Vårändringsbudget för 2013

Fru talman! Vi ska här och nu debattera vårändringsbudgeten. Det är ett av de tillfällen när riksdagen kan ändra i den befintliga budgeten och skjuta till eller dra ifrån pengar beroende på hur den ekonomiska situationen ser ut för tillfället. I det här ärendet har regeringen föreslagit att man ska dra bort en del pengar från för oss mycket angelägna områden. Därför har vi reserverat oss. Jag vill börja med att yrka bifall till våra reservationer nr 1 och nr 2 i det här ärendet. Vi anser, och jag tycker att det också bör betraktas som en moralisk grundval i ett samhälle, att man inte ska försvåra för och missgynna de svagaste i vårt samhälle och i vår omvärld. Men det i åtanke är vi uppriktigt oroliga över regeringens förslag till ändringsbudget. Det finns två förslag som slår direkt mot de svagaste i vårt samhälle och i vår omvärld. Det första är anslaget till personligt ombud för personer med psykisk funktionsnedsättning. Här föreslår regeringen att det anslaget inte bara ska kunna användas till att rekrytera människor som personliga ombud, utan det ska även kunna användas till vissa administrativa kostnader. Hur mycket administrativa kostnader det här kommer att gå till och hur mycket som kommer att tas från de personliga ombuden är oklart, och därför tycker vi att underlaget är för dåligt. Regeringen har inte presenterat ett tillräckligt underlag för att vi ska kunna fatta beslut om detta. Vi är oroliga för att den föreslagna nedskärningen medför en risk för att det blir färre personliga ombud för dem som har psykiska problem i vår omvärld - detta eftersom samma mängd pengar ska gå till två olika områden, dels till att rekrytera personliga ombud, dels till administrationskostnader. Det är ett steg i fel riktning, och vi är därför kritiska till förslaget och reserverar oss mot det. Det vore välkommet om någon från den borgerliga majoriteten i riksdagen skulle kunna ge ett svar på hur stor andel av denna post som kommer att gå till administrationskostnader så att vi får ett underlag för diskussion. Än så länge har vi inga siffror som vi kan föra en relevant diskussion om, och det är ett underbetyg till Sveriges riksdag. Fru talman! Regeringen har även en annan nedskärning som vi är djupt kritiska mot, och det är att man minskar insatsen för Sveriges internationella bistånd. Det har man gjort i ett antal år, och det är en olycklig inriktning. Vi har varit kritiska hela vägen mot att man har gjort neddragningar på biståndet som man sedan använder för att täcka inhemska insatser. Nu fortsätter regeringen med samma arbetsmetod. I årets ändringsbudget tar man ytterligare 709 miljoner för att täcka Migrationsverkets kostnader för flyktingmottagning i Sverige. Tillsammans med övriga neddragningar är det över 5 miljarder kronor, eller 13,5 procent, av biståndet som används till migrationsärenden. Det är djupt olyckligt att regeringen på detta sätt ställer två angelägna områden mot varandra. Vi har en överenskommelse om att vi både ska ha en välvillig migrationspolitik och hjälpa människor som är i nöd runt om i vår värld. Ett exempel är Syrien, där det pågår ett allvarligt inbördeskrig och där många människor lider svår nöd. Dessa människor måste vi kunna ta emot. Men att ta de resurser som behövs för det från de människor i vår värld som har det absolut svårast och fattigast är minst sagt moraliskt tvivelaktigt. Att var sjunde biståndskrona tas för att täcka kostnader för migrationspolitiken är orimligt. Särskilt orimligt är det att under löpande budgetår minska biståndet eftersom det förändrar förutsättningarna för myndigheterna och tvingar dem att ändra i redan inledda biståndsprojekt. Vi ser också att regeringens neddragningar får följder i praktiken runt om i vår värld. Det dras ned på insatser i viktiga sydamerikanska länder, och det senaste jag hörde är att man föreslår att dra in Sveriges bistånd till Burkina Faso. Det är ett fattigt land, hur man än bedömer det, som har en barnadödlighet på 15 procent. Här föreslår regeringen att man ska dra in biståndet. Det är inte rimligt. Sveriges bistånd spelar en väsentlig roll i vår värld för att lyfta människor ur den allra värsta fattigdomen och rusta länder för en mer hållbar utveckling. Ändå drar regeringen alltmer pengar från biståndsbudgeten till annat än bistånd. Det borde gå i den motsatta riktningen. De avräkningar som görs från biståndet borde minskas, vilket vi har budgeterat för i vår budget. Regeringen har också tagit pengar från biståndsbudgeten till andra insatser, till exempel till klimatbistånd och till att driva ambassader runt om i vår värld. Sammantaget har närmare 25 procent av biståndsbudgeten tagits, och man börjar närma sig skammens gräns på 0,7 procent av nationalintäkterna. Sverige blir ett dåligt föredöme för omgivande länder. Vi har tagit beslutet att biståndet ska ligga på 1 procent av nationalinkomsterna. Urholkar vi det steg för steg är vi en dålig förebild för andra länder. I stället borde vi tvärtom stå upp för våra principer och kräva att de ska gälla och att också andra länder ska respektera dem. Det är väl känt att Moderaterna tyvärr står bakom att det räcker med sju tusendelar av statens inkomster och att det är gränsen för vad de tycker är rimligt att avsätta till biståndet. Vad tycker de andra borgerliga partierna som tidigare har stått upp för biståndsprincipen och för att 1 procent är en rimlig nivå på avsättningen till biståndet, till exempel Folkpartiet och Kristdemokraterna? I denna debatt finns möjligheten att stå upp för vad man tycker är rimligt i biståndspolitiken. Vad säger ni? Räcker det med att avsätta 0,7 procent till biståndet, eller är det 1 procent som gäller? Om det är 1 procent ska det inte vara bara på papperet, utan då ska 1 procent gå till biståndsinsatser runt om i vår värld. Så är det tyvärr inte i dag, och det är oacceptabelt.

Fru talman! UNHCR, FN:s flyktingorgan, bedömer att det i dagsläget i hela världen finns 43 miljoner flyktingar. Ungefär 15 miljoner av dem är direkt beroende av UNHCR:s stöd. UNHCR:s budget för 2012, alltså i fjol, uppgick till lite drygt 2,2 miljarder dollar. Det är ungefär lika mycket pengar som vi i Sverige i år använder till statsbudgetens utgiftsområde 13 Integration. För bara någon vecka sedan gick FN ut med den största appellen, den största vädjan, om krisstöd i organisationens historia. 5,2 miljarder dollar behövs för att hjälpa nödlidande i Syrienkonflikten. Av dessa behövs 1,4 miljarder dollar för hjälp inom Syrien, och 3,8 miljarder dollar för hjälp till flyktingar i Syriens närområde, i bland annat Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Enligt FN förväntas antalet flyktingar i Syrienkonflikten stiga till 3,5 miljoner före årets slut. Inne i Syrien bedöms 6,8 miljoner människor behöva FN:s stöd. FN:s matprogram, World Food Program, uppger att man från och med september behöver ungefär 36 miljoner dollar per vecka för verksamheten i Syrien. I dagsläget finns ett underskott i den finansieringen på 725 miljoner dollar. I detta läge bedömer den svenska regeringen det som nödvändigt att ta 709 miljoner kronor, ca 108 miljoner dollar, från stödet till FN:s organisationer och använda dem i flyktingmottagningen inom Sverige. Motiveringen ska vara det ökade asyltrycket på Sverige, inte minst från Syrien. I den senaste uppdateringen på Migrationsverkets hemsida kan man nu på morgonen läsa att hittills i år, 2013, har 4 022 individer med sitt ursprung i Syrien sökt asyl i Sverige. Fru talman! Att regeringen nu återigen i efterhand måste skjuta till mer pengar till den havererade invandringspolitiken är väl ingen förvånad över. Det är numera mer regel än undantag att så sker. Det blir resultatet om man sätter bocken som trädgårdsmästare, eller i detta fall Miljöpartiet. Västvärldens slappaste asylregler, kombinerade med en alltför generös tillämpning av regelverket, får dessa följder. Det skapar incitament att ta sig förbi ett tiotal nationsgränser och att på vägen passera ett tiotal möjliga asylländer, samtliga demokratier och en majoritet medlemmar av EU, för att kunna söka asyl i just Sverige. Resurser ska nu tas från viktiga FN-organ för att klara det ökade asyltrycket - just dessa 4 022 asylsökande. Samtidigt lämnas miljoner och åter miljoner nödlidande åt sitt öde. Fru talman! Svensk flyktinghjälp är ett gigantiskt politiskt misslyckande. Svensk flyktinghjälp är ett gigantiskt ekonomiskt misslyckande. Men, fru talman, svensk flyktinghjälp är framför allt en gigantisk humanistisk och medmänsklig katastrof. Sverigedemokraterna ökade redan i sitt höstbudgetalternativ för 2013 anslagen till FN:s flyktingorgan UNHCR med totalt 5,5 miljarder under budgetperioden, jämfört med regeringens anslag. Det gjorde vi just för att kunna hjälpa fler flyktingar i krishärdars närområden. För de nödställda i Syrien, enligt FN 6,8 miljoner människor, eller för flyktingarna i Syriens närområde, enligt FN snart 3,5 miljoner, hade naturligtvis en sverigedemokratisk flykting- och biståndspolitik varit mycket bättre. Möjligtvis finns det i Sverige 4 022 asylsökande och några hundra riksdagsmän som inte håller med om den beskrivningen. Sverigedemokraternas utgångspunkt är att det är betydligt mer effektivt att hjälpa människor i nöd på plats i deras hemländer, eller i närområdet, än att låta ett relativt litet antal invandra till Sverige och ta del av svenska förmåner. Varje satsad skattekrona gör avsevärt större nytta på plats i närområdet än vad samma krona gör i Sverige. Därför bör inte biståndet minskas för att finansiera kostnader för flyktingmottagningen i Sverige. Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation, alltså reservation 3.

Fru talman! Det är första gången under den här mandatperioden, och faktiskt på många år, som jag står i talarstolen med anledning av en vårändringsbudget. Vi har nämligen en principiell inställning att vårändringsbudgeten är regeringens budget för att justera den politik som de redan har lagt fram och som redan är beslutad i kammaren. I år fick vi göra ett undantag just på grund av de stora neddragningarna av biståndet under pågående budgetår. Jag tycker att det är väldigt allvarligt, och det drabbar många väldigt utsatta människor hårt. Den trend vi har sett under en allt längre tid, nämligen att regeringen tar från biståndet och för över pengarna till flyktingmottagandet här hemma, tycker vi är ett sätt att ställa människa mot människa. Det handlar om utsatta människor som absolut inte borde behandlas på det sättet. Vi har varit stolta över att vara en nation som har haft ett enprocentsmål. Det målet verkar regeringen tyvärr inte försvara längre, utan den backar tillbaka till den överenskommelse man har gjort i andra internationella forum. Vi kan alltså inte längre vara lika stolta över den biståndspolitik vi har bedrivit - inte när det gäller enprocentsmålet och tyvärr många gånger inte heller när det gäller innehållet i de olika utspel biståndsministern har gjort. Till skillnad från Sverigedemokraterna tycker Vänsterpartiet att man inte ska ställa människa mot människa. De flyktingar och asylsökande som kommer hit ska få ett värdigt mottagande och kunna genomgå en rättssäker process för att få sin sak prövad i enlighet med de konventioner som finns på området. Vi står för en human flyktingpolitik och tycker att vi har plats för fler i vårt land. Vi tycker också att vi ska ta emot dem på det bästa sätt vi någonsin kan. Sverigedemokraternas utökning av biståndsbudgeten handlar framför allt om att de inte vill att människor på flykt ska komma hit. De människorna är inte deras problem, utan de stänger sina hjärtan eftersom det är människor som är födda i ett annat land. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till den reservation vi har gemensamt med Miljöpartiet, nämligen reservation 2.

Fru talman! Vi betraktar vårändringsbudgeten i första hand som regeringens möjlighet att göra förändringar i sin egen budget, alltså den budget riksdagen beslutade om före jul. För riksdagens oppositionspartier gäller att man bör hålla sig till den praxis som har utvecklats om att det bara är på de områden där regeringen har öppnat för förändringar som man själv kommer med skarpa förslag. Däremot har vi i vårt alternativ till vårbudget pekat på hur en vårändringsbudget borde se ut. I ett läge med över 400 000 arbetslösa, en ungdomsarbetslöshet som biter sig fast och en växande långtidsarbetslöshet inte minst bland unga, där drygt 40 000 har varit utan arbete i mer än sex månader, borde en ändringsbudget förstås innehålla åtgärder för fler jobb. Därför är det märkligt att regeringen väntar med att presentera en sådan politik. Det är olyckligt. Vi har därför också visat hur regeringen skulle kunna införa statlig stimulans för yrkesintroduktionsjobb redan nu. Stefan Löfven gick i täten för den typen av avtal när han var ordförande i IF Metall. Vi anser att staten borde bidra och skulle kunna bidra tidigare, redan i år, för att fler unga ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Det föreslog vi i höstas, och det föreslår vi också nu. Det skulle kunna ge 10 000 unga jobb redan i år. Det är bara att beklaga att man fortsätter att skjuta på den här typen av förslag vecka efter vecka och månad efter månad. Även när det gäller skolan finns det goda skäl att göra insatser för att hjälpa de ungdomar som lämnar grundskolan med otillräckliga kunskaper. Där hade vi velat se förslag om obligatorisk sommarskola för de tusentals unga som nu lämnar grundskolan utan att kunna komma in på gymnasieskolans nationella program. Det hade varit en viktig investering i de unga människor som behöver det allra bäst. Nu riskerar många i stället att hamna utanför och stanna där. Det är ingen bra situation att försätta tusentals niondeklassare i. På samma sätt hade vi gärna sett förslag om sommargymnasium på folkhögskola och ett naturvetenskapligt tekniskt basår för att fler unga ska kunna börja studera inte minst till de bristyrken vi ser växer fram trots den höga arbetslösheten. Trots att regeringen har hamnat rejält snett med sin politik, vilken ju byggde på prognoser från i höstas som regeringen sedan lämnade, är det alltså väldigt begränsade insatser som nu görs när det kommer till ändringsbudgeten. Det innebär att unga människor kommer att få fortsätta att vänta på kunskap och arbete på ett väldigt olyckligt sätt. För alla de missade möjligheter och chanser, vilket drabbar både unga och företag, bär naturligtvis regeringen och de borgerliga ledamöterna i kammaren ett väldigt tungt ansvar.

Fru talman! I det här betänkandet behandlas regeringens proposition om vårändringsbudgeten för 2013 och tre motioner som har väckts med anledning av propositionen. Enligt regeringsformen finns det möjlighet för riksdagen att under budgetåret besluta om nya beräkningar av statens inkomster och om nya eller ändrade anslag, vilket alltså föreslås i propositionen och i betänkandet. I årets vårändringsbudget föreslås en rad förändringar där de flesta i alla fall i det här sammanhanget är relativt små, även om det också finns någon lite större ändring. Totalt föreslås förändringar i nivån för 46 anslag inom 14 utgiftsområden, varav 39 anslag höjs och 7 anslag sänks. De föreslagna ökningarna av anslagen uppgår till 6,4 miljarder kronor och de föreslagna minskningarna till knappt 748 miljoner kronor. Anslagsförändringarna innebär att anvisade medel ökar med totalt 5,7 miljarder kronor netto. Av betänkandet framgår också att merparten av de ändringar som föreslås är politiskt odramatiska - med något undantag, vilket vi redan har hört. Jag ska strax återkomma till den frågan, men först vill jag helt kort nämna en annan fråga som har väckt viss uppmärksamhet tidigare. I samband med att finansutskottet behandlade Riksrevisionens årsredovisning för 2012 uppmärksammades nämligen det faktum att Riksrevisionens totala kostnader hade ökat kraftigt från 2011 till 2012, närmare bestämt med 37,5 miljoner. Med anledning av kostnadsökningarna påpekade vi från utskottet att det är viktigt att Riksrevisionen förbättrar den interna styrningen och kostnadskontrollen så att resurserna används så effektivt som möjligt. I vårändringsbudgeten finns nu, efter en begäran från Riksrevisionen, ett förslag om en tillfällig anslagskredit till Riksrevisionen på 5 procent. Enligt Riksrevisionen själv pekar den ekonomiska uppföljningen på att utnyttjandet av anslagskrediten inte kommer att överstiga 3 procent. Mot bakgrund av att den höjda anslagskrediten därmed kan betraktas som en säkerhetsåtgärd och att riksdagen nyligen påpekat att Riksrevisionens kostnadskontroll måste förbättras tillstyrker vi Riksrevisionens förslag. En av de förändringar som föreslås, och som också har föranlett en reservation från Miljöpartiet och Vänsterpartiet och från Sverigedemokraterna - det är olika reservationer dock - gäller utgiftsområde 7 Internationellt bistånd. Här föreslås en minskning av anslaget med 709 miljoner kronor från knappt 31,2 till knappt 30,5 miljarder kronor, alltså motsvarande ungefär 2 procent av utgiftsområdet. Skälet till detta är att pengarna flyttas till utgiftsområde 8 Migration för att täcka delar av de ökade kostnader som uppstår där, bland annat mot bakgrund av händelserna i Syrien. Där gör regeringen bedömningen att fler personer än tidigare kommer att söka asyl här. Detta är i sak inget konstigt. Sedan tidigare ligger en del av de kostnader som räknas in i biståndsramen just som kostnader för asylsökande. Det är helt i enlighet med den definition som OECD:s biståndskommitté har gjort av vilka kostnader som får klassas som bistånd. Enligt denna definition, alltså från OECD:s biståndskommitté, kan kostnader för flyktingmottagande och försörjningskostnader för flyktingar under de första tolv månaderna klassificeras som bistånd. Flertalet av de OECD-länder som ger bistånd gör liknande avräkningar från biståndsmedlen. Det är alltså ingen minskning av biståndsbudgeten i sig, utan det är en flytt av pengar från en typ av bistånd till en annan. I sammanhanget är det viktigt att säga att Sverige faktiskt är en av få biståndsgivande nationer som lever upp till den internationella överenskommelsen om att avsätta 0,7 procent av bruttonationalinkomsten till internationellt bistånd. Sverige gör det dessutom med god marginal. År 2011 avsatte Sverige 1,02 procent av bruttonationalinkomsten till utvecklingsbistånd. Det var en nivå som endast Norge och Luxemburg nådde upp till. För 2012 var nivån något lägre, 0,99 procent av bni. Vilken nivå det stannar på i år återstår att se beroende på vad bni landar på, men det ser det ut att kunna bli på en ungefär samma nivå för 2013, eller till och med något högre. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill börja med att bemöta någonting som Jonas Jacobsson Gjörtler sade i sitt anförande, att det här inte innebär någon minskning av biståndspengarna. Hur man än ser på saken är det svårt att argumentera för att det inte skulle tas pengar från biståndet. Självklart minskar Sveriges biståndsinsatser när man tar mer och mer pengar från biståndsbudgeten, pengar som är tänkta att användas till insatser i fattiga länder för att minska fattigdomen och som nu i ökande omfattning till helt andra insatser, till exempel att ta emot flyktingar i vårt eget land. Det är väl bara att slå fast att så är det. Det är inget som vi behöver argumentera kring, utan det är en ren självklarhet. Jag vill komma till en annan fråga. Det handlar om hur vi ser på de avräkningar som görs från det svenska biståndet till diverse olika insatser. Att ta emot flyktingar är ett sådant område. Det har även tagits pengar till att driva ambassader och för att finansiera klimatinsatser som vi har lovat ska vara additionella och alltså inte en del av biståndet. Ändå tas det från biståndet. Sammantaget är det så att vi nu närmar oss den skammens gräns som Jonas Jacobsson Gjörtler nämnde själv i sitt anförande, nämligen 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Min fråga är egentligen varför det är så viktigt för Moderaterna att skära ned på just biståndsbudgeten. Som Jonas Jacobsson Gjörtler själv säger tillförs en hel del pengar till andra områden i den här tilläggsbudgeten, drygt 6 miljarder kronor. Ändå är det så viktigt att ta bort dessa 700 miljoner. Det känns snarast som att det är en ideologisk låsning vid att vad som än händer ska man ändå ta pengar från biståndet för olika finansieringsinsatser. När det går att tillföra pengar till andra områden, varför är det så heligt för Moderaterna att se till att pengar försvinner från biståndsverksamhet?

Fru talman! Jag tror att vi kan vara överens om att vi är oöverens om hur vi ska se på biståndet. Min och vår syn på det hela är att biståndet kan se ut på många olika sätt. Bistånd kan inte bara ges i en form, utan man kan ha biståndsgivning på flera olika sätt. Den åsikten delar OECD:s biståndskommitté. En form av bistånd är att ta emot flyktingar. Man kan räkna in flyktingmottagande under de första tolv månaderna som bistånd. Det är klart att det i högsta grad påverkar situationen i problemområden i världen när vi kan agera även på hemmaplan och ta emot flyktingar, som det handlar i det här fallet. Jag tycker inte att man kan säga att det handlar om antingen eller, utan det är viktigt att göra både och. Från svensk sida är vi ganska duktiga på att göra både och. Vi tar stort ansvar för att ge bistånd ute på plats ute i världen och att ta ett ansvar här hemma och hjälpa de människor som kommer hit från krigsdrabbade områden. Jag delar inte riktigt Per Bolunds uppfattning att det här ska ses som en minskning av biståndsbudgeten, utan det är en omflyttning från en typ till en annan.

Fru talman! Kontentan blir ändå att man sätter olika svaga människor i vår omvärld mot varandra. Man tar pengar från fattigdomsbekämpning som går ut på att ge människor mat för dagen och garantera den mest basala nivån av skydd, husrum och liknande och som Sverige verkligen borde stå upp för på alla sätt och vis. I stället används biståndet till insatser som vi kan finansiera med andra medel. Vi i Miljöpartiet har visat i våra budgetförslag att det går att värna människovärdet och att inte ställa människor mot varandra på så sätt som tyvärr regeringen gör. Vi har avsatt pengar i vår budget för biståndsverksamhet. Vi för tillbaka pengar som regeringen har avräknat. Vi har dessutom pengar för klimatinsatser i fattiga länder som inte tas från biståndet utan som tvärtom är en egen budgetpost i Miljöpartiets budget. Vi tycker att det är otroligt sorgligt att regeringen hela tiden väljer att ta pengar från en grupp fattiga runt om i vår omvärld som verkligen behöver stöd. Som jag var inne på drar regeringen enligt ett förslag in stödet från Burkina Faso, som är ett land med 15 procents barndödlighet och där det är helt uppenbart att man knappast behöver mindre pengar utan mer pengar. Ändå väljer regeringen att fortsätta att skära. Om de här avräkningarna var på en låg nivå skulle man kanske kunna acceptera dem, men nu börjar de här avräkningarna nå nivåer som är rent pinsamma för Sverige. Vi närmar oss skammens gräns på 0,7 procent. Sverige är det land i världen som avräknar allra mest från biståndet, drar bort allra mest resurser från biståndet. Det tycker jag är en liga som vi inte borde kämpa i. Tvärtom borde vi stå upp för att det beslut som har tagits i riksdagen följs och att den princip som vi har om att 1 procent av vår bni ska gå till bistånd värnas, inte urholkas på det sätt som regeringen gör. Jag måste fråga Jonas Jacobsson Gjörtler om han inte tycker att det är lite pinsamt att Sverige, som enligt våra beslut ska vara ett föredöme internationellt sett och avsätta mest pengar, nu framstår som ett medelmåttigt land när det gäller bistånd.

Fru talman! Nej, den principen urholkas inte, utan vi håller kvar biståndet på ungefär samma nivå som tidigare. Det här är en flytt från en post till en annan. Även om man skulle göra en räkneövning på det sätt som Per Bolund förordar och inte räkna med de här insatserna landar vi ändå på en nivå som ligger runt 0,9 procent, alltså en bra bit över 0,7. Sverige är fortfarande ett föredöme även om man skulle välja att bortse från den del av biståndet som Per Bolund av någon anledning tycker inte borde räknas in. Det är inte en uppfattning som delas av till exempel OECD. Det är en allmän definition där det ska räknas in. Då landar vi på runt 1 procent, sannolikt strax över. Utvecklingen har gått tydligt i positiv riktning med tanke på hur biståndsbudgetarna har sett ut sedan början av 2000-talet. Biståndet var på en betydligt lägre nivå tidigare; det har legat någonstans kring strax över 0,7 eller 0,8 procent. Efter det att alliansregeringen tillträdde 2006 har det legat runt 1 procent, ibland något under, ibland något över. Vi håller oss kring den nivå som det är sagt att vi ska ha. Om man som Miljöpartiet går fram med kraftiga skattehöjningar är det väldigt enkelt att säga att det finns mer pengar till allting. Om man belastar folk med kraftigt höjda skatter har man mer pengar till allting. Vi har valt en annan väg, där vi tror på andra prioriteringar. Vi tror att det inom biståndet finns plats och utrymme att både ge hjälp på plats ute i världen och ta emot dem som behöver hjälp här.

Fru talman! Jag vill börja med att beröra den kanske största utgiftsökningen i vårändringsbudgeten, nämligen EU-avgiften som för Sveriges del har ökat med mer än 10 procent som ett resultat av regeringens oförmåga att budgetförhandla i EU. Det kan vi lämna därhän, men jag vill ändå markera att det är ett faktum. Det som jag återigen vill vända mig emot är att ni tar 709 miljoner kronor från FN - pengar som man i det här läget behöver mer än någonsin - för att lägga, som du själv säger, på asylmottagningen i Sverige för det ökade asyltrycket från framför allt Syrien. Jonas Jacobsson Gjörtler använde själv de orden. Det är 4 022 asylsökande från Syrien hittills i år. Jag kan inte annat än undra om det är kostnadseffektivt och väl använda svenska skattepengar. FN uppger att lite drygt 10 miljoner människor - alltså betydligt fler än Sveriges hela befolkning - behöver deras stöd i det här läget i och kring Syrien. De har angett att den summa de behöver är 5,2 miljarder dollar. Då anser ni att det är påkallat att i det här läget ta 709 miljoner kronor från just FN för att klara asylmottagningen av de 4 022 individerna. Till vilken kostnad? Min enkla matematik säger att de 709 miljonerna, med hänvisning till behovet av 5,2 miljarder dollar, hade räckt till 200 000 människor i området i och kring Syrien. Är det väl använda pengar, Jonas Jacobsson Gjörtler?

Fru talman! Jag säger som jag sade i den tidigare repliken att jag tror att det är viktigt att vi från svensk sida ska kunna göra både och. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar inte om att vi måste välja. Vi måste klara av att både göra internationella insatser på plats där det behövs och ta emot människor som kommer hit och behöver hjälp. Vi vet att den springande punkten och det stora problemet för er sverigedemokrater är att ni vill stänga dörren för de människor som kommer hit. Ni vill dra in pengarna så att dessa människor inte ska få den hjälpen. Det kan också låta som att Sverigedemokraterna tycker att bistånd är något som man kan satsa hur mycket som helst på, men faktum är att i ert budgetförslag föreslår ni att vi ska dra ned biståndsbudgeten till 0,7 procent redan 2014. Vad ni egentligen säger är att vi ska stänga dörren för dem som kommer hit samtidigt som ni vill dra ned biståndsbudgeten, så det fagra talet tycker jag inte riktigt stämmer överens med de förslag som ni har lagt fram i verkligheten. Sedan har jag uppgiften att det är 9 900 syrier som har sökt asyl i Sverige sedan januari 2012. Det handlar inte bara om människor som flyr från Syrien, även om det är det som är allra mest på agendan just nu. Den viktiga principen här är att i Sverige ska vi vara stolta över det stora bistånd som vi trots allt klarar av att leverera, och som vi har kunnat leverera även i tider av stor finansiell kris runt om i världen. När de flesta länder måste spara och dra in på allting kan vi både hjälpa människor som kommer hit och göra insatser ute i världen på plats. Det är något som jag tycker att vi ska vara stolta över. Det är möjligt att Sverigedemokraterna inte delar den bilden. Det är i så fall bara att beklaga.

Fru talman! Först och främst: Ja, vi skär ned i utvecklingsbiståndet. Utvecklingsbistånd och katastrofbistånd är, som Jonas Jacobsson Gjörtler vet, helt skilda saker. Utvecklingsbistånd är något som historiskt sett i Sverige har gått till att stötta diktaturer i Afrika, Mellanamerika och Asien, inte sällan socialistiska sådana, med mycket klent resultat. Där gör vi våra nedskärningar, men inte på katastrofbiståndet och inte på det bistånd som går till nödställda. Tvärtom budgeterar vi för innevarande budgetperiod 5,5 miljarder mer än alliansregeringen. De 5,5 miljarderna i det läge då vi vill ge UNHCR mer än alliansregeringen hade motsvarat 16 procent av det behov som finns i dagsläget i och kring Syrien, enligt den appell som har skickats ut. Det hade räckt till 1,6 miljoner människor, enligt beräkningarna. Jonas Jacobsson Gjörtler säger att det går att göra både och. Ja, det kanske går. Inte ens i vår värld stänger vi helt dörren för flyktingar, även om Jonas Jacobsson Gjörtler vill påskina det eftersom det blir enklare för honom att debattera med den typen av retorik. Men det är inte så att du kan göra de 709 miljoner kronorna till 1 418 miljoner kronor, utan du har 709 miljoner som du ska använda på bästa sätt för skattebetalarna men framför allt för de nödställda i världen. Då vill jag att du förklarar för mig hur du kan komma fram till att de effektivast används för 4 022 asylsökande i Sverige när samma pengar räcker till 200 000 hjälpbehövande i och kring Syrien.

Fru talman! Jag konstaterar till att börja med att Sverige redan är en väldigt stor givare till UNHCR, den fjärde största, så vi gör rätt stora insatser. Vi var också tidigt ute i Syrien och var en av de största givarna av humanitära insatser på plats. Sverige gör alltså väldigt mycket i den delen, vilket är viktigt. Det har jag också understrukit. Men jag tror som sagt att vi ska kunna göra både och. De människor som kommer hit och som flyr från krig, till exempel i Syrien - det kan också vara andra områden, men det är det som är mest aktuellt just nu - behöver få hjälp. Jag tycker att vi ska ta det ansvaret här, och vi klarar av att göra båda delarna. Det är lite så med matematiken här att om svaret på alla frågor från delar av oppositionen från Vänstersidan är att man kan höja skatten och ta in en massa extra pengar så räcker det till allting, finns ett motsvarande svar från Sverigedemokraterna som säger att man ska stänga dörren för människor som kommer hit, så ger det en massa pengar över som man kan använda till en massa annat. Jag delar inte den bilden. Jag tror att vi kan ha en balanserad syn på detta, att pengarna, i detta fall för bistånd, räcker till att hjälpa både människor på plats och de som kommer hit.