Utvärdering av penningpolitiken 2009–2011

Fru talman! Först och främst yrkar jag bifall till Vänsterpartiets motivreservation i ärendet. Vänsterpartiet anser att Riksbanken har gjort ett bra jobb under finanskrisen. Bankens åtgärder bidrog till att begränsa krisens effekter på den svenska ekonomin. Ärendet handlar om utvärderingen av penningpolitiken under åren 2009-2011. Däremot anser vi emellertid att målen för den svenska penningpolitiken och styrningen av Riksbanken behöver reformeras bland annat mot bakgrund av just erfarenheterna från finanskrisen. Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör inflationsmålet på 2 procent mätt enligt konsumentprisindex höjas. Internationellt förs det en bred och intensiv diskussion som tyder på att högre inflationsmål är bättre ur såväl ett stabiliseringspolitiskt som ett långsiktigt strukturellt perspektiv. Diskussionen drogs i gång av bland annat Internationella valutafondens, IMF:s, chefsekonom när han något år efter det att finanskrisen brutit ut hävdade att centralbankerna borde höja sina inflationsmål för att minska riskerna för djupa ekonomiska kriser. I Sverige har bland andra professor Lars Calmfors sagt att om vi skulle sätta inflationsmålet i dag borde det vara högre, ca 4 procent. Även professor Per Lundborg har pläderat för ett högre svenskt inflationsmål på 3-4 procent. En viktig lärdom från finanskrisen är att de låga inflationsmålen allvarligt begränsade centralbankernas utrymme att kraftfullt stimulera den ekonomiska aktiviteten. Det finns faktiskt goda skäl att tro att ett högre inflationsmål är att föredra när det gäller såväl stabiliseringspolitiska aspekter som långsiktiga strukturella faktorer. Utvecklingen under finanskrisen och centralbankernas agerande under densamma kan illustrera det förstnämnda exemplet. I samband med finanskrisen sänkte centralbankerna dramatiskt sina viktigaste styrräntor i syfte att stabilisera finansmarknaderna och öka efterfrågan. Den amerikanska centralbanken sänkte under hösten 2008 styrräntan till ett intervall mellan 0 och 0,25 procent. ECB, den europeiska centralbanken, sänkte sin styrränta till 1 procent och Riksbankens reporänta låg på ungefär 0,25 procent under en lång tid. Samtidigt var det uppenbart att ekonomierna hade behövt ytterligare stimulans, men räntorna kunde inte sänkas mer. De hade nått sitt golv. Samtliga styrräntor låg därefter stilla under stora delar av 2009 och 2010. För svenskt vidkommande tyckte då en majoritet av Riksbankens direktion att 0,25 procent utgjorde det reella golvet för reporäntan. Samtidigt är det ganska lätt att konstatera att en mer expansiv penningpolitik hade varit önskvärd om det hade varit möjligt eftersom arbetslösheten ökade kraftigt under 2009. Under flera månader hade vi faktiskt deflation. USA och euroområdet hade en likartad ekonomisk utveckling med stigande arbetslöshet och deflationstendenser. Förklaringen till att penningpolitiken hamnade i den här fällan står att finna i de låga inflationsmålen. En ofta nämnd handlingsregel för en neutral penningpolitik är att den i ett normalt konjunkturläge bör syfta till realräntor som ungefärligen ligger i linje med den långsiktiga bnp-tillväxten. I Sverige skulle det implicera realräntor på omkring 2,5 procent. Vid ett inflationsmål på 2 procent medför detta nominella marknadsräntor på 4-5 procent. Problemet är att nominella räntor på 4 procent vid fullt resursutnyttjande inte medger en tillräcklig fallhöjd i penningpolitiken i en kraftig konjunkturnedgång, och det var det vi såg. Ett annat problem med ett inflationsmål på omkring 2 procent är att marginalen ned till deflation blir väldigt liten. I en lågkonjunktur sjunker i allmänhet inflationstakten. Om deflationsförväntningar då uppstår riskerar ekonomierna att hamna i en negativ spiral eftersom hushållen skjuter upp delar av sin konsumtion i väntan på lägre priser, vilket ytterligare försvagar efterfrågan, och så rullar det på. Mot bakgrund av denna analys menar vi att inflationsmålet bör höjas till 3 procent. Vi menar, liksom Konjunkturinstitutet, att det mått som Riksbanken använder som sin målvariabel ska vara ett mått på den underliggande inflationen, det vill säga inte KPI utan KPIF. Vänsterpartiet anser dessutom att Riksbankens inflationsmål bör kombineras med ett mål för sysselsättningen, vilket också TCO gör. Utskottets utvärdering av penningpolitiken visar enligt vår mening att den har varit alltför stram, vilket resulterat i ett svagare resursutnyttjande och en lägre sysselsättning i ekonomin än vad som har varit nödvändigt. Det har också resulterat i en inflationstakt som trendmässigt understigit inflationsmålet sedan det infördes. Lars E O Svensson och Karolina Ekholm har gång på gång försökt att lyfta fram ansvaret för sysselsättningen i penningpolitiken. De menar att den alltför åtstramande räntepolitiken har inneburit att vi har förlorat 10 000-tals arbetstillfällen sedan 90-talet. Lars E O Svensson menar att vi har förlorat 40 000 arbetstillfällen sedan 1996. Inflationen har i genomsnitt legat ungefär 0,6 procent under målet. Jag anser att Lars E O Svensson och Karolina Ekholm på ett förtjänstfullt sätt har tagit upp en mycket central fråga som diskuteras alltför lite i både utvärderingar och den penningpolitiska debatten om penningpolitikens betydelse för sysselsättningen. Riksbanken har definierat sin politik som en flexibel inflationsmålspolitik. Med detta avser Riksbanken att penningpolitiken syftar till att stabilisera resursutnyttjandet utan att åsidosätta inflationsmålet. Man menar också att målet om prisstabilitet är överordnat andra mål, det vill säga att sysselsättningen är underordnad inflationsmålet. Vid en rörlig växelkurs bär penningpolitiken i normalfallet huvudansvaret för stabiliseringspolitiken. Det är av central betydelse att penningpolitiken används för att motverka konjunktursvängningar eftersom stora fall i sysselsättning och produktion ofta får bestående effekter. Regeringen bedömer exempelvis att ca 30 procent av en initial konjunkturell arbetslöshetsuppgång blir varaktig, det vill säga övergår i strukturell arbetslöshet. Den bedömningen ligger i linje med utvecklingen av den svenska arbetslösheten och den strukturella arbetslösheten. I dag är till exempel 35 procent av de arbetslösa långtidsarbetslösa. Det är en kraftig uppgång sedan den nya riksbankslagen infördes. Den kraftiga ökningen av arbetslösheten i samband med den ekonomiska krisen i början av 90-talet har fått betydande långsiktiga effekter. Problemet är att Riksbanken inte delar denna uppfattning. Riksbanken har i princip sedan den rörliga växelkursregimen infördes präglats av uppfattningen att penningpolitiken inte har några långsiktiga effekter på reala storheter som till exempel arbetslöshet eller tillväxt. Av denna anledning menar vi att målen för penningpolitiken och styrningen av Riksbanken behöver reformeras. Som jag sade har Riksbanken en policy om en flexibel inflationsmålspolitik. Ett vanligt mått för att mäta detta är bnp-gapet. Sedan inflationsmålet infördes har Riksbanken inte varit framgångsrik med att stabilisera den svenska ekonomin kring fullt resursutnyttjande. Mellan 1993 och 2011 har det genomsnittliga bnp-gapet legat på -2,74 procent, vilket betyder att penningpolitiken i genomsnitt har varit för stram. Ett annat starkt tecken på att penningpolitiken har varit för stram är att såväl KPI, konsumentprisindex, som den underliggande inflationen trendmässigt under perioden klart understigit inflationsmålet på 2 procent. En penningpolitik som trendmässigt understiger inflationsmålet får negativa konsekvenser för sysselsättningen eftersom realräntorna blir högre än vad som motiveras av konjunkturläget. Företag och andra som gör investeringar investerar inte i samma utsträckning som de annars skulle göra när räntorna höjs. De människor som skulle ha kunnat komma i arbete om konjunkturuppgången hade fortsatt stängs ute från ett nytt arbete och kommer därmed allt längre från arbetsmarknaden. Det är därför vi också ser hur den strukturella arbetslösheten ökar. Sammantaget visar detta att riksbankslagen behöver kompletteras med en explicit målvariabel för den reala ekonomin. Vi menar att ett mål för sysselsättningen är det mest lämpliga målet för den reala ekonomin. Riksbankens penningpolitik bör understödja den ekonomiska politikens övergripande mål om full sysselsättning. I ett medelfristigt perspektiv bör penningpolitiken understödja målet om en sysselsättningsgrad på 80 procent för personer mellan 16 och 64 år. Detta mål ska inte vara underordnat målet om prisstabilitet. Då blir full sysselsättning det viktiga politiska målet för den sammantagna ekonomiska politiken i Sverige. Så är det de facto inte i dag. Vänsterpartiet är också av den uppfattningen att styrningen av penningpolitiken behöver demokratiseras. Vi menar att det är mer rimligt att riksdagen fastställer målen för penningpolitiken och vilket mått det ska vara. Det är en rimlig och demokratisk ordning. I dag är det Riksbanken som fastställer målen och sedan konfirmerar riksdagen målen i efterhand. När det infördes skedde det till och med flera år efteråt. Det menar vi är en felvänd ordning. Det är i stället riksdagen som ska fastställa målen, och sedan ska Riksbanken - självklart självständigt - föra penningpolitiken utifrån dessa mål. Utifrån detta menar vi att penningpolitiken skulle få en mer demokratisk styrning, och full sysselsättning skulle få en mycket större tyngd i den ekonomiska politiken. Därmed skulle vi också kunna pressa ned den strukturella långtidsarbetslösheten till lägre nivåer, vilket vi menar är helt avgörande för många människor ute på arbetsmarknaden som gång på gång ställs åt sidan på grund av den förda politiken.

Fru talman! Jag tycker att riksdagens finansutskott utvärderar penningpolitiken på ett bra sätt. Vi har bland annat utfrågningar och stora diskussioner om penningpolitiken. Jag vill när jag står här ta tillfället i akt och tacka finansutskottets kanslipersonal för ett mycket bra arbete med betänkandet. Ser man på våra handlingar märker man att en fras som ofta kommer upp i våra betänkanden är "oro på de finansiella marknaderna". En finanskris som startade med bolånekrisen i USA och de nu accelererande problemen inom eurozonen påminner oss om att det är viktigt att ha en ordentlig genomlysning av penningpolitiken. Vi behandlar i dag utvärderingen av penningpolitiken 2009-2011, men vi ska inte glömma den tidigare rapporten från de två professorerna Goodhart och Rochet. De utvärderade penningpolitiken 2005-2010 åt riksdagens finansutskott, och de drog många viktiga slutsatser. En var att Sverige klarade sig relativt lindrigt från finansiella skadeverkningar från den förra finanskrisen. Några slutsatser måste vi dra av deras rapport. En av dem är att vi var närmare en bankkollaps än vad vi då trodde. När man läser utvärderingen ser man hur stora risker de svenska bankerna tog i Baltikum. Dagens rapport och den tidigare visar tydligt att vi måste stå på en säkrare grund inför framtiden och framtida kriser. Vi socialdemokrater anser att bankägarna måste ta ett större ansvar och en större risk och skattebetalarna en mindre risk. Vi har en stor banksektor i Sverige som skapar jobb men också utsätter vårt land för stora risker, och man finansierar en stor del av verksamheten utomlands. De finansiella kriserna har visat att det nuvarande regelverket för bankerna, Basel II-reglerna, inte är tillräckliga. De nya reglerna, Basel III, kommer att införas stegvis från 2013 och under några år framåt. Detta innebär att bankerna kommer att få ett bättre kapital och mer likviditet. Beroende på den utsatthet vi har med de fyra storbankerna måste de också ha extrabuffertar, och det måste från riksdagens kammare skapas ett tydligare regelverk för avveckling av banker. Tillsynen måste förbättras, och det måste till ett större internationellt samarbete. Detta görs genom att Finansinspektionen får en trygg finansiering och att det kommer till en fungerande europeisk finansinspektion. Dessutom fordras mer och förändrad lagstiftning när det gäller samarbetet mellan Finansdepartementet, Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden. Regeringen tillsatte en utredning, den så kallade Finanskriskommissionen. Den är tyvärr inte en parlamentarisk utredning. Oppositionen har inte den insyn i arbetet vi borde ha. Det är viktiga frågor för vårt lands ekonomiska stabilitet, och det är viktigt att ha en politisk dialog under arbetet. Däremot finns det ingen kritik mot finansutskottets arbete. Vi har träffat utredaren vid ett flertal tillfällen, och det känns som att utredningen är mer filosoferande än resultatinriktad. Dessutom har finansministern vid ett flertal tillfällen förmanat banksektorn, men vi ser inte så många förslag till kammaren. Utskottet understryker att utvärderingsperioden 2009-2011 på många sätt har varit extrem. Det har varit en extrem period. Ser man till dessa två år, eller de senaste tio åren, ser man att vi inte har nått upp till inflationsmålet 2 procent per år. Fru talman! Avslutningsvis påminner oss dagens utvärdering av penningpolitiken om att vi måste fortsätta att utvärdera och granska penningpolitiken. Ser vi på betänkandets OH-bilder påminns vi om att vi måste titta på livbolagen. Vi måste ha högre kapitalkrav än minimikraven i Basel III. Likviditetsrapporteringen från bankerna måste förbättras. Vi måste följa bankernas bolånemarginaler, som har ökat. När de nya kraven i Basel III införs måste vi se till att svenska företag har chans att få lån trots bankernas högre kapitalkrav. Jämför man Europas länder har Sverige en mycket stor banksektor i förhållande till bnp. Schweiz och Storbritannien har större och Nederländerna ungefär lika stor. Det skulle alltså vara tryggare, fru talman, om bankerna skaffade sig mer likviditet och kapital och högre krav på bonus- och ersättningssystem. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! "Efterklokhet är en exakt vetenskap." Detta citat brukar tillskrivas den gamle bankmannen Hans Dahlborg. När man ska utvärdera penningpolitik känns det lite grann som att det är detta man gör - vi har att i efterhand utvärdera den direktion som fattat beslut med det underlag den hade då. När man utvärderar i efterhand vet man hur historien blev, och då är det lätt att sätta sig på de höga hästarna och tala om att man borde ha gjort si eller så. Det är ett privilegium vi har i finansutskottet, eftersom vi har uppgiften att utvärdera i efterhand. För att nyttja detta fullt ut kommer vi nu att inte bara utvärdera det en gång. Denna utvärdering handlar om de två senaste åren, men samtidigt pågår en utvärdering som gäller fem år och som vi kommer att återkomma till här i kammaren. Vad kan man då säga om man ändå beaktar att det är lätt att vara efterklok? Ja, det är att Riksbanken inte har haft någon lätt uppgift under de två år vi utvärderar. Det har varit en extrem period. Det har varit en period som inte har innehållit de trendframskrivningar som modellerna normalt sett är byggda runt, utan det har varit att fatta beslut under mycket osäkra förhållanden. Hur har då Riksbanken lyckats? På det stora hela ska vi vara nöjda med hur Riksbanken har agerat. Dock kan vi, om vi nu tillåter oss att ta fram linjalen och noga mäta inflationen och liknande, konstatera att inflationsmålet har legat under målet. På det sättet har man alltså inte fullt ut nått målet. Återigen måste dock detta ses med beaktande av att det har varit en extrem situation. Det sätt vi arbetar på, med uppdelningen mellan penning- och finanspolitik, har brett stöd i denna kammare. Det har dock inte fullständigt stöd. Ulla Andersson framförde hur Vänsterpartiet ser på penningpolitikens uppgift, och jag tänkte kommentera några av de saker hon lyfte fram. Till att börja med vill jag ta upp inflationsmålet. Inflationsmålet kom till under en annan turbulent tid, då vi övergick till ordningen med en oberoende riksbank. Vad riksdagen uttalade som mål till Riksbanken var att den skulle verka för ett stabilt penningvärde. Sedan gjorde man inom Riksbanken ett arbete och en tolkning där man fastställde 2 procent som inflationsmål. Det ligger också väl i fas med de mål som valts i många andra centralbanker. Texterna runt omkring är lite olika formulerade, men man kan säga att räntenivån 2 procent är det som gäller i väldigt många länder som vår ekonomi är starkt ihopkopplad med. Det går givetvis att ha olika uppfattningar om huruvida siffran 2 procent är rätt, och i den akademiska världen brukar det finnas många uppfattningar om det. Den frågan studerades ganska ingående när vi utvärderade penningpolitiken 2006 och professorerna Giavazzi och Mishkin tittade på denna fråga. De vände och vred på frågan, och vissa av de argument som Ulla Andersson framfört här i dag var uppe i den diskussionen. Då landade utskottet i slutsatsen att det var klokt att inte röra i en sådan fråga. Det handlar egentligen om att praktik och teori möts. Det har att göra med dels kopplingen till hur andra länders centralbanker har gjort, dels betydelsen av att ha stabilitet i en sådan fråga. Om detta blir något man ändrar då och då i enlighet med olika skolor som blir förhärskande skapar det i sig en osäkerhet som är skadlig för vår penningpolitik. Ulla Andersson lyfter fram ett antal andra frågor också och vill att Riksbanken ska lösa många uppgifter åt oss, inte bara det här med inflationsmålet utan ett antal saker, såsom sysselsättningsmål. Där tycker jag att det är viktigt att man separerar saker. Finanspolitik är finanspolitik, penningpolitik är penningpolitik. Har vi en oberoende riksbank är det viktigt att avgränsa det uppdraget. Jag anser att det ska avgränsas till penningpolitiken och till att nå inflationsmålet. Finns det många mål leder det till otydlighet och en sammanblandning av de två delarna. En annan fråga som var uppe var om inflationsmålet ska anges i KPI eller KPIF. Där för Riksbanken ett resonemang och landar i att de har inflationsmålet i KPI men inte bortser från KPIF. Man arbetar med båda begreppen. Slutligen vill jag säga något om inflationsmål som kanske är lite lättsammare. Ska Riksbanken ha ett högre inflationsmål? Det har sagts mig att en icke obekant fotbollsspelare från den här kammaren en gång lyssnade på en debatt om inflationsmål. Den gick fram och tillbaka. Skulle det vara högre eller inte? Till slut ledsnade han och sade: Vad sjutton ska vi ha högre inflationsmål för? Vi når inte ens en gång det vi har! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Det är väl så att jag får begära replik om det ska bli någon debatt i det här utskottet. Jag börjar känna det som min uppgift i utskottet att driva debatten vidare. Jag skulle liksom Göran Pettersson vara rätt nöjd om Riksbanken uppnådde sitt mål för inflationen. Det är djupt problematiskt att man inte har gjort det under hela den långa tiden, och jag tycker egentligen att det skulle förtjäna en debatt i sig, eftersom det får bestående effekter. Jag menar detta med bestämdhet, och det gör inte bara politiker, utan också forskarna. Praktik och forskning är överens i den här frågan, oavsett vad Göran Pettersson påstår. Några av direktionens medlemmar påstår detta med bestämdhet, och det är därför man för en diskussion om vilken räntenivå Riksbankens direktion bör lägga sig på. Jag tycker att det är en viktig diskussion. Jag delar inte alltid slutsatserna, men jag tycker att den är väsentlig och central för penningpolitikens betydelse. Göran Pettersson säger att vi vid den förra utvärderingen landade i att det trots allt var rätt inflationsmål. Nu har det varit en djup finanskris som visat att inflationsmålen, som IMF:s chefsekonom säger, inte varit rätt satta med tanke på de effekter finanskrisen fått på den totala samhällsekonomin, eftersom centralbankerna inte kan gasa i tillräcklig utsträckning när konjunkturnedgången blir så djup. Även Göran Petterssons egen regering konstaterar att penningpolitiken har betydelse för den strukturella arbetslösheten. Det finns två anledningar till att vi bör ha ett högre inflationsmål som jag menar är centrala. Riksbankerna ska kunna stimulera ekonomin mycket mer vid en djup konjunkturnedgång, och när man hela tiden för en direkt åtstramande politik eller stramar åt ekonomin tidigt i en konjunkturuppgång får det konsekvenser för väldigt många människor som ställs utanför arbetsmarknaden. Det är därför mer än var tredje person som är arbetslös i dag är långtidsarbetslös.

Fru talman! Det är glädjande att det nästan känns som att Ulla Andersson ansluter sig till att man ska ha en direktion som tänker fritt och högt och där kanske inte alla tänker och tycker lika, där man har den dynamiken. Vissa oroar sig över att inte alla direktioner har kommit fram till samma slutsats. Jag tycker snarare att det skulle vara mer oroande om de alltid kom fram till samma slutsats. Det är fördelen med att ha en oberoende riksbank. Då är det inte direktiv från finansministern eller liknande som beroende på om det är valår eller någonting annat påverkar vilken ränta det ska vara, utan då är det landets bästa experter som närmast i seminarieform kommer fram till vad man kan sätta för penningpolitik. Det är viktigt med uppdelningen och penningpolitikens begränsningar. Strukturella frågor är inte frågor för penningpolitiken, utan för finanspolitiken. Det är det som vi har att besluta om i den här kammaren. Vi ska föra den ekonomiska politik som leder till den sysselsättning som vi eftersträvar. Penningpolitikens uppgift och verktyg är till för att reglera på marginalen utgående från utvecklingen i ekonomin och konjunkturen. Att penningpolitiken kan lösa alla problem är en uppfattning jag icke delar.

Fru talman! Jag är lite besviken över att Göran Pettersson väljer att leka struts i det här fallet. Han varken hör eller ser effekterna av den förda penningpolitiken. Det pågår en stor internationell debatt om de låga inflationsmålen. Sysselsättningsmål har de allra flesta länder i kombination med inflationsmål. Det är inte så att det vi för fram här är något unikum, utan det är snarare Sverige och de andra västerländska länder som har valt den ensidiga inflationsbekämpningen som är ett unikum. Till exempel har USA både inflationsmål och sysselsättningsmål. Jag tycker nog att det finns väldigt många belägg för det jag säger här i kammaren. Det är viktigt att föra debatten seriöst. Jag menar inte, vilket Göran Pettersson påstår, att det är finansministern som ska ge direktiv om vilken penningpolitik som ska föras. Det har jag aldrig påstått. Det jag sade var att riksdagen ska fastställa mål för penningpolitiken. Det gör också riksdagen i dag, men i efterhand. Jag menar att det är en bakvänd ordning. Det är vi som ska fastställa målen. Sedan ska direktionen i Riksbanken fritt tänka och fritt föra penningpolitiken. Kom inte här och försök med några andra påståenden! Låt oss föra debatten seriöst! Jag menar att den måste föras och att vi som politiskt förtroendevalda har ett stort ansvar att göra det och att visa på effekterna av de olika alternativen. Det är en viktig och seriös debatt. Hela finanskrisen har visat att det är något fel i systemet. Vågar man se det måste man också våga diskutera vad man kan göra åt det. Sedan kan man komma fram till olika slutsatser. Men om direktionen ska få tänka fritt tycker jag att också politiker ska kunna våga tänka fritt och även kunna se vilka konsekvenser olika beslut får. Jag menar att vi har en högre strukturell arbetslöshet än vad vi kunde ha haft. Vi och många andra länder skulle ha kunnat stimulera ekonomin mer än vad vi gjort om inflationsmålen varit högre satta.

Fru talman! Om jag har liknat en struts var det inte avsiktligt. Om jag därigenom inte skulle ha fört en saklig debatt med Ulla Andersson var det heller inte avsiktligt. Om strutsliknelsen var en saklig debatt får väl Ulla Andersson fundera på själv. Jag tycker att den här debatten har varit intressant. Den har visat att det kanske inte är någon så skarp gräns mellan oss. Om Vänsterpartiet funderar över det här kanske de nästan kan ansluta sig till den övriga kammaren när det gäller att ha en oberoende riksbank där man tänker fritt. Det är inget som hindrar att politiker tänker fritt om penningpolitiken. Jag tycker att Ulla Andersson just i dag är ett exempel på att man under debatten får tänka och uttala sig hur fritt som helst. Däremot ska Riksbankens direktion inte ta instruktioner när man fattar beslut. Den är självständig och ska så vara. Det är bra. När det handlar om vilka man ska ha som förebilder vill jag säga att Federal Reserve i USA har en annan roll än Sveriges riksbank och riksbankerna i Europa. Man kan fråga sig om det har varit framgångsrikt eller inte. Där finns det också olika skolor. Om vi tittar på den statsfinansiella situation som USA befinner sig i och vilken roll Federal Reserve har spelat är jag inte säker på att så många svenskar skulle vilja ta över det konceptet. Jag kan se valaffischerna framför mig: I Vänsterns Sverige kopierar vi Federal Reserve. Det skulle bli en spännande valrörelse.

Fru talman! Jag tänkte tala lite mer filosofiskt än den föregående talaren. Att utvärdera penningpolitiken blir en alltmer komplicerad uppgift. I dag har vi ett mål för penningpolitiken, nämligen inflationsmålet 2 procent. Det lades fast på våren 1994, om jag minns rätt. Det har sedan modifierats och heter nu flexibelt inflationsmål som innebär att man, förutom att uppnå inflationsmålet, ska stödja målen för den ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning. Inflationsmålet är alltjämt överordnat. Det har dessutom alltid funnits ett mål om stabilitet i det finansiella systemet, men tidigare hade det mer fotnotskaraktär, nämligen att man ska främja ett säkert och effektivt betalningsväsen och att det ska vägas in i räntebesluten. Det senare är inte helt oväsentligt. Det är ganska viktigt att frågan om finansiell stabilitet ska vägas in i räntebesluten. Det tredje målet, som från början var av fotnotskaraktär, har blivit otroligt viktigt och centralt, dessutom är det komplicerat. Frågan om finansiell stabilitet är ju, som tidigare har sagts, något som inte bara hanteras inom Sverige. Eftersom våra banker och andra länders banker opererar över gränserna är det en komplicerad uppgift att säkerställa den finansiella stabiliteten. Läroboken säger att centralbanken är självständig från regeringen och att regeringen sköter sina uppgifter av strukturell karaktär - det är något som är omöjligt att upprätthålla när man ska ha som mål att säkra den finansiella stabiliteten i ett land. Riksbanken blir knappast självständig i de besluten. Man måste samordna sig med regeringen och regeringen med Riksbanken. Vem är det egentligen som utvärderas när det gäller finansiell stabilitet? Är det både Riksbanken och regeringen eller enbart Riksbanken? Vår utvärderingsvärld blir alltmer komplicerad. Det har blivit svårare att bedöma om politiken uppfyller sina mål eftersom målen i praktiken har växt i antal och den finansiella stabiliteten är av en högre dignitet i dag än tidigare. Det demokratiska problemet blir mer akut om en självständig eller oberoende centralbank ska utvärderas om det är en kombination av vad andra gör - regeringen och dess myndigheter och Riksbanken - och uppgifterna delvis sammanfaller och måste samordnas. När Finanskriskommitténs arbete närmar sig sitt slut och krisen är avklarad står vi kvar med frågan: Bör den politiska utvärderingen av Riksbanken vidgas till tre mål? Ska man börja syna eventuella målkonflikter mellan dessa tre mål i sömmarna? Jag tror inte att risken är överhängande, men den finns i vissa sammanhang. Jag ska nu gå över till något annat, och sedan ta upp en del av det som Ulla Andersson talade om. Jag ska först säga något om växelkursen. Tid efter annan aktualiseras frågan om vi ska ha ett mål för den svenska växelkursen. Vid något tillfälle har Riksbanken, under Lars Heikenstens tid, sladdat in på den frågan och försökt hålla en viss kurs för att man vill ha en stabilitet även i växelkursen. Att man ska påverka växelkursen är något som Riksbanken avvisar; det gör också alla politiker i Sverige, såvitt jag vet. Det har vi lärt oss av växelkurskrisen i början av 1990-talet och analyserna i den makroekonmiska litteraturen där man tittar på olika länder. Jag förespråkar inte någon annan linje än att vi håller oss till den flytande växelkursen och att Riksbanken inte ska intervenera i valutamarknaden. Icke desto mindre kan vi skönja ett problem som vi riskerar att hamna i och därför bör tala något om, nämligen att Sverige och kronan blir betraktade som en skyddad hamn, en safe haven, dit investerare söker sig. Vad är då problemet? Vi kan i detta sammanhang ses som ett obehagligt attraktivt land. Varför är det obehagligt? Sveriges ekonomiska politik är onekligen väldigt framgångsrik i ett internationellt perspektiv, men därmed drar vi till oss spekulativt kapital - kanske även mer långsiktigt kapital. Det har vissa implikationer, nämligen att växelkursen drivs upp. Det är något som Schweiz har fått erfara, och dess centralbank ser sig nu tvungen att köpa andras schweizerfranc för att hålla nere kursen och därmed hindra att Schweiz exportföretag och turism får svåra konkurrenskraftsproblem. I praktiken försöker Schweiz nu hålla en fast växelkurs mot euron, vilket leder till att man successivt bygger upp en allt större valutareserv. Det är en dyr åtgärd. Det kostar mycket pengar att lagra stora summor utan att få någon ränta på pengarna. Den växelkurspolitiken leder också till att man pressar ned de inhemska räntorna i Schweiz. De har faktiskt blivit negativa, det vill säga att andra betalar för att få placera och spara sina pengar i schweizerfranc hellre än i någon annan valuta. Det är alltså negativa räntor. Även Danmark har råkat ut för detta; det är mer komplicerade argument för det. Även Danmark är nu berett att acceptera en negativ ränta, det vill säga att människor som vill placera i danska kronor får betala för att göra det. Vi har inte någon fast växelkurs i Sverige, utan en flytande växelkurs, så vi drar inte till oss spekulativt kapital av de skäl som gäller för Danmark och Schweiz. Vi ska ändå vara medvetna om att kronan kan komma att drivas upp i värde, vilket kommer att försvåra för exporten och turismen. Samtidigt sänker det importpriserna och håller nere inflationen, och det kan man tycka är bra. Jag lämnar den aspekten därhän just nu. Man ska vara medveten om att om vi råkar in i en sådan uppgång - vilket i dagens oroliga läge inte är helt osannolikt - kommer krav på att man ska försöka stabilisera växelkursen och hejda en uppgång i Sverige. Riksbanken bör stå emot krav på att stabilisera växelkursen, annars bäddar vi för långsiktiga problem. Vi bäddar för att det kan växa fram tillgångsprisbubblor, det vill säga husprisbubblor och uppdrivna växelkurser som leder till instabila vinster, visserligen i exportsektorn, men som långsiktigt skapar problem av den typ som vi har sett på Irland och i Spanien. Det ska vi vara medvetna om. Ulla Andersson återkommer till sin önskan om ett högre mål för inflationen. Hon hänvisar till Lars Calmfors och Per Lundborg. De båda professorerna har haft lite olika motiv för sitt ställningstagande. Jag tror ändå att det är viktigt att säga att 2 procent är rätt, och att det har ett egenvärde att inte ändra på det så att vi har ett stabilt ankare för inflationsförväntningarna. Hade vi startat om 1994 hade man kunnat diskutera om det skulle vara 1 ½ procent, 2 ½ procent eller 3 procent. Men nu gör vi inte det, utan vi startar från en situation där vi i snart 20 år har haft ett inflationsmål på 2 procent. Vi ska vara väldigt glada för att vi har haft det. Det har vuxit sig fast och är etablerat hos hushåll och hos företag. Det har ett väldigt stort egenvärde att inte ändra på detta. Sedan har vi detta med majoriteten och minoriteten. Vi i utskottet och även i debatten är, som jag uppfattar det, glädjande överens om att det är helt okej att man har olika åsikter och att de åsikterna bryts mot varandra. Jag tror att diskussionen inom direktionen har höjt kvaliteten på beslutsfattandet i svensk penningpolitik genom att man har tvingats vässa sina argument och tänka igenom sina argument på båda sidor. Men frågan är också huruvida stabilitetsfrågorna ska ingå i beslutsunderlaget. Ska det vara viktigt? Ska räntepolitiken ta höjd för att man kanske kan motverka framtida problem beträffande finansiell stabilitet genom att bedriva räntepolitiken på ett visst sätt? Ja, menar majoriteten. Nej, menar minoriteten. Det är ett mer grundläggande problem som finns mellan de två synsätten, huruvida man i analysen ska väga in frågan om finansiell stabilitet. Som en mer pragmatisk ekonom har jag svårt att se att man inte också måste ta hänsyn till problem med finansiell stabilitet och att, som det står i texterna, urkunden här, även den frågan ska vägas in i räntebesluten.

Fru talman! Vi har i Sverige sedan 1999 en självständig riksbank. Det innebär att banken har en självständig ställning gentemot riksdag och regering. Banken fattar självständigt de penningpolitiska besluten. Det är riksdagen och dess finansutskott som har till uppgift att utvärdera penningpolitiken. Penningpolitiken har en central roll i svensk ekonomisk politik, och det är därför viktigt att utvärderingen bidrar till att genomlysa och utveckla penningpolitiken men också öka förståelsen och därmed bidra till samverkan med finanspolitiken. Under de senaste åren, det vill säga sedan hösten 2008, under den finanskris som fortfarande pågår, har penningpolitiken och finanspolitiken flyttat in i vardagsrummen. Just därför är denna debatt så viktig, att vi tränger djupare in för att få en bredare förståelse, dels för penningpolitiken, dels för hur penning- och finanspolitiken hänger ihop. Fru talman! Vi kan konstatera att utvärderingsperioden 2009-2011 på många sätt har varit problematisk. Inflationstakten och tillväxten i ekonomin har varierat kraftigt. Riksbanken fick mycket kritik 2008 när den höjde räntan drygt två veckor före Lehmankraschen. Många ansåg att Riksbanken borde ha haft en känsla av vad som skulle komma. När vi i dag debatterar utskottets utvärdering av penningpolitiken är det viktigt att lyfta dess koppling till finanspolitiken. Penningpolitiken är enbart en del av de faktorer som har betydelse för hur ekonomin utvecklas. Finanspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden är avgörande för den ekonomiska utvecklingen i allmänhet och därmed även för penningpolitikens förutsättningar för att nå mål. Finanspolitiken påverkar penningpolitikens möjligheter att lyckas på flera olika sätt: via effekterna på den allmänna tilltron till penningpolitiken, via kortsiktiga effekter på efterfrågan men också genom inverkan på de långsiktiga förutsättningarna för tillväxt och låg inflation. Fru talman! Trovärdighetsaspekten är central. Om den finanspolitiska inriktningen inte anses vara långsiktigt hållbar kan den ekonomiska politiken i sin helhet, med inriktning på låg inflation och stabil tillväxt, ifrågasättas. De omfattande budgetunderskotten och den snabbt växande statsskulden i början av 1900-talet skapade en osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen i Sverige och drev upp räntorna. Genom det finanspolitiska ramverket, som Centerpartiet var med och initierade, har förtroendet sedermera byggts upp. Det är fortsatt viktigt att ha fokus på vad finans- respektive penningpolitiken kan och ska påverka. Utvärderingen av penningpolitiken för perioden 2005-2010 som Charles Goodhart och Jean-Charles Rochet genomförde tål i diskussionen att lyftas upp igen. Forskarna för en diskussion kring avvägningen mellan inflations- och konjunkturstabilisering och pekar på att prognosmodellerna inte kan fånga alla riskscenarier tillräckligt väl för att avvägningen ska kunna formaliseras och användas som ett strikt hjälpmedel för penningpolitiken. Det är värt att upprepa för att bredda debatten kring mål i politiken. Jag välkomnar att Riksbanken i nästa års underlagsrapport redovisar en analys av inflationsutvecklingen och inflationsmålet i ett mer långsiktigt perspektiv. Det är mot bakgrund av att inflationen av olika skäl i genomsnitt har varit lägre än inflationsmålet på 2 procent sett över hela utvärderingsperioden 2009-2011. Fru talman! Mål är centrala i såväl penning- som finanspolitik. De två centrala målen i den ekonomiska politiken är inflationsmålet och överskottsmålet. Men vi får samtidigt akta oss så att det inte uppstår en målinflation där allt fler mål läggs in i den ekonomiska politiken. En viktig anledning till detta är att det måste finnas tydliga instrument för mål, liksom för hur Riksbanken respektive politiken ska handskas när två mål hamnar i konflikt. Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument: centralbanken sätter styrräntan i avvaktan på att uppfylla inflationsmålet, och en regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo. Fru talman! På senare tid har frågan om ett sysselsättningsmål aktualiserats i olika sammanhang. Men sysselsättningsområdet är väsensskilt från innehållet i det finanspolitiska ramverket. Genom förändringar i innehållet i inflationsmålspolitiken bedriver Riksbanken nu en så kallad flexibel inflationsmålspolitik. Det innebär i korthet att penningpolitiken är inriktad på att nå inflationsmålet, samtidigt som den även lägger vikt vid att stabilisera utvecklingen i den reala ekonomin, det vill säga utvecklingen av produktionen och sysselsättningen i samhället. Fru talman! Jag vill avslutningsvis med dessa ord berömma Riksbanken för den penning- och stabilitetsfrämjande politik som den har fört under finanskrisen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.