Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg m.m.

Fru talman! Nu har turen kommit till socialutskottet att debattera det betänkande som behandlar regeringens förslag till anslag för 2011 när det gäller utgiftsområde 9 om hälsovård, sjukvård och social omsorg. Områden som behandlas i betänkandet är psykiatri, folkhälsopolitik, funktionshinderspolitik, äldrepolitik, socialtjänstpolitik och barnrättspolitik. I betänkandet finns 105 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2010. Under beredningen av betänkandet informerades socialutskottet om Socialstyrelsens verksamhet den 2 november i år av dess generaldirektör med medarbetare. Den 11 november fick utskottet information av Läkemedelsverkets generaldirektör. Till sist, den 18 november, informerades utskottet om verksamheten vid Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket av dess generaldirektör med medarbetare. I betänkandet finns 31 reservationer och två särskilda yttranden. Fru talman! Efter denna korta inledning lämnar jag plats för debatt.

Fru talman! Centerpartiet och övriga allianspartier tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisningar och begärda bemyndiganden avseende utgiftsområde 9. Vi yrkar bifall till övriga delar av betänkandet SoU1 och avslag på reservationerna med ett undantag. Vi säger nej till Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets motioner med likalydande förslag om riktlinjer för bemanning för demensvård. Centralstyrda riktlinjer kan urholka den individuella bedömningen och har inte stöd i det omfattande riktlinjearbete som Socialstyrelsen har gjort. Socialdemokrater och miljöpartister vet tydligen bättre och ger sitt stöd till Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets förslag. I skön förening avser den samlade oppositionen att driva igenom ett tillkännagivande. Jag yrkar avslag på tillkännagivandet och bifall till reservation 26. Fru talman! I förra veckan medverkade jag och några kolleger vid en EU-ordförandekonferens i Bryssel om arbetsmarknadsinsatser och fattigdomsbekämpning. Med respekt för olika EU-länders skilda förutsättningar har Sverige ett jämförelsevis mycket bra utgångsläge. Framgångsvägar som vi arbetar efter och som vi ska stå upp för är arbetslinjen, att bekämpa utanförskapet, att lyfta fram entreprenörskapet och företagandet och att ha en framgångsrik ekonomisk politik som möjliggör miljardsatsningar på kommuner och landsting. Det är ett flertal åtgärder där vi ser att tillgängligheten ökar och att vi kvalitetssäkrar vård och omsorg. Vi vill ha en förnyelse av välfärden där patienter, brukare och servicemottagare får ökade rättigheter och ökade möjligheter att påverka sin situation. Vi stimulerar en mångfald av vårdgivare. Vi är på rätt väg, men inte på något sätt framme. Budgetpropositionen för 2011 innehåller nya reformer för sammanlagt 13 miljarder kronor. Ett av de områden som är särskilt prioriterade är att värna välfärdens kärna. För att värna välfärden och jobben finns bland annat 3 extra miljarder till kommunsektorn utöver de 5 som tidigare har aviserats för 2011 och framåt. Socialbudgetens utgiftsområde 9 förstärker och utvecklar välfärdsbygget på viktiga områden. Som jag ser det handlar det för det första om att ge människor ökade möjligheter att bestämma över sina egna liv. För det andra handlar det om att inse att varje människor är unik. Och för det tredje: Vi har behov av ett starkt skyddsnät. Det finns även ljuspunkter här. Kvaliteten i hälso- och sjukvården har förbättrats under de senaste fem åren. Det visar Socialstyrelsens och Sveriges Kommuner och Landstings öppna jämförelser. Tillgängligheten har förbättrats. Kömiljard och skärpt vårdgaranti har gett resultat. Valfrihetsreformen är på plats. Det handlar om fritt vårdval, lagen om valfrihet och apoteksomregleringen - även om De rödgröna hela tiden har sagt nej. Upprustningen av äldreomsorgen börjar märkas. Men vi vill mer. Vi har ingen jämlik vård än. Vi har hälsoklyftor. Vi har vårdköer. Vi har brister i bemötande. Vi jobbar alldeles för lite med prevention och hälsofrämjande insatser. Äldresjukvården behöver förbättras. Barnens rättigheter och barnens trygghet behöver förstärkas - bara för att nämna några av de framtida utmaningarna. I budgeten ser vi viktiga satsningar. Patientsäkerhetsarbetet förstärks. Många miljoner satsas de närmaste åren. Kömiljarden förlängs. Tidsgränserna i vårdgarantin skärps. Särskilda insatser vidtas när det gäller akutmottagningarna och väntetiderna där - allt för att ytterligare förbättra tillgängligheten inom vården. Psykiatrisatsningarna som har varit omfattande och som det finns fortsatt behov av förlängs. Inom äldreområdet är satsningar på en sammanhållen vård av och omsorg om äldre ett mycket viktigt paket som vi nu lägger fram med en lång rad insatser. Det finns ett omvårdnadslyft för äldreomsorgens medarbetare. Det finns en nationell värdegrundssatsning för att få fler kommuner att införa lokala vårdgarantier. Vi breddar satsningen på anpassade bostäder för äldre. Vi genomför det tredje steget i tandvårdsreformen. Det är riktat till personer som på grund av långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning har ett ökat behov att tandvård. Vi planerar att införa det 2012. På alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksområdet satsas mer pengar. Det finns ytterligare medel för att klara det ökade behovet av personlig assistans, sysselsättningsåtgärder för psykiskt funktionsnedsatta, satsningar på personliga ombud, satsningar på barnens rättigheter och förverkligande av barnkonventionen. Det är jätteviktiga områden som vi står upp för, och vi ska se till att detta blir genomfört. Oppositionen har inget samlat budgetalternativ. S, MP och V tar bort 35 miljoner för att motarbeta mångfald. De övriga satsningar som redovisas, framför allt inom äldreomsorgen, är klart underfinansierade. Det är en underfinansiering på närmare 10 miljarder. Där brister trovärdigheten totalt. Sverigedemokraternas totala skuggbudget är enligt de beräkningar som Finansdepartementet har gjort underfinansierad med 5-10 miljarder kronor. Reformutrymmet för behjärtansvärda satsningar tas fram genom att klämma åt invandring och bistånd. Det är tricks och fix med siffror, och det är fyllt av inkonsekvenser. Fru talman! Utskottets motionsbehandling och ställningstaganden framgår av betänkandet. Jag ska uppehålla mig vid en fråga, och det handlar om riktlinjer för bemanning i demensvården. Alliansregeringen bedriver ett mycket omfattande arbete för att förbättra kvaliteten i demensvården. Det är prioriterat. Vi har ett omvårdnadslyft för att stärka personalens kompetens, stimulansbidrag till kommunerna, en sammanhållen vård för äldre och en skärpt tillsyn. Vi har inrättat Svenskt Demenscentrum. Socialstyrelsen har genomfört ett omfattande arbete, och i våras presenterade man nationella riktlinjer. Efter många överväganden kom man fram till att det saknas underlag för att utfärda rekommendationer i bemanningsfrågan. Många säger att det till och med kan vara kontraproduktivt att göra det. Efter att ha tagit del av Sveriges Kommuner och Landstings protest är det lätt att inse att vi har hamnat helt rätt när vi anser att det är en kommunal fråga som måste lösas utifrån lokala förutsättningar. Där man inte gör det, och det finns exempel på detta, ska tillsynen fungera, och vi ser alltmer att den gör det. Det är förvånansvärt att framför allt Socialdemokraterna, men även Miljöpartiet, med sådan iver och med sådan lusta ställer upp bakom Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets motioner i den här delen. Min fråga är avslutningsvis: Vilka kunskaper har Sverigedemokraternas, Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Miljöpartiets företrädare i den här frågan som vi reservanter och andra har missat. (Applåder) I detta anförande instämde Mats Gerdau (M), Barbro Westerholm (FP) och Anders Andersson (KD).

Fru talman! Jag ska inleda med mina yrkanden så att jag inte glömmer det. För tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1, 21 och 28. Fru talman! Vi fick tidigare föredraget allt vad utgiftsområde 9 innehåller. Det är sjukvård, äldreomsorg, alkoholpolitik, folkhälsa, socialtjänst och mycket mer. Man kan gott sammanfatta socialutskottets ansvarsområden som hörnstenarna i välfärdspolitiken, för vi lever ju ett välfärdssamhälle. Det är ett samhälle som vi genom arbete och med gemensamma beslut har byggt upp bit för bit med solidariteten som grund. Solidaritet är en värdering. Det är en väldigt stark kraft som vi ska vara rädda om och inte utmana genom att var och en ska känna sig tvingad att välja mellan sig själv och sina medmänniskor. Vi har klarat både och, och den socialdemokratiska utgångspunkten är att det ska vi göra även framöver. Vi har valt att finansiera vår välfärd med skatter där var och en bidrar efter förmåga och får efter behov. Det borde för övrigt uttryckas tydligt i den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Ingen kan väl ändå föredra någon annan utgångspunkt eller prioriteringsordning. Det är en tydlig skillnad gentemot de länder som i stället valt försäkringsmodellen där avgifter sätts utifrån faktorer som risk, sjukdomshistoria och ålder och där vård sedan erbjuds i enlighet med den försäkring man tecknat. Försäkringsmodellen står i absolut kontrast till vår solidariska välfärdsmodell som utmanas av andra intressen än vård efter behov. Jag säger inte att detta är utbrett i Sverige, men det är på stark frammarsch, bland annat i den region vi just nu befinner oss i. Låt mig ge ett tydligt exempel. På det gemensamt drivna sjukhuset finns en privat aktör som bedriver hjärtsjukvård. Den som har en försäkring kan där få snabbare behandling. När det sedan är dags för eftervård har den som är nyopererad ett självklart behov och får omedelbart en plats. Men vem som ursprungligen hade det största behovet av operationen kan professionen aldrig ta ställning till. Det här är ett sätt att bygga in gräddfiler i den offentliga vården utan en offentlig debatt. Det duger inte att smyga in systemförändringar som spelar en så avgörande roll. Den som vill se andra modeller än vård efter behov måste våga ta den debatten. Det är viktiga vägval vi står inför. I Stefan Svallfors välfärdsundersökning som presenterades förra veckan är det 95 procent som svarar att sjukvården bör, som nu, huvudsakligen finansieras genom skatter och arbetsgivaravgifter. Det är ett stabilt och mycket högt stöd och förtroende. Fru talman! Däremot kan ingen klandras för att själv vilja försäkra sig om en god sjukvård. Vars och ens största oro är att man själv eller ens familj drabbas av sjukdom. Skräcken är att i det läget inte få vård i rätt tid. Men ingen ska behöva en privat försäkring, för vi har tillsammans via skattsedeln tecknat en gemensam försäkring som vi politiker, framför allt förtroendevalda inom landstingen, har ansvar att förvalta. Hur resurserna ska användas beslutas helt öppet av demokratiskt valda politiker. Dessa politiker går dessutom att påverka och samtala med om de brister man ser och upplever. Helt oavsett vem som driver verksamheten är det viktigt att de som är förtroendevalda har både förmåga och mod att styra så att en god kvalitet garanteras och att patienten får bästa tänkbara vård i rätt tid. Fru talman! En säker vård av hög kvalitet är grundläggande för den svenska sjukvården. Ändå drabbas runt 100 000 patienter varje år av vårdskador i Sverige. För ca 3 000 patienter kan dessutom vårdskadan ha varit en bidragande dödsorsak. Vid sidan av personligt lidande kostar vårdskador samhället runt 2 miljarder kronor årligen. Därför välkomnar jag det första steget som tas i en patientsäkerhetssatsning. Men vid sidan av det innehåller regeringens budgetförslag i princip ingenting nytt, vilket jag måste säga är ganska märkligt. Det är den första budgeten efter valet. Vilka är de stora visionerna vid sidan av kömiljard och vårdvalssystem? Jag vill gärna säga några ord om den kömiljard som riksdagen införde 2008 med ambitionen och förhoppningen att vårdgarantin skulle uppfyllas. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: En god ambition ska uppmuntras. Jag betvivlar inte att Hägglund trodde på sitt förslag. Men när statistiken visar att bara 6 procent av landets invånare lever i ett landsting som uppfyller kraven när det gäller operationer gäller det också att inse och erkänna att det kanske inte blev den framgång som det var tänkt. Trots detta resultat är kömiljarden fortfarande Hägglunds svar på hur patienter ska få vård i tid. Med den passiva hållningen tror jag att han helt enkelt får be en stilla bön och tro på ett mirakel. Det är Socialdemokraternas uppfattning att det är dags att gå vidare i både teori och praktik. Vi måste utveckla sjukvården. Det handlar om tillgänglighet, om den förebyggande hälsovården och om att ta kliv mot målet om en köfri och jämlik vård. Det finns många rapporter som visar att det finns stora skillnader i vård och behandling beroende på vem du är eller var du bor. Det finns fortfarande tydliga både klass- och könsskillnader i vilken vård som ges. Det finns en ojämlikhet inom vården som kommer till uttryck till exempel när det handlar om högre dödstal i så kallad åtgärdbar dödlighet för både utlandsfödda och grupper med lägre utbildningsnivå. Det finns grupper som i betydligt högre utsträckning tas in på sjukhus för tillstånd som är åtgärdbara inom den öppna vården. Skillnader i primärvårdens tillgänglighet kan också bidra till en ojämlik tillgång till hälso- och sjukvården. Kvinnliga patienter drabbas oftare av både kvalitetsbrister och problem i vården. Det gäller inte bara inom öppenvården utan även inom slutenvård där kvinnliga och manliga patienter är ungefär lika många. Fru talman! Förhållandet till läkemedel är inte helt okomplicerat. Å ena sidan vill vi gärna få något utskrivet för att bli friska. Å andra sidan har vi alla fått lära oss att vara restriktiva; inte minst gäller det antibiotikaanvändning. Men läkemedel är i dag den vanligaste behandlingsmetoden inom sjukvården. Ju äldre man blir och ju fler läkemedel man får föreskrivet, desto fler biverkningar riskerar man att få. Läkemedel står i dag för en stor del av sjukvårdens skador. Överförskrivning av läkemedel påverkar både miljö och, naturligtvis, patientsäkerhet och kostar samhället alltför stora belopp. Fru talman! Låt mig tala lite grann om det viktiga förebyggande arbetet. Jag kan inte riktigt släppa den statistik från WHO som jag läste för inte så länge sedan, nämligen att 80 procent av världens sjukvård i en nära framtid är livsstilsrelaterad. Jag känner inte till de exakta siffrorna för den svenska prognosen, men vi vet att livsstilsrelaterade sjukdomar ökar. Det måste betyda någonting när vi har den vetskapen. Den måste vägleda oss när vi formar hälso- och sjukvården och utfärdar rekommendationer och riktlinjer och när resurser ska fördelas. Det ställer stora krav på utvecklade ersättningssystem som tar hänsyn till vårdtyngd och sjuklighet men också till att premiera förebyggande insatser. Internationell forskning visar att en bra primärvård är den del av sjukvården som har störst betydelse för folkhälsan. Primärvården har en alldeles central betydelse för det sjukdomsförebyggande hälsoarbetet och för en jämlik och jämställd hälsa. Om vi inte har en bra primärvård utnyttjar vi inte den samlade hälso- och sjukvårdens resurser på det allra bästa sättet. Väl fungerande vårdkedjor är viktiga, liksom personalens bemötande och att människor faktiskt vet att primärvården känner deras historia och behov. En sjukvård med god kompetens och hög kvalitet, som finns tillgänglig den dag man själv eller anhöriga behöver den, har i sig en viktig hälsofrämjande funktion. Fru talman! Allt fler blir allt äldre i Sverige. Det är ett resultat av vårt välfärdssamhälle och av de medicinska framstegen. Samtidigt ger allt fler uttryck för en oro att bli gammal. Vad kommer att hända? Får jag plats på särskilt boende om jag behöver? Om min livskamrat vill följa med, är han eller hon då också välkommen? Kommer jag att få sällskap till lunchen eller får jag äta den i ensamhet? Vilken aktivitet och omsorg kan jag räkna med om min fysik sviker? Många friska år som pensionär ska inte behöva grumlas av oro för ålderdomen. Det handlar om att öka sysselsättningen och samtidigt prioritera så att det finns tillräckligt med skatteintäkter. Det handlar om att sätta den äldre i centrum, inte vårdgivare, vårdföretag, tjänstemän eller kommunala politiker. En stor del av debatten har den senaste tiden handlat om att landets kommuner ska införa en lag om valfrihet, och så långt är allt väl. Men om någon trodde att valfriheten syftar på de äldre så trodde de fel. Den borgerliga regeringens valfrihet handlar i stället om vårdföretagens rätt till etablering. Om kommunen ser att lagen om valfrihet bidrar till att etablering av resurser styrs dit där behovet är som störst är det upp till kommunen att också besluta om och genomföra lagen. Men om etableringsfriheten riskerar att slå sönder en befintlig verksamhet av god kvalitet är det inte rimligt att Sveriges riksdag ska besluta om det. Jag vill gärna delge kammaren ett litet exempel från min hemkommun Kalmar. De senaste åren har man gjort stora satsningar och förändringar för att nu ha en organisationsform som ser den enskilda omsorgstagaren, som utnyttjar och samordnar resurser effektivt och som också ser och uppvärderar den enskilda medarbetaren i hemsjukvården. Kommunen har delats in i över 20 geografiska områden, och varje område har, om jag minns rätt, en enhetschef, en sjuksköterska, en arbetsterapeut, en sjukgymnast och ett hemtjänstteam. Under en halvtimme varje vecka finns de alla samlade och redo att i sina kalendrar boka in alla de besök som krävs den kommande veckan för att sedan kunna göra dem. Var och en bidrar med sin unika kompetens. Ingen omsorgstagare ska falla mellan stolarna, och inte heller ska personalen springa om varandra när man samordnat sina insatser. Jag kan därför inte låta bli att fråga mig varför man ska utmana det som är en optimalt resurseffektiv organisation. Om den som vill bedriva hemtjänst eller gruppboende får göra det, och omsorgstagaren ska välja bland de olika aktörerna, är risken överhängande att det blir svårt att effektivt samordna det hela. Låt kommunerna avgöra hur driften ska se ut, och ställ i stället krav på omsorg med god kvalitet. Fru talman! En särskilt utsatt grupp, kanske den allra sköraste i vårt samhälle, är de demenssjuka. Det är oftast äldre personer som har rätt till god omsorg när minnet sviker liksom förmågan att sköta sitt hem och slutligen sig själv. Under den senaste tiden har vi alla fått ta del av förskräckliga vittnesskildringar, bilder och berättelser, från demensboenden där omsorgstagarna på natten blir inlåsta i sina rum utan att någon hör dem, utan personal att kontakta. Natten mellan den 8 och 9 november gjorde Socialstyrelsen nästan 100 oanmälda nattliga inspektioner på demensboenden runt om i landet. De riktade kritik mot mer än 60 procent av dessa boenden, som inte bara hade låg bemanning utan ibland ingen alls. Som förtroendevalda i Sveriges riksdag är det vår förbaskade skyldighet att ta detta på allvar. I valrörelsen uttalade Ylva Johansson, som då var socialdemokratisk talesperson i välfärdsfrågor, att det måste till en lagstiftning alternativt stärkta riktlinjer för att komma till rätta med en helt oacceptabel situation. Mot den bakgrunden var det självklart att stödja Vänsterpartiets motion om att komplettera Socialstyrelsens riktlinjer för demensvård med riktlinjer om lämplig bemanning. De nationella riktlinjerna är en rekommendation till i detta fall kommunerna. Nationella riktlinjer grundar sig på evidens, beprövad erfarenhet och konsensus. Att det är fullt möjligt att ta fram nationella riktlinjer för bemanning har Stockholms Äldrecentrum visat när de 2008 på uppdrag av kommunfullmäktige i Stockholms stad utredde riktlinjerna om just lämplig bemanning. De använde flera metoder. De tog del av befintlig forskning. Genom enkäter och konsensusgrupper tog de del av den kunskap som finns hos verksamhetsansvariga. De analyserade tidsåtgång och genomförde deltagande observation i sex strategiskt valda gruppboenden. Naturligtvis bedrivs verksamheten lokalt. Det är där besluten fattas. Självklart kan och ska det kunna se olika ut i olika kommuner, men låsta dörrar och utan tillgång till personal kan knappast förklaras med kommunal variation. Det är dags att sluta gömma sig bakom principen om kommunalt självstyre och i stället ta ansvar för de äldre som har allra störst behov av en god vård och omsorg. (Applåder)

Fru talman! Jag har först några kommentarer. Att det ska vara solidariskt finansierat efter behov är vi ganska överens om i den här kammaren. Privata sjukförsäkringar finns. Vi vill inte förbjuda dem. De kom till och utökades drastiskt på grund av bristande tillgänglighet under den tidigare regeringens tid. Lena Hallengren sade att det inte fanns någonting nytt i budgeten. Jag tror att hon hade ett färdigskrivet manuskript och lyssnade inte på det jag sade. Jag räknade upp ett stort antal förslag som är nya och till för att förstärka budgeten. Vad gäller underfinansiering vill jag påstå att oppositionens budgetförslag är underfinansierat med över 10 miljarder kronor bara inom utgiftsområde 9. En kommentar vore tacknämligt att få. När det gäller lagen om valfrihet undrar jag: Tror Lena Hallengren verkligen att det utan fri etablering skulle bli någon valfrihet i röda kommuner? Jag är övertygad om att det inte skulle bli det. Sedan har vi huvudfrågan, nämligen tillkännagivandet. Vi är glada över att ni backar upp det arbete som görs för att förstärka demensvården. Det är nödvändigt och viktigt. Där är vi överens. Jag fick inte svar på frågan vilka kunskaper Lena Hallengren har som ger ett annat budskap än det som Socialstyrelsen säger. Socialstyrelsen anser nämligen inte att det finns möjligheter att på vetenskaplig basis ta fram rekommendationer. Demenscentrum säger samma sak, likaså Sveriges Kommuner och Landsting. Äldrecentrums rapport åberopas. Lena Hallengren läste andra stycket i den. I tredje stycket i den sammanfattningen står att någon nationell norm inte går att fastställa. Jag tycker att det vore på sin plats att förklara varför alla dessa förståsigpåare inte kan få stöd för sin linje. Vad vet Lena Hallengren som vi inte vet?

Fru talman! Jag tackar Kenneth Johansson för att han begärde replik. Annars hade jag inte haft möjlighet att diskutera detta med honom. Jag tycker att regeringen ska börja ta ansvar för den politik som förs och sluta skylla ifrån sig. Det är ständigt återkommande. Ni är nu inne på femte året. Försäkringsmodeller växer fram i Sverige. Är Kenneth Johansson upprörd över detta eller tycker han att det är en bra utveckling, något som han är tillfreds med? Jag är inte tillfreds med den situation som nu uppstår. Jag gav ett exempel i mitt anförande som jag gärna upprepar. En liten del av ett sjukhus bedriver privat hjärtsjukvård. Har du en försäkring kommer du före andra patienter. Sedan är du inne i systemet och går före i kön när det gäller till exempel eftervård. Jag tycker att det är otillfredsställande. Jag är medveten om att den situationen finns. Frågan är om vi ska göra någonting för att försöka förhindra detta eller bara se på och låta utvecklingen fortsätta. Var hamnar vi då? Jag är väldigt glad över att det finns en stor uppslutning om den gemensamma finansieringen av vårt välfärdssystem, och det sade jag i mitt anförande. Kenneth Johansson säger att utan lagstiftning skulle ingenting hända i röda kommuner. Nu får han nog bestämma sig om det kommunala självstyret är viktigt eller inte. Hälsoval, som är ett annat sätt att beskriva vårdvalssystemet, har ju vuxit fram i många röda landsting, inte minst mitt eget, innan man var tvungen. Det talar väl sitt tydliga språk? Jag har 40 sekunder kvar av min replik, och det vore väl olämpligt om jag inte kommenterade den fråga som gjorde att Kenneth Johansson begärde replik. Det är en mediestrategiskt smart strategi som Kenneth Johansson och Alliansen har valt när man hävdar att vi byter fot och inte vet vad vi vill, men det är precis tvärtom. Vi har sagt tidigare att vi tycker att detta är oacceptabelt. Lämplig bemanning kan man ta fram. Detta får Socialstyrelsen fortsätta titta på. Jag tror att också Kenneth Johansson kan göra listan ganska lång på områden där vi kanske inte själva borde utfärda riktlinjer men där man får ägna både tid och engagemang att ta fram dem. Nu har Stockholms Äldrecentrum tagit fram ett underlag för riktlinjer om lämplig bemanning, men det är inte en norm som säger att alla ska göra likadant.

Fru talman! Det blev inget svar på vad det är som Lena Hallengren vet men som inte vi andra vet och som inte Socialstyrelsen, Demenscentrum, SKL eller andra vet. Det blev inget svar på det. Jag läser det dokument om äldreområdet som S, V och MP gick till val på. Det finns inte ett ord om detta där. Jag vet att det i en debatt framfördes av den dåvarande talespersonen, men det finns inte med i dokumentet och inte heller i någon motion från Socialdemokraternas sida som vi har behandlat här i riksdagen. Det fanns dock förslag från Sverigedemokraterna och från Vänsterpartiet. Det gav ni aktivt stöd, så att ni tillsammans med dem driver igenom detta. Detta är ett val som ni gör, men jag tycker att det ska vara tydligt för dem som lyssnar på debatten att det i Sveriges riksdag tog tre månader innan Socialdemokraterna i socialutskottet aktivt gav sitt stöd åt Sverigedemokraterna och såg till att det blev ett genomförande. När det gäller frågan om försäkringslösningar vill jag säga att jag inte vill ha en utveckling där försäkringslösningarna ökar - absolut inte. Detta började under den tid då Lena Hallengren hade inflytande i regeringsposition. Vad vi gör för att dämpa detta är att förbättra tillgängligheten. Vi vill skärpa vårdgarantin ytterligare. Jag ser mycket positiva effekter av kömiljarden, och de kommer framöver. Det känns angeläget. När det gäller fri etablering har vi kanske olika erfarenheter. Landet är stort. Men jag lovar att norr om Dalälven är intresset för mångfald, nytänkande och förnyelse av välfärden väldigt begränsat hos Lena Hallengrens partikamrater.

Fru talman! Kenneth Johansson valde att inte svara på frågan om det kommunala självstyret ska spela någon roll. Det finns ju väljare i olika delar av landet som har valt politiker som kanske inte är lika angelägna om de privata alternativen. Jag har själv inget problem med att det finns olika utförare, men jag försökte beskriva att man ska ta hänsyn till den lokala situationen. Det är precis vad Kenneth Johansson beskriver när det handlar om till exempel demensvård. Skillnaden är att när det gäller demensvården är det väldigt svårt att acceptera de lokala variationerna, där 60 procent av demensvårdarna runt om i landet enligt den tillsyn som Socialstyrelsen gjorde har liten eller ingen alls personal nattetid. Det är en lokal variation som jag inte kan acceptera. Men vem som driver en verksamhet tycker jag att man kan få bestämma som lokal eller regional politiker. Om vi skulle skriva in varenda uppfattning i vårt dokument för att Kenneth Johansson skulle spara det till eftervärlden vore det ganska anmärkningsvärt. Det är klart att saker händer i valrörelser, i samtal, dialoger och i andra sammanhang. Vi har inte bytt uppfattning, och vi har inte heller stött Sverigedemokraternas motion i något sammanhang. Jag tror inte att Kenneth Johansson kan plocka fram något protokoll där vi yrkar bifall till Sverigedemokraternas motion. Däremot har vi en uppfattning, nämligen att vi inte kan hålla med om att det kommunala självstyret är så heligt att vi accepterar vilken demensvård som helst. Det är faktiskt dit vi är på väg.

Fru talman! Vi är nu på väg ut ur en av de största ekonomiska kriserna i modern tid. Sverige går stärkt ur krisen och har nu bäst ekonomi i hela Europa. Varför säger jag då detta i en debatt som ska handla om sjukvård och socialpolitik? Jo, därför att en stark ekonomi är själva grundförutsättningen för välfärd för alla. Om vi inte för en politik som hjälper människor från arbetslöshet, bidrag och utanförskap till jobb och inkludering har vi inte råd att satsa på våra sjuka, våra äldre och andra som behöver omsorg. I länder med stora underskott drar man ned på välfärden med massavskedanden och lönesänkningar, men inte i Sverige. Vi i Alliansen prioriterar välfärdens kärna. De statliga insatserna för sjukvård och äldre- och handikappomsorg har ökat med 18 miljarder kronor sedan vi tog över regeringsansvaret. Det är en ökning med 42 procent, också mitt i krisen. När vi tog över 2006 såg vi stora revor i välfärden. Väljarna vände ryggen åt en politik med köer, förmynderi, brist på valfrihet och dåligt inflytande för personalen. Det har blivit bättre, men väldigt mycket återstår. För tre månader sedan gav väljarna förnyat förtroende åt just arbetslinjen och den förnyelse av välfärden som vi i Alliansen står för. Vi vill att staten ska stå stark när människan är svag och behöver hjälp och skydd, men alla kan nog vittna om att staten eller det offentliga i olika avseenden brister. Nu bygger vi nytt. Vi medborgare får aldrig bli undersåtar, utan vi ska vara just medborgare. Vi moderater vill stärka patientens ställning. Vi har rätt att ställa krav på kvalitet. Kvalitet skapas i mötet mellan välfärdens medarbetare och dem som behöver vård eller omsorg. Det värdeskapande mötet är det viktigaste, och det ska vi ge bästa möjliga förutsättningar för. Kvalitet är annars lite svårt att definiera. Det kan handla om så basala saker som tillgång till vård - att inte behöva vänta i ändlösa köer och sitta i timtals på akutmottagningarna. Köerna är fortfarande långa på sina håll. I Västernorrland får var femte patient vänta längre än tre månader på att få träffa en doktor, och man får vänta ytterligare tre månader på en operation eller behandling. Det är inte acceptabelt. Kanske var det därför som väljarna röstade bort Socialdemokraterna från makten i det landstinget. Kvalitet är också att få rättvis och jämlik vård oberoende av var man bor i landet, oberoende av om man är man eller kvinna, ung eller gammal eller vilken utbildning eller härkomst man har. I dag finns stora orättvisor och ojämlikheter. Kvinnor får sämre vård. Det konstaterade Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting i går. Äldre diskrimineras. Invandrare känner inte till vårdvalet och kan inte utnyttja den valfrihet som de har rätt till. Nu måste vi ta nya tag, och det är det vi gör i Alliansen, för att skapa en mer jämlik vård. Kvalitet handlar också om en säker vård. Ingen ska skadas eller felmedicineras i vården, men uppemot 100 000 personer drabbas av det varje år. Det leder till onödigt lidande och en del dödsfall. Om man kan undvika dessa tusentals skador frigörs sängplatser till andra som behöver dem bättre. Dessutom hotar vårdskadorna förtroendet för vården. Alla måste känna att man kan lita på att få en trygg och säker vård när man besöker en läkare. Kvalitet handlar också om att få välja själv vart man ska vända sig för att få vård eller behandling. Eftersom vi alla är olika som individer har vi lite olika uppfattningar om hur man vill bli bemött och vem man känner förtroende för. När man söker hjälp, oavsett om det är för en sjukdom eller för någonting annat, vill man göra det hos den man själv känner förtroende för. Bara för att man är sjuk eller har svårt att röra sig och behöver hjälp är man inte mentalt oförmögen. Staten ska inte behandla oss med något slags förmyndarattityd utan utgå från att var och en vet sitt eget bästa. Sjuka ska få välja vårdgivare. Äldre ska få välja vem som ska utföra hemtjänsten och var man ska bo. Har man ett trassel i familjen ska man inte tvingas till en viss familjeterapeut utan ska kunna välja den som man känner förtroende för. Med detta vill jag säga att tillgänglighet, jämlikhet, säkerhet och valfrihet är nyckelord när vi moderater förnyar oss och formar våra förslag. Jag vill lyfta fram några av de satsningar som vi gör nästa år där vi lägger mer än 2 miljarder extra. Det första handlar så klart om att öka tillgång till vård, om vårdgarantin och kömiljarden. Socialdemokraterna tyckte inte att det var särskilt framgångsrikt. Det tycker jag att det är. Vi belönar landsting som kortar köerna. Jag tänker citera Socialstyrelsen. Den säger så här: "Efter ett år med kömiljarden har andelen patienter som väntat längre än 90 dagar på besök eller behandling minskat avsevärt." Framför allt är det attityderna och kulturen som har förändrats. Det finns ett mycket starkare patientfokus nu. Personalen har fått incitament att organisera verksamheten på ett effektivare sätt. Nästa år skärper vi kraven ytterligare. Det är viktigt att korta väntetiderna på akutmottagningarna men också inom barn- och ungdomspsykiatrin. Där kan en månads väntetid vara alldeles för lång. Det andra är att skapa en säkrare vård. Om två veckor träder en ny patientsäkerhetslag i kraft som vi i Alliansen har tagit initiativ till. Den kommer att värna patientens rätt till en trygg och säker vård och minimera vårdskadorna. Ett tufft ansvar läggs på alla vårdgivare. För att underlätta införandet av den nya lagen träffade regeringen och SKL i går en överenskommelse som innebär att staten bidrar med en halv miljard till landsting som bland annat minskar trycksår och antibiotikaförskrivningen. Det tredje jag vill lyfta fram är vårdvalet och patienternas valfrihet. Sedan vi införde vårdvalet i primärvården har antalet nya vårdcentraler ökat med 233 stycken, 23 procent. Jag tror att det överträffade allas förväntningar. Konkurrensverket skriver i en granskning för någon vecka sedan att vårdvalet är mycket framgångsrikt och har inneburit att ytterligare omkring en halv miljon människor har fått en andra vårdmottagning inom fem minuters bilresa hemifrån. Dessutom har öppettiderna ökat. Detta är en enormt viktig reform för kvalitet, tillgänglighet och valfrihet inte bara för patienterna utan också för vårdpersonalen. De får flera arbetsgivare att välja mellan och större inflytande över sitt arbete även inom landstingsdrivna enheter. Det är bra för jämställdheten, eftersom kvinnor är helt dominerande inom vården och hittills har varit i princip hänvisade till en arbetsgivare, vilket ofta har lett till låga löner och att arbetsvillkoren inte varit så bra. Vi vill gå vidare och utveckla valfriheten. Ett naturligt nästa steg vore att specialistvården också har valfrihet och att utveckla informationen så att man kan göra mer medvetna val. Men när vi tittar framåt tittar De rödgröna bakåt. De vill riva upp vårdvalet. De verkar inte tycka att det är bra att 233 nya vårdcentraler har öppnat. De vill inte att sjuksköterskor och läkare ska kunna starta nya vårdcentraler och erbjuda en ännu bättre vård. Inser de inte att valfrihet är till för patienten och inte för politiker och byråkrater? Min kollega Margareta B Kjellin ska utveckla vår syn på äldreomsorgen lite senare, men jag måste ändå ta upp en fråga. Lena Hallengren har alldeles nyss yrkat bifall till en motion från Sverigedemokraterna om demensvården. Mona Sahlins löfte i valrörelsen att de aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna höll inte ens i tre månader. Det finns inga förslag från Socialdemokraterna i riksdagen om demensvården i den riktningen, utan det handlar om att Socialdemokraterna nu aktivt röstar på Sverigedemokraternas politik. Utan Socialdemokraternas aktiva stöd går Sverigedemokraternas förslag inte igenom. Jag förstår om många socialdemokratiska väljare känner sig svikna och lurade. Det kan vi möjligen också se i en opinionsmätning i dag. Viljan att ge regeringen en känga verkar vara överordnad allt annat, och det tycker jag inte är seriöst. Socialdemokraterna samarbetar hellre med Sverigedemokraterna än tar vår utsträckta hand så att vi gemensamt kan förbättra demensvården. Jag hoppas att det finns några ansvarsfulla socialdemokrater i riksdagen som står vid sina ord i valrörelsen och inte röstar på Sverigedemokraterna på måndag. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag förutom på punkten 24 där jag yrkar bifall till reservation 26. (Applåder) I detta anförande instämde Metin Ataseven (M), Maria Lundqvist-Brömster och Barbro Westerholm (båda FP), Kenneth Johansson (C) och Anders Andersson (KD).

Fru talman! Mats Gerdau nämnde ganska klädsamt vid något tillfälle att det var viktigt med jämlik vård. Jag undrar om Mats Gerdau skulle kunna ta några exempel på hur regeringen arbetar för att åstadkomma mer jämlik vård. Anförandet i övrigt handlade om det gamla vanliga som vi hör från Moderaterna om välfärdens kärna, valfrihet, att det är Socialdemokraternas fel och så vidare. Det vore jätteintressant om Mats Gerdau skulle kunna ägna halva tiden åt det. Den andra del jag skulle vilja att Mats Gerdau svarade på handlar om välfärdens kärna. Det är ett uttryck som vi har hört ganska mycket från Moderaterna genom åren, men i valrörelsen tyckte jag att det var ganska tyst om detta. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det var så att det inte riktigt föll väljarna i smaken. Vad är välfärdens kärna när det gäller till exempel demensvården? Han kan också ta chansen att utveckla det. När det sedan handlar om socialdemokratisk äldrepolitik driver vi den för de äldre. Vi sätter de äldre i centrum. Vi sätter de som måste bo på ett demensboende för att de inte har möjlighet och förmåga att bo kvar hemma i centrum. Om vi driver en politik och Vänsterpartiet väcker en motion då stöder vi den. Vi blir däremot nedröstade i ganska många frågor. Det är inte så konstigt när man är i opposition. Mats Gerdau skulle kanske kunna berätta vilka partier som har gått samman för att bilda majoritet i kammaren och också rösta ned de förslag som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gemensamt lägger fram i reservation 1 om vård efter behov, reservation 21 om parboende och reservation 28 om användning av läkemedel, som ett litet exempel.

Fru talman! Lena Hallengren tog upp jämlik vård. Jag kan gärna nämna exempel på hur vi minskar klyftorna och ojämlikheten. Det viktigaste handlar om att ta bort köerna i vården och att minska köerna. Det är till exempel oacceptabelt med köerna i Landstinget i Västernorrland där ni har styrt. Det är helt oacceptabelt. De minskar vi på olika sätt. Kömiljarden har varit väldigt framgångsrik för att skapa en mer jämlik vård. Valfriheten är väldigt ojämnt fördelat i Sverige, väldigt ojämlikt använd och man känner till den på väldigt olika sätt. Här ska vi göra massor av saker för att vårdkonsumenter ska kunna göra mer aktiva val. Invandrare känner till exempel mycket sämre till sina vårdmöjligheter än etniska svenskar. Det tycker jag är ett problem. Vi måste stärka invandrares rätt och möjlighet att välja. När det gäller demensvården säger Lena Hallengren ingenting om att hon aktivt bifaller Sverigedemokraternas förslag. Ser du inget problem att du gör det? Varför vågar du inte erkänna att du gör det? Jag tycker att Socialdemokraterna skapar splittring inom politiken genom att samarbeta med Sverigedemokraterna i stället för med oss Alliansen i en sådan här viktig fråga där gemensamt skulle kunna förstärka demensvården. Ni skapar splittring med kommunerna, som är de som ska genomföra jobbet. Ni skapar splittring med professionen. Riktlinjer ska utfärdas av expertmyndigheter utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns ingen som föreslår att vi ska ha riktlinjer när det gäller personaltäthet, vare sig Socialstyrelsen, Svenskt Demenscentrum eller någon annan. Vi moderater tycker att det är viktigt att man har en bra bemanning på alla demensboenden, men vi kan inte ha samma personaltäthet överallt. Man måste utgå från varje persons individuella behov hela tiden.

Fru talman! Jag har inte vid något tillfälle sagt att alla kommuner ska ha precis samma sätt att bedriva sin äldreomsorg eller sina demensboenden eller ha exakt samma bemanning. Därför heter också rapporten från Äldrecentrum Lämplig bemanning i boende särskild avsedd för personer med demenssjukdom , vilket faktiskt ger utrymme för lokala variationer. Men det vi har sett nu kan knappast bedömas vara lokala variationer som vi på något sätt accepterar, och jag kan uttrycka detsamma och säga att det är synd att den borgerliga alliansen inte inser att det här är en så viktig fråga att man behöver göra en bred överenskommelse. Man kan inte bara ha sin egen politik och förvänta sig att andra ska gå med på den. Menar Mats Gerdau på fullt allvar att socialdemokratiska förslag och motioner inte ska läggas fram eller drivas i kammaren? Det är ett väldigt märkligt sätt att se på hur kammaren är sammansatt och hur man driver oppositionspolitik. Vi lägger fram egna förslag, och i det här fallet är det så tydligt att Vänsterpartiet lägger fram ett förslag som både socialdemokrater och vänsterpartister har drivit före valet. När Sverigedemokraterna lägger fram ett likalydande förslag innebär det inte att vi samarbetar med dem, Mats Gerdau. Men att säga att vi drar tillbaka vårt förslag för att regeringens förslag ska gå igenom blir helt oacceptabelt. Låt mig bara säga en sak till: Att göra en debatt som bara handlar om vem som stöder vilket förslag förstår jag ligger i Mats Gerdaus intresse, men det hade inte varit så dumt om man hade diskuterat lite mer om de äldre som det faktiskt handlar om. På vilket sätt blir det sämre för en demensboende av att man gör sitt bästa för att utfärda riktlinjer som rör lämplig bemanning? Är inte Mats Gerdau upprörd över att 60 procent av de bostäder som man besökte under sin oanmälda tillsyn har för lite eller ingen bemanning alls? Jag tycker att det är fruktansvärt upprörande att stå och hävda att vi ska tänka på majoriteten i kammaren, på SKL eller på kommunala politiker framför de demensboende. Jag tycker att det är skamligt! (Applåder)

Fru talman! Lena Hallengren säger att de har väckt en motion och så hänvisar hon till Vänsterpartiet. Jag trodde att Lena Hallengren tillhörde Socialdemokraterna och inte Vänsterpartiet. I den här kammaren finns det ingen motion eller något förslag från Socialdemokraterna om demensvården. Det handlar om att Lena Hallengren och Socialdemokraterna nu yrkar bifall till en motion från Sverigedemokraterna. Det är precis det det handlar om. Det ni lovade före valet gäller inte längre, tre månader efter valet. Sedan är det ju inte så att Sverigedemokraterna har sett sanningen och ljuset om just demensvården. Det finns väl många andra sätt att förbättra demensvården än att rösta på Sverigedemokraternas förslag. Vi har massor med sådana förslag i vår budget. Jag tycker att det är tråkigt att Lena Hallengren under sina två repliker här inte kommenterade någonting alls kring vårdvalet och varför ni vill riva upp vårdvalet och den fria etableringsrätten. Ni tycker uppenbarligen inte att det är bra. Jag tror att hon avslöjade ganska mycket i ett tidigare replikskifte med Kenneth Johansson när hon sade att politiker och tjänstemän i kommunerna ska få bestämma hur det ska se ut på lokal nivå. Det är just där vi skiljer oss åt. Vi tycker att det är människorna själva som ska få välja, inte politikerna. Där är det en stor skillnad, och jag beklagar verkligen att Lena Hallengren inte använde möjligheten att kommentera och utveckla er syn på valfriheten.

Fru talman! Jag kommer att beröra två områden, och det första området handlar om personligt ombud. Det ställs höga krav på personer med psykiska funktionsnedsättningar när det gäller att till exempel fylla i blanketter, passa tider, skapa och följa rutiner och annat som de flesta av oss gör utan att ens reflektera över att det skulle vara svårt. Men för en person med psykisk funktionsnedsättning kan dessa små problem skapa stora svårigheter i vardagen. För detta fyller det personliga ombudet en mycket viktig funktion. Det personliga ombudet som arbetar på klientens uppdrag hjälper människor med psykisk funktionsnedsättning att få stöd och service och att underlätta kontakten med bland annat vårdinstitutioner och myndigheter. I dag finns det enligt Socialstyrelsen ombud i 85 procent av Sveriges kommuner, inalles 325 ombud. Ca 6 000 personer har personligt ombud. Personligt ombud kommer från psykiatrireformen från 1995 där man ansåg att stöd i form av personligt ombud skulle fylla en väldigt viktig funktion. Så blev det också - för dem som har personligt ombud. Utvärderingar visar att de personer som fått stödet ser en stor styrka i att stödet är så direkt, så konkret riktat till just honom eller henne. Stödet har varit ett riktigt vinna-vinna-koncept eftersom det också inneburit färre vårddagar. Framför allt handlar det om ökad livskvalitet för ett antal människor. Regeringen ökar anslaget för personligt ombud med 10 miljoner kronor, men här kommer det som inte är det allra bästa: Det är en frivillig insats för kommunerna, och det är anledningen till att det finns i 85 procent av kommunerna. Det statsanslag som finns täcker bara 50 till 60 procent av lönekostnaderna. När kommunen har sämre ekonomi är det ofta det frivilliga, de icke lagbundna insatserna som löper risk att tas bort. För att verksamheten ska säkras föreslår Socialstyrelsen att regeringen bör överväga en lagstiftning om att erbjuda personligt ombud. Miljöpartiet anser att statsbidraget behöver vara heltäckande, det vill säga att dagens konstruktion ändras så att den ger fullt statsbidrag och att de personliga ombuden har koppling till brukarorganisationerna och till länsstyrelserna regionalt. Miljöpartiet anser att regeringen bör återkomma med förslag på hur denna konstruktion kan lösas på ett bra sätt. Nästa område är lex Gulli, läkemedelsvård. Alla minns vi väl Gulli Johansson som blev felmedicinerad i elva år. Hon bedömdes dement utan att vara det och medicinerades utifrån en demens. När hon av en tillfällighet slutade ta sin medicin blev hon anmärkningsvärt bättre, och så rullades hela kedjan av missbedömningar upp. Man kan inte låta bli att undra hur många Gulli det finns. Vi vet inte det i dagsläget, men säkert är det hundratusentals patienter som drabbas av problem och sjuklighet av läkemedelsrelaterade orsaker, och det kostar. Det kostar mycket! Läkemedelsanvändningen för personer över 80 år har ökat markant. Många äldre använder tio eller fler läkemedel per dag, men under åren 2007-2009 har det dess bättre minskat med 5 procentenheter. Det är glädjande. Miljöpartiet välkomnar också det stimulansbidrag som regeringen gett till kommuner och landsting för en läkemedelsgenomgång. Den genomgången har visat att problemen med felmedicinering har minskat, att patientsäkerheten utvecklats och att kunskapsnivån hos personalen höjts. Allt detta är naturligtvis väldigt positivt och bra, men det är inte tillräckligt. Miljöpartiet anser att det behövs en lex Gulli motsvarande lex Maria som är anmälningsskyldighet inom hälso- och sjukvården och lex Sara, en anmälningsskyldighet för personal som avser allvarliga missförhållanden i omsorgen av äldre och personer med funktionsnedsättningar. Miljöpartiet anser att en lex Gulli behövs som ett komplement till dagens lagstiftning och föreslår därför regeringen att utreda förutsättningarna för att införa en lex Gulli mot läkemedelsvanvård. Jag stöder naturligtvis alla Miljöpartiets motioner, men för tids vinnande stöder jag reservationerna 13 och 28.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet, utom under punkt 24 där jag yrkar bifall till reservation 26, och naturligtvis avslag på övriga reservationer. Genom knapptryckning har jag instämt i Kenneth Johanssons och Mats Gerdaus anföranden så jag tänker inte upprepa vad de har tagit upp. Inledningsvis vill jag säga att under förra mandatperioden inledde alliansregeringen ett förnyelsearbete av svensk hälso- och sjukvård och social omsorg. Det här arbetet fortsätter vi med nu. Inriktningen är tydlig. Rätt vård i rätt tid med hög kvalitet och säkerhet samt mer valfrihet, delaktighet och mångfald. Jag har några kommentarer till det som vi inledde förra mandatperioden med och som vi fortsätter med nu. Vårdvalet har Mats Gerdau varit inne på i sitt anförande, men jag vill understryka att Konkurrensverket, som har analyserat hur det har gått, säger att det här är en framgång. Det är ovanligt att få sådana lovord från en myndighet som Konkurrensverket. I deras analys visas det ju att det inte finns något som talar för att vissa producenter plockar russinen ur kakan. Det har blivit, som Mats Gerdau sade, över 200 nya mottagningar. Det är främst i tätbebyggda områden, men det är inte bara i storstäder utan det är tätbebyggda områden över landet. Vi måste naturligtvis se över hur man kan stimulera etableringar bättre också ute i glesbygd. Men det här är alltså positivt. När det gäller psykiatrireformen går det också framåt, men det är klart att man här inte kan vända utvecklingen genom att snäppa med fingrarna, alltså på mycket kort tid, men vi ser att det går åt rätt håll. Barn och ungdomar behöver inte vänta lika länge som tidigare för att få hjälp av psykiatrin. Tar vi tandvårdsreformen - jag sitter i tandvårdsförmånsnämnden och fick så sent som i går en redovisning av utvecklingen - kan vi se att den också visar att det går åt rätt håll. Vi har ett problem och det är naturligtvis den datalagstiftning vi har som gör att man har svårt att analysera hur de människor har det som får ett mycket omfattande tandvårdsstöd. Finns här någon ojämlikhet i möjligheterna att få tandvård? Det här ska vi gå vidare med. Dessutom har vi patientsäkerhetsreformen. Den tillsammans med den läkemedelsstrategi som regeringen utvecklar anser jag gör att vi inte behöver någon lex Gulli. I patientsäkerhetslagstiftningen finns nu ett ansvar för vårdgivare att bedöma patienternas, de vårdsökandes behov och se till att de behoven blir tillgodosedda på ett säkert och effektivt sätt. Det gäller läkemedel och det gäller andra insatser. Och det ska vara evidensbaserade vård- och omsorgsinsatser. Här brister det i psykiatrin. Här brister det i omsorgerna. Vi har inte all den kunskap vi skulle behöva för att säkra upp. Här behövs alltså insatser inom forskning och uppföljning. Vi har fantastiska register i detta land som kan utnyttjas i det här sammanhanget, inte minst det individbaserade läkemedelsregistret. Läkemedelsgenomgångar vinner nu mark över landet. Vi såg dock av gårdagens öppna jämförelser att det fortfarande inte ser bra ut på en del ställen i landet. Men andra ställen visar att man nu har tagit tag i frågan och till exempel användningen av olämpliga läkemedel till äldre minskar. Här är en förändring på gång. Därmed anser jag att det inte behövs någon lagstiftning. Försäkringar togs också upp i Lena Hallengrens anförande. Folkpartiet liberalerna vill ju ha en så bra offentlig vård och omsorg att man inte behöver gå försäkringsvägen. Vi kan ju se nu att det inte är lika intressant med sjukförsäkringar utanför det solidariska systemet jämfört med tidigare. Det här kan man ta som ett uttryck för att människor har sett att det händer positiva saker. Det har blivit lättillgängligare vård med de fria etableringarna av nya vårdcentraler och så vidare. Jag vill också ta upp frågan om personligt ombud. Vi stöder den utvecklingen med pengar. Socialstyrelsen ska tillsammans med länsstyrelserna erbjuda och stimulera kommunerna att inrätta flera verksamheter. Att lagstifta om allting kan låta bra. Det kan låta välvilligt. Men det kan styra fel och bakbinda. Man följer lagstiftningen och tror att man gör rätt, men sedan har utvecklingen gått vidare och visar att man går 180 grader käpprätt fel. Vi anser i Alliansen att det är bättre att stimulera den här utvecklingen kommunalt och lägga in pengar. Det nämndes också att det skulle yrkas bifall till en reservation om parboende. Parboende har vi ju drivit med kraft i Alliansen. Det blev väldigt synligt för ett år sedan. Vi gjorde också en kartläggning av hur det ser ut i landet. Det här behovet kommer att lösas inom ramen för de stimulansmedel som finns för äldreboenden. Vi följer noga vad som händer ute i kommunerna. Vi har flaggat för en lagstiftning, men återigen, med referens till det jag sade nyss, ska vi passa oss för att lagstifta för mycket. Vi ska se om vi med andra stimulanser kan få utvecklingen att landa där vi vill. Sedan var det bemanningen i demensvården. Vi är naturligtvis alla upprörda över det som har hänt. Men återigen, att gå ut med riktlinjer som alltså blir bindande kan bli så fel. Jag vill gå tillbaka till hälso- och sjukvårdslagen som ger ett lagrum för vård på lika villkor och den patientsäkerhetslagstiftning som vi har antagit och som stadgar hur individer ska bedömas. Det kom från Sveriges Kommuner och Landsting en fallbeskrivning som är oerhört belysande och som handlade om hur man kunde reducera antalet människor kring en våldsam patient genom att helt enkelt minska personalen, inte öka den. Man har alltså gjort en individuell bedömning. Det gör man ju bäst på lokal nivå. Jag vet att man får överskrida sina minuter, men jag försöker hålla mig inom den tid jag har anmält till talarlistan, därför avslutar jag här. (Applåder) I detta anförande instämde Maria Lundqvist-Brömster (FP), Mats Gerdau (M), Kenneth Johansson (C) och Anders Andersson (KD).

Fru talman! Jag tycker alltid att det är trevligt att lyssna på Barbro Westerholm, måste jag säga. Jag tycker att det som sägs mestadels är väldigt insiktsfullt och klokt. Några små reflexioner vill jag göra. Den ena gäller vår diskussion om vårdvalsdelen. Där är det klart att Konkurrensverket har ett perspektiv, men de är knappast hälso- och sjukvårdsansvariga. Jag vill gärna passa på tillfället och säga ett par ord när det gäller just vårdvalet. I vår reservation beskriver vi att vi gärna ser en variant av vårdvalet där man utformar det på ett sätt som innebär att man arbetar förebyggande och där det faktiskt inte är vårdgivaren som står i fokus. I princip kan jag säga att det som vi är kritiska till - och då kan också Mats Gerdau lyssna uppmärksamt - är den fria etableringen. Det framgår tydligt i vårt förslag. Barbro Westerholm inledde med att instämma i tidigare anförande. Då gissar jag också att begreppet välfärdens kärna är något som Barbro Westerholm instämmer i. Jag fick inget särskilt bra svar av Mats Gerdau, men jag hade också många frågor. Det var säkert fråga om brist på tid. Jag tänkte att kanske Barbro Westerholm kan utveckla hur den borgerliga regeringen tänker och funderar över begreppet välfärdens kärna. Vad ingår i begreppet? Jag tror inte att jag är ensam om att fundera på det.

Fru talman! Jag inledde med att det är fråga om rätt vård i rätt tid med hög kvalitet. Det är välfärdens kärna när det gäller hälso- och sjukvård och social omsorg. Sedan måste det finnas pengar till detta. Det är därför som alliansregeringen satsar kraftfullt på jobbpolitiken. Det var glädjande att vi i går kunde se att arbetslösheten minskar. Vi går åt rätt håll. Det är avgörande för att vi ska ha offentliga medel för hälso- och sjukvård, äldreomsorg, skola och så vidare. Välfärdens kärna är dessa ting inom vården och omsorgen. Sedan finns också andra områden som inte hör till denna debatt. Sedan var det frågan om den fria etableringen. Vi anser att det är viktigt att den möjligheten finns. Jag har åkt runt i landet och besökt en hel del av de vårdcentraler som har etablerats. Det har visat sig att personalen trivs, och de har friare händer att lägga upp arbetet vid vårdcentralerna. Det jag har försökt att få tag på är information om hur det ser ut med stafett- eller hyrläkare på dessa vårdcentraler. De siffrorna går tyvärr inte att få fram. Men jag ska gräva vidare - det lovar jag.

Fru talman! Då får Barbro Westerholm återkomma när hon har de uppgifterna, och då kan vi fortsätta diskussionen. Det är väl ingen som inte inser att om det inte finns skatteintäkter kan vi inte finansiera vår välfärd. När arbetslösheten ökar är det finanskrisens fel, och när den minskar och börjar närma sig 2006 års nivå är det regeringens förtjänst. Egentligen är det strunt samma vilket det handlar om. Det är naturligtvis fantastiskt bra att arbetslösheten minskar, även om jag är mycket bekymrad för de grupper som håller på att fastna i långtidsarbetslöshet. Det är tydligt att den biter sig fast och ökar i särskilt utsatta grupper. Vi pratar om människor med utländsk bakgrund och funktionshinder. Det är en del av de grupper som finns under vårt ansvarsområde. Jag vill återkomma till det Barbro Westerholm avslutade med, nämligen demensvården. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det finns ett så starkt patos för det kommunala självstyret och för de kommunala politikerna i det här fallet men att man inte sätter den enskilde äldre individen i fokus. När vi tittar på hur riktlinjer tas fram är det alldeles riktigt att det handlar om evidens, beprövad kunskap och konsensus. Men många av de riktlinjer som tas fram är också i varierande grad grundade på forskningsdelen, och det finns mer av beprövad erfarenhet och konsensus. Det kan variera, vilket säkert också är fallet i det här sammanhanget. Hur ställer sig Barbro Westerholm till de riktlinjer som med största sannolikhet kommer att tas fram? Är det något som alla kommuner ska följa slaviskt, eller finns förutsättningar för lokala variationer? Det lät lite grann i anförandet som att om alla ska göra likadant blir det inte bra. Men hela poängen är att rekommendationerna är till för att följas med både sunt förnuft och utifrån de lokala förutsättningar som finns. Det är inte lokala variationer som kan förklara det vi nyss har sett.

Fru talman! Det här var många frågor att besvara på två minuter. När Socialstyrelsen säger att de inte har underlag för att utfärda riktlinjer har jag stor tilltro till den kompetens de besitter och att det därför inte är möjligt. I Äldrecentrums rapport stycke 3, som Kenneth Johansson hänvisade till, framgår det att det är fråga om ett uppdrag där det finns signaler från två håll om att det här inte är rätt väg att gå. Man har annat att stödja sig på, till exempel det som står i patientsäkerhetslagen. Det finns andra frågor som måste lösas inom demensområdet, till exempel skydd. Tvång och skydd är en viktig fråga. Där är vi på väg fram. Vården och omsorgen om de äldre i kommunerna måste bli sammanhållen. Det framgår i Alliansens program att vi ska arbeta på det sättet. Det är inte bra att läkare arbetar på ett håll och den övriga personalen under annan huvudman. Vi måste komma till rätta med huvudmannaskapet för de äldre multisjukas och demenssjukas skull. Jag tror att det är den här vägen vi ska gå. Samtidigt ska vi samla på oss den kunskap som finns hos demenscentrum, anhörigcentrum och Äldrecentrum och alla andra enheter som forskar om detta. Nu hinner jag inte ta upp frågorna om sjukförsäkring och pensioner som jag hade tänkt mig.

Fru talman! Tack så mycket, Barbro, för ditt anförande. Jag skulle vilja klarlägga en sak, men jag kanske missuppfattade dig. Miljöpartiet har inte föreslagit att personligt ombud ska föreskrivas i lag. Jag kanske missuppfattade ditt anförande. Vi säger att man ska se över statsbidragen och konstruktionen. Det är inte detsamma som att lagfästa. Det är inte det vi har uttryckt.

Fru talman! Då missuppfattade jag. Då förstår jag inte riktigt reservationen. Vi ökar på bidraget, och signalen är tydlig till Socialstyrelsen och länsstyrelser om att det är en utveckling vi vill se.

Fru talman! Det är riktigt att ni ökar på. Jag sade i mitt anförande att vi tycker att det är bra. Men vi är ändå rädda att 15 procent av kommunerna fortsättningsvis kommer att vara utan personligt ombud. Vi är också rädda att man minskar på detta i dåliga ekonomiska tider.

Fru talman! Jag tror att för de kommuner som inte satsar på detta blir det dyrare. Nu när vi arbetar med alla dessa jämförelser mellan kommuner och sjukhus har vi mycket bättre förutsättningar att väcka huvudmännen för sådant som de bör satsa på. Det är hela poängen. Vi började 1975 att på läkemedelsområdet visa upp hur olika det såg ut i landet. Sedan föll det i glömska, men då väckte det stort intresse och ledde till förändringar. Nu ser vi i fråga om öppna jämförelser av olika slag att man tar itu med det hela. Jag är övertygad om att de positiva erfarenheterna av personliga ombud i 85 procent av Sverige gör att de andra 15 procenten kommer att följa efter. Då får vi se vad det kostar, men vi lovar inte några mer pengar i dag. Men det går att se att vi ökar på budgeten. Vi visar tydligt att det här är något vi tror på.

Fru talman! Vi diskuterar nu utgiftsområde 9, som är ett brett, stort och viktigt område. Det gäller allt från folkhälsofrågor till vård- och omsorgsfrågor. Jag kommer att hålla mig inom ett område, nämligen äldreomsorgen. Sverige är på många sätt ett bra land att åldras i, men det finns fortfarande stora brister som måste åtgärdas. Efter många verksamma år inom äldreomsorgen har jag sett både saker som gjort mig oerhört stolt och glad och saker som har gjort mig arg och ledsen. Tyvärr är det så att det som gör en arg och ledsen också ofta sätter djupast spår. Det är till exempel när man ser äldre människor som får bara ett halvt julbord på grund av att kommunen inte anser sig ha råd med både varm och kall mat till de äldre på julafton. Det hände i min egen kommun. Det är när äldre människor får sitta ensamma timme efter timme i vardagsrummet på ett äldreboende med en påslagen tv som enda sällskap. Det är när äldre människor får låna pengar för att få ut sin medicin på apoteket. Detta är inte värdigt ett land som Sverige. Vi sverigedemokrater vill att alla ska kunna se fram mot ålderdomen; det ska vara som en efterrätt på livet. Vi vill utveckla äldreomsorgen och förverkliga visionen om att Sverige ska vara världens tryggaste land att åldras i. Därför vill vi med detta budgetförslag presentera en rad åtgärder för att underlätta livet och vardagen för de äldre. Bland annat behöver kommunerna ökat stöd för att utveckla och höja kvaliteten på det sociala innehållet för de äldre. För många äldre krymper det naturliga sociala nätverket med ökad ålder. För dem som dessutom har ökade besvär med åldersrelaterade sjukdomar begränsas även de fysiska förutsättningarna för ett aktivt socialt liv. Här behövs fler möjligheter för de äldre att delta aktivt i olika sociala sammanhang och nätverk, som naturligtvis är grundade på de äldres intresse och förutsättningar. Kosten är också ett sorgebarn på många håll inom äldreomsorgen i Sverige. Tre av fyra i äldreomsorgen är drabbade och ligger i riskzonen för undernäring. Obehandlat är detta tillstånd livshotande och leder i förlängningen till försämrad livskvalitet. Ca 200 000 är beroende av insatser från vård och omsorg för att få sina behov av mat och måltider tillgodosedda, vilket motsvarar 2 procent av befolkningen. Som vi alla vet har måltiderna och maten stor betydelse för hälsan och välbefinnandet. Vi anser att nutritionskompetens bör finnas inom äldreomsorgen i samtliga kommuner för att analysera de äldres kostsituation men också för att utbilda äldreomsorgspersonalen inom till exempel näringslära och specialkost. Fru talman! För Sverigedemokraterna är värdig vård i livets slutskede en prioriterad fråga. Döden är en del av livet. Den som lämnar livet bör få samma uppmärksamhet och kärleksfulla vård som den som träder in i det. I båda fallen behöver människan bli hjälpt, sedd och bekräftad. Tidigare vårdades och avled de flesta människor på sjukhus, men under den senaste tiden har det skett en förskjutning. Allt fler svårt sjuka och döende vårdas i särskilda boendeformer eller i det egna hemmet med hjälp av hemtjänst eller hemsjukvård. Det ställer höga krav på den palliativa kompetensen bland personalen i den kommunala vården och omsorgen. I en rapport från Socialstyrelsen bekräftas att det finns behov av just kompetensutveckling i den palliativa vården för personalen. I rapporten konstateras också att likvärdig palliativ vård inte kan erbjudas i hela landet. Sverigedemokraternas mål är att kunna erbjuda alla svårt sjuka och döende en god palliativ vård oavsett var man bor i landet. Därför vill vi tillföra ett antal miljoner för att utveckla och förbättra den palliativa kompetensen bland vård- och omsorgspersonal i kommunerna. Ett annat område som oroar mig mycket är våldet mot de äldre. En undersökning visar att 16 procent av kvinnorna mellan 65 och 80 år och 13 procent av männen i samma åldersgrupp utsatts för någon form av övergrepp vid något tillfälle efter att de har fyllt 65 år. Resultatet visar att våld mot äldre kvinnor och män förekommer i en sådan omfattning och medför sådana konsekvenser att det måste betraktas som ett folkhälsoproblem. Ett sätt att förebygga våld mot äldre är att ge information till de äldre om deras rätt till olika former av stöd och hjälp men också att utbilda personalgrupper som de äldre kan tänkas komma i kontakt med. Vi anser att samtliga kommuner ska ha en strategi för att upptäcka och hantera våld mot äldre. I dag är det bara ett fåtal kommuner som har detta. Fru talman! Till slut vill jag bara säga att jag tror att samtliga här inne i kammaren vill att Sverige ska vara ett tryggt land att åldras i och att man ska kunna vara säker på att få den vård och omsorg som man har behov av på ålderns höst. Vägen dit kan se lite olika ut utifrån vilket parti vi tillhör, men vågar vi bara lyssna och ta del av varandras förslag och inte lägga så mycket prestige i varifrån idéer och förslag kommer, så som har skett i en del kommuner, bland annat i min hemkommun Malmö, är jag helt övertygad om att vi kan nå dit, att Sverige kan bli världens bästa och tryggaste land att åldras i. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1 om vård efter behov, reservation nr 21 om äldre pars rätt att bo tillsammans, reservation nr 27 om äldreomsorg på det egna modersmålet och till sist Vänsterpartiets motion So580 som har utskottsmajoritet och handlar om just nationella riktlinjer för bemanning i demensvården. Fru talman! Jag har lite fascinerat följt diskussionen här. I går blev jag uppringd av Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström. Hon var väldigt glad över att det nu kommer att bli nationella riktlinjer för bemanning i demensvården. Hon skickade mig ett insändarsvar på Anders Anderssons och Jan R Anderssons artikel i Ölandsposten, och hon började med: Jag vet inte så mycket om politik, men jag vet mycket om demensvård. Det kan jag bara instämma i. Demensförbundet är den största anhörigorganisationen. Jag kan också konstatera att Kommunalarbetareförbundet, som har medlemmar som dagligdags upplever verkligheten i demensvården, också tycker att det behövs riktlinjer för bemanning. Vi var många som blev upprörda efter Uppdrag gransknings program från Piteå. Det är helt orimligt att demenssjuka äldre ska lämnas inlåsta på rummen eller på en avdelning medan personalen arbetar på annat håll. Redan då var min partiordförande Lars Ohly och Ylva Johansson från Socialdemokraterna ute och krävde riktlinjer för bemanning i demensvården. Det hela blev ännu värre när vi efter Socialstyrelsens oanmälda besök på 94 demensboenden som man slumpvis plockat fram runt om i landet fick veta att Piteå inte var något undantag. På majoriteten av dessa demensboenden var det lika illa. Socialstyrelsen sade att det på 58 procent av dem inte är någon god och säker vård som bedrivs på natten. Man sade också att det de gör är olaga frihetsberövande när det inte finns personal som kan låsa upp dörrar hos dem som är inlåsta på rummet eller på avdelningen. Det var alltså mycket hård kritik. Man var också tydlig med att det var så här trots att personalen gjorde allt vad de kunde och lite till för att räcka till. Det var ingen kritik mot personalen, utan det var helt enkelt en underbemanning. Självklart finns det gränser när äldre far direkt illa. Självklart går det inte att ha en person på kvällen som ska ta hand om många svårt demenssjuka. Självklart kan man inte lämna demenssjuka ensamma inlåsta på en avdelning när de på grund av sin sjukdom inte har möjlighet att själva använda larm och annat för att kalla på hjälp. Självklart måste det finnas människor där. Människors närvaro och omsorg kan inte ersättas av larm, larmmattor och låsta dörrar. Här har det sagts att det inte går. Socialstyrelsen har sagt att det inte går. Äldrecentrum har sagt att det inte går. Att Socialstyrelsen inte har velat lägga fram riktlinjer för bemanning är riktigt. Äldrecentrum har aldrig sagt att det inte går. Mats Thorslund är professor och forskare när det gäller äldre. Han är med i princip i alla statliga utredningar som handlar om äldre och äldreomsorg. Jag har pratat med honom, för han jobbade med både Socialstyrelsens riktlinjer när det gäller demensvård och de nationella riktlinjerna som kunnig forskare, och han var ansvarig för Äldrecentrums rapport om riktlinjer för bemanning beställd av Stockholms stad. Han är väldigt tydlig med att det visst går. Det är mycket kring demensvården som det finns för lite forskning kring. Då använder man sig, som Lena Hallengren tidigare sagt, av den kunskap och beprövade erfarenhet som alla de människor har som har jobbat länge i demensvården. Det är så man har gjort i Stockholms rapport. Man har också gjort andra saker som vi tycker är ganska självklara. Det finns ingen forskning som säger att vi ska ha speciella demensenheter och att det inte är bra att demenssjuka finns bland andra icke demenssjuka i äldreomsorgen. Men beprövad erfarenhet bland människor som jobbar i demensvården visar att det blir bättre om vi skiljer demenssjuka, så att de har egna boendeenheter och personal som jobbar och utbildas för den sjukdomen. Men det finns ingen forskning som säger att de äldres livskvalitet blir bättre genom det. Det är likadant med taktil massage. Det finns ingen forskning som säger att det är bra. Beträffande många saker får vi alltså vänta innan vi har forskningsevidens. Men de behöver ändå göras och kan göras utifrån de erfarenheter som många kunniga människor har ute i verksamheten. Intressant att säga är också att det blev ett resultat av Stockholmsrapporten. Det tog faktiskt ett halvår innan det blev offentligt, men det blev ett resultat. I Stockholm har man lagt 50 miljoner om året i tre år för att komma upp i bemanning när demensenheterna var för lågt bemannade. Det resultatet är viktigt, och det resultatet behöver vi för nationella riktlinjer för bemanning. Det ska inte vara så att detta rullar runt vartefter Socialstyrelsen gör en tillsyn och politikerna reagerar på den eller att varje kommun måste titta på detta och uppfinna hjulet. Det är kommunpolitikernas ansvar, men det är också ett nationellt ansvar när vi ser att bristerna är så stora. Därför är det väldigt rimligt att kommunerna får det verktyg som nationella riktlinjer för bemanning kan ge. Det borde vara lika självklart att införa en parbogaranti. Att äldre människor ska behöva vara rädda för att om den ene kommer in på särskilt boende ska den andre inte få följa med, även om de själva vill det och väljer det. Att man inte själv kan välja hur man vill tillbringa de sista månaderna eller åren i sitt liv tycker jag är helt fel. Det skapar också otrygghet och rädsla hos många äldre. Därför tycker jag att det vore självklart att vi skulle kunna vara överens om en parbogaranti. Men nu är vi inte det, utan nu är det vi tre rödgröna som har föreslagit det. Om vi hade en sådan garanti skulle vi slippa mycket onödig ängslan. Lika självklart tycker jag det är att alla äldre människor i Sverige ska ha rätt till en värdig äldreomsorg. Det finns äldre som har kommit till Sverige så sent att de inte har hunnit lära sig svenska tillräckligt och personer som har jobbat länge i Sverige och blivit äldre men genom demenssjukdom och åldersförändringar har glömt det inlärda språket men kan sitt modersmål. Vi har också våra minoriteter. Självklart ska de kunna uttrycka sina känslor och sina behov och kunna kommunicera med den personal som ska hjälpa dem med så mycket. Därför har vi från Vänsterpartiet lyft upp allas rätt att få äldreomsorg på sitt eget modersmål. Vi öronmärker 800 miljoner från de extra miljarder till kommunerna som vi satsade mer än regeringen. Vi vill stärka tryggheten, friheten och livskvalitet för äldre kvinnor och män. Vi vill använda de pengarna för att stimulera fram fria timmar, då äldre själva kan välja vad de vill göra på den tiden. Vi vill förbättra maten på äldreboendena - det behövs. Vi vill ha ett maxtak för hemtjänstavgiften, som är orimligt hög. Den är upp till 300-400 kronor i timmen i många kommuner. Vi vill sätta det taket till 100 kronor. Som jag sade vill vi också stärka rätten till äldreomsorg och ha en parbogaranti. Men vi säger samtidigt nej till de 35 miljoner som gäller starta-eget-bidrag och stimulans till den så kallade lagen om valfrihet. Valfrihet för oss i Vänsterpartiet är något annat än fri etableringsrätt för privata företag. Det gäller att ha tillräckligt mycket personal och kunnig personal men framför allt att öka inflytandet för de äldre att själva kunna bestämma över sin vardag, över vilka insatser de får, hur de utförs och när de får dem. Fru talman! Jag ska avsluta med att ta upp den fråga som kanske var den viktigaste i valrörelsen för Vänsterpartiet. För oss är det självklart att alla ska ha rätt till en god sjukvård och att de med de största behoven ska prioriteras. Därför har vinstintressen inget att göra i hälso- och sjukvård och vård och omsorg. Vård kan aldrig betraktas som en vara på marknaden vilken som helst. Jag är inte heller imponerad av att Konkurrensverket ska vara de som ska uttala sig om hur hälso- och sjukvården ska fungera. Vård ska inte heller vara efterfrågestyrd. Kundbegreppet är inte något som vi stöder. Efterfrågestyrd vård leder till att de med starkast resurser tar för sig. Nej, vi vill ha en vård efter behov och att de med de största behoven ska ha den mesta vården. De solidariskt finansierade resurser som vi avsätter till sjukvården ska också gå till hälso- och sjukvård. Men den principen flyttar sig den svenska sjukvården allt längre ifrån. Vi kan till exempel se hur man i Stockholms stad med landstingsrådet Filippa Reinfeldt har inlett en mycket nyliberal utveckling av sjukvården. 57 procent av Stockholms primärvård har privata utförare. Nu är man på väg att göra likadant med specialistvården. Där har man en ersättningsmodell som inte tar hänsyn till diagnoser och socioekonomiska skillnader. Det är lönsammast med korta läkarbesök. Resultatet låter inte heller vänta på sig. På Östermalm har man nu elva vårdcentraler och är på väg att få tre till, medan Botkyrka, där man faktiskt har större behov av hälso- och sjukvård och där det finns ungefär lika många invånare, har kvar sina sex vårdcentraler, medan familjecentralen tyvärr inte passade in i vårdvalsmodellen. Vad som också händer är att de som arbetar på vårdcentraler i områden där ohälsotalen är höga och där man har fått mindre pengar på grund av att de sociala skillnaderna inte finns med får man se till att prioritera korta besök framför längre besök efter behov, för annars går det helt enkelt inte ihop. Man får också bygga upp en kontrollapparat för att se till att de som är direkt oseriösa av utförarna inte fuskar. Ungefär 50 miljoner av skattepengarna räknar man med går till fusk. Vi säger nej till privata vinstintressen i vård och omsorg. Vård och omsorg ska ges utifrån behov, inte utifrån vad som är mest lönsamt för företagen. Våra skattepengar ska gå till bättre sjukvård - de ska inte försvinna i fickorna på riskkapitalister som äger och driver företagen några år, för att sedan sälja dem med god vinst, och som dessutom gör sitt bästa för att slippa betala skatt i Sverige genom att använda sig av skatteparadis i Guernsey eller Jersey. Fru talman! Vinstintressen har varken något i utbildningssektorn eller något i vård och omsorg att göra. Vård ska ges efter behov, och varenda skattekrona ska användas till bättre vård och omsorg.

Fru talman! Vi har riksdagsdebatter varje dag kring olika ämnesområden och utgiftsområden. Den lyssnare ute i landet som följer riksdagsdebatterna ställer sig kanske frågan: Vad är det som är viktigast i regeringens budget? Vilken betydelse har de prioriteringar som enskilda människor eller grupper gör? Det är funderingar som jag tror ständigt finns i luften. Om man gör en enkel analys av olika opinionsundersökningar kan man se signaler om att trygghet och valfrihet, när man behöver insatser från sjukvården eller äldreomsorgen eller behöver stöd i sitt funktionshinder, är sådant som människor högt och uppfattar som grundläggande för välfärden. Jag har valt att titta i Synovates eftervalsundersökning, där man frågade: Vilka politiska ämnesområden var det som avgjorde ditt val av parti och uttryck för ditt stöd? Då kommer det fram en tydlig bild. Arbetslöshet och sysselsättning kommer först. Men därefter kan vi se att det var sjukvården, utbildningsfrågorna och villkoren för landets äldre och pensionärer som kom fram tydligt - det välfärdsområde som vi nu diskuterar. För mig som kristdemokrat står det klart att den satsning i form av reformer och ekonomi - som har redovisats här i kammaren tidigare i dag - som alliansregeringen gjorde under förra mandatperioden har varit starkt bidragande till att allianspartierna fick ett starkare mandat här i riksdagen än de rödgröna partierna. Den styrka som ändå uppvisades är uttryck för arbetslinjen men också för viljan att ha de sociala reformerna inom sjukvård, äldreomsorg och funktionshindersfrågor. Fru talman! Vårdgarantin och kömiljarden har varit av stor betydelse för att människor ska få sjukvård i rimlig tid och för att vi successivt ska kunna avveckla de vårdköer som har varit en av sjukvårdens stora sorgebarn. Vidare har reformen med vårdvalet och genomförandet av detta gett människor möjlighet att själva påverka och göra sina val i sjukvården. Det har också givits en större valfrihet genom de många vårdcentraler som har skapats. Vårdvalet var en reform som gav valfrihet som vi inte sett tidigare. Sist, men inte minst, kan vi nu börja se att primärvården är på väg att bli en första linjens sjukvård, det som politiker här i riksdagen och i landstingsfullmäktigeförsamlingar över hela landet har talat om i över 20 års tid. De har nämligen talat om att göra primärvården till en första linjens sjukvård. Vi kan äntligen se att det börjar bli verklighet för patienterna via den vårdvalsreform som lyfte fram den första linjens sjukvård och de insatser som kan ges på vårdcentraler runt om i landet. Fru talman! Ett reformområde som blivit synligt under senare år är patientsäkerhetsfrågorna. Och i går kunde vi glädjas åt regeringens besked som kom via socialminister Göran Hägglund. En halv miljard satsar man första året, och därefter ytterligare 675 miljoner varje år under de kommande åren, för att få en säkrare sjukvård. Det är en satsning med tydliga mål och stimulansmedel till landstingen för att ge landets patienter en säkrare sjukvård. Ingen patient ska behöva drabbas av en skada som kunde ha undvikits. Det är en självklarhet men tyvärr inte en verklighet. Därför är regeringens insatser av stor betydelse för alla oss som vill ha trygghet och kvalitet som hörnpelare i den svenska hälso- och sjukvården. Fru talman! Regeringen har under åren 2007-2009 avsatt sammanlagt 4 miljarder kronor i stimulansbidrag till kommuner och landsting för att kunna stödja utvecklingsarbetet när det gäller landets äldre och våra pensionärer. Det har varit en resursnivå som har markerat ett engagemang och ansvarstagande för att få en positiv utveckling och ge just den trygghet, den valfrihet och den kvalitet som landets äldre har rätt att förvänta sig. Den här satsningen har formats av vår äldreminister Maria Larsson, och hon har fokuserat på sju områden. Jag vill påstå att det är sju områden som just nu är på väg att utvecklas runt om i landet. Det handlar om rehabilitering. Det handlar inte minst om kostens betydelse. Kosten har en oerhörd betydelse för välbefinnande men också för rehabilitering och tillfrisknande. Det handlar om demensvården och de satsningar som har gjorts runt om och de resurser som regeringen har avsatt för en utveckling av demenssjukvården. Det är läkemedelsgenomgångar, ett område som har varit eftersatt men som nu äntligen är på väg att bli ett åtgärdat område i kommuner och landsting. Det handlar om att förstärka läkartillgången för våra äldre och att inte glömma det sociala innehållet. Det handlar om att man får liv i livet och att det sociala innehållet lyfts fram. Det handlar om förebyggande insatser när det gäller folkhälsa i allmänhet men också förebyggande insatser riktade mot de äldre. Det här är reformområden som vi har lyft fram som alliansregering. Det är reformområden som vår äldreminister Maria Larsson har varit engagerad i och som har mycket stor betydelse. Möjligheten att som äldre få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande är grunden för det beslut vi har tagit när vi säger att vi vill ha en nationell värdegrund för äldreomsorgen. Min förhoppning är att kommunerna runt om i landet ska utforma lokala värdighetsgarantier för att tydliggöra kvalitet och trygghet i omsorgen. En annan del i alliansregeringens arbete och satsning har varit att införa lagen om valfrihetssystem, LOV. Det här syftar till att ge möjlighet för våra äldre att på ett tydligt sätt få makt över sin egen vardag. Vi talar alla om att vi vill ha makt över vår egen situation. Det får inte vara något som förhindras och som inte tillerkänns våra äldre. Det är därför som lagen om valfrihetssystem har kommit, och LOV är en viktig del i att markera integritet och respekt för landets äldre. Vård och omsorg för äldre med hög kvalitet och där de äldre har stort inflytande är en avgörande del. Detta får vi aldrig tumma på. Det ska vara omsorg och inte förvaring. Detta uttryck och detta konstaterande är viktigt i all äldreomsorg men inte minst när det gäller kvaliteten i demensvården. Kvaliteten i demensvården skapas i mötet mellan den äldre och medarbetarna. God demensvård handlar om att både den som är sjuk och de anhöriga ska få insatser. Vård och omsorg ska ske med kompetens och respekt för den enskildes integritet. Utgångspunkten för detta ska vara en tillräcklig bemanning, både dagtid och nattetid, och personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Värdighet i vården är så viktigt att vi till och med har slagit fast det i lagstiftningen. Mina vänner! När vi nu diskuterar demenssjukvården är det intressant att plocka ned den till ett konkret kommunalt exempel. Utskottets vice ordförande Lena Hallengren anknöt till lokala exempel. Och jag har med mig några rapporter från Barometern i dag och i går. Kalmar kommun är en av de kommuner som vi tvingas konstatera skiljer sig från övriga landet. Socialdemokraterna har nämligen haft en stark framgång. Det innebär att Socialdemokraterna nu styr Kalmar kommun. Framgången kom den 19 september, på valdagen. Men på första sammanträdet efter valet, i oktober månad, beslutade Socialdemokraterna, under sin ledning, i Kalmar kommun att skära ned personalbemanningen på demensboenden från 0,8 tjänst per boende till 0,68. Ruth Pahlm är faktiskt 80-plus, men hon sitter i socialnämnden. Ibland behövs det både livserfarenhet och allmän klokskap. Denna kvinna berättade i telefon för mig på morgonen i dag det som också står i Barometern. I oktober månad var hon ensam, som kristdemokrat med seniorerfarenhet, om att tala om att detta inte var något klokt beslut om vi talar om en värdig vård och en god demensvård. Hon var ensam vid sammanträdet i oktober. I går höll man ett nytt sammanträde. Då trodde Barometern att alla politiker skulle ha ändrat sig. Allianskollegerna, vi kristdemokrater tillsammans med moderater, centerpartister och folkpartister, sade ett klart nej. Men Lena Hallengrens partikompisar behöver tydligen nationella riktlinjer för att förstå detta. Förstår man inte i starka socialdemokratiska kommuner att demenssjukvården är något som är ett kommunalt ansvar som man inte kan smita ifrån? Det borde vara en rimlighet att också socialdemokratiska kommunpolitiker förstår att god demensvård är riktlinjer från Socialstyrelsen som man inte kan lägga åt sidan. Det är därför som jag hade förväntat mig ett annat kommunalt agerande i det här fallet. Piteå har nämnts som en annan socialdemokratisk kommun i den här debatten om demenssjukvården. Min fråga till Lena Hallengren är: Är orsaken till att ni kliver på den här sverigedemokratmotionen och den här vänsterpartimotionen att ni egentligen inte har tillit till de socialdemokratiska kommunpolitikerna? Ni tror inte att de kan stå upp för de demenssjukas rätt till en god bemanning på demensboenden, utan ni behöver fatta ett beslut i Sveriges riksdag. Vi kristdemokrater och övriga i Alliansen har tilltro till våra kommunpolitiker. Om de inte följer detta är vi beredda att ta både den ena och den andra i örat. Det är min utgångspunkt när det gäller att ha en värdig äldreomsorg. Fru talman! Jag konstaterar att min talartid är använd. Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta debatten kring demenssjukvården men också kring den sammanhållna äldreomsorgen, där regeringen har spännande initiativ i detta budgetförslag som nu läggs fram. Jag vill slutligen yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande med undantag för att jag yrkar bifall till reservation 26. (Applåder) I detta anförande instämde Roland Utbult (KD), Metin Ataseven och Mats Gerdau (båda M), Maria Lundqvist-Brömster (FP) och Kenneth Johansson (C).

Fru talman! Jag får passa på att begära min första replik som jag har möjlighet att begära. Eftersom det här förslaget går igenom halkade jag långt ned på talarlistan. Jag tycker att det är lite intressant att man väljer att inte begära replik på det parti som har väckt motionen och på mig som har skrivit den. Jag tycker att Anders Andersson visar på ett exempel på varför vi behöver nationella riktlinjer, men det är inte bara så i socialdemokratiska kommuner. Om man följde med i vad som hände i Uppsala alldeles precis vet man att den rödgröna oppositionen just har fått igenom en inventering på demensboendena. Det visade sig att det också där fanns demensboenden där personer var ensamma och där det var alldeles för låg bemanning. Det berodde bland annat på att den kristdemokratiske ordföranden Gustav von Essen inte tyckte att man behövde titta på detta när han var ansvarig förra mandatperioden. Nu svävar han väldigt på målet: Vi tog aldrig reda på detta. Jag vet inte om det har funnits under alla mina fyra år eller inte. Jag tror självklart att detta förekommer både i rödgröna och borgerligt styrda kommuner. Jag tror att felet blir om vi nu försöker hitta om det var flest s-kommuner eller flest borgerliga kommuner. Jag tror nämligen att de 94 boenden man besökte från Socialstyrelsen fanns i både borgerligt och socialdemokratiskt styrda kommuner. Detta pekar i stället på att vi behöver ge kommunerna verktyg att tydligare kunna titta på sin bemanning och tydligare ha något att utgå ifrån och sedan anpassa till lokala förhållanden. Jag har inte hittat något argument, Anders Andersson, annat än argumentet att det strider mot den kommunala självbestämmanderätten. Detta är dock riktlinjer som ska anpassas lokalt. Är inte vården av demenssjuka viktigare än att man strider för den så kallade kommunala självbestämmanderätten i denna fråga?

Fru talman! Jag vill säga till dig, Eva, att du säkert kan hitta en och annan kommun, höll jag på att säga. Det anmärkningsvärda är dock att man i för Socialdemokraterna starka kommuner som Piteå, och även i för Vänsterpartiet starka kommuner som Kalmar - alltså i kommuner där Socialdemokraterna har en stark maktposition - har problem. Tydligen är det så att man inte vill lösa dem på annat sätt. Jag vill säga till dig: Självbestämmandet och självstyret har alltid varit viktigt för mig men aldrig överordnat den enskilde patientens, den enskilde äldre dementes, trygghet och kvalitet. Jag är beredd att säga att det för mig är den enskildes behov som ska vara utgångspunkten. Det visar sig att man när Socialstyrelsen och Äldrecentrum tar fram nationella riktlinjer för vård och omsorg av dementa säger att det finns en rad olika kriterier. Men låt oss inte förenkla detta på ett sätt som gör att vi tror att vi klarar det genom att sätta en fixerad siffra som gäller för 290 kommuner! Jag ser att det är nödvändigt att göra en egen bedömning för Kalmar kommun precis som för Uppsala kommun. Det är denna inriktning jag som kristdemokrat har. Jag lovar dig: Jag accepterar inte - jag tolererar inte - dessa rapporter. Socialstyrelsens redovisning av att 60 procent av de nu undersökta kommunerna inte höll måttet är utgångspunkten för mitt brinnande engagemang för en förändring, men denna förändring vill jag ha ute i varje kommun med respekt för den enskilde demente.

Fru talman! Det som är väldigt intressant är att denna respekt finns i det sätt Äldrecentrum har jobbat på. De har tittat på forskning, de har använt sig av människor som har jobbat länge i demenssjukvården och de har samlat människor som gemensamt har diskuterat och kommit fram till hur man kan resonera och titta för att få en lämplig bemanning som lever upp till de riktlinjer som Socialstyrelsen har satt för hur man ska utgå från den enskilde personen och ha en personcentrerad vård. Jag har som jag sade tidigare pratat med Mats Thorslund, som har följt och varit med om hela denna utredning och rapport och som dessutom har följt med när Socialstyrelsen tog fram sina nationella riktlinjer. Det är ingen fixerad siffra som man ska trycka på med uppifrån det handlar om. Det har vi aldrig skrivit och aldrig sagt, men det argumenterar ni med, Anders Andersson, för att ni på något sätt vill komma undan diskussionen. Nationella riktlinjer handlar om att peka på vad som behövs för att man ska kunna leva upp till att patienterna kan lägga sig, komma upp och komma ut. Man ska kunna se till varje enskild, och det kan finnas gemensamma aktiviteter. Människor ska inte sitta där och inte hinna få hjälp vid måltid etcetera. Det ska självklart inte heller vara obemannat på natten. Detta är vad nationella riktlinjer handlar om, och att man sedan anpassar dem lokalt och på dem alltid lägger en individuell bedömning är självklart. Det är utgångspunkten för socialtjänstlagen, och det tror jag att vi alla känner till. Jag kan alltså egentligen inte se något skäl till att ni säger nej till detta. Det är bara ett sätt att skaffa kommunerna bättre verktyg och bli tydligare i att komma ifrån missförhållanden med för låg bemanning i demensvården. Sedan är det självklart så att det måste till tillräckliga resurser. Det handlar om att det kostar pengar att öka bemanningen. Det är därför det ser ut så här; det är inte någon ond vilja. Man behöver satsa på personal och personalutbildning. Jag har dock ännu inte hört argumentet, Anders Andersson, för varför detta inte skulle vara bra.

Fru talman! Det är självklart så att vi kan se att det sätt på vilket man nu försöker komplettera betänkandet ifrån Sverigedemokraterna och De rödgröna är lite anmärkningsvärt. Jag vill samtidigt säga att framför allt den demenssjuke och anhöriga runt om i vårt land, men även den personal som gör sitt yttersta och behöver få stöd, uppskattning och den kompetensutveckling den har rätt till, måste känna tryggheten i att vi vill ha inte bara omsorg utan också en bemanning dagtid och nattetid som gör att vi har värdighet i hela äldreomsorgen. Det innebär att min övertygelse är att det är utifrån vad regeringen hittills har gjort och utifrån Maria Larssons insatser för demenssjukvården som Socialstyrelsen har tagit fram riktlinjer för en god omsorg om demenssjuka. Det ni nu vill få igenom i form av ett tillkännagivande kommer egentligen inte att stå i vägen utan självklart behandlas med respekt, och det kommer att vara en viktig del. Vi ska göra det bästa. Vi tror inte att det är den enda och den rätta vägen, men vi kommer att göra det bästa. Mitt svar till dig, Eva, och också svar till dem som lyssnar, är: Vi som kristdemokrater och som en del i alliansregeringen kommer att göra vårt bästa också av ett sådant beslut. De demenssjuka kommer vi aldrig att svika. Deras trygghet är A och O för oss, oavsett krumbukter i omröstningar här i kammaren.

Fru talman! Jag behöver inte upprepa det Eva Olofsson sade. Jag tycker att hon mycket väl beskriver det underlag som finns - det som är grunden för Eva Olofssons motion och för vårt ställningstagande. Att däremot ingen begär replik på henne när hon under hela debattens gång efterlyser svar på vilken kunskap som finns tycker jag är anmärkningsvärt. Anders Andersson replikerade dock mig, så naturligtvis tar jag replik. Jag vill säga att jag tycker att du ska be Kalmar om ursäkt, Anders Andersson. Att jämföra Kalmar kommun med Piteå kommun tycker jag är oförskämt med tanke på de upplevelser som finns i Piteå kommun. Finns det någonting du skulle kunna beskriva som är dålig kvalitet när det gäller äldreomsorgen i Kalmar kommun? I alla de kvalitetsjämförelser som görs, med jämförelsekommuner eller i nationella undersökningar, ligger nämligen Kalmar kommun väldigt bra till. Dina jämförelser är alltså helt tagna ur luften. Däremot tycker jag att det är beklagligt att man fattar beslut som man inte förankrar och diskuterar och som alla känner sig bekväma i. Det handlar nämligen också om att antalet människor som finns på ett demensboende kontra ett ordinärt äldreboende också kan variera. Då är det förstås viktigt att personal följer med så att man ser till att man använder den personal som finns ultimat. Vi har också varit väldigt tydliga och sagt att riktlinjerna ska vara anpassade efter lokala förutsättningar, och du får väl åka hem och ta en debatt i Kalmar om de lokala förutsättningarna och vad som är skälet till dem. Stå dock inte och jämför Kalmar kommun med Piteå kommun! Piteå kommun har nämligen helt uppenbart, tillsammans med många andra kommuner i vårt land, uppenbara problem att ha en kvalitet man står upp för. Det är inte fallet med Kalmar. Anders Andersson, du får alltså åka hem och ta en sådan diskussion igen. Jag tänkte även att du skulle kunna svara på frågan vilken handlingsfrihet du menar att kommunerna går miste om ifall vi inför riktlinjer för bemanning.

Fru talman! Min jämförelse var att det var två socialdemokratiskt ledda kommuner. Denna jämförelse gäller tyvärr fortfarande, och vi försöker ändra det om fyra år. Det Socialdemokraterna i Kalmar kommun gjorde var att fatta beslut om att sänka personalbemanningen från 0,8 till 0,68 utan att göra den analys man nu tänker göra i efterhand. Även om vi har svårt att vara på hemmaplan ibland är det ändå så att du själv, Lena Hallengren, anknöt till lite lokala exempel. Du har säkert sett att det i går fanns en chans. Du har kanske också ett visst inflytande över politiken i Kalmar som Arbetarekommunens ordförande. Var det klokt i oktober att göra denna minskning av personalbemanningen på demensvården i Kalmar? Var det som vi såg i Kalmar i oktober uttryck för en socialdemokratisk demenssjukvårdspolitik?

Herr talman! Jag tror inte Anders Andersson har förstått någonting av det inlägg som jag precis gjorde. Jämför kvaliteten, Anders Andersson, för det är det vi vill uppnå, en god kvalitet för de äldre och de demenssjuka. Du kommenterade inte kvaliteten över huvud taget. Det är väl inte så intressant att jämföra ett styre om man inte kan konstatera att alla har en usel kvalitet. Men om man kan konstatera att kvaliteten är väldigt god, och det finns de som är ansvariga för den, ta då debatt med de företrädare i Kalmar som har fört den diskussionen. Ta gärna debatten med dina egna nationella företrädare som vill minska på statsbidraget, vilket i grund och botten är skälet till att man på olika sätt måste se över vilka resurser som finns i den kommunala organisationen. Det är lätt att vara en lokal företrädare i opposition och föreslå sänkt skatt och ökade satsningar, men det är en ganska svår ekvation. Jag tycker att det är lite märkligt att här ha en diskussion som naturligtvis ska föras kommunfullmäktige i Kalmar. Vi kan väl sitta på första bänk både du och jag och lyssna på den. Diskutera kvaliteten, det är det vi pratar om. 60 procent av de demensboende som Socialstyrelsen hade tillsyn över hade låg eller ingen bemanning alls nattetid. Det är det vi kritiserar. På vilket sätt skulle riktlinjer försämra situationen?

Herr talman! Jag vill först säga att anledningen till att jag inte tog replik tidigare är att jag har fått den informationen och undervisningen att jag inte kan begära replik förrän jag har varit i talarstolen. (LENA HALLENGREN (S): Inte du naturligtvis.) Därför kunde jag inte replikera. Jag hade repliker på gång, men jag försökte följa spelreglerna - detta som kommentar angående förutsättningarna. (TALMANNEN: Det stämmer.) Herr talman! Jag ska säga till dig, Lena, att jag är stolt över kristdemokraten Ruth Palm i Kalmar, som är senior och som har behållit ett politiskt engagemang. Hon ringde mig i dag på morgonen kl. 8 och rapporterade från sammanträdet i går. Hon vågade. En del frågade: Hur kommer det sig att du insåg de här kvalitetsproblemen i Kalmar redan i oktober? Hon vågade lyfta fram att Kalmar kommun inte kan fatta så enkla beslut som majoriteten skissar. Det var med den erfarenhet hon hade. Det var också i övertygelsen om att ska man förändra och framför allt dra ned resurser, som Socialdemokraterna i Kalmar har gjort, vill det till att det finns ett underlag att bygga på. Det går inte att höfta och skjuta från höften. Detta insåg kristdemokraten Ruth Palm i Kalmar. Det är jag stolt över. Det är i Kalmar kommun, och i de andra 289 kommunerna, som vi behöver den sortens kommunpolitiker för att vi ska kunna ge trygghet. Det ger trygghet och kvalitet för landets demenssjuka och deras anhöriga. Det är något som jag som kristdemokrat vill stå upp för.

Herr talman! I den här debatten ska jag koncentrera mig på äldrepolitiken och dess målsättningar. Det ska vara en politik som ger varje äldre människa möjligheter att leva ett aktivt liv och ha inflytande över sin vardag. Man ska kunna känna trygghet, bibehålla oberoende, bemötas med respekt och ha tillgång till vård och omsorg av god kvalitet. För att kunna förverkliga detta har alliansregeringen tagit ett antal beslut. Det första jag vill nämna är den förstärkning av socialtjänstlagen som gjorts, med en ny bestämmelse om en värdegrund och om lokala värdighetsgarantier. Om kommuner och landsting inte lever upp till det och inte kan ge en vård och omsorg av god kvalitet är det en skyldighet för kommuner och landsting att kompensera den som inte har fått det. Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting har fått i uppdrag att ta fram kriterier som ska ligga till grund för värdegrundsmärkningen och de lokala värdighetsgarantierna. Utifrån dagens debatt måste jag säga: Hur ska man kunna anta lokala värdighetsgarantier utan att garantera en god vård och omsorg, utan att garantera att det finns en bemanning, utan garantier om mat och socialt innehåll? Det är en omöjlighet. Det är redan lagfästat att vi ska ha lokala värdighetsgarantier. Alliansregeringen vill alltid sätta människan i centrum. Samtidigt ska man ge den äldre rätten att välja när och hur stöd och hjälp ska ges. Jag har svårt att förstå varför oppositionen yrkar avslag på värdighetsgarantier, egentligen säger nej till att garantera äldre människor ett värdigt liv. Man säger nej till att människor ska bemötas med respekt, för det blir motsatsen av att säga ja. Ett annat sätt att påverka sin vardag och ha inflytande över sitt liv är genom lagen om ett valfrihetssystem, rätten att välja vem som ska ge mig den vård och omsorg som jag har fått beviljad. Detta är en nagel i ögat på oppositionen eftersom makten över framför allt hemtjänsten överförs från de lokala politikerna till den enskilde och deras anhöriga. Jag tror och vet att detta kommer att öka kvaliteten inom äldreomsorgen. Ett syfte med lagen om ett valfrihetssystem är att öka mångfalden av utförare så att det finns fler utförare att välja emellan. Vem väljer en utförare som inte gör ett bra jobb, som inte kommer i tid och som inte utför de arbetsuppgifter som jag behöver hjälp med på ett bra sätt? Detta är en viktig insats för att de äldre ska kunna bibehålla sitt oberoende. När det finns bara få utförare att välja emellan blir alla beroende. Det tredje är att de äldre ska kunna leva ett aktivt liv. Här genomför regeringen en treårig satsning på att stärka hälsofrämjande arbete bland äldre. Statens folkhälsoinstitut och Socialstyrelsen ska vara ett stöd till kommuner och landsting för att de ska kunna jobba hälsofrämjande. En nationell handlings- och åtgärdsplan för säkerhetsfrämjande arbete ska tas fram som ska gälla de äldre. Som alltid måste man anpassa verksamheter och åtgärder till ett lokalt plan för att kunna tillgodose den enskildes behov. Under förra mandatperioden förstärkte alliansregeringen arbetet med kvaliteten inom äldreomsorgen med 4 miljarder. Anders Andersson beskrev på ett väldigt bra sätt hur man med stimulansmedel kan åtgärda det som behöver åtgärdas för att säkert höja kvaliteten. När det gäller till exempel läkemedelsbehandlingar har vi kunnat minska antalet äldre som har fler än tio läkemedel. Det är ett arbete som det är viktigt att fortsätta med. Framför allt är det viktigt att förhindra att det uppstår. Det är viktigare än att straffa den som har gjort fel eller skött sig mindre bra. Det ska aldrig inträffa, där måste vi ha nolltolerans. Det kan vara enkelt att sitta här och tycka hur man ska göra, men det är viktigt att den här alliansregeringen också ger verktygen till personalen. Man stärker kompetensen allt ifrån det lokala ledarskapet, chefsutbildningar, värdegrundsarbete till ökad geriatrisk och gerontologisk kompetens och tar fram underlag för att precisera vilka kunskaper som är nödvändiga för att vi ska kunna uppfylla målet om en god äldreomsorg. Sedan kan jag inte låta bli att ta upp det som har kommit fram här när det gäller det tillkännagivande som den tillfälliga utskottsmajoriteten föreslår om nationella riktlinjer för bemanning inom demensvården. Det gör mig väldigt orolig. Den stora risken är, säger jag med min erfarenhet av 40 år inom vården, att det blir ungefär som när vi säger att det är 1 lärare på 30 elever. Det är lika fel med sådana kriterier som med kriterier inom demensvården. Det vi har sett är att tillsynen fungerar bättre sedan den flyttades till Socialstyrelsen, och det är en väckarklocka som är väldigt viktig. Kopplat till lokala värdighetsgarantier är det oerhört viktigt att se hur man kan ge en bra vård av god kvalitet. Lokala förutsättningar måste vara med. Husets utformning och den allmänna vårdtyngden är viktigt. Men man måste också ta hänsyn till den enskildes behov och personalens kompetens. När man beslutar om bemanningsnivå måste man ha kunskaper om det enskilda sjukdomstillståndet, demenssjukdomens olika faser, hur många dementa på vårdboendet som befinner sig i en viss fas av sjukdomen. Men det är också personlighetstyper och typer av demenssjukdom som ska vara avgörande för hur bemanningen ska se ut. De här kriterierna kan aldrig nationella riktlinjer ta hänsyn till. Varje person som har tillräckliga kunskaper om demenssjukdomar vet att man måste anpassa bemanningen på ett lokalt plan. Min fasa är att riktlinjer blir ett hinder för att ta lokala hänsyn och sätta den enskilda människans situation i centrum. Jag är förvånad över att man inte ser att vi kan använda den lagstiftning vi har med lokala värdighetsgarantier och den kunskap som en fungerande tillsyn ger. Jag är stolt över det arbete som alliansregeringen har gjort för att kvalitetssäkra äldreomsorgen, för att ge den enskilde rätten att vara oberoende och få möjligheter att leva ett aktivt liv. Jag är stolt över hur tydligt vi ger alla rätten att bemötas med respekt och att man får behålla sitt självbestämmande. Alliansen gör det genom stimulansmedel, tydliga riktlinjer, samverkan med kommuner och landsting, lokal anpassning och kompetenshöjning av personalen. Jag yrkar bifall till reservation nr 26 och avslag på alla andra reservationer. I övrigt yrkar jag bifall till förslaget i socialutskottets betänkande nr 1. I detta anförande instämde Maria Lundqvist-Brömster (FP) och Anders Andersson (KD).

Herr talman! Jag vill börja med att säga att inte någon av oss rödgröna som hade en gemensam motion yrkade avslag när det gällde värdegrunden. Vi skrev däremot tydligt att vi inte tror att det är den som kommer att förbättra äldreomsorgen mest, för det är ungefär samma ord som har stått i socialtjänstlagen tidigare. Vi pekade på att det handlar om tillräckliga resurser. Det är för lite personal och för lite resurser till äldreomsorgen. Vi pekade på att man måste göra rejäla satsningar på kompetensutveckling för människor som jobbar i äldreomsorgen och naturligtvis också i demensvården. Så var det. Jag pratade med Stina-Clara Hjulström i går, och hon sade samma sak, att en värdighetsgaranti blir värd något när den blir väldigt konkret och när den resulterar i mer personal. Vi har hela tiden sagt, Lena Hallengren och jag som vill ha nationella riktlinjer för bemanning, att det inte handlar om att fastställa ett antal siffror centralt för hur många anställda varje boende ska ha. Nu argumenterar Margareta B Kjellin på det sättet igen, och det är tråkigt, tycker jag. Vad vi har sagt är att det naturligtvis går att ta fram riktlinjer som tydligt säger att det inte går att vara utan bemanning på natten etcetera, eftersom de demenssjuka måste ha någon tillänglig som de kan vända sig till direkt. Det går inte att ha hur lite personal som helst på kvällen, att någon går in till en som behöver hjälp medan andra springer ut. Åtta till tio demenssjuka kan inte vara ensamma på kvällarna, som de är på många håll. Det går inte att ha hur lite personal som helst på dagen om man ska se till varje äldres behov, om man ska kunna hjälpa någon som har ångest, om alla ska få hjälp vid måltider och kunna komma ut. Det innebär att det hela tiden måste göras lokala anpassningar utifrån ett nationellt resonemang. Jag vill ställa frågan igen: Vad har ni egentligen emot nationella riktlinjer för bemanning i demensvården?

Herr talman! Min allra största fasa är att det blir för generellt. Och ska man göra nationella riktlinjer måste de vara generella, för annars är de lokala. Det som alltid är det absolut viktigaste är att sätta människan och det lokala behovet i centrum. Man kan aldrig säga i en nationell riktlinje att om det finns 20 demenssjuka inom ett område ska det vara en viss bemanning, för det är så beroende på typen av demens och hur den yttrar sig. Därför kan en riktlinje inte göra annat än säga att det ska vara en god vård och omsorg, och det har vi en socialtjänstlag som redan säger. Det kommer alarm från Socialstyrelsen och deras tillsyn, och jag är så glad att vi har fått en ny aktiv tillsyn som visar på problemen. Men jag menar att vi har verktygen redan nu. De är förstärkta med de lokala värdighetsgarantierna. Det enda jag är rädd för är att de blir en broms i stället för en stimulans till förbättring. Jag kan göra en jämförelse med skolan, att man har en lärare på 30 elever. Men om det är tio elever som inte har förmågan att lära sig att läsa och skriva, kanske det ska vara tre lärare i den klassen. Det är det här som inte går att få in i nationella riktlinjer. Vi måste se människors behov och deras sjukdomstillstånd innan vi funderar på vad vi ska säga som politiker från Sveriges riksdag. Vi har en socialtjänstlag som är mycket tydlig med att vi ska ha en vård och omsorg av god kvalitet. Vi har målsättningar som säger att man ska mötas med respekt, oberoende av tillgång till vård och omsorg, ha inflytande i sin vardag och känna trygghet. Varenda kommun som ska leva upp till de målsättningarna måste se till att det finns personal.

Herr talman! Jag vet att vi har de målsättningarna, men tyvärr finns ändå Piteå och Uppsala och de 58 procenten av de 94 boenden som Socialstyrelsen besökte. Jag vill se ett mer proaktivt sätt att agera, inte efter att man hittat felen vid tillsynen. Det vore alldeles utmärkt att införa nationella riktlinjer. Med den kompetens som man kommer att ha i det arbetet och som jag vet finns utformar man naturligtvis inte riktlinjer som säger att oavsett demenssjukdom, sjukdomsstadium och hur lokalerna ser ut ska personalbemanningen vara densamma. Självklart kommer inte riktlinjerna att se ut så, och det tror jag att ni är väl medvetna om. Självklart kommer riktlinjerna att innehålla att man ska titta på de individuella behoven och de lokala förhållandena. Jag tycker inte att det hjälper de demenssjuka i Piteå och de anhöriga att de får någon form av kompensation för utebliven hjälp utifrån värdegrunden. Det är inte det som det handlar om här. Här handlar det om att man inte har ett värdigt liv, att man far direkt illa. Jag tycker att vi ska ge kommunerna det verktyg som nationella riktlinjer för bemanning ska vara. När man kommer med nationella riktlinjer - och det tror jag att Margareta B Kjellin känner till - samlar man dessutom människor för att diskutera hur det är tänkt och utbildar de människor som ska tillämpa riktlinjerna. Det är ett av de största jobben. Något som vi ofta får höra från Demensförbundet, Kommunal och andra när vi är ute i äldreomsorgen är att verkligheten är att man ligger så långt under vad som skulle vara en bemanning för bra äldreomsorg, inte på alla ställen men på många håll, att det bara kan gå åt ett håll. Det kan faktiskt bara bli en förbättring med nationella riktlinjer, så varför säger ni nej?

Herr talman! Jag har varit väldigt tydlig med varför nationella riktlinjer kan bli skadliga för den enskilde i stället för ett stöd och hjälp. Och jag har fortfarande inte fått en enda förklaring på vad det är för fel på socialtjänstlagens krav på en god och tillräcklig omsorg, vad det är för fel på lokala värdighetsgarantier för att anpassa vårdinsatserna utifrån den enskildes behov på verkligt lokalt plan. Jag får inget svar på det, utan det enda svar jag får är att vi från riksdagen måste tala om att människor ska följa de lagar som vi redan har. Det tycker inte jag är värdigt en riksdagsledamot.