Vägverkets vägunderhåll

Herr talman! I kväll diskuterar trafikutskottet Riksrevisionens granskning av Vägverkets underlag för underhållsinsatser på statliga vägar. Riksrevisionens rapport heter Underhåll av belagda vägar och kom i slutet av förra året. Vi i trafikutskottet fick en föredragning av ärendet av riksrevisorn Eva Lindström den 28 januari i år. Riksrevisionen konstaterar i rapporten att det finns betydande brister i det planeringsunderlag för vägunderhållet som Vägverket använder i sin egen organisation. Jag förmodar att mina kolleger i utskottet kommer att närmare gå in på de brister som redovisas. Riksrevisionen har också i sin rapport lämnat ett antal rekommendationer till Vägverket och regeringen samt påpekat vikten av att rapporteringen till riksdagen ger en rättvis bild av underhållsverksamheten. Utskottet välkomnar denna granskning och dess klarläggande av brister och tillkortakommanden som Vägverket har på detta område, eftersom utskottet ville ha en sådan granskning. Vid sammanträdet den 13 november 2007 beslutade utskottet att man önskade en granskning både av Vägverkets och Banverkets underhållsverksamhet. Utskottet underströk den betydelse som uppföljning och utvärdering har inom utskottets beredningsområde. En effektiv resursanvändning är av stor betydelse. Inom det verksamhetsområde på Vägverket som handhar underhåll av belagd väg omsätts årligen drygt 3 miljarder kronor. Det är av största vikt att man använder dessa medel på bästa sätt och med de bästa planeringsmetoderna. Med dessa inledande ord, herr talman, överlämnar jag betänkandet till kammaren för debatt.

Herr talman! Det finns två reservationer. Jag står bakom båda, men för tids vinnande nöjer vi oss med att yrka bifall till reservation nr 1 som handlar om Vägverkets vägunderhåll som är själva utgångspunkten för det här betänkandet. Precis som oppositionen och majoriteten säger innehåller Riksrevisionens styrelses redogörelse för Vägverkets vägunderhåll svidande kritik minst sagt. Slutsatsen är, vilket framgår av sammanfattningen, att man inte vet om underhållspengarna används på rätt sätt, på rätt plats, i tillräcklig mängd i Skåne jämfört med Norrland, utan man pratar om slumpvisa resultat. Det känns som att man tar det lite på uppstuds. Det som gäller ena året gäller inte nästa och så vidare. Så kan vi inte ha det. Det handlar ju om flera miljarder per år, och därför har vi valt att följa den utmärkta motion som Miljöpartiet skrev. Vi tycker att de har väldigt många poänger, och därför har vi anslutit oss till den. Även majoriteten, herr talman, säger att de ser allvarligt på detta och ska överväga åtgärder för att komma till rätta med problemen. Det finns en massa olika fina formuleringar. Men samtidigt hävdar man att man redan har genomfört ett antal beslut som kommer att säkerställa att detta inte ska ske i framtiden, till exempel hopslagningen till ett trafikverk. Man pratar också om att man har ändrat de sex delmålen till ett fusionsmål för tillgänglighet och ett hänsynsmål för säkerhet, miljö och hälsa. Det känns lite långsökt varför detta i sig ska lösa de tidigare problemen. Vi säger i vår reservation att om man inte kan hitta en bättre utgångspunkt för att kunna värdera att man faktiskt får ut något av de pengar man satsar, det vill säga att man satsar rätt, överväger vi att man får dra ned på anslaget till dess man kommer fram till klokare underlag. Det välkända begreppet "underhållsberget" på 20 miljarder kronor håller majoriteten fast vid på s. 14. Man skriver så här: "Vad beträffar Riksrevisionens slutsats att det utifrån den tillgängliga informationen inte går att styrka eller avfärda Vägverkets uppgifter om att kostnaden för det eftersatta underhållet uppgår till just 20 miljarder kronor vill utskottet framhålla att anslagen till drift och underhåll av vägnätet under en rad år har varit otillräckliga för att möta de befintliga behoven samtidigt som trafiken ökat. Det eftersatta underhållsbehovet är följaktligen stort, och utskottet anser att det därför är viktigt att uppgiften att bevara och säkerställa befintliga vägar prioriteras." Men det framgår tydligt att man inte riktigt litar på vad redogörelsen och analysen säger, för i redogörelsen som man hänvisar till på s. 7 i betänkandet står det följande: "Utifrån den tillgängliga informationen går det därför enligt Riksrevisionen varken att styrka eller avfärda Vägverkets uppgifter om att kostnaden för det eftersatta underhållet är 20 miljarder kronor." Det är ytterst allvarligt. Riksrevisionen säger alltså att man inte kan styrka att det finns ett underhållsberg, och man kan inte styrka om det är på 1 miljard eller 20 miljarder eller om det alls finns, medan majoriteten benhårt håller fast vid och minsann vet att det finns ett stort underhållsberg av eftersatt underhåll. På något sätt tycker jag att det visar att man inte tar redogörelsen från Riksrevisionen på fullt allvar. Vad är det ni i majoriteten vet om det här så kallade underhållsberget som de på Riksrevisionen i sin revision fullständigt har missat? Om vi backar lite har vi från Vänstern sagt att vi plussar på vägunderhållsanslaget de senaste åren, för vi tycker att det är viktigt att man vidmakthåller det kapital vi har plöjt ned under många år. Nu får vi backa från den ståndpunkten och erkänna att vi tar ett steg tillbaka. Vi får fundera på om vi verkligen har avsatt våra pengar i budgeten på rätt sätt. Utifrån den kraftfulla kritik som Riksrevisionen kommer med mot Vägverket och deras underlag tycker vi att vi faktiskt måste backa, ta en funderare till och få ett bättre underlag och sedan komma tillbaka och se hur mycket pengar vi ska satsa i framtiden. Men det ni i majoriteten säger är i princip att ni tar allvarligt på kritiken, men ett stort underhållsberg har vi, så vi måste avsätta väldigt mycket pengar. Jag skulle gärna vilja veta hur ni kan komma fram till den ståndpunkten. Vad är det i revisionen som styrker det påståendet när ni faktiskt har en totalt diametralt motsatt åsikt jämfört med Riksrevisionen?

Herr talman! Det är väldigt roligt, det här med Vägverkets underhåll, men det är faktiskt också ganska allvarligt. Det handlar om 8 miljarder om året. Det är den största enskilda utgiftsposten inom vårt utgiftsområde. Vilken annan skattefinansierad verksamhet skulle kunna tillåta sig så dålig koll? Jag yrkar bifall till reservation 1. Vi från utskottet påtalar gemensamt att Riksrevisionens rapport visar väldigt allvarliga tillstånd, men det finns heller inte någon ordentlig uppföljning från regeringens sida. När vi fick föredragningen från Riksrevisionen i utskottet frågade vi ju om regeringen hade fått reda på det här och vad regeringen i så fall hade för reaktion. Enligt vad jag har fått reda på har Vägverket tre år i rad, apropå frågan om effektbedömningar, sagt att uppgift saknas. Att man då inte får någon följdfråga eller krav på att man ska redovisa detta tycker jag är fullständigt häpnadsväckande. Tänk om det hade gällt undervisning, sjukvård eller vilken annan verksamhet som helst! Nog hade man fått en följdfråga och en uppmaning att komma in med detta om man sagt att uppgifter saknas. Det Riksrevisionen visar är att under en lång följd av år finns inget bra mått för att tala om vägunderhållets kvalitet. Efter de gångna månaderna kan vi kanske också konstatera att man förmodligen inte har ett så väldigt bra mått på snöröjningens kvalitet heller. Man kanske kan undra vad som är viktigt med det, men för människor som inte bor i storstäder är landsbygdens vägar den enda möjligheten man har att ta sig till och från skolan, jobbet och fritidsverksamheterna, och då är det viktigt att dessa vägar sköts på ett sätt så att människor kan komma fram. I Riksrevisionens rapport framgår det att Vägverket inte kan svara på frågor. Man kan inte identifiera vilka vägar som tillhör vilken standardklass. Man konstaterar att Vägverket har brustit i förvaltning, utveckling och tillämpning av sina informations- och managementsystem. Det som gäller en vägverksregion tycks inte ha mycket att göra med vad som händer i någon annan. Det tycks inte finnas någon central styrning över huvud taget. Man saknar kunskap att tala om vad man egentligen har gjort för de pengar som riksdagen har anslagit för att hålla vägarna i gott skick. Riksrevisionen säger sammanfattningsvis att Vägverkets drift- och underhållsverksamhet har varit förhållandevis passiv under planperioden. Riksrevisionen skriver också i sin granskning att varken regeringen eller Vägverket kan definiera hur man tillämpar samhällsekonomiska kalkyler för att styra underhållet av befintliga vägar eller vad som nu är det långsiktiga målet. Då kan man undra vad som menas med ett samhällsekonomiskt effektivt underhåll. Jag skulle vilja göra en liknelse som jag vet att jag har gjort i talarstolen förut. Om man som exempel tittar på tandstatusen hos människor kan man konstatera att den har förbättrats väldigt kraftigt under 1900-talet i takt med att man haft fluorsköljning och andra verksamheter för att förebygga att det uppkommer hål i tänderna. På det viset har man kunnat förbättra kvaliteten utan att nödvändigtvis lägga väldigt mycket mer pengar på tandvård. Man har i stället försökt förebygga karies. Man skulle ha behövt ett motsvarande resonemang när man tittar på vad det är som gör att det blir gropar och potthål i vägen. Det har de flesta andra länder. Vad är det som gör att det inte räcker med ny vägbeläggning utan att man måste reparera vägkroppen igen? Jo, det kanske är för att man utsätter vägarna för högre axeltryck och belastning än vad de är byggda för. Det där är något som jag tror kommer att få väldigt mycket massmedial uppmärksamhet framöver, eftersom vi har ett klimat som förändras och vi därför måste ha mycket mer robusta vägar. Det som anslås till underhåll kanske behövs för att reparera det som har sköljts bort av ihållande regn eller översvämningar. Jag vill säga en sista sak utifrån Riksrevisionens granskning av Vägverkets underhåll: Man skulle kunna sammanfatta det med noll koll. Det statliga Vägverket har noll koll på sakernas tillstånd. Jag konstaterar i likhet med Peter Pedersen att detta att man från politiskt håll vill göra kraftansträngningar för att upprätthålla kvaliteten på vägar, att det kanske skulle föranleda högre anslag, kan man knappast ta på sitt ansvar när man inte vet hur de pengarna kommer att användas. Det kanske är ett lägre underhåll som krävs för att man ska kunna få styrsel på den här verksamheten. Sedan måste man också hitta en rimlig avvägning mellan att bygga ut infrastrukturen och att vidmakthålla och se till att den som finns fungerar. Det är tolfte året jag sitter i trafikutskottet, och jag har hört talas om det här underhållsberget väldigt många gånger. Det har använts som motiv för att anslå mer pengar till Vägverket. Jag tror inte att någon med önskan om att bli bemött med respekt kan hänvisa till underhållsberget när man har läst Riksrevisionens rapport om hur det egentligen sköts - därav vår reservation. Vi måste se till att styrningen blir bättre. Styrningen ska framför allt ske från regeringen via regleringsbrev, uppföljning och redovisning till riksdagen i samband med budgetpropositionen så att skattebetalarnas pengar används för det ändamål som avses. Vi behöver ett vägnät där kvaliteten upprätthålls både för godstransporter och för persontransporter i hela landet. Då måste man vara mycket aktsam så att skattebetalarnas pengar används för det som de är avsedda för.

Herr talman! Snabba, effektiva och säkra transporter är oerhört viktiga för tillväxten och för konkurrenskraften i landet. Man kan med fog säga att vägarna är den viktigaste beståndsdelen i transportsystemet för att uppnå effektiva transporter. Det beror på att alla andra transportslag är beroende av ett bra vägnät för att hela transportkedjan ska fungera från dörr till dörr. Utmärkande för Sverige är att vi har ett mycket vidsträckt vägnät i förhållande till vår relativt lilla befolkning. Vi har också en stor andel tunga transporter på våra vägar beroende på att vi har en väldigt framgångsrik basindustri som alstrar många tunga transporter. Det innebär sammantaget att våra underhållskostnader för vägnätet blir betydligt högre per invånare än i de flesta andra länder. Det får till följd att det alltid finns starka önskemål från olika håll i landet om upprustning av vägnätet där människor bor. När man är ute och reser som politiker i landet och träffar både medborgare och kommunpolitiker kommer den här frågan ständigt upp. Under de 16 år som jag har suttit i det här utskottet tror jag inte att jag träffat något kommunalråd någonstans i landet som inte har tyckt att man har haft oerhört angelägna behov när det gäller vägnätet i den egna kommunen. Det möts vi av hela tiden. Det skulle naturligtvis vara väldigt roligt om man som trafikpolitiker kunde uppfylla alla önskemål, men det är väl tyvärr så att behoven och önskemålen om investeringar, underhåll och förbättringar av vägnätet alltid kommer att vara större än vad resurserna är. Därför är det så viktigt att vi använder resurserna där de gör mest nytta, och det är där som Riksrevisionens granskning kommer in. Det är faktiskt en ganska skrämmande läsning. Det är uppenbart att både mätmetoder och bedömningsgrunder måste bli mer enhetliga när det gäller var man ska sätta in resurserna och när man ska sätta in resurserna. Det är oacceptabelt om man gör olika bedömningar av underhållsbehovet beroende på vilken region man råkar befinna sig i eller, ännu värre, vilken person som råkar göra bedömningen. Så kan vi inte ha det. Vi måste få till stånd en större likformighet i bedömningen så att vi som medborgare kan känna oss trygga med att pengarna används där de gör bäst nytta. Oavsett vilket parti vi tillhör har vi ett gemensamt intresse av att våra skattepengar används så effektivt som möjligt. Därför har vi socialdemokrater avstått från att reservera oss i det här betänkandet. Iakttagelserna i Riksrevisionens granskning är så tydliga att de helt enkelt måste följas upp av regeringen och av det nybildade Trafikverket. Därför utgår vi från att både regeringen och Trafikverket kommer att följa de rekommendationer som Riksrevisionen ger. Vi måste få en gemensam målstandard i hela landet så att resurserna kan styras dit de gör mest nytta. (Applåder) I detta anförande instämde Christina Axelsson, Claes-Göran Brandin, Lars Mejern Larsson och Désirée Liljevall (alla s).

Herr talman! Jag tycker att debatterna i den här kammaren alltid är väldigt intressanta. De behandlar allt mellan himmel och jord. Det är stort och smått och allt från ideologiska linjetal till praktiska förändringar av enskilda paragrafer i en del lagstiftningar som kanske få har hört talas om. En del väcker stort intresse. Annat är kanske ganska tekniskt till sin natur, och betänkandena kan vara namnsatta på ett sådant sätt att bara de med ett smalt specialintresse tycker att det är värt att komma hit. Jag kan inte referera till 16 eller 12 år i trafikutskottet utan bara till drygt ett år. Men jag kan konstatera att trafikutskottets betänkanden väldigt ofta är en kombination av dessa två. Ibland är det betänkanden med rubriker som låter både ganska tekniska och stundtals kanske till och med tråkiga, men de har faktiskt ett innehåll som är viktigt och som spelar väldigt stor roll för medborgare och företag runt om i Sverige. Det handlar till exempel om hur vi underhåller vägarna. Det är det vi diskuterar i dag, eller Riksrevisionens redogörelse för Vägverkets vägunderhåll, om vi ska vara formella. Det är en frågeställning som jag tror att de allra flesta av oss som någon gång kör bil någon annanstans än på Essingeleden här ute brukar ha rätt mycket åsikter om och synpunkter på. Det är, åtminstone i delar av landet, en fråga som man alltid kan prata om, till exempel i hissen om det blir en pinsam tystnad eller i kön på Ica. Då kan man antingen börja prata om vädret eller beklaga sig över hur Vägverket, kommunen eller vem det nu är egentligen underhåller vägen som man bor vid. Det är det där vardagspratet. Man är förbannad över att vägen har satt sig, att den är tjälskadad eller att man får vattenplaning för att Vägverket inte har gjort någonting åt beläggningen på flera år. Jag tror att det är berättigade synpunkter i de allra flesta fall. Den politiska diskussionen och dimensionen går kanske längre än så. I det där samtalet i kön på Ica börjar man kanske inte prata om att vi behöver förändringar inom transportsektorn för att förbättra styrningen och uppföljningen av underhållsverksamheten. Det är inte så man formulerar sig. Man kanske skippar just de delarna och överlåter dem till oss som är här i kväll. Låt mig därför börja med att säga att den granskning av vägunderhållet som vi behandlar är väldigt välkommen. Det var också en av de frågor som utskottet redan för två år sedan föreslog att Riksrevisionen skulle ta en närmare titt på. Det är trots allt, som vi också har varit inne på tidigare, ganska stora summor och stora resurser som vi lägger på infrastruktur i vårt land. Vill vi ta ansvar för de investeringarna måste de göras effektivt och underhållas långsiktigt, särskilt om vi vill att vägarna ska finnas kvar och kunna användas under så lång tid som möjligt. Av det skälet är den här granskningen mycket välkommen. Jag tycker dessutom att det är utmärkt att transportinfrastrukturen är ett av de fokusområden som Riksrevisionen har sagt att man ska ha i sina granskningsstrategier för 2010. Man måste naturligtvis också se väldigt allvarligt på de problem, brister och svagheter som den här rapporten visar. Har man som ambition att använda skattebetalarnas pengar på ett effektivt sätt är fungerande styrmekanismer en förutsättning för det. Jag tycker att granskningsrapporten visar flera exempel på att uppföljningen och analysen har varit bristfälliga. Det är inte acceptabelt. Det tror jag att vi alla är överens om. Herr talman! Frågan är dock vilka slutsatser man ska dra av detta. Om slutsatsen efter diskussionen i hissen eller på Ica är att "åk ut och fixa vägen!" är det klart att den politiska slutsatsen blir lite mer mångordig även om jag tror att ambitionen i grund och botten är ungefär densamma. Vi har fattat beslut om en ny målstruktur för transportpolitiken där ambitionen har varit just att göra målen tydligare och enklare att tolka och tillämpa. Även förändringarna på myndighetssidan kan som sagt hjälpa till i det arbetet. Trafikverket och Trafikanalys som ju inleder sin verksamhet om bara någon vecka får en viktig roll i att förbättra rutiner och arbetssätt. Trafikverket ska ansvara för planering, drift och underhåll av de statliga vägarna, och det ska ske en kontinuerlig uppföljning och analys. Trafikanalys ska vara regeringens utvärderings- och analysorgan och svara bland annat för granskning och kvalitetssäkring av de beslutsunderlag som man använder inom transportområdet. De ska dessutom svara för utvärderingen av genomförandet av olika åtgärder och för olika åtgärders effektivitet. Allt detta har bäring på detta som vi pratar om i kväll, tycker jag. Det blir också ett av svaren på hur man kan åtgärda brister och den typen av frågeställningar som vi pratar om i dag. Sedan är det här inte allt. Redan i januari 2008 fick trafikverken i uppdrag att påbörja förberedelsearbetet för planeringen av infrastrukturåtgärder för den kommande planperioden. I redovisningen med namnet Inför åtgärdsplaneringen informerades bland annat om att det skulle arbetas med utveckling av underlagen för drift, underhåll och bärighet. Allt detta har också stor relevans för det ärende som vi diskuterar i dag. Det handlar bland annat om att ta fram gemensamma definitioner för drift- och underhållsverksamheten inom Banverket och Vägverket och om att ta fram modeller för samhällsekonomiska beräkningar och för värderingar av effekterna av drift- och underhållsverksamheten. Vi förutsätter så klart att Riksrevisionens granskningsrapport kommer att bli ett viktigt dokument att ta till sig i det fortsatta arbetet. Allt det här är viktigt, och, tycker jag, visar samtidigt att regeringen har vidtagit och vidtar åtgärder som kommer att förbättra styrningen, effektiviteten och uppföljningen av underhållsverksamheten. Sedan ska vi nog också, tror jag, kanske bli bättre på att lära av andra. Under senare år har motsvarande granskningar som den vi pratar om i dag gjorts också i Danmark och Norge. Jag tycker att det är en intressant iakttagelse att de visar på ungefär samma typ av problematik, nämligen att det har varit svårt att se. Jag tror att det i det kommande arbetet också blir viktigt att lära sig framför allt av Danmark som har hållit på i ett par år med den typen av analyser efter att ha konstaterat samma typ av problematik som Riksrevisionen gör här. Det är viktigt att vi lyckas med det här, eftersom vi vet, oavsett om man kan diskutera exakt vad summan är, att det finns ett stort, eftersatt underhållsbehov. Vill vi bevara och säkerställa att vägarna prioriteras och alla de här åtgärderna genomförs måste man göra rätt val. Jag tror att det enda hotet nu egentligen är att dra helt fel slutsats och ta den här granskningen till intäkt för att det inte finns något underhållsbehov över huvud taget. Den som eventuellt tycker det rekommenderar jag en söndagstur någon gång i påsk på någon väg som kanske inte är Essingeleden utan finns längre ut.

Herr talman! Jag noterade att Oskar Öholm sade att det finns ett eftersatt underhåll. Men var i Riksrevisionens granskning kan man säga att det går att styrka att det finns ett eftersatt underhållsbehov? Jag tycker att det är en väldigt tydlig slutsats både från den muntliga och från den skriftliga redovisningen att man vare sig kan säga detta eller motsatsen. Jag skulle vilja veta vad Oskar Öholm tycker om de rekommendationer som Riksrevisionen gav till regeringen. Eftersom vi i nästa vecka ska få tillgång till planerna för Vägverkets och Banverkets, eller det nya Trafikverkets, användning av pengar under hela planperioden kanske Oskar Öholm som har lite bättre kontakter i Regeringskansliet kan säga om vi då kommer att få se om det finns några nya tillståndsmått och effektsamband, alltså de nyckeltal som Riksrevisionen frågar efter, hur man med samhällsekonomiska kalkyler kan lägga upp en bra underhållsstrategi eller hur man kan säkra att vi till riksdagen får en rättvisande rapportering av underhållsverksamheten. Det finns inga sådana iakttagelser här, men det kanske är någonting som kommer i nästa vecka. Jag har en kompletterande fråga, men jag kan kanske kan få svar på det här först.

Herr talman! Till att börja med får jag säga att jag har och tycker att man ska ha stor respekt för den här typen av granskningar och ta till sig av det som konstateras. Som sagt, de exempel som ges i granskningen vittnar onekligen om att vi måste bli bättre både på att analysera och på att lära oss hur man rätt ska prioritera vilka insatser som behöver göras och var de behövs någonstans. Det är en intressant iakttagelse att vi inte på något sätt är ensamma om problemen. Man ser liknande slutsatser i granskningar som har gjorts i våra grannländer, exempelvis Norge och Danmark. Jag tycker att det är väldigt bra att man fortsätter att följa det arbetet. Vad jag också försökte poängtera i mitt anförande var att det finns en ganska lång rad av åtgärder som man kan vidta för att bli bättre på att lära sig var insatserna behövs, vilka insatser som behövs och hur analyserna ska göras. Det som jag däremot har lite svårt att förstå när jag lyssnar på Karin Svensson Smith är att man så tvärsäkert tar detta till intäkt för att det inte finns något underhållsberg över huvud taget. Jag tycker inte att man med den här analysen och den här granskningen skulle kunna avfärda det. Rekommendationen blir att det finns lite grann av ett facit där ute. Det är klart att vi kan begrava oss i rapporter, och vi kan fundera över vilka modeller vi ska använda för att räkna ut var insatserna behövs, men det räcker faktiskt med att åka ut och titta på vägarna på rätt många håll i landet för att se att det finns ett stort behov. Mitt anförande handlade om hur man går vidare i de olika delarna för att hitta en lösning på problemen. Jag har stora förhoppningar om att de åtgärderna kommer att ge effekt, och det finns det uppenbarligen en ganska bred majoritet för också i trafikutskottet och riksdagen.

Herr talman! Det var Oskar Öholm som sade att det finns ett eftersatt underhåll. Jag sade att man vare sig kan styrka eller avfärda resonemangen om det är så eftersom revisionens granskning visar att de inte har någon ordentlig kunskap om tillståndet på våra vägar. Att det är dåligt i andra länder tycker jag inte är någon stor tröst för att vi inte har koll på hur skattepengarna vi anslår här används. Det är trots allt, totalt sett, för alla vägar 8 miljarder av skattepengarna som det handlar om. Jag undrar om Oskar Öholm kan upplysa mig om ifall regeringen har gjort någonting sedan den här granskningen kom. Jag erfor att Vägverket alldeles nyligen i en av sina regioner sade: Jaha, nu kommer snart tjällossningen, så nu tänkte vi prova att inte ha några restriktioner för lastbilstrafik över huvud taget, utan det ska vara upp till den enskilde lastbilschauffören att själv bedöma när det är lämpligt och inte lämpligt att trafikera den väg där tjälen går ur marken. Min erfarenhet är att det är just då som vägarna är som mest sköra. Jag undrar om det faktum att Vägverket i stället för att skärpa restriktionerna helt släpper restriktionerna tyder på att man har erfarit någon starkare styrning från regeringen på att man ska vara rädd om de anslag som vi har gett för att vägarna ska hållas i ett gott skick året runt.

Herr talman! Anledningen till att jag poängterade det från början i det förra replikskiftet är att tar man den här typen av granskningar på allvar är det klart att man tar till sig av det och lär sig hur man kan bli bättre. Jag tycker att flera av de åtgärder som vi nu pratar om när det gäller hur man kommer att förändra arbetssättet med nya Trafikverket eller hur Vägverket vill jobba vidare visar att man tar frågan på allra största allvar och har som klar och tydlig ambition att vi måste bli bättre på det här. Det har vi ju lärt oss. Jag försöker inte på något sätt skylla på att det finns problem i andra länder också, men det visar att det uppenbarligen inte är helt enkelt och att det också är därför som åtgärderna vidtas. Finns det ett eftersatt underhållsbehov eller inte? Jag kan tycka att det här inte är en diskussion som svävar i kosmos där vi inte vet hur det ser ut. Det räcker ju att åka ut på väldigt många av våra vägar för att se att trots de satsningar som har gjorts varje år finns det fortfarande stora problem. Det är klart att det vare sig går att styrka eller avfärda det påståendet enligt granskningsrapporten, säger Karin Svensson Smith. Nej, men det man skriver är just att om det är 20 miljarder kan man inte på öret säga hur stort behovet är. Desto större anledning för oss att bli bättre på att analysera det. Men om Karin Svensson Smith påstår att det inte finns något eftersatt underhållsbehov tycker jag att hon ska vara tydlig med det också och åka ut till väljare, särskilt i de delar av landet där de stora problemen finns, och säga: Jag tror inte att det finns något eftersatt underhållsbehov. Jag tror inte att det är en helt realistisk eller särskilt populär hållning att ha i debatten.

Herr talman! Vi har fortfarande inte fått något bra svar på det som Riksrevisionen faktiskt säger och det som ni från majoriteten säger. Det står faktiskt så här på s. 7: "När det gäller vägtillståndets betydelse för trafiksäkerheten påtalar Riksrevisionen att det saknas strukturerade och aggregerade mätdata för centrala mått. Riksrevisionen pekar vidare på att kunskapen om detta eftersatta underhåll är begränsad." Jag tror inte att vi ska tolka det så att man kan säga att det är 20 miljarder eller en krona mer eller mindre. Jag tror inte att det är Riksrevisionens avsikt, utan deras poäng är att man inte kan säga att vi har ett underhållsberg. Och om vi har det kan man inte säga om det ligger på 5, 20 eller 40 miljarder. Det är en ganska allvarlig kritik som vi måste ta till oss. De exempel som Oskar Öholm tar upp, herr talman, kan bero på att man, i stället för att asfaltera någonstans i Värmland, för tredje gången på två år har valt att asfaltera i huvudstaden. Då har man använt pengarna på fel sätt, och det är precis det som kommer fram. Man kan inte avgöra om pengarna används i tillräckligt hög grad, om de används effektivt och om de används på rätt ställe. Det är fråga om subjektiva bedömningar. Vi fick redovisat att man ena året hävdar att det finns stora hål i vägarna, och nästa gång man får in rapporter har det blivit bättre utan att någonting har gjorts, eller tvärtom. Så kan vi inte ha det. I stället borde vi vara överens om att vi måste ha ett bra beslutsunderlag för att veta att vi avsätter rätt summa pengar. Vi är ju överens om att vi måste säkerställa att de vägar vi har inte förstörs. Det vore kapitalförstöring. Hur kan majoriteten så tvärsäkert säga att vi har ett underhållsberg när Riksrevisionen anser att man inte kan säga det? Inte heller kan man avfärda det. Vi anser att vi som politiker inte är betjänta av den typen av beslutsunderlag om vi ska kunna fatta kloka beslut i framtiden.

Herr talman! Jag tror att det finns olika sätt att förhålla sig i den här debatten om man ska diskutera frågan på allvar. Det är klart att det alltid i en sådan här diskussion finns risk för att man drar långtgående slutsatser åt båda håll. Vi kan titta i rapporten och konstatera att ja, det riktas mycket allvarlig kritik. Man konstaterar att vi måste bli betydligt bättre på en lång rad områden för att kunna fastställa var behoven finns. Det saknas data och det saknas kunskap om eftersatt underhåll. Så är det, absolut. Då är frågan: Kan vi utifrån det bli bättre? Ja, förhoppningsvis. Jag har försökt peka på några av de saker som förhoppningsvis leder till bättre analyser. Vi kanske kan lära oss en del av andra länder. Ifall det finns en anklagelse från Peter Pedersens sida om hur vi kan vara så bergsäkra vill jag återigen hänvisa till facit, det vill säga att vi vet att vi har stora problem. Hur kan man i så fall vara så bergsäker åt andra hållet? Jag tycker att man går väldigt långt i reservationen från Vänsterpartiet och Miljöpartiet där man i stort sett tar det som intäkt för att försöka säga att det kanske inte finns något underhållsbehov över huvud taget. Då tycker jag att man ska säga det till alla de väljare som bor utefter vägar som det inte gjorts någonting åt på mycket länge. Man kan göra så, men jag tror att det mer handlar om att gripa efter vilka halmstrån som helst för att försöka stoppa alla sorters satsningar på vägar, oavsett om det gäller nybyggnation eller underhåll. Jag skulle därför vilja fråga Peter Pedersen hur han i så fall kan vara så tvärsäker åt andra hållet, att ta detta som intäkt för att det över huvud taget inte skulle finnas något behov.

Herr talman! Om jag varit otydlig ska jag från denna talarstol deklarera att problemet är att varken vi vänsterpartister eller någon annan partist vet om vi har ett underhållsberg eller inte, och om det finns ett sådant vet vi inte hur stort det är. Vi tycker att det är rimligt att vi ska veta det när vi fastställer våra respektive budgetar. Det är ett faktum att Vänsterpartiet de senaste åren anslagit mer pengar till vägunderhåll än regeringen. Även vi har alltså gått på blåsningen. Nu säger vi att vi, om det är en blåsning, måste lugna ned oss och fundera. Vi måste få in bättre underlag för att kunna fatta rätt beslut. Det gäller exempelvis fördelningen mellan väg- och banunderhåll. Vi vill att pengarna används så effektivt som möjligt. Vi skyller inte ifrån oss utan säger att också vi har trott att vi måste satsa mer pengar för att säkerställa det kapital vi redan lagt ned i våra vägar. Och till skillnad från majoriteten har vi tagit till oss den kritik som Riksrevisionen kommit med och sagt att då backar vi. Vi måste helt enkelt få bättre underlag för att veta vad vi ska fatta för beslut i framtiden. Om man nu retar sig på det som står i vår reservation vill jag säga att vi kunde lagt till en mening där det stod att det mycket väl kan vara högre. Vi vet inte. Det är det som är problemet, och så kan vi bara inte ha det. Vi kan inte på något politikområde försöka gissa oss till hur underlagen är, om de är bra eller inte. Ingen kan i alla fall utifrån Riksrevisionens rapport hävda att man där berömmer ansvariga myndigheter för att de gjort ett bra underlag när vi från politiskt håll sedan ska värdera det och avsätta pengar. Vi borde kunna vara överens om att det är fråga om svidande kritik, och det måste till en förändring. Då är det inte någon poäng med att fastslå att vi tror att det finns ett underhållsberg eller att vi inte tror att det finns. Poängen är att vi inte vet vem som har rätt. Det vet vi först när vi får in ett bättre underlag. Vi kan väl gemensamt välkomna att man tar till sig kritiken och ser till att underlaget tas fram så snabbt som möjligt.

Herr talman! Jag håller med såtillvida att det inte är mycket till beröm som ges i rapporten. Absolut inte. Det vore svårt att hävda det. Om man ska ta den här typen av frågor seriöst tycker jag att man måste tänka: Ja, nu har man riktat kritik mot vårt sätt att försöka analysera hur stora underhållsbehoven är. Sedan kan vi diskutera hur stora de är. Jag försöker hävda att många som kör bil runt om i Sverige eller bor utefter vägar med stora bekymmer kan se att det under många år inte gjorts någonting åt de problem som uppstått och skulle nog känna igen sig i att här finns bekymmer. Sedan kommer rapporten som säger att det är problematiskt, att man inte riktigt kunnat hitta rätt verktyg för att göra detta. Vilket är det ansvarsfulla sättet att då agera? Jag skulle vilja säga att det är det vi gör, det vill säga förändrar rutiner, ser till att Vägverket tar problemet på största allvar och ser till att myndigheterna på området fungerar på ett sätt som innebär att analyserna görs bättre i framtiden. Jag menar att det inte är seriöst att ta bristerna i underlaget till intäkt för att överväga att omedelbart dra tillbaka satsningarna, som enligt Peter Pedersen till och med varit större från oppositionens sida. Man ska ta den här typen av rapporter på allvar och gå igenom hur vi kan bli bättre på att analysera behoven. Det är faktiskt just det vi gör.

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Det här är en intressant debatt. När vi bytte regering för tre och ett halvt år sedan upplevde vi på allianssidan att det fanns ett stort uppdämt behov av underhåll och drift som vi fick ta över. Därför har vi satsat kraftfullt på drift och underhåll genom att öka anslagen. Det gäller inte bara vägar utan också järnvägar. Där fick vi dessutom stöd av Europeiska järnvägsunionen som sade att Sverige i stort sett var sämst i klassen när det gällde att sköta sina järnvägar. Det tycker oppositionen inte om att höra, men jag upprepar det ibland från talarstolen eftersom det faktiskt var så de skrev från Europeiska järnvägsunionen. När det gäller vägarna har vi ingen europeisk union att luta oss mot och ta stöd i, utan där har vi att lita på Vägverket. Vi har under många år haft starka personligheter som Hans Stenberg i Vägverkets styrelse, och vi har utgått från att arbetet bedrivits effektivt, att man gjort kloka prioriteringar och att det - självklart - inte varit godtycke och ad hoc-beslut som styrt hur man använt pengarna. Nu får vi lite bakläxa av Riksrevisionen som säger att det inte är riktigt bra. Dock handlar det inte om 8 miljarder kronor, som Karin Svensson Smith hävdade, utan om 3 miljarder kronor. Det gäller det belagda vägnätet. Jag vet inte varifrån Karin Svensson Smith fick siffran 8 miljarder kronor. Noll koll, sade Karin Svensson Smith i sitt anförande. Självfallet ska vi ha full koll på hur vi använder varenda skattekrona, och därför ska vi använda rapporten från Riksrevisionen på allra bästa sätt. Låt mig dessutom betona, vilket också Oskar Öholm var inne på, att det faktiskt var vi på allianssidan, jag tror till och med att det var jag själv, som år 2007 föreslog att vi skulle be Riksrevisionen göra granskningen för att få ett underlag och kolla om pengarna verkligen användes på bästa sätt. Nu har vi fått en dokumentation som är värdefull, men vi drar väldigt olika slutsatser av den. Peter Pedersen säger till och med att vi inte vet om vi har ett underhållsberg. Det tycker jag är mycket djärvt sagt. Det har inget stöd i Riksrevisionens dokumentation. Det Riksrevisionen säger är att vi varken kan styrka eller avfärda Vägverkets uppgifter om att kostnaden för det eftersatta underhållet är 20 miljarder kronor. De säger inte "om", utan de säger att det råder osäkerhet om storleken. Det är en anmärkningsvärd slutsats som Vänsterpartiet och Miljöpartiet drar när de säger att vi ska dra ned på underhållet eftersom vi inte vet om det är 25 eller 15 miljarder. Det hedrar Socialdemokraterna och Hans Stenberg och gruppen i trafikutskottet att de den här gången inte hängt på de övriga inom oppositionen. Jag tror att vi är ganska eniga, i synnerhet vi som kommer från utsatta län, om att det finns ett mycket stort behov. Jag litar på Ingemar Skogö och andra som sagt att det handlar om 20 miljarder; ibland har man sagt att det rör sig om uppåt 30 miljarder. Vi vet alltså inte, men vi utgår från att behovet är mycket stort. Vi som har ögon att se med och vi som träffar kommunalråd runt om i landet får, som Stenberg var inne på, vittnesmål varenda gång om att vi har jättestora behov. Dessutom har den här vintern skapat okända men mycket stora behov av underhåll som vi ännu inte har sett. Det har varit väldigt kallt runt om i landet, det har varit mycket snö på vägsidorna, och tjälen har gått otroligt djupt ned i vägkroppen med påföljden att nu när tjälen släpper får vi enorma sprickbildningar i vägkroppen. Det kan vi se åtminstone i Gävleborg där jag kommer ifrån. Sannolikt är det väldigt många vägar där man nu får sätta in mycket stora resurser för att återställa och försöka förbättra vägkroppen, kanske till och med bygga om vägkroppen på sina håll. Självfallet är det alldeles rätt och viktigt att vi använder varenda skattekrona på rätt sätt, som jag har sagt. Men det är lite anmärkningsvärt att Vänsterpartiet och Miljöpartiet drar slutsatsen att vi ska dra ned på underhållet. Vi ska i stället ställa krav på Vägverket och regeringen att ha bättre koll, göra uppföljningar och utvärderingar mer systematiskt och se till att det inte är godtycke och subjektiva bedömningar som styr detta utan att vi får ett betydligt bättre arbetssätt runt om i landet i de här frågorna. Att vi har ett underhållsberg borde vi kunna vara överens om. Om det sedan handlar om 15 eller 25 miljarder eller hur mycket det är må det vara osäkerhet om, men självfallet måste vi se till att avsätta tillräckligt med pengar. Som sagt kommer det antagligen att visa sig att den här vintern har skapat ännu större behov än vad vi har sett tidigare. Jag yrkar bifall till majoritetens förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Vi är flera som har efterlyst granskning från Riksrevisionen och dessförinnan av Riksdagens revisorer. Det har jag gjort vid flera tillfällen. Vi har också haft en offentlig utfrågning om underhåll. Den visade att det är väldigt mycket som vi inte vet. Den här regeringen får ta på sig att den inte gjort vad den borde, och man kanske inte riktigt kan påstå att den förra gjorde det heller. Här är det nog en poäng att säga att det finns en väldigt stor förbättringspotential. Jag läser ur betänkandet. Det står på s. 7: "Utifrån den tillgängliga informationen går det därför enligt Riksrevisionen varken att styrka eller avfärda Vägverkets uppgifter om att kostnaden för det eftersatta underhållet är 20 miljarder kronor." Vi vet alltså inte. Sedan handlar det som styrning, inte bara om mängden pengar. Det jag talar om är hela vägnätet, inte bara det belagda vägnätet. Det handlar om väldigt mycket pengar. Nu kan man inte påstå, som Sven Bergström gjorde, att vi är sämst i klassen när det gäller järnvägsunderhåll. Det man tidigare visat är att det vi har lagt per järnvägskilometer är ganska lite jämfört med vad andra lagt, näst lägst. Med motsatsen - om man lägger mer pengar skulle man vara bäst i klassen - skulle i så fall tunnelbygget i Hallandsås vara världens bästa järnvägsbygge. Det tror jag inte att Sven Bergström tycker. Det handlar om hur man styr pengarna, hur man använder pengarna. Har man en skadeförebyggande verksamhet, eller drar man den slutsatsen av vägtillståndet att nu släpper vi restriktionerna? Precis som Sven Bergström själv redogjorde för från talarstolen är det nu Vägverket verkligen måste vara rädd om vägarna så att man inte kör sönder dem så att vägkroppen behöver byggas upp igen. Tycker Sven Bergström att det är ett ansvarsfullt sätt att förhålla sig till vägarna att just nu släppa restriktionerna när det gäller tung trafik?

Herr talman! Vi kan vara ense, Karin Svensson Smith och jag, om att det finns en stor förbättringspotential i arbetssättet. Självklart måste vi se till att vi har full koll på varenda skattekrona så att pengarna används på ett optimalt sätt och att man inte, som någon var inne på, asfalterar vartannat år på vissa ställen och glömmer bort andra delar av landet flera år. Det finns en stor förbättringspotential som sagt. Karin Svensson Smith har förut i riksdagens talarstol försökt förklara den pinsamma jumboplaceringen för Sverige när det gäller underhållet av järnvägsnätet. Jag vill bara säga att det inte är vi i majoriteten som påstår att den tidigare regeringen misskötte det, utan det säger Europeiska järnvägsunionen. Man kan ha synpunkter på deras statistik, självfallet. Men det är i alla fall så att de har sagt att vi i Sverige var sämst i klassen. Släppa restriktionerna, säger Karin Svensson Smith. Jag vet inte om hon är inne på att vi kör med tunga fordon på vägar med brister. Där får man säga att det är en grannlaga balansgång som Vägverket gör i samarbete med åkeribranschen och framför allt skogstransportsidan. Där är det alldeles tydligt att man genom att anpassa lufttrycket i de tunga bilarna kan klara att köra även på vägar som har svagheter på grund av tjällossning. Erfarenheterna så här långt verkar goda. Men naturligtvis måste man vara på sin vakt så att man inte skadar vägkroppen i grunden genom att släppa till trafik i tjällossningstider. Jag har inga invändningar mot att man fortsätter med den här verksamheten och gör det i nära samverkan med skogsindustrin, transportnäringen och Vägverket för att säkerställa att vi inte skadar många mil väg genom att köra med för tunga fordon i känsliga tider.

Herr talman! Det Internationella järnvägsunionen har konstaterat är att vi per järnvägskilometer lägger mindre pengar än andra, näst lägst. Det är inte detsamma som att man är sämst i klassen. Då skulle man kunna säga att den amerikanska sjukvården är bäst, för man lägger ned väldigt mycket pengar. Det handlar om hur man styr och använder pengarna. Då kan man inte dra slutsatsen att vi är sämst. Sven Bergström kan gärna lyssna på Banverket som tidigare tagit emot väldigt många besökare som undrat varför de kan underhålla järnvägsnätet till en så låg kostnad. Den kunskapen gällde till för några år sedan. Nu tror jag att avreglering och bolagisering har gjort att man inte alls har samma bra styrning som man hade tidigare. Sedan till resonemangen om restriktioner. Det är klart att man ska ha ett samarbete med skogsindustrin. De om några har ett intresse av att vägarna fungerar bra i glesbygden för transport av råvara från skogen till förädling. Jag är ledsen att jag inte kan tala om exakt vilket distrikt som har sagt att de inte kommer att ha restriktioner alls utan att det kommer att vara upp till varje lastbildschaufför att själv bedöma när man ska köra och inte köra. Det strider i alla fall vad jag vet mot att man från Vägverkets sida måste ha både dygns- och klockrestriktioner för när det ska köras under den tid då tjälen släpper i marken, när vägarna är som mest sköra. Att släppa restriktionerna är knappast ett bättre sätt att sköta det vägkapital vi har, eller hur, Sven Bergström?

Herr talman! Man ska vara angelägen om att vårda det vägkapital vi har, det är vi alldeles ense om. Jag är också angelägen om att skogsnäringen ska kunna fungera optimalt. De är i behov av färskt virke i mycket större utsträckning i dag än för 20-30 år sedan. Därför tycker jag att det är välkommet och bra att skogsnäringen tillsammans med Vägverket och transportnäringen försöker hitta modeller för att använda vägarna, genom att till exempel anpassa lufttrycket i de bilar som är ute och kör på känsliga vägar. Men jag håller med om att det ska säkerställas att det inte blir negativa effekter av detta långsiktigt. Men så här långt förefaller det som att man vid Vägverket är mycket nöjd med den verksamhet som har pågått. Man har hittills inte sett att det har gett skador långsiktigt. Karin Svensson Smith nämnde Banverket och underhållet där. Hon är väldigt tillfreds med hur de sköter underhåll. Jag skulle kunna tänka mig att låta Riksrevisionen titta på hur man använder varje skattekrona på järnvägssidan. Jag är inte alldeles säker på att det har varit så bra ställt som Karin Svensson Smith vill hävda. Jag tror att det även på det området finns en förbättringspotential. Den ska vi använda, och därför ska vi kanske be att även Banverket blir utsatt för Riksrevisionens kritiskt granskande ögon.

Timmen är sen, så jag kanske inte ska påpeka att det handlar om Vägverkets vägunderhåll och inte Banverkets; enligt betänkandet är det Vägverkets.

Herr talman! Det här blir lite akademiskt. Man kan läsa en mening på flera sätt. Vi är flera talare här som har citerat meningen på s. 7 där Riksrevisionen säger att man varken kan styrka eller avfärda Vägverkets uppgifter att kostnaden för det eftersatta underhållet är just 20 miljarder. Nej, det är sant. Men vi drar helt olika slutsatser. Där har vi i majoriteten dess bättre med oss Socialdemokraterna den här gången. De är kloka ibland. Bara därför att man inte kan säga att det är 20 miljarder, 15 miljarder eller 25 miljarder är det en helt annan slutsats än den som Peter Pedersen drar när han säger att vi inte ens vet om vi har ett underhållsberg. Då säger många med mig: Välkommen ut i verkligheten! Jag är övertygad om att man inte behöver åka långt utanför Degerfors tätort för att se otroligt stora behov av ett bättre vägunderhåll och driftsåtgärder. Den argumentationen är väldigt ihålig. Det finns inte en människa i det här landet som färdas på våra vägar som kan dela slutsatsen att vi nog inte har något underhållsberg alls. Det är ett enormt stort underhållsberg. Vägverkets ledning har dristat sig till att säga 20-30 miljarder kronor. Nu får den bakläxa av Riksrevisionen som säger: Ajabaja, man ska inte uttrycka sig så om man inte vet exakt hur stort det är. När det gäller att det finns ett mycket stort underhållsberg säger inte heller Riksrevisionen något annat. Men man tycker att det finns en osäkerhet om storleken på det. Vår slutsats är inte att man då ska dra ned på underhållet. Vår slutsats är, precis som Socialdemokraternas: Se till att förbättra arbetssättet, mäta effektivare och ta bort godtycke och subjektiva bedömningar. Vi ska spara på varje skattekrona och använda medlen på effektivast möjliga sätt. Men det är en otroligt drastisk slutsats att säga att vi ska dra ned på underhållet, eller hota att dra ned på underhållet som Miljöpartiet och Vänsterpartiet är inne på.

Herr talman! Det är väl någon lek med ord här. Jag har inte Riksrevisionens egen rapport framför mig så att jag kan läsa exakt vad den skriver. Men det skulle vara ganska poänglöst av en riksrevision att säga att ingen kan säga om underhållberget är just 20 miljarder och inte en krona mer eller mindre. Jag tror inte att det är vad den avsåg. Hela grundpoängen i dess kritik är att man inte kan avgöra hur stort eventuellt underhållsbehov som finns. Använder man begreppet underhållsberg, eller för den delen fläskberg eller andra sådana grejer som har använts i den här kammaren, får man vissa associationer. Underhållsberg låter som något enormt stort. Det är ändå en viss skillnad om nu den så kallade lilla underhållskullen skulle vara 5 miljarder kronor. Det är en väldigt stor skillnad än om underhållsberget ligger på 30-40 miljarder. Vi bör faktiskt veta nivån. Det har ingen betydelse om vi talar om väg- eller banunderhåll eller hur mycket vi behöver anslå för att vi ska få det att fungera eller för att skolan ska bli bra. Vi måste med mycket större bestämdhet veta att de underlag som presenteras är trovärdiga, seriösa och inte bygger på en slump. Det är möjligt att man har gjort som Sven säger att vi ska göra. Vi åker ut på vägarna och kollar. Här bedömer vi att vi har ett stort underhållsberg, och så anslår vi ett visst antal miljarder per län. Så kan vi inte agera. Nu är jag lite vårdslös. Men ungefär så framhåller ni att man ska göra. Om man åker ut och tittar ser man att vi har ett stort underhållberg. Det kan bero på att om man åker i vissa tätorter är underhållsberget i så fall också stort. Men då är det kommunala vägar som avses. Det ska finnas bra underlag så att vi vet vad som krävs för att vi ska kunna säkerställa det kapital som vi har plöjt ned i dessa vägar historiskt. Det tror jag att vi är överens om. Men på något sätt måste ni ändå vidmakthålla begreppet underhållsberg. Det leder till att vi har enorma behov som ska tillgodoses på den här sidan. Vi ifrågasätter att ni kan dra den slutsatsen utifrån Riksrevisionens rapport.

Herr talman! I grunden är vi rätt ense. Vi ska ha ett bra underlag och använda skattepengarna på ett optimalt sätt. Men det förvånar mig att Peter Pedersen som ändå är rätt väl förankrad i myllan i Degerfors dristar sig till att säga: Vi vet inte om vi har något underhållsberg. Vi ska ju sluta i riksdagen. Får jag föreslå att Peter och jag gör en resa gemensamt. Vi börjar i Degerfors, åker ned över Dalsland och kanske ned mot Lund, Karin Svensson Smiths hemtrakter. Vi åker över småländska höglandet, fortsätter upp över Örebrotrakten till Gävleborgs län, där jag är hemma, och så slutar vi uppe i Västernorrland, där Hans Stenberg bor. Vi åker runt och tittar på vägarna. Vi talar med alla kommunalråd, och så får vi lite vittnesmål om hur de bedömer vägstandarden. Jag är alldeles övertygad om, som Hans Stenberg var inne på, att vi kommer att få otroligt starka vittnesmål om att det är mycket stora eftersatta behov som det finns anledning att åtgärda. Det är lite poänglöst att göra en stor sak av frågan: Är det 15 miljarder, 25 miljarder, eller vad är storleken? Det finns ett stort behov. Vi ska förbättra metoderna och mätsätten, och vi ska ta bort godtycke och subjektivitet. Men vi får ändå ha någon respekt för en av våra äldsta myndigheter, Vägverket, och att det finns en del kunskap i verket. Att något skott har träffat rätt i deras sätt att arbeta är i varje fall jag övertygad om. Låt oss använda förbättringspotentialen som finns och se till att få bort subjektivitet och godtycke. Men vi ska inte dra ned på underhållet utan att veta vad vi gör.