Våldsbrott och brottsoffer

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1, men vi står givetvis bakom alla våra 13 reservationer i detta betänkande. Det är ganska många reservationer, och det är tråkigt när det handlar om en fråga där man hade hoppats på en större samsyn. I den här debatten skulle jag kunna ta upp ganska mycket av det som vi har skrivit om i våra reservationer, till exempel att alla styrdokument som rör rättsväsendet skulle innehålla ett mycket tydligare brottsofferperspektiv. Jag hade kunnat ta upp debatten om att straffen för mäns våld mot kvinnor måste skärpas. Jag hade kunnat ta upp att informationen vid permissioner måste bli mycket bättre så att brottsoffren kan skyddas när brottslingen kommer ut igen. Jag hade kunnat ta upp att straffet för den som överträder ett besöksförbud ska skärpas och att man ska kunna komplettera besöksförbud med elektronisk övervakning. Och jag hade kunnat ta upp att ett utdömt skadestånd inte ska få sänkas om det är sakprövat i domstol. Men jag väljer att koncentrera mig på en väldigt avgörande och graverande skillnad mellan oss i alliansen och den socialdemokratiska majoriteten. Det gäller synen på målsägarbiträden och brottsoffer. Där skiljer vi oss åt ganska avsevärt. Vi från alliansens sida vill utöka möjligheten för brottsoffer att få ett juridiskt biträde under förundersökning och rättegång. Låt mig, för att göra det hela ganska klart, göra en kort resumé av den här lagstiftningen som vi har haft i 15 år och som genomfördes 1988. Då började man med att ge målsägarbiträde vid grövre sexuella brott. Sedan fann man att man måste utvidga denna möjlighet, och det skedde 1991. Då utvidgades lagen till att gälla alla sexualbrott och vissa grövre brott som rån och misshandel. År 1994 tvingades man utvidga lagen ytterligare. Den kom att innefatta alla fängelsebrott om det fanns behov utifrån målsägarens personliga förhållanden. År 2001 utvidgades lagen ytterligare en gång så att alla brott omfattas om det finns behov. År 2001 gav Thomas Bodström ett uppdrag till Riksrevisionsverket att se över de delar som gäller försvarsadvokater, särskilda biträden för barn och målsägarbiträden. Riksrevisionsverket redovisade uppdraget samma år i en rapport som heter Varför blev det dyrare? Jag tror inte att man behöver vara matematikprofessor för att förstå varför det blev dyrare. När man genomför en reform tar det tid innan den blir allmänt känd. Fortfarande i dag är detta inte allmänt känt. RÅ har alltså anmärkt på att i dag, 15 år senare, har två sexualmål avgjorts utan att målsägaren har målsägarbiträde. Det har tagit tid. Polisen har börjat bli bättre på att informera, åklagarna är bättre på att informera, det finns brottsofferjourer som informerar och så vidare. Tidigare var inte heller brottsofferfrågorna särskilt prioriterade. Och det är förstås ett skäl till att man från början inte anlitade målsägarbiträden så ofta. Nu anlitar man sådana mycket mer, och det tycker vi inom alliansen och inom Moderaterna är utmärkt. Under den här perioden har också antalet våldsbrott stadigt ökat. Den kurvan går hela tiden uppåt. Ju fler våldsbrott och ju fler brott över huvud taget, desto fler brottsoffer och desto fler målsägare. Det är ganska klart. Nu vill regeringen bryta den här utvecklingen med målsägarbiträden, och det gör mig mycket förvånad och upprörd. I stället för att börja bryta trenden för våldsbrotten börjar man i fel ände. I februari 2005 gav justitieministern ett uppdrag till en särskild utredare att se över lagen om målsägarbiträden. I direktiven som utredaren fick i februari tolkar jag att ett av syftena är att spara pengar på bekostnad av brottsoffrens rätt till juridiskt stöd. Regeringen skriver i direktiven att uppgiften att ge personligt stöd även åvilar en stödperson. Man skriver att uppgiften att driva skadeståndsprocessen även åvilar åklagaren. Jag menar att det är tydligt vilka avsikter som finns i dessa direktiv. För att ingen ska tro att jag står här och hittar på ska jag citera vad som står i utredningsdirektiven. Och det blir intressant att höra vad Margareta Sandgren säger om det. Där står följande: "I vissa fall kan den bästa lösningen för målsägaren vara att ett målsägarbiträde förordnas i ett tidigt skede av rättsprocessen, för att öka målsägarens förståelse och kunskap om vad rättsprocessen kommer att innebära. Vid huvudförhandlingen kan målsägaren i stället åtföljas av en stödperson." Jag frågar då den socialdemokratiska majoriteten hur man har resonerat när man har tagit upp dessa direktiv och att det skulle räcka med en stödperson när själva huvudförhandlingen kommer i gång. Jag tog upp detta vid ett möte med brottsofferjouren i Nacka i går och sade: Om detta skulle bli verklighet skulle det innebära att ni fick vara med vid huvudförhandlingen och sitta vid brottsoffrets sida som stöd. De blev, milt sagt, upprörda och chockade. De menade tvärtom att det är just under huvudförhandlingen som målsägarbiträdet verkligen behövs. För er som inte vet vad en stödperson är kan jag informera om att det är en vanlig person som arbetar ideellt. Det kan vara en lärare, en granne, en pojkvän, någon från brottsofferjouren eller i princip vem som helst. Jag menar att förhållningssättet att man vill spara på brottsoffren rimmar väldigt illa när man i stället borde satsa på dem. Det är det som skiljer oss åt ganska väsentligt. Vi har till och med uppfattningen att efterlevande till en person som blir dödad genom ett brott också ska kunna erhålla ett målsägarbiträde. Där skiljer vi oss åt, och där har vi också en reservation. Vi moderater menar alltså att i de fall då någon blir mördad ska de anhöriga erhålla ett målsägarbiträde. Det har skett undantagsvis i samband med brandrättegången i Göteborg, i samband med polismorden i Malexander och i samband med mordet på Anna Lindh. Men det är undantag från lagstiftningen, och det vill vi ändra på. Jag vill därför fråga Margareta Sandgren och majoriteten: Varför vill Socialdemokraterna minska på rätten till målsägarbiträde? Är det inte i själva verket tvärtom vi ska göra och utöka den?

Herr talman! Det är svårt att säga hur många brottsoffer det finns i Sverige. Det går inte ens att säga hur många som blev brottsoffer under förra året. Men vi vet att antalet brott som anmäls ökar. Under den tioårsperiod som Sverige har letts av Socialdemokraterna har antalet anmälda brott ökat. Värst är att det är antalet grövre brott som ökar. De anmälda våldsbrotten, om man med detta menar dödligt våld, misshandel, våldtäkt och fridskränkningar, har tillsammans ökat med 30 % sedan 1994. Under förra året anmäldes hela 86 000 våldsbrott. Det finns många olika sorters brottsoffer. Det finns de som har blivit av med cykeln eller bilen och måste åka buss tills försäkringsersättningen har kommit. Brottet skapar problem och kränker äganderätten. Inbrott räknas också till den grupp som ofta slarvigt kallas för vardagsbrott. Fråga dem som har fått inbrott i villan eller lägenheten hur de uppfattar att bli utsatt för ett vardagsbrott! Få skulle nog säga att det är sådant som händer. Kanske kan de inte längre sova, och rädslan för att vara hemma nästa gång någon eventuellt kommer i brottsligt syfte gör kanske att de beslutar sig för att flytta med allt vad det innebär, till exempel långt till skola, arbete och vänner. Att otryggheten dessutom följer med dem till den andra bostaden är inte osannolikt. Eftersom det var internationella kvinnodagen i tisdags har kvinnovåldet fått extra belysning den här veckan. Våldet mot kvinnor är i mycket ett dolt problem, liksom sexuella övergrepp. Helt klart är dock att problemen är omfattande. Offer för människohandel är en grupp som utsätts för kanske det allra värsta man kan tänka sig, och ändå är samhällets förebyggande insatser och stöd för dessa handfallna. Våld mot kvinnor är inte sällan ett uttryck för en syn som innebär att kvinnor är lägre stående människor. Största delen av våldet begås i hemmet, där även barn drabbas direkt eller indirekt. Därför är detta våld särskilt allvarligt och måste uppmärksammas. Men bara för att dessa brott är så avskyvärda får man inte glömma bort männen. Tittar man på antalet anmälda brott ser man att männen drabbades av misshandel i större utsträckning. En mor berättade nyligen för mig att hennes son blev misshandlad i grundskolan. Killen som blev utsatt för misshandeln går nu på universitetet, men han är inte fokuserad, sade mamman. Han är förresten sjukskriven. Jag tror inte att han har fått bearbeta vad som hände, sade modern med en uppgiven ton. Fysiskt sett har han inga skador, men flera år efteråt finns alltså rädslan och funderingarna kvar. Denne unge man fick dock brottet bekräftat genom att misshandeln gick till domstol och att gärningsmannen dömdes. Det är långtifrån vad som händer i många fall. År 2003 kunde endast 15 % av de anmälda brotten knytas till en gärningsman. Att så få brott klaras upp är den största skymfen mot dagens brottsoffer från samhällets sida. När någon blir ett brottsoffer sker en kränkning. Individen som begår brottet är alltid ytterst ansvarig för den felaktiga gärningen. Samhället har dock ett ansvar för att förebygga och förhindra brott. Om inte brott begås finns det ju inga brottsoffer. När brott väl begåtts måste samhället ge sitt reservationslösa stöd för att bidra till att reparera skadan. Att utreda brottet och gripa och lagföra en gärningsman är rättsstatens främsta skyldighet gentemot brottsoffren. Det ska vara en självklarhet att polisanmäla brott och ha tilltro till att samhället gör det som är möjligt för att beivra brottet. I rättsprocessen ska brottsoffren bemötas med kunskap, respekt och erkännande. Stödet, skyddet och informationen till vittnen och brottsoffer måste förstärkas och reglerna om skadestånd bli bättre. Många brottsoffer känner sig i dag besvikna. Nu har majoriteten snart chansen att berätta för alla brottsoffer och medborgare vad som egentligen händer för att förbättra deras situation. Vad vill ni säga till dem som undrar? Jag trodde först att vi skulle hinna med vår debatt så att vi kanske skulle kunna vara med i tv. Många som sitter hemma har drabbats av brott. Jag tänker på en hel del personer som har besöksförbud. De skulle nog fundera så här: Vad ska regeringen egentligen göra åt det här med besöksförbud? Förra året anmäldes 3 700 överträdelser av besöksförbud. Detta är kränkningar mot någon som redan är ett brottsoffer. Vad ska man göra för att minska de här kränkningarna? Det stora antalet kränkningar visar att många gärningsmän inte bryr sig om de påföljder som finns i dag, utan påföljderna måste skärpas. Vi som har föreslagit elektronisk övervakning ger oss inte, och jag var väldigt glad över att höra att representanten för Vänsterpartiet i förra debatten öppnade för att vi möjligen ska se över det här och se vad som egentligen gäller. Finns det några tekniska möjligheter att gå vidare med det här förslaget? Jag hoppas att vi tillsammans kan göra en ordentlig översyn av det här. Något som oroar mig mycket är övergrepp i rättssak, det vill säga att en målsägare eller ett vittne blir hotat. Det här är också ett exempel på när ett brottsoffer råkar ut för ytterligare en kränkning. Vad jag har förstått är övergrepp i rättssak ett brott som ökar särskilt bland unga. Unga gärningsmän och deras kompisar inser inte vilka allvarliga brott de begår när de hotar andra unga att hålla tyst. Vad de gör är att ge sig på grunden i vårt rättssystem, nämligen att personer vågar berätta om ett brott i domstol. Jag talade med en åklagare för inte så länge sedan, och han var bekymrad över att åklagarna känner sig tvingade att frihetsberöva alltfler. Bland annat frihetsberövas ungdomar i avvaktan på rättegång i större utsträckning därför att åklagarna befarar övergrepp i rättssak. Vilka åtgärder tänker majoriteten vidta för att komma till rätta med denna utveckling? Vad gäller brottsoffer överlag är jag mycket glad över det tillkännagivande som finns i betänkandet om att det ska bli lättare att få brottsskadeersättning i de fall då gärningsmannen är under 15 år. Tyvärr ser vi en mycket oroväckande utveckling där alltfler icke straffmyndiga personer begår grova brott. De här brotten läggs ned av polisen och utreds inte på grund av att gärningsmannen inte är straffmyndig, och därmed kan brottsoffren inte få brottsskadeersättning. Att få ersättning för ett brott är viktigt i processen att komma över kränkningen. Eventuellt kan pengarna behövas för rehabilitering, men i mycket tror jag att det handlar om att få erkännande av att det som hände var fel. Vi har ett antal reservationer från Folkpartiets sida som handlar om just förändringar vad gäller brottsskadeersättning. Jag yrkar härmed bifall till reservation 20, som handlar om förskottering av skadestånd. I dag är det så att om en person av domstol tillerkänns skadestånd och gärningsmannen inte vill eller kan betala måste offret själv utkräva skadestånd genom kronofogden. Kan kronofogden inte inkräva några pengar ska offret söka ersättning från Brottsoffermyndigheten. Den här processen är orimlig. Den håller fast offret vid den brottsliga händelsen. Offret måste fortsätta att kämpa för sin rätt. Vi anser att staten ska förskottera skadestånd som döms ut av domstol, och sedan får staten kräva in skulden av gärningsmannen. Det skulle ge offret frid och snabb ersättning som kan användas för till exempel rehabilitering.

Herr talman! I tisdags firade vi den internationella kvinnodagen. I mitt anförande vill jag särskilt fokusera på våldet mot kvinnor. Varje år anmäls över 20 000 fall av misshandel och grov misshandel mot kvinnor. Att män misshandlar kvinnor i vårt demokratiska samhälle är en skymf och en ynkedom. Våldet överlag och särskilt våldet mot och hotandet av kvinnor har blivit allt grövre. Alltfler kvinnor är rädda och hotade. Statistik visar att brottsoffrens förtroende för polisen är i botten. Endast ett fåtal av alla kvinnor i Sverige som utsätts för sexuella övergrepp anmäler brottet. Påfrestningarna för de redan utsatta kvinnorna blir för höga. Långt ifrån all misshandel anmäls, sannolikt mindre än hälften. Anledningen till detta är ofta misstro mot rättssystemet. Varje enskilt fall innebär smärta, skada och förnedring för den utsatta. Att statistiken för uppklarade brott framstår som relativt god beror inte på framgångsrik polisiär insats. Den väl kända orsaken är att också nedlagda ärenden rubriceras som uppklarade. Det är en ytterligare kränkning av brottsoffret när en utredning läggs ned och ingen döms för det brott som begåtts. Det behövs radikala förändringar för att hjälpa brottsoffren i utredningsprocessen. Utrustningen som kan underlätta för den hotade kvinnan om hon råkar ut för ett överfall måste också ses över. Många kvinnor som vill ha överfallslarm har inte fått det. Kristdemokraterna anser att hotade kvinnor ska få använda pepparsprej i självförsvar. Vi vill komma till beslut när det gäller hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot och tillföra resurser för att tillgodose detta behov. Den som innehar pepparsprej utan tillstånd döms i dag för vapenbrott. Det är stötande att en utsatt kvinna, som räddar sitt eget liv med pepparsprej, ska dömas för vapenbrott om hon inte beviljats vapenlicens dessförinnan. I många andra länder är pepparsprej inte ens tillståndspliktig. Kristdemokraterna har länge prioriterat frågan om hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot. Kvinnor måste ges rätt att skydda sig, rätt att känna sig trygga. Utskottets ställningstagande ter sig lite gåtfullt. Utskottet ser positivt på att hotade kvinnor fortsättningsvis erbjuds pepparsprej, men vill samtidigt avstyrka motionen till förmån för detta. Vi får nu hoppas att justitieministern lydigt följer utskottets positiva syn och fortsättningsvis erbjuder hotade kvinnor tillgång till pepparsprej. Kristdemokraterna tar kvinnofridsbrotten på stort allvar. Eftersom det finns tecken på att lagen inte fungerar har vi upprepade gånger begärt en utvärdering av kvinnofridsreformen. Utskottsmajoriteten har avvisat detta önskemål. Äntligen tycks dock justitieministern i egen person ha förstått behovet och ämnar nu inleda en översyn av kvinnofridslagen. Vi välkomnar förstås detta och ser det som en framgång samt väntar ivrigt på att få se ord följas av handling. Herr talman! Närmare 7 000 personer ansöker varje år om besöksförbud. Förra året anmäldes hela 5 022 fall av överträdelse. Enligt Brottsförebyggande rådets utvärdering överträds förbudet i så hög grad att värdet är begränsat. Om brottslingen kunde dömas till GPS-övervakning skulle kvinnan kunna känna sig tryggare. GPS-sändare skulle också kunna användas vid permissioner. Utöver lättnaden för drabbade kvinnor skulle mycket resurser kunna sparas med ett sådant system. Många brottsoffer, inte minst kvinnor som utsätts för våldsbrott av närstående män, känner stor otrygghet i samband med gärningsmannens villkorliga frigivning. Otryggheten kan reduceras om den nya geografiska informationstekniken används. Vi måste på alla sätt stärka tryggheten för dem som ska skyddas av besöksförbudet. Slutligen, herr talman, vill jag säga några ord om skadestånd. FN:s deklaration om brottsoffers rättigheter från 1995 anger som grundläggande princip att brottsoffer har rätt till skadestånd från gärningsmannen och att system ska skapas så att brottsoffren snabbt och enkelt får gottgörelse. Verkligheten i Sverige är en annan. Ofta försenas eller uteblir betalningen. Det är inte rimligt att brottsoffret på nytt ska skymfas av en brottsling som inte betalar sitt skadestånd. Kristdemokraterna har vid upprepade tillfällen hävdat att man måste pröva möjligheten att staten förskotterar skadestånd till brottsoffret och alltså övertar fordran på gärningsmannen. Detta gäller i merparten av EU:s medlemsländer, och Sverige får inte hamna efter i denna fråga. Kristdemokraterna presenterade i veckan ett 13-punktsprogram mot den omfattande och lukrativa människohandeln. I rapporten pekar vi bland annat på att de kvinnor och barn som utsätts för detta ohyggligt vidriga brott kan bli utan tilldömt skadestånd bara därför att gärningsmannen påstår sig sakna medel och därmed betalningsförmåga. Staten måste garantera dessa kvinnor och barn deras skadestånd. Vid hemkomsten riskerar kvinnorna att utsättas för repressalier, bli uppsökta av brottssyndikat och förskjutas av sina familjer. Förskottering av skadestånd blir alltså särskilt viktigt i de fall då brottsoffret tvingas eller väljer att lämna landet efter rättsprocessen. Vi menar också att nivåerna på skadestånd som utdöms för sveda och värk samt kränkningsersättningens storlek måste ses över så att de blir mer rimliga än vad de är i dag. Kristdemokraternas förslag och reservationer är steg på vägen mot ett tryggare samhälle - till gagn inte minst för den utsatta människan. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1. Jag begränsar mig på sedvanligt sätt för tids vinnande till denna, även om jag står bakom samtliga våra reservationer.

Herr talman! Våldsbrott kan drabba alla, och brottsoffer kan vi alla bli. Men generellt måste konstateras att en del grupper och befolkningsskikt är mer utsatta än andra. Ensamstående drabbas generellt mer än sammanboende, och redan utsatta grupper drabbas hårdare av våldbrott än mer etablerade grupper i samhället. Marginaliserade grupper som hemlösa, missbrukare och kriminellt belastade är alldeles särskilt hårt utsatta. Dessa iakttagelser är mycket viktiga och måste följas upp och åtgärdas politiskt. Likaså måste vi med öppna ögon se de patriarkala könsmaktsmönstren och hur dessa visar sig till exempel i form av sexualiserat våld, som tyvärr pågår året om och som vi måste fortsätta att bekämpa. Herr talman! När det gäller samhällets insatser för att bistå brottsoffer finns det många olika nivåer och instanser som har ett ansvar och en uppgift för verksamheten. Tyvärr måste vi konstatera att det brister i samordning mellan olika organ, och det är också tydligt att det varierar kraftigt mellan till exempel de centrala insatserna i landets kommuner när det gäller stödinsatser för brottsoffer. Det spretar ibland åt olika håll, vilket inte är bra. Vänsterpartiet anser därför att Brottsoffermyndigheten borde få i uppdrag att ur ett helhetsperspektiv se över samhällets insatser för att bistå brottsoffer. Det har vi en reservation om. Herr talman! Det finns all anledning att i detta sammanhang särskilt betona att äldre och funktionshindrade är särskilt sårbara för att utsättas för brott, inklusive våldsbrott och sexuella övergrepp. Det handlar ofta om brott som begås i offrens hem eller på vårdinrättningar. Alltför ofta är förövaren någon som offret är beroende av, en anhörig eller någon i personalen. Detta måste vi våga prata om högt och tydligt. Här kan vi verkligen tala om sårbara brottsoffer. I Vänsterpartiet är vi inte nöjda med vad som hittills har åstadkommits på dessa områden. Precis som man konstaterar i betänkandet finns det med all sannolikhet ett stort mörkertal när det gäller brottsligheten mot dessa grupper. Det är också värt att notera att många av dem vi nu pratar om ofta har svårigheter i kontakter med rättsväsendet eller med brottsofferjourer. Det kan röra sig om olika former av kommunikationsproblem eller bristande tillgänglighet av olika slag. Vi anser därför att situationen för dessa grupper behöver belysas över landet och föreslår i en reservation att Brottsoffermyndigheten bland annat får i uppdrag att ytterligare utreda situationen över landet och komma med förslag om hur våldet bättre kan upptäckas och anmälas och hur ett fungerande stöd kan utformas. Herr talman! Vänsterpartiet ser det som mycket positivt att ett enigt utskott står bakom ett förslag till tillkännagivande om att regeringen ger Brottsoffermyndigheten i uppdrag att se över möjligheterna att få brottsskadeersättning när gärningsmannen är under 15 år. Vi i Vänsterpartiet som har motionerat i frågan tycker att detta är en rättvisefråga som det finns god anledning att belysa. Herr talman! Brott mot personer som innebär kränkningar, våldshandlingar och förolämpningar på grund av offrets sexuella läggning eller könsidentitet är tyvärr bara alltför vanligt förekommande. Vi framhåller i reservation 8, från fem partier, att det finns luckor i nuvarande lagstiftning som bör täckas. I de bestämmelser i brottsbalkens 5 kap. 5 § om allmänt åtal för förolämpning talas det om åtal för anspelning på någons homosexuella läggning. Detta bör vidgas till att omfatta sexuell läggning och könsidentitet, anser vi. En översyn av tillämpningen av nuvarande regler behöver också göras. Våldet mot HBT-grupperna ute i samhället är tyvärr omfattande och, naturligtvis, oacceptabelt. Herr talman! Jag står självfallet bakom Vänsterpartiets alla reservationer men vill för tids vinnande nöja mig med att yrka bifall till reservation 8.

Herr talman! En särskilt utsatt grupp brottsoffer är kvinnor som blir utsatta för våld, hot och sexuella övergrepp av en man som de har eller har haft en relation till. Det är vi alla överens om. Detta är till och med så allvarligt att det finns ett speciellt brott som benämns grov kvinnofridskränkning. I det brottet går straffsatsen från sex månaders till sex års fängelse. Snittiden i domarna är ungefär åtta månader. Jag vill ställa en fråga till Rolf Olsson om denna särskilt utsatta grupp kvinnor - det kan i och för sig vara män också, men det handlar mest om kvinnor: Är det rimligt, Rolf Olsson, att en sådan här gärningsman, som upprepade gånger begår grov misshandel, hot och sexuella övergrepp mot en kvinna, ska kunna bli dömd till en påföljd som innebär att kratta löv i en park, alltså samhällstjänst? Samhällstjänst kan också innebära annat. Det förekommer att de här männen blir dömda till villkorlig dom, skyddstillsyn eller samhällstjänst. Är det rimligt med sådana påföljder för grov kvinnofridskränkning?

Herr talman! Jag vill naturligtvis understryka att det är oerhört allvarliga brott som Hillevi Engström talar om. Vi har en gemensam syn här. Dessa brott bör fördömas, och vi ser med stor avsky på dem. Självfallet är det så. Praxis när det gäller sådana här brott - det framgår också av betänkandet - är att påföljden normalt är fängelse. Men vi kan inte alltid föreställa oss alla omständigheter i det enskilda fallet. Det kan finnas omständigheter som gör att påföljden blir någonting annat. Men normalfallet är fängelse. Det är min uppfattning, och det är såvitt jag kan läsa ut också den uppfattning som framförs i betänkandet. En viktig sak - och den är vi säkert överens om - är att det naturligtvis är domstolarna som ska döma och att vi fullt ut ska låta dem göra det.

Herr talman! För de kvinnor som jag kommer i kontakt med i mitt arbete som ordförande för en kvinnojour är det fullständigt oacceptabelt, liksom för det stora flertalet av allmänheten, med en sådan påföljd i ett så allvarligt brott som vi här i riksdagen har bestämt ska kunna generera fängelse i upp till sex år. Det är lång tid. Det här handlar om fall där en man upprepade gånger kränker en kvinna där det finns ett beroendeförhållande, en relation eller där det har funnits en relation. Kvinnan blir upprepade gånger utsatt för misshandel, hot och sexuella övergrepp. Jag undrar hur en misshandel eller ett brott ska se ut för att man ska dömas till sex års fängelse. Det kan ändå inte vara rimligt att man får samhällstjänst för den typen av brott. Hur ska samhället uppfatta lagstiftaren? Vi måste ju kunna på något sätt motivera eller förklara vad det är för typ av händelser vi talar om, när påföljden kan stanna vid samhällstjänst för sådana här upprepade kränkningar. Det är ganska viktigt att man gör detta tydligt. Många frågar mig om detta i mitt arbete med misshandlade kvinnor. De tycker att det är ofattbart.

Herr talman! Jag upprepar det jag sade, för jag vill vara tydlig på den här punkten. Jag ser allvarligt på det här. Det handlar om mycket allvarliga brott. Jag vill inte på något sätt bagatellisera dessa gärningar - misshandel av kvinnor och de andra brott som har nämnts här - och jag upprepar att det är min uppfattning och den uppfattning som framförs i betänkandet att den normala påföljdspraxisen innebär fängelse för denna typ av grova gärningar. Det är rätt och riktigt. Det anser jag. Men naturligtvis kan det finnas omständigheter i det enskilda fallet som gör att påföljden kan bli någonting annat. Det är domstolen som ska döma. Det tycker jag är en riktig ordning, och jag utgår från att Hillevi Engström också tycker det. I det enskilda fallet kan det finnas omständigheter som gör att påföljden blir en annan, men normalfallet är och ska vara fängelse.

Herr talman! Denna debatt om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år. När jag stod här förra året berättade jag om ett samtal med en kvinna som lever med så allvarliga hot över sig att hon har både skyddad identitet och kvarskrivning. I Sverige finns det ungefär 500 personer som har sådant skydd, varav över 200 är barn. Jag väntar mig inte att ni kommer ihåg vad jag sade förra året, och därför tänker jag upprepa det. Samhällets krav på identifikation och ofta bristande förståelse gör att dessa personer inte kan arbeta, inte studera och inte starta företag. De råkar dessutom ut för en mängd problem genom att de inte kan uppge sin identitet och för att de inte bor i den kommun där de är folkbokförda. Jag tänkte ge några exempel som jag har fått från den kvinna jag har samtalat med: De kan inte använda sjukvårdens högkostnadsskydd för läkaravgifter eller medicin, eftersom det system som används inte kan skydda personuppgifter och bostadsort. De kan inte få ut sjukresekostnader eftersom de då måste ange bostadsadress. Den förlängda postgången genom skattemyndigheten gör att de får ständiga förseningsavgifter på sina räkningar. Barnen kan vara med och träna fotboll, men de kan inte vara med på en match, för då måste deras namn finnas med på en laguppställning. Barnen kan inte ha terminskort till bussen eftersom namn och skola måste stå på terminskortet. De kan inte ha bibliotekskort, prenumerera på tidningar, handla på avbetalning, ha kundkort eller rabattkort, och de kan inte handla på postorder eller via Internet. När den här kvinnan ansökte om extra socialbidrag för att få de extra kostnader täckta hon hade på grund av sin skyddade identitet och kvarskrivning uppmuntrade socialtjänsten henne till att ansöka om bidrag från stiftelser och fonder. Visst finns det många sådana fonder, men för att kunna ansöka om pengar måste man uppge sin bostadsadress. Alltså gick inte det heller. Även om det är oerhört jobbigt att byta identitet skulle det underlätta för de här personerna. Många av deras problem skulle lösas om de fick en ny identitet. De har ansökt men fått avslag. Anledningen är att pengarna ska tas från polisens ordinarie anslag, och det är dyrt, så polisen säger nej. Jag tycker att det är allt annat än rimligt att polisens bristande resurser ska göra att dessa personer inte får en chans till omstart i livet. Herr talman! Redan för ett år sedan avslogs samtliga våra yrkanden om att stärka hotade kvinnors situation med att Personsäkerhetsutredningens betänkande höll på att beredas inom Regeringskansliet. Nu tänker jag berätta vad som har hänt sedan dess. Ingenting! I år avstyrks alla förslag med att Personsäkerhetsutredningens betänkande håller på att beredas inom Justitiedepartementet. Det har faktiskt flyttats från Regeringskansliet till Justitiedepartementet. Men vad hjälper det de utsatta kvinnorna? Är det så svårt att förstå de här kvinnornas förtvivlan? Varje dag lever de under hot, inte bara hot från den man som hotar dem till livet utan även hotet av otrygghet, en omöjlig ekonomisk situation och otrygghet för barnen. För några dagar sedan talade jag åter med samma kvinna, och hon bekräftar att ingenting har hänt. Det är samma situation som förra året. Hon är dock en mycket driftig kvinna och gör allt hon kan för att förbättra sin situation. Men hon berättade att det finns andra som lever i hennes situation och som har försökt ta, eller till och med tagit, sitt eget liv eftersom de inte ser någon utväg. För några veckor sedan fick den här kvinnan träffa statsrådet Morgan Johansson, och jag är övertygad om att han fick sig en verklig tankeställare. Nu gäller det bara att han lyckas övertyga justitieminister Thomas Bodström om att åtgärder måste vidtas, och vidtas snabbt. Tyvärr får vi ingen draghjälp av socialdemokraterna i justitieutskottet. Från Centerpartiet har vi sju reservationer i betänkandet som innehåller förslag som direkt skulle förbättra utsatta kvinnors situation. För det första: Ett nationellt program om personsäkerhet. I denna reservation tar vi upp att kostnader för dem som tvingas använda skyddsåtgärder såsom spärrmarkering, kvarskrivning, bättre lås och larm ska ersättas av staten. För det andra: Trygghetspaket för hotade kvinnor. Det finns redan trygghetspaket i dag, men de räcker inte till. Kan ni tänka er känslan att få veta att visserligen har du rätt till ett trygghetspaket, men du kan inte få något för de är slut! För det tredje: Straffskalan vid kvinnomisshandel. I denna reservation tar vi bland annat upp att hedersrelaterade motiv till våld ska ses som en försvårande omständighet i brottsbalken. För det fjärde: Polisens och åklagarnas insatser. Hot- och riskbedömningsmodellen Sara bör införas som standard vid alla polismyndigheter. Där den används visas goda resultat. För det femte: Information vid permissioner. Hänsyn måste tas till brottsoffrets skyddsaspekter när beslut om permission fattas, och brottsoffret ska alltid få veta när gärningsmannen får permission. För det sjätte: Straffhöjning vid överträdelse av besöksförbud. Det har vi hört om tidigare. Det finns åtskilliga män som fullkomligt ignorerar det besöksförbud som de fått. För att göra besöksförbud effektivare bör straffen för överträdelser höjas, speciellt när överträdelserna sker systematiskt. För det sjunde: Elektronisk övervakning av besöksförbud. För att öka den hotade kvinnans skydd från den man som fått besöksförbud och som bedöms som farlig eller som systematiskt överträtt besöksförbudet ska detta kunna kombineras med elektronisk övervakning, så kallad fotboja. Samtliga dessa sju direkta förbättringar yrkar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avslag på. Herr talman! Det finns mycket mer som jag skulle kunna säga om de totalt 16 reservationer som Centerpartiet står bakom, men jag väljer att yrka bifall till enbart reservation 16 under punkt 17 om elektronisk övervakning av besöksförbud.

Herr talman! Vi är från Miljöpartiets sida med på två reservationer. Jag passar på att yrka bifall till reservation 14 under punkt 15. Den handlar om våld mot äldre och funktionshindrade. Här har Rolf Olsson redan tagit upp och talat om att det mest skrämmande i den här frågan faktiskt är att det handlar om - hade jag pratat om kartor hade jag sagt ett vitt fält - ett stort mörkertal när det gäller människor som drabbas på ett synnerligen olyckligt sätt. De har ytterligt små möjligheter att föra sin egen talan. De har ofta också bindningar till de här personerna som gör att de inte törs, vågar eller anser sig kunna föra talan mot närstående personer - son eller annan närstående som förgriper sig på dem. Därför anser vi att det vore alldeles riktigt, som vi säger i vår reservation, att Brottsoffermyndigheten fick i uppdrag att ytterligare se igenom deras situation. I övrigt har vi en diskussion om målsägandebiträde för efterlevande. Det känns som en mycket angelägen fråga. Den frågan tas upp i en, vill jag minnas, moderat reservation. Svaret är att det ska tillsättas en utredning som ska lämna besked senast den 31 december 2005. Jag hoppas att det svaret är tillfyllest och att vi kan ge skydd för människor som har hamnat i den olyckliga situation som beskrivs i texten - Osmo Vallo med mera. Jag hoppas att det verkligen kommer ett positivt förslag från utredningen. I annat fall är jag beredd att lägga fram förslag igen.

Herr talman! Jag ska inte bli så långradig, men jag kan informera Leif Björnlod om det som gäller för efterlevandes rätt till målsägandebiträde. Jag har läst igenom direktiven från den 17 februari. Det som står helt klart i direktiven är att en utgångspunkt för utredaren är att lagens tillämpningsområde inte ska utvidgas. Där försvann alltså den möjlighet som vi har diskuterat tidigare när det gäller barn som bevittnar våld och som vi tycker på något sätt ska ges en roll i processen. Det kanske kommer i en annan ordning - det vet jag inte. Men det står uttryckligen om efterlevandes rätt till målsägandebiträde att man har haft uppe den frågan tidigare, och regeringen skriver att möjligheten för efterlevande att få skadestånd regleras i skadeståndslagen och så vidare och att det inte finns något behov av att överväga om efterlevande som målsägande ska kunna få målsägandebiträde. Jag tycker att det finns fog för vår reservation. Många fall har varit massmedialt väldigt uppmärksammade. I till exempel Anna Lindh-fallet var vi alla överens om att det var rimligt att de efterlevande fick målsägandebiträde. Det måste vara den tingens ordning att har man en anhörig som blir mördad eller på annat sätt bragts om livet ska man ha rätt till målsägandebiträde. Hela det här utredningsdirektivet andas att man vill spara på kostnaderna på målsägandens bekostnad. Det kan vi moderater aldrig ställa upp på. Jag ville gärna informera Leif Björnlod om dessa direktiv.

Herr talman! Det som jag mest har fastnat för i den här situationen är det som står i direktiven om människor som har avlidit eller skadats i samband med polisingripanden. Det känns väldigt viktigt. När det handlar om en myndighet blir människor försatta i ett ytterligare underläge. Därför anser jag att detta är viktigt, och jag tycker att direktiven är korrekta och riktiga. När det gäller möjligheter för barn ser jag att man kan göra detta i andra situationer, och inte i den här. Jag har specifikt fastnat för situationer där människor blir offer i ett polisingripande.

Fru talman! Målsägarbiträdena är oerhört viktiga för brottsoffret och för målsägande i processen. Det vittnar alla om som är inblandade - advokater, åklagare och domare. I det senaste numret av BOJ:s tidning tar man upp just frågan om målsägare i kläm. Det finns en uppsats - en jurist som har gjort ett examensarbete i juridik - där det särskilt påtalas att det krävs en juristutbildad person för att biträda målsägarna under rättsprocessen. Det gäller framför allt vid huvudförhandlingen. Det är väldigt viktigt. Nu riskerar utredningen att gå i helt motsatt riktning. Det hade varit intressant att höra om du hade varit med i diskussionerna om direktiven. Vad sade ni i så fall där? Det finns ju inget som säger att det ska vara skillnad ifall man blir utsatt för ett brott i samband med polisingripande. Inte ens det finns med i direktiven.

Fru talman! Jag delar Hillevi Engströms uppfattning att människor som kommer in i en rättssal hamnar i ett underläge av flera skäl. De kan vara brottsoffer, och de hamnar i en ny situation som kan vara svår att hantera. Jag kan tala om för Hillevi Engström att jag för 12 eller 15 år sedan skrev ett förslag till en partikongress angående vittnesstöd och det som vi kallar för medborgarvittne med mera. Med erfarenhet från min nämndemannaperiod inser jag fuller väl att människor är i ett underläge. Jag är villig att på olika sätt där så är möjligt stärka deras situation.

Fru talman! Jag har nu suttit här i min bänk och lyssnat till en rad anföranden som har sin grund i motioner från den allmänna motionstiden. Jag är glad för det engagemang som visas i brottsofferfrågor och som ligger oss alla nära om hjärtat. Många av motionerna är sådana som återkommer från tidigare år. Det visar på en ihållighet som ofta behövs i många frågor. Samtidigt kan jag konstatera att i flertalet frågor som tas upp i betänkandet har åtgärder vidtagits, utredningsbetänkanden har lagts fram och bereds eller initiativ har tagits till nya utredningar. Av den anledningen yrkar jag avslag på samtliga reservationer. I ett tidigare inlägg sade Johan Linander att allt avfärdas och att det bara är utredningar, översyn och så vidare. Men det är faktiskt oftast det som oppositionen begär i sina reservationer. Det handlar om ytterligare utredningar eller ytterligare översyn. Om man begär en utredning eller en översyn kommer det att ta ganska lång tid. Det är väl rimligt att man får tid på sig att göra den översynen eller utredningen. Om det är en utredning läggs det fram ett betänkande. Det är väl ändå rimligt att det betänkandet går ut på remiss så att de som är involverade på rättsväsendets olika myndigheter får möjlighet att säga sitt om de förslagen. Sedan är det väl också ganska rimligt att departementet får tid på sig att överväga både betänkandets förslag och de remissvar som har inkommit på det. Det tar lite tid ibland när man ska göra sådana här översyner eller en utredning. Det är faktiskt det som ni själva oftast kräver. Trots att vi nu tycker att vi har kommit ganska långt när det gäller olika brottsofferfrågor innebär inte det att vi är nöjda med hur det ser ut i dag. Det är klart att vi kan kosta på oss att vara självkritiska. Det finns stora insatser att göra på flera områden. En del insatser kan vi lagstifta om. På andra områden handlar det om bättre samarbete mellan myndigheter, och inte minst organisationer. Ibland handlar det om att myndigheter inte har tagit på sig och anammat riktlinjer i den grad som vi önskar. Det kan också handla om bemötande eller rena utbildningsfrågor. Jag kan lova samtliga här i kammaren att vi ska bli bättre på alla dessa områden. Vi måste dock också konstatera att området är komplext och att antalet aktörer som berörs är stort. Det saknas tillräcklig kunskap inom flera olika fält. Det är med andra ord ett ständigt pågående arbete som håller på. Det måste fortsätta att pågå. Om man en gång för alla har gjort en lagstiftning, om man en gång för alla har lagt ut ett regleringsbrev och om man en gång för alla har fastställt en viss ordning innebär inte det att det tillämpas på det sätt som vi önskar härifrån. Vi måste ständigt bevaka och granska att det utförs på det sätt som var tänkt en gång från början. Det är ett ständigt pågående arbete. För alla dem som drabbas av våld på ett eller annat sätt kan jag förstå att reformer inte kan ske fort nog. Men lagstiftning tar den tid som krävs för att utverka en tydlig lagstiftning. Det vet ni också om i den här kammaren. Det gäller alldeles oavsett, Johan Linander och ni andra, om det sitter en socialdemokratisk eller en borgerlig regering. Det tar faktiskt tid. Bemötande, samverkan och attityder är inte heller något som förändras över en natt, en vecka eller några månader även om vi alla skulle önska det. Vi vet att det tar tid att genomsyra verksamheter på olika sätt. Under de år som jag har suttit i riksdagen har väldigt mycket hänt när det gäller stödet för, skyddet av och inte minst synen på brottsoffer. Det är viktiga steg i rätt riktning. Det var en stor framgång när Brottsoffermyndigheten bildades för tio år sedan. Genom denna verksamhet samlas och sprids informationen och forskningsresultat för bättre bemötande och behandling av brottsoffer. Ungefär samtidigt inrättades Rikskvinnocentrum på förslag av Kvinnovåldskommissionen. Regeringen har bidragit ekonomiskt till utbyggnad av verksamheter som är tänkta att kunna stå modell för liknande verksamhet och som kan komma att startas i andra delar av landet. I Rikskvinnocentrums uppgifter ingår förutom att ta hand om patienter att genomföra utbildning, sprida information och bedriva forskning om bland annat effekterna av våld mot kvinnor. Regeringen bereder nu förslaget om att ombilda Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut. Vi har också infört en särskild företrädare för barn under 18 år i vissa fall där man kan anta att det har pågått ett brott mot dem och vårdnadshavaren till exempel kan misstänkas för brott. Vidare har vi vidgat socialtjänstens ansvar för brottsoffer. Jag kan också konstatera att vi har skärpt reglerna för besöksförbud så sent som för ett och ett halvt år sedan till att gälla ett större geografiskt område. Det här är bara några exempel på åtgärder som redan har vidtagits. Inom Regeringskansliet bereds nu frågan om ett handlingsprogram om personsäkerhet och en nationell handlingsplan mot våld i nära relationer. Regeringen bereder också frågan om en nationell handlingsplan för arbetet med brottsofferfrågor på central och lokal nivå. Vidare har regeringen i sitt regleringsbrev inför 2005 gett Åklagarmyndigheten respektive Rikspolisstyrelsen i uppdrag att bland annat redovisa insatser som genomförs i fråga om bekämpning av våld mot kvinnor och barn. Det sker också ett aktivt arbete i domstolarna, hos polisen och hos åklagarna med utbildning när det gäller frågor om jämställdhet, sexualiserat våld och hur man inom rättsväsendet bemöter brottsoffer. Det anser jag vara ett särskilt viktigt arbete, som enligt min åsikt borde kunna ske inom alla de myndigheter som kommer i kontinuerlig kontakt med barn och vuxna, exempelvis inom skolan. Som jag tidigare har sagt behöver vi också mer kunskap. Det är därför JämO Claes Borgström har fått i uppdrag att analysera varför sexuella övergrepp inte anmäls och ge förslag på vad som kan göras för att öka benägenheten att anmäla sådana brott. I det uppdraget ingår även att undersöka hur brottsoffret upplever brottsutredning och rättegång och hur man kan minska påfrestningarna på brottsoffret i hela rättsprocessen. Jag skulle kunna räkna upp fler exempel, men jag tänker stanna vid ett exempel ur verkligheten. Jag vill också säga att det i det här betänkandet finns åtgärder vidtagna på ungefär 30 punkter. Då är det väl ändå så att det händer någonting! Låt mig ta ett exempel ur verkligheten. För en tid sedan var några av oss nere i Malmö och besökte ett barn- och ungdomskriscentrum. Det hela började med ett projekt i kvinnofridspropositionens kölvatten där regeringen gett alla myndigheter i uppdrag att samverka och förbättra bemötandet av våldsutsatta kvinnor. Efter en genomlysning av den faktiska situationen i Malmö avseende socialtjänstens ärenden, sjukhusjournaler och polisanmälningar utformades ett handlingsprogram för att verka för ökad jämställdhet mellan könen, förebygga våld samt ge utsatta skydd och stöd. Grundsynen är att dessa problem inte kan lösas av en enda myndighet. Det krävs samverkan mellan olika berörda myndigheter och organisationer. Detta resulterade i att det skapades ett kriscentrum för män i kris och män som utövar våld, ett för våldsutsatta kvinnor och deras barn och ett för barn och ungdomar som utsatts för våld och övergrepp. Dessutom har det tagits fram en yrkesgemensam handbok. Man har också utbildat poliser i bemötande, metoder och mycket annat. I detta centrum finns polisen, åklagaren, socialtjänsten och sjukvården tillgängliga. Genom den här verksamheten har man inte bara kunnat öka insatserna utan fått en enorm kunskap. Man har även kunnat identifiera problem som vi kan ta med oss och åtgärda. Jag tycker att alla som sitter här och har möjlighet ska åka ned och besöka detta kriscentrum. Det är väl värt ett besök, och jag tror säkert att man kan få med sig mycket av det. Det här exemplet visar att man redan i dag med befintliga resurser kan skapa en bra verksamhet med ett helhetsperspektiv där hela familjen har möjlighet att få hjälp och där man kan fokusera på såväl snabb lagföring som att sätta in behandling och stöd. Med myndighetssamverkan och engagemang fungerar det alltså. Det finns säkert andra goda exempel i landet också. Låt oss hjälpas åt att sprida dessa goda exempel. Vi behöver inte uppfinna hjulet flera gånger, utan det finns goda exempel i landet som vi kan ta till oss. Fru talman! Jag tänkte avsluta mitt anförande med ett citat ur betänkande nr 18 om våldsbrott och brottsoffer: "Att utreda brott, gripa och lagföra gärningsmannen är rättsstatens främsta skyldighet gentemot brottsoffren. I detta ligger även att straffsystemet skall uppfattas som rättvist och att påföljderna blir tillräckligt ingripande. Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Det är därför mycket viktigt att samhället i sitt bemötande av brottsoffer ger dem sitt reservationslösa stöd. I varje avseende bör brottsoffrens situation särskilt beaktas. Vid utformningen av olika styrdokument på rättsväsendets område bör således brottsoffrens perspektiv alltid ägnas särskild uppmärksamhet. Vidare måste lagstiftningen i högre utsträckning utgå från brottsoffrens behov av skydd." Som avslutning säger reservanterna - detta står i reservation 1 - att det bör ankomma på regeringen att beakta det anförda i det fortsatta arbetet. Utskottsmajoriteten skriver i betänkandet: "Utskottet anser att det är av största vikt för brottsoffren att det finns ett väl fungerande rättsväsende, vilket bl.a. innebär att de som begår brott identifieras och lagförs. Vikten av att åtgärder vidtas för att klara upp fler brott får dock inte skymma det faktum att det även behövs åtgärder som är direkt inriktade på att ge brottsoffren stöd. - - - Riksdagen har också framhållit detta som en prioriterad uppgift och bl.a. uttalat att våld mot utsatta grupper, såsom kvinnor och barn, är något som skall uppmärksammas särskilt av polis och åklagare. Utskottet kan också konstatera att ytterligare förslag lämnats av olika utredningar och att dessa förslag är ägnade att bidra till att förbättra situationen för dem som utsatts för brott." Jag tycker att man nästan får anstränga sig lite för att se någon skillnad på de här två texterna. Det ena är reservationstexten och det andra utskottets majoritetstext. Det kan skilja i detaljer vad vi vill och önskar, men inte som helhet. Jag vill tacka alla er som, i likhet med mig och andra, har visat stort engagemang i de här frågorna. Det är viktiga frågor som har stor betydelse för samhället, och i synnerhet för brottsoffren. Jag kan, som sagt, konstatera att i flertalet av de frågor som tas upp i betänkandet har åtgärder vidtagits, utredningsbetänkanden lagts fram och beretts eller initiativ tagits till nya utredningar. Det innebär att vi har mycket att se fram emot på det här området. Huvudpunkten är att vi inte vill att någon ska utsättas för brott över huvud taget, men den utopin kommer naturligtvis inte att infinna sig. Därför måste vi se till att hjälpa och stödja alla dem som utsatts för brott. Men vi måste också arbeta hårt i den andra ändan, där kriminaliteten har sin början. Den största grogrunden för kriminalitet är stora klyftor i samhället. Känslan av att vara utanför utan möjlighet att påverka sin situation är farlig. Den föder frustration och en ilska som ibland får sitt utlopp i våld och andra kriminella handlingar. Därför är det bästa sättet att långsiktigt bekämpa brott att skapa ett Sverige där klyftorna är små, ett Sverige där alla har rätt till arbete och där alla barn och ungdomar har en trygg uppväxt med en meningsfull och utvecklande fritid. Trygghetens bästa väktare är människans välfärd. Jag avslutar därmed mitt anförande och yrkar bifall till förslaget i det här betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Margareta Sandgren har givetvis rätt i att vi i oppositionen ibland kräver utredningar och att det tar tid. Så ska det givetvis vara. Men jag tycker i och för sig att en lagstiftning, inklusive utredning, remisser, lagrådsremiss och så vidare, borde kunna hinnas med på fyra år. Annars klarar vi inte ens av att ändra lagstiftningen under en mandatperiod. Det är lite svårt att förklara för dem som går och röstar på valdagen. Sexualbrotten tog ju uppemot sju år. Vi i oppositionen kräver utredningar när vi vill ha en ny lagstiftning. Det gäller till exempel reservation 7 i det här betänkandet om att hedersrelaterat våld ska vara en försvårande omständighet i 29 kap. 2 § i brottsbalken. Det är ganska självklart. Vi vill ju inte att majoriteten ska lägga fram en färdig lagtext på utskottets bord. Detsamma gäller förföljelse, som vi diskuterade i justitieutskottet tidigare i dag. Vi i oppositionen skulle aldrig kunna tänka oss att kräva att det ska göras omedelbart. Vi måste självfallet utreda det. Men jag tog upp en del saker i mitt anförande, till exempel de människor som vill byta identitet. De skulle kunna få många av sina problem lösta. Det finns ju redan regler för det. Anledningen till att de får avslag är att det är dyrt, och polisen har ont om resurser. Inte behöver Socialdemokraterna utreda det. Ni kan säga: Ja, vi ska fixa det. Vi kan ta trygghetspaketen. Det finns redan trygghetspaket, men de räcker inte till. Kvinnor får köa. De får höra att visserligen har de rätt till ett trygghetspaket men det finns inga just nu. Det behöver inte heller utredas. Har man ansvar får man också lösa sådana problem.

Fru talman! Tyvärr måste jag erkänna att jag inte kan så mycket om detta med skyddad identitet eller ny identitet och om det är en kostnadsfråga. Jag tycker att det är illavarslande att den som har skyddad identitet inte kan få den hjälp och det stöd som man behöver, som Johan Linander redovisade i sitt anförande. Jag lovar att jag ska ta med mig den frågan och se om det är polisens kostnader som är skälet till att man inte kan ge en ny identitet och vad det krävs för åtgärder för detta. Sedan får jag väl återkomma till detta i något annat sammanhang. När det gäller trygghetspaketen måste jag ställa en fråga till Johan Linander: Är det ett omfattande problem? Är det köer överallt i landet för att få de här trygghetspaketen? Jag ska gärna ta reda på mer. Några av oss sitter ju i Rikspolisstyrelsens styrelse. Där kan vi ställa frågan om det är så. Sedan är det varje polismyndighet som beslutar om vilka resurser man ska ställa till förfogande för olika åtgärder. Det kan vara en familjevåldsenhet, larmpaket eller någonting annat. Jag är beredd att ta med mig den frågan ut i landet också till mina partivänner som sitter i olika polisstyrelser. Jag tror att vi på olika sätt behöver driva på ute i polisstyrelserna i de här frågorna.

Fru talman! Tack, Margareta Sandgren! Jag tycker att det var ett jättebra svar på min replik. Det är sällan jag säger så. Det var ett jättebra svar. Sådant vill man höra lite oftare. När det gäller trygghetspaket har jag hört att man fick det svaret på ett ställe. Jag vet inte om det är så i hela landet. Men jag tycker att det är allvarligt nog att ett fåtal kvinnor, om det nu är ett fåtal, får det här svaret. När man är i den situationen att man känner att man behöver ett trygghetspaket - det är ju också en begränsning av livsstilen - är det ganska knäckande att få svaret att man inte kan få det av den anledningen att det är brist på dem. Jag tackar för svaret. Det var jättebra. Jag är jättenöjd om du tar med dig detta och försöker göra någonting åt det.

Fru talman! Jag vet att frågan om trygghetspaketen har varit uppe tidigare. Det är möjligt att behovet har ökat, men för några år sedan sades det att det fanns tillräckligt med trygghetspaket, att det inte var några köer. Men jag ska ta med mig frågan och ställa den ute i landet.

Fru talman! Medvetet tog jag inte upp så många saker i mitt anförande, för jag tyckte att det var en fråga som överskuggade de övriga och som var väldigt viktig principiellt, nämligen frågan om just målsägarbiträden. När man läser direktiven blir man förvånad, och jag skulle vilja veta hur ni har resonerat kring att det i vissa fall skulle vara bättre för en målsägare att nöja sig med att ha med en stödperson vid själva huvudförhandlingen. Det rimmar lite illa med alla andra uttalanden som görs. Jag vill också fråga varför man inte i direktiven har tagit upp någonting av det som Inga-Britt Ahlenius och Riksrevisionsverket lade fram som förslag i rapporten Varför blev det dyrare? Där tittade man på offentliga försvarare, målsägandebiträden och offentliga biträden. Det fanns en del konkreta förslag som skulle kunna sänka kostnaden utan att minska kvaliteten, men av dessa ser man ju ingenting i direktiven. Det är alltså två frågor som jag gärna vill ha svar på: Hur har ni resonerat kring neddragningen av målsägarbiträden? Och varför föreslår man ingenting utifrån RRV:s rapport?

Fru talman! När det gäller direktiv till olika utredningar är vi inte alltid involverade i varje detalj, och alla är inte involverade i varje detalj i utredningarna. Syftet är inte att försämra för dem som behöver ett målsägandebiträde, men det kanske behövs en översyn för att klargöra de olika aktörernas roller i en rättsprocess. Naturligtvis kanske man kan titta på kostnaderna. Även om det inte framgår av detta betänkande, gör man väl kanske det också. Men syftet är definitivt inte att försämra möjligheten att få ett målsägandebiträde. Sedan citerade du vad som står i betänkandet och sade "kan åtföljas av en stödperson". Det innebär inte att en målsägande ska eller bör åtföljas av en stödperson, utan det står "kan åtföljas". Det här får man titta på. Jag är beredd att följa den här frågan, för naturligtvis ska det inte ske några försämringar för den som behöver ett målsägandebiträde i den jobbiga process som det faktiskt är.

Fru talman! Det är positivt att det inte kommer att bli några förändringar till det sämre när det gäller målsägandebiträden. Vi vill ju att det tvärtom ska bli förbättringar, inte minst för efterlevande till dem som blivit våldsdödade. Jag tycker att det är ett viktigt ställningstagande att Margareta Sandgren ändå är väldigt tydlig med det. Nu fick jag svar på den första frågan. Men frågan om grov kvinnofridskränkning, som jag ställde till Leif Björnlod tidigare, vill jag ställa även till dig. Tycker Socialdemokraterna att det är rimligt att män som är dömda för upprepade kränkningar, våld, misshandel, hot och sexuella övergrepp kan bli dömda till samhällstjänst och få jobba ideellt i en idrottsklubb eller göra någon annan insats? De som har dömts till samhällstjänst brukar ibland jobba med Röda Korsets försäljning. Är det rimligt att de männen får den påföljden?

Fru talman! Så som Hillevi Engström framställer det kan man naturligtvis säga att det inte är rimligt. Men i normalfallet är det ju inte så. En grov kvinnofridskränkning kan inte ge den påföljden. Men det känns inte komfortabelt om det skulle vara på det sättet. Den som läser betänkandet noga ser att det också finns en rad om att man ska göra en allmän översyn av påföljdssystemet. Då får man väl också titta på den här frågan. Lagen om kvinnofridskränkning kommer vi också att utvärdera så småningom, vad den fått för effekter och om den varit verkningsfull eller inte. Det blir alltså en översyn av lagen om kvinnofridskränkning men också en översyn av påföljdssystemet. Då kanske man också kan fästa fokus på den fråga som Hillevi Engström framställer.