Utvecklingen inom den kommunala sektorn (skr. 102)

Herr talman! Utvecklingen inom den kommunala sektorn har stor betydelse för medborgarna. På många sätt är de åtgärder som staten och kommunerna kommer överens om och hur relationen mellan stat och kommun fungerar och påverkar vardagen av helt avgörande betydelse för medborgare och för de väljare som går till val den 17 september 2006. Därför ska vi naturligtvis vara tydliga med vad vi vill. Inom Moderaterna lägger vi fram förslag om satsningar på företagande. Vi tar upp äldrefrågor, skola, vård och psykiatri. Vi lägger fram förslag som leder till att fler människor ska komma i lönearbete. Vi skapar förutsättningar för fler företag. Jag tror att det är viktigt att det budskapet kommer fram och även präglar den debatt som förs i kammaren och som kommer att föras under valrörelsen. Det är också viktigt att vi klargör relationen mellan stat och kommun. Det gäller både primärkommuner och landstingskommuner. Huvudprincipen måste vara att när det gäller det som staten bestämmer ska vara ett kommunalt åtagande eller förändringar som staten gör med anledning av kommunernas uppgifter - om det leder till merkostnader och annat - så är det staten som svarar för finansieringen. Det är en princip som vi hävdar gäller för de förslag som vi har lagt fram. Det finns några synpunkter som jag har med anledning av betänkandet. Det gäller till exempel frågan om den kommunalekonomiska utjämningen. Vi anser att skatteutjämningssystemet ska baseras på principer som stärker det kommunala självstyret. Det ska också ge möjligheter till likartade förutsättningar att hålla en skälig grundläggande service till medborgarna oavsett vilken kommun i landet de är bosatta i. Men utjämningssystemet ska också ge incitament för ekonomisk tillväxt i hela landet och stimulera ökade skattebaser. I nuvarande utformning finns enligt vår mening vissa brister i utjämningssystemet. Vi anser också att det finns välmotiverade skäl att göra förändringar i nuvarande system just för att öka överblickbarheten och stärka det kommunala självbestämmandet. Bland annat när det gäller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är det bra att man vill genomföra en översyn för att analysera och utvärdera effekterna av lagstiftningen. Detta ska ske utan att själva lagstiftningen i sig ifrågasätts. Tyngdpunkten på översynen ska ligga på kvalitet, valfrihet och integritetsperspektivet. Samtidigt är det nödvändigt att en översyn av finansieringssystemet i LSS-utjämningen har som utgångspunkt att det är en huvudman som också har att svara för hela finansieringen - i det här fallet staten. Riksdagen har hösten 2005 beslutat att se över direktiven för Assistanskommittén, som ska innehålla en komplettering med uppdrag att analysera och redovisa modellen med samlat kostnadsansvar och ett ansvar för en och samma huvudman. Detta har riksdagen ställt sig bakom. Vi väntar fortfarande på att direktiven för Assistanskommittén ska ändras. Enligt uppgifter i finansutskottet pågår beredning. Låt oss nu inte vänta för länge i en så angelägen fråga som detta ändå är! Kommunerna befinner sig för närvarande i ett ganska gott ekonomiskt läge, vilket framgår mycket tydligt av den redovisning som finns i betänkandet. De förändringarna är i huvudsak konjunkturella och ska inte tas till intäkt för att nödvändiga förändringar inte ska göras. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 10.

Herr talman! Givetvis står vi inom Folkpartiet bakom samtliga de reservationer som vi har, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Det tunna betänkande som vi nu ska behandla om utvecklingen inom den kommunala sektorn rör egentligen frågor som är av oerhörd vikt för nästan alla människor i vårt land. Det är den kommunala sektorn som i första hand producerar och levererar de välfärdstjänster som vi alla på olika sätt slår vakt om. Därför är det också viktigt för oss i riksdagen att följa utvecklingen inom den kommunala sektorn. Jag tänker här uppehålla mig vid ett par olika områden. Det ena gäller frågan om LSS. Man har under det här året kunnat konstatera att det kärvar betänkligt när det gäller hur kostnadsansvaret för LSS ska fördelas. Man kan konstatera att det finns kommuner som befinner sig i konflikt med varandra om vem det egentligen är som ska betala och om ifall människor ska skriva sig i den kommun där de har sitt LSS-boende i stället för i den kommun som de har flyttat ifrån. De stora förlorarna när sådana här konflikter uppstår är inte i första hand den kommun som tvingas betala pengar, utan det är de människor som i så stor utsträckning är beroende av LSS. Det är de människor som man med lagstiftningen en gång i tiden ville ge den frihet som vi andra har, så långt man kan göra detta med hjälp av en lagstiftning. Det är de som drabbas när kommuner kivas och gnabbas om vem det är som ska ha betalningsansvar. Jag tror att det är en nödvändighet att vi får ett helstatligt ansvar för detta. Det finns en rad goda skäl till detta. Lagstiftningen som sådan är så pass detaljerad och kommunerna har så pass liten möjlighet att påverka vad det handlar om. Dessutom är det så att om man fortsätter att gräla på det sätt som man har gjort om LSS mellan olika kommuner så kommer det att drabba dem som bäst behöver LSS. Jag och Folkpartiet tror att om vi långsiktigt ska kunna bevara LSS-reformen, som är en av det sena 1900-talets stora frihetsreformer, så krävs det att vi ger den ett helstatligt ansvar. Från Folkpartiets sida oroas vi också av de pensionsskulder som många kommuner har. De uppgick för något år sedan till 250 miljarder. Ett antal kommuner har vidtagit åtgärder för att rätta till det här och se till att man klarar av att betala sina skulder på ett sätt som inte drabbar den övriga kommunala verksamheten. Framför allt när det gäller kommuner med en åldrande befolkning och utflyttningskommuner som ofta också sitter med en stor pensionsskuld finns det tecken som tyder på att de kommer att ha svårt att klara av dels att betala sina pensionsskulder, dels att uppfylla den traditionella kommunala verksamheten. Viktig kommunal verksamhet som vård, skola och omsorg kan alltså komma att trängas undan om man inte tar tag i detta i dag. Därför tycker vi från Folkpartiets sida att det är viktigt att staten redan nu tar initiativ för att visa de kommuner som har problem eller kommer att få problem med att betala sina pensionsskulder under vilka villkor de ska klara av att göra detta inom sin egen ekonomi. Det har kommit en del signaler från olika håll om att man eventuellt skulle klara detta vid ett kommunalt utjämningssystem eller så. Det tycker vi från Folkpartiets sida är fel. Vår bestämda uppfattning är att varje enskild kommun måste lösa detta, men de måste få hjälp och stöd genom rimliga ekonomiska villkor för den kommunala verksamheten. Avslutningsvis vill jag säga att vi faktiskt läser kvällstidningarna. Arne Kjörnsberg var ju inne på det i sitt anförande. Vi gör det inom Folkpartiet. I den tidning jag visar här står det: Fel kön, låg lön. Den kommunala sektorn är en av Sveriges största arbetsgivare. Vi kan konstatera att löneskillnaderna mellan män och kvinnor i princip består i den kommunala sektorn. De här löneskillnaderna är ett symtom på något helt annat. Det handlar också om en diskriminering av kvinnor i arbetslivet. Man värderas lägre i sitt arbete än män, man har svårare att få tillträde till högre tjänster med mera. Framför allt får man mindre i plånboken varje månad när man får sin lön. Man ska dessutom komma ihåg att dagens lågbetalda kvinnor anställda inom offentlig sektor kommer att vara morgondagens fattigpensionärer. Så ser det pensionssystem som vi har ut. Jag kan ta några exempel. En kvinnlig kommunchef tjänar i genomsnitt 41 000 kr. Hennes manliga kollega tjänar 53 100. Även inom typiska kvinnodominerade yrken i den offentliga sektorn som sjuksköterskor tjänar män faktiskt mer. Jag tycker att det är nödvändigt att vi i riksdag, landsting och kommuner visar att vi menar allvar med att den här lönediskrimineringen måste bort. Det är viktigt att vi redovisar och klargör bakgrunderna till de skillnader som finns och också vilka åtgärder som vi kan vidta. Den här lönediskrimineringen som jag talar om finns också i den privata sektorn. Men det är vi politiker som kan se till att den rättas till i den offentliga sektorn, i statlig förvaltning och i kommuner och landsting.

Herr talman! Kommunerna, landstingen och regionerna har att driva, utveckla och förvalta det vi kristdemokrater anser vara välfärdens kärna, nämligen vården och omsorgen om barn och äldre, utbildning av de unga och den samhällsnyttiga servicen till medborgarna. Vi kristdemokrater anser att det är hög tid att ge kommunerna och landstingen möjligheter att göra en satsning värd namnet genom finansierade reformer för både trygghet och valfrihet. Vi vill också verka för en styrning som möjliggör ett kommunalt handlingsutrymme utifrån deras förutsättningar. I vårt budgetalternativ avsätter vi till exempel särskilda medel till psykiatrin och missbrukarvården, höjd maxtaxa för kvalitetslyft i den kommunala barnomsorgen och en nationell vårdgaranti som fungerar i praktiken. Vi vill också låta föräldrar som inte får plats i eller väljer att stå utanför den kommunala barnomsorgen få del av offentliga medel genom ett kommunalt vårdnadsbidrag. Herr talman! Låt mig få lyfta fram några punkter ur vår partimotion med anledning av regeringens skrivelse, som vi debatterar här i dag. Kristdemokraterna vägrar att acceptera en kollektiv syn på barnomsorgen. Vi vill bejaka en mångfald där föräldrarnas val står i centrum. Barn har behov av sina föräldrar och en nära kontakt med sin hemmiljö, särskilt när de är små. Det är viktigt att föräldrarna själva kan bestämma över sin situation och att det finns alternativ till den kommunala barnomsorgen. Vi hörde här tidigare utskottets ordförande tala om att det handlar om barnen och barnbarnen. Det gör det i vårt förslag. Vi vill därför se en mångfald av barnomsorgsformer liksom ett kommunalt vårdnadsbidrag till de föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn även en tid efter det att ersättningen i föräldraförsäkringen upphört. Vi menar därför att ett kommunalt vårdnadsbidrag måste införas från och med den 1 juli 2007. Kristdemokraterna föreslår också en satsning på kvaliteten i förskolan som innebär mindre barngrupper. Denna satsning finansieras helt genom att låta kommunerna ta ut en något högre maxtaxa för kommunal barnomsorg. Herr talman! En annan viktig valfrihetsfråga handlar om de fristående skolorna. Trots upprepade försök från Socialdemokraterna att hindra nyetableringar av fristående skolor växer deras antal år för år. Skillnaden i synsätt är mycket stor. Regeringen har bland annat uttryckt farhågor om att fristående skolor ökar segregationen. Jag vill påstå att det är en myt. Vi hör ofta exempel från Borås. Jag kommer också från Borås. Jag vet att det finns fristående skolor i Borås som har elever som kommer från hela kommunen. Det betyder ju en mångfald i sig. De har också procentuellt fler elever från andra kulturer. Både fristående och kommunala skolor är var för sig viktiga delar av skolväsendet. Från fristående skolor kommer mycket av pedagogisk och organisatorisk förnyelse. Herr talman! Bristerna inom den psykiatriska vården har debatterats häftigt under senare år. Ett antal brutala våldsbrott har fäst uppmärksamheten på de stora grupper av psykiskt sjuka människor som inte får vård och som i vissa fall är en fara både för sig själva och för andra. Regeringens psykiatrisamordnare Anders Milton har gjort en större genomgång av brister och behov inom den psykiatriska vården. Han har också föreslagit statliga resurstillskott som ska öka successivt under en åttaårsperiod. Regeringen har avsatt 250 miljoner under 2006 i en satsning på den psykiatriska vården. Vi menar att detta är otillräckligt. Kristdemokraterna anser att det behövs en tydligare politisk markering som lyfter fram de psykiskt sjukas behov av god vård och omsorg. Vi har därför föreslagit en dubbelt så stor satsning som i allt väsentligt bygger på psykiatrisamordnarens förslag. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, reglerar samhällets skyldigheter att ge olika former av stöd till psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Det är en bra lag. Alltsedan den trädde i kraft 1994 har också många invändningar framförts gällande lagens utformning och tillämpning. Brister i LSS har påtalats av både brukare och huvudmän. Det handlar om otydliga definitioner av såväl personkretsen som vissa insatser samt olika brister i regelverket. Det är därför dags att analysera och utvärdera effekterna av LSS. Denna översyn ska, enligt vår uppfattning, företas utan att själva rättighetslagstiftningen som sådan ifrågasätts. Utgångspunkten bör också vara att staten i framtiden ska ta över kostnadsansvaret för LSS. Herr talman! Det finns mycket att säga om kommunernas utveckling. Mycket bra har skrivits i motioner från Kristdemokraterna. Jag hoppas att detta kommer att bli uppfyllt. Jag ställer mig givetvis bakom samtliga reservationer som vi har skrivit, men under rådande omständigheter här i kammaren yrkar jag inte bifall till någon av dem.

Herr talman! Kommuner och landsting framstår som grunden i vår demokrati gentemot befolkningen. Det är här enskilda människor kan identifiera sig med de politiska besluten. Det är alltså viktigt att vi med stor ödmjukhet fattar beslut inom det här området här i kammaren. Vi i Centerpartiet anser att vår målsättning måste vara att de folkvalda i kommuner och landsting ska ges största möjliga rätt att själva besluta om sina angelägenheter. Det är också så vi kan ge de tydliga beskeden till befolkningen om vem det är man ska ställa till ansvar för de beslut som fattas lokalt och regionalt. Det här är vad vi i dagligt tal kallar för det kommunala självstyret. På det här området finns det mycket att önska utifrån den politik som i dag förs från regeringens, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sida. I dag framstår kommun- och landstingspolitiker som regeringens marionetter i en situation som undergräver synen på våra folkvalda politiker. Förhoppningen är att den grundlagsutredning som ser över begreppet kommunalt självstyre på ett kraftfullt sätt tydliggör de olika politiska nivåernas olika roller. Centerpartiet ser det som naturligt att någon form av kompetenskatalog utarbetas för hur ansvaret ska fördelas mellan de olika nivåerna. Herr talman! De regerande partierna talar ofta och gärna om att allting har blivit bättre. Kommuner och landsting har fått det allt bättre. Frågan är hur situationen egentligen ser ut i verkligheten. Jag kan konstatera att givetvis har det blivit bättre, men många är de svarta hål som finns kvar att täppa till efter mångårig eftersatt kommunal verksamhet på grund av brist på resurser. Det är dåligt underhåll på gator och vägar. Det är dåligt underhåll i fastigheter. Det är dåligt underhåll i parker och anläggningar. Det är ofta så situationen ser ut i våra kommuner. Ansvarsfulla politiker ute i våra kommuner har valt att inte spara för mycket på skolans område, på sjukvårdens område eller på den sociala sektorn. Det är de så kallade hårda sektorerna som har fått stå tillbaka, och där finns i dag ett uppdämt investerings- och underhållsbehov som det tar många år att komma i fatt. Jag ska ge ett par exempel från verkligheten. I min hemkommun Arboga aviseras ett generellt sparbeting inför nästa år motsvarande 40-50 öre på skatten för att klara den löpande verksamheten. Några nya pengar till verksamheter blir det alltså inte. Här känner man inte igen regeringens beskrivning av mycket pengar till kommuner. I Sala, en annan kommun i Västmanland, ökar skatteintäkterna med 0,5 %, medan bidrag och utjämning minskar intäkterna med 1,15 %. Slutresultatet blir även här bekymmersamt. Inte heller i Sala känner man igen beskrivningen om mer pengar till kommuner, det här trots de lokala rikspolitikernas tal om penningregnet över kommunen. Kommunfolk lever under kravet att sköta sin ekonomi på ett bra sätt. Lagens skrivning om god ekonomisk hushållning är tveklöst en målsättning för alla kommun- och landstingspolitiker. När rikspolitikerna beskriver penningregnet över kommunerna glömmer man effekten av utflyttning, skatteutjämning, LSS och statsbidrag som inte följer finansieringsprincipen. Kommunpolitikerna lever i en verklighet där de måste göra en helhetsbedömning av sin ekonomi, och då är det inte lika enkelt. Få är de kommuner som har befolkningstillväxt. Få är de som har fått ersättning för LSS som står i paritet med kostnaderna. Få, för att inte säga inga, är de som sett statsbidragen uppräknas i nivå med övrig kostnadsutveckling. Men många är däremot de som aktivt arbetat med tillväxt i sin kommun och som, som resultat av det arbetet, konstaterar att intäkterna har minskat på grund av skatteutjämningssystemet. Det visar att mycket återstår att göra för att våra kommuner och landsting ska uppfylla de krav som befolkningen ställer på sina folkvalda företrädare. I Centerpartiet är vi övertygade om att de lokalt valda politikerna bättre skulle klara sina åligganden om inte staten blandade sig i fråga efter fråga på detaljnivå. Låt finansieringsprincipen gälla fullt ut så att den som tar beslut också ska betala notan. Omforma skatteutjämningssystemet så att det kommunala självstyret stärks och åtgärder som stimulerar tillväxt prioriteras. Gör snarast om skatteutjämningssystemet och LSS så att rätt kommun också får rätt ersättning. Det system som vi har i dag är djupt omoraliskt. Herr talman! Avslutningsvis vill jag än en gång, jag har gjort det tidigare, fråga regeringspartierna: Varför motverkar man att kvinnors löner ska kunna öka? Varför motverkar man mer av effektivitet i vården? Varför motverkar man kvinnors möjlighet att utvecklas som egna företagare? På något annat sätt kan man inte tolka alla de hinder som sätts upp för kvinnor som vill starta eget inom vårdsektorn. När ska regeringen med sina stödpartier inse att man är företrädare för befolkningen och inte för produktionen ute i kommuner och landsting? Herr talman! Jag delar givetvis meningen i samtliga reservationer som Centerpartiet har lagt i de här ärendena, och vi vet situationen vi har i kammaren. Jag vill ändock yrka bifall till reservationerna 9 och 15. Jag kommer inte begära rösträkning, men jag yrkar bifall till dessa två reservationer.

Herr talman! Brott mot den kommunala självstyrelsen och finansieringsprincipen har Centerpartiet tillsammans med de andra borgerliga partierna begått så sent som i maj då de röstade igenom fri etableringsrätt för enskilda förskolor. Det är något som jag tycker att Jörgen Johansson borde fundera över. Herr talman! I den socialdemokratiska välfärdspolitiken är det skolan, vården och omsorgen som är de tre grundstenar som välfärden vilar på. Vi arbetar för att dessa verksamheter ska vara tillgängliga för alla och hålla högsta kvalitet. Det är våra kommuner och landsting som står för välfärdens vardagsarbete. Därför är det glädjande att kommunsektorns ekonomi har stärkts väsentligt under de senaste åren. Rapporten från Sveriges Kommuner och Landsting, som kom nu i maj, var positiv att läsa. Där konstateras att det ekonomiska resultatet för 2005 blev det bästa på många år. Resultatet uppgick till 13 miljarder kronor. Det är en förbättring med drygt 10 miljarder kronor jämfört med 2004. Det konstateras också att med en förstärkt sysselsättningsutveckling väntas de ekonomiska förutsättningarna bli goda även de kommande åren. Detta innebär att det finns ett utrymme för att utöka verksamheten utan att resultatet försämras. Det känns betryggande att vi nu har en så god ekonomisk utveckling, för det skapar förutsättningar för ytterligare förstärkningar av välfärden. Vi socialdemokrater vill att Sverige ska bli världens bästa land att åldras i och världens bästa land att växa upp i. Den goda utvecklingen i kommunernas ekonomi plus statens miljardsatsningar de kommande åren ökar förutsättningarna för att medborgarna ska känna sig trygga för sina barn i skolan, känna sig trygga för att vården och omsorgen är den bästa, känna sig trygga för sina äldre när de behöver extra stöd och hjälp. I årets skrivelse om utvecklingen inom den kommunala sektorn görs i ett särskilt avsnitt en värdefull redovisning av kommunal välfärd sedan 1970. Den ger en mycket bra och samlad bild över den kommunala sektorns utveckling och hur offentlig service förändrats över en längre period. Som exempel kan jag nämna förskoleverksamheten. År 2005 hade ca 83 % av barnen i åldern 1-5 år en plats i förskola eller familjedaghem. Motsvarande andel år 1970 var mindre än 10 %. För mig blir dessa siffror en förklaring till att jag som nybliven mor våren 1970 inte ens ansökte om plats i barnomsorgen. I stället började jag att arbeta natt inom sjukvården för att på så sätt lättare klara barntillsynen. Utbyggnaden av förskoleverksamheten har ett nära samband med kvinnors ökade förvärvsfrekvens och den ökade jämställdheten mellan kvinnor och män. Förskoleverksamheten omfattar i dag i stort sett alla barn. Detta är till glädje både för mina barnbarn och för alla andra barn som gillar att vara på dagis när mamma och pappa arbetar eller studerar. Den svenska förskolan erbjuder barn en god pedagogisk stimulerande miljö för utveckling och lärande. Detta säger jag med en särskild hälsning till Else-Marie Lindgren. I skrivelsen görs också en samlad genomgång av statsbidragens utveckling, denna gång för perioden 2001-2004. Redovisningen av statsbidragen är en viktig del av återrapporteringen till riksdagen. För 2005 uppgick statsbidragen och tillskott och ersättningar till kommunsektorn till totalt 106 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 16 % av kommunsektorns totala intäkter. I betänkandet finns 15 reservationer. Folkpartiet anser att löneskillnaderna mellan män och kvinnor inom den kommunala sektorn borde redovisas mer omfattande samt att utvecklingen inom kultursektorn borde redovisas. Utskottet konstaterar att skrivelsen innehåller redovisning av löneskillnaderna i kommunsektorn och hur dessa påverkas av variationer i yrke, ålder, utbildning och arbetstid. Om man tar hänsyn till dessa skillnader - ålder, utbildning etcetera - i en så kallad standardvägning minskar löneskillnaderna betydligt och försvinner nästan helt för kommunsektorn. Sedan början av 1990-talet har de faktiska löneskillnaderna mellan könen minskat i kommunerna medan de har ökat i landstingen. Den största påverkan på löneskillnaderna mellan könen har skillnaderna mellan olika yrkesgrupper, vilket också förklarar olikheterna mellan könen i landstingen. Regeringen presenterade för drygt en vecka sedan en handlingsplan för jämställda löner i vilken redovisas påbörjat arbete mot osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Det poängteras att arbetsmarknadens parter är viktiga aktörer i arbetet mot lönediskriminering. De politiska beslutsfattarnas ansvar är att skapa förutsättningarna, men det är arbetsgivarna som tillsammans med de fackliga organisationerna ansvarar för genomförandet. Anställningsvillkor, tillsvidareanställning eller tidsbegränsad anställning, deltid eller heltid, yrkesval, befordringsmöjlighet och möjlighet till kompetensutveckling är andra faktorer som påverkar kvinnors och mäns arbetsinkomster. Det kom ett TT-meddelande i går om att Medlingsinstitutet gjort en stor undersökning som visar att löneskillnaderna minskat något. Från att tidigare ha varit 8 % har de nu gått ned till 7 %. Denna fråga måste vi naturligtvis arbeta vidare med. Vad gäller redovisning av kulturinsatser vill utskottet framhålla att skrivelsen inriktar sig, utöver den samlade ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn, på de obligatoriska verksamheterna skola, vård och omsorg. Övriga verksamheter redovisas mer kortfattat och återkommer inte årligen. Vi anser att detta är en rimlig balans. I en reservation från Kristdemokraterna sägs att det i skrivelsen framträder en positiv bild av sjukvården men att regeringen undviker många problem och brister som borde redovisas. När svensk sjukvård jämförs med vården i andra industrialiserade västländer - övriga EU samt Norge och USA - är bilden entydig. Svensk sjukvård visar goda resultat. Det gäller såväl tillgång till vård som kvalitet, resultat och effekter. Särskilt de medicinska resultaten är framstående med lägst spädbarnsdödlighet, som Hans Hoff också nämnde, hög överlevnad efter hjärt-kärlsjukdom och låg dödlighet i cancer. Dessutom nås de goda resultaten med endast genomsnittliga kostnader, vilket betyder att den samlade effektiviteten i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet är god jämförd med andra länder. Den svenska modellen håller. Jag kan rekommendera Else-Marie Lindgren att läsa rapporten från Sveriges Kommuner och Landsting om hon inte litar på den kommunala skrivelsen. I rapporten hänvisar man till flera internationella rapporter där den svenska sjukvården genomgående rankas som en av de tre bästa. I två undersökningar kommer vi på andra plats. I en undersökning kommer vi på första plats. Sedan är det så att inget lands sjukvårdssystem presterar bäst i alla avseenden. Att Sverige sammanvägt placerar sig högt i olika mätningar betyder inte att den svenska vården inte kan eller behöver förbättras. Exempelvis behöver vi förbättra tillgängligheten till primärvården samt rehabilitering inom psykiatri och missbrukarvård. Detta framgår också av den kommunala skrivelsen. Därför har landstingen tillförts extra resurser till psykiatrin samt för att kunna förkorta väntetiderna till planerad vård. Centern och Kristdemokraterna har en reservation om finansieringsprincipen och kommunalt självstyre. När finansutskottet i april i år yttrade sig över förslaget om fri etableringsrätt för förskolor konstaterade utskottet att de kostnader som skulle tillkomma för kommunerna var av sådan art att de borde ersättas av staten i enlighet med finansieringsprincipen. Enligt Finansdepartementet innebär en skyldighet att lämna tillstånd för och bidrag till enskilda förskolor en begränsning av utrymmet för den kommunala självstyrelsen, vilket också framgick vid utskottets interna utfrågning. Vid detta tillfälle ansåg både Kristdemokraterna och Centerpartiet att förslaget varken föranledde behov av ersättning enligt finansieringsprincipen eller påverkade den kommunala självstyrelsen. Herr talman! Jag deltog i utbildningsutskottets debatt i kammaren den 5 maj när bland annat frågan om fri etableringsrätt för enskilda förskolor debatterades. Jag konstaterade då att partierna i högeralliansen inte har någon som helst trovärdighet om de återkommer med frågan om kommunal självstyrelse och finansieringsprincipen eftersom de så tydligt har visat att de inte tar dessa principer på allvar. De prisar principerna i ord, men när det verkligen gäller är de inte så noga med att tillämpa dem. Det krävs dock mer än vackra ord för att värna den kommunala självstyrelsen. Det blir mitt svar på denna reservation eftersom Kristdemokraterna och Centerpartiet så sent som för en månad sedan var med och drev igenom fri etableringsrätt för enskilda förskolor, i strid mot både finansieringsprincipen och den kommunala självstyrelsen. Slutligen vill jag kommentera reservationen om kommunalekonomisk utjämning, som de fyra borgerliga partierna skrivit ihop sig om. Det är en reservation med många inneboende spänningar, men reservanterna gör vad de kan för att dölja detta faktum. Trots att reservationen formellt yrkar bifall till en centermotion får man nog se den som en gravskrift över Centerpartiets tidigare engagemang för effektiv och rättvis skatteutjämning. När Centern ska driva kommunal skatteutjämning, i förbund med Moderaterna och Folkpartiet, blir det nog svårt att förverkliga Centerpartiets tidigare politiska grundtankar. Jag ber att få yrka bifall till finansutskottets förslag och avslag på reservationerna. Herr talman! Jag vill avslutningsvis tacka Tomas Högström, som nu lämnar riksdagen, för våra debatter genom åren. Ibland har tonen varit allvarlig men ofta ändå med glimten i ögat. Tack för debatterna och debattklimatet, Tomas!

Herr talman! Det är en glättad bild som Sonia Karlsson målar upp. Som jag sade i mitt anförande delar jag den till viss del om man ser det hela från ett uppifrånperspektiv. Nu är situationen emellertid inte densamma i alla delar av vårt land. Alla kommuner har inte samma förutsättningar. I lagstiftningen talas det om att kommunerna ska ha god ekonomisk hushållning. Under de gångna tio femton åren har kommuner och landsting sparat mycket, och mycket av det kapital som nedlagts i gator, vägar och liknande har blivit eftersatt. Därför är min konkreta fråga: Måste inte den kapitalförstöring som under ett antal år genomförts återställas innan man säger att kommunerna har en bra situation? De har alltså en skuld att betala innan de kan komma i fatt. Jag tycker att den glöms bort i debatten. Den andra delen av repliken gäller kvinnolönerna. Sonia Karlsson talar om den svenska modellen. Jag delar åsikten om den svenska modellen, det vill säga att vi bör arbeta så att vi på en marknad för förhandlingar mellan arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan och på det viset fastställer löner. Men när det gäller dem som jobbar inom vården finns ingen reell marknad. Arbetsgivarna går ju inte in och ensidigt höjer lönerna, utan enda sättet att få upp kvinnolönerna i vårdyrkena är genom att lätta på stopplagen, säga ja till att kvinnor ska kunna förverkliga sina drömmar genom att bedriva egen verksamhet och på det sättet få upp lönebilden. I mitt hemlandsting har vi privatiserat bland annat primärvården. 42 % av primärvården är privat. Det innebär att sjuksköterskorna inom primärvården har en helt annan löneutveckling än de inom den övriga vården. Är inte det något att se fram emot och arbeta för, i stället för att hela tiden säga nej?

Herr talman! Jag hänvisade till den utbyggnad av den offentliga sektorn som skett sedan 1970-talet. Det är ju den offentliga sektorn som gjort att kvinnorna kommit ut på arbetsmarknaden. Vi har över 80 % kvinnor som arbetar inom den offentliga sektorn. Det i sig är positivt. Jag vill även hänvisa till Kommunförbundets rapport; när vi ser att ekonomin ser så pass bra ut som den gör har man naturligtvis också möjlighet att se över lönerna framöver. Sedan är det inte så att det inte skulle finnas några problem inom den privata sektorn, vare sig med låga löner för kvinnor eller i fråga om löneskillnader. Så är det inte, utan även där finns dessa problem. Jag vill inte att du smiter undan när vi talar om utjämningssystemet, kommunal självstyrelse och kommunernas ekonomi, Jörgen Johansson. Utjämningssystemet är till väldigt stor nytta för många kommuner. Det gäller särskilt de kommuner som har befolkningsminskning och låg tillväxt. Därför är det så sorgligt att se Centerpartiets vandring från att tidigare ha varit en tillskyndare till utjämningssystemet, där principen har baserats på likvärdiga ekonomiska förutsättningar, till att nu ha skrivit ihop sig med Moderaterna och de övriga borgerliga partierna och nu talar om en "skälig grundläggande service". Det är alltså inte likvärdiga ekonomiska förutsättningar, utan endast skälig grundläggande service. Det är en stor skillnad. Centern lägger alltså ett golv. Vissa kommuner får ett socialbidrag, och Danderyd, Vellinge med flera kommuner blir vinnare. Där handlar det inte om skälighet. Tyvärr, Jörgen Johansson: Centerpartiet går inte att känna igen.

Herr talman! Sonia Karlsson säger att offentlig sektor har gjort mycket för att kvinnor ska komma ut, och hon går tillbaka till 70-talet. Det är mycket som har hänt på genussidan från 60- och 70-talet fram till i dag. Ser vi i det historiska perspektivet är det i stort sett under den perioden hela jämställdhetsdebatten, kvinnornas etablering och så vidare, har skett. Den delen bejakar jag till fullo. Men nu diskuterar vi detta år och framtiden. Vi kan inte lösa dagens problem med att se tillbaka på gamla vinningar. Nu är det framtiden vi talar om. Kvinnor som finns på en marknad, och som har rätten att driva företag och ta egna initiativ har också möjligheten att öka sin lön på ett helt annat sätt än om de är inlåsta i en monopolistisk arbetsmarknad som det är i dag framför allt på vårdsidan där möjligheterna finns. Jag förstår inte, om man nu ska vara företrädare för befolkningen, hur man kan måla in sig i ett hörn som Socialdemokraterna har gjort. Vad gäller utjämningssystemet står Centerpartiet för den politik vi alltid har haft. Däremot måste vi, precis som jag sade i mitt inledningsanförande, hitta parametrar. De kommunpolitiker som arbetar hårt för att få tillväxt i sin kommun ska inte få mindre pengar över när de verkligen har ansträngt sig. Här måste vi se över skatteutjämningssystemet. Det tar vi upp i vår motion till det här ärendet. Sedan har de övriga partierna i alliansen anslutit sig till den. Det tycker jag är positivt. Tittar vi däremot på LSS-utjämningssystemet har man ett basår som är helt felaktigt. Det innebär att kommuner som inte har kostnader får ända upp till motsvarande en skattekrona för mycket medan de som har kostnader inte får det. Det måste vi se över. Även kommunministern har sagt att det är vansinnigt, men ändå händer det inget. Man måste göra någonting också.

Fru talman! Det händer verkligen saker, Jörgen Johansson. Assistanskommittén arbetar med de här frågorna. Det finns en särskild utredare som också tittar på LSS. Det bereds också direktiv till Assistanskommittén att också titta på finansieringen. Det är fullt arbete på detta område. Jag har tidigare sagt att vi företräder folkrörelsepartier båda två. Men jag vill inte göra affär av vård och omsorg. Vi kan ha entreprenörer i vissa delar, men inte bara göra affär av det, som tydligen Jörgen Johansson tycker. Om konkurrens skulle vara lösningen på kvinnolöner kan man fråga sig varför handelns löner är så låga. Det är ingen lösning i sig. Jag går tillbaka till frågan om utjämningssystemet. Det som är så trist - och det här menar jag allvarligt - är att Centerpartiet så sent som i december till och med ville gå med på att sänka utjämningen till 80 %. Danderyd, Vellinge, Täby och de kommunerna tjänar på det som nu Centern varit med och skrivit under. I stället för att tala om likvärdiga förutsättningar är det bara en skälig grundservice. Min fråga till Jörgen Johansson blir följande. Vi har sagt, och utjämningssystemet går bakom det, att alla invånare i Sverige ha ska en likvärdig, god skola, vård och omsorg. Nu säger Centern tillsammans med de borgerliga partierna: De ska ha en skälig grundservice. Det är helt häpnadsväckande hur Centerpartiet har ändrat sig.

Fru talman! Jag redovisade i mitt anförande de siffror från Medlingsinstitutet som Sonia Karlsson nämnde i sitt tal. Jag är väl medveten om att om du tittar på osakliga löneskillnader, diskriminering, och så vidare, ser det ganska bra ut. Det stora problemet är de förment sakliga löneskillnaderna som finns. Det gäller till exempel att det konsekvent betalas lägre lön i de yrken där det arbetar många kvinnor. Det är mycket svårare för kvinnor att nå chefsposter. När de väl når dem betalas de lägre på de posterna. Medlingsinstitutet har till exempel tagit fram siffror för verksamhetschefer inom offentlig förvaltning i landstinget. Kvinnor får i genomsnitt 40 700 kr i lön. Männen däremot belönas med 49 800 kr. Det är dels just detta sätt att sätta lön när det gäller kvinnor och män, dels hur man värderar mansyrken respektive kvinnoyrken som vi på något sätt måste komma åt. Därför tycker vi från Folkpartiets sida, bland annat när man nu har den kommunala skrivelsen, att det är viktigt att man redovisar kontinuerligt vad som sker, hur det utvecklas och vilka åtgärder som vidtas. Om vi inte synliggör detta, inte tar upp det och inte vågar diskutera vilka strukturer det är som gör att kvinnor år 2006 fortfarande på så kallat sakliga grunder i genomsnitt har ungefär 7 % lägre lön än vad män har kommer vi inte att komma någonstans. Det är därför vi har tagit den här ståndpunkten.

Fru talman! Först och främst tydliggör vi det därför att det står tydligt i den kommunala skrivelsen och vi också har skrivit in det i betänkandet. I betänkandet hänvisar vi till all den statistik som SCB gör på alla längder, och särskilt för kommunerna, och även Kommun- och Landstingsförbunden har särskild statistik. Gunnar Nordmark och jag är inte oense i den här frågan. Det är väldigt viktigt. Det är därför som regeringen precis har lagt fram handlingsplanen för jämställda löner. Vi i samarbetspartierna har redan i vårt 121-punktsprogram tagit fram att det är så viktigt att bland annat se till att man just inom offentlig sektor har möjlighet att se på detta och också minskar löneskillnaderna. I sak är det nästan jämställda löner i kommunsektorn. Problemet är i landstingssektorn. Skälet är att drygt 30 % av kvinnorna arbetar inom yrkesgrupperna inom vård och omsorg med relativt låga månadslöner. Drygt 30 % av alla män arbetar i yrkesgruppen hälso- och sjukvårdsspecialister och med relativt höga löner. Det är vad som gör den stora skillnaden inom landstingen. Den här skillnaden finns inte bara inom offentlig sektor. Man talar om kvinnliga chefer. Tyvärr ser det ut så på hela arbetsmarknaden. Här har vi gemensamt mycket att arbeta med.

Fru talman! Även när man jämför yrke för yrke och tittar på mans- respektive kvinnolöner ser man tydligt även inom den kommunala sektor hur här finns påtagliga skillnader. Ju högre upp man kommer i hierarkin, desto större blir skillnaden, som jag har pekat på. Man kan ta en sådan sak som administratör inom offentlig förvaltning i kommunen. Där tjänar män givetvis mer än kvinnor. När det gäller kockar tjänar män mer än kvinnor, och så vidare. I nästan varje enskilt yrke man går in och tittar på som finns inom den offentliga sektorn tjänar männen mer än kvinnorna. Det gäller även i de yrken där det faktiskt finns mycket kvinnor och där män förhållandevis sent har kommit in i större omfattning i yrkena. Det visar att kvinnor lönesätts på ett sätt som är orättvist, och det sker på alla nivåer. Detta måste synliggöras. Vi kan som politiker inte sätta lönerna inom den privata sektorn. Men vi kan se till - och det tycker jag är viktigt - att vi inom landsting, kommuner och staten driver en jämställd lönepolitik. Jag tror också att vi måste tala klarspråk. Det innebär att i framtiden måste män under en tid avstå löneutrymme för kvinnor för att vi ska kunna rätta till skillnaden. Den tydligheten hoppas jag ska finnas från oss allihop.

Fru talman! Jag är nöjd med att Gunnar Nordmark är med på barrikaderna för att höja kvinnors löner och att det ska bli rättvist. Vi står gemensamt, tillsammans med samarbetspartierna, bakom handlingsplanen för jämställda löner. Det framgår tydligt i den kommunala skrivelsen. Det är bra att vi gemensamt jobbar vidare för att förbättra lönerna för kvinnor och minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att uppehålla mig vid det kommunala vårdnadsbidraget, som jag tog upp i mitt anförande. Jag fick också en rekommendation att läsa Kommunförbundets rapport om hur bra förskolan är. Jag menar att vi inte behöver ställa förskolan mot det kommunala vårdnadsbidraget. Jag tycker också att förskolan är en bra modell för många barn, kanske för de flesta barn. Men det finns också föräldrar som vill ha ett vårdnadsbidrag. I mitt län, Älvsborgs län, var när vi införde vårdnadsbidrag 1994 74 % av föräldrarna intresserade av att ta ut det. Vi ser i rapport efter rapport, och även i tidningsartiklar, att många föräldrar vill ha vårdnadsbidrag för att kunna stanna hemma med sina barn lite längre. Jag förstår inte varför Socialdemokraterna och Sonia Karlsson vill ställa förskolan mot ett kommunalt vårdnadsbidrag. Vi vet också att ett stort antal kommuner har ansökt att om att få inrätta ett kommunalt vårdnadsbidrag. Jag har aldrig fått någon riktigt bra förklaring från Socialdemokraterna till varför man är motståndare till detta. Jag skulle vilja ha ett svar från dig, Sonia Karlsson, i dag.

Fru talman! Det första är mycket enkelt. Kommunalt vårdnadsbidrag är lagstridigt. Vi tillåts inte ha det som lagen ser ut i dag. I Sverige har vi en väl utbyggd föräldraförsäkring. Vi har världens bästa föräldraförsäkring som gör att föräldrar kan vara hemma i första hand minst ett år efter det att barnet är fött. Sedan har vi en bra barnomsorg. Man ska kunna förena både föräldraskap och arbete. Vi pratade alldeles nyss om jämställda löner. Det är för att kvinnor ska kunna försörja sig och klara sig själva, precis som män försörjer sig och klarar sig själva. Man ska gemensamt se till att ta hand om barnen i familjen. Det är därför det är så viktigt med den utbyggda föräldraförsäkringen, med en bra och pedagogiskt väl underbyggd barnomsorg, som gör att föräldrar kan gå till arbetet i lugn och ro eftersom de vet att barnen tas om hand på ett bra sätt. Innan jag fick min dotter 1970 arbetade jag och sparade. Då fanns det inte en föräldraförsäkring. Jag lade undan så att jag kunde vara hemma första året. Man får prioritera. Sedan började jag jobba natt och kunde klara barntillsynen. Då fanns inte en utbyggd barnomsorg. Föräldrar prioriterar. Vill man vara hemma och ta hand om sina egna barn, gör man det. Vill man dra nytta av barnomsorgen och både arbeta och veta att barnen tas om hand på ett bra sätt, har man möjlighet att göra det. Man anmäler barnet, och inom tre-fyra månader ska barnet få en plats i barnomsorgen.

Fru talman! Sonia säger att lagen inte medger ett kommunalt vårdnadsbidrag. Men vi är lagstiftare, och det finns alla möjligheter för oss att förändra lagen så att vi kan ge de föräldrar som vill möjlighet att vara hemma med sina barn. Det är det vi är till för. De är inte till för oss utan vi är till för dem. Du tar upp ytterligare att de som vill vara hemma kan vara det. Men vi vet att det är många som vill vara hemma men som inte kan vara hemma med sina barn därför att ekonomin inte tillåter det. Då talar jag inte bara om mammor, utan jag talar om föräldrar överlag. Att föräldrar ska ha möjlighet att stanna hemma längre med sina barn är en viktig förutsättning för att vi ska kunna bygga ett bra samhälle. Som det är nu diskriminerar vi ett stort antal föräldrar som vill få möjlighet att vara hemma.

Fru talman! Jag tror att om människor från andra länder skulle höra denna debatt skulle de inte känna igen sig. Sverige har en föräldraförsäkring som inte finns i något annat land. Föräldrar kan vara hemma med föräldraersättning, upp till 80 % av lönen, under det första året för att ta hand om sina barn. Om barnen blir sjuka kan de vara hemma och ta hand om barnen och få betalt för det - vård av sjukt barn. Vi har på många sätt en utbyggd föräldraförsäkring, just för att det ska vara möjligt att både arbeta och på bästa sätt vara trygg och kunna ta hand om sina barn. Det är det som hela familjepolitiken i Sverige går ut på. Visst kan en majoritet förändra lagen, Else-Marie Lindgren. Jag är helt emot att det ska ske en sådan förändring av lagen. Jag menar att barnomsorgen är till för föräldrar som arbetar eller studerar och som har behov av barntillsyn eller för barn med särskilda behov. Vi vet, dessvärre, att bara i förra månaden drev Kristdemokraterna tillsammans med de borgerliga partierna igenom att kommunerna ska tvingas betala till privata förskolor, enskilda förskolor. Visst kan man fatta beslut i kammaren om man har en majoritet. Men just vad gäller vårdnadsbidraget skulle det förvåna mig om Kristdemokraterna har majoritet inom högeralliansen. Jag undrar verkligen om ni har dryftat detta ordentligt med bland annat Folkpartiet.

Fru talman! Jag tänkte börja med att ta upp diskussionen om att höja kvinnors löner i de kvinnodominerade verksamheterna. Jag vill ge beröm till Gunnar Nordmark för att han gjorde en bra analys av det hela. Men samtidigt vill jag ge lite bock i kanten - det gäller också Centerpartiet - därför att det finns en ekonomisk ekvation som inte går ihop. Det är när man ser på den offentliga sektorn. Både Centern och Folkpartiet vill sänka skatterna. Jag anser att man inte ska sänka skatterna utan att man ska använda det ekonomiska utrymmet till att bland annat höja kvinnors löner. Det handlar om resurser för att göra det. Man kan inte, om jag uttrycker det lite vanvördigt, trolla med knäna. Jag förstår inte heller Centerpartiets uppfattning om att man kan höja kvinnors löner med hjälp av privata alternativ. Där återkommer man igen till frågan om hur de privata alternativen ska finansieras så att de kan höja kvinnors löner. Ja, inte sker det genom att sänka skatterna. Hur man än vrider och vänder på detta handlar valet till hösten om att antingen sänka skatterna eller också satsa på välfärden och ge ett ekonomiskt utrymme till att höja bland annat kvinnors löner. Fru talman! Betänkandet handlar om den kommunala sektorns utveckling fram till 2005. Det är kommuner och landsting som sköter de grundläggande välfärdstjänsterna. Det är verksamheter som är nära människors vardag och som är mycket viktiga. Kommunsektorns största intäkter kommer från de kommunala skatteintäkterna. Statsbidragen motsvarar drygt 16 % av de totala intäkterna. Vänsterpartiet ser att den relativa betydelsen av välfärdstjänster, utbildning, vård och omsorg har ökat i takt med den tekniska utvecklingen, både för vår individuella levnadsstandard och för samhällsekonomin. Det framgår också i skrivelsen att vid en jämförelse av perioden 1970-2003 har de kommunala konsumtionsutgifterna ökat med ca 2,2 % per år. Sedan 1980 har den kommunala konsumtionens andel av samhällsekonomin legat på eller under 20 %. Välfärdssamhällets framväxt under 1900-talet har finansierats genom beskattning, det vill säga överföring av ekonomiska resurser från företag och individer till att bygga upp offentlig vård, utbildning, omsorg, kultur och infrastruktur. För att långsiktigt finansiera en fortsatt utbyggnad av välfärden kommer skattenivåerna på sikt att behöva höjas. Det betyder inte mindre pengar i plånboken än i dag. Det handlar om att bara använda en del av löneökningen till detta. Här går skillnaden mellan höger och vänster - sänkta skatter eller att satsa på att bygga ut välfärden. Vänsterpartiet vill bygga ut den skattefinansierade välfärden. Det handlar om att investera långsiktigt för att stärka produktionsförmågan och höja levnadsstandarden. Skrivelsen visar på att det är möjligt. En jämförelse mellan 1970 och 2005 visar att en rad framgångar har skett. Förskoleverksamheten, som Sonia Karlsson var inne på, har byggts ut kraftigt. År 2005 hade ca 83 % av barnen i åldern ett-fem år fått en plats i förskola eller familjedaghem. Motsvarande siffra 1970 var under 10 %. Äldreomsorgen har inriktats på att de äldsta ska ges insatser så att de i större utsträckning kan bo kvar hemma. Insatserna för funktionshindrade har utvecklats bort från stora institutionsboenden till helt nya insatser, som exempelvis personlig assistans. Gymnasieskolan har byggts ut till tre år för samtliga och omfattar i dag nästan alla. Motsvarande siffra 1970 låg på ca 75 %. Inom hälso- och sjukvården har de genomsnittliga vårdtiderna minskat, och alltmer vård utförs i öppenvården. Förändringar har gjorts möjliga tack vare den medicinteknologiska utvecklingen. Fru talman! Vi är nu i slutet av den andra mandatperioden som vi har samarbetat med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Från vår horisont har det varit en central fråga att stärka kommunernas och landstingens ekonomi. Deras ekonomi har förbättrats kraftigt 2005. För kommunerna är det, som många har varit inne på, det största överskottet sedan 2000. För landstingen är överskottet det första sedan 1992. 94 % av kommunerna kan visa ett positivt resultat. Motsvarande siffra för landstingen är 85 %. Men det finns skillnader i landet. Det finns en tendens att storstadsområden har något bättre resultat än kommunerna i norra Sverige. För Vänsterpartiet har det kommunala utjämningssystemet stor betydelse för att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar i hela landet. Om vi inte hade utjämningssystemet skulle enbart kommunalskatten i till exempel Borgholms kommun i Kalmar län behöva vara över 27 kr - det är alltså bara kommunalskatt - för att upprätthålla dagens standard, och i Danderyds kommun i Stockholms län skulle det räcka med en kommunalskatt på 11 kr. En sådan skillnad är inte rättvis. Rika människor ska inte ha en lägre skatt än de som är fattiga. Utan ett utjämningssystem riskerar den kommunala beskattningsrätten att urholkas och den kommunala självstyrelsen att försvagas och bli betydelselös för en mängd kommuner. Fru talman! Ett av de viktigare framstegen inom samarbetet mellan v, s och mp har varit att vi fått staten att från år 2003 ta över finansieringen av det så kallade kommunkontosystemet. Kommunsektorns ekonomi dränerades på många miljarder av de ständigt ökande avgifterna i systemet, men genom den här reformen fick vi stopp på det. Dåvarande kommunförbund har dessutom uttalat sitt gillande över den roll som Vänsterpartiet hade för att få förändringen till stånd. Fru talman! Jag har läst de borgerliga partiernas reservationer. En sammanfattande bedömning av dem är att de jämfört med tidigare år är mer lågmälda i sin kritik av utjämningssystemet. Det som är kvar är fortfarande problematiskt. Det står till exempel: "Utjämningssystemet ska också ge incitament för ekonomisk tillväxt i hela landet och stimulera ökade skattebaser." Man säger också att utformningen har brister, är svår att överblicka och motverkar i hög grad det kommunala självbestämmandet. Jag kan bara utläsa att alliansen vill att de rika kommunerna ska få mer på de fattiga kommunernas bekostnad. När man dessutom vill att utjämningssystemet ska stimulera till ökade skattebaser kan jag bara tolka detta som att skillnaderna mellan kommunerna ska öka. Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet. Jag vill samtidigt tacka samarbetspartierna för ett gott samarbete. Finansutskottets kansli vill jag tacka för det arbete som de har lagt ned för att våra betänkanden ska bli bra och korrekta. Jag önskar er alla en skön och välförtjänt semester. Till de borgerliga kollegerna vill jag säga tack för den här tiden. Vi ses i valrörelsen.

Fru talman! Jag får först tacka för de vänliga orden i inledningen när det gällde det där med kvinnolöner. Samtidigt tycker jag att Siv Holma har fel på avgörande punkter. Skälet till att vi föreslår skattesänkningar är att vi lägger skattesänkningar på sådana ställen där vi är övertygade om att de kommer att stimulera ekonomisk tillväxt. Vi är övertygade om, vilket även Siv Holma borde vara, att det som betalar kvinnolöner - och manslöner för den delen - inom den offentliga sektorn är tillväxt i den privata sektorn. Det är där pengarna genereras. Det är endast på det sättet som vi kan garantera att vi har en välfärd. Det är endast på det sättet vi kan garantera att vi kan göra avsättningar för att utjämna de löneskillnader som finns. Den andra punkten som jag tycker att Siv Holma har fel på handlar om när man konkurrensutsätter till exempel inom vårdsektorn och får in privata alternativ. Det har visat sig att kvinnor i den här typen av företag har högre lön, trivs bättre och är mer välmotiverade i sina arbeten än vad man har varit inom den offentliga sektorn. Det har blivit en väg till ett bättre arbete, och det har skapat en lönekonkurrens som gör att det blir viktigt även för den offentligt drivna vården att se till att hålla en rimlig och skälig lönenivå. Vem ska betala detta, frågade Siv Holma. Ja, det vet vi. Detta betalas via skattemedel. För den enskilde medborgaren spelar det ju ingen roll om det är landstinget som äger den klinik du går till eller om den är ägd av någon annan. Det viktiga är att du får den vård som du efterfrågar. Det är samma pengar, och de betalas ut till den som driver den mest effektiva vården. För den enskilde medborgaren spelar det ingen roll. Möjligtvis spelar det roll för en person som tror att det är viktigt att politiker kontrollerar och styr allt.

Fru talman! Problemet med alliansens förslag att sänka skatten för att stimulera tillväxten är att på vägen till att man eventuellt får den tillväxten med fler jobb drar man undan resurserna för att kunna finansiera välfärden. Vi ska alltså vänta på att tillväxten kommer, så att man kan få fler arbetade timmar, och man ska kunna få det genom skatteinkomsterna till den gemensamma sektorn. Vårt synsätt är att man ska kunna kombinera, ha en stärkt välfärd, inte rasera socialförsäkringssystemen eller sänka ersättningsnivåerna, därför att det har också en påverkan på den ekonomiska situationen för kommunsektorn. Den linje som alliansen är inne på innebär detta. Detta är inte till fördel för att kunna höja kvinnors löner i de kvinnodominerade verksamheterna, för man behöver mer resurser, inte mindre resurser. Man har inte råd att vänta på att det kanske ska bli någon positiv utveckling om ett par år. Det påstås att detta att konkurrensutsätta skulle vara en förutsättning för att höja kvinnors löner. Jag såg för ett antal år sedan att Kommunalarbetareförbundet hade gjort en lista på de kommuner som hade de högsta kvinnolönerna. Det var inte de konkurrensutsatta, utan som nr 1 kom lilla Gällivare kommun. Det handlar om att man på lokal nivå också kan ta viktiga initiativ för att höja lönerna, och då handlar det inte om att sänka skatterna.

Fru talman! Vi har under hela förmiddagen från regeringssidan fått höra hur bra det går för Sverige, hur väl kommunsektorn har utvecklats ekonomiskt och hur bra även statens finanser är. Det finns faktiskt redan i dag resurser inom den kommunala sektorn för att se över dessa löner. Vi behöver inte vänta på någon tillväxt som eventuellt kommer i framtiden. Däremot är vi övertygade om att den tillväxt som vi har nu kan bli mycket starkare med de recept som vi har. Däremot finns det ett problem när det gäller den ekonomiska tillväxten och den ekonomiska situationen i Sverige, och det är att det inte skapas jobb i den utsträckning som det borde trots att svensk industri och svenskt näringsliv går för högtryck. Våra förslag syftar till att stimulera att fler människor ska komma i arbete och att fler ska våga anställa. Vi är övertygade om att detta kommer att leda till en bättre ekonomisk utveckling än vi har i dag och skapa större resurser för den offentliga sektorn och därmed också värna välfärden och se till att man kan börja betala ut rättvisa löner.

Fru talman! Skillnaden mellan vad Vänsterpartiet står för och vad alliansen står för är att vi inte vill konkurrera med låga löner. Jag har förstått att poängen i ert resonemang är att man ska sänka skatterna så att man kan ha en lägre lönenivå. Där ingår också att man ska försämra till exempel arbetslöshetsförsäkringarna. Det är ju ett sätt att hålla lönerna nere. Vi vill stärka Sveriges konkurrenssituation genom att förbättra välfärden. Vi vill ha en ekologisk tillväxt, och vi vill också förstärka arbetsrätten. Vi tror att det är dessa incitament och förutsättningar som skapar en modern ekonomisk utveckling och en bättre tillväxt. Vi ska inte återgå till de gamla teorierna som jag uppfattar att alliansen egentligen förespråkar. Alla tycker väl att det går bra för Sverige i dag. Vi skulle vilja använda mer av det ekonomiska utrymme som finns till det som Gunnar Nordmark var inne på, nämligen höja kvinnors löner och också öka antalet anställda i välfärdssektorn eftersom dessa välfärdstjänster behövs.