Våldsbrott och brottsoffer

Debatt om förslag 13 april 2011
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 29

Anf. 9 Anna Wallén (S)

Fru talman! Nu är vi inne på justitieutskottets behandling av motioner som rör våldsbrott och brottsoffer. Vi socialdemokrater står bakom alla våra reservationer, men här och nu yrkar jag bifall till reservation 2, 4 och 21. Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men fortfarande har vi en lång väg att vandra innan män och kvinnor har samma möjligheter och rättigheter. Det yttersta uttrycket för ojämställdhet är mäns våld mot kvinnor. Vi kan dagligen läsa om kvinnor som utsatts för hot och våld av någon som de en gång har älskat. Många presenterar idéer om hur vi ska få stopp på våldet. Åtgärderna vänder sig nästan uteslutande till kvinnor. För att undvika en våldsam relation ska de gå vid första slaget, de ska kontakta kvinnojouren och de ska ta hjälp av vänner och grannar. För att undvika att bli våldtagna ska de inte dricka för mycket, och de ska hålla koll på sina drinkar så att ingen kan smyga ned något i dem. Debatten behöver flytta fokus. Våld mot kvinnor är ett stort problem som kräver en helhetssyn vad gäller kunskap och insatser. Ofta fokuserar forskning och annat arbete mot mäns våld mot kvinnor på kvinnorna och inte på männen. Man kallar till och med övergreppen för kvinnovåld trots att det handlar om mäns våld mot kvinnor. Det har ofta ansetts självklart att forska på hjälpåtgärder för kvinnor som misshandlas medan lite eller ingen forskning läggs ned på männen, som i 90 procent av fallen är huvudaktörer. För att få en fullständig bild av dessa övergrepp och vad som ligger bakom bör ett ökat fokus läggas på männens roll. Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och av kvinnors grundläggande fri- och rättigheter. Bemötandet av de kvinnor som anmäler att de blivit utsatta för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök måste bli bättre. Hur brottsoffren blir bemötta i samband med polisanmälan, förundersökning och under själva rättegången är ofta avgörande för hur dessa kvinnor kan ta sig vidare. Vi socialdemokrater vill tillsätta en oberoende granskningskommission som ska gå till botten med varför så få av de anmälda våldtäktsbrotten leder till att en gärningsman åtalas. Mitt i dessa våldsamma relationer finns många, många barn - barn som växer upp i familjer där våld blir en del av deras vardag, barn som ser pappa slå mamma. Rädda Barnen uppskattar att mellan 100 000 och 190 000 barn i Sverige bevittnar våld i familjen, men mörkertalet är stort. Ett barn som tvingats se en närstående misshandlas är ett brottsoffer. En översyn bör göras av frågan om också barnet ska ses som ett brottsoffer i den juridiska processen. Sedan några år finns det barnahus runt om i landet. Där samlar man alla utredande myndigheter och ger stöd och behandling under ett och samma tak. Det sker i en miljö som är anpassad för att i största möjliga mån minska påfrestningarna för barnet. Denna verksamhet har efter utvärdering visat sig vara mycket väl fungerande på så sätt att barn som utsatts för våld eller övergrepp fått ett bättre bemötande och ett bättre stöd under rättsprocessen. Vi socialdemokrater vill att det ska finnas minst ett barnahus i varje län, vilket regeringen aktivt bör stimulera. Vi vill också att regeringen medverkar till att barnahusens uppdrag omfattar barn upp till 18 år. Kommunerna måste utveckla det egna stödet samt uppmuntra och stödja frivilligorganisationer som vill arbeta med att stödja brottsoffer och deras anhöriga. Brottslighetens omfattning i ett samhälle har till stor del sin förklaring i hur samhället tillgodoser människors behov av utbildning, vård och omsorg i olika faser i livet. Stora klyftor i samhället får konsekvenser även på det kriminalpolitiska området. Barn som växer upp i familjer där vuxna drabbas av arbetslöshet, olycka eller sjukdom drabbas naturligtvis också om inte samhället anstränger sig för att utjämna skillnader i livsvillkoren. Vi lever i ett av världens rikaste länder. Finansminister Anders Borg skryter ofta om Sveriges goda ekonomi. Vi har råd med ett välfärdssystem av världsklass. Ändå har regeringen valt att försämra trygghetssystemen så att otryggheten ökar. Anders Borgs senaste besked är att kvinnor som jobbar inom välfärden har för höga löner. Tydligen ska redan lågavlönade kvinnor vara med och finansiera ytterligare skattesänkningar för dem som redan har det bra. Med fyra års borgerligt styre har klyftorna i samhället ökat. Under samma tid har antalet anmälda brott ökat. All forskning visar att det finns ett tydligt samband mellan ojämlika levnadsvillkor och brottslighet. En väl fungerande välfärd som ger alla barn och unga möjligheter att lyckas i livet är därför avgörande för att minska utanförskap, missbruk och brottslighet. Regeringen för en politik som delar upp Sverige och skapar klyftor mellan dem som har och dem som inte har. Jag har flera exempel. Den förstörda a-kassan är nu på så låg nivå att det får sägas vara ett undantag om någon får mer än hälften av sin inkomstförlust täckt av försäkringen. Försämringarna i sjukförsäkringen tvingar cancersjuka till Arbetsförmedlingen. Det handlar också om barnfattigdomen. I dag lever över 200 000 barn och unga i fattigdom i Sverige. Allra värst är det för barn och unga som har ensamstående föräldrar. Av dem lever nu vart fjärde barn i fattigdom. Det är de högsta siffrorna i modern tid. Ungdomsarbetslösheten slår rekord. Var fjärde ung människa är arbetslös. Sverige hör till de länder i EU som har den högsta ungdomsarbetslösheten. Allt detta ökar otryggheten. När svensk ekonomi går så bra borde vi kunna hjälpa sjuka och arbetslösa och ge dem en rimlig chans att ta sig tillbaka. (Applåder) I detta anförande instämde Christer Adelsbo och Mattias Jonsson (båda S) samt Lena Olsson (V).

Anf. 10 Maria Ferm (Mp)

Fru talman! Vi debatterar nu justitieutskottets betänkande nr 11. Betänkandet innehåller ett antal motioner från allmänna motionstiden som rör våldsbrott och brottsoffer, våld i relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Jag planerar i dag att beröra två områden som jag anser är av synnerlig vikt: mäns våld mot kvinnor och barns roll. Först och främst vill jag dock påpeka att vi självfallet står bakom alla Miljöpartiets reservationer, men att jag för tids vinnings skull endast yrkar bifall till reservation 2 om en granskningskommission för våldtäktsärenden och reservation 20 om barn som har bevittnat våld. Alla brott innebär ett samhälleligt misslyckande. Följaktligen har samhället ett stort ansvar för att ge stöd till brottsoffer. Miljöpartiet vill stärka brottsoffers rätt till målsägandebiträde. Offer för människohandel, mäns våld mot kvinnor och barn och hatbrott måste få ett särskilt stöd. När mäns våld mot kvinnor diskuteras krävs en förståelse för den könsmaktsordning som existerar i samhället. Den mest användbara definitionen av feminism är att feminism är insikten om att patriarkatet är den rådande könsmaktsordningen samt en vilja att förändra detta. I den bemärkelsen har Miljöpartiet alltid varit en del av den feministiska rörelsen. Könsmaktsordningen är således en maktordning som utgår från mannen som norm. Samhället är organiserat utifrån föreställningen om att den medborgare som världen ska anpassas efter först och främst är man, men också heterosexuell, vit och medelålders. Sanningen är förstås att denna grupp utgör en ganska liten del av befolkningen och att majoriteten av befolkningen därigenom definieras som avvikande och i och med det på olika sätt tvingas arbeta mot strukturer som missgynnar dem. För att förändra detta krävs en förståelse hos makthavare och en vilja att förändra begränsande och förtryckande normer och strukturer. Arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn måste alltså utgå från en könsmaktsförståelse. Denna förståelse, som presenterades i utredningen Slag i luften 2004, ställer frågor om våldets avsikter och ser sambandet mellan fysisk och sexuell våldsutövning och andra former av kontrollerande beteenden som våldsutövning och könsrelaterade kränkningar. Det gäller för myndigheter att inte bara söka individuella förklaringar till varför vissa män slår, till exempel sociala eller kulturella avvikelser. Mäns våld mot kvinnor måste förstås och ses som ett samhällsproblem som berör oss alla. Sveriges rättsväsen genomlider i dag en stor förtroendekris. Enbart 8 procent av anmälda våldtäkter leder till åtal och enbart någon procent av dessa leder sedan till en fällande dom. En studie vid Stockholms universitet visade att kvinnor med invandrar- och underklassbakgrund har sämst trovärdighet i rättssystemet. De attityder mot kvinnor som följer av detta leder till en minskad anmälningsbenägenhet. Rädslan för att inte bli trodd, att bli hånad eller att bli uthängd i offentligheten efter ett övergrepp gör att många kvinnor över huvud taget inte anmäler brott. Detta "postbrottsförlopp" inom rättsväsendet har därmed fått beteckningen "den andra våldtäkten". Mörkertalet tros därför vara stort. Enbart 10 procent av våldtäkterna beräknas anmälas. År 2009 anmäldes 15 700 sexualbrott. Av dessa var nästan 6 000 våldtäkter, vilket motsvarar ca 16 anmälda våldtäkter per dag. En rapport finansierad av EU:s Daphneprogram som utkom i april 2009 visar att åtalsfrekvensen för våldtäkt i Sverige är synnerligen låg. I den har man jämfört elva europeiska länder avseende våldtäktsärenden. Det framkom att åtalsfrekvensen för våldtäkt i Sverige är bland den lägsta i Europa. Amnesty publicerade i september 2008 en rapport om våldtäkt i de nordiska länderna. I rapporten föreslår Amnesty att en oberoende granskningskommission inrättas med uppgift att systematiskt samla in information om samtliga utredningar rörande våldtäkt som läggs ned eller inte leder till beslut om att väcka åtal samt att analysera och rapportera om skälen härtill och bedöma utredningskvaliteten. Jag är av åsikten att en granskningskommission skulle fylla en viktig funktion för att samla in och identifiera brister som är kopplade till utredningarna av våldtäktsbrott. Granskningskommissionens studier kan sedan ligga till grund för det förbättringsarbete som krävs vad gäller rättsväsendets hantering av våldtäktsärenden. Jag vill även beröra det som står i reservation 20 om barn som har bevittnat våld. Som vi hörde tidigare från Socialdemokraterna uppskattar Rädda Barnen att det finns mellan 100 000 och 190 000 barn som växer upp i Sverige och som har bevittnat våld i familjen varje år. Mörkertalet är dock stort. I dag har ett barn som bevittnat våld i hemmet mot en nära anhörig rätt till skadestånd från staten. Dessutom ska socialtjänsten behandla dem som om de vore utsatta för brott. De har däremot inte rätt till skadestånd av den som utsatt dem för att bevittna våld genom att misshandla deras trygghet. Miljöpartiet vill att barn ska få ställning som målsägande, få ett eget juridiskt biträde i rättsprocessen och få skadestånd av den som slagit en anhörig till dem samt att barn ska ha rätt till full insyn och medverkan i processen. Ett slag mot en nära anhörig är även ett slag mot barnet. (Applåder) I detta anförande instämde Lena Olsson (V).

Anf. 11 Kent Ekeroth (Sd)

Fru talman! I detta betänkande har vi en reservation, nr 6, som jag härmed yrkar bifall till. Jag är tämligen säker på att jag kommer att få höra från alliansföreträdarna att det redan ligger en utredning om brottsofferskadestånd. Varför lägger vi då fram en motion, när det redan ligger en utredning? Borde vi inte invänta utredningen? Vi kommer säkert att få höra det. Men i uppdraget till utredningen står det att det ska utredas om det finns skäl att begränsa Brottsoffermyndighetens möjlighet att göra självständiga skadeståndsrättsliga bedömningar samt om det finns skäl att lindra kraven som ställs på brottsoffret att själv söka upp sin ersättning. Det är just detta "om" som vi menar är omotiverat. Oavsett vad utredningen kommer fram till - jag antar att den kommer fram till att det inte ska vara någon ändring på detta - kommer vi fortfarande att tycka att det ska vara en ändring. Vi anser att brottsoffret inte ska behöva göra det som krävs av dagens system. Därför har vi lagt fram denna motion; vi vill att det ska utredas hur det ska gå till, inte om det ska göras.

Anf. 12 Lena Olsson (V)

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har sagt mycket och jag ställer mig bakom i princip allt man har sagt. När vi nu i justitieutskottets betänkande 11 som är ett betänkande från den allmänna motionstiden ska diskutera de brottsdrabbade är det det förebyggande arbetet som är det som är viktigaste. Det vi kan se i dag är stora ekonomiska klyftor i samhället, och all forskning visar också att detta leder till större brottslighet. Fru talman! Jag går nu in på betänkandet. Trots den ökade uppmärksamheten när det gäller brottsdrabbades situation finns enligt Vänsterpartiet tecken på att uppmärksamheten blir retorik utan reellt innehåll. Att brottsutsatta får ett symboliskt värde i den kriminalpolitiska debatten leder inte nödvändigtvis till att deras ställning och situation förbättras. Tvärtom kan det leda till en förtroendeklyfta mellan brottsdrabbade och samhället då det i det konkreta fallet visar sig finnas ett glapp mellan ord och handling. Brottsdrabbade har i hög grad använts som en bricka i det politiska spelet. Vad gäller kommunernas ansvar för de brottsdrabbade vore det naturligt att hela samhället har ett ansvar för att hjälpa brottsdrabbade. De rättsvårdande myndigheterna som polisen, åklagarna och domstolarna bär en stor del av detta ansvar, men det delas också av sjukvården, skolan, arbetsplatser och det lokala samhället i stort. I dag har det vuxit fram ett hundratal lokala brottsofferjourer, och det är bra. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt i vissa fall en anställd assistent eller samordnare. En annan viktig frivilligorganisation som tar ett mycket stort ansvar är kvinnojourerna. Över ett hundratal kvinnojourer arbetar mot våld och förtryck av kvinnor samt för kvinnors frigörelse och jämställdhet på alla plan i samhället. Det primära ansvaret för brottsdrabbade har dock socialnämnden i enlighet med socialtjänstlagen. Hur socialtjänsten lever upp till detta ansvar ser som ni vet mycket olika ut i landet, detta av olika anledningar. Det finns tyvärr exempel på att socialtjänsten inte alls lever upp till intentionerna i lagstiftningen. Det kan gälla stödinsatser som jourboende, samtal, kontakter med myndigheter och mycket annat. Tillkortakommanden i socialtjänstens åtagande gör att den lokala brottsoffer- och kvinnojouren kan bli ett ovärderligt stöd. Ibland kan de i praktiken bära hela ansvaret. Jourerna arbetar dock i dag under väldigt stor press, och det vet vi allihop i den här kammaren. Antalet människor som söker hjälp är stort. Att ha en anställd kan för en jour vara en nödvändig avlastning, men det är inte alltid ekonomin tillåter detta. En jour kan få slåss om pengar med föreningar, kulturverksamhet och annat inom en kommun, och vad händer om en brottsoffer- eller kvinnojour inte finns på orten? Det finns dessutom problem med att landets olika polismyndigheter hanterar brottsutsatta olika, vilket även det bidrar till den geografiska ojämlikheten för brottsutsatta. Den borgerliga regeringens brister när det gäller att ta ansvar för kommunernas ekonomi spelar självklart en väldigt stor roll i sammanhanget. Regeringen radar upp en väldig massa förslag om att detta är kommunens ansvar, detta är landstingens ansvar och så vidare, men vi ser inte så ofta att de skickar med några pengar för att kommuner och landsting ska kunna leva upp till detta ansvar. Det är en stor brist. Med osäkra ekonomiska förutsättningar inför framtiden riskerar ansvaret för brottsdrabbade att bli en lågt prioriterad fråga. Det tycker jag att ni ska ta och tänka på. Frågan om kommunernas ansvar för brottsdrabbade måste uppmärksammas mer. I görligaste mån ska vi givetvis ta till vara de ideella krafter som finns, men det rör sig om ett samhälleligt ansvar och samhället får inte göra sig beroende av enskilda insatser. Jag går nu över till det här med en nationell samordning när det gäller våldtäkter och förundersökningar. Ett stort problem är de attityder främst bland unga män som Amnestys undersökning Var går gränsen? Påvisade 2008. De påvisade också att dessa attityder även finns bland de myndighetspersoner som har i uppgift att bekämpa mäns våld och sexuellt våld mot kvinnor. Så länge föreställningar som att berusade kvinnor som haft någon form av relation med förövaren innan våldtäkten har sig själva att skylla florerar bland polis, åklagare och domare kommer attityderna att fortleva. Dessutom riskerar föreställningarna om våldtagna kvinnor att påverka myndighetspersoner i deras yrkesutövning, vilket är ett stort problem för alla våldtagna kvinnors rättstrygghet. Enligt Amnestys rapport 2008, Fallet nedlagt - Våldtäkt och mänskliga rättigheter i de nordiska länderna , är brottsdrabbades sociala status oerhört viktig för möjligheten att bli trodd av polisen. Även detta finns det fler som kan vittna om. Amnesty menar att när det gäller vissa grupper av kvinnor är svårigheten att bli trodd och därmed att få rättslig upprättelse så stor att man kan tala om diskriminering. De grupper som lyfts fram i rapporten är unga kvinnor, i synnerhet om de varit berusade vid tillfället för våldtäkten, asiatiska och östeuropeiska kvinnor som lever med svenska män, kvinnor i prostitution, kvinnor med psykologiska problem och kvinnor som tidigare anmält våldtäkt. På grund av risken för ord-mot-ord-situationer är den tekniska bevisningen viktig när det gäller våldtäkter. En av de bevismöjligheter som finns är de rättsintyg som skrivs efter läkarundersökning av den våldtagna. Enligt uppgifter från en undersökning i tidningen Arbetaren uppsökte 596 personer Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna kvinnor under 2006. Minst 60 procent av dessa gjorde polisanmälan, men åklagare begärde endast ut rättsintyg i 30 procent av fallen. Enligt Brå uppsöker 39 procent av alla i landet som polisanmält våldtäkt också sjukvården. Det finns med andra ord förutsättningar för att i högre grad än i dag använda sig av teknisk bevisning för att gå vidare med förundersökningar. Detta är av oerhörd vikt för de våldtagna kvinnorna och för alla kvinnors tilltro till rättsväsendet. Ett rättsintyg är möjligen inte alltid nödvändigt för att leda ett fall till åtal men torde vara det i en betydligt större andel av fallen än vad som redovisas. Amnesty har föreslagit att regeringen ska inrätta en granskningskommission för att hitta brister i förundersökningar och de föreslår också åtgärder. Kommissionen bör enligt Amnesty vara oberoende från polis- och åklagarväsendet, även om samarbete självklart är nödvändigt Vi stöder Amnestys krav på en sådan kommission, men på detta får vi avslag. Vi är tre oppositionspartier som beklagar detta djupt. Jag vill också säga, fru talman, att när det gäller konsekvenserna för brottsdrabbade och våldsbrott mot hbt-personer kommer Marianne Berg att företräda Vänsterpartiet i den frågan. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg (V) och Maria Ferm (MP).

Anf. 13 Anton Abele (M)

Fru talman! Våldet i samhället påverkar alla - unga som gamla, kvinnor som män. Det är något vi alla berörs av. Alla känner vi, eller har träffat någon, som blivit utsatt för våld eller andra övergrepp. Utsattheten för våld är dubbelt så hög bland oss unga jämfört med äldre. Risken att bli utsatt för rån är tre gånger så hög bland oss unga, och i områden med stort utanförskap är våldet också som mest utbrett. Så ser verkligheten ut. Alliansregeringens arbete har varit präglat av ett högt reformtempo. Under de senaste åren har regeringen genomfört den största satsningen på rättsväsendet och tryggheten i modern tid. Sverige har i dag fler poliser och åklagare än vi någonsin tidigare haft. Förtroendet för rättsväsendet ökar, och fler känner sig trygga. Men det finns fortfarande många i vårt land som utsätts för brott och känner sig otrygga i sin vardag. Detta visar på vikten av fortsatta satsningar för att skapa ett effektivare rättsväsen som fler känner förtroende för. För de unga förövarna som tidigt börjar med brott ökar risken att fastna i utanförskap och en livslång kriminell karriär. Unga förövare riskerar att ge unga brottsoffer. Samtidigt är det inte helt ovanligt att dagens brottsoffer blir morgondagens gärningsmän. För att komma åt ungdomsbrottsligheten krävs breda satsningar. Fler poliser och åklagare är en grundförutsättning. Därtill behövs ett helhetsgrepp där skolan, socialtjänsten och arbetsmarknadsinsatser samverkar för att minska utanförskapet och brottsligheten bland oss unga. Samtidigt som vi ska vara stolta över vad som har åstadkommits måste vi vara ödmjuka inför resultatet av förändringarna. Frågan vi ständigt måste ställa oss själva är: Når vi verkligen ända fram till dem som verkligen behöver det allra mest? Fru talman! I årets motionsbetänkande om våldsbrott och brottsoffer behandlas ett sextiotal motioner från den allmänna motionstiden. I betänkandet finns 26 reservationer. Ett antal av dessa reservationer rör områden där det redan pågår utredningar. I vissa andra fall pågår redan ett arbete med att se över de förslag som finns i motionerna. Alliansen har genomfört den största trygghetssatsningen i modern tid. Vi har ökat antalet poliser i landet från 17 000 till 20 000. Sverige har i dag fler poliser än vi någonsin tidigare har haft. Vi har skärpt straffen för de allvarligaste våldsbrotten. Ett nytt brott, synnerligen grov misshandel, har införts. Preskriptionstiden för mord har avskaffats samtidigt som straffet för brottet i sig har skärpts. Brottsoffers ställning har stärkts genom att den som har utsatts för ett brott numera får bättre stöd och hjälp genom hela rättskedjan. Barn som kontaktas av vuxna i ett sexuellt syfte får i dag ett bättre skydd genom att ett nytt brott införts i lagen, så kallad gromning. Vi har också skärpt reglerna vad gäller barnpornografi och därmed täppt till många av de luckor som tidigare fanns i lagen. Nyligen initierade vi satsningen på de sociala insatsgrupperna. Det är ett projekt som inriktas på unga i farozonen. Det handlar om att vara närvarande och tidigt upptäcka unga som löper risk att fastna och dras in i kriminalitet. Det är mycket glädjande att intresset kring projektet varit så stort, särskilt som rikspolischefen Bengt Svenson pekar ut unga som polisens viktigaste målgrupp i sitt arbete under det kommande året. Han anser att detta är en målgrupp där polisen verkligen kan göra skillnad. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. Sverige är i dag ett mycket tryggt land att leva i. Alliansen står upp för en aktiv bekämpning av våldsbrott och annan kriminalitet. Vi arbetar ständigt med att förbättra tryggheten i vårt land, och det är ett arbete som redan har givit resultat. Den nationella trygghetsundersökningen visar att tryggheten har ökat och att förtroendet för rättsväsendet blivit större sedan alliansregeringen tillträdde 2006. Människor upplever att tryggheten i vardagen har blivit mycket bättre. Det är det bästa beviset på att våra reformer faktiskt gör skillnad. Samtidigt ska vi ännu inte vara nöjda. Vi ska fortsätta arbetet med att göra Sverige till världens tryggaste land. Det ska vara ett tryggt land att leva i för alla oavsett vem man är eller var man bor. Vi är på god väg, men ännu finns det mycket mer att göra. Låt oss sluta peka finger och i stället fokusera framåt. Vi får aldrig låta våldet segra. Det är nu vi har chansen att lyckas. Den kriminella sidan har alltid öppet - 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. På samma sätt måste rättsväsendet vara där för dem som behöver det. Hela samhället måste anstränga sig till sitt yttersta, såväl det offentliga som det civila. Tillsammans kan vi skapa det trygga samhälle som vi alla vill ha. Alla har vi ett ansvar att stå upp mot våldet i vår vardag. (Applåder) I detta anförande instämde Helena Bouveng, Pia Hallström och Patrick Reslow (alla M).

Anf. 14 Maria Ferm (Mp)

Fru talman! Jag lyssnade på inlägget från dig, Anton Abele, och jag vet att du är en person som har ett stort engagemang för att bekämpa våldet i samhället. Jag noterade att du i ditt anförande tog upp till exempel det faktum att Alliansen har ökat antalet poliser till 20 000 och skärpt en del straff, även om det inte finns någon som helst kriminalpolitisk forskning där det hävdas att en skärpning av straffen minskar brottsligheten i samhället. Å andra sidan tror jag att det krävs stora insatser i till exempel kriminalvården, och resurserna behöver stärkas. Det handlar nämligen inte bara om fler poliser. Det kanske inte är på det sättet som all brottslighet i samhället löses. Man måste också se till att de personer som har begått brott kan tas om hand inom kriminalvården för att sedan kunna slussas ut till ett liv som inte handlar om kriminalitet så att de kan få en bättre framtid. Jag är lite intresserad av vilka konkreta förslag som Alliansen har på detta område.

Anf. 15 Anton Abele (M)

Fru talman! Det gläder mig att se att Maria Ferm har sett att våra förändringar har gjort skillnad och faktiskt erkänner att vi har genomfört de förändringar som vi talar om. Jag är, precis som Maria Ferm, väldigt mån om att kriminalvården ska fungera på ett bra sätt. Jag tycker att kriminalvården ska ha ett innehåll som är inriktat på att just minska återfallen i våldsbrottslighet och annan brottslighet. Då kan man absolut tala om arbete, studier och olika former av behandling som metoder som fungerar för att åstadkomma det. Vi ska aldrig vara nöjda. Jag tror att vi har kommit långt på vägen att ha en kriminalvård som fungerar mycket bra, men mycket mer finns att göra. Det är viktigt att komma ihåg att debatten är det som för detta arbete framåt, och det gläder mig att Maria Ferm tar upp detta.

Anf. 16 Maria Ferm (Mp)

Fru talman! Jag känner fortfarande att jag inte har fått svar på vilka konkreta åtgärder som man vill vidta för att se till att till exempel kriminalvården blir bättre. Som det ser ut nu har Alliansen förvisso satsat resurser på att utöka antalet poliser, men man har inte backat upp satsningarna med motsvarande resurser till kriminalvården, vilket självfallet behövs om fler brott klaras upp och fler kommer in i kriminalvården. Jag skulle också vilja få svar på om Alliansen är beredd att ta till sig vårt förslag om en granskningskommission när det gäller våldtäktsärenden. Även om Anton Abele i sitt anförande är mycket tydlig med att det är allas vårt ansvar att ta avstånd från våld tycker jag att det kan vara rimligt att man också föreslår konkreta åtgärder för att gå vidare med detta. Då tror jag att det är viktigt att man lyfter fram en granskningskommission för våldtäktsärenden eftersom det är så otroligt få våldtäkter som anmäls, så otroligt få som sedan leder till åtal och ännu färre som leder till en fällande dom. Jag upplevde inte att du berörde vare sig mäns våld mot kvinnor eller våldtäkter i samhället. Jag skulle gärna vilja veta vilka planer Alliansen har för att bekämpa detta stora problem med våld.

Anf. 17 Anton Abele (M)

Fru talman! Jag ska börja med den första frågan som gällde kriminalvården. Jag har besökt Hall och ungdomsanstalten i Luleå där jag har sett exempel på hur man faktiskt kan rehabilitera unga människor och äldre människor som har fastnat i kriminalitet. Det handlar om att få dem att göra något annat än att bara tänka på våld. Jag har sett hur man har bedrivit arbete på anstalter och försökt rehabilitera människor till ett normalt liv på bästa möjliga sätt. Jag tror att vi ska fortsätta med detta arbete och göra fler förbättringar för dem som har fastnat i kriminalvården att kunna leva ett normalt liv efteråt. Jag ska gå in på det som sades om våldtäktsärenden och den kommission som ni vill att vi ska inrätta för att utreda detta. Jag noterar att Maria Ferm i sitt anförande nämnde att 10 procent av alla våldtäkter anmäls. Jag tror inte att den siffran stämmer. Jag tror att det är en felaktig siffra. Jag vet inte vad du baserar den på. Självklart ska vi göra ytterligare insatser för att förbättra hela rättskedjan. Det pågår just nu en utredning för att se över varför det tar så himla lång tid från att ett brott anmäls till dess det faktiskt händer någonting. Jag tror att mycket mer kan göras. Men låt oss vänta på det här arbetet och låt oss se vad den utredningen säger. Sedan kan vi återkomma till den frågan.

Anf. 18 Lena Olsson (V)

Fru talman! Anton från Moderaterna hade ett ganska långt anförande om alla åtgärder som har vidtagits inom rättsväsendet, anslag till polis och så vidare. Det har ju varit genomgående genom åren: Hej och hå, titta vad bra vi är! Vi satsar så och så mycket på rättsväsendet. Då kan vi titta på hur vi ska göra för att människor ska bli mindre brottsdrabbade och drabbas mindre av våldsbrott. Du är ju väldigt intresserad och talar dig varm för dessa unga, och det är jättebra, Anton, men när det gäller förebyggande menar vi att det finns människor i det här landet som är experter. Det finns vi från Vänsterpartiet, från Miljöpartiet och från socialdemokratin. Vi kan påvisa hur man ska förebygga brott över huvud taget. Och det är att ha så lite ekonomiska skillnader som möjligt, för 40 års studier har faktiskt bevisat att ett ekonomiskt jämlikare samhälle är mindre drabbat av kriminalitet och brott. Du vurmar också för dessa unga, det högaktar jag dig för, men om jag tittar i er budget som lades fram för några timmar sedan kan jag se att man fortfarande konstaterar att man släpar efter på ungdomssidan. När jag tittar i era tabeller ser jag att man ju heller inte gör några större ekonomiska satsningar. Man skriver så här: "Detta gäller särskilt utredningar som berör ungdomar och som i dag tar alltför lång tid." Man konstaterar det, men vad gör man?

Anf. 19 Anton Abele (M)

Fru talman! Som jag nämnde till Maria Ferm, jag vet inte om det var någon som lyssnade på det, pågår det nu en utredning som ska se över hela rättskedjan, varför det tar så lång tid från det att ett brott anmäls till dess det faktiskt lagförs. Jag tycker att det är viktigt att vi inväntar den utredningen. Jag hoppas att Lena Olsson känner till att den finns. Sverige är generellt sett ett mycket tryggt land att leva i. Jag tror att fokus på ungdomsbrottsligheten har blivit väldigt tydligt de senaste åren. Polisen säger själv att det här ska man ha som huvudfokus under de kommande åren. Vi ser att hela samhället nu börjar resa sig mot våldet, framför allt när det gäller ungdomsvåldet. Det gläder mig väldigt mycket. I valet 2010 fick inte Vänsterpartiet väljarnas förtroende i just de här frågorna. Det är uppenbart. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att människor har ett stort förtroende för vårt rättsarbete. Låt det fortsätta så!

Anf. 20 Lena Olsson (V)

Fru talman! Jag är mycket medveten om utredningen om effektiviteten i rättskedjan. Jag har i varenda budgetdebatt påpekat till exempel när det gäller polisorganisationen att det inte går att bara oavkortat stoppa in pengar och inte kräva att man ska använda de resurser man har fått effektivt. I fråga om ungdomsbrott är väl det man gör bra, men redan Riksdagens revisorer kunde konstatera att när det gäller snabbheten i ärendehandläggningen av alla de mål som gäller unga brottslingar pekar allting åt fel håll. Det är väl bra om ni gör något, men nu behövs även resurser här. När jag tittar på de brottsdrabbade i rättskedjan kan jag se att Domstolsverket ligger relativt bra till, men man har ju också gjort om systemet så att vi har förvaltningsdomstolar nu. Där har ärendetillströmningen ökat med 30 procent. Det beror på de utförsäkrade, alltså försäkringskasseärenden. Om man inte tillskapar mer resurser för domstolarna måste det väl i praktiken ändå innebära att de inte vet var de ska ta pengarna ifrån för att upprätthålla den här effektiviteten när förvaltningsdomstolarna sticker i väg. Då blir det de som är drabbade av brott, bland annat våldsdrabbade, som blir lidande därför att de får vänta längre. Vad har du för kommentar till det?

Anf. 21 Anton Abele (M)

Fru talman! Jag tycker att det som Lena Olsson lyfter upp absolut är en viktig aspekt, att vi faktiskt har domstolar som fungerar. Jag tror att mycket mer finns att göra, som på väldigt många andra områden. Samtidigt ska man komma ihåg att generellt sett är Sverige ett mycket bra land när det gäller just domstolarna och själva rättskedjan generellt sett. Vi ska göra ytterligare ansträngningar för att förbättra den här rättskedjan. Det pågår, som jag sade, en utredning. Vi ska också ha tydliga och tidiga insatser mot just ungdomskriminalitet. Lena Olsson lyfter fram det här som ett stort problem, och det är det. Men vi har också gjort mycket på det här området. Det ska vi komma ihåg. Som jag sade kommer polisen nu att ha ungdomarna som främsta fokus under det kommande året. Det är en stor förbättring och jag tror att det kommer att leda till att ungdomsbrotten klaras upp i mycket snabbare takt än i dag.

Anf. 22 Anna Wallén (S)

Fru talman! Anton Abele pratar mycket om faktorer som påverkar brottsligheten. Min fråga till Anton Abele utgår från att du inte pratar någonting om den forskning som visar tydliga samband mellan ojämlika levnadsvillkor och brottslighet. Ser inte Anton Abele att när klyftorna ökar i samhället finns det en risk för att det kommer att få stora konsekvenser även på det kriminalpolitiska området?

Anf. 23 Anton Abele (M)

Fru talman! Sverige ska vara ett tryggt land att leva i för alla, oavsett vad man är eller var man bor. Ekonomiska förhållanden och var man bor spelar självklart en stor roll i dag. Men det är någonting som vi ska arbeta för att förbättra. Som jag sade ska Sverige vara ett tryggt land för alla. Självklart spelar ekonomiska förhållanden alltid en stor roll, men det är ju vårt ansvar att göra någonting åt det. Vi har nu ökat antalet poliser med 3 000, från 17 000 till 20 000 poliser. Det ökar tryggheten betydligt. Och det kommer ytterligare satsningar på att just förbättra tryggheten i samhället under de här fyra åren. Jag tror att de satsningarna kommer att bli väldigt bra just för att de ökar tryggheten i de områden som du talar om.

Anf. 24 Anna Wallén (S)

Fru talman! Anton Abele säger att Sverige ska vara ett tryggt land för alla. I dag har vi fått besked från finansminister Anders Borg att man kommer att fortsätta sänka skatten, vilket gynnar dem som har de allra högsta inkomsterna. I mitt anförande tog jag upp flera faktorer som gör Sverige till ett väldigt otryggt land att leva i. Jag pratade om försämringar i sjukförsäkringen. Jag pratade om den höga arbetslösheten och den dåliga a-kassan. Jag pratade om barnfattigdomen. Jag pratade om ungdomsarbetslösheten. Jag vill också berätta för Anton Abele att jag träffade en ung person som var arbetslös förra veckan. Han hade precis börjat sin kriminella bana. Jag frågade hur han hade hamnat i kriminalitet och hur han såg på framtiden. Han berättade för mig att han hade varit arbetslös. Han får inget stöd av Arbetsförmedlingen. Det är ingen som har tid. Han är uppgiven och har ingen tro på framtiden. Att begå brott var för honom ingen risk. Det var hans enda utväg. Det är ett otryggt Sverige som den borgerliga regeringen har skapat.

Anf. 25 Anton Abele (M)

Fru talman! Anna Wallén lyfter upp tryggheten som en väldigt viktig aspekt. Jag håller med henne. Jag vet inte om Anna Wallén har tittat på den nationella trygghetsundersökningen. Den visar att tryggheten har ökat under de senaste fyra åren, sedan alliansregeringen tillträdde. Jag tycker att det är ett mycket gott resultat. Låt oss fortsätta det arbetet! Det finns mycket mer att göra. Du tar upp att den kriminella banan kan vara en enkel väg att välja. Självklart kan det vara det för dessa individer. Och vi ska hjälpa dem. Det finns mycket mer vi kan göra. Tydliga insatser mot ungdomsbrottslighet, hjälp och stöd till brottsutsatta är två viktiga förslag som jag tycker att vi ska gå framåt med och arbeta ännu mer på. Som jag säger, Sverige ska vara ett tryggt land att leva i för alla. Vi har ett långt arbete framför oss. Under de här fyra åren tror jag att många viktiga förändringar kommer att ske när det gäller tryggheten i vårt samhälle.

Anf. 26 Roger Haddad (Fp)

Fru talman! Regeringens satsning på rättsväsendet har nämnts i tidigare inlägg. Det har varit en kraftig generell satsning, inte minst på en mer synlig och närvarande polis i vårt samhälle. Det är en viktig ekonomisk och politisk prioritering. Även om oppositionen tidigare har pratat om fler poliser och synliga poliser levererade man aldrig det när man hade makten. Polisen har en mycket viktig roll i det brottsförebyggandet arbetet. Hur de lyckas påverkar naturligtvis utvecklingen när det gäller att förebygga brott och när det gäller att hantera de anmälningar som kommer in och som rubriceras som våldsbrott - det som betänkandet behandlar. Jag yrkar bifall till förslaget i justitieutskottets betänkande och avslag på motionerna. Fru talman! Generellt kan vi utifrån föregående år se att andelen brott i offentlig miljö minskar när det gäller misshandel utomhus. Det är faktiskt det lägsta antalet sedan 2007. I dessa fall har polismyndigheterna också konstaterat att det finns ett starkt samband med alkoholkonsumtionen. Därför är det positivt att polisen satsat speciellt på att minska berusningsdrickandet, bland annat genom att genomföra så kallade krogkontroller. Men det är mycket bekymrande att polismyndigheterna samtidigt pekar på att andelen våldsbrott ökar något och att lejonparten av ökningen kan hänföras till anmälda brott avseende misshandel inomhus där offer och gärningsman är bekanta eller har en nära relation. Fru talman! Det är obegripligt att 17 kvinnor dör varje år efter våld från sin partner. Tusentals kvinnor och barn söker sig till kvinnojourerna för stöd och hjälp. I detta sammanhang kan jag inte låta bli att citera vår jämställdhetsminister som nyligen vid en konferens uttryckte: "I världens mest jämställda land agar man den man älskar." Vi i Folkpartiet anser därför att det krävs ett fortsatt aktivt arbete, inte minst eftersom vi vet att det finns ett stort mörkertal, vilket tidigare talare har nämnt. Jag hoppas att satsningen på poliser i Sverige inte bara ska leda till ökad trygghet på torget utan även till att hanteringen av våldsbrott och sexualbrott prioriteras upp. Jag välkomnar också det besked som kom nyligen från jämställdhetsministern om att en haverikommission kommer att förverkligas. Det finns flera utmaningar, men jag vill särskilt beröra ett område i betänkandet där jag anser att samhället måste bli mer uppmärksamt och där det krävs ett intensifierat arbete, och det gäller hedersrelaterad brottslighet. Vi har delvis berört detta område i tidigare debatter, men frågorna behandlas även i detta betänkande. Fru talman! Regeringen presenterade under den förra mandatperioden en jämställdhetssatsning. Det handlar om att finansiera insatser i två typer av handlingsplaner som regeringen presenterade med fokus på mäns våld mot kvinnor och problem med hedersrelaterad brottslighet. Drygt 1 miljard kronor avsattes utifrån dessa handlingsplaner. Pengarna har bland annat gått till att utbilda 10 000 poliser och till ekonomiskt stöd till landets kvinnojourer, vilket vi tycker är mycket viktigt. Även om vi börjar se en ökad medvetenhet och en högre beredskap lokalt i kommunerna och på våra skolor - och här hoppas jag att handlingsplanerna har lyft upp frågan och pekat på att det finns faktiska problem i vårt samhälle - är det en fortsatt utmaning. Detta är dess värre ett område som få politiker runt om i landet vågar prata om. Det är också en erfarenhet som bekräftas av föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. De arbetar aktivt för att öka kunskapen om och förebyggandet av hedersrelaterad brottslighet. Det finns också exempel från mitt län Västmanland. Där har länsstyrelsen prioriterat informations- och utbildningsinsatser, men alldeles för få skolor har valt att ta tillfället i akt och lyfta upp de här frågorna och bjuda in informatörerna till skolorna. Samhället, politiker, lärare i skolan och andra vuxna måste ta avstånd från förekomsten av hedersrelaterat våld. Det är också viktigt att vi diskuterar och skapar en ökad medvetenhet i samhället om att detta tyvärr förekommer. Vi har tidigare i debatten uppmärksammat att regeringen, utifrån Ungdomsstyrelsens rapport Gifta mot sin vilja , tillsatt ytterligare en utredning om barnäktenskap och tvångsäktenskap. Det är viktigt att försöka få fram mer information om hur omfattande detta är och hur vi lagstiftningsvägen ska kunna förebygga den här typen av allvarliga brott och tydligare än i dag betrakta detta som brott och inget annat, så att vi kan se till att fler unga och fler vuxna kan leva som de skulle vilja och inte som deras föräldrar eller deras kultur påbjuder. (Applåder) I detta anförande instämde Anna SteeleKarlström (FP) samt Pia Hallström och Patrick Reslow (båda M).

Anf. 27 Johan Linander (C)

Fru talman! Det här är den årliga debatten om våldsbrott och brottsoffer. I dag behandlar vi ett sextiotal motionsyrkanden från den allmänna motionsperioden som har resulterat i 26 reservationer. Först vill jag säga att väldigt mycket har gjorts under de senaste åren, men väldigt mycket ligger också framför oss. Det är många frågor som antingen behandlas i utredningar som är tillsatta av alliansregeringen eller i utredningar som har blivit färdiga under de senaste åren och nu bereds. Vi ser framför oss ytterligare betydande steg för att förbättra för brottsoffer som utsatts för våld och för att få ned våldsbrottsligheten. Trots allt är ju det allra bästa för ett brottsoffer att inte bli ett brottsoffer. Att minska brottsligheten är alldeles avgörande. Att förebygga brott måste ha högsta prioritet. Därför är det speciellt glädjande att vi nu i Brås statistik för 2010 kan se att brottsligheten faktiskt minskade under 2010. 3 procent är inte jättemycket, men vi ska komma ihåg hur trenden har sett ut de senaste årtiondena då brottsligheten har ökat år för år. Nu är trenden bruten, och vi ska jobba hårt för att fortsätta att minska brottsligheten. Det ser dock lite olika ut för olika brottskategorier. Skadegörelse minskar till exempel mest, medan vi än så länge inte kan se någon nedgång vad gäller våldsbrotten totalt sett även om misshandel utomhus har minskat, vilket är glädjande. Det beror inte minst på polisens satsningar på att finnas i de miljöer där många misshandelsbrott begås. Under de senaste veckorna har vi också fått den nationella trygghetsundersökningen. Den visar återigen att tryggheten i samhället ökar. Det finns ingen anledning att vara nöjd, men det går i rätt riktning. Det skulle man inte kunna tro när man lyssnar på oppositionens debattörer, men det är alltså så att tryggheten ökar. Det viktigaste är att det inte begås brott, men det vore naivt att tro att vi inte skulle ha någon brottslighet i det här landet. Vad är då viktigt om man har blivit utsatt för brott? Jo, det är viktigt att det är enkelt att anmäla och att man får hjälp och stöd. Det kan handla om målsägarbiträden, och som vittne kan man behöva ett vittnesstöd. Det ska också vara så enkelt som möjligt att gå igenom hela rättsprocessen. I slutändan är en av de allra viktigaste faktorerna för den som är utsatt för brott att någon döms för brottet. Även där kan vi i uppklarandeprocessen se att det faktiskt går åt rätt håll. Enligt Brå ökade andelen uppklarade brott. Det är bra, men det måste definitivt bli bättre. Under de senaste tio åren - nu är det inte Alliansen som slår sig för bröstet, utan det var faktiskt en socialdemokratisk regering tidigare också - har de personuppklarade brotten ökat med 35 procent enligt Brå. Det är en positiv utveckling som jag tycker att vi också behöver berätta om. Det är inte nattsvart, vilket vänstersidan påstår. Anna Wallén var tidigare inne på en viktig fråga som jag också vill betona. Vi fokuserar väldigt ofta på brottsoffer och att de behöver få hjälp, men i alltför stor utsträckning glömmer vi bort att det inte är brottsoffrets ansvar att se till att inte begås brott, utan det är faktiskt gärningsmannens ansvar. Vi måste fokusera mer på den som använder våldet. Det finns bra metoder med rehabilitering för att få framför allt män att sluta använda våld. Där måste vi klara av en större satsning. När det gäller sexualbrotten har det de senaste tio åren varit en konstant ökning i antalet anmälda sexualbrott, till stor del beroende på ny lagstiftning som vi fick 2005 men också på en ökad anmälningsbenägenhet. Tittar man på den nationella trygghetsundersökningen - det står i vårt betänkande så jag utgår från att alla står bakom det - är det svårt att visa att antalet brott har ökat. Det kan mycket väl vara så att det har skett en ökning av antalet brott, men den största delen förklaras av en ökad anmälningsbenägenhet. Tittar vi specifikt på våldtäkter kan vi försiktigt glädja oss åt att 2010 bröts den hemska trenden med ett ökat antal våldtäkter. Det sker fortfarande förskräckligt många våldtäkter, men ökningen har stoppats, vilket är ett steg i rätt riktning. När det gäller antalet uppklarade våldtäktsärenden skulle man kunna tro att inte en enda våldtäkt klaras upp när man lyssnar på oppositionens debattörer. Jag vill definitivt hävda att det är alldeles för få våldtäkter som klaras upp, men det är inte så illa som oppositionen påstår. År 2010 låg uppklaringsprocenten för sexualbrott något högre än för brottsligheten i stort. Det är inte så att det är sämre för sexualbrott. Man kan tycka att det är för dåligt totalt sett, men det är inte sämre för sexualbrott än för annan brottslighet. Enligt Brås officiella statistik var lite över hälften av de anmälda våldtäkterna uppklarade och ca 20 procent personuppklarade. Det är skillnad i statistiken där. Jag är inte nöjd med utfallet, och jag är speciellt inte nöjd med att det skiljer så mycket från län till län. Det är väldigt stor skillnad på hur man lyckas inom olika polismyndigheter. Där är svaret den polisorganisationsutredning som alla partier deltar i för att få ihop polisorganisationen så att man jobbar på samma framgångsrika sätt. Är vi framgångsrika i en del av landet är det klart att man ska jobba på samma sätt i andra delar av landet så att man göra lika mycket bra där. Men så fungerar det tyvärr inte i dag, och därför är det viktigt att få ihop det till en enhetlig polisorganisation. Jag tror också att vi kan få upp siffrorna i de län där det nu ser väldigt dåligt ut. Det finns flera motioner och reservationer. När det gäller handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer var det regeringens handlingsplan som gällde fram till 2010. Det är viktigt att vi kan fortsätta satsningen på en förnyad handlingsplan, för det är inget arbete som är klart, definitivt inte. Där skulle vi från Centerpartiet vilja ha in en fjärde del, och det är våld mot funktionshindrade, som vi debatterar väldigt lite och vet väldigt lite om. Brå har gjort en rapport om våld mot funktionshindrade, och slutsatsen var att det är den grupp av brottsoffer som vi vet allra minst om. Där skulle vi behöva göra betydligt mer. Till sist skulle jag, fru talman, vilja säga något om barn som bevittnar våld i hemmet. Det diskuteras mycket om barnet ska få målsägarbiträde eller ska ses som ett brottsoffer. Jag skulle vilja säga att det barn som upplever våld i hemmet är ett brottsoffer. Jag menar att man redan i dag, som lagstiftningen ser ut, skulle kunna döma någon för att ha psykiskt misshandlat ett barn, till exempel genom att låta barnet uppleva hur pappa slår mamma eller tvärtom. Den psykiska påfrestning och det psykiska lidande barnet upplever i hemmet är en misshandel. Eftersom det inte fungerar så i dag vill vi från Centerpartiets sida ha en egen brottsrubricering, misshandel av barn, där det tydligt finns med att även psykisk misshandel är misshandel, vilket skulle vara straffbart. Sedan behöver man inte diskutera om barnet ska ses som ett brottsoffer eller ha rätt till målsägarbiträde. Då är man ett brottsoffer och ska så klart få den hjälp som andra brottsoffer får i samhället. Nu sker det en översyn av brottsskadelagen, en utvärdering av 2006 års reform, som handlar om just brottsskadeersättningen när barn upplever våld mot en närstående. Den utvärderingen avvaktar vi nu, och sedan är det dags att ändra lagstiftningen så att skyddet för barn förstärks. Med det, fru talman, vill jag beklaga att jag har dragit över tiden lite, men det är så viktiga frågor. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder) I anförandet instämde Helena Bouveng, Pia Hallström och Patrick Reslow (alla M), Roger Haddad (FP) och Caroline Szyber (KD).

Anf. 28 Lena Olsson (V)

Fru talman! Ja, det finns ju viss statistik, Johan Linander, som visar på ett bättre utfall. När det gäller uppklaringsprocenten för våldsbrott och våldtäkter ser det inte lika bra ut. I vår reservation 2 har vi förslaget om en granskningskommission för våldtäktsärenden. I Amnestys rapport Fallet nedlagt 2008 förordar de att man ska inrätta en sådan för att hitta brister i förundersökningar och föreslå åtgärder. De tycker också att den ska vara oberoende från polis- och åklagarväsendet, även om de tycker ett samarbete är nödvändigt. Jag skulle vilja fråga, eftersom vi får ett ganska abrupt avslag på motionerna och reservationerna: Skulle det inte vara väldigt bra att tillsätta en granskningskommission som studerar det här närmare? Då skulle det här jobbet också flyta på lite snabbare. Jag skulle vilja veta av dig, Johan Linander: Varför säger ni nej till en granskningskommission?

Anf. 29 Johan Linander (C)

Fru talman! Precis som jag sade i mitt anförande kan vi inte vara nöjda med den totala uppklaringen av våldtäktsbrott, även om den inte är sämre enligt Brås statistik än för brottsligheten i stort. Det måste man komma ihåg. Självklart är jag inte främmande för att någon gång se över hur det brottsbekämpande eller brottsförebyggande arbetet ser ut så att vi kan bli bättre. Man måste hela tiden ha en lärande organisation. Just nu är det så, vilket jag sade i mitt anförande, att det skiljer väldigt mycket mellan olika län. Det finns länspolismyndigheter som har dubbelt så bra resultat vad gäller att klara upp våldtäktsmål som andra län, och det är så klart inte tillfredsställande. Det är inget som talar för att det skulle vara så mycket svårare mål i ett län än i ett annat län. Då måste det handla om arbetsmetoder. Varför använder man inte de arbetsmetoder som man har sett är framgångsrika i en annan del av landet? Tyvärr är organisationen väldigt trög. Svaret är det vi nu håller på med i Polisorganisationskommittén, där Vänsterpartiet också sitter med. Det har vi debatterat tidigare, och jag tror att vi alla är i princip överens om att vi behöver en enhetlig nationell polismyndighet, där det också blir lättare att styra och säga: Ja, i det här länet har man gjort det på ett bra sätt tidigare, och de arbetsmetoderna ska gälla i hela Sverige. Bara genom det skulle vi få upp siffrorna vad gäller utredda och uppklarade våldtäktsmål betydligt. Det är det första steget. Jag säger inte nej till att någon gång se över arbetsmetoder, men nu tar vi en sak i taget. Det första vi måste göra är att se till att få en enhetlig polisorganisation.

Anf. 30 Lena Olsson (V)

Fru talman! Ja, det här med en enhetlig polisorganisation kan vi väl vara överens om. Man kan ju reflektera över varför man inte har tillsatt en sådan utredning förut, eftersom man har sett olikheterna i de 21 länen. Regeringen har också lagt fram en handlingsplan när det gäller mäns våld mot kvinnor, och det var bra saker i den. Vi hade synpunkter och så vidare. Man försöker ha en hög svansföring när det gäller just den frågan. Vi fick också en utredning förra veckan där man har tittat på människohandel och prostitution, vilket var en väldigt bra rapport. Men sammantaget tycker jag att det är beklagligt att man vill avslå vårt förslag ganska iskallt. Amnesty har gjort ett grundligt arbete och har tittat på hur många kvinnor som omfattas. Vi pratar mycket om de här frågorna, mäns våld mot kvinnor och så vidare, oavsett om det sker här i Sverige eller om det sker i andra länder. Många kvinnor kommer hit till det här landet och far väldigt illa. Jag kan bara beklaga detta. Jag tror att Johan Linander innerst inne tycker att detta skulle vara rätt bra. Om man tillsätter en granskningskommission skulle man snabbare få fram ett resultat med konkreta åtgärder över sådant som man kan titta på direkt. Vi känner till detta med rättsintyg och med attityder. Man har hög svansföring när det gäller planen för mäns våld mot kvinnor. Men sedan vill man tyvärr inte löpa linan fullt ut, där det faktiskt skulle gå.

Anf. 31 Johan Linander (C)

Fru talman! Ja, vi har definitivt hög svansföring. Vi har gjort väldigt mycket och håller på med väldigt många saker för att hjälpa brottsoffer och få ned brottsligheten. Någon sade: stolt men inte nöjd. Jag kanske inte ska säga just det. Men man ska i princip aldrig vara nöjd, för det finns alltid mer att göra. Så länge det finns människor som är utsatta för grova brott har vi mer att göra. Precis som Anton Abele var inne på tidigare har det skett en rad saker. Stalkning skulle vi egentligen ha debatterat i dag, men den frågan kommer upp senare, och lagen träder i kraft i höst. Den kommer att ha stor betydelse. Det blir ett nytt brott: olaga förföljelse. Det är viktigt, liksom att man kan kombinera det som i dag heter besöksförbud - men som senare ska heta kontaktförbud - med elektronisk övervakning, vilket gör att många av de kvinnor som också Lena Olsson vurmar för och gör ett stort arbete för kan leva ett tryggare liv. Det är viktiga åtgärder. Vi har utredningar i gång om hela brottsmålsprocessen, som Anton också var inne på, och vi har Polisorganisationskommittén. Vi gör en översyn av brottsskadelagen. Vi har redan fått en del utredningar. Som Lena Olsson själv sade kom Barnahusutredningen 2010, och den håller på att beredas just nu. Det finns också reservationer om det. Det pågår väldigt mycket. Man kan alltid säga att regeringen ska göra mer. Det kanske också vi tycker. Skillnaden under åtminstone det senaste året är att vi inte drar ned resurserna för departementet så att de ska kunna göra mer. Men tyvärr beslöt oppositionen att dra ned på resurserna. Därför kommer också saker att gå lite långsammare. Det beklagar jag verkligen.

Anf. 32 Caroline Szyber (Kd)

Fru talman! En av de värsta kränkningar en människa kan råka ut för är att bli utsatt för ett brott. Vi Kristdemokrater står på brottsoffrets sida. Varje gång en medborgare drabbas av ett brott har samhället misslyckats. Därför tycker vi att det är viktigt att samhället ska ställa sig på brottsoffrets sida. Övergrepp och kränkningar ska aldrig tolereras. För den som har blivit utsatt för ett brott är det oerhört viktigt att hela rättskedjan fungerar. Att bli sedd, förstådd och bemött på bästa möjliga sätt är viktiga delar. Men under lång tid har nästan allt fokus legat på gärningsmannens situation. Brottsoffret har kommit i skymundan. Inom rättspolitiken har vi under flera år gradvis rört oss mot ett mer etiskt förhållningssätt, där brottslingens personliga ansvar uppmärksammas mer och där upprättelsen för brottsoffret har förbättrats. Alliansen genomförde under förra mandatperioden en rad förändringar som får positiva effekter för de brottsdrabbade. Låt mig ta några exempel. Straffen för våldsbrott har skärpts. Straffet för mord har skärpts, så att man nu kan döma ut ett längre tidsbestämt straff än tidigare och kan döma till livstid. Kontakt med barn i sexuellt syfte, så kallad grooming, har blivit olagligt. Skärpt skadeståndsansvar för föräldrar har införts, vilket ökar chansen för den brottsdrabbade att få skadeståndet utbetalat. Brott där barn är misstänkta gärningsmän ska i högre grad än i dag utredas. Barnpornografilagen har skärpts. En ny lag om stalkning, som vi egentligen skulle debattera i dag, kommer så småningom. Preskriptionstiden för vissa allvarliga brott, bland annat mord, har avskaffats. Obligatorisk medling infördes i januari 2008. Allt detta är bra, och allt detta har vi kristdemokrater hjälpt till att bidra med i regeringsställning. Men det finns fortfarande mycket mer att göra. Det är angeläget att kontinuerligt se över hur vi kan hjälpa dem som har utsatts för brott. Ett brott kan få långt större konsekvenser än vad man kan ana vid första anblicken. Ett väpnat rån på en arbetsplats kan sätta spår för livet och i vissa fall innebära att en person inte kan gå tillbaka till ett liknande arbete. Effektivitet, snabbhet och hög kvalitet vid handläggning av brottskadeärendena är nödvändigt för att tillgodose det enskilda brottsoffrets behov av trygghet och stöd. En viktig aspekt är även den ekonomiska. Det är principiellt viktigt att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt för den skada och förlust som har vållats. Det är inte rätt att brottsoffret ska löpa risk att råka ut för en ny kränkning av brottslingen genom utebliven betalning. Många upplever också att reglerna om skadestånd och brottsskadeersättning är svåra att förstå. Kristdemokraterna vill därför utreda skadeståndslagstiftningen. Det är inte meningen att man som brottsoffer ska vara tvungen att vänta i flera år på ekonomisk ersättning eller att man ska vara tvungen att ta personlig kontakt med förövaren för att lösa det praktiska kring skadeståndet. Hur ska det då lösas? Sedan många år blir den som döms i en svensk tingsrätt för ett brott där fängelse ingår i straffskalan skyldig att erlägga 500 kronor till Brottsofferfonden. Fonden använder sedan dessa pengar för att stödja olika projekt med brottsofferstödjande inriktning, vittnesstödsverksamhet vid landets alla tingsrätter samt forskning. Varje dömd person är som sagts ålagd att erlägga en avgift på 500 kronor. Problemet är att den summan har varit konstant det senaste decenniet. Kristdemokraterna vill därför att denna symboliska summa om 500 kronor ska höjas till det dubbla. Det är viktigt att det finns ett gott omhändertagande av offer, så att de som utsatts för brott känner att de får ett stöd. Det finns i dag flera våldsoffer och brottsoffer som inte anmäler de brott som de utsatts för. Hur stort mörkertalet är i dag vet man inte. Men det är viktigt att ett brottsoffer aldrig känner sig negligerat. Kristdemokraterna och alliansregeringen ser mycket allvarligt på att det finns brottsoffer som inte gör anmälan eftersom de inte känner att de får stöd av samhället. Vi kommer aldrig att tveka att vidta ytterligare åtgärder för att värna rättssamhället, men det är viktigt att vidta rätt åtgärder för att lösa problemen. Brottsoffer ska behandlas med respekt och medkänsla samt skyddas av rättsordningen. Det finns ett antal reservationer från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i betänkandet. Som vi har hört här i dag handlar de bland annat om barn som bevittnar våld, stöd till kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp eller våld av män samt bättre myndighetssamverkan. Jag yrkar nu avslag på dessa reservationer. Men det beror inte på att det inte är viktiga frågor utan just på att det antingen pågår ett arbete eller att man slår in helt dörrar. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på reservationerna. (Applåder) I detta anförande instämde Pia Hallström och Patrick Reslow (båda M).

Anf. 33 Lena Olsson (V)

Fru talman! Det är nog inte bara kristdemokraterna som är väldigt angelägna om att skydda de brottsdrabbade och komma med åtgärder. Jag ställde förut en fråga till Johan Linander om en granskningskommission när det gäller våldtäktsärenden. Det är ett ganska styvmoderligt svar i betänkandet. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar om detta. Kristdemokraterna ingår i den allians som i dag har kommit med en budget, som absolut har samband med brottsdrabbade. Man räknar med en stor ärendetillströmning inom rättsväsendet. Regeringen säger att man avser att återkomma med ytterligare åtgärder 2013 för att tillmötesgå behovet. Tycker Kristdemokraterna att det är relevant att återkomma 2013 för den ökade ärendetillströmningen? Vi tycker att det är konstigt. Man rabblar upp vilka åtgärder man ska vidta, bland annat beträffande ungdomsbrottslighet, som vi håller på med i dag. Man säger också att man avser att förbättra arbetet och stärka skyddet för kvinnor. En sådan debatt skulle vi ha haft i dag. Man ska också hjälpa barn som far illa och aviserar straffskärpningar. Jag skulle vilja veta hur man ska hjälpa barn som far illa och vilka straffskärpningar som ni tänker komma med.

Anf. 34 Caroline Szyber (Kd)

Fru talman! Ja, Lena Olsson, jag börjar med den här kriskommissionen. Precis som mina allianskolleger tidigare har sagts gäller det framför allt att man ser över varför det ser så olika ut i olika delar av Sverige. Hur kan det komma sig att Polismyndigheten i Skåne inte kommer fram till samma sak som Polismyndigheten i Stockholm? Man har olika handläggningstider och ger kanske också olika stöd till brottsoffren. Det är en del. Och som vi tar upp i utskottets betänkande handlar det faktiskt väldigt mycket om fortbildning och utbildning inom de myndigheter som vi har, med bättre samverkan. Det handlar om bättre bemötande från början till slut. Men framför allt fanns det i den handlingsplan som lades fram under förra mandatperioden en del som handlade om att man skulle tillsätta en viss kommission. Det tror jag också är någonting som regeringen sakta men säkert kommer att återkomma till. Som Johan Linander var inne på är det en ansträngd ekonomi. Det är en hård och pressad arbetssituation i Regeringskansliet. Jag gillar inte heller att säga att det här ska utredas, att det här ska beredas och att det pågår någonting i Regeringskansliet. Men det pågår väldigt mycket saker. Och det måste få ta sin tid, för vi vill inte heller införa någonting som sedan inte får önskad effekt. Men jag är helt övertygad om att det sakta men säkert sker något under den här mandatperioden. Jag vill inte säga någon tid, för ni verkar också ha hängt upp er på att vi skulle återkomma 2013 i budgeten. Men någon gång tror jag att vi kommer att få detta. Sedan vet jag inte om det kommer att kallas en kriskommission eller en utredningskommission, men regeringen kommer att fortsätta att arbeta för att se till att stävja mäns våld mot kvinnor.

Anf. 35 Lena Olsson (V)

Fru talman! Då kanske det blir en granskningskommission, enligt vad Amnesty efterfrågade. Det får vi väl se. Sedan ville jag ju ha kommentarer till vad det är för straffskärpningar som ni aviserar i budgeten i dag. Och sedan gällde det barn som far illa. Det finns en mening här om att man ska hjälpa barn som far illa. Ja, i dagens läge har vi en stor barnfattigdom i Sverige. Man skulle kanske kunna hjälpa till lite där i stället för att komma med ett femte och eventuellt ett sjätte jobbskatteavdrag. Det finns fattiga föräldrar eller sjukskrivna föräldrar. De får ingen skattesänkning - det får man inte heller om man är arbetslös. Och de här barnen far väldigt illa i dag. Jag undrar över straffskärpningarna och hur man ska hjälpa till med det här. Man tycker att det målas så svart. Men jag tycker faktiskt att det ser ganska svart ut för många människor i Sverige, det kluvna Sverige, i dag, både när det gäller stad och land och inkomstskillnader. All forskning pekar på att ett samhälle som är jämlikt - och det borde ju vara attraktivt för Kristdemokraterna - och som är ekonomiskt jämlikt är det som förebygger brott. Här koncentrerar ni er bara, ånyo, på ett utskottsområde i riksdagen, men ni ser aldrig helheten. Jag undrar över straffskärpningar och hjälp till nödställda barn.

Anf. 36 Caroline Szyber (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att påminna Lena Olsson och den övriga oppositionen om att den här debatten handlar om våldsbrott och brottsoffer. Det är ingen budgetdebatt. Ni har under hela debatten talat om ekonomi. Det stämmer att olika saker vävs in i varandra, men jag vill prata om våldsbrott och brottsoffer och konkreta åtgärder och inte om barnfattigdom. Det finns en skillnad mellan oss och oppositionen. Vi har lagt fram en budget som gäller från och med i dag. Och vi ser hela mandatperioden. Vi har sagt att vi på årsbasis kommer att återkomma och se över olika områden till skillnad från er som tar år för år med olika ad hoc-lösningar. Just Vänsterpartiet har kanske inte den bästa historiken heller när det gäller att hålla sig inom budgetramar. Sedan gäller det faktiskt det brottsförebyggande arbetet, som du pratar om. Vi ställer det i fokus. Och vi ser inte bara till ekonomi, som är viktigt när man pratar om brottsförebyggande arbete. Det handlar om att familjer som inte fungerar får stöd och hjälp. Det handlar om att det ska funka i skolorna och om att man i olika delar av livet får stöd och hjälp. Det behöver inte innebära att man får det genom en skattesänkning eller på andra sätt. Det här är ingen budgetdebatt. Den här debatten handlar om brottsoffer. Och nu ska jag då gå över till vad vi vill göra när det gäller konkreta åtgärder. Ni har hittat en mening där det står att man ska hjälpa barn som far illa. Ja, vi vill hjälpa barn som far illa. Och precis som vi har varit inne på tidigare i debatten ska alla barn som bevittnar våld också ses som brottsoffer. Det gäller att de får stöd i arbetet med att komma vidare efter att ha vuxit upp i en familj som har varit fylld av våldsamheter. När det gäller skärpta straff håller vi på med Påföljdsutredningen, där även Vänsterpartiet har en representant. Där ser vi över olika brott och försöker få en helhet. Det handlar om att olika brott ska bestraffas på ett mer korrekt sätt än vad som i dag är fallet.

Anf. 37 Marianne Berg (V)

Fru talman! Jag är sist på talarlistan, och jag vill hålla mitt anförande ur ett hbt-perspektiv. Fru talman! Att bli slagen, att bli hotad, att bli utsatt för sexuella övergrepp, att bli förföljd, att bli trakasserad och att bli utsatt för hatbrott inte bara på grund av kön och etnisk bakgrund utan också på grund av sexuell läggning är något som vi med alla medel måste motarbeta. Vi kan aldrig acceptera någon form av våld. Att utsättas för våld är en kränkning som jag tror att många i den här kammaren inte riktigt kan ta till sig, om de inte själva har blivit utsatta. Regeringen har gjort en hel del bra saker, tycker jag, bland annat handlingsplanen för att bekämpa olika former av våld och förtryck. Men mycket mer kan göras. Det är vi överens om. Men hur ska vi göra det? Det är den stora frågan, och där skiljer vi oss åt. Fru talman! Gruppen hbt-personer söker inte hjälp och stöd i samma utsträckning som heterosexuella när de har blivit utsatta för våld i en parrelation. Vad kan orsaken till detta vara? Ja, en av många orsaker kan vara att det är väldigt få kommuner som i dag kan erbjuda stöd och hjälp till hbt-personer som blivit utsatta för just våld i en parrelation. Det är ännu färre som kan erbjuda ett skyddat boende. Detta drabbar naturligtvis också barnen i dessa förhållanden. Fru talman! När ett samhälle inte förmår att erbjuda ett likartat skydd för alla medborgare utgör detta en form av strukturell diskriminering. Detta är givetvis helt horribelt. Därför anser Vänsterpartiet att regeringen bör utreda och så fort som möjligt återkomma med en handlingsplan för hur hbt-personer som drabbats av partnervåld ska kunna få adekvat hjälp och stöd. Vi vet också att hedersrelaterat våld mot hbt-ungdomar är stort. Dessa ungdomar som drabbas är mycket utsatta. Homo- och bisexuella ungdomar riskerar våld, hot och utfrysning av sina familjer och släktingar, oberoende av vilken familj ungdomarna tillhör. Många studier och kartläggningar har slagit fast att det varken inom socialtjänsten eller på ungdomsmottagningarna eller hos polisen finns någon särskild beredskap för denna grupp ungdomar. Då är det verkligen på tiden att regeringen med alla medel lyfter upp problematiken och ser till att dessa ungdomar blir synliga och inte får fortsätta leva i osynlighet. En del i arbetet med att motverka homofobin kan vara att se över kurslitteraturen inom skolans värld. En annan del är att se över kompetensen, se till att den höjs inom utbildningsväsendet. Det gäller till exempel inom juristlinjen, lärarutbildningen, olika vårdutbildningar, polisutbildningen och yrken som faller inom socialtjänstens ram. Fru talman! Hatbrott är en dubbel kränkning. Hatbrottet är inget nytt fenomen men uppmärksammades och fick ett ansikte först i början av 90-talet. Hatbrott är ett samlingsbegrepp för brott med rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska motiv. Hatbrott kan ta sig olika uttryck. Den vanligaste brottsrubriceringen är ofredande eller olaga hot, men det förekommer också mycket grova brott, till exempel grov misshandel, och det har också gått så långt att hbt-personer har mördats. Detta är milt sagt skrämmande. Under 2009 anmäldes enligt Brottsförebyggande rådet 5 800 hatbrott, varav lite över 1 000 drabbade hbt-personer. Om vi jämför med 2007 är det skrämmande siffror. Vi ser att hatbrotten på grund av sexuell läggning har ökat med 45 procent. Det är inte bara sorgligt utan totalt horribelt, och det behövs verkligen krafttag på alla plan för att se till att alla människor är lika mycket värda oavsett kön, klass, etnicitet eller sexuell läggning och ska ha samma möjlighet till hjälp och stöd i samhället. Det handlar om mänskliga rättigheter, och då ska alla inkluderas. Till den nationella brottsofferjouren vänder sig hbt-personer som blivit utsatta för partnervåld eller hatbrott. Verksamheten har en enorm kompetens inom området, vilket är A och O för att den drabbade personen ska kunna få ett professionellt bemötande och stöd och råd i sin situation. Fru talman! Vänsterpartiet anser att regeringen behöver säkerställa denna verksamhet och återkomma till riksdagen om en långsiktig finansiering av densamma. Jourens kompetens måste bevaras, och de drabbade personerna får definitivt aldrig osynliggöras. (Applåder) I detta anförande instämde Lena Olsson (V), Christer Adelsbo, Mattias Jonsson, Laila Olsen och Anna Wallén (alla S) samt Maria Ferm (MP).

Beslut

Nej till motioner om våldsbrott och brottsoffer (JuU11)

Riksdagen sa nej till motioner om våldsbrott och brottsoffer från allmänna motionstiden 2010. En orsak är att det redan pågår arbete på de områden som motionerna tar upp. Motionerna handlar bland annat om målsägandebiträden, en granskningskommission för våldtäktsärenden och hjälp till brottsoffer att kräva skadestånd. Andra motioner tar upp ökad kompetens hos myndigheter att förebygga och utreda mäns våld mot kvinnor, behandling av män som döms för våld mot kvinnor eller för sexualbrott samt rättigheter för barn som bevittnat våld.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.