Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Fru talman! Betänkandet behandlar regeringens redovisning av ekonomin och verksamheterna i kommuner och landsting. Redovisningen sker årligen och avser i huvudsak förhållandena till och med verksamhetsåret 2007. Finansutskottet har berett socialutskottet, utbildningsutskottet och arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig över skrivelsen. Ingendera har utnyttjat den möjligheten. Skrivelsen tar bland annat upp kommunernas och landstingens resultat, nettokostnader och sysselsättning samt behandlar också utvecklingen av de statliga bidragen till kommunerna. I första hand omfattar redovisningen obligatoriska verksamheter som skola, vård och omsorg. Av redovisningen framgår att 90 procent av landets landsting och kommuner har ett positivt resultat. Kommunernas skatteintäkter och kostnader ökade liksom de generella statsbidragen, vilket betonar vikten av uppföljning och utvärdering inom en rad sektorer. Finansutskottet konstaterar att skrivelsen har utvecklats genom åren men betonar också vikten av att arbetet med att ta fram ett förbättrat underlag för uppföljning och utvecklad analys av den kommunala verksamheten, där hänsyn tas till grunderna för den kommunala självstyrelsen. Det finns inga reservationer i detta betänkande.

Fru talman! Redovisningen av de kommunala verksamheterna avser i huvudsak förhållanden till och med verksamhetsåret 2007, alltså under den tid då vi hade en i huvudsak socialdemokratisk regering. Under denna tid kan man se att kommunernas och landstingens ekonomi förbättrades år efter år och nådde ett mycket gott plusresultat på ca 15 miljarder kronor år 2006. Försämringen av kommunernas och landstingens ekonomi ser vi nu för år 2007 med en försämring på 2,6 miljarder jämfört med år 2006. Det är kanske inte en försämring att vara så bekymrad över, men det vi ser framöver i de olika rapporterna är att kommuner och landsting kommer att få ett samlat underskott på 12-13 miljarder de närmaste åren. Det innebär att överskottet på ca 15 miljarder byts mot ett underskott på nästan samma summa på en så kort tid som tre år. Vad gör den borgerliga regeringen framöver, som givetvis också ser prognoserna och rapporterna? Regeringen skriver själv ned tillväxttakten. Rapporter kommer om att sysselsättningsökningen bromsas upp. Antalet lediga jobb minskar. Vi ser också att varslen ökar. Det har inte undgått någon att vi har en mycket hög inflation. På det kommer också med all sannolikhet räntan att stiga ytterligare. Kommunerna rapporterar om att antalet socialbidragstagare ökar på grund av försämrad a-kassa och försämrad sjukförsäkring. 450 000 människor står nu utan a-kassa och saknar helt försäkringsskydd. Skulle för dessa människor arbetslösheten slå till återstår för deras försörjning endast socialbidrag. I detta läge säger den moderate finansministern Anders Borg till kommunerna och landstingen, underförstått, att de nu får klara sig själva. I vårpropositionen finns inga nya generella pengar. Ingen påfyllning 2009. Inte förutskickas några pengar 2010 eller 2011 till kommuner och landsting. Den borgerliga regeringen säger i finansplanen till kommunerna att de måste ytterligare rationalisera och effektivisera verksamheterna. Då vet vi som har varit kommunalpolitiskt aktiva att det innebär för kommunernas verksamhet större barngrupper i barnomsorg, fler elever i klasserna, färre anställda i äldreomsorgen och uppsägningar av personal inom sjukvården. Sveriges Kommuner och Landstings moderate ordförande Anders Knape sade i Svenska Dagbladet den 12 maj att ekonomin i kommunsektorn försämras i snabb takt, särskilt landstingen kommer mycket snart att redovisa stora underskott om inte statsbidragen värdesäkras och skrivs upp med flera miljarder kronor om året. Han sade också att de har fått besked - med all sannolikhet från Finansdepartementet och den borgerliga regeringen - om att statsbidragen ligger stilla de närmaste åren, och det är inte rimligt. Fru talman! Jag vill avsluta med två frågor till de borgerliga ledamöterna i finansutskottet. Kommer ni att höja de generella statsbidragen till kommuner och landsting i höstens budget? Nu när nästan hälften av landets kommuner rapporterar att socialbidragskostnaderna ökar beroende på försämringar i a-kassa och sjukförsäkring, kommer ni att kompensera kommunerna för dessa kostnadsökningar?

Fru talman! Det går bra för kommunerna. Trots stora investeringar och extra stora avsättningar till pensioner blir det totala resultatet 12 miljarder, eller kanske till och med 25 miljarder beroende på hur man räknar. Som vi just hörde är det 90 procent av kommunerna som går med överskott. Jobbpolitiken, fru talman, har fungerat. Fler och fler arbetar och betalar skatt. Det har betytt att man har fått in ytterligare 21 miljarder under förra året. Statsbidragen höjdes med 7 miljarder, och de kommer nu att höjas igen. Kommunerna får också tillskott på beräknat 1,2 miljarder när de får inkomster från fastighetsskatten, som nu kommer att föras över till kommunerna. Jobbpolitiken har också inneburit att kommunerna kan rekrytera. Fyra femtedelar av de 1,1 miljonerna anställda i kommunsektorn är kvinnor. Sjuksystrar, undersköterskor, lärare, förskolepersonal och alla andra har fått betydligt mer i plånboken med jobbavdrag. Tusen kronor mer kvar betyder betydligt mer än löneökningar, till och med de löneökningar de strejkar för. Skola, barnomsorg och äldreomsorg är kanske 85 procent av den kommunala verksamheten, men där staten ger uppdrag och formulerar reglerna för kommunerna. Det är de verksamheterna som rapporten ska utvärdera. Rapporten visar också, förutom att den själv har förbättrats i utvärderingen, hur man ute i verksamheter på ett helt annat sätt tagit sig an kvalitets- och utvärderingsarbete. Det finns stora skillnader, kan vi läsa. Det finns mycket att lära av varandra för att välfärdstjänsterna ska bli bättre och få bästa kvalitet. Det är glädjande: Bara den sista veckan har vi fått läsa att svensk sjukvård framstår som en av de bästa och effektivaste. I ett avseende är den emellertid sämre, nämligen tillgängligheten särskilt i primärvården. Här arbetas det systematiskt på förbättringar. Ett exempel, fru talman, är vårdvalet i Stockholm. Patientens val får styra. Patienten väljer sin läkare, inte landstingsrådet. Bara här i Stockholm har 14 nya vårdcentraler öppnats. Patienterna har betydligt lättare att komma till doktorer och sjuksystrar. Alliansregeringen har gett förutsättningar för bättre reda i klassrummen i våra skolor. Skillnaden i resultat är fortfarande stora. När man läser rapporten frågar man sig vad vi kan göra för att våra söner ska klara sig lika bra som våra döttrar, för att de med utländsk bakgrund ska klara sig lika bra som övriga elever och för att svenska elever i framtiden ska klara sig lika bra som till exempel de finska. Här har vi den ordentliga utmaningen inför framtiden. Kunskaper och betygssättning kan nu följas upp betydligt bättre, vilket är den första förutsättningen för att skolan ska bli den investering för framtiden som kommer att vara avgörande för att vårt land ska stå sig starkt i den globaliserade världen. Fru talman! Det kanske mest glädjande i rapporten är att antalet barn i förskolan har ökat med 20 000. Det är förvisso en större andel i barnomsorgen, men vi har många fler barn. Detta ställer naturligtvis krav på omställning i kommunerna, men det ger oss ett verkligt hopp inför framtiden. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Jag tycker också att det är glädjande att antalet barn i barnomsorgen har ökat, Anna Lilliehöök. Men varför inför ni vårdnadsbidrag, när du står och gläds över att antalet barn i barnomsorgen ökar? Nu kommer det kanske att minska inom barnomsorgen i stället med tanke på vårdnadsbidraget och öka kommunernas kostnader. Anna Lilliehöök hade en förklaring till att människor har fått mer i plånboken, och det var att man hade sänkt skatten. Men då kan vi titta på två siffror. Reporäntan låg för ett par år på bara 1 ½ procent, och i dag är den uppe på 4,25 procent. Både du och jag har fått information om hur läget ser ut i landet, och det är mycket som talar för att räntan kommer att stiga ytterligare. Vi kan titta på en familj som har ett bostadslån. Räkna bara på vad den familjen får betala mer för sitt bostadslån! Då räcker inte Moderaternas skattesänkning. Lägg därtill den andra siffran: Det är 4 procents inflation, som också berör kommunerna. Det är den högsta på 15 år! Ja, då blir det back i den delen när det gäller den sänkta skatten. Jag ställde i mitt anförande en fråga om ni från moderat håll kommer att höja de generella bidragen till kommuner och landsting i höstens budgetarbete.

Fru talman! För att börja med det sista kan jag bara konstatera att vi just nu inte har en budgetdebatt, vilket gör att jag har lite svårt att svara på de här frågorna som är inriktade på framtiden. Den debatten kommer vi att ha dels på onsdag, dels framför allt i september. Som jag påpekade fortsätter statsbidragen att höjas. Dessutom tillkommer det helt nya pengar i form av fastighetsskatten som tillförs kommunerna. Det får vi inte glömma - det verkar som att man ofta överser med det. När det gäller frågan om hur det ser ut i plånboken kan jag möjligen vilja ställa frågan tillbaka, om Socialdemokraternas skattepolitik innebär att de här pengarna delvis kommer att tas tillbaka: Betyder det att sjuksystrar och lärare får mer i plånboken? Hur tänker Socialdemokraterna kompensera för att man inte har ställt upp på jobbavdraget fullt ut? När vi är inne på det här vill jag kommentera den andra frågan som Tommy Ternemar ställde i talarstolen, och det gäller socialbidragen. Här har vi ytterligare ett glädjeämne, och det är att socialbidragen minskar. I ett avseende ökar de, och det är väldigt sorgligt. Det gäller utrikes födda och introduktionsstöd, där de tyvärr ökar ganska ordentligt. Men när det gäller övriga delar går de ned, vad gäller både belopp och antal mottagare. Men det lämnar många frågor, och det är mycket vi kan fortsätta att göra. Tyvärr har inte jobbpolitiken nått fram i alla delar, framför allt inte till dem i förorten, där väldigt många kommer från andra länder. Det andra är att många ungdomar tyvärr fortfarande får socialbidrag, och det är väldigt sorgligt.

Fru talman! Vi har tidigare haft principen att försöka ge besked till kommuner och landsting så att de ska få tidig information om hur de generella statsbidragen ser ut. Eftersom det inte lämnades något sådant besked i vårpropositionen trodde jag att man skulle kunna ge någon form av indikation om hur det blir i höstens budget. Våra kommunala politiker och landstingspolitiker sitter just i dag och budgeterar för 2008 och tittar också på 2009 och 2010. Jag konstaterar att vi inte får något besked om det. Sedan gällde det försörjningsstödet. Vi har fått rapporten från SKL, och vi har till och med ställt frågor i finansutskottet - och du har varit närvarande. Man säger samlat i rapporten att försörjningsstödet ökar i minst hälften av landets kommuner. Men vad jag förstår kommer Moderaterna ändå inte att ge någon kompensation till dessa kommuner.

Fru talman! Det finns vissa kommuner där det ökar, till exempel i Söderköping, där det ökade väldigt kraftigt, liksom i Åtvidaberg och några fler, enligt den senaste rapporten. Om vi tittar på länsnivå är det bara två län där det är lika eller minskar. Det viktiga kanske framför allt är att vi ser på vilka grupper det är. Det är ungdomar, och det behövs mer av alliansens insatser för att ungdomar mellan 18 och 24 år ska komma till arbete. En väldigt stor del av dem som uppbär socialbidrag gör det därför att de inte har kommit in på arbetsmarknaden. Det är uppåt en fjärdedel på vissa håll som kännetecknas av att ungdomar behöver ekonomiskt bistånd därför att de ännu inte har kommit in på arbetsmarknaden. Därför är vad som behövs, Tommy Ternemar, mer av alliansens jobbpolitik och mer av alliansens undervisningspolitik, som skapar förutsättningarna för framtiden och framför allt ser till att vi gör strukturella förändringar på arbetsmarknaden inom arbetsmarknadspolitiken som leder till att fler kommer i arbete och att det blir fler jobb på arbetsmarknaden.

Fru talman! Kommuner och landsting står för huvuddelen av det som befolkningen upplever som välfärd och trygghet. Situationen i våra kommuner och landsting är därför viktig, och den årliga debatten om den sektorns verksamhet är då viktig för att göra en avstämning av hur situationen ser ut i dagsläget. Oavsett utfallet i debatten är det en signal om hur dagstemperaturen är i våra kommuner och landsting. Fru talman! Jag konstaterar att kommuner och landsting har två goda år bakom sig. Under förra året uppvisade 90 procent av sektorn positiva resultat. Skatteintäkterna ökade. Statsbidragen ökade. Samtidigt ökade också verksamhetens kostnader, det senare beroende på bland annat den demografiska förändringen och ändrade riktlinjer för beräkning av pensionerna. Återhämtningen inom den kommunala sektorn de två senaste åren har inneburit att nästan alla har klarat kravet om en god ekonomisk hushållning. Avgörande för den positiva utvecklingen är tveklöst ökningen av antalet arbetade timmar och därmed också ökade skatteintäkter. Under 2007 ökade antalet arbetade timmar med 3 ½ procent. Aldrig tidigare har en så omfattande sysselsättningsökning uppmätts. Det här har inneburit att skatteunderlaget har ökat, och förutsättningarna för att bedriva en bra verksamhet har därmed också stärkts. Fru talman! Givetvis finns det frågetecken och orosmoln framöver. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Det är en naturlig följd av vårt system, där vi ska anpassa skatteunderlag och verksamhet till de behov som finns. Att överfinansiera systemet är lika fel som att underfinansiera det. Här krävs avvägningar som är svåra men ändå nödvändiga. I finansieringsavvägningen påverkas allt vi sysslar med av de förhållanden som råder i vår omvärld. Den finansiella oron i vår omvärld påverkar oss, vilket påverkar sysselsättningen, som i sin tur påverkar skatteunderlaget för kommuner och landsting och därmed också deras förmåga att bedriva en bra verksamhet. För att klara detta krävs vid sidan av ett bra ledarskap i kommuner och landsting några år med bra resultat för att uppnå kravet om en god ekonomisk hushållning. Det handlar alltså ytterst om att utföra en kostnadseffektiv och ändamålsenlig verksamhet för skattebetalarnas pengar. Jag vill därför än en gång betona vikten av en minimering av utanförskapet och därmed mer arbetade timmar för att åstadkomma och säkra välfärdsproduktionen. Fru talman! Enligt alla siare förväntas nu en dämpad konjunktur som samtidigt förväntas återgå till nuvarande nivåer redan nästa år, då antalet arbetade timmar beräknas öka ytterligare. Utifrån det perspektivet kan vi se positivt på framtiden. Vi får hoppas att siarna har rätt. Trots det aviserar man på kommun- och landstingssidan - kanske speciellt på landstingssidan - att man väntar problem under kommande år. Att det skiljer mellan kommuner och landsting beror dels på att den kommunala sektorn faktiskt har stabiliserat sin verksamhet, dels på att den demografiska utvecklingen inte får samma genomslag som i landstinget. Att det här får genomslag på landstingssidan beror på ökade medicinkostnader, ökade vårdbehov och på att - jag sticker som gammal landstingspolitiker ut hakan här - uppföljningen knappast är lika träffsäker i landstingen som i den primärkommunala sektorn. Detta får konsekvenser. När man nu ser problemen framför sig är statsbidragen det första man sneglar på, och man väntar sig också en uppskrivning från staten. Det är ju alltid lättare om någon annan löser problemen. Vi kan konstatera att statsbidragen är en liten del av sektorns intäkter, men de har ändå en rätt stor betydelse. Det är ganska naturligt att man oavsett regeringsfärg bevakar frågan utifrån de krav som finns på ekonomiska resurser i samhället som helhet och utifrån den situationen anpassar bidragsutvecklingen. Skatteintäkternas utveckling i kommun- och landstingssektorn är den mest prioriterade frågan. Statens satsningar på andra områden som bidrar till sysselsättningsutvecklingen är därför det som måste prioriteras. Vid sidan av detta krävs - och det tål att sägas många gånger - ett aktivt ledarskap i kommuner och landsting för att hantera situationen. Det gäller att i goda tider se till att det blir ordning i ekonomin, samtidigt som det gäller att hänga med i konjunktursvängningar och förändringsvindar. Jag är övertygad om att alla inser att vi ska bygga välfärden utifrån ett bidragstänk, ett gemensamt bidrag till utvecklingen i landet. Om välfärden är i fara måste givetvis till slut staten gripa in och se till att verksamheten fungerar. Det är ett ansvar som en regering har oavsett vilken färg den har. Fru talman! Lönerörelsens utfall för något år sedan var förhållandevis stort, och kostnaderna börjar nu få genomslag. Trots den stora ökningen var det en ökning som var nödvändigt: Omkring 80 procent av de 1 115 700 personer som är anställda i kommuner och landsting är kvinnor. Det är också kvinnorna som har de låga lönerna. Kvinnolönerna inom sektorn har i decennier legat lågt, och en höjning var behövlig. Den höjning som nu får genomslag har, tillsammans med jobbskatteavdragets effekter, gett kvinnor i vården, äldreomsorgen och socialtjänsten - för att nämna några områden - den största höjningen som har varit under decennier, för många någonsin. Det är intressant att notera fackens kommentarer. Man säger att det är den bästa uppgörelse som man någonsin har gjort. Detta har skett samtidigt som vi har en alliansregim i SKL. Vårdförbundets strejk under våren har skapat många missnöjda sjuksköterskor. Mot den bakgrunden ser jag ett systemfel i arbetet med att ge kvinnor högre löner inom landstingen, och då framför allt på sjuksköterskesidan. Det här är knappast en fråga som vi löser genom konfliktåtgärder. Vi behöver se fler aktörer inom vården. Vårdsektorn är fortfarande en oligopolliknande sektor. Ska vi förändra effektivitet och måluppfyllelse och ge aktörerna högre löner är det genom att skapa mer av mångfald i vården. I det arbetet har landstingspolitikerna ansvaret för att ta på sig ledartröjan och driva frågan framåt. Samtidigt måste vi från riksdagen se till att skapa upphandlingsformer som är verklighetsnära vid avknoppningar av verksamhet. Genom fler aktörer på arbetsmarknaden uppnår vi bättre de mål som Vårdförbundet eftersträvade i sin strejk. Jag tror inte att konfliktvapnet är det mest målinriktade i den här typen av förändringsarbete. Fru talman! Alla bygder ska ges samma förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Det kommunala utjämningssystemet är därför viktigt och har ett berättigande såväl i dag som i framtiden. Utjämningssystemet är krångligt och har inte uppgraderats fullt ut. Det behöver därför ses över för att man ska uppnå de målsättningar som riksdagen har avsett med systemet. Jag ser därför fram emot att den parlamentariska utredning som riksdagen beslutat om snabbt kommer i arbete och att uppgradering av systemet kan komma i gång så att det uppfyller dagens förhållanden och krav. Med den slutkommentaren yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Ärade åhörare - i singularis! Den kommunala sektorn spelar som Jörgen Johansson och övriga talare alldeles nyss sade en mycket stor roll för enskilda medborgare. Det är den sektorn i den offentliga sektorn som man kommer mest i kontakt med, möjligen med undantag för dem som har mycket att göra med polisen och så vidare. Under de senaste åren har vi haft en intressant utveckling i den kommunala sektorn. Jag har de två senaste gångerna då vi har haft motsvarande debatter först talat om den demografiska utmaningen. Den är betydande, och det framgår också av skrivelsen i år, när man ser till utfallet av den skuld som vi har till de kommunalanställda och till de ökade kostnaderna. Det är väldigt intressant. Förra året talade vi i motsvarande debatt om de ökade skatteintäkterna, som ju var betydande och som för många kommuner har betytt något mycket positivt, nämligen att man har blivit mindre beroende av olika sorters statliga bidrag. Jag tror att det finns skäl att betona att de ökade skatteinkomsterna är det allra viktigaste. Det som nu kommer till för många kommuner och som Anna Lilliehöök talade om är att man också genom en god bostadspolitik kan påverka intäkterna framöver. För nästa år, 2009, räknar vi med att ungefär 1,6 miljarder kommer att tillföras den kommunala sektorn på den vägen. Det kan bli mycket mer. Icke desto mindre finns det oroande saker. Vi har framför oss något som liknar ett kostnadsproblem för kommuner och landsting. Som Jörgen Johansson sade har vi haft ett förnämligt avtal för de kommunanställda, men baksidan av detta är att väldigt många kommunpolitiker - jag ser många som har varit kommunpolitiker här framför mig - är bekymrade över kostnadsutvecklingen i kommuner och landsting. Vi har redan sett de första tendenserna till detta, och inte bara det. I Södermanlands läns landsting har man varslat om betydande uppsägningar inom vårdsektorn. Det är samma sak i Västernorrland, och vi kommer förmodligen att få se samma saker runt om i landet. Det är mycket oroande eftersom vårdbehovet samtidigt håller på att öka. Detta måste man hantera från regeringens sida. Här kan man kanske inte säga att landstingen själva kommer att kunna klara detta. Jag var med, alldeles nyligen, i en överläggning där Folkpartiets kommunalpolitiska råd var sammankallat för att diskutera just den bekymmersamma kostnadssituationen i kommuner och landsting. Jag tror för min del att detta är någonting som vi alla kommer att vara pressade av framöver. En viktig sak som har inträffat sedan vi hade den här debatten senast gäller inte bara de demografiska förändringarna utan också beräkningen av pensionsskulden på grund av det nya pensionsavtalet som heter någonting, fru talman, så fint som KAP-KL 2006. Det är förmodligen inte många som känner till detta, och det är många ute i kommunerna och landstingen som kommer att tvingas revidera hur man för upp kostnaderna för framtida pensionsutbetalningar. Där har nämligen, uppriktigt sagt, rått något av vilda västerns lag. Det har varit väldigt olika på olika håll i kommunerna. En del har tagit upp det här fullt ut. Andra har skjutit hela saken på framtiden. Det är viktigt, för att få full jämförelse mellan olika kommuner, att man har ungefär samma sorts redovisning runt om, och det här är bakgrunden till detta. Antalet sysselsatta i kommunerna har under 2007 ökat med några tusen personer. Under de senaste åren, sedan den förra mandatperioden började, har det ökat med ungefär 2-3 procent, och det är ganska mycket. Det kan motiveras med demografiska förändringar och ökat vårdbehov på många håll. Det finns ändå en sak som jag, fru talman, vill avsluta med och som är väldigt bekymmersam. Det gäller rekryteringen av personal till den kommunala sektorn, inte minst landstingen. Det finns också en könsaspekt på detta som vi över alla partigränser måste vara uppmärksamma på. Inom den kommunala sektorn och särskilt i en del delar är det en väldigt stark kvinnodominans. När det gäller förskollärare är det upp till 94 procent, och vi vet att det på många andra områden är en väldig snedbalans. Detta måste man, oavsett vem som regerar i olika landsting och kommuner, arbeta intensivt med för att få till stånd en förbättring. Det är en uppgift att arbeta med för oss alla, med lönepolitik och så vidare. Tommy Ternemar ställde avslutningsvis två frågor. Det gällde de generella statsbidragen, om de kommer att räknas upp. Detta har att göra med, måste man säga, också hur skatteunderlaget utvecklas. Det är det som är det viktigaste. Att bara säga som så att vi ska räkna upp de generella statsbidragen, beroende på hur skatteskalor och så vidare ser ut, är ju att gå händelserna i förväg. Det måste man absolut ta hänsyn till. Socialbidragen har inte ökat i alla kommuner. Om man ska kompensera vissa kommuner kan man väl diskutera, så att säga. Men en motsvarande sak gäller de kommuner där socialbidragen har sjunkit. Ska man då minska statsbidragen till de kommunerna? De kommuner som har skött sig väl på det här området tror jag inte skulle vara särskilt intresserade av det. Man får verkligen fundera på om man ska säga att man ska kompensera detta för hela kollektivet. Det är nämligen väldigt olika mellan olika kommuner. Jag skulle vilja fråga Tommy Ternemar: Är det Socialdemokraternas mening att man ska minska statsbidraget i de kommuner som får sänkta socialbidragskostnader? Är det det som är avsikten?

Fru talman! Mycket har redan lyfts fram i debatten. Kommunerna och landstingen har under 2007 klarat sig bra. Skatteintäkterna har ökat, och det är tack vare regeringens politik. Vi har också hört att den kommunala skattebasen, som den nya fastighetsskatten eller fastighetsavgiften innebär, är någonting mycket positivt för kommunerna som nu inte blir beroende av enbart inkomstskatten. Men det är också viktigt att se resultatet i plånböckerna hos alla de kommunalanställda, inte minst kvinnorna. Den nuvarande regeringens skattepolitik gynnar dem också direkt där. Jag skulle ändå vilja lyfta fram några saker i den här skrivelsen som visar på brister, brister som visar att det finns mer att göra. Då skulle jag vilja börja med barnen. Trots att vård, skola, omsorg har varit ett mantra för ledande politiker i åratal kan vi konstatera att var tionde elev fortfarande går ut grundskolan utan att ha fullständiga betyg. Det var mer än var tionde elev förra året, och här står vi i år igen och konstaterar samma sak. De barn som gick ut skolan förra året var de barn som föddes när Göran Persson var skolminister. Thomas Östros, Ibrahim Baylan och Ingegerd Wärnersson hade chansen att se till att göra skolan bra för de eleverna, men de lyckades inte. De lyckades inte göra skolan till den spetsverksamhet som varje barn förtjänar. Nu har vi äntligen en regering som tar tag i flumskolan, som ser till att det kommer att bli bättre ordning och reda och att alla barn får den undervisning de har rätt till. Det är glädjande. Tyvärr är jag rädd för att effekterna av den skola som har varit kommer att synas under många år framöver, eftersom barnen, som gick ut skolan förra veckan och som går ut skolan under de kommande åren, faktiskt har haft den största delen av sin skolgång i en skola som inte har givit dem de möjligheter de har rätt till. Jag hoppas verkligen att jag har fel på den punkten, att skolorna ska ha möjligheter att ta igen det som har brustit. Framför allt hoppas jag det därför att vi kan konstatera att det gäller de barn som har de största behoven. Enligt Skolverkets utbildningsinspektion är det barnen med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver och som de har rätt till. Innan jag går vidare till de äldre skulle jag vilja lyfta fram skolbarnsomsorgen. Vi kan nämligen i år igen se att grupperna ökar och personaltätheten minskar. 33,5 barn i genomsnitt - jag tror inte att det är någon skolbarnsomsorg som har halva barn - finns det i varje grupp. Och för varje personal finns det 19,5 barn. Som förälder med barn i sådan här verksamhet känner jag att det är oacceptabelt. För alla landets kommunpolitiker borde det också vara oacceptabelt. Så till omsorgen och vården om de äldre med de stora vårdbehoven. Alla vi som har varit i kontakt med den här verksamheten någon gång, oavsett om det är som politiker eller som anställd eller som anhörig, vet att det är en väldigt komplex verksamhet. Därför är det väldigt glädjande att vi, enligt Socialstyrelsen, kan konstatera att förutsättningarna för att utveckla vården och omsorgen för äldre kvinnor och män har förbättrats både i snabb takt och i positiv riktning. Stimulansmedlen på 1,3 miljarder, som regeringen sköt till för 2007, har kommit till sin rätt. Vi kan också se att investeringsstödet för byggandet av särskilda boenden har fått effekt. Det infördes den 1 juni 2007, och från det och fram till årsskiftet har det kommit in ansökningar om 3 100 lägenheter. Det tycker jag är glädjande för alla som hoppas på ett tryggt boende på ålderns höst. Något annat som är glädjande är regeringens politik för att få fler i arbete. Det har gett effekt i den kommunala ekonomin, förutom för den enskilda. Oppositionen har i ganska hårda ordalag beskrivit farhågorna, men vi kan se att det inte är så att utgifterna för ekonomiskt bistånd har ökat. Tommy Ternemar sade förra året: Nu kommer signalerna från kommunföreträdarna om att den positiva kurvan bryts och att fler får bistånd. Men det blev inte så. Utfallet för 2007 är att biståndet är på samma nivå. Men orosmolnen finns ändå där, och det gäller, som tidigare nämndes, åldersgruppen 20-24 år. Var tionde person i den åldersgruppen är någon gång under året beroende av ekonomiskt bistånd. Det är oroväckande, framför allt eftersom det här sker samtidigt som arbetslösheten i den gruppen har minskat med 35 ½ procent. Arbetslösheten har minskat med 10 000 personer, och fortfarande behöver var tionde någon gång under året ekonomiskt bistånd. Det är någonting som vi alla gemensamt behöver ta tag i för att kunna klara utmaningen med demografin, att vi blir alltfler äldre, att kostnaderna inom sjukvården ökar, för att vi alla ska ha möjlighet att få en trygg och tillgänglig vård när vi blir äldre och för att vi ska kunna ha en skola och en barnomsorg av världsklass. Då måste vi vända trenden med ett allt senare inträde på arbetsmarknaden. Slutligen, herr talman, vill jag poängtera att mycket bra görs i våra kommuner och landsting, inte minst tack vare den kompetenta personal som verksamheten hålls upp av. Men utvecklingspotentialen är ändå tydlig, och jag är glad över att vår alliansregering med kraft och engagemang åtagit sig den uppgiften.

Herr talman! Mycket av det som vi kallar välfärden sker ute i kommuner och landsting, i skola och sjukvård, på dagis och fritids, i äldreomsorgen. Det är frågor som berör de flesta människor, och vi i den här salen är inget undantag. Det är klart att vi blir engagerade när vi ser brister, när vi ser potential, när vi ser vad som händer ute i den offentliga verksamheten. Ibland blir vi till och med så engagerade att vi glömmer bort vad som är vår roll i det hela. Vi ska ge ramarna. Sedan är det upp till kommuner och landsting att fylla de ramarna med innehåll, att välja hur man organiserar verksamheten och hur man gör prioriteringar mellan verksamheter. Men det är inte lätt att alltid hålla fingrarna borta när vi sitter här och gör våra budgetar. Om vi till exempel ser ett behov av resurser i skolan är det klart att vi vill ge pengarna direkt dit i stället för att ge dem till kommuner i största allmänhet och hoppas att de ska lägga pengarna i skolan. Så med tiden har det vuxit fram en hel del sådana öronmärkta statsbidrag. 39 miljarder i specialdestinerade statsbidrag var det förra året. Det kan säkert finnas goda skäl för det ibland. Jag skulle ändå önska att man kunde vara lite återhållsam ibland. För trots allt ser verkligheten väldigt olika ut runt om i landet. Det kanske finns kommuner som har satsat stenhårt på skolan men som ser stora behov i äldreomsorgen. Kommer vi då uppifrån och talar om var de behöver pengarna bäst blir det bara fel. Nåväl, den största delen av statsbidragen går fortfarande som fria bidrag att användas på de sätt som kommuner och landsting finner bäst. Hur de används varierar förstås. Jag ska inte ge mig in i någon djupdykning i hur kvaliteten i den offentliga verksamheten varierar runt om i landet men kan i alla fall konstatera att om vi ser till det ekonomiska resultatet går det ändå bra. 90 procent av kommuner och landsting går plus. Så långt är allting ljust. Vi kan också se moln torna upp sig på himlen. Det har skett ett trendbrott där allt fler kommuner faktiskt går back. En sak är att konjunkturen börjar mattas av. Det ska vi faktiskt inte skylla regeringen för. Däremot bör regeringen inte ducka för att de förändringar den gör i socialförsäkringen får konsekvenser för kommunerna. Det har diskuterats väldigt mycket om försörjningsstödet nu. De siffror jag har sett från Socialstyrelsen är att nästan hälften av kommunerna ser att socialbidragen ökar. Det är klart att inte det är kul när man tidigare tvärtom har sett att det har sjunkit flera år i rad. Det är heller inte konstigt. Om de statliga försäkringssystem blir glesare är det inte konstigt om människor faller igenom. Ska man nödvändigtvis skära i socialförsäkringarna, vilket inte jag är något stort fan av, får man i alla fall vara beredd att se över om det behövs kompensation för kommunerna. Än så länge ser det, som sagt, fortfarande ljust ut för kommunerna. Men jag tror att vi gör klokt i att följa utvecklingen noga.

Herr talman! Den borgerliga regeringen pratar om välfärd och håller presskonferenser om PR-mässigt namngivna satsningar samtidigt som de i tysthet fryser kommunernas statsbidrag. Vänsterpartiet har i en rapport, Statsbudgeten och kommunerna , redovisat detta förhållande. Den borgerliga regeringen håller inne omkring 6 miljarder kronor från kommunsektorn redan 2010 utan att det uppmärksammas. Jag lyssnade på interpellationsdebatten i fredags mellan Vänsterpartiets Ulla Andersson och biträdande finansminister Mats Odell. Han redogjorde gång på gång för att hans regering inte hade skurit ned några statsbidrag till kommunsektorn. Han ville inte kännas vid det beslut som finns i 2007 års budgetproposition under utgiftsområde 25, 48:1, Kommunalekonomisk utjämning. I 2008 års budgetproposition finns ingen ändring av detta. Det är riktigt att för åren 2007 och 2008 är regeringens nivå på statsbidragen lika hög som den som s-v-mp-konstellationen kom överens om förra mandatperioden. Men för år 2009 och 2010 aviserar regeringen att nivån på anslaget till den kommunalekonomiska utjämningen fryses på oförändrad nivå. Det innebär att uppräkningen av statsbidragen uteblir. Hur många gånger debatterade vi inte detta föregående mandatperiod, då framför allt Kristdemokraterna och Centerpartiet talade sig varma för en indexering, det vill säga en uppräkning av statsbidragen till kommunsektorn. Men det har man tydligen glömt när man hamnar i regeringsställning. Herr talman! Statsbidragen skulle vid en uppräkning ha ökat med 3,1 miljarder kronor 2009 och 5,9 miljarder kronor år 2010. Det blir tillsammans 9 miljarder kronor. Jag hoppas att inte svenska folket låter sig duperas av den borgerliga regeringens vackra tal och utspel ju närmare vi kommer valet. Reinfeldt har ju redan varit ute och lovat miljarder till äldreomsorgen. Vem står på tur nästa gång att lova pengar från den uteblivna uppräkningspåsen? Herr talman! Jag har åtskilliga gånger diskuterat i denna kammare om den så kallade finansieringsprincipen. Där har, vill jag minnas, Kristdemokraterna varit de mest aktiva i att hålla fanan högt för att finansieringsprincipen ska gälla. Det handlar i korthet om att beslut som riksdagen fattar och som påverkar kommunsektorn ska efterföljas av beslut som neutraliserar de effekterna. Regeringsförslag som inte har reglerats är försämringar i a-kassa och aktivitetsstöd, sänkt beräkningsgrund för sjukpenninggrundande inkomst och sänkt tak i sjukförsäkringen. De besluten försämrar kommunsektorns ekonomi per år med mellan 1,5 och 1,6 miljarder. Då talar jag om 2008, 2009 och 2010. Kommunsektorn har alltså inte blivit kompenserad för dessa statliga beslut som reducerat kommunsektorns inkomster. Avslutningsvis finns det ytterligare kostnadsökningar som kommunsektorn drabbas av och i framtiden i ännu större grad kommer att drabbas av. Det är de ökade socialbidragskostnaderna. När man stryper socialförsäkringssystemen ökar antalet människor som måste gå till socialen för att få försörjningsstöd, speciellt när konjunkturen avmattas. Det blir alltså kärvare tider för kommunsektorn, och mer problematiskt kommer det att bli.