Utgiftsområde 5 Internationell samverkan

Herr talman! Sverige bör öka sitt internationella engagemang och ständigt ompröva de resurser som är nödvändiga i en föränderlig värld. Utgiftsområde 5, Internationell samverkan, rymmer en mängd olika verktyg för det internationella samarbetet. Herr talman! Vi kristdemokrater vill inför 2003 särskilt betona Europarådets viktiga arbete. Det vet vi att också Socialdemokraterna gör, men enligt min uppfattning, på ett helt odemokratiskt sätt. Vi kan nu konstatera att Socialdemokraterna lägger beslag på 4 av 6 svenska mandat i Europarådets parlamentariska församling. Det utgör 67 % av mandaten, vilket ska jämföras med partiets representation i riksdagen på 41 %. Att Europarådet uppmanat medlemsländerna att medverka till att den nationella partistrukturen ska speglas i mandaten i Europarådet, struntar Socialde- mokraterna i. För mig är detta mer maktpolitik än demokrati. Herr talman! Europarådet har inte förlorat sitt existensberättigande på grund av ett fördjupat EU- samarbete. Tvärtom har Europarådet en ännu viktiga- re roll i dag än tidigare, i skuggan av Sovjetunionens fall. I denna skugga framträder en enorm brist på mänskliga rättigheter, som bär spår av olika kommu- nistiska regimer. Antalet medlemsländer har ökat till 44 stater. Un- der 1990-talet utvidgades rådet till att omfatta de flesta länder i Central- och Östeuropa, även Ryssland. Europadomstolen är en världsunik instans, en omistlig del av Europas rättsordning. Genom sin stora geografiska täckning, genom sin tradition av politisk dialog och genom domstolens starka ställning har Europarådet en unik betydelse för mänskliga rättig- heter. Domstolen har dock stora kapacitetsproblem. Ärendemängden är enorm, och resurserna hårt pres- sade. Vi kristdemokrater föreslår därför 3 miljoner kronor extra för att stödja domstolens verksamhet. Herr talman! Det är i dagsläget viktigt att princi- perna om mänskliga rättigheter främjas i det interna- tionella umgänget. I början av det nya årtusendet finns det större möjligheter än någonsin tidigare att låta rätt gå före makt. Att låta utrikespolitiken vila på etiska principer, den så kallade idealistiska utrikespo- litiken, måste få större utrymme på bekostnad av den pragmatiska, så kallade realistiska, politiken. Detta innebär ibland svåra ställningstaganden och ompröv- ningar av svensk politik. Det påverkar inte minst vår syn på FN:s roll. Men det är den väg Kristdemokra- terna anser att Sverige måste gå för att den nya tiden ska rymma ett hopp om ett mänskligare samhälle för alla medborgare i vår värld. En värdemässigt ledd utrikespolitik är nödvändig för trovärdigheten i svensk politik, för global utveck- ling och för goda internationella relationer. De inter- nationella konventioner som Sverige har anslutit sig till, och de FN-konferenser som Sverige har deltagit i, baseras på värderingar. Dessa värderingar bör bygga en svensk sammanhållen utrikespolitik. Fru talman! I vårt utvecklingssamarbete, och i andra former av internationellt samarbete, måste vi hävda demokratins och de mänskliga rättigheternas företräde. Vi måste också ställa krav på våra samar- betsländer när det gäller dessa grundläggande värde- ringar. Det fanns en tid då svenskt bistånd också gick till diktatoriska regimer, utan nämnvärd kritisk gransk- ning. I dag vet vi att biståndet ofta hamnade i fel fickor - medan annat bistånd har varit framgångsrikt, räddat liv och skapat nya möjligheter. Vi måste sys- tematiskt lära av både misstag och framgångar. Fru talman! Vi ska inte hålla regimer under ar- marna som tillåter exempelvis sharia-lagar som sti- pulerar stening av kvinnor som i Nigeria. Vi ska inte heller stödja kulturer som tillåter våldtäkt på spädbarn i tron att det skyddar mot aids, vilket i dag sker bland annat i Sydafrika. President Mbeki måste ta avstånd från dessa avskyvärda handlingar. Vi måste tala klarspråk till dessa regimer, oaktat att Olof Palme i dag postumt erhåller landets största utmärkelse för sitt stöd till ANC under befrielsekampen mot den vita regimen. Sverige måste entydigt ta ställning för mänskliga rättigheter och demokrati vid internationell samver- kan. Fru talman! Med dessa utgångspunkter önskar jag yrka bifall till Kristdemokraternas reservation nr 1.

Herr talman! Sverige bör öka sitt internationella engagemang och ständigt ompröva de resurser som är nödvändiga i en föränderlig värld. Utgiftsområde 5, Internationell samverkan, rymmer en mängd olika verktyg för det internationella samarbetet. Herr talman! Vi kristdemokrater vill inför 2003 särskilt betona Europarådets viktiga arbete. Det vet vi att också Socialdemokraterna gör, men enligt min uppfattning, på ett helt odemokratiskt sätt. Vi kan nu konstatera att Socialdemokraterna lägger beslag på 4 av 6 svenska mandat i Europarådets parlamentariska församling. Det utgör 67 % av mandaten, vilket ska jämföras med partiets representation i riksdagen på 41 %. Att Europarådet uppmanat medlemsländerna att medverka till att den nationella partistrukturen ska speglas i mandaten i Europarådet, struntar Socialde- mokraterna i. För mig är detta mer maktpolitik än demokrati. Herr talman! Europarådet har inte förlorat sitt existensberättigande på grund av ett fördjupat EU- samarbete. Tvärtom har Europarådet en ännu viktiga- re roll i dag än tidigare, i skuggan av Sovjetunionens fall. I denna skugga framträder en enorm brist på mänskliga rättigheter, som bär spår av olika kommu- nistiska regimer. Antalet medlemsländer har ökat till 44 stater. Un- der 1990-talet utvidgades rådet till att omfatta de flesta länder i Central- och Östeuropa, även Ryssland. Europadomstolen är en världsunik instans, en omistlig del av Europas rättsordning. Genom sin stora geografiska täckning, genom sin tradition av politisk dialog och genom domstolens starka ställning har Europarådet en unik betydelse för mänskliga rättig- heter. Domstolen har dock stora kapacitetsproblem. Ärendemängden är enorm, och resurserna hårt pres- sade. Vi kristdemokrater föreslår därför 3 miljoner kronor extra för att stödja domstolens verksamhet. Herr talman! Det är i dagsläget viktigt att princi- perna om mänskliga rättigheter främjas i det interna- tionella umgänget. I början av det nya årtusendet finns det större möjligheter än någonsin tidigare att låta rätt gå före makt. Att låta utrikespolitiken vila på etiska principer, den så kallade idealistiska utrikespo- litiken, måste få större utrymme på bekostnad av den pragmatiska, så kallade realistiska, politiken. Detta innebär ibland svåra ställningstaganden och ompröv- ningar av svensk politik. Det påverkar inte minst vår syn på FN:s roll. Men det är den väg Kristdemokra- terna anser att Sverige måste gå för att den nya tiden ska rymma ett hopp om ett mänskligare samhälle för alla medborgare i vår värld. En värdemässigt ledd utrikespolitik är nödvändig för trovärdigheten i svensk politik, för global utveck- ling och för goda internationella relationer. De inter- nationella konventioner som Sverige har anslutit sig till, och de FN-konferenser som Sverige har deltagit i, baseras på värderingar. Dessa värderingar bör bygga en svensk sammanhållen utrikespolitik. Fru talman! I vårt utvecklingssamarbete, och i andra former av internationellt samarbete, måste vi hävda demokratins och de mänskliga rättigheternas företräde. Vi måste också ställa krav på våra samar- betsländer när det gäller dessa grundläggande värde- ringar. Det fanns en tid då svenskt bistånd också gick till diktatoriska regimer, utan nämnvärd kritisk gransk- ning. I dag vet vi att biståndet ofta hamnade i fel fickor - medan annat bistånd har varit framgångsrikt, räddat liv och skapat nya möjligheter. Vi måste sys- tematiskt lära av både misstag och framgångar. Fru talman! Vi ska inte hålla regimer under ar- marna som tillåter exempelvis sharia-lagar som sti- pulerar stening av kvinnor som i Nigeria. Vi ska inte heller stödja kulturer som tillåter våldtäkt på spädbarn i tron att det skyddar mot aids, vilket i dag sker bland annat i Sydafrika. President Mbeki måste ta avstånd från dessa avskyvärda handlingar. Vi måste tala klarspråk till dessa regimer, oaktat att Olof Palme i dag postumt erhåller landets största utmärkelse för sitt stöd till ANC under befrielsekampen mot den vita regimen. Sverige måste entydigt ta ställning för mänskliga rättigheter och demokrati vid internationell samver- kan. Fru talman! Med dessa utgångspunkter önskar jag yrka bifall till Kristdemokraternas reservation nr 1.

Fru talman! Vi ska nu debattera utrikesutskottets betänkande nr 1 för innevarande budgetår. Det är som framgår det första betänkandet för riksdagsåret 2002/2003. Men det är inte bara det. Det är också det första betänkandet i den nya mandatperioden. Det första betänkandet innebär således inledningen på en rad debatter om utrikespolitiska frågor som vi ska ha här tillsammans framöver. Jag ser fram emot många spännande och intressanta debatter på området. Det är ett angeläget och intressant område och jag hoppas också att vi kan debattera på ett sådant sätt att vi kan sätta positiva spår efter oss. Globaliseringen står på många dagordningar i dag och den kan föra mycket positivt med sig för oss här hemma men också ute i världen. Internationell samverkan för en fredligare och bättre värld är både angeläget och uppfordrande. Det första betänkandet är väl inte det mest upp- hetsande av de betänkanden som vi kommer att de- battera. Men inledningen får väl trappas upp så små- ningom. Debattörerna före mig har ju försökt lite smått att också väga in både demokrati, utnämnings- system och en del av den biståndsdebatt som vi strax ska föra i nästa ärende i kammaren för att få i gång den här spännande och intressanta debatten. Jag ska inte ta upp den tråden vidare, utan jag kommer igen när det gäller biståndsfrågorna i nästa ärende. Betänkandet rör anslagsfrågor för internationell samverkan, och jag ska begränsa mig till det. Från Centerpartiets sida har vi några avvikande budget- poster. Vi har valt att i första hand satsa på operativ verksamhet som till exempel en snabbare och krafti- gare höjning av biståndet och att hålla nere resurserna till administration. Anslagsförändringarna som vi föreslår är små. Det rör sig om fyra anslagsposter. Vi minskar anlaget 5:7 till Svenska institutet med 5 miljoner kronor. Ansla- get 5:12, forskning till stöd för nedrustning och inter- nationell säkerhet minskar vi med 1 miljon kronor i förhållande till vad regeringen föreslår. Anslaget 5:16 till Europainformation med mera minskas med 6 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. Det gör totalt 14 miljoner lägre anslag än det som regeringen föreslår. På övriga 13 anslagsposter har vi samma budgeteringsbelopp som regeringen. När det gäller Svenska institutet gör regeringen en uppskrivning av anslaget för förra året. Vi anser att institutet kan ligga kvar på förra årets anslagsnivå och ta igen den ökning som regeringen föreslår genom effektivisering av verksamheten. Att vi föreslår en minskning av anslaget till forsk- ning till stöd för nedrustning och internationell säker- het innebär inte att vi inte anser att detta arbete är viktigt. Det är det i allra högsta grad. Anslagsposten är till för att tillföra regeringen teknisk och veten- skaplig sakkunskap på området. Den kunskapen kan, såvitt jag förstår, regeringen inhämta på annat och säkert billigare sätt. Det är anledningen till våra för- ändringar på den här punkten. Beträffande Utrikespolitiska Institutet ligger vi kvar på tidigare anslagsnivå och genomför inte höj- ningen. När det slutligen gäller Europainformationen tycker vi att aktiviteten i informationen från regering- ens sida inte motiverar den höjning som nu har skett. En större del av information, studier och utbyten inom Europa borde dessutom EU-kommissionen ta ett större ansvar för. Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka bi- fall till reservation nr 2. Vad gäller punkt 1 i utrikes- utskottets betänkande nr 1 så kan jag instämma i det yrkande som jag förmodar att utskottets herr ordfö- rande efter mig strax kommer att avleverera.

Fru talman! I dag, på Nobelfestens och de mänsk- liga rättigheternas dag, finns det anledning att stämma till viss eftertanke. Vilken aktör är vårt land i dag på den världspolitiska arenan? Vilka signaler ger den politik som vi för om fred och mänskliga rättigheter? Jag kan inte, fru talman, låta bli att om och om igen tänka på orden från en känd före detta Nobel- pristagare om att det inte är några människors ondska, utan de goda människornas tystnad som är felet med världen. Vårt land har verkligen en stolt tradition. Under hela min idealistiskt präglade uppväxt var jag stolt över att vårt land mäklade fred, över att min dåvaran- de statsminister vågade utmana en stormakt med några sanningens ord då och då och över att han gick främst i demonstrationståg mot orättfärdiga krig. Jag var stolt över våra biståndsambitioner och stolt över att vi gick före med utjämning och hade modet att kritisera de starka. Dessa ord från Nobelpristagaren kommer jag för övrigt att avsluta ett längre tal i ABF-huset på Svea- vägen med i kväll. Där kommer det att sitta männi- skor och lyssna som också känner att vårt baner i dag är solkigt och att fanstången är lite flagnad. De menar med mig att vi till exempel borde ha tagit emot asylsökande på ett mycket anständigare sätt, att vi borde ha integrerat nya medborgare på ett oändligt mycket mer genomtänkt och helhjärtat sätt, att vi inte borde ha gett vårt stöd till en terroristbefrämjande antiterroristallians och att vår egen utrikespolitiska linje alltför länge har varit alltför fixerad vid anpass- ningen till en framväxande megastat och inte varit inriktad på solidaritet med hela världen och dess förtryckta folk. Fru talman! Jag menar att den här förflackningen också blir synlig och kommer till uttryck i olika pas- sager i de löptexter som vi i Miljöpartiet inte har haft möjlighet att påverka i den budgetproposition som vi nu har ett betänkande med anledning av. Det är skriv- ningar som jag har protesterat mot i ett särskilt ytt- rande efter utskottsberedningen. Budgetens siffror som sådana har emellertid jag och Miljöpartiet inget att andra mot eftersom de är överenskomna och upp- gjorda mellan regeringen, oss och Vänsterpartiet. Men det vore ett politiskt tjänstefel av mig att inte markera emot följande fyra punkter. Därför, fru talman, hade jag som min första punkt i stället velat se följande ordalydelse på utgiftsområde 5 i samband med beskrivningen av insatserna för fred och säkerhet i Europa. Arbetet att utveckla de civila krishanteringsmekanismerna i EU har inte på långt när stått i paritet med utvecklingen av de militära. Särskilda svenska ansträngningar bör dessutom göras för detta. Jag tycker att skrivningen i propositionen under rubriken 3.5 Insatser bland annat skulle innehålla lydelsen: Särskilda svenska ansträngningar bör göras för att uppbyggnaden av den civila krishanteringska- paciteten minst skall stå i paritet med den militära. Vidare är beskrivningen av våra relationer med länder utanför Europa på s. 28 i budgetpropositionen intrikata. Vi delar inte det okritiska och närmast ser- vila förhållningssätt som intas till Amerikas förenta stater. I propositionen står det bland annat att vi har gemensamma värderingar och en grundläggande intressegemenskap med USA. Jag hade därför velat ersätta texten på s. 28 i pro- positionen med texten: Relationen till Förenta stater- na är av helt central betydelse och det har sin grund dels i en omfattande handel och dels av säkerhetspo- litiska balansskäl. Min tredje punkt handlar om historieskrivningen när det gäller det svenska engagemanget i Mellanös- ternkonflikten på samma sida. Det är lite väl självför- härligande och stämmer inte längre med hur våra insatser under de senare åren uppfattas av omvärlden. Jag, och många med mig, anser inte att Sverige "oförtrutet fullföljer sin långa tradition av aktivt en- gagemang för en allomfattande, rättvis och varaktig fredsuppgörelse". Dessutom finns ingen anledning att förtiga vilka de "omständigheter" är som råder i området, nämli- gen en renodlad ockupation. Därför, fru talman, skulle skrivningarna på s. 28 enligt mig haft följande lydelse: Sverige fullföljer sin tradition av aktivt engagemang för en allomfattande, rättvis och varaktig fredsuppgörelse mellan israeler och palestinier grundad på FN:s och säkerhetsrådets resolutioner. Biståndssamarbetet med palestinierna fortsätter, trots de svårigheter det innebär under rå- dande ockupation. Fru talman! Slutligen vill jag påpeka en annan skiljaktighet mellan å ena sidan Miljöpartiets syn och å den andra regeringens och utskottets. Vi menar inte att det a priori är talibanregimens sammanbrott som skapat en öppning för fredsprocessen i landet. Det har visserligen bidragit. Men att i en officiell text inte samtidigt ta avstånd från de unilaterala bombningar av ett av världens fattigaste och mest utnyttjade län- der som pågick under vintern 2001/2002 och som föregick det här sammanbrottet, är en stor underlå- tenhetssynd. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik med avseen- de på Afghanistan ska beskrivas med beaktande av den sköra utvecklingen i landet efter USA:s interven- tion sedan oktober 2001 och talibanregimens fall. Den ska kräva fortsatt internationell närvaro och observation för att möjliggöra en stabil och positiv utveckling. Därför föreslog jag följande skrivning: Den sköra utvecklingen i Afghanistan efter USA:s intervention sedan oktober 2001 och talibanregimens fall, kräver fortsatt internationell närvaro och observation för att möjliggöra en stabil och positiv utveckling.

Fru talman! Det var ett stort antal trådar att plocka upp, men jag ska nöja mig med några stycken. Lotta Nilsson Hedström talar om terroristbefräm- jande allians. Jag skulle gärna vilja få utklarat vad det är för någonting. Vad menar Lotta Nilsson Hedström? Vilken allians skulle det vara som är terroristbefräm- jande? Min andra fråga gäller gemensamma värderingar med Amerikas förenta stater. Det har vi väl ändå när det gäller mänskliga rättigheter, grundläggande de- mokratiska rättigheter och synen på hur ett samhälle ska styras? Eller har Lotta Nilsson Hedström någon annan idealbild som hon skulle vilja sätta upp i stäl- let? För det tredje gäller det talibanregimens fall. Tror Lotta Nilsson Hedström att den över huvud taget hade fallit inom rimlig tid eller ens alls om man inte hade inlett någon form av krig för att bekämpa den?

Fru talman! Jag är medveten om att mitt inlägg är ett hopplock av olika trådar. Det beror på att detta var nyansskillnader och meningsskiljaktigheter när det gäller den text som vi har ställt oss bakom budget- mässigt men kanske inte ideologiskt i alla samman- hang. Jag ville tydliggöra mitt särskilda yttrande. En terroristbefrämjande allians handlar om att den antiterroristallians som världen, däribland Sverige, har ingått riskerar att få till följd att en väldig massa människor upplever att de är utanför en gemenskap. Det i sig kan leda till att terroristattentat kommer till stånd. Risken är att de metoder man väljer och den uteslutning man väljer faktiskt leder till och inte mot- verkar den terrorism man avser att motverka. I retoriken har vi väl mycket gemensamt med USA. Men jag ifrågasätter verkligen att USA anser sig ha rätten att unilateralt slå till var helst i världen som man anser att det finns en skurk. Det tycker jag inte är värderingar som Sverige bör omfatta. Talibanregimens fall hade säkerligen tagit längre tid. Diskussionen gäller om vi i världssamfundet kan hitta intelligentare metoder än bombning för att få regimer på fall när befolkningen själv inte orkar resa sig i första steget. Vilken typ av demokratibistånd, vilken typ av diplomatiska och ekonomiska påtryck- ningar kan få märkliga regimer att falla? Bomber är lite väl primitivt.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Lotta Nilsson Hedström vilka metoder man då skulle använda vid terroristbekämpning. Vad är det som har undgått oss andra? Samma sak är det egentligen när det gäller tali- banregimen. Vad är det vi andra inte har begripit som gör att man på ett intelligent och diplomatiskt sätt hade kunnat föra lugna stillsamma samtal med tali- banregimen över en whisky?

Fru talman! Det där med en whisky med taliban- regimen ska jag ta i beaktande. Det låter sympatiskt. Det här är en metodutveckling, Göran Lindblad, som vi tillsammans har all anledning att gå in på i detalj. Jag skulle önska, och jag tror, att du i själ och hjärta är enig med mig om att bomber är det sista man tar till när allt annat är uttömt. Den här diskussionen hade vi i botten i det här landet förra vintern. Positio- neringen är uppenbar. Det finns några som anser att de militära tilltagen ligger överst på listan. Jag, och många med mig, anser att de ligger längst ned på listan. Diplomati, ekonomiska påtryckningar, demo- kratiskt bistånd, möjligheter för människor att be- kämpa fattigdomen och ta tag i sin egen verklighet är kungsvägen. Det är den första vägen, och den är lång- sammare. Ibland är demokrati och tid viktigare än effektivitet. Effektivitet i det här sammanhanget sta- vas död.

Fru talman! Jag skulle vilja säga som Agne Hans- son att detta är den första debatten som vi har med det nyvalda utrikesutskottet. Det märks ganska tydligt att det är ett antal frustande energiska ledamöter i utri- kesutskottet som vill ta alla tillfällen i akt att få dis- kutera utrikespolitiska frågor. Det är väl lite grann som Agne Hansson säger att utrikesutskottets betän- kande om utgiftsområde 5 kanske inte är det mest upphetsande verket. Det handlar faktiskt om hur vi ska fördela våra medel till ett antal internationella och inhemska organisationer som arbetar med utrikespo- litik. Även om Göran Lindblad försökte föra in Vi- agra i debatten tror jag att det blir väldigt svårt att få den speciellt mycket mer upphetsande än så. Regeringen och de samverkande partierna har lagt ett förslag till riksdagen om att satsa ungefär 1,3 mil- jarder kronor på det här området. Utgiftsområde 5, Internationell samverkan, omfattar 17 olika anslag. Dessa 17 olika anslag går till en rad olika organisa- tioner, grupper och institut, till exempel Nordiska ministerrådet, Svenska institutet, OECD, SIPRI och en mängd andra institut, myndigheter och verksam- heter som är fantastiskt bra i vår utrikespolitik. Skillnaderna mellan oppositionspartiernas och de samverkande partiernas budgetförslag är egentligen ganska små. Göran Lindblad sade att det var formella skäl som gjorde att han inte kan lägga en reservation. Det beror på att riksdagen i dag har budgetlagar som säger att om utgiftsområdets tak har satts så kan inget annat parti föreslå ökade utgifter inom den ramen. Mode- raterna vill ju faktiskt här föreslå mer pengar än vad någon annan vill, och av det skälet slår utgiftstaket till. Det är det som är det formella skälet, Göran, att vi har den regeln. Som jag minns det har jag för mig att Moderaterna var ganska drivande beträffande att få fram budgetregler och budgetlagar i riksdagen för att vi just skulle förhindra att riksdagen skulle spä på regeringens budgetförslag med en massa miljoner. Det är väl det vi ser i dag. Det som dock är den stora skillnaden är att de partier som vill minska det här anslaget tar de allra största pengarna från de organisationer och institut som arbetar just med säkerhetspolitik och nedrust- ning. Främst är det då anslaget 5:10 som man riktar in sig på, Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling. Man riktar in sig på SIPRI, alltså Stockholms internationella freds- och forskningsinstitut, och man vill ha bort pengarna för forskning till stöd för nedrustning och internationell säkerhet. Jag tycker visst att man kan diskutera hur fördel- ningen kan se ut mellan de olika myndigheterna och institutionerna på det här stället i det här utgiftsområ- det. Visst kan man göra det. Det har naturligtvis ock- så varit föremål för en behandling mellan de samver- kande partierna och Socialdemokraterna om hur det här ska se ut. Men jag oroas över att man lägger en så stor tyngdpunkt på att ta resurser just från de anslag som faktiskt hanterar säkerhetspolitik och fredsfräm- jande utveckling, konfliktförebyggande och konflikt- hantering och forskning inom de områdena. Om det är någonting vi behöver är det nog snarare mer resur- ser just för detta. Jag tycker ju att det vore bra om man kunde lägga mer arbete och krut på det området för att kunna hitta långsiktiga arbeten som regeringen skulle kunna arbeta med. Jag tror att det är så att mycket i dag sker ad hoc. Det är massor av saker som hela tiden måste arbetas med och fås svar på, och det skadar nog inte om vi faktiskt har en hel del resurser till forskare och andra fristående institut som på lite längre sikt kan studera vad som sker i världen och vi ska kunna förhindra att konflikter bryter ut. Det är också bra om vi kan lägga nya förslag på nedrustning inom olika områden. Jag tycker att det är ett väl sammanvägt budget- förslag som föreligger för det här utgiftsområdet och vill naturligtvis därför yrka bifall till förslaget i ut- skottets betänkande. Men jag vill ändå ge några kommentarer till de talare som har varit före mig. Göran Lindblad talar på ett vältaligt sätt om de fredsfrämjande insatser som görs världen över med svenska insatser. Självklart - jag tror inte att det finns någon som helst skillnad i vårt synsätt på hur viktigt det här arbetet är. Däremot verkar det finnas en skill- nad i synen på var pengarna ska tas någonstans. Hade den förre talmannen som ledde sammanträdet varit med så hade han ju väl känt till att det ofta är ett ganska stort rabalder om vilket departement och vil- ket anslag som ska betala de olika insatser som Sve- rige vill vara engagerat i. Visst: Ni föreslår 20 miljoner mer på det här området. Det är väl så, och det är trevligt. Det är naturligtvis riktigt att vi behöver mindre snack och mera verkstad, men jag tror att det snack som Göran Lindblad talade om faktiskt är en förutsättning för att vi långsiktigt ska kunna arbeta med konfliktförebyggande värden och ha nedrust- ningsförslag. Nordiska frågor skulle vi satsa mer på också, sade Lindblad. Så trevligt! Den förre partiledaren, Carl Bildt, tyckte ju att det här var frågor som vi kanske skulle kunna strunta i och till och med lägga ned. Dessutom tog Lindblad upp de utrikes myndig- heterna, alltså våra ambassader. Ja, det är på det sättet att ibland får man ta det onda med det goda. Man har försökt att nu sammanlägga hela Regeringskansliet i en myndighet. Det leder till att hela anslaget ligger under KU, och det är de som har, på sitt första ut- giftsområde, nr 1, anslaget för detta. Det leder, exakt som Göran Lindblad säger, till att det är svårare för oss i riksdagen att påverka resurserna till de olika utlandsmyndigheterna. Det är riktigt. Vad vi försöker kompensera det med är ju att ha samråd i utrikesut- skottet mellan regeringen och alla partier för att se vilka satsningar som ska göras. Om bara någon dag ska vi ju ha ett sådant samråd i utrikesutskottets hägn. Sedan skulle jag slutligen vilja vända mig till Lotta Nilsson Hedström, som talade vältaligt om hur stolt hon var när hon växte upp över den svenska utrikespolitiken och hur glad hon var över att vi hade en statsminister som stod i täten för demonstrationer och stod i täten för att mäkla fred över världen och så vidare. Jag är fortfarande stolt över att vi faktiskt har en statsminister som står i täten för de här frågorna. Jag är också fortfarande väldigt stolt över att vi har en regering som är med och mäklar fred och deltar i mängder av olika insatser världen över. Det är ingen- ting som skiljer sig från hur det var tidigare. Däremot har ett nytt verktyg kommit till, och det är det som Lotta Nilsson Hedström inte gillar. Det är att vi i dag har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom den europeiska unionen. Det gör att även små fram- steg för svenska positioner får mycket större genom- slag genom att vi samarbetar inom EU mycket mer. Självklart blir det då så att ibland syns det kanske inte lika mycket vad Sverige gör i tidningar och andra medier, men på marken skulle jag vilja säga att det har större betydelse än vad det har haft tidigare. Slutligen vill jag kommentera det särskilda ytt- randet, som Lotta Nilsson Hedström säger förstärker politiken. Jag tycker snarare att det som hon försöker skriva här faktiskt försvagar politiken. Det handlar om att den civila krishanteringen ska minst stå i pari- tet med den militära. Jag tycker tvärtom. Jag tycker att den civila krishanteringen ska vara större än den militära inom Europeiska unionen. Sedan skriver hon om relationen till USA att den har betydelse av säkerhetspolitiska balansskäl. För mig leder det tanken tillbaka till en terrorbalans som jag inte vill se igen, och jag tycker att det är ett fruk- tansvärt steg tillbaka. När det gäller palestinierna skriver hon om en fredsuppgörelse grundad på FN:s och säkerhetsrådets resolutioner. Det leder tankarna till att det bara är resolutioner i säkerhetsrådet. Vi brukar säga att det ska vara grundat på relevanta FN-resolutioner. Det tycker jag är viktigare. Jag håller med om det Göran Lindblad sade om utvecklingen i Afghanistan. Lägg märke till att det fanns enorma diplomatiska påtryckningar på taliban- regimen. Det fanns ett enormt stort bistånd dit. Var tredje lärare har Sverige bistått med till Afghanistan. Det fanns FN-resolutioner och annat, och dessutom en FN-resolution som gav USA rätt till självförsvar. Men den text som skrivs om där tycker jag inte tillför någonting, utan det var snarare det du sade i talarsto- len om Afghanistan som jag faktiskt blev förvånad över.

Fru talman! När det gäller budgettaket är Urban Ahlin och jag helt överens. Jag sade bara upplys- ningsvis att det finns formella hinder för mig att yrka, eftersom vi då just skulle passera taket och inte kan lägga yrkanden på mera kostnader. Det är det ingen tvekan om. Vi borde också vara överens om den andra punk- ten, där vi skiljer oss åt, nämligen det här med att man har flyttat över anslag från område 5 till område 1 och att man har gjort en enda myndighet av hela Regeringskansliet. Urban Ahlin säger här att man ska kompensera sig genom att vi ska ha samråd och överläggningar. Jo, jag tackar jag - samråd och över- läggningar! Men riksdagen borde ju faktiskt ha en kontrollmakt. Är inte Urban Ahlin intresserad av att vi faktiskt har kontroll över vad regeringen gör, även om den råkar bestå av partikamrater till Urban Ahlin? Det kan ju inom en lycklig snar framtid vara så att det är jag och mina kamrater som sitter i det kansliet.

Fru talman! Ja, det är ju så det är att leva i en de- mokrati: Sådana fruktansvärda saker kan hända att oppositionen faktiskt tar makten i landet. Låt mig först säga att jag är fullständigt medveten om att du tog upp detta med formella hinder, men jag tycker också att det är lite roligt att få göra det. Jag kommer inte att ha så många möjligheter att faktiskt kritisera Moderaterna för att ni lägger mer resurser på de olika anslagen. Inom det här området brukar det ju snarare vara tvärtom, att det är Moderaterna som vill göra stora besparingar. Det var därför jag tyckte att det fanns en viss lustifikation i att faktiskt påpeka detta. Riksdagen har naturligtvis fortfarande kvar kon- trollmakt. Vi har KU och vi har revisorer och annat som gör att vi faktiskt kan utöva en kontrollmakt över detta. Men jag håller med om att det finns ett problem här, att det inte är så tydligt, särskilt i den budget vi hade den här gången, när vi inte riktigt kunde utläsa ens hur mycket som går till de olika myndigheterna. Det gör det naturligtvis väldigt svårt att ens bedöma om vi tycker att det är en rimlig andel av budgeten som ska gå till ambassader i utlandet. Det är inte jag nöjd med, och det har vi också skrivit i det yttrande som vi skickat till KU: Här behöver regeringen vara bättre på att specificera. Det är naturligtvis ett pro- blem. De är en myndighet i dag, och det gör att det sköts på det sättet. Glöm inte att enligt riksdagsordningen och vår grundlag så är det regeringen som sköter utrikespoli- tiken. Vi kan påverka den rejält också från utrikesut- skottets sida, men faktum är att samråd är nog så mycket som Göran Lindblad över huvud taget kan kräva i det läge som faktiskt råder med de lagar vi har.

Fru talman! Nu gällde det inte samråd om utrikes- politiken och kontrollmakt över den utan att ha kon- trollmakt över regeringens funktioner, utrikesförvalt- ningen som sådan, utlandsmyndigheterna och Rege- ringskansliet i stället för att blanda ihop allt i en enda påse så att det är fullständigt omöjligt att genomskå- da. Jag har en känsla av att vi borde kunna bli överens på den punkten. Nu ger jag Urban Ahlin chansen att komma igen i samband med vårpropositionen, så kan vi skriva ihop oss och få en ändring på denna tingens ordning så att det blir bättre. Det är roligt att man någon gång kan glädja Urban Ahlin och pigga upp honom med att vi faktiskt begär en utgiftsökning. Det är roligt att jag har gjort det i dag.

Fru talman! Jag tror nog att Göran Lindblad kommer att göra mig glad fler gånger i utrikesutskot- tets arbete. Det är jag helt övertygad om. Jag tror inte att Göran Lindblad kan få mig att bli enig med honom i samband med vårpropositionen heller. Det finns fördelar med att regeringen är en myndighet. Det sparar naturligtvis också en hel del resurser, att vi har en myndighet. Administrationen underlättas och det blir också lättare och mer över- skådligt hur vi spenderar våra skattepengar. Det är också något som Göran Lindblad och Moderaterna borde vara intresserade av, hur vi hanterar våra skat- tepengar. Men det är korrekt att det har lett till att vi har lite svårare att utöva inflytande över var vi ska ha ambassader. Det ska vi försöka kompensera genom samråd, som jag har sagt.

Fru talman! Tack, Urban Ahlin, för en uppiggande recension av mitt särskilda yttrande. Jag tänker inte replikera på allt. Jag har tre frågor till dig, Urban Ahlin, som jag hoppas att du hinner besvara. Först undrar jag om Urban Ahlin tycker att rege- ringens nuvarande passivitet och tystnad inför mobili- seringen och hotet mot Irak står i samklang med Sve- riges stolta traditioner i utrikespolitiken. Min andra fråga gäller EU och den civila kris- hanteringsberedskapen. Jag håller med Urban Ahlin om att den bör vara större än den militära. Men är det förenat med realism att i dag tro att EU ska kunna prestera det, omräknat i pengar? Min tredje fråga innebär att jag skulle vilja ha en kort redogörelse för de massiva diplomatiska på- tryckningar som du säger föregick bomberna i Af- ghanistan. Vem gjorde dem och hur länge? När och var höll de på?

Fru talman! Det är glädjande att Lotta Nilsson Hedström tyckte att recensionen av hennes särskilda yttrande var uppiggande. Låt mig först säga att jag inte håller med henne. Det finns ingen passivitet och tystnad i utrikespolitiken i dag. Lotta Nilsson Hedström tar upp Irak. Det är ett alldeles utmärkt exempel. Där har vi förut haft en chef för vapeninspektörerna som var svensk, Rolf Ekéus. I dag är chefen för vapeninspektörerna Hans Blix, en svensk. Sverige bistår med oerhört mycket för att detta arbete ska fungera. Vi har också arbetat för det i FN. Lägg märke till att FN har tagit ett enhälligt beslut i säkerhetsrådet om tågordningen i det arbete som görs. Vi fullföljer det enligt gammal god svensk tra- dition. Vi ställer upp bakom FN. Det är vår politik att stödja det när säkerhetsrådet tar ett beslut. Stöder inte Lotta Nilsson Hedström FN:s politik i detta avseen- de? I sådana fall är det ett enormt avsteg från den tid hon själv åberopade, när vi hade en stolt och fin utri- kespolitik. Det skulle vara ganska intressant att veta. Tycker du att vi ska strunta i vad FN:s säkerhetsråd har sagt när det gäller situationen i Irak, Lotta Nilsson Hedström? Lotta Nilsson Hedström frågar om realism i EU om militär och civil krishantering. Det är en bra frå- ga. Det finns många krafter i den europeiska unionen som inte tycker som vi, att man ska ha en civil kris- hantering, utan enbart fokuserar på den militära kris- hanteringen. Det är därför Sverige har drivit frågan om civila krishanteringsinsatser allra hårdast. När det upprättades en kommitté för militär krishantering kom ett svenskt förslag om att vi skulle upprätta en liknande civil kommitté. Jag tycker inte att du leder det du säger i bevis, Lotta Nilsson Hedström. Sveriges regering och Soci- aldemokraterna har drivit stenhårt att vi ska ha civil krishantering i EU. Det är naturligtvis realistiskt om vi fortsätter att arbeta med det. Men det finns helt klart motståndare runtomkring. Lotta Nilsson Hedström tar också upp frågan om Afghanistan och diplomatiska påtryckningar. Räcker det inte med de mängder av FN-resolutioner som faktiskt uppmanade talibanregimen att göra än det ena och än det andra?

Fru talman! Så länge FN är trovärdigt ska vi defi- nitivt sluta upp bakom, det är en självklarhet. Men jag undrar vad vår statsminister och vår utrikesminister säger i dag. Vad säger vårt utrikesdepartement i dag om den faktiska mobilisering som pågår? Sedan noterar jag med glädje att Urban Ahlin och jag är väldigt eniga om behovet av en stark civil ka- pacitetsutbyggnad inom EU.

Fru talman! Jag är lite oroad över de ord som Lotta Nilsson Hedström börjar sitt anförande med: "Så länge FN är trovärdigt". FN är den globala orga- nisation som i praktiken omsluter alla världens län- der. Den har en FN-stadga som alla ansluter sig till, som vi har anslutit oss till och som förbinder oss att följa de resolutioner som FN:s säkerhetsråd tar. FN är trovärdigt i och med att man antar resolu- tioner i FN:s säkerhetsråd. Jag har svårt att hitta något mer trovärdigt än att 15 länder i säkerhetsrådet enhäl- ligt antar en FN-resolution om Irak. Jag har svårt att se det som en utgångspunkt för att FN inte längre är trovärdigt. Jag har svårt att förstå resonemanget. Det låter som om Lotta Nilsson Hedström tycker att USA har för stor makt över de andra länderna och att USA dikterar villkoren. Jag var i FN:s generalför- samling under tiden som förhandlingarna pågick. Jag kan lugnt säga att ryssarna inte direkt kände det som att de styrdes av amerikanska intressen. Detsamma gällde fransmännen. Det var ett givande och tagande i flera veckor som amerikanerna fick mangla genom FN-maskineriet innan resolutionen kom fram. Det är något jag är glad för. Det är också vår statsminister och utrikesminister glada över, att USA tog tid på sig att gå vägen genom FN. På det sättet har en universell organisation med nästan hela världens länder fattat ett enhälligt beslut i FN:s säkerhetsråd som ger inspektö- rerna ett tryck för att undersöka på marken. Det inne- bär en enorm påfrestning på Iraks regering så att de verkligen levererar de 12 000 papperen. Nu ska vi titta väldigt noga på detta och se om de har en kapa- citet för massförstörelsevapen eller inte, vad det finns för program och så vidare. FN har agerat riktigt. FN är trovärdigt. 15 länder i enighet har arbetat med detta. Det bästa av allt är att det är en god svensk utrikespolitisk tradition att följa FN:s arbete.

Fru talman! Jag är enig med utskottsordföranden om vad betänkandet omfattar. Vi kan gå tillbaka till frågan om anslag till organisationer. Jag är också medveten om att besparingar kan tas till intäkt för att man skulle vara emot främjandet av forskning om ökad internationell säkerhet. Därför finns det anled- ning att än en gång betona att det är svårt att hävda att 1 miljon kronor i minskat anslag innebär en sådan uppfattning. Det är nämligen vad vi föreslår från Centerpartiets sida. Den största nedskärning vi föreslår är 6 miljoner kronor av anslaget för Europainformation. Den nämnde inte utrikesutskottets ordförande någonting om. Jag får förstå det som att han möjligen låter tyst- naden tala för instämmande och menar att vi borde låta EU-kommissionen svara för mera informations- resurser även i vårt land, eftersom vi betalar så myck- et pengar till EU.

Fru talman! Låt mig först börja med frågan om forskning och arbetet med att hitta nya metoder för nedrustning och konfliktförebyggande. Jag ville beto- na att de förslag till besparingar som finns lägger tyngdpunkten inom detta område. Jag är medveten om att Centerpartiet bara tog 1 miljon på området. Men det fanns andra partier som också har föreslagit förändringar. Jag vill bara varna, för jag tror att det är en felaktig prioritering. Vi ser i dag framför oss en värld där kapprust- ningen tar ny fart. Det behövs initiativ, mycket i linje med vad Lotta Nilsson Hedström menade att vi en gång i tiden hade. Vi behöver fler initiativ och föreslå goda åtgärder för att få en nedrustning till stånd inom olika områden och nya sätt att tänka när det gäller konfliktförebyggande och så vidare. Jag tror att det är viktigt att man har resurser för att kunna genomföra studier och ge information om just dessa saker. Jag tycker därför att det är lite synd att oppositionspartierna vad gäller besparingar har lagt tyngdpunkten här. När det gäller Europainformationen skulle man självklart önska att EU-kommissionen kunde stå för mycket mera än de gör i dag. Nu bidrar de med mycket information, men jag tror att det är väsentligt att vi som medlemmar av Europeiska unionen ger våra medborgare en god möjlighet att få svar på sina frågor. Detta handlar om just det. Vi har Hallå Nor- den och en mängd andra organisationer som ger svar på frågor som berör människorna i deras vardag, och likadant är det med Europainformationen.

Fru talman! Information är väldigt viktigt, Urban Ahlin, och jag är gärna beredd att släppa pengar till ökad information. Om det motsvarar en ökad aktivitet på området, vilket jag efterlyser, skulle det kanske vara mer harmoniskt att öka resurserna. Jag delar uppfattningen att freds- och konflikt- forskningen är mycket viktig. Men jag tror att man även där bör vara kreativ och engagera på ett bredare fält, så att man inte enbart behöver satsa pengar över statsbudgeten. Det är den prioritering vi har gjort. I grunden är vi, vad jag förstår, eniga om att båda dessa områden är viktiga.

Fru talman! Jag håller med Agne Hansson om att man inte kan få nog av information, och att det natur- ligtvis också kan finnas andra aktörer som kan bidra med information på olika områden. Som jag sade inledningsvis är detta en budget som är framförhandlad mellan tre olika partier, och man har försökt att göra en så god sammanvägning som möjligt mellan de 17 olika områdena. Vi föreslår 16 miljoner till Europainformation, och Centerpartiet föreslår 10 miljoner. Mer upphetsande än så blir nog inte dagens debatt.

Fru talman! Vänsterpartiet har ett budgetsamar- bete med regeringen och Miljöpartiet. Det gör att vi står bakom de förslag som framförs på utgiftsområ- de 5. Dock finns det inget organiserat samarbete i utri- kespolitiska frågor. Där finns stora skillnader i syn- sättet på världens utveckling, och hur Sverige bör agera. Det gäller till exempel synen på EU:s utveck- ling till alltmer av en federation av stater med upp- byggnad av en egen militär styrka, som många på sikt vill se som en europeisk armé. Det gäller underdånigheten mot USA, mot de amerikanska ställningstaganden som ofta genomsyras av maktpolitik, geopolitiska ambitioner, och av USA:s egna prioriteringar i världspolitiken, något som av Sverige i alltför liten utsträckning möts av ett tydligt och klart oppositionsställningstagande. Det gäller den terroristbekämpning som ofta sker till priset av rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Det gäller synen på kriget som metod att lösa pro- blem. Natos bombningar av Jugoslavien stod i full- ständig strid med folkrätten och FN. Den svenska regeringen bara hymlade och mumlade. Det gäller synen på det pågående kriget i Afgha- nistan, som inte rimligtvis kan sägas ha folkrättsligt stöd, om inte den svenska regeringen fullständigt har omtolkat FN-stadgan. Självförsvaret har nu pågått där i ett år och två månader, till priset av 5 000 fattiga afghaners död, utan att man uppnått det uttalade syf- tet. Det gäller synen på ett kommande krig mot Irak. Dels gäller det naturligtvis - och där är vi överens - protesterna mot USA:s ambitioner att själva bestäm- ma när vapenmakt ska användas mot misshagliga regimer, dels - och där är vi tyvärr inte överens - protester mot kriget som metod och synsättet att om de 15 medlemmarna i FN:s säkerhetsråd är överens så är det lika med en rätt och riktig politik. Därmed avsvär sig Sverige rätten att ha en uppfattning, rätten att tolka vad som är rätt och riktigt enligt FN-stadgan och enligt svensk utrikespolitisk tradition. Det är ett avsteg från Sveriges traditionella utrikespolitiska linje. Vi borde gå i frontlinjen för att protestera mot krigsplanerna mot Irak. Det gäller också omsvängningen i synen på Israels folkrättsvidriga ockupation av Palestina, och Israels upprepade terroristbrott mot den palestinska befolk- ningen, mot det vardagliga förtryck som möter pales- tinier, vars enda brott är att de bor i ett land som Isra- el vägrar erkänna som något annat än sitt. Det finns i och för sig de i Sveriges riksdag som står för en vä- sentligt mer extrem syn än Urban Ahlins parti. Jag har otroligt mycket mer gemensamt med Socialde- mokraterna än vad jag har med många folkpartister och en hel del kristdemokrater. Nu senast såg jag en artikel, undertecknad av tre riksdagsledamöter för Kristdemokraterna och en EU- parlamentariker, där man påstod att palestinskt terri- torium tillhör Israel. Det är en uppseendeväckande historieförfalskning. Men även den svenska regering- en borde mycket tydligare driva på för att få Israel att upphöra med ockupationen och förtrycket. Fru talman! Slutligen vill jag nämna en motion om humanitär minröjning, som vi står bakom. Den handlar om att regeringen ska ge ekonomiskt stöd till Geneva International Centre for Humanitarian Demi- ning, GICHD. Vi har i utskottet inhämtat att rege- ringen ställt sig positiv till att bidra till GICHD:s verksamhet. Vi i Vänsterpartiet lovar att följa detta, och om regeringen inte fullföljer denna intention återkommer vi med motion i frågan.

Fru talman! Mycket av det Lars Ohly säger kan jag hålla med om, men jag vill fästa hans uppmärk- samhet på ett par saker. Det gäller Irak. Jag tycker inte att man kan kritise- ra den svenska regeringen för något slags undfallen- het. Politiken har varit väldigt tydlig. Signalen till USA har varit att det behövs ett beslut i FN:s säker- hetsråd. Det blev också ett beslut, och 15 nationer ställde sig bakom dessa resolutioner. Det är inget klartecken till USA att starta ett krig. Däremot är det en enorm uppsamling när alla världens länder säger till Iraks ledare att han måste sluta med sina planer på att tillverka massförstörelse- vapen. Hela processen har handlat om detta. I över tio år har FN försökt få Saddam Hussein att ge upp sina massförstörelsevapen. Nu ska han synas. Har han lämnat över 12 000 sidor som är korrekta, eller har han försökt att återigen ljuga för det internationella samfundet? Jag tycker att det är bra att pressen på honom finns. Jag är övertygad om att ifall det inte hade fun- nits en militär uppbackning, ett hot om någonting, hade Saddam Hussein aldrig gett efter på detta områ- de. Jag tror därför att det är viktigt att också Vänster- partiet funderar en stund på att massförstörelsevapen är massförstörelsevapen, och att man måste ta i gans- ka rejält om man har att göra med regimer som är beredda att använda dem. Lars Ohly vet också att Saddam Hussein har varit beredd att använda dem till exempel mot sin egen kurdiska befolkning. FN har sagt: Han ska avväpnas.

Fru talman! Det är alldeles riktigt att det är en framgång att FN:s säkerhetsråd hanterar frågan, och jag står helt bakom FN-resolutionen och vapenin- spektörernas arbete. Det är viktigt att klargöra att Saddam Hussein är en av de värsta diktatorerna i denna värld och har hittills satt sig över alla interna- tionella beslut om avväpning och att bete sig på ett civiliserat sätt både mot sina grannar och sin egen minoritetsbefolkning. Men frågan är: När är det rätt att säga att ett krig ska utbryta? Också jag anser att FN som sista åtgärd ska ha rätten att tillgripa våld. FN ska vara den enda instans som har den rätten, till skillnad från bomb- ningarna av Jugoslavien då FN ställdes åt sidan och USA och Nato tog sig rätten att bomba och förstöra infrastruktur och döda människor. Om FN ska ta sig rätten att använda sitt våldsmo- nopol måste man vara väldigt övertygad om att det finns bevis om att detta är den sista utvägen för att förhindra någonting värre. Jag kan till exempel tycka att FN:s agerande i Rwanda var så svagt att vi sett i backspegeln säkert kan vara överens om att FN där på ett tidigare stadium borde ha gått in med hot och direkt våldsanvändning för att få slut på de massakrer och de massmord som pågick. De bevis som hittills har presenterats har varit USA:s anklagelser helt utan bevisföring och utan att man har lagt fram det man säger sig veta, nämligen både att det finns massförstörelsevapen och att Sad- dam Hussein har varit beredd att använda dem. De senaste tio åren har Irak knappast varit känt för att vara den mest aggressiva makten i regionen. Det är en mycket trängd regim vi ser som knappast har medel att i dag utgöra ett hot mot sina grannar.

Fru talman! När det gäller Kosovo är det riktigt som Lars Ohly säger. Det fanns inget entydigt stöd i folkrätten för den insatsen. Jag håller med Lars Ohly om att det finns andra tillfällen där man tycker att FN skulle ha agerat mycket snabbare och hårdare. Det är just detta som är problemet med humanitä- ra interventioner. Ibland finns en del stormakter som har ett veto i FN:s säkerhetsråd som kan göra att hela världssamfundet blir fastlåst och inte kan göra nå- gonting. Det är naturligtvis olyckligt om det sker. När det gäller Irak ska Saddam Hussein avväpnas. Det är det beskedet han ska ha. Jag håller med Lars Ohly om att det nu är viktigt att påtala för amerika- nerna att det är är dags för dem att överlämna sina bevis till vapeninspektörerna. De får lite tid att läsa sina 12 000 sidor. Är det sedan så att de kan visa att han ljuger i dokumenten ska de gå till Hans Blix och säga: Här behöver ni göra en inspektion. Här har han gömmor av kemiska vapen, biologiska vapen eller program för att utveckla kärnvapen. Det är rätt. Den pressen ska vi sätta på amerika- nerna: Gå nu till inspektörerna med de bevis ni har så att de kan göra en snabb insats någonstans för att ta reda på om han återigen ljuger för samfundet.

Fru talman! I första ledet är vi överens. Nu ska pressen först sättas på Saddam Hussein att bevisa att han inte har de massförstörelsevapen som han påstår sig inte ha. För det andra ska pressen sättas på USA att fortsätta på den inslagna FN-vägen och låta FN hantera frågan och fatta beslut i frågan och inte gå vid sidan av världssamfundet för att utlösa ett krig. Men i det sista ledet är det möjligt att vi fortfaran- de skiljer oss åt. Om det nu skulle vara så att FN:s säkerhetsråd kunde komma överens, är det då rätt av FN att hota med eller utlösa ett krig som otvetydigt skulle drabba de människor som redan har drabbats hårt av ett stenhårt förtryck av en diktator och brist på mediciner och mat? Enligt vissa uppgifter har det lett till minst en halv miljon barns död de senaste tio åren. Är det rimligt att vi hotar om nya insatser som kommer att leda till att bombningar drabbar den be- folkning som redan har lidit så mycket? Är det rimligt att FN:s beslut om krig - om ett sådant kommer - också blir svensk utrikespolitik? Jag menar att det inte är rimligt och inte i enlighet med svensk utrikes- politisk tradition.

Fru talman! Får jag först yrka bifall till reserva- tion 1 så att jag inte glömmer bort det. Vi har nu en debatt om internationellt bistånd. Det första jag vill erinra om är att vi under det gångna decenniet har sett den snabbaste fattigdomsavveck- lingen hittills i mänsklighetens historia. Mänsklighe- ten började utvecklas snabbt för 250 år sedan. Det är glädjande att vi nu äntligen börjar se en ordentlig utveckling i stora delar av u-världen. Det är särskilt tydligt om man ser på den sociala sidan. Det gäller medellivslängd, barnadödlighet och födelsetal. De har genomgått en fullständigt drama- tisk, nästan revolutionerande, utveckling i huvudde- len av u-världen. Det är viktigt att komma ihåg detta. Bilden som visas av massmedierna är inte riktigt denna. Det som nästan alltid i västvärldens massme- dier fångar ögat är misslyckandet, katastroferna, och det man kan visa i dramatiska bilder på TV. Ett särskilt intressant land som exemplifierar detta är Vietnam. För drygt tio år sedan var det ett land fyllt av hungrande människor. Det var ett vanstyrt land som förde en fattigdomsskapande politik. Det har på kort tid svängt om. Det har gjort en nästan mirakulös omsvängning. Det är i dag ett livsmedel- sexporterande land där människor äter sig mätta. Det är fortfarande problem i Vietnam. Det är en diktatur. Det finns korruption. Det är ett av jordens mer korrumperade länder. Men det visar ändå - och det är den centrala lärdomen - att det faktiskt går att gå från gravt vanstyre till att vara på väg att lösa fattigdomens och underutvecklingens problem på kort tid. Det finns inte hopplösa situationer. Man behöver inte säga att det är omöjligt eller måste ske i genera- tioner långt bortom den generation som vi nu är i. Det som Vietnam gjorde var en privatisering av jordbruket och ett införande av marknadsekonomi. Det befinner sig nu i en mycket snabb omvandling. Det är en utveckling som också omvärlden har hjälpt till med. Det gäller inte bara Vietnam utan också de andra framgångsrika u-länderna. Mycket handlar om exportinkomster. Ungefär 80 % av u-ländernas exter- na inkomster är exportinkomster. Det är viktigt att u-länder bland annat har tillgång till i-ländernas marknader. Själv föreslår jag i EU:s framtidskonvent att EU bör avveckla sina tullar. EU bör inte ha skydd mot import från omvärlden. Det gäller naturligtvis i första hand fattiga u-länder. Det gäller att avveckla dessa. Vi avvecklade de interna tullarna i våra länder på 1800-talet. Vi avvecklade de interna tullarna i Europa på 1900-talet. Då kan vi se till att vi i början på detta 21 århundrade också avvecklar de internationella tullarna så att vi fortsätter den trenden. Viktigt är också investeringar. De är viktiga inte bara ekonomiskt utan är kanske också den största bäraren av kunskapsöverföring. Man brukar säga att jordens största kunskapsöverföring mellan i- och u- land sker mellan Taiwan och fastlandet. Hundratusen små taiwanesiska småföretag har dotterbolag på det kinesiska fastlandet. Det bor kan- ske 300-400 miljoner människor i kustregionen. Det är den största ekonomiska och sociala transfereringen vi har sett i världshistorien hittills. Det är småföretag- samhet som bär upp detta. Privat bistånd är någonting som vi tidigare under- skattade och såg mest som en fråga om insamlings- bössor. Det visar sig nu inte minst efter den 11 sep- tember förra året att det finns ett oerhört stort privat bistånd som framför allt bärs upp av invandrare från tredje världen. Det är häpnadsväckande stora belopp det handlar om. Jag såg att Kuba får ungefär 1 miljard i bistånd från USA. Det får inte en cent från den amerikanska staten, men däremot från kubaner verksamma och bosatta i USA. Mexiko räknar med minst 10 miljarder i den typen av transfereringar. Även om det offentliga biståndet är marginellt i huvuddelen av u-världen spelar det en viktig roll. Det gäller framför allt kunskapsöverföring på de områ- den, rättsstat och sådant, där det offentliga spelar en avgörande roll och som måste fungera för en snabb utveckling. Fru talman! Detta är den stora bilden, om man försöker se den i sin helhet. Men så ser det inte ut över hela u-världen. Det finns områden där det inte alls ser ut på det sättet där utvecklingen stagnerar eller än värre går bakåt. Där är det i dag lägre medel- livslängd än det var för ett antal år sedan. Där är människor fattigare än de var förr i tiden. Vi har till och med länder som i dag har en me- dellivslängd under 50 år. Man får gå tillbaka till 1800-talet i Europas historia för att hitta den typen av siffror. Huvuddelen av dessa länder, men inte alla, finns i Afrika. Det är väldigt viktigt att komma ihåg detta. Det är inte så att alla afrikanska länder har den utveckling jag tecknade med det negativa perspekti- vet. Det finns också afrikanska länder där det går väl. Man kan inte skära alla över en kam. Men likväl är det sant att säga att huvuddelen av det bekymmer- samma finns i Afrika. Det är en kontinent där ungefär 40 % av befolkningen befinner sig i länder som är eller nyss har varit i krig. Ni kan tänka på det när man diskuterar frågan om svält på Afrikas horn. Vi hade ett slags första världs- krig mellan Etiopien och Eritrea som avslutades bara för ett och ett halvt år sedan. Svälten är en följd av detta. Krig lamslår stora delar av Afrika. Det är svårt att få utveckling i en situation där alla ansträngningar inriktas på krigföring eller försvar. I Afrika finns en lång erfarenhet av stora resur- stillflöden. Många länder i Afrika har betydande inkomster av olja, diamanter och andra mineraler. Det finns också 30, ibland 40, års erfarenhet av stora biståndsflöden. Vi bär med oss en lång tids erfaren- heter. Utgångspunkten för de moderata resonemangen som vi för i vår motion och vår reservation är att vi inte kan fortsätta på samma sätt i 30 år till. Tänk om det skulle gå så i Afrika de kommande 30 åren som det gått de gångna 30. Det är ett förfärligt perspektiv. Vi behöver ta ett ganska betydande nytt tag i fråga om hur omvärlden kan vara Afrika behjälplig för att få till stånd en utveckling. Vad är det då som behövs och som har fattats? Enligt vår mening måste vi föra in några nya aspekter i synen på samarbetet med Afrika och framför allt med inriktning på Afrikas låginkomstländer. Det ena är att man måste sträva efter en säkerhetsordning i Afrika. Det var USA:s gåva till Västeuropa efter andra världskriget att vi fick en lugn och stabil ut- veckling som möjliggjorde den civila samverkan som har byggt sådant enormt välstånd på vår kontinent, ett välstånd som nu är på väg att utvecklas över hela kontinenten. Det borde väl vara Europas ansvar att försöka gö- ra samma sak för Afrika som USA gjorde för Europa en gång för mycket länge sedan, att se till att man får stabila förhållanden och inte känner hotet av krig. Aggression får aldrig löna sig. Det är det centrala i en säkerhetsordning. Vi menar att man måste ta betydligt kraftigare tag. EU borde rimligtvis kunna komma med ett erbjudande. Sverige kan inte hantera det på egen hand. Det måste föras upp på en högre nivå. Det andra som hänger nära samman med detta är integrationen. Det är Europas unika erfarenhet att vi har lärt oss att samarbeta med varandra och att av- skaffa hinder mellan våra länder, både för att få en fredlig utveckling och för att få en stark ekonomisk utveckling. Vi ska inte glömma att många afrikanska länder har ekonomier som är av samma omfattning som en medelstor europeisk stads. De sitter ofta in- nanför egna höga tullmurar. Tyvärr skyddar de sig inte bara mot västvärlden, vilket man ofta ser i de- batten, utan framför allt mot varandra, mot grannen. Dessa fattiga länder som inte klarar av sitt eget lands befolkning ägnar en stor del av sin energi till att skydda sig från handel med närmaste grannen. Vi borde verkligen ha en ordning där Europa kunde delge sin egen erfarenhet på ett mycket kraftfullare sätt för att få till stånd en ekonomisk utveckling. För det tredje menar vi att det är dags att göra en total avskrivning av de fattigaste ländernas skulder. Det kan inte vara en sådan ordning att vi ägnar oss åt att skriva av för medelinkomstländer som har bety- delse för världsekonomin, Argentina, Turkiet och andra, medan de fattigaste länderna som förvisso inte betyder så mycket för världsekonomin men som be- finner sig i en ohyggligt mycket fattigare situation inte får sina skulder avskrivna. Varför tar vi inte tag i att skriva av dem? Det var ju många gånger fel att ge lån. Det är ofta grundproblemet. Det skulle aldrig ha givits lån. Det var egentligen fråga om ett förtäckt bistånd. Då skulle också den moraliska plikten vara att skriva av detta i ett sammanhang, med vissa reser- vationer. Jag ska inte gå in på dem, men de är ganska självklara. Från moderat håll menar vi att detta vore tre mycket viktiga steg att ta för den afrikanska utveck- lingen. Vi kan lägga till ett fjärde. Det handlar mer om sättet att arbeta. Vi menar att man borde ha ett centrum i Afrika. Tänkandet ska inte ske vid Sveavä- gen. Med all respekt för alla goda krafter som finns på Sida och andra ställen måste man ändå utveckla biståndsverksamhet i dess miljö. Det gör man med nästan all annan mänsklig verksamhet. Man borde skaffa en enhet i Afrika för att sköta utvecklingen av tänkandet när det gäller insatser från svensk och eu- ropeisk sida och samarbetet med Afrika. Framför allt bör man ta till sig erfarenheter från länder som har lyckats väl. Det är sällan som vi i Sverige själva bär på dessa erfarenheter. Det handlar om länder som relativt nyligen har gått från absolut fattigdom till viss utveckling. Fru talman! Med detta begär jag att få yrka bifall till reservation nr 1.