt att en utredning, eller en översyn om ni så vill, om polisorganisationens effektivitet i förhållande till resurser. Detta är absolut nödvändigt. Vi har som sagt krävt det väldigt länge. Det är svårt att få fram underlag för att få en tydlig bild av verksamheten och ekonomin. Det behövs en genomlysning av hur polisen använder sina resurser. Detta konstaterar också regeringen själv. Den har givit Ekonomistyrningsverket att utvärdera RPS styrning och kontroll och göra uppföljning av polismyndigheterna för att se om de är tydliga och effektiva. För oss i riksdagen som har att ge resurser till polisen är det självklart mycket viktigt att vi kan följa upp anslagen och hur de används. Om det finns en stor avvikelse från den budget som ligger behöver man kunna följa upp det för att få veta varför. Det är ett minimikrav. Vi kan från Vänsterpartiets sida konstatera att regeringen har sänkt sin ambitionsnivå. Det talade också föregående talare Thomas Bodström om. Jag ställer mig frågan: Är det så klokt att vidhålla en bestämd siffra för antalet poliser innan man har koll på resurser och verksamhet? Det surras en hel del ute om att polisen nu ska göra sig av med civilanställd personal, att till exempel upphandlingen av arrestvakter kommer att stoppas och att poliserna själva ska sköta detta. Det är klart att man ställer sig frågan: Hur ska ni klara av göra som ni har sagt så att polisen ska bli mer synlig? Är det så att ert mål om 20 000 poliser kanske inte är så smart om de ska ersätta andra civilanställda, till exempel arrestvakter? Statsministern och finansministern var för exakt ett år sedan ute och sade att det nu är nog satsat på rättsväsendet. Är det vad vi ser i dag? Ambitionsnivån var högre. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet hänvisar till det vi tidigare sagt om polisbudgeten, behovet av en utredning och att polisen haft ett högt anslagssparande. Därför föreslår vi också en minskning med 250 miljoner. Samtidigt är vi beredda att diskutera polisens anslag fortsättningsvis. Men det förutsätter också en bättre styrning och redovisning. Det har man anledning att ta åt sig i majoriteten. Det gäller att se till att det kommer till stånd. Av polisens anslag anser vi att 5 miljoner kronor ska användas för att inrätta en nationell haverikommission om mord på kvinnor som utförs av närstående män. Vänsterpartiet vill även öronmärka 7 miljoner kronor i polisens budget för att förstärka arbetet mot miljöbrott. Vidare anser vi att det behövs en särskild utredningsmyndighet. Poliser och åklagare ska inte utreda sig själva. Detta skapar en misstänksamhet bland allmänheten att vissa utredningar i vissa fall inte går rätt till. Därför föreslår vi en fristående myndighet som ska finansieras med 60 miljoner från polisens anslag. När det gäller Säpo har det varit mycket fokusering på terrorbekämpning. Anslagen har också ökat kraftigt under flera år. Här är behoven tydligen helt oändliga. Vi säger nej till just denna ökning på 100 miljoner som regeringen föreslår, men vi följde med på de föregående. Vi vill återigen passa på att anmärka på att riksdagen inte har tillräcklig insyn i säkerhetspolisens användning av anslaget. Ekobrottsmyndigheten har på senare år haft behov av ökade resurser. Vänsterpartiet har återkommit till just detta flera gånger. Nu höjer man anslaget något, och det är väl bra. Vi ser dock ett behov av ytterligare höjningar med tanke på den roll som myndigheten har fått i bekämpandet av den organiserade brottsligheten samt ett växande behov av resurser för att arbeta mot oseriösa företag och den svarta sektorn. Vi föreslår därför en höjning av anslaget med 5 miljoner. Som jag nämnde tidigare är en av rättsväsendets absolut viktigaste roller att förebygga brott. Varje person som utsätts för brott är en för mycket. Vi satsar därför pengar på att få en bättre kunskap om hur brott ska förebyggas. Vi anslår mer pengar till Brå eftersom forskning spelar en stor roll för hur rättsväsendets arbete utvecklas. Därmed höjer vi anslaget med 3 miljoner. Även när det gäller Kriminalvården handlar det i stor utsträckning om att förebygga brott. En väl fungerande kriminalvård är självklart en förutsättning för att minska brottslighet och återfall. När det gäller kriminalvård tillgodoser regeringen endast till viss del Kriminalvårdens behov med 100 miljoner i ramhöjning. Återigen kommer det att flaggas upp i budgeten för mer satsningar på rättsväsendet. Med det uttalande statsministern och finansministern har gjort är vi i Vänsterparitet inte alls så säkra på detta. Men det kanske majoritetens företrädare kan svara på. Vi anser att Kriminalvårdens behov av resurser i framtiden kommer att vara omfattande med allt som aviserats. När det till exempel gäller arbetslinjen tog man till sig i teorin att det var minst lika viktigt att arbetslinjen även gällde dem som var frihetsberövade. Det finns två verksamheter, Krami och yrkesutbildningar, som är väldigt värdefulla. De har ett enormt bra utfall. Man skriver en del om detta i rättsväsendets budget, och rättsväsendet har en del av ansvaret för Kramiverksamheten. Men tyvärr hittar jag ingenting om detta när det gäller budgetområdet arbetsmarknad, fastän jag har haft en interpellationsdebatt om det med arbetsmarknadsministern. Man kan ställa sig frågan hur det fungerar att jobba över departementsgränserna. Det fungerar tydligen inte. Det frågar sig också ett femtiotal Kramiarbetare som jag träffade i Umeå denna höst. Ni skulle samarbeta mellan departementen. Nu är besvikelsen stor för dessa eldsjälar som gör ett bra jobb med att hjälpa dem som har suttit inne till en bättre framtid. Vi i Vänsterpartiet anser att det är en av Kriminalvårdens uppgifter att människor inte ska återfalla i brott. Det är Kriminalvårdens uppgift. Jag vill också tillägga att det definitivt inte är gratis med kriminalvård. Det är bra med ett förebyggande arbete tills människor ska friges. Behovet i Kriminalvården är stort och nya resurser behövs därför. Vänsterpartiet föreslår att den villkorliga halvtidsfrigivningen återinförs för att frigöra resurser till vård, utbildning och sysselsättning. Denna satsning skulle frigöra 1,3 miljarder om den genomfördes. Det behövs också någon, tycker vi i Vänsterpartiet, som arbetar för upprätthållande av mänskliga rättigheter för interner. Därför anslår vi 5 miljoner till en fångombudsman. Detta har man testat och har i Storbritannien. Det har varit positivt både för interner och för anstaltsledningarna. Verksamheten har börjat fungera bättre. Herr talman! Jag vill nämna reservation 1, som handlar om prioritering av arbetet med våldtäktsbrott. Det handlar om att uppklaringsprocenten är låg. Vi vill därför att man utreder ökningen av antalet våldtäkter utomhus och varför uppklaringsprocenten är så låg. Vi tycker att det är angeläget. I dag kom Brå med en rapport när det gäller misshandel av kvinnor. Den presenterades delvis i Aftonbladet. Brå tycker att man kan göra mer från polisens sida. Jag vill också nämna utbildningen. Reservation 17 handlar om utbildning angående bemötande när det gäller sexualbrott. Det är väldigt viktigt att alla inom rättsväsendet bemöter brottsdrabbade, inte bara sexualbrottslingar, på ett bra sätt. Det anser jag kan vara avgörande i många fall för att få en mycket bättre rättsprocess.

Herr talman! Jag vill bara yrka bifall till reservationerna 2 och 15.

Herr talman! Även om jag hade sett fram emot den debatten förstod jag att det var något åt det hållet. När vi debatterar detta betänkande, utgiftsområde 4, Rättsväsendet, har vi ett stort antal reservationer tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Jag kommer att uppehålla mig vid ett ämne, men jag yrkar också bifall till två av reservationerna, nämligen reservation nr 5 och reservation nr 18. Själva huvudämnet för mitt anförande handlar om på vilket sätt vi hanterar människor som utsätts för brott. Det är nämligen så att den största kränkningen av en individ är när någon begår brott mot denne eller dennes egendom. Problemet här är att vi enligt lagens mening kan skilja mellan olika typer av brott och att vi som lagstiftare har ett speciellt ansvar när typen av brott är särskilt allvarlig. Vi har sedan tidigare i denna kammare debatterat, diskuterat och kommit fram till att en särskild typ av brott bör prioriteras när det gäller hur man ska hantera dem och hur man ska föra statistik över dem. Det gäller hatbrotten. Det finns några andra typer av brott också, men anledningen till att jag tar upp just hatbrotten är att det har skett en förändring i den nuvarande majoritetens syn, åtminstone i de texter vi har sett och de uttalanden vi har hört under året. Ett hatbrott kan vara allt från ett mord till kränkande klotter på någons husvägg. Vad som avgör om det är ett hatbrott eller inte är motivet till brottet. För att en brottsanmälan ska bedömas som ett hatbrott krävs att gärningspersonen tillhör en definierad majoritetsgrupp och den utsatta en definierad minoritetsgrupp - väldigt akademiskt och torrt möjligtvis. Herr talman! Om vi tittar på vilka brott som innefattas i det som kallas för hatbrott ser vi att de bör vara motiverade av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis hudfärg, nationalitet, etnisk härkomst, religiös tro eller sexuell läggning. Då blir det lite tydligare. Varför tar jag då upp hatbrotten särskilt? Är det så att det har hänt någonting inom området hatbrott? Är det så att de ökar, är de konstanta eller är det så, som jag tidigare inledde med, att majoriteten och den nuvarande regeringen har börjat ändra inställning i frågan? Trenden är att antalet anmälda hatbrott har ökat, inte bara de senaste två åren utan de senaste tio åren. Denna ökning kan naturligtvis förklaras av flera faktorer. Man brukar ibland säga att om man ökar antalet utandningsprov på vägarna kommer det att se ut som om svenska folket super och kör i allt högre grad. Men det brukar bestå i just antal ökade kontroller. I det här fallet ser vi att vissa polismyndigheter ute i landet aktivt har arbetat med att identifiera och utreda fler hatbrott. Det goda exemplet har varit Stockholms län, där vi har haft en hatbrottsjour. Men myndigheten har också arbetat med att höja anmälningsbenägenheten. De gånger en person ska anmäla ett brott har man alltså varit noggrannare med att fråga om det faktiskt kan röra sig om ett hatbrott, på vilket sätt personen blev utsatt, vad som sades av den som utförde brottet och så vidare. Vid Stockholms polismyndighet har man arbetat aktivt med att skapa en dialog med en del grupper som är särskilt utsatta. Det gäller grupper som exempelvis afrosvenskar, muslimer och romer. Att synliggöra hatbrott mot grupper är en förutsättning för det brottsförebyggande arbetet. Det handlar om att öka medvetenheten om vad det är för typ av utsatthet som man själv befinner sig i. Dessa insatser har sannolikt bidragit till att hatbrottsanmälningarna har ökat. Men vi kan inte bara säga att det är på grund av att vi har blivit duktigare på att jobba med de här frågorna som antalet anmälningar är fler än tidigare. Även i län, områden i Sverige, där det inte har bedrivits ett lika omfattande arbete mot hatbrott har en ökning av anmälda hatbrott skett. Detta gör att det finns anledning att anta att en faktisk ökning har ägt rum. Vad kan då majoriteten göra? Vad är regeringens uppdrag? Jag kan i ett ärende bara ta upp att man skulle kunna göra som man gjorde tidigare. I regleringsbrev för 2007 till Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten uppdrogs att man skulle säkerställa att hatbrottsmotiven identifierades och utreddes så tidigt som möjligt. Då beslutade Rikspolisstyrelsen om ett antal åtgärder. Exempelvis skulle personal vid polisens kontaktcenter utbildas i problemen kring hatbrott och motivbild i samband med anmälningsupptagning. Döm om vår förvåning när den typen av uppdrag inför det här året plötsligt inte längre fanns. Svaren vi fick var diffusa. Sedan har det rättats till, men jag tycker faktiskt att det är helt onödigt att resa sådana här frågetecken kring ett av de mest problematiska områdena. Vi håller på att med rasande fart gå rakt in i en lågkonjunktur, och vi vet att olika typer av människor som har vissa dunkla motiv för sitt handlande när det gäller synen på det som inte är normen i vårt samhälle antingen frodas eller åtminstone kan bre ut sig och dela med sig av den inskränkthet, som det tyvärr oftast är, som ibland leder till hat. Varför är det särskilt viktigt just nu? Jo, tydligheten från regeringshåll, tydligheten från dem som har makten i dag är oerhört viktig. När vi i en högkonjunktur eller som de senaste åtta åren har haft ett helt annat samhällsklimat kan det ibland vara så att ett sådant här misstag förlåts, att vissa inte riktigt tycker att det är någonting att orda om. Man ser mellan fingrarna. Men när vårt samhällsklimat hårdnar och vi går in i en lågkonjunktur är det extra viktigt att både de som är mest utsatta får signalerna och att de som utsätter dessa utsatta grupper får tydliga signaler om att det inte är acceptabelt. Låt oss titta på vad regeringens företrädare på det här området, justitieminister Beatrice Ask - tyvärr är hon inte här - har sagt i den här frågan. Hon har sagt att hatbrotten är prioriterade både av regeringen och inom polisorganisationen, men i årets - det år som nu passerar - regleringsbrev tog man inte upp detta. Det berodde på att det ska utredas och identifieras och på att uppdraget ska redovisas. Staten får inte göra den här typen av misstag. Det gäller att vara tydlig med vad vi anser vara problem. Vi har utredningsmyndigheter. Vi har till exempel Brottsförebyggande rådet som vartannat år ger ut olika skrifter om hatbrott. De har kommit ut med jämna mellanrum. Det är en sammanställning som är en dyster läsning. Tills för bara några år sedan, då vår utskottsordförande var minister, hade vi faktiskt inte ens detta med som ett av ikryssningsalternativen i brottsanmälan. Men under den socialdemokratiska regeringen infördes detta med nödvändigt stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och plötsligt kom de här motiven upp till ytan. Vi i Miljöpartiet är oroliga över den här tendensen att ta lättare på den här typen av brottslighet och bara fokusera kanske på en eller två brottstyper. Den är farlig. Jag har hört företrädare, däribland statsrådet själv, framföra att polisen måste syssla med alla typer av brott och att allt inte kan tas upp i regleringsbrevet. Nej, just det. När man tar upp frågor i ett regleringsbrev är det viktigt att prioritera detta. Att säga att allt inte kan tas upp och att om det till exempel inte står någonting om narkotika är det inte fritt fram för langare och den organiserade brottsligheten att syssla med det duger inte. När det gäller den här typen av brott och i det konjunkturläge som vi är på väg in i med rasande fart är det extra viktigt med tydlighet. Under den föregående mandatperioden stöttade vi ett antal områden. Det var hatbrott, ungdomsbrott, narkotikabrott, ekobrott, vålds- och sexualbrott. För att se vad det är som prioriteras är det bara att läsa innantill i det betänkande som finns och titta på de pengar som går till de olika delarna. Vi i Miljöpartiet har inte någon synpunkt när det gäller polisorganisationen. Vi avser varken att tillföra något eller dra ifrån något från det ursprungliga förslaget. Det hänger samman med att om det nu är så att vi ska ha 20 000 poliser, och det handlar då om att stärka organisationen, tyckte vi inte att det skulle vara lämpligt att dra ned. Däremot finner vi det vara mycket underligt att man, när man lägger pengar på fler poliser, vilket förhoppningsvis innebär att synligheten ökar och kanske också att fler skyldiga lagförs, inte alls har lagt ned någon tankemöda på att öka anslaget till Åklagarmyndigheten i motsvarande grad. Det är ju Sveriges domstolar som ska ta hand om detta. Kriminalvården har inte heller fått mer pengar. Framför allt har man inte lagt särskilt stor vikt vid förhållandena på de områden som ska ta hand om dem som lagförs. Under de senaste månaderna har vi sett en handfallenhet från statsrådets sida när det gäller hanteringen av det ökade antalet självmord på häktena. Det är olyckligt att det kommer upp just nu när det blir ett hårdare klimat och ett hårdare samhälle. Det handlar om de svagaste i samhället, de som vi, med rätta förvisso, har använt statens våldsmonopol mot genom att låsa in. Vi har också en skyldighet att se till att de inte kommer till skada, för annars förbrukar vi vår rätt att använda våld. Låt oss titta på hur man har hanterat frågan. Det är olyckligt att man ser sig nödgad att kommentera vårt förslag om en fångombudsman med bara någon mening om att det kanske inte är så lämpligt just nu och att man får titta på det i framtiden. Vi och Vänsterpartiet har lagt fram ett förslag om detta. Vi hoppas att det är någonting som vi kommer att kunna driva längre fram tillsammans med Socialdemokraterna. När det gäller den slutliga frågan om vilken typ av samhälle vi tillsammans försöker skapa handlar det naturligtvis i grunden om tryggheten för de människor som lever tillsammans och bygger upp detta samhälle. Det gäller framför allt tryggheten för de människor som vi, som stat, och myndigheterna har att hantera när vi väl har dömt dem och har dem i förvar. Sedan handlar det nämligen om att dessa människor ska ut i samhället igen. Det är oerhört viktigt att vi kan skapa den grundtryggheten hos individen som ska tillbaka ut i samhället. När vi ser sammantaget på dem som utsätts för hatbrott och dem som hamnar i olika typer av förvar gäller det att hela tiden se de olika sidorna av människan och också hur vi ska hantera frågorna framöver. Jag tycker att de reservationer vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, och i något fall har vi själva en reservation, är en tydlig markering av vad vi vill se på detta område.

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag vill understryka att alliansregeringen driver en bred och målmedveten reformagenda som syftar till att minska brottsligheten och öka tryggheten i Sverige. Det här är en mycket viktig och mycket prioriterad uppgift för regeringen. Det är ett brett arbete. Vi ser satsningar på bättre kunskaper i skolan, satsningar på att bekämpa och bryta utanförskap och hopplöshet bland unga och därmed dra undan mycket av det som är kriminalitetens orsaker och rötter. Vi är uppe i ett reformarbete som syftar till att skärpa straffen för grova våldsbrott som misshandel, våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. Det här är viktigt. Det här vill vi prioritera. Det är avgörande att se att brottsligheten påverkar alla, men det är de redan mest utsatta som blir allra mest lidande. Brottsligheten blir en extra börda som är svår för alla att bära, och den blir extra tung för dem med allra minst marginaler. Det är klart att det är centralt i det här reformarbetet att stärka den svenska polisen. Svensk polisverksamhet byggs nu ut med fler poliser. Det är inte bara nya poliser utan fler. Det blir en förstärkning. Polisverksamheten blir större. Det här är en förändring som är väsentlig. Ur ett kort tidsperspektiv kan vi se att förut blev poliserna färre och färre. Nu blir de fler och fler. Det blir fler poliser som också prioriterar att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Synlighet och effektivitet är särskilt viktigt när det gäller polisens sätt att arbeta. Under några år kan vi glädjas åt det som verkligen är tusentals nya poliser som går ut i arbete med ny kunskap. Nästa år kommer den ökningen att märkas markant. Redan nu ser vi tecken på detta. Polisen börjar återigen synas ute bland människor. Patrullerande poliser är tillbaka. Vi ser fler poliser som dessutom är unga och höggradigt motiverade för sin uppgift. Dagens Nyheter träffade i ett reportage den 23 november Mustafa Alshawi, född i Irak, uppvuxen i Rosengård och nu stolt polis på Järvafältet. Han ser sin insats som polis som ett viktigt försvar för demokratin. Det engagemang som Mustafa Alshawi visar för sitt yrke, för sin stadsdel och för att unga människor inte ska komma på glid är precis vad som behövs för att tryggheten ska öka också i utsatta områden. Detta kommer det nu tillskott av. I de återkommande besök som görs i den svenska polisverksamheten ser vi hur polisarbetet utvecklas när det gäller kvalitet. Vi träffar polisinspektörer i Luleå som berättar att det nu finns utrymme för värdefulla extrainsatser som under tidigare år har fått skjutas åt sidan. Nu finns det utrymme för att ringa och ibland till och med besöka också dem som drabbas av enklare vardagsbrott. Nu finns det utrymme för att knacka dörr för att säkra bevisning vid stölder i bostadsområden. Nu finns det utrymme för att just vara ute, att vara tillgänglig och vara till hands också i större utsträckning på kvällstid och nattetid. Det här är en förändring. Vi ser också hur tillgängligheten ökar. I år invigdes ett nytt poliskontor i Hovsjö i Södertälje. Det var då det 15:e nya poliskontoret som invigdes i Stockholmstrakten på en kort tid. Det visar på något annat än nedläggningen av hundratalet svenska polisstationer i början av 2000-talet gjorde. Nu blir poliskontoren fler och fler, inte färre och färre som tidigare. Allt detta är exempel på ett arbete som skapar tillit, ökar tryggheten och stärker kvaliteten. Det gör att vi i större utsträckning vänder oss till polisen både med anmälningar och med tips. Polisen kan snabbare vara på plats för att säkra bevis och hålla förhör. Det är också uppenbart att en i högre grad synlig polis bidrar till att minska våldsbrott i stadsmiljöer. Vi ser nu också hur justitieminister Beatrice Ask kan inleda en bred nationell samling mot grov organiserad brottslighet. Det är en särskilt viktig insats mot en särskilt hotande brottslighet. Satsningen omfattar bland annat 200 avdelade poliser, som ska arbeta i särskilda aktionsgrupper vid åtta polismyndigheter och vid Rikskriminalpolisen. Den polissatsning som vi prioriterar och vågar göra ger detta utrymme. Den svenska polisen får mer resurser, högre kapacitet och en större förmåga. Det är en viktig förändring av Sverige. Lika viktig som satsningen på polisen är satsningen på en rättskedja som fungerar i alla delar. Regeringens omfattande satsning ökar polisens kapacitet och skapar förutsättningar för att öka antalet uppklarade brott. Fler poliser och intensifierat polisarbete leder förstås till en ökad arbetsbelastning hos åklagare och domstolar, och i förlängningen också hos Kriminalvården. Vi ska ha en rättskedja som är fri från svaga länkar. Vi ska ha en effektiv åklagarverksamhet. Vi ska värna kvaliteten i domstolarna. Vi ska utveckla kriminalvårdens innehåll och skapa fler häktes- och anstaltsplatser. De brottsutsattas perspektiv ska vara vägledande i rättskedjans alla led. Vi ska ha en effektiv rättsprocess där väntetiden från det att mål stäms in tills det blir rättegång är kort. Det har betydelse för brottsutsatta, för vittnen och för andra inblandade i rättsprocessen, och det ökar kvaliteten eftersom bevis försämras med tiden. Landets domstolar har i år fått in fler nya mål men har också blivit betydligt bättre på att beta av högarna av icke avgjorda mål som blivit liggande. Tidigare i höst har årets balanser minskat med 11 500 mål. Det är goda nyheter. Innehållet i kriminalvården, som länge har varit eftersatt, blir nu allt bättre. Vi ska ha en kriminalvård som är säker och human, har ett meningsfullt innehåll och effektivt förbereder för ett liv i frihet, fritt från kriminalitet. Vi ser nu hur allt fler intagna i Kriminalvården genomgår en kvalificerad behandling mot droger och brottsligt beteende. Allt fler i Kriminalvården är i arbete. För andra året i rad ökade i fjol antalet intagna i arbete i Kriminalvården. De intagna arbetade i fjol dessutom 100 000 timmar mer än året innan. Vi har också en pluggboom på landets fängelser. Antalet som lämnar anstalt med fullgoda betyg har ökat dramatiskt. Detta är ett väldigt viktigt arbete. Det ska fortsätta. Fler ska gå från anstalt till en anställning. Det är en viktig social reform som fungerar brottsförebyggande. Detta är viktiga insatser. Detta klarar vi gemensamt i Allians för Sverige. Vi klarar att prioritera reformer som leder till att brottsligheten minskar och tryggheten ökar. Alliansregeringen har de första två åren tillfört rättsväsendet drygt 2 miljarder kronor i rena tillskott. Totalt har anslagen höjts med omkring 3 ½ miljard de första två åren. Det är en kraftfull förstärkning. Den största delen, 1,3 miljarder, har gått till polisen. Det är den enskilt största satsningen på polisen någonsin. Förstärkningen på 2 miljarder ligger fast i budgeten för nästa år. Då tillförs dessutom ytterligare resurser till rättsväsendet med sammanlagt 785 miljoner kronor. Nästa års budget omfattar därmed 32,6 miljarder kronor. Så stort har anslaget till rättsväsendet aldrig varit. Den viktiga satsningen på 20 000 poliser tränger inte ut några andra satsningar inom rättsväsendet. I nästa års budget ser vi ju hur förstärkningarna framför allt ligger längre fram i rättskedjan. Vi förstärker åklagarna med tillskott på 80 miljoner. Vi förstärker domstolarna med tillskott på 130 miljoner kronor. Vi förstärker Kriminalvården med ett tillskott, nya pengar, på 100 miljoner. Rättskedjan ska hålla ihop, och hela rättsstaten ska stärkas. Detta är viktiga steg. De här uppgifterna finns i våra betänkanden. Det är de här satsningarna som nu görs, med fokus på att stärka hela rättskedjan. Det som vi nu ser är en början. I takt med stora förstärkningar följer, och ska också följa, ökade förväntningar och krav. Vi har alla - svenska folket, riksdag och regering - anledning att ställa högre krav på resultat från rättsväsendet. Resurser ska användas effektivt för att minska brottsligheten och öka tryggheten. I takt med att poliserna blir fler har vi också anledning att kräva mer. Det sker nu också i takt med att rättsväsendet bygger ut ett omfattande arbete för att se över effektiviteten, så att resurser som tillförs från skattebetalarna kommer till nytta. Varje skattekrona ska användas på bästa sätt. Detta är en viktig station innan vi avgör hur ytterligare satsningar ska utformas för att föra reformer inom rättsväsendet i hamn. Den granskning som Ekonomistyrningsverket gjorde av Rikspolisstyrelsens styrning och kontroll för tre år sedan visade på allvarliga brister och primitiv fördelning av resurser ut till polismyndigheterna. Kritiken riktade sig mot dem som då var ansvariga. Det är viktigt att den nu följs upp. Det sker genom den förnyade granskning som Ekonomistyrningsverket nu genomför och som blir klar i början av nästa år. Den är en av flera granskningar vars resultat vi nu inväntar innan vi gör nya satsningar inför 2010. Allians för Sverige gör satsningar på rättsväsendet för att skapa en tryggare vardag för alla i Sverige. Vi är eniga i våra satsningar, i vår vilja att resurserna ska användas effektivt och i våra ambitioner. Brottsligheten ska minska, och Sverige ska bli ett tryggare land, oavsett vem man är eller var man bor. Vi är eniga om att prioritera resurser för detta. Vi är också eniga om den helt centrala och väsentliga målsättningen om 20 000 poliser 2010. Var har vi då oppositionen? Thomas Bodström vill inte ägna någon stor del av sitt anförande åt att precisera det, och det finns möjligen skäl för det. När vi läser de olika budgetförslagen ser vi att de spretar som en julgran åt alla håll. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inte gemensamma satsningar eller gemensamma besparingar på en enda av rättsväsendets myndigheter. I betänkandet är det en total oenighet i synen på rättsväsendets myndigheter och de olika anslagsområdena. Det är verkligen en spretande opposition som står mot alliansens enighet. Socialdemokraterna instämde inte i förra årets kraftfulla historiska förstärkning av rättsväsendet. Då skulle de snarare spara 340 miljoner kronor på polisen. Under det här året har Thomas Bodström och Socialdemokraterna varit snabba med att hitta besparingar hos polisen. När det är diskussion om åklagarnas ekonomi säger Thomas Bodström: Ta pengarna från polisen. När det är debatt om domstolarnas handläggningstider säger Socialdemokraterna: Ta pengarna från polisen. När det är diskussion om något annat fält inom rättsväsendet som är i behov av pengar säger Socialdemokraterna: Ta pengarna från polisen. I ett år har Socialdemokraterna i olika sammanhang meddelat att de ska skära ned på polisen. Det är klart att det därför är glädjande när Socialdemokraterna här i dag säger sig stödja mer pengar till polisen. Vi välkomnar detta. Det är bra om ni följer med i fråga om vår polissatsning. Men det finns en och annan som ifrågasätter trovärdigheten i detta och gör det inte minst mot bakgrund av helheten i Socialdemokraternas budgetförslag. Det som prioriteras där är mer av bidrag, högre bidrag och en utbyggnad av bidragslinjen. Detta kostar. Denna bidragslinje från Socialdemokraterna måste finansieras. Var kommer Socialdemokraterna att hitta sina besparingar för att finansiera utbyggda bidragssystem? Vi vet hur det kan komma att låta när det kommer till prioriteringar. Vi har hört det förut: Ta pengarna från polisen. Därför vore det välkommet med ett konkret och klargörande besked. Tala om att ni fullt ut stöder målsättningen om att gå från 17 000 poliser till 20 000 poliser 2010. Ge beskedet att ni stöder alliansens satsning på detta. Ni har aldrig sagt detta. Ni talar vagt om att det ska vara fler poliser. Det är en central politisk målsättning. Det vore skönt om vi fick ett klart besked här. Det är många som är nyfikna på vad ni anser. Jag tror att det vore viktigt, inte minst när man försöker mäta oppositionens intresse av att verkligen prioritera ett ökat antal poliser, och även när man granskar också Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag. Vänsterpartiet föreslår en besparing på polisens verksamhet på 250 miljoner under nästa år. Det är Vänsterpartiets dråpslag mot polisen. Här anser oppositionen uppenbarligen att polisen har för mycket pengar. Jag förstår inte hur Thomas Bodströms anförande och Lena Olssons anförande gick ihop. Är det samma samarbete och samma koalition? Är det samma verklighetsbeskrivning? Vänsterns besparing på polisen med 250 miljoner slår substantiellt. Vilka delar är det som Vänstern vill ta bort? Herr talman! Det är dags att nu faktiskt ge rejäla besked från oppositionens sida. Vilken är Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma syn på vårt rättsväsen? Är det färre poliser för att finansiera ökade bidrag? Är det färre poliskontor för att finansiera friår? Hur mycket ska ni tillsammans dra ned på Säpos möjligheter att ha en beredskap mot och upptäcka terroristhot? Allians för Sverige kommer att lägga fram förslag om att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott - misshandel, våldtäkt, grov kvinnofridskränkning. Det är viktiga straffreformer. Här finns det snart skarpa förslag. Vad vill oppositionen egentligen? Det förslag som hörs mest är kravet på halvtidsfrigivning som Vänsterpartiet driver. Vi hörde det senast i debatten. Det innebär att straffen i praktiken kommer att lindras. Vi vill snarare gå motsatt väg och öka de utsatta människornas skyddsvärde genom skärpta straff för grova våldsbrott. Stöder Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet förslaget om att skärpa straffen för misshandel, våldtäkt och grov kvinnofridskränkning? Och varför säger ingen av er att det är bra att vi nu går från 17 000 poliser till 20 000 poliser? Jag tycker att ni ska vara ärliga och uppriktiga och ge ett klart och bindande besked i fråga om detta. Det börjar bli dags att ge riktiga och gemensamma besked om detta. Vi väntar på det. Vi är verkligen nyfikna på det. Vi tror också att det är många väljare som är angelägna om besked om detta. (Applåder) I detta anförande instämde Helena Bouveng (m).

Herr talman! Det var en mäktig svada som du kom med, Henrik von Sydow. Jag måste säga att jag är rörd över att du bekymrar dig så mycket för oss i oppositionen. Att vi spretar som julgranar kan inte heller vara så otrevligt. Det är ju faktiskt snart jul, och det är röda kulor och en grön gran - inte något blått så långt ögat når. Historiskt har vi tre i oppositionen gjort upp om 15 budgetar. Hur många har ni presterat hittills tillsammans? Du ska inte vara så bekymrad. Vi kan säkert snacka ihop oss. Det är en vecka sedan uppgörelsen gjordes, och detta betänkande kom långt innan dess. När jag har haft mina budgetdebatter här i kammaren har det varit på det sättet att polisen har haft stora överskott. Så har det sett ut flera år tillbaka, och det har vi ifrågasatt. Vi tycker faktiskt att skattebetalarna har rätt att få en utredning om detta. Och polisen ska använda sina resurser så effektivt som möjligt. Men jag är faktiskt bekymrad över de signaler som också Thomas Bodström talar om. Ligger det ingenting i detta? Om jag tittar på detta kan jag inte räkna ut detta. Denna ambitionshöjning rör sig om 20 miljoner 2009 för er del. När det gäller arbetslinjen vill jag ha svar på hur det blir med Krami och Moa - yrkesinriktade linjer inom Kriminalvården. Det har ni faktiskt utlovat förut, men det blev inte så mycket av det.

Herr talman! Det finns två frågor som är helt centrala i den svenska rättspolitiska debatten. Det är bland annat hur man ser på utbyggnaden av polisens verksamhet, en satsning som handlar om upp till 20 000 poliser. Där är det just julgranslogiken som präglar oppositionen. Det spretar åt alla håll. Här tror jag att ni måste plocka fram ett gemensamt svar. Här måste ni ha ett besked till väljarna om hur ni ser på denna reform som är så pass viktig, inte minst för att öka tryggheten i utsatta bostadsområden. Vi ser mycket tydligt att det är i dessa områden som välfärden är som lägst och där brottsligheten är som högst. I dessa områden behövs fler motiverade och väl utbildade poliser. Ni i Vänsterpartiet är i detta sammanhang skyldiga att tala om hur ni ser på den politiska ambition och målsättning som är helt centrala. En annan fråga handlar om hur vi ser på skyddsvärdet för de människor som är utsatta för brott och hur vi ser på straffskalor. Vänstern tar nu åter upp kravet på halvtidsfrigivning. Är det detta som ska vara den gemensamma ståndpunkten från oppositionen? Det är också ett viktigt besked att ge i fråga om detta. Det är otroligt viktigt att utnyttja, precis som Lena Olsson pekar på, den potential som finns och som handlar om att bygga en brygga från Kriminalvården in till arbetsmarknaden. Jag tror att en av de viktigaste reformerna att peka på i detta sammanhang är skatterabatter, att göra det enklare och billigare att anställa de som har avtjänat sitt straff. Det är en reform som har en stor potential, att lyckas med det som är ambitionen - att fler går från en anstalt till en anställning.

Herr talman! Då kan jag börja med det sista. Det står väldigt mycket om Krami och yrkesinriktad utbildning i vårt budgetförslag på justitieområdet. Men det står ingenting om det på det utgiftsområde som gäller arbetsmarknad, även om jag har tagit upp det. Och man hade faktiskt ett nationellt samarbete för att få fram detta. Det nämns inte på det budgetområdet. Det tycker jag är väldigt synd. Dessa Kramiarbetare är nämligen riktiga eldsjälar som gör ett toppenjobb. När det gäller straffskalor har ni inte lagt fram något förslag än. Vi kan därför inte reagera på det just nu. Men vi har sagt att vi är beredda att titta på det när det gäller brott mot barn och brott mot kvinnor. Vi har alltså inte förkastat det. Nu får vi ser hur det blir. Men förslaget har inte kommit än. Henrik von Sydow talar om trygga människor och beskyller oss på vänstersidan för att bara vilja ge bidrag. Jag vill påstå att vi har en bra mycket bättre jobbpolitik än vad ni har. Det gäller till exempel arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sådana skulle ha behövts nu. Men dem tog ni i princip bort när ni började regera. När man talar om trygga människor kan jag nämna människor som blir utförsäkrade från socialförsäkringar. Men det handlar om försäkringar. Varför kan ni inte säga att det är försäkringar? Ni hoppar på oss och säger att det handlar om bidrag trots att människor via skatten är med och betalar försäkringar. Du behöver fortfarande inte bekymra dig över vårt samarbete. Det tror jag att vi sköter bäst själva utan att du lägger dig i det, och jag är säker på att vi har något bra att komma med.

Herr talman! Vi kan vara klara över att det inte i första hand är jag som är mycket nyfiken. Jag tror att de svenska väljarna är mycket nyfikna på hur Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser på frågan om en utbyggnad av polisverksamheten och på hur ni ser på skärpta straff för grova våldsbrott. Gör inte detta till en fråga mellan dig, Lena Olsson, och mig, för då underskattar du nog de svenska väljarna som tycker att det här är mycket viktiga frågor och som är mycket intresserade av vad som är gemensamma besked om synen på skärpta straff för grova våldsbrott och om synen på en utbyggnad av polisverksamheten. Underskatta alltså inte detta! Självklart blir det mycket intressant att följa hur man ska förena skärpta straff för grov kvinnofridskränkning, för misshandel och för våldtäkt med Vänsterpartiets hållning beträffande halvtidsfrigivning. Det talas om att Vänsterpartiets syn på budgetregler är någonting som är extremt, någonting som finns långt ut på vänsterkanten. Jag skulle vilja säga att också förslaget om halvtidsfrigivning hör hemma där. Även det är en hållning som är mycket vänsterradikal och som, som sagt, inte leder till skärpta straff för grova våldsbrott. Tvärtom blir effekten den motsatta. Att straffskalan lindras tror jag är en felaktig signal. Ett medskick till dig, Lena Olsson, är alltså: Gör inte detta till en fråga mellan dig och mig! Det är svenska folket, väljarna, som vill ha svar på hur ni gemensamt ser på skärpta straff för grova våldsbrott och på hur ni ser på den stora polissatsningen.

Herr talman! Först vill jag tacka Henrik von Sydow för en noggrann redogörelse för det vi här i dag har diskuterat. Jag kan inte låta bli att ta vid där Henrik von Sydow och Lena Olsson avslutade sitt replikskifte. Det gäller då oron för vad oppositionen kan tänkas hitta på. Jag tror att det är rätt så bra att ni är lite fundersamma och undrar vad som ska hända framöver. Jag tror att det i grunden handlar om hur vi ska förvalta det som vi här framöver försöker bygga upp. Min fråga gäller hatbrotten. Jag har läst en välformulerad debattartikel skriven av dig, Henrik von Sydow. Du skriver bland annat: Alliansregeringen prioriterar hatbrotten. Både polis och åklagare fick direkt i uppdrag att förbättra arbetet mot hatbrott. Vi ser nu hur vi får allt bättre utbildade poliser och åklagare med större kunskaper om hatbrott. Kunskaper är angeläget för att kunna bemöta brottsoffret bra, ställa relevanta frågor, identifiera brottet och ge ett bra underlag till åklagaren. Detta skrevs i augusti. Jag undrar, Henrik von Sydow, hur detta hänger ihop med den, skulle jag vilja påstå, lilla försvagningen i början av året innebärande att vi inte såg någonting om detta i regleringsbrevet. Vad är idén med detta? Hur kommer agerandet att vara inför år 2009 och regleringsbrevet då till polisen?

Herr talman! Jag börjar med en kommentar till det som Mehmet Kaplan inledde med, nämligen att det är många som undrar vad som nu ska hända. Jag tror att du har helt rätt i det. Många undrar vad som är de gemensamma beskeden och den gemensamma synen. Vad är den gemensamma synen på rättsväsendet, på straff och på vilka resurser polisen ska ha? Det är många som ställer den frågan. Jag tror att ni framöver kommer att bli svaret skyldiga. Jag är smickrad av att du så noga läser de debattartiklar som jag skriver. Det här är definitivt ett mycket viktigt fält, inte minst i ett brottsofferperspektiv. Det är oftast en dubbel kränkning när någon blir utsatt för ett hatbrott - dels brottet som sådant, dels motivet till brottet, att det sker på grund av en läggning eller annat som driver fram brottet. Det är angeläget att bekämpa sådant. Det som har varit väldigt viktigt och som direkt genomförts är just det som Mehmet Kaplan tar upp, nämligen den satsning som innebär en ökad kunskapsnivå hos polis och åklagare. Det gäller också att det registreras på ett sådant sätt att det är lätt att identifiera ett hatbrott. Det här är viktigt och någonting som kan göras tack vare att vi satsar på polisväsendet och rättsväsendet. De här sakerna hänger ihop. Om det ekonomiska utrymmet inte finns blir kunskaperna om HBT-brott sämre. Detta är alltså ett viktigt fält. De satsningar som har gjorts - bland annat på hatbrottsjourer - är en effekt av att alliansregeringen förmår att prioritera rättsväsendet.

Herr talman! Först vill jag tacka Henrik von Sydow för det inlägget. Det är jättebra att saker händer. Men om man slutar skriva om detta i regleringsbrev, om ett statsråd slutar framföra det och om svaret på en direkt fråga i en interpellation till statsrådet Beatrice Ask blir att det faktum att brottstypen inte nämns särskilt i 2008 års regleringsbrev inte innebär att frågan är nedprioriterad och om svaret från departementshåll via pressekreterare innan man vet om arbetet bedrivs på rätt sätt eller inte blir att det inte finns någon anledning att lägga in ett nytt återrapporteringskrav undrar jag hur man prioriterar vidare. Henrik von Sydow tog upp detta med att registrera hatbrotten som någonting som är väldigt bra. Tack för det! Det är bland annat precis det som vi under föregående mandatperiod bidrog med. Då var det ju en socialdemokratisk justitieminister. Vi förde fram frågan, och det här genomfördes. Det är vi fortfarande glada över. Det är roligt att en moderat riksdagsledamot uppskattar det. Jag uppskattar också Henrik von Sydows uppriktighet när det gäller att redovisa vad han tycker är viktigt, till exempel via olika inlägg i debatten. Men varför ta bort det här i regleringsbrevet? Och framför allt: Även om man inför det med olika typer av tillägg i regleringsbrevet under året undrar jag vad som kommer nästa år. Borde inte det här lyftas fram? Det enda som fungerar i det här sammanhanget - det vet vi båda - är att nämna en sak vid sitt rätta namn. Hatbrotten måste fortsatt prioriteras. Där står vi på samma sida. Men att inte ha med det kommer onekligen och väldigt tydligt att uppfattas som en nedprioritering.

Herr talman! Vad som är prioriterad brottslighet avgörs inte med direkta skrivningar i regleringsbrev; det är att göra en felaktig tolkning - en tolkning som i värsta fall riskerar att en felaktig signal skickas till polismyndigheterna. Frågan är fortfarande viktig. De exempel som finns och de erfarenheter som gjorts, inte minst i och med den hatbrottsjour som finns i Stockholm, är någonting som nu sprids som ett gott och intressant exempel i Polis-Sverige. Det förs diskussioner om huruvida man kan uppnå något motsvarande i andra delar av landet, just utifrån Stockholmsmodellen. Att utbildningssatsningar är genomförda är ett väldigt viktigt steg. Man har också inlett förhandlingar just om identifikationsmöjligheterna - när brott anmäls och liknande. En viktig del i detta är också det som är, höll jag på att säga, polisens direkt opinionsbildande arbete. Det är ju ett faktum att polisen nu i större utsträckning än tidigare för samtal på högstadieskolor och gymnasieskolor om att våga se och om att våga anmäla. En av utmaningarna just när det gäller hatbrott är ju att få folk att våga anmäla och att den som anmäler ett brott ser det som ett hatbrott och anmäler det som ett sådant. Återigen: Det här är ett arbete, insatser och satsningar, som är helt betingat av vilket utrymme polisen har och av hur politiker vågar prioritera resurser till rättsväsendet. Där finns du i ett sammanhang, i ett sällskap, med Vänsterpartiet - jag tänker på nästa år. Om nu någon är orolig för den ekonomiska situationen hos polisen finns det skäl att ta det på ett mycket stort allvar. Det följs nu mer intensivt än någonsin tidigare. Vänsterpartiet vill ju skära i anslagen med 250 miljoner. Det blir då inte ett större utrymme för att satsa på att bekämpa hatbrottsverksamhet.

Herr talman! Allians för Sverige utlovade inför valet 2006 en storsatsning på svenskt rättsväsen i allmänhet och på polisen i synnerhet. Vi utlovade att det år 2010 ska finnas minst 20 000 poliser i landet, en ökning med över 2 500 poliser på fyra år. Vi kommer att uppfylla dessa löften. Under mandatperiodens första två år har vi genomfört en oerhört stor satsning. I rena pengar handlar det om en ökning till rättsväsendet med, som Henrik von Sydow sade, ungefär 3 ½ miljard. Tyngdpunkten i denna satsning har legat på polisväsendet. Det har inneburit mer jobb för åklagare, domstolar och kriminalvård, vilket i sig är bra. Vi vill ju att fler ska lagföras. Men det har också inneburit ekonomiska problem, kanske framför allt för åklagarna. Det är därför vi nu gör satsningar på åklagarna, på domstolarna, på Kriminalvården och även på Säkerhetspolisen. Den öppna polisen får ingen satsning i den här budgeten, men har alltså fått oerhört stora resurstillskott de senaste två åren. Det ska sägas att under 2009 kommer det att vara en ekonomisk press på polisen, en press som jag tror behövs. Länspolismyndigheterna sköter sig väldigt olika, en del bra, andra dåligt. En del länspolismyndigheter får ut mycket och bra polisarbete inom sin budget. Andra länspolismyndigheter drar över sin budget, har stora övertidsuttag men får ändå inte ut så mycket och bra polisarbete som man kan förvänta sig. Med andra ord är effektiviteten väldigt olika. Detta är något som vi måste komma till rätta med. Det är inte bara något som jag och alliansen säger, utan det är även något som Rikspolisstyrelsen säger. Polisen i Sverige kan och ska bli bättre. Vi ska ha fler poliser - 20 000 år 2010 står fast. Men frågan är också hur dessa poliser ska jobba. Hur får man ut bästa möjliga brottsförebyggande och brottsbekämpande arbete? Att bara säga att vi ska ge mer pengar fungerar inte. En verksamhet blir inte effektivare av att det bara stoppas in mer pengar i den. Faktum är att före detta justitieministern Thomas Bodström argumenterade på ungefär samma sätt under förra mandatperioden. Han hade insett att det var skiftande effektivitet och kvalitet. Å andra sidan lyckades han inte göra någonting åt det. Med stor sannolikhet kommer polisen att behöva använda sin anslagskredit under 2009. Det är inte speciellt ovanligt för en myndighet att göra så. Det är heller inte ovanligt att polisen i tilläggsbudget får ytterligare anslag. Redan i budgeten står det att regeringen kommer att återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka ytterligare resurstillskott och åtgärder som krävs för att samhällets samlade insatser mot brottsligheten ska bli effektiva och slagkraftiga. Ett annat påstående som vi har hört från oppositionen är att civilanställda kommer att sägas upp på grund av besparingar. Detta är inte sant. Rikspolisstyrelsen är mycket tydlig i sina anvisningar till länspolismyndigheterna. Civilanställda får inte sägas upp på grund av medelsbrist. Däremot kan uppsägningar givetvis ske om man gör rationaliseringar, till exempel vid sammanslagningar av PKC eller liknande. Hur ser det då ut historiskt med de civilanställda? Jag måste ta upp detta eftersom en tidigare talare tog upp det. Mellan 1994 och 2006 hade vi tolv års socialdemokratiskt regeringsinnehav. På dessa tolv år ökade antalet civilanställda med hela 81 personer. Från årsskiftet 2006/07 till halvårsskiftet 2008, som är den senaste statistik som är tillgänglig, har antalet civilanställda ökat med 1 325 personer. Ställ siffrorna i proportion till varandra! På tolv år ökade den socialdemokratiska regeringen antalet civilanställda med 81 personer. På ett och ett halvt år med alliansregeringen har vi ökat med 1 325 personer. Och så kommer man och säger att nu helt plötsligt skulle poliserna behöva göra de civilanställdas jobb. Herr talman! Det är inte lätt att se var ni i den rödgröna koalitionen står i rättspolitiken. Om ni redan nu är irriterade över att vi granskar vad ni gör inom rättspolitiken får ni nog ta och vänja er vid det. Jag tror helt enkelt att det är tveksamt om ni vill berätta var ni står i de rättspolitiska frågorna. Av de arbetsgrupper som vi har sett att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska tillsätta är det inte en enda som ska ta hand om rättspolitiken. Rätta mig gärna om jag har fel! Men det kanske är så som ni prioriterar de rättspolitiska frågorna. Eller så är det så att ni inte vill tillsätta någon arbetsgrupp, eftersom ni redan nu vet att ni inte kan komma överens. Att komma överens om en budget är inte så svårt. Men när det handlar om sakfrågor vet vi hur det var under förra mandatperioden - så ofta som den socialdemokratiska regeringen fick komma till något av de borgerliga partierna för att få ihop en majoritet. Om man då tittar på de olika budgetförslagen är det, också som Henrik von Sydow sade, mest som en julgran. Oppositionspartierna är totalt oense. Inte på en enda myndighet finns det gemensamma satsningar eller gemensamma besparingar. Och för polisen är det allra värst. Vänsterpartiet vill göra en stor besparing. Socialdemokraterna säger att de vill göra en mindre anslagsökning. Miljöpartiet menar att alliansens budgetnivå är rätt. På Säkerhetspolisen vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet göra stora besparingar. Socialdemokraterna säger att alliansregeringen ligger på rätt nivå. För åklagarna, domstolarna och Kriminalvården säger Miljöpartiet och Socialdemokraterna att det behövs en liten anslagsökning. Vänsterpartiet säger att alliansen ligger på rätt nivå. Det är total oreda, den gamla välkända rödgröna röran. Vi hoppas verkligen att ni blir tydligare med vad ni vill nästa år. Det kommer att vara så mycket lättare att debattera mot er om ni åtminstone har ett alternativ att komma med. För att ge er lite hjälp på traven har jag gjort en sammanräkning åt er. Jag har räknat ut var snittet för era tre partier ligger. Då har jag alltså utgått från att alla tre partierna i koalitionen har lika stort inflytande, alltså att inte två får slå den tredje längre. Då blir det som så att polisen får en besparing på 50 miljoner kronor. Säkerhetspolisen får en mycket kännbar besparing på 67 miljoner. Det är en minskning av deras anslag med nästan 8 procent. Det blir verkligen små satsningar på åklagarna, Ekobrottsmyndigheten, domstolarna och Kriminalvården. Det handlar om anslagsförstärkningar med mellan 2 ½ och 7 promille, alltså inte ens procent utan promille. Då ska man komma ihåg, herr talman, att med dessa promille i anslagsökning på åklagarna, EBM och domstolarna, och dessutom besparingen på polisen, vill oppositionen i princip prioritera allting. Reservationerna i betänkandet handlar om att prioritera arbetet mot våldtäktsbrott, prioritera arbetet mot organiserad brottslighet, prioritera arbetet mot rån, prioritera arbetet mot narkotika, prioritera arbetet mot hatbrott, prioritera arbetet mot mäns våld mot kvinnor och så vidare. Det låter väl bra, och i många fall är det arbeten som vi i alliansen redan har satt i gång. Men snälla socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister, ni måste faktiskt säga vad ni vill prioritera bort också. Ni har inga anslagsökningar. Då kan ni inte satsa nya pengar på nya saker utan att ta bort pengar från något annat. Vad vill ni prioritera bort? Utöver alla dessa prioriteringar i reservationerna vill de rödgröna ha fler närpoliser i miljonprogramområdena, fler poliser i glesbygd, ökad bekämpning av penningtvätt och hedersrelaterat våld, en barnvänligare rättsprocess, barnkompetens hos domare i familjemål. Jag stannar nog där. Jag hade tänkt ta många andra exempel men det kanske inte behövs. Det här låter bra, men hur ska ni finansiera allt det här? Eller är det så att Mona Sahlin har en sedelpress hemma i källaren? Ibland kan man undra. Herr talman! Jag har överskridit min talartid. Därför vill jag avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Herr talman! Jag säger till Centerpartiets Johan Linander, som jag sade till Henrik von Sydow, Moderaterna, att till jul är granen grön och kulorna röda - fortfarande. Johan Linander tar upp en fråga som jag också nämnde i mitt anförande, alltså rapporter och en massa rykten som surrar om att civilanställda kommer att sägas upp. Nu säger du att det finns instruktioner om att så inte får ske. Det ska tydligen också finnas något papper på detta. Jag skulle vilja veta hur det papperet ser ut. Riksdagens utredningstjänst har kontaktat alla polismyndigheter. Hela elva stycken tänker minska på civilanställd personal. Det är i så fall en ganska omfattande felupplysning. När det gäller antalet poliser och alla som har kontaktats kom man bara upp i 19 521. Det skulle jag gärna vilja veta mer om. Vänsterpartiet har inte låst fast sig vid antalet poliser. Det vore ju förfärligt om de ska sitta och göra civilanställdas jobb eller vara arrestvakter.

Herr talman! Jag har låtit riksdagens utredningstjänst göra ett litet pm om hur antalet poliser och civilanställda har förändrats från 1994 till halvårsskiftet 2008, som är den statistik som finns. Man kan konstatera att vid årsskiftet 2006/07, alltså när vi hade tagit över regeringsmakten, fanns det 7 208 civilanställda. Ett och ett halvt år senare fanns det 8 533. Det är en ökning med 1 325 civilanställda. Nu börjar ni oroa er för att poliser ska behöva göra civilanställdas jobb. Men hur var det då under förra mandatperioden när ni hade ansvaret och det fanns 1 325 civilanställda färre? Oppositionen har två representanter i Rikspolisstyrelsens styrelse, Susanne Eberstein och Joe Frans. Tyvärr finns ingen av dem här nu. Joe hade i och för sig inte kunnat vara här eftersom han inte sitter i riksdagen. Ni hade fått samma information om ni hade haft kontakt med dem. Vi fick den i torsdags. Rikspolisstyrelsen har tydligt sagt att medelsbrist inte ska vara en anledning att säga upp civilanställda. Men gör man rationaliseringar, till exempel lägger samman polisens kommunikationscentraler, PKC, blir det såklart övertalighet. Det finns för övrigt många civilanställda som inte är tillsvidareanställda utan bara tillfälligt anställda. De får inte förlängt. Man ska dock inte säga upp fast anställda på grund av medelsbrist. Det är det direktiv som har gått ut. I nästa replik återkommer jag till antalet poliser och hur den utvecklingen har varit de senaste ett och ett halvt åren.

Herr talman! Johan Linander menar alltså att det är elva myndigheter som ska rationalisera eftersom de säger till utredningstjänsten i en enkät att de ska minska antalet civilanställda. Det vore fortfarande trevligt att se det papper som har gått ut, det vill säga instruktionerna om att civilanställda inte får sägas upp. Det måste ju stå där klart och tydligt. Johan ska återkomma till antalet poliser. Det har utredningstjänsten också tittat på. När man frågade polismyndigheterna blev summan 19 521 stycken. Det är lite olyckligt att man binder sig vid en siffra. Vänsterpartiet har sett och påpekat att det är en obalans. Det är för stora satsningar i en ände. Det har vi ifrågasatt. Vi har inte bundit oss vid någon siffra, utan vi tycker att man ska ha en effektiv myndighet. Vi vill ha en utredning om detta. Det kan bli ett problem om man låser sig vid en siffra. I budgeten för 2009 blir det 20 miljoner mer till polisen. Det talas mycket om den förra majoriteten. Det är ni som regerar nu, Johan Linander. Om ni inte har fattat det efter två och ett halvt år är det bekymmersamt. Den förra majoriteten gjorde en stor satsning på polisen. Det var helt nödvändigt. Men varför binder ni er vid en summa på 20 000? Tänk om ni inte fixar det och polisen måste ta andra arbeten?

Herr talman! Man måste ha en siffra på hur många poliser man ska ha för att veta hur många man ska ta in på polishögskolan. Därför måste det finnas en målsättning för hur många man ska ha. Om några sedan slutar på grund av pension eller för att de inte klarar utbildningen kanske det blir några färre. De siffror vi har är dock strax över 20 000 poliser år 2010. Vi är helt överens om att det ska vara effektiva poliser. Att poliserna gör rätt jobb är viktigare än antalet poliser. Men 20 000 effektiva poliser gör mer än 17 000 effektiva poliser. Jag lovade att återkomma till antalet poliser. Statistiken som riksdagens utredningstjänst har hjälpt till att ta fram kommer från polisens årsredovisningar. Under tolv års socialdemokratiskt regeringsinnehav, från 1994 till 2006, minskade antalet poliser i Sverige med 209 stycken - från 17 600 till 17 400. På tolv år lyckades den tidigare regeringen minska antalet poliser med 200 stycken. På ett och ett halvt år har alliansen ökat antalet poliser med 1 175 stycken - från 17 400 till ungefär 18 600. Det kallar jag en satsning på polisen. Givetvis är det viktigt vad dessa poliser gör. Där är vi helt överens. Jag tror dock att 20 000 poliser kan göra mer än 17 000 poliser.

Herr talman! Jag tackar Johan Linander. Jag kan inte låta bli att kommentera hans sätt att räkna. Han räknade ihop de besparingar och de extrasatsningar som oppositionens olika - märk väl olika! - partier har i årets budgetförslag. Med någon matematisk formel lyckades han sedan få ut någon sorts medelvärde för hur mycket vi skulle satsa eller dra ifrån. Tittar man på de tre föregående mandatperiodernas olika typer av förslag från den väl samlade oppositionen - de fyra fantastiskt väl fungerande och samordnade partiernas gemensamma förslag från de senaste tolv åren före valet - ser vi att det inte är så det fungerar nu när man är i regering. Det är inte så att man lägger ihop de olika siffrorna och får fram någon sorts medelvärde som man därefter regerar efter. Det är möjligt att det var en poäng när det gällde att det var olika satsningar, men mer än så var det inte. Johan Linander har åtminstone under tidigare mandatperioder varit en av de främsta försvararna av den personliga integriteten. Nu har han fått se sina hjärtefrågor bli nedvärderade. Är det samma sak när det gäller hatbrotten? Vad är det som har gjort att hatbrottsfrågorna inte längre är prioriterade frågor, Johan Linander?

Fru talman! Min sammanräkning är absolut ingen vetenskap, det får jag hålla med om. Men det är det närmaste vi kan komma. Hur ska vi annars få veta hur den gemensamma rödgröna politiken kommer att se ut? Jag tyckte att jag var snäll. Jag räknade med att Miljöpartiet har lika stort inflytande som Socialdemokraterna när ni gör era gemensamma budgetar. Jag utgick också från att två inte ska få slå den tredje, för det tycker jag är sjyst i ett samarbete. Vi kommer in på hatbrotten, och jag tycker att det är bra att Mehmet Kaplan tog upp frågan även i vårt replikskifte så att vi får reda ut detta. Det är inte så konstigt som Mehmet Kaplan vill få det till. Man sätter en prioritering ett år och säger åt rättsväsendet - polisen i det här fallet - att göra på ett sätt. De ska utöka utbildningstimmarna till exempel. Sedan begär man att de i slutet av året ska redovisa vad de har kommit fram till. Det är då alldeles naturligt att man väntar på hur redovisningen ser ut innan man går vidare med nya åtgärder. Det är precis det som har hänt. När regleringsbrevet för 2009 ska skrivas väntar vi på utvärderingen av vad polisen tidigare har gjort sedan regleringsbrevet året före. Det är absolut inte konstigt att inte samma fråga finns kvar i regleringsbrevet år efter år. Om det visar sig att man inte har gjort vad man skulle, att redovisningen inte är tillräckligt bra och att man inte har lyckats kommer det tillbaka i regleringsbrevet nästa år och nästa år igen för att vi vill öka kvaliteten på hatbrottsutredningar eller det brottsförebyggande arbetet mot hatbrott. Det är jätteviktiga frågor. Det är inte konstigt att man avvaktar en redovisning innan man går vidare och tar nya steg.

Fru talman! Det är glädjande att höra den tolkningen. Det kan vara en mer positiv tolkning än vad människor som jobbar med frågorna ute på fältet verkar ha uppfattat. När vi frågar statsrådet direkt säger hon också att bara för att brottstypen inte nämns särskilt i regleringsbrevet innebär det inte att den är nedprioriterad. Det säger hon först efter en fråga. Det, om något, borde väl vara en signal som är oerhört viktig i vårt samhälle där den här typen av hatbrott faktiskt ökar, som jag tidigare redogjorde för. Det behövs ingen särskild extra koll för att förstå att Brottsförebyggande rådets rapporter pekar på att de ökar. Att i det läget vänta in en ytterligare återrapportering från myndigheten tror jag är att ta i för mycket. Det handlar om tydliga signaler från statsmaktens sida. Det här är ett viktigt område. Gör på vilket sätt ni vill, men gör det. Det handlar ändå om ett område och flera utsatta grupper som faktiskt ligger på skalan, om man ser på hur utsatta människor är. I utredning efter utredning ser man att de här grupperna är extra utsatta. Det gäller anmälningar och motiv som är främlingsfientliga, islamofobiska, antisemitiska och homofobiska. Det är områden som jag vet att Johan Linander själv har tagit upp och lyft fram. Varför är det då så svårt att ha kontinuiteten? Det blir ett avbrott, vare sig man vill eller inte, om man lyfter ur detta.

Fru talman! Jag är också orolig. Om oppositionen åker ut till dem som jobbar med hatbrott och påstår att alliansen har nedprioriterat frågorna är det klart att det sprider oro. Det är möjligt att vi kan vara tydligare. Det ska absolut inte vara någon nedprioritering. Om vi nu pratar om prioritering kan vi ju säga att om det är någon som slår till och prioriterar det mesta är det Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hela första sidan i reservationen i betänkandet handlar om vad ni vill prioritera. Det är våldtäktsbrott, organiserad brottslighet, rån, narkotika- och hatbrott och så vidare. Du har haft fyra minuter på dig - Lena Olsson hade tidigare fyra minuter på sig i sin replik - att tala om vad ni vill nedprioritera. Mehmet Kaplan har samma resurser i sitt budgetförslag som alliansen. Lena Olsson har minus 250 miljoner i sitt förslag, och ni vill prioritera nya brott. Då måste man ju ta från något annat. Det finns inte ett ord om varifrån ni vill ta. Det skulle vara trevligt om ni kunde berätta det. Men det är klart att ni inte vill det. Ni vill inte säga att ni ska ta bort pengar från ett område. Det kan vara trafikbrott, ekonomisk brottslighet, våldsbrott i hemmet som ni vill nedprioritera. Någonting kommer att bli nedprioriterat. Om man prioriterar upp en massa saker kommer andra att bli nedprioriterade. Resurserna är ändliga; så är det.

Fru talman! Pojke blev nedslagen av gäng. Gripen tjuv var redan dömd till fängelse; satt inte häktad trots dom på sex månader. Äldre par bestulet i hemmet. Vansinnesfärd i centrum; polisen struntar i tillbudet. Detta stod att läsa i förra veckans nummer av min lokaltidning Lidingö Tidning. Liknande rubriker kan man läsa varje vecka i den här tidningen. Trots att Lidingö är en välordnad och välbärgad kommun undgår inte invånarna att utsättas för brott. I andra kommuner, särskilt de med stora sociala problem, har invånarna det ännu värre. Brottsligheten kan ju drabba alla, överallt, som vi vet. Som ny i justitieutskottet har jag läst den här budgetpropositionen med stor behållning. Den ger en mycket bra beskrivning av rättsväsendet, vad som är positivt och vad som är negativt. Anslaget är ju dystert. År 2007 anmäldes, som framgår av budgetpropositionen, omkring 1 300 000 brott i Sverige. Jämfört med föregående år är det en ökning med drygt 80 000 anmälda brott. Vi vet att det finns ett väldigt stort mörkertal. Många människor vågar inte anmäla brott. De vill inte anmäla brott eftersom man är rädd för konsekvenserna, och man litar inte på polisen. Därför är den här satsningen på polisen väldigt viktig. Man måste visa att det finns poliser och att det finns poliser som bryr sig. Utvecklingen när det gäller brott mot person är oroande. All brottslighet har ökat. Undantaget är anmälda rån som ligger konstant. Fru talman! Folkpartiets prioriteringar för minskad brottslighet och ökad trygghet är tydliga. Vid sidan av ett omfattande förebyggande arbete måste fokus ligga på fler poliser, tidiga insatser och ett stenhårt bekämpande av den grova brottsligheten. Alliansen har genomfört den största satsningen någonsin på svensk polis. År 2010 kommer vi, som vi har hört, att ha 2 500 fler poliser i tjänst än när regeringen tillträdde. Det kan man jämföra med den socialdemokratiska regeringens mål som under tolv år var att utbilda nya poliser som ersatte dem som gick i pension. Om man nu säger från socialdemokratiskt håll att man vill satsa på polisen, varför gjorde man inte det när man hade medborgarnas förtroende - när man hade makten? Vad man inte har nämnt, vad jag har uppfattat, är att samarbetspartnern, Vänstern och Lars Ohly, vill skära bort 250 miljoner från polisen. Det fick jag bekräftat av Lena Olsson. Socialdemokraterna gillar alliansens satsning på Säpos arbete mot terrorism medan både Miljöpartiet och Vänstern vill skrota den. Ni måste förstå att vi från alliansen är nyfikna och vill veta hur det kommer att gå. Kommer ni att bli överens? När blir ni överens, och om vad i så fall? Lena Olsson har lovat att vi ska få ett besked om det ganska snart. Det finns väldigt många problem i svenskt rättsväsen. Regeringen är självkritisk i propositionen. Efter tolv år av socialdemokratiskt styre var situationen väldigt allvarlig när alliansen tog över. Alliansregeringen har hårdsatsat och vi börjar nu se resultat, vilket vi redan har hört mycket talas om här i kväll. I budgeten för nästa år satsar alltså regeringen hela 785 miljoner kronor extra på rättsväsendet. Tillsammans med tidigare satsningar innebär det att regeringen har ökat rättsväsendets anslag med ungefär 2,5 miljarder under mandatperioden. Folkpartiet liberalerna driver på internt för att det ska bli ytterligare minst 1 miljard för ett tryggare och mer rättssäkert Sverige. Lika viktigt är det att vi fortsätter att effektivisera de brottsbekämpande myndigheterna. Här ska naturligtvis samma krav ställas som på all skattefinansierad verksamhet. Det gäller att även ge våra poliser och åklagare relevanta verktyg för att kunna komma åt de värsta brottslingarna, de som bedriver narkotikahandel, handlar med människor, rånar, utpressar och i övrigt förstör människors liv. Den grova organiserade brottsligheten hotar hela samhället. Kriminella grupperingar sätter allt oftare i system att trakassera vittnen och personal inom rättsväsendet. Därför är det mycket lovvärt att regeringen förra hösten tog initiativ till en nationell mobilisering med en tydlig förstärkning av insatserna mot den grova organiserade brottsligheten. Det finns, fru talman, mycket att göra. Från Folkpartiets sida har vi föreslagit en rad vassa verktyg för att komma åt denna brottslighet. Vi föreslår bland annat att det skapas ett nationellt resurscentrum där alla myndigheter som på ett eller annat sätt möter den organiserade brottsligheten samverkar. Om vi ska ha en chans mot den sortens kriminalitet måste vi undvika att brottslingarna använder myndigheternas bristande utbyte av information till sin fördel. Våra brottsbekämpande tjänstemän måste skyddas. Hotade måste få bättre skydd för den personliga integriteten. En sekretessmarkering som görs vid en myndighet ska kunna omfatta alla myndigheter. Tydliga sanktioner bör införas mot telebolag som bryter mot tystnadsplikten och lämnar ut hemliga telefonnummer till obehöriga. Som ni hör finns det mycket att göra. Brottsligheten är gränsöverskridande. Det talar vi ofta om. Därför måste det europeiska samarbetet utvecklas så att brottsbekämpande myndigheter kan vara lika gränsöverskridande som brottsligheten. Här får prestige och misstänksamhet mellan olika brottsbekämpande organ inte styra. Polisen behöver moderna verktyg. Genom att polisen får använda hemlig rumsavlyssning ökar möjligheten att döma dem som leder och organiserar den grova brottsligheten när det gäller narkotika, vapen och människor. Vi vill också att polisen med åklagarens godkännande ska kunna frysa bankkonton. Ekonomisk brottslighet är en av de mest inkomstbringande kriminella aktiviteterna. Genom att tillfälligt stoppa flödet av misstänkta pengar mellan konton kan bevis och stora ekonomiska belopp säkras. Möjligheterna bör utökas att förverka pengar vid allvarlig brottslighet. Det gäller narkotikabrott, människohandel, förmögenhetsbrott och utpressning. Fru talman! Det finns mycket positivt att säga om alliansregeringens förslag på rättsområdet. Jag vill dock lyfta fram ett område som särskilt bekymrar mig. Det gäller mäns våld mot kvinnor. Regeringen har tagit fram en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Handlingsplanen innehåller 56 konkreta åtgärder, och regeringen har avsatt 800 miljoner kronor för att genomföra dessa åtgärder. Åtgärderna i handlingsplanen syftar bland annat till att öka effektiviteten i polisens och åklagarnas arbete med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, att förbättra samverkan mellan olika huvudmän och att öka kunskapen om denna brottslighet. Inte minst det sistnämnda är viktigt. Vi måste veta varför vissa män slår kvinnor för att kunna bekämpa detta våld. Folkpartiet vill ha obligatoriska behandlingsprogram inom Kriminalvården för personer som är dömda för våld mot kvinnor, sexualbrott och rattfylleri. Fru talman! Jag är nöjd med regeringens förslag när det gäller Kriminalvården. Folkpartiet vill se en human, individanpassad och effektiv kriminalvård med tydliga mål och ökade resurser. Kriminalvården står inför allt större utmaningar med fler intagna med psykiska problem, gängbildningar av tungt belastade långtidsdömda och narkotikamissbrukare. Det krävs en ordentlig kraftsamling för att möta dessa problem så att fler kriminellt belastade kan leva ett lagligt Svenssonliv. Kriminalvårdens viktigaste uppgift är att se till att färre återfaller i brott, och då måste vi satsa på en kriminalvård där arbete, behandling och utbildning lönar sig. Det gör alliansregeringen med ett tillskott på 100 miljoner till Kriminalvården. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Att rättsväsendet fungerar är avgörande för att människor ska känna sig trygga. Det är också avgörande för att vi ska kunna upprätthålla de demokratiska värden som vi alla är överens om att vi vill upprätthålla. Om det är så att rättsväsendet är i förfall då är vi verkligen illa ute, för då kan kriminella gäng och odemokratiska krafter ganska snabbt ta över. Därför tror jag att det är viktigt att man är lite varsam med orden när man beskriver de verksamheter som det handlar om. Allianspartierna har gjort stora satsningar på rättsväsendet. Det är ett faktum. Anslaget utökas med 785 miljoner nästa år förutom de 274 miljoner som kom i tilläggsbudgeten. Sammanlagt är det, som flera har nämnt, över 2 miljarder i tillskott till rättsväsendet. Det är kraftfulla satsningar. Thomas Bodström säger att han inte gillar sifferexercis, och jag förstår det med tanke på hur det svängt hit och dit under de tre budgetdebatter som vi hittills haft. Det är enklare att hugga till än att behöva precisera alla siffror och få plus och minus att gå ihop. När man lyssnar på debatten kan man tro att det är en milsvid skillnad mellan alliansens förslag och de tre förslag som respektive oppositionsparti lagt fram. I själva verket är skillnaden så liten att man, om man tittar på siffrorna, nästan kan tala om ett enigt budgetbeslut. I en budget som omfattar 32 miljarder gör några miljoner hit eller dit inte stor skillnad. Undantaget är det som flera har nämnt, nämligen Vänsterpartiets indragning på polisen med 250 miljoner. Det skulle verkligen göra skillnad. När de dessutom avslår utökningen av Säkerhetspolisens anslag med 100 miljoner då kan man säga att det skulle kunna få allvarliga konsekvenser, något som åtminstone jag inte vill se. De förstärkningar som påbörjats inom Säkerhetspolisen för att säkra författningsskydd, personskydd och bekämpa grov organiserad brottslighet behöver permanentas. Inte minst visar de hot som förekommer mot vittnen, åklagare och myndighetspersoner att vi är på väg mot en farlig utveckling. Att då stävja Säkerhetspolisens möjligheter att komma åt den utvecklingen är inte något som jag vill se. Jag tror att man måste blunda ganska hårt om man inte ser vad som håller på att hända. Jag hävdar inte att allianspartierna har gjort den absolut rätta avvägningen på varje budgetpost räknat i kronor. Det hade säkert varit bra om satsningarna varit något större på vissa områden, men det blir patetiskt när tonläget är så högt och skillnaden så liten. Thomas Bodström har sagt både i dag och i en annan debatt i riksdagen för ett tag sedan, som jag också lyssnade på, just det som jag nyss sade, nämligen att några miljoner hit eller dit i dessa stora budgetsammanhang inte spelar någon roll. Om Thomas Bodström tror på det han själv säger, att rättsväsendet är närmast konkursmässigt, undrar jag varför Socialdemokraterna då inte anslår de miljarder som skulle behövas. Om man ska komma åt så stora bekymmer är det i så fall vad som behövs. 25 miljoner till Kriminalvården, 100 miljoner till polisen, 10 miljoner till Åklagarmyndigheten - är det skillnaden mellan konkurs och balans i en budget, eller ett rättsväsen i fritt fall, på väg mot katastrof? Jag tror att det är farligt att ropa på vargen i alla sammanhang och för ofta, för när vargen verkligen kommer är det ingen som tror på en. Polisen kommer att få vissa bekymmer om vi inte gör någonting framöver. Det kan jag hålla med om. I år får de ett litet tillskott, men det ska ses mot bakgrund av att de tidigare fått 1,3 miljarder. Arbetsgivaravgiften sänks nästa år med 1 procent. En personaltät organisation som polisens får då ett tillskott, eller i alla fall minskade utgifter, på mellan kanske 90 och 100 miljoner. Sådant måste man också ta med i helhetsbilden. Det är sant att polisen kommer att behöva använda sin anslagskredit och eventuellt också få en utökad sådan. Regeringen följer detta noga och har också aviserat att den kommer att återkomma. Det gäller även anslaget inför 2010. Rikspolisstyrelsen har varit ganska tydlig med att de då kommer att behöva mer pengar, men det är ingen kris. Det finns inga sådana bekymmer under 2009 som det påståtts i debatten. De behöver alltså mer pengar 2010. Flera har tagit upp frågan om civilanställda. Det är sant att vissa visstidsanställda civilanställda kan tänkas få gå på några platser i landet. Även om så blir fallet kommer det att finnas betydligt fler civilanställda och poliser även efter den förändringen än vad det fanns under Bodströms tid som justitieminister. Någon konkurs är det knappast tal om. Allt handlar inte om pengar. Det har också flera varit inne på. Det pågår organisationsöversyner med sikte på effektiviseringar inom polisen både internt och med hjälp av Ekonomistyrningsverket. Mycket tyder på att det kan behövas en uppstramning när det gäller verksamhetens utformning. Vi tänker inte alls skämmas för och sluta tala om att målet 20 000 poliser uppfylls. Det tror vi att svenska folket är väldigt glada för. Det är klart att man kan använda det, vrida till det på olika sätt och få det till att det är det enda målet. Det är ett viktigt mål, och det kommer att uppnås. Det får vi hela tiden rapporter om. Det går långsamt fram, och kanske förresten inte heller så långsamt. Men det kommer att uppnås till år 2010. Det är ett maktpåliggande uppdrag för polisledningen på både nationell och regional nivå att se till att den kraftiga utökning som det innebär också märks ute på gator och torg. Inom parentes kan jag säga att jag ett par gånger de senaste veckorna har stött på patrullerande poliser här i Gamla stan som jag passerar varje dag. Det är åratal sedan jag gjorde det senast. Där börjar det synas. Jag hoppas att det också börjar märkas i Pajala och Ystad och på andra platser i landet att det finns fler poliser och att man kan se att de är ute på gator och torg. Jag skulle kunna gå igenom budgetsituationen för de andra delarna av rättsväsendet. Jag vill bara nämna åklagarna, eftersom de varit uppe särskilt i debatten. De fick 59 miljoner extra i tilläggsbudgeten plus de 80 miljoner som de får inför nästa år. Det ger dem en helt annan arbetssituation. Det behövde de verkligen. Det har fått utökat arbete och väldigt mycket fler ärenden efter bland annat den satsning som vi gjorde på polisen och också en del lagändringar som kommit till och gett dem merjobb. Det behövdes, och de är nu mycket nöjda. De kommer att klara sig och få en mycket bättre arbetssituation under de kommande åren än vad de har haft de senaste åren. Fru talman! Det är många unga som rekryteras tidigt till kriminella gäng där de får utföra brottsliga handlingar tillsammans med vuxna. Den utvecklingen måste vi naturligtvis motarbeta. Det förbereds nu ett uppdrag med den inriktningen inom regeringen. Det ser jag mycket fram emot. Fryshuset har med sin Exitverksamhet visat att det går att få kriminella att lämna kriminalitet om de får det skydd och stöd som de behöver. Det ska vi hjälpa till att erbjuda dem. Varje ung person som får hjälp att frivilligt lämna en destruktiv tillvaro sparar många kronor åt samhället. Men det är i första hand en vinst för den som lyckas komma in i samhällsgemenskapen igen efter att ha vistats i utmarkerna under kanske många år. Om vi ska kunna minska brottsligheten på sikt måste vi stämma i bäcken och inte i ån. Vi har varit lite dåliga på det. Satsningarna för att förebygga att barn och unga över huvud taget hamnar i kriminalitet är den bästa insatsen vi kan göra. Det handlar förstås om normöverföring hemma, i förskolan och i skolan. Unga måste få lära sig hur samhället ser på vad som är rätt och fel, ditt och mitt, och att man aldrig har rätt att kränka en annan människa. Det är det bästa bagage vi kan skicka med dem ut i livet. När det ändå går snett, som det tyvärr gör, måste unga förövare och brottsoffer bemötas på ett sätt som gör att de känner sig sedda. De måste få den behandling och den rehabilitering som de behöver för att komma upp på banan igen. Här har naturligtvis föräldrarna ett stort ansvar tillsammans med polisen och socialtjänsten som alla behöver hjälpas åt. Jag vill särskilt nämna de stödcentrum som växer fram lite överallt i landet. De är bra exempel på en arbetsform som ger resultat. Det handlar just om hur socialtjänsten och polisen samarbetar. Trots att det görs mycket för att motverka och minska brottsligheten är facit ändå dystert. Alltför många blir offer för brott varje år. Därför måste vi hitta nya vägar för att ge brottsoffren den hjälp som de behöver. Det är ett väldigt högt prioriterat område för Kristdemokraterna och hela alliansen. Jag tänkte kort ta upp ett par exempel på vad som har hänt på ett av de områdena under året. Förra året nämnde jag i debatten att kvinnofridslinjen för våldsutsatta kvinnor precis hade öppnat. Nu är det exakt ett år sedan den kom i gång. Jag tror att det var den 4 december förra året. Den drivs på regeringens uppdrag av Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala. Den är öppen och bemannad dygnet runt, och behovet är stort. Varje månad kommer det in drygt 3 000 samtal från hela landet. Det innebär att 36 000 våldsutsatta kvinnor har hört av sig på ett år. Det är en oerhört skrämmande siffra. Det som trots allt är ett fall framåt är att kommunerna under det här året har blivit bättre på att informera om var våldsutsatta kvinnor kan få den hjälp och det stöd som de frågar efter. Förra året saknade varannan kommun sådan information på sin webbplats. I år får mer än hälften av kommunerna högsta betyg i undersökningen som Nationellt centrum för kvinnofrid har genomfört. Det visar att systematiska uppföljningar och jämförelser är ett bra sätt att jobba. Det får fart på människor ute i verksamheterna. Men fortfarande saknar var femte kommun relevant information på sin webbplats. Det kan få stora konsekvenser för en kvinna som söker hjälp i en akut situation. Helena Bargholtz nämnde också den nationella handlingsplanen för bekämpning av mäns våld mot kvinnor som har antagits av riksdagen i år. Där finns ett antal förslag. Jag ska inte räkna upp dem igen. Men de kommer att få betydelse när de börjar få genomslag. Det gäller också de 800 miljoner som vi satsade för att det skulle förbättras på det här området. Det är en viktig uppgift inte minst för oss här i riksdagen att se till att följa upp det så att det arbetet inte stannar av. Det hoppas jag att alla oavsett partifärg vill vara med och hjälpa till med. Det finns mycket kvar att göra, och vi kan inte slå oss till ro. Det är i varje fall viktigt att lyfta fram positiva exempel på vad som görs inom rättsväsendet. Det gäller inte minst kampen mot det våld som många kvinnor fortfarande utsätts för på den plats som borde vara tryggast av alla, det egna hemmet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på motionerna.