Vårdnadsbidrag – familjepolitisk reform

Fru talman! Ärade riksdagsledamöter! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 1 i betänkandet. Det finns inte några som helst fördelar med att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Därför yrkar vi socialdemokrater avslag på den här propositionen. Vi socialdemokrater vet att föräldrar med barn vill ha lite bättre balans i sina liv, lite bättre ordning på tiden och livet med barnen. Men ökade orättvisor är inte lösningen. Vi socialdemokrater vill i stället investera i familjers kraft. Det ska löna sig att våga och det ska märkas att Sverige är ett välfärdsland, för Sverige, föräldrar, barn och familjer tjänar på rättvisa. Ett ofinansierat kommunalt vårdnadsbidrag är orättvist, och det är att slösa med våra gemensamma pengar. Vi socialdemokrater är inte ensamma om den här kritiken. Vi delar den med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi delar den med tunga remissinstanser som Socialstyrelsen, som menar att förslaget saknar jämställdhetsanalys och, lyssna noga nu, barnkonsekvensanalys. Det saknas en analys av vilka barn som kommer att beröras och av positiva och negativa konsekvenser för barnen. Skolverket delar kritiken att det saknas barnperspektiv och menar att utvärderingar tydligt visar en negativ påverkan på mödrars sysselsättning. Jämställdhetsombudsmannen går till och med så långt att han menar att vårdnadsbidraget strider mot de jämställdhetspolitiska mål som riksdagen har lagt fast. Vi delar dessutom kritiken med nio tiondelar av landets föräldrar som inte vill ha vårdnadsbidrag utan hellre vill ha pengarna till en bättre förskola, enligt SVT i dag. Jag kan konstatera att vårdnadsbidraget är att slarva bort pengar på en reform som med stor sannolikhet bara kommer att nyttjas till att privatisera omsorgen om barnen eller av familjer där kvinnorna redan står långt ifrån arbetsmarknaden, där mamma redan är hemma. Barnen vinner inte en mamma, de förlorar en pappa. Det är att slösa med våra gemensamma pengar med en dröm om en svunnen tid. Och sedan ska man låta alla barn i förskolan få betala för kalaset, för var ska annars pengarna tas för att betala en ofinansierad vårdnadsbidragsreform? Nej, borgerlig orättvis politik är inte lösningen. Fru talman! I Sverige har vi socialdemokrater under lång tid värnat två viktiga grundpelare i familjepolitiken. Den första är en väl utvecklad och flexibel föräldraförsäkring. Vi har byggt ut och förbättrat den för att underlätta för både mammor och pappor att förena ett aktivt arbetsliv med att ta hand om sina egna barn. Världens bästa föräldraförsäkring har inneburit att svenska barn har vårdats av egna föräldrar i stället för av barnflickor. Den andra är en väl utbyggd förskola av god kvalitet. Unga föräldrar ska kunna bidra med sitt arbete till samhällets utveckling och samtidigt vara trygga med omsorgen som barnen får. Förskolan är utformad utifrån barnens behov men samtidigt tydligt kopplad till vuxna människors möjligheter att arbeta och inte vara beroende av andra för sin inkomst. Det har varit extra viktigt för kvinnors möjlighet till ett självständigt liv och egen försörjning. Och det har varit viktigt för barns utveckling, något som till exempel Barnombudsmannen framhåller. Nu vill i stället den borgerliga regeringen ge unga friska kvinnor 3 000 spänn i bidrag för att de ska stanna hemma i tre års tid och låta sig bli beroende och försörjda av andra. Vårdnadsbidraget förstärker orättvisorna mellan könen. Utvärderingen av vårdnadsbidraget i Norge och våra egna erfarenheter sedan 1991-1994, när borgarna senast införde ett vårdnadsbidrag, samt de experiment som ett antal borgerliga kommuner har genomfört visar tydligt att det är kvinnor som redan står långt från arbetsmarknaden som tar ut bidraget. I Norge visar det sig dessutom att i familjer med annan etnisk bakgrund har kvinnorna fått det ännu svårare att komma ut på arbetsmarknaden. Kvinnorna och barnen har marginaliserats ytterligare. Barnen får inte del av förskolan, vilket har försenat språkinlärningen och gett barnen sämre villkor vid skolstarten. I Norge ska vårdnadsbidraget avvecklas. Men i Sverige gör den borgerliga regeringen det omvända, samtidigt som man avstår från att prioritera frågan om barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är inte att ge svar till nutidens föräldrar. Det är att svika alla de barn som inte lever i en väletablerad kärnfamilj. Fru talman! Regeringen hävdar att vårdnadsbidraget ger fler ökade möjligheter att vara hemma och vårda sina barn och att det viktigaste med vårdnadsbidraget är att föräldrarna själva får bestämma. Men sedan utesluter regeringen ett antal föräldrar som man anser inte vara kompetenta nog att själva få bestämma. Råkar barnet befinna sig i en familj där den ena föräldern är aktivt arbetssökande och ägnar all sin tid åt att försöka få tag i det där jobbet som man så väl behöver, då får inte den andra föräldern ta ut vårdnadsbidrag för mer tid med barnet. Inte heller om barnet finns i en familj där den ena föräldern har drabbats av en kronisk sjukdom får den andra föräldern använda vårdnadsbidraget till mer tid med barnet. Listan är lång över de försäkringar och ersättningar som inte kan kombineras med vårdnadsbidraget. Därutöver kan man lägga till att vårdnadsbidraget till sin konstruktion enbart är riktat till sammanboende föräldrar. En ensamstående förälder som ska leva på 3 000 kronor i månaden får svårt att skaffa mat på bordet till barnen. När det gäller borgerlighetens mantra om att de tror på föräldrarna visar vårdnadsbidraget med all sin tydlighet att det för borgerligheten bara gäller fläckvis. Alla föräldrar är inte förmögna nog. Däremot sätter den borgerliga regeringen inget hinder för vissa föräldrar att kombinera vårdnadsbidraget med skattesubventionerade tjänster, som avdrag för hushållsnära tjänster och nedsättning av socialavgifterna för att anställa unga under 25 år. Här är det fullt möjligt att kombinera statliga stöd av olika slag. En förälder kan arbeta heltid, ta barnet från förskolan och i stället kvittera ut ett fullt vårdnadsbidrag. Vårdnadsbidraget kan sedan naturligtvis användas till att delfinansiera en barnflicka. Och för barnpassning i hemmet kan man göra avdrag som en hushållsnära tjänst. Är den anställde under 25 år kan det också ges rabatt på arbetsgivaravgiften. Här tillåts att bidrag staplas på bidrag. Och nu handlar det inte längre om privat barnomsorg som står under kommunens tillsyn utan om alternativ där ingen utomstående tillsyn sker. Förslaget innebär i praktiken att det går att bedriva någon sorts privat barnpassning av barn i åldrarna ett till tre år, utan att det finns någon tillsyn över huvud taget, för dem som har råd och för dem som inte vill ha mer tid med sina barn. Fru talman! Regeringen säger att vårdnadsbidraget ska ge mer valfrihet och tid med barnen. Men valfrihet för vem och till vilket pris? Det skickas ju faktiskt inte med några pengar. Det är andra barn och andra föräldrar som kommer att få betala priset i form av sämre förskola, större barngrupper, mer stress och press i vardagen för alla de föräldrar som vill bidra med sitt arbete och med sitt föräldraskap. I Norge kan man se hur vårdnadsbidraget har påverkat arbetsutbudet. Enligt svenska Konjunkturinstitutet har vårdnadsbidraget i Norge lett till att 11 000 jobb har försvunnit. Hur många jobb kommer att försvinna i Sverige? Hur många kvinnor kommer att stanna hemma och successivt glida bort från arbetsmarknaden? Ni som är euforiska av glädje, som en av de borgerliga ledamöterna uttryckte det när vi i utskottet behandlade vårdnadsbidraget, kan väl inte seriöst mena att det här är er framtidsvision? När ni talar med era döttrar, era söner eller barnbarn, målar ni då framtiden i vårdnadsbidraget? Säger ni till era flickor att de ska vara duktiga och studera mycket? Det är viktigt med skolan. Det är viktigt att lära. Läs så mycket du kan, gärna också på universitetet. Men sedan, lilla vän, när barnen kommer är det bara för dig att stanna hemma. Minst tre år går bra. Längre går också bra om du vill ha fler barn. Och din utbildning eller ditt yrke behöver du inte bekymra dig om. Du kan nog ta vid där du slutade. Nej, att vara borta från arbetsmarknaden i mer än tre år är ingenting som du behöver bry dig om. Du, min dotter, har din plats hemma med barnen. Jobbet fixar sig, ska du se. Se nu bara till att studera ordentligt så att du är högt utbildad och väldigt kompetent när du sedan ska gå hemma med barnen. Och tänk inte på pensionen. Det löser sig. Du har ju en man att luta dig mot. Han kommer aldrig att svika dig. Till era söner säger ni: Familjen behöver du inte bry dig om. Den tar din fru hand om. Se nu bara till att utbilda dig och jobba - för jobba, det kommer du att få göra, och extra mycket när barnen är små. Nej, barnen behöver inte dig som pappa. Det sköter mamma om. Barnen behöver mest dina pengar, inte så mycket mer. Nej, borgerliga riksdagsledamöter - och ansvarig minister, hade jag tänkt säga. Men Göran Hägglund finns inte ens här. Han deltar inte i debatten. Jag tänker så här om ministern och kristdemokraternas företrädare: Vårdnadsbidraget är er paradgren och ansvarig minister är inte ens här! Det måste kännas hårt för Folkpartiet, som har gett upp sin historia om kvinnornas frigörelse, och det måste kännas hårt för Moderaterna, vars nya image nu har fått ge vika för bidragsberoende och utanförskap. Ministern är inte ens här. Det måste kännas hårt, som sagt. Men nåväl, borgerliga riksdagsledamöter: Jag tror faktiskt att ni inte ens tror på det här själva. Jag tror att ni vet att ett vårdnadsbidrag aldrig kommer att handla om era döttrar, era söner eller barnbarn. Jag tror att ni vet att det här handlar om något annat, om att privatisera omsorgen om våra barn för dem som har råd och kan välja och att glömma de kvinnor som redan nu lever isolerat med en lång väg in på arbetsmarknaden, att glömma de barn som inte finns i en väletablerad kärnfamilj och sist men inte minst att glömma och gömma det faktum att både kvinnor och män behövs både på arbetsmarknaden och i familjen. Kanske är det en borgerlig politik som ni kan vara stolta över men det kommer aldrig att bli en socialdemokratisk politik. Därför tar vi bestämt avstånd från det kommunala vårdnadsbidraget; för barnens skull, för kvinnornas skull, för familjens skull och för framtidens skull, för att ökade orättvisor inte är lösningen. Ett vårdnadsbidrag är inte vad nutidens föräldrar efterfrågar eller vad våra barn behöver. Vi tycker att det är fel väg att gå. Fru talman! Avslutningsvis: I stället för att öka orättvisorna vill vi socialdemokrater vidareutveckla vår föräldraförsäkring. Vi har i dag presenterat vår idé om vardag med barntid, där föräldrar får en chans att få lite mer vardagstid med sina barn utan att tvingas lämna arbetsmarknaden, och det inom föräldraförsäkringens ram. Vi vill se över möjligheten till en särskild föräldrapenning för ensamstående föräldrar. Vi vill ge båda föräldrarna en möjlighet att stanna hemma barnets första månad, för barnen behöver båda sina föräldrar. Pappor vill se sina barn utvecklas. Vi vill också ge dem som har outnyttjade föräldrapenningdagar, vilket oftast är pappor, en andra chans att vid ett tillfälle ta ut sina dagar och få tid med sina barn. Vi ska fortsätta utveckla kvaliteten inom barnomsorgen och förskolan och stärka rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid, för vi vill investera i familjers kraft med alla barns bästa för ögonen. Vi vill att fler ska vilja och våga bli föräldrar, att fler ska våga för att de vet att de får en ersättning baserad på deras inkomst när de är hemma med sina små barn. Vi vill att fler ska våga för att de vet att det finns en barnomsorg med god kvalitet som är tillgänglig när de behöver den. Vi vill att fler ska våga för att de vet att blir jag ensam med mitt föräldraskap finns stödet där för mig. Vi vill att fler ska våga för att de vet att de har jobbet kvar när de kommer tillbaka. De har inte tvingats välja mellan barn och arbete. De har inte blivit omsprungna av kvinnor och män som har valt bort barn. De vågar för att de vet att de kommer att dela glädjen och oron för barnen tillsammans i ett jämställt föräldraskap. Kvinnor och män behövs både i familjen och i arbetslivet. Ett jämställt arbetsliv förutsätter ett jämställt familjeliv och tvärtom. Barn behöver föräldrar som är jämlika och kan göra egna livsval. Trygga föräldrar ger barn en trygg vardag. Det ska löna sig att våga. Sverige tjänar på rättvisa. Det är vårt välfärdsland. Det är vårt svar till nutidens föräldrar. (Applåder) I detta anförande instämde Carina Adolfsson Elgestam, Kurt Kvarnström, Carina Ohlsson, Jasenko Omanovic, Veronica Palm, Magdalena Streijffert och Göte Wahlström (alla s).

Fru talman! Vi ska i dag debattera något som högerregeringen kallar en familjepolitisk reform. Slår vi i ordlistan ser vi att "reform" betyder "förbättring, nydaning", men det är verkligen inte det som införande av vårdnadsbidrag kommer att betyda. Det är precis tvärtom. Ett vårdnadsbidrag betyder att utvecklingen mot ett jämställt samhälle och ett jämställt föräldraskap stannar av och till och med riskerar att gå bakåt. Arbetskraftsdeltagandet i Sverige bland kvinnor i åldern 25-34 år hör till de högsta i hela EU. Trots det höga arbetskraftsdeltagandet har vi också ett högt barnafödande. Orsaken till det kan vi bland annat hitta i att vi har en generös och solidariskt finansierad föräldraförsäkring och en gemensamt finansierad förskola. Det här förhållandet, att det är naturligt för kvinnor att både arbeta och föda barn, håller nu regeringen, med införandet av vårdnadsbidraget, på att rasera. Regeringen har dessutom mage att säga att man inför det för barnens skull, för föräldrarnas skull, för att föräldrar ska kunna vara hemma med sina barn barnen mellan ett och tre år. Visst kan det väl låta lockande och förföriskt men jag hoppas att debatten här i dag slår hål på borgerlighetens lockrop, som inte betyder något annat än: Kvinna, tillbaka till spisen! Jag ska göra mitt bästa här i talarstolen för att försöka få er att förstå hur fel tanken på ett vårdnadsbidrag egentligen är. I betänkandet säger utskottsmajoriteten: "Syftet med vårdnadsbidraget är att ge ökade möjligheter för föräldrar att vara hemma och vårda sitt barn". Men precis som föregående talare undrar jag: Var finns de ensamstående föräldrarna i det här? Hur många mammor eller pappor kan leva på 3 000 kronor i månaden? Jag tror inte att det finns någon som kan göra det. Vi vet ju sedan tidigare att regeringens politik försämrat villkoren för ensamstående föräldrar och deras barn, så det är väl naturligt för högerregeringen att låtsas som om den gruppen över huvud taget inte existerar när man genomför sina illa genomtänkta förslag. Dessutom finns det en hel del undantag när det gäller vilka som kan få vårdnadsbidrag. Föregående talare nämnde några. Jag tänkte räkna upp i princip alla. Man är inte berättigad till vårdnadsbidrag om man uppbär arbetslöshetsersättning, föräldrapenning, aktivitetsstöd, sjukpenning eller rehabiliteringspeng efter att sådan lämnats under 365 dagar, sjukpenning under eller omedelbart efter en period då arbetslöshetsersättning lämnats, ålderspension, äldreförsörjningsstöd eller ersättning enligt lagen om introduktionsersättning för flyktingar. Vårdnadsbidrag får heller inte betalas ut till vårdnadshavares sambo eller make om någon av dem har de här nämnda ersättningarna. Tydligen är det så att den omhuldade valfriheten bara gäller för några. Var finns rättvisan i det här förslaget då? Sanningen är att vårdnadsbidraget riskerar att ytterligare försämra alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Följden av en försvagad förankring på arbetsmarknaden är sämre pension, sämre ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och sjukdom, sämre möjligheter till karriärer och löneutveckling och ett större beroende av en make som kan försörja en. Eftersom kvinnor tar ut 80 procent av föräldraledigheten är det sannolikt att majoriteten av dem som kommer att ta ut vårdnadsbidraget är mammor. Precis som föregående talare också sade har man tittat på det här i Norge och Finland. Där har man kommit fram till att det är 95 procent kvinnor som har erhållit bidraget. I Norge har man sett att det väldigt ofta är kvinnor som redan har en svag förankring på arbetsmarknaden, och då främst invandrarkvinnor och deltidsarbetande kvinnor med låg lön. Man har sett att det är mödrar som förvärvsarbetar i lägre utsträckning och med längre avbrott i sitt arbete än andra kvinnor. I Finland har man sett att det är unga mödrar med kort utbildning och svag position på arbetsmarknaden som använder vårdnadsbidraget. Det finns forskning i många olika länder, och man har sett att där vårdnadsbidraget genomförts har det resulterat i minskad ekonomisk jämställdhet, större skillnader i fördelningen i det obetalda hem- och omsorgsarbetet och minskad makt och minskat inflytande för kvinnorna. Att Kristdemokraterna vill vända utvecklingen tillbaka till gamla tiders hemmafruideal är ingenting jag förvånas över. Men hur kan ni i Folkpartiet trots allt ni har varit med om och slagits för historiskt när det gäller kvinnors rättigheter vilja ha ett vårdnadsbidrag vars enda syfte är att konservera gamla könsroller? Varför vill ni vända utvecklingen bakåt? Jag förstår inte heller varför inte ni på högersidan vill ta till er all den forskning som finns om vårdnadsbidrag och hur det slår. Jag tycker att ni ska sätta er in i det; det är mitt tips. Remissinstanserna är mycket kritiska till regeringens förslag. JämO anser att det strider mot riksdagens jämställdhetspolitiska mål som säger att "kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv" och att "kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut". Vårdnadsbidraget ska inte beskattas och inte vara pensionsgrundande, vilket naturligtvis försämrar ekonomin för den som nyttjar bidraget. Kvinnor har ofta redan en lägre pension än män, och de kommer bevisligen att förlora ännu mer om de är hemma med vårdnadsbidrag. Delegationen mot felaktiga utbetalningar avstyrker dessutom förslaget om att vårdnadsbidraget inte ska vara beskattat eftersom det generellt sett ökar risken för felaktiga utbetalningar. Och det vill ni väl inte? Jag har förstått i tidigare debatter att ni är väldigt rädda för att sådant ska hända. De fackliga organisationerna LO, TCO och Saco avstyrker förslaget om vårdnadsbidrag. De menar att det kommer att skapa inlåsningseffekter för kvinnor och försämra läget för kvinnor på arbetsmarknaden ytterligare. LO framhåller särskilt att vårdnadsbidraget kommer att leda till fler osäkra anställningar och mer deltidsarbete bland kvinnor. Arbetsgivarverket avstyrker förslaget eftersom man ser riskerna för långvarig frånvaro i anslutning till föräldraledighet bland kvinnliga arbetstagare och att det kommer att resultera i minskade incitament för arbetsgivare att erbjuda kvinnor tillsvidareanställning. Hör ni inte åt vilket håll vi är på väg? Vi vet redan i dag att unga kvinnor har en stor del av de tidsbegränsade anställningarna. Med det här förslaget kommer det med all sannolikhet att öka. Jag skulle kunna fortsätta att dra exempel på exempel på kritik från remissinstanserna. Sammanfattningsvis är det tydligt att man från remissinstansernas sida anser att kvinnorna är de stora förlorarna och att hela samhällets jämställdhetsarbete tar flera steg bakåt när man genomför ett vårdnadsbidrag. Regeringen menar förstås att ett vårdnadsbidrag är bra för barnen. Men samtidigt säger man i propositionen att vårdnadsbidraget har vissa konsekvenser för barn. Man ser det, och man säger det, men man tar inga hänsyn till de kritiska synpunkter som både Barnombudsmannen och Skolverket har kommit fram till. Barnombudsmannen säger till exempel att alla barn från och med ett års ålder har rätt till allmän förskola och att de avgränsningar som regeringen föreslår är snåriga. Barnombudsmannen är även kritisk till att vårdnadsbidraget kan kombineras med arbete på heltid. Det är någonting som inte jag heller förstår. Hur tänker ni med just det förslaget? Jag hoppas att någon av er vill svara på det. Ert förslag betyder att föräldrar kan arbeta heltid och avlöna någon annan att passa barnet för vårdnadsbidragspengen. Jag menar, tror och är rädd för att vi riskerar att se en framväxt av en arbetsmarknad med låga löner och osäkra villkor i hushållen. Precis som föregående talare sade är det här en sak som kan leda till att man kan få tre olika bidrag för att anställa en barnflicka i hemmet. Tanken med vårdnadsbidraget var väl att föräldrarna skulle få mer tid med sina barn, och inte att barnen skulle tas om hand av barnflickor? Jag skulle som sagt gärna vilja veta hur ni har tänkt med just den delen i förslaget. Skolverket ser också riskerna med att förslaget om kortare tid i förskola i kombination med ett vårdnadsbidrag kommer att gå ut över kvaliteten i förskolan och öka den sociala snedrekryteringen. I Norge har man sett just detta. Bidraget har haft en segregerande effekt. Språkutvecklingen för barn i invandrarfamiljer som har varit hemma har varit sämre än för de barn som har deltagit i förskolan. Vad säger att det inte skulle bli precis samma sak här hos oss? Kommunerna ska helt bekosta införandet av vårdnadsbidraget. Sveriges Kommuner och Landsting beräknar att det kommer att kosta 2 ½-3 miljarder för kommunerna. Det motsvarar ungefär 7 500-8 000 tjänster i förskolan. Jag ska ta ett exempel från mitt hemlän Västerbotten. Där finns en liten kommun som heter Vilhelmina, som har ungefär 8 000 invånare. Där har man fattat ett beslut om att införa ett vårdnadsbidrag. Kommunen är borgerligt styrd. I år räknar man med att kostnaden ska vara ungefär 300 000 och nästa år nästan 900 000. Det låter som väldigt lite pengar, men det är en stor summa för en liten inlandskommun som brottas med dålig ekonomi. För att klara införandet har man beslutat att höja skatten. Detta är bara ett exempel på vad som kan hända när kommuner vill införa det här. Fru talman! Sammanfattningsvis: Ett vårdnadsbidrag är dåligt för alla kvinnors situation på arbetsmarknaden. Barn som går i förskolan kommer att drabbas av att några föräldrar väljer vårdnadsbidrag. Man får sämre villkor även i förskolan. Det är dyrt för kommunerna. De riskerar att få mindre resurser till förskolan. Det är krångligt och dyrt för Försäkringskassan, och det är en verklig backlash för jämställdhetsarbetet i Sverige. Jag yrkar därför bifall till reservation 1, som innebär ett avslag på det konservativa och bakåtsträvande vårdnadsbidragsförslaget.

Fru talman! Barntid är bättre för barnen, bättre för arbetslinjen och bättre för jämställdheten. Ska 1-3-åringar vara hemma med mamma eller barnflickan eller på förskolan? Ska pappor göra karriär på arbetsmarknaden och kvinnorna i barnkammaren? Dessa frågor är avgörande i dagens debatt om det kommunala vårdnadsbidraget som regeringen vill införa den 1 juli 2008. Nyamko Sabuni, integrations- och jämställdhetsminister, har sagt att det aldrig kan vara ett nederlag att införa reformer som ökar människors valfrihet. Men den här valfriheten omfattar inte alla. För många ensamstående föräldrar är vårdnadsbidraget ett hånskratt. Det är få av dem som klarar sig på bidragets 3 000 kronor i månaden. Det är inte heller troligt att det ökar incitamentet för fler pappor att vara hemma med sina barn. Valfriheten blir dessutom olika beroende på vilken kommun man är bosatt i, eftersom det är upp till varje kommun att införa vårdnadsbidrag. Vårdnadsbidraget är ett nederlag för jämställdheten. Som vi har hört här förut i dag är erfarenheterna från till exempel Norge och Finland att 95 procent av dem som tar ut bidraget är kvinnor. Regeringen har i propositionen skrivit att effekterna på jämställdheten är svårbedömda. Men med våra grannländers erfarenhet är det tydligt negativt för män som missar tid med sina barn. För att regeringen skulle kunna enas om vårdnadsbidraget konstruerades en jämställdhetsbonus. Bonusen ska ge den som tjänar mest i familjen, oftast mannen, avdrag på skatten om han är hemma med sina barn. Vårdnadsbidraget kommer alltså att kunna kombineras med ett skatteavdrag om den som stannar hemma är den som tjänar mest. Den krångliga och verkningslösa jämställdhetsbonusen kommer jag att ta upp i nästa debatt senare här i kväll. Familjepolitiken ska utgå från barnets bästa och barnens möjligheter att vara med sina föräldrar. Det anser Miljöpartiet. Att ge sina barn tid är bland det mest värdefulla man kan göra för sina barn. Effekten av tidsbrist kan tyvärr bli att både barn och föräldrar mår sämre och får mindre möjligheter att skapa en nära och trygg relation. Trygga och goda uppväxtvillkor är ett av de elva målområdena inom folkhälsopolitiken, och utvecklingen inom området har stor betydelse för barns och ungdomars hälsa och för folkhälsan på lång sikt. Människor har olika behov och lever olika sorters liv under olika perioder i livet. Det småbarnsföräldrar uppger att de behöver är mer tid. Vi vill ge föräldrar större ekonomiska möjligheter att arbeta mindre medan barnen är små, utan att de för den sakens skull tvingas lämna arbetslivet. Det är alltför många föräldrar och barn som känner sig stressade i vardagen, för många föräldrar har för lite tid tillsammans med sina barn. Vi har i Miljöpartiet en modell som kan komma åt detta problem samtidigt som vi värnar båda föräldrarnas plats på arbetsmarknaden. Miljöpartiets förslag om barntid utgår ifrån att föräldrarna ska kunna kombinera familj och arbete men ändå minska stressen. I dag finns en möjlighet att gå ned i arbetstid med 25 procent. Det är dock i realiteten en begränsad möjlighet eftersom många inte har råd att avstå 25 procent av sin inkomst. Det mål vi har satt upp är att betydligt fler föräldrar ska kunna förkorta sin arbetstid medan barnen är små. Det vill vi nå genom att ge en ekonomisk ersättning på 2 500 kronor som täcker upp en del av den lägre inkomsten. Vi har i vårt förslag till statsbudget avsatt pengar för en barntidsreform i stället för att lämpa över kostnader på kommunerna. Ersättningen ska, till skillnad från vårdnadsbidraget, också vara pensionsgrundande. Barntid ska kunna tas ut av en eller två föräldrar samtidigt eller var och en för sig. På en arbetsmarknad där det är lika självklart att pappor och mammor tar ut föräldraledighet är det lättare att få jämställda löner. Det verkar regeringen helt bortse ifrån. Det kanske inte är så konstigt att jämställda löner är svårt för den här regeringen eftersom man precis när man tillträdde tog bort det uppdrag om handslag för jämställda löner som den förra regeringen hade tillsatt. Vi hörde tidigare om den LO-rapport som finns om föräldraledighet, arbetstider och hur mycket man jobbar. De här beteendena är väldigt könsrollsbundna. LO:s rapport visar att för männen, vare sig de är arbetare eller tjänstemän, har inte föräldraskapet inneburit någon nämnvärd förändring av arbetstiden. Arbetarkvinnorna har minskat sitt heltidsarbete från en redan låg nivå, från 54 till 39 procent. Den mest dramatiska förändringen gäller dock tjänstemannakvinnorna som minskat sitt heltidsarbete från 88 till 50 procent. Bland kvinnor totalt arbetar bara 47 procent heltid cirka två tre år efter det att de har fått sitt första barn. Det har betydelse för arbetsmarknaden och de jämställda lönerna. Många har inte råd att utnyttja möjligheten att sänka sin arbetstid och därmed sin lön. De med lägre inkomster har svårt att klara ytterligare minskade ekonomiska marginaler. Många barn får därför aldrig del av den lagstiftning som i grunden vill skapa mer tid och mer samvaro mellan barn och föräldrar. Många kvinnor gör, som sagt var, i dag valet att avstå en del av sin lön genom att gå ned i arbetstid för att kunna vara mer med sina barn. Det valet innebär att kvinnor riskerar sämre möjligheter på arbetsmarknaden när det gäller utvecklings- och karriärmöjligheter och lön, och därmed får de lägre pension. Kvinnor prioriterar barnen på bekostnad av sin egen relation till arbetet. Tyvärr gör inte merparten av de svenska männen en prioritering till förmån för sina barn. Detta leder till att många pappor missar delar av sina barns liv, deras första leende, deras första steg, deras första ord och så vidare. De riskerar att inte bjudas in i barnens liv senare, vare sig när det händer roliga saker eller när det inträffar något tråkigt. Att bygga förtroende och tillit tar tid och kräver närvaro. Många pappor riskerar att inte få en nära relation med sina barn om de inte avsätter tid. Hur ska vi som politiker stödja en förändring som ger möjligheter för barn och föräldrar att umgås utan att ytterligare förstärka den ojämställda fördelningen mellan kvinnor och män vad gäller ansvar för familj och barn och relationen till arbetsmarknaden? Det är bra att Socialdemokraterna nu har insett att barntid behövs i vardagen, men förslaget om en låst föräldramånad löser inte problemen för alla som stressar måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag varje vecka för att få livspusslet att gå ihop. Barntid är ett bättre alternativ. Det är fritt från de fällor som vårdnadsbidraget innebär. Miljöpartiet vill, i motsats till den moderatledda regeringen, att Sverige inte ska göra om samma misstag som man har gjort i flera andra länder och införa ett system som faller tillbaka på jämställdheten. Det är viktigt att både män och kvinnor har en plats på arbetsmarknaden. Lika viktigt är det att barnen får lika mycket tid med sina pappor som med sina mammor. Miljöpartiet vill skapa en förändring som förbättrar dels männens delaktighet i sina barns liv, dels kvinnornas förhållande till arbetsmarknaden. Vi menar att regeringens förslag om vårdnadsbidrag absolut inte gör det utan snarare riskerar att befästa de könsroller och de ojämställda beteenden som finns i dag. I propositionen saknar vi resonemang om och en förståelse för vilka mekanismer och strukturer som ligger bakom dessa val. Man nöjer sig med att konstatera att konsekvenserna för jämställdheten är svårbedömda. Vårdnadsbidraget leder förstås fel, vilket flertalet remissinstanser också har påpekat. De skriver bland annat att ett jämställdhetsperspektiv saknas, att det finns administrativa problem och oklarheter och att ensamstående har svårigheter att kunna utnyttja vårdnadsbidraget. Vidare skriver de att det finns problem med olikheter mellan kommuner, oklarheter för särlevande föräldrar dels om de inte är ense, dels om de bor i olika kommuner, kritik mot att makar och sambor till dem som uppbär ekonomiskt stöd från samhället inte omfattas av förslaget och problem att kontrollera att det inte fuskas med uttaget av vårdnadsbidraget. Det har bland annat FUT-delegationen skrivit om. Vårdnadsbidraget kan därmed också ses som en sorts barnomsorgskonto. Regeringen skriver faktiskt: Villkoren för att få ut fullt vårdnadsbidrag är att barnet inte utnyttjar offentligt finansierad förskoleverksamhet. Föräldern kan förvärvsarbeta och samtidigt uppbära vårdnadsbidrag om barnomsorgen ordnas på annat sätt. Alltså kan föräldrarna arbeta och betala någon annan - vitt eller svart - för att passa barnen bara de inte använder den kommunala barnomsorgen. I och med den konstruktionen är det alltså inte tid med barnen som egentligen prioriteras. Det handlar snarare om att göra privat barnomsorg mer konkurrenskraftig och lönsam. Barns tid med sina föräldrar och jämställdhetsaspekten har varit vägledande när vi i Miljöpartiet utarbetat vårt förslag om en komplettering av föräldraförsäkringen som vi kallar barntid. Det handlar om en särskild föräldraförsäkring till stöd för kortare arbetstid. Dagens stressiga samhälle behöver motkrafter för att den värdefulla tiden som barn och föräldrar tillbringar tillsammans ska kunna prioriteras. Tid är en fråga om livskvalitet och trygghet. Regeringen Reinfeldt tar med sitt förslag ett steg bort från sin arbetslinje som den gick till val på. Med vårt förslag om barntid förenas möjligheten att vara kvar på arbetsmarknaden och samtidigt förbättra livskvaliteten för både barn och föräldrar. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

Fru talman! För två år sedan gick vi moderater, tillsammans med alliansen, till val på ett radikalt alternativ till den tidigare förda socialdemokratiska familjepolitiken. Ett decennium av socialdemokratiskt maktinnehav har lett till en skrämmande likriktning inom det familjepolitiska området där makten över den egna familjens väl och ve mer låg hos politikerna än hos föräldrarna. För oss moderater, liksom för våra vänner i alliansen, är det lika självklart nu som då att detta förhållande i grunden är ohållbart och i stället torde vara det omvända. Det är hos föräldrarna som makten ska ligga och politikerna ska snarare tillhandahålla verktygen och möjligheterna än komma med pekpinnar och bestämmelser. Vi ska i alla lägen alltid ha barnens bästa för våra ögon. Av de tidigare talarna här är det få som har talat om detta ur ett barnperspektiv. Man har haft en massa andra perspektiv, men vi talar om detta ur ett barnperspektiv. Vi anser att det som nu måste ske är ett snabbt införande av de olika familjepolitiska reformförslagen. Vårdnadsbidraget måste införas tillsammans med de andra förslagen om en avgiftsfri förskola - jag noterar att Socialdemokraterna i Svenska Dagbladet i dag också säger att de är intresserade av en bra kvalitet i förskolan - också för treåringar, barnomsorgspeng och även en jämställdhetsbonus. Detta tillsammans är en modern och flexibel familjepolitik som ger föräldrarna en reell möjlighet att hitta den bästa lösningen för just sin unika familj. Men det unika är inte den ena eller andra reformen, utan det är hur de olika förslagen kompletterar varandra, vilket verkligen leder till en reell valfrihet som de svenska familjerna inte kunnat dra nytta av tidigare. Syftet med vårdnadsbidraget är att ge ökade möjligheter för föräldrar att vara hemma och vårda sitt barn under den period då barnet är mellan ett och tre år. Det är alltså under två år - inte tre år, som någon sade. Bidraget ska vara skattefritt och uppgå till maximalt 3 000 kronor per barn och månad. Avsikten och ambitionen är att stödja föräldrarna i de val de gör i sin vardag. Införandet av ett frivilligt, kommunalt finansierat vårdnadsbidrag är en reform som efterfrågas av många föräldrar i dag och kommer att bli ett alternativ för de föräldrar som behöver mer tid med sina barn. Det finns undersökningar som visar att till exempel 78 procent av LO:s medlemmar är positiva till ett införande. Även i övrigt finns det en stor majoritet i Sverige för ett införande. Det kan ställas mot den undersökning som Kommunal hade gått ut med. Men i frågan hade de ställt förskola emot vårdnadsbidrag, och det är ju egentligen inte alls fråga om det. Det ska finnas både förskola och vårdnadsbidrag. Frågar man om förskolan ska finnas kommer självklart 80-90 procent att svara ja. Lyder frågan: Vill ni införa ett vårdnadsbidrag? så kommer 78 procent av LO:s medlemmar att svara ja. Sätter man ihop de sakerna blir det som att ställa krig mot fred. Alla väljer naturligtvis fred. Sanningen är att förskola och vårdnadsbidrag inte står i motsatsförhållande till varandra. De kompletterar varandra i lika hög grad som föräldrar och förskola inte står i motsatsförhållande till varandra utan behövs var och en på sitt sätt. Ställer man frågan om vårdnadsbidraget till svenska folket, rent generellt, säger 70-80 procent att de vill ha ett sådant. Med ett vårdnadsbidrag kan föräldrarna välja mellan att ta hand om sitt barn i hemmet eller att kombinera detta med förskoleverksamhet eller annan barnomsorgsverksamhet. På detta sätt blir det möjligt att på olika sätt kombinera vistelse i förskolan och omsorg i hemmet med förvärvsarbete. Ni har inte med ett ord berört att reformen faktiskt ger möjlighet till detta. Jag vill här återigen lyfta in barnperspektivet i diskussionen om familjepolitiken. Det är viktigt att se att barnen är personer med olika behov. Föräldrarna är de som har huvudansvaret för barnens välbefinnande och att se till deras bästa. Fru talman! Efter att har hört oppositionens farhågor och skräckskildringar om vad som ska komma att ske om Sverige skulle införa ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag, undrar man faktiskt vad det är som man i vänsterkartellen är så rädd för. Är det kommunernas självbestämmande om att införa ett vårdnadsbidrag? Är det att barnfamiljerna får bättre möjligheter att själva bestämma att vara med och anknyta till sina barn när de är mellan ett och tre år? Är det av fackliga skäl, eller är det förskolans viktiga roll eller de anställda i förskolan som man är rädd om i förslaget? Är det av ideologiska skäl där både Marx och Alva Myrdals styrningar av barnfamiljerna i Sverige skymtar fram? Ja, listan kan säkert göras mycket längre, och vi kommer säkert att fortsätta diskutera detta i replikerna. Nej, kära vänsterkartell, ni kan vara lugna, riktigt lugna! Förslaget är noga genomtänkt för att gynna barnperspektivet i familjepolitiken. Genom att ge möjligheter för de föräldrar som anser att just deras unika barn behöver en nära relation till föräldrarna i tidiga år grundlägger man att barnet blir tryggare även senare i livet. Detta är ett faktum som vi varken kan eller får blunda inför. Barn är, som de flesta föräldrar mycket väl vet, väldigt olika. Vissa är dagismogna redan efter ett år och det är lagom att börja i förskolan, medan andra kräver en nära föräldrakontakt mycket längre för att bli trygga och harmoniska människor för resten av sina liv. Men förslaget är också så snillrikt konstruerat att kommunerna har stor frihet att utforma det ihop med förskolan. Det råder alltså inget motsatsförhållande till förskolan - inte på något sätt. Regeringen ser förskolans roll som mycket viktig och återkommer med en proposition senare om detta. Det betyder att kommunerna mycket väl kan tillåta ett barn att gå delar i förskolan, och dessutom få den mycket viktiga anknytningen till sina föräldrar. Det betyder i klartext att en förälder mycket väl kan arbeta halvtid - hör nu, för det här är det tydligen ingen som har observerat eller läst eller kanske velat läsa. Man kan alltså mycket väl arbeta halvtid och få vårdnadsbidrag - man kommer inte ifrån arbetsmarknaden i ett sådant läge - och låta barnet gå i förskola halva tiden om kommunens regler medger detta. Det är kommunen som är suverän när det gäller de bestämmelserna eftersom detta är konstruerat på det viset. Detta är faktiskt ett jättestort steg framåt i familjepolitiken. Det som s, och kanske även v och mp emellanåt, har pratat om, mer tid för barnen, är nu på väg att genomföras av alliansregeringen. S och v framför ofta kritik av både Norge, Finland och Danmark - det har vi hört även i dag - för att de genomfört denna reform på olika sätt. Men sedan gör ni ett väsentligt fel när ni jämför deras system med den här reformen. På flera punkter skiljer det svenska förslaget sig från dessa reformer. För att verkligen gynna arbetslinjen är det i det svenska systemet inte möjligt att få vårdnadsbidrag om någon av föräldrarna dessutom har bidrag från de svenska trygghetssystemen. Först klankar ni på framför allt Norge, men även de andra länderna som har infört vårdnadsbidrag. Det har de gjort i alla de andra länderna. Sedan klankar ni på regeringen som sätter in sådana här bestämmelser för att det inte ska bli ett utanförskap. Hur ska ni ha det? Detta sammantaget med att lägga vårdtiden när barnet är mellan ett och tre år gör att det är mycket få människor som riskerar att hamna utanför den ordinarie arbetsmarknaden på grund av detta lagförslag. Det är under två år man kan ta ut det, inte tre, som ni förut har fört fram. 3 - 1 = 2. Men det har flera partier och debattörer svårt att ta till sig, även i dag, eftersom man ofta jämför med Norge. Norge har också haft det betydligt sämre med barnomsorgsplatser, vilket har gjort att det är en helt annan situation där. Flera från oppositionen tar upp frågan om denna reform är en kvinnofälla, så även i dag, och på det sättet skulle motverka jämställdheten. Lagförslaget är som bekant helt könsneutralt i sig och ger båda föräldrarna lika stor möjlighet att vara med barnet. Dessutom är lagen utformad så att man kan dela på vårdnadsbidraget om man vill. Den fråga som här kommer upp, frågan om jämställdhet, är betydligt mer övergripande än att det handlar om vårdnadsbidraget. Det handlar om den struktur som finns i samhället, nämligen att det är mer vanligt att kvinnor är hemma med sina barn än män, och har egentligen inte något med den här familjereformen att göra. Barnfamiljerna har haft nog av vänsterkartellens förmyndarmentalitet och klåfingrighet. Nej, det självklara svaret är givetvis att komma med en reform som gynnar jämställdheten, och den ska vi fortsätta debattera i ett senare forum i kväll. Slutligen vill jag vara extra tydlig. Alliansregeringen har med detta förslag lagt fram förutsättningar för en ny och bättre familjepolitik, som på ett tydligt sätt kommer att gynna barnfamiljerna. Det är alliansens familjepolitik, det är Moderata samlingspartiets familjepolitik, men det är framför allt barnens och föräldrarnas politik här i Sverige. Jag yrkar bifall till att socialförsäkringsutskottets förslag till riksdagen om vårdnadsbidraget ska bifallas. Jag yrkar även avslag på samtliga motioner och reservationer som inkommit under dessa punkter. (Applåder) I detta anförande instämde Mikael Cederbratt, Jan Ericson, Mats G Nilsson och Marianne Watz (alla m) samt Solveig Zander (c), Ulf Nilsson (fp) och Eva Johnsson (kd).

Fru talman! Jag funderar över varför det inte längre är viktigt för Moderaterna att ta till vara kvinnors erfarenheter, deras kreativitet och utvecklingskraft i arbetet. Hur blir Sverige ett bättre land med fler i arbete om kvinnor i barnafödande ålder helt lämnar arbetsmarknaden under minst tre års tid? Vad ger det för drivkraft till barnen, inte minst flickorna, att vilja utbilda sig och bidra med sitt arbete? Menar Moderaterna att Sverige klarar sig bättre utan kvinnorna?

Fru talman! Tydligen har Matilda Ernkrans och Socialdemokraterna låst sig vid att det enbart är kvinnor som kommer att utnyttja vårdnadsbidraget. Detta är neutralt. Om man tittar på statistiken ser man att föräldraförsäkringen till 80 procent tas ut av kvinnorna när det gäller det vanliga systemet. När det gäller tillfällig föräldrapenning är fördelningen betydligt jämnare. Det är alltså på väg mot det bättre. Vi kommer senare att debattera jämställdhetsbonusen. Det här är en tydlig reform för att se till att föräldrar har möjlighet att kunna vara hemma med barnen då det behövs. De som har barn vet mycket väl att man måste ta hänsyn till barnen, och alla barn är inte dagismogna efter ett år. Alla som har barn vet att det är en mycket besvärlig tid när man kanske ska lämna barnet på förskola trots att det inte är moget för det. Då ger denna vårdnadsbidragsmodell, som inte är uppbyggd på samma sätt som Norgemodellen, möjligheter att under en period kunna kombinera den med förskolan genom att barnet kan vara i förskolan några timmar och sedan hemma. Det gör den till en tydlig reform sett ur ett barnperspektiv. Det ger svenska föräldrar en valfrihet som de inte haft tidigare.

Fru talman! Jag tycker inte att Lars-Arne Staxäng riktigt svarar på mina frågor. För protokollets skull kan vi väl notera att jag har två barn. Jag vet alltså hur det är att vara förälder, och jag vet hur det är att vara småbarnsförälder och arbeta. Menar Moderaterna att arbetslinjen bara ska gälla för vissa men inte för andra? Ska det vara okej att låta samhället betala för barns goda utbildning utan att de behöver känna någon plikt att bidra med någonting tillbaka? Man ska till och med få ett rent bidrag bara man håller sig borta från arbetsmarknaden i minst tre år. Är det ett sätt att se till att fler kommer i arbete? Är det kloka signaler att sända, inte minst till barnen? Bara rätt, aldrig plikt. Du kämpar hårt, Lars-Arne Staxäng, för att hela tiden försöka hävda barnperspektivet. Jag kan förstå att du gör det, men om ni är så säkra på det undrar jag varför ni inte lät analysera konsekvenserna för barnen. Då hade ni haft det svart på vitt. Men nej, ni valde att inte analysera konsekvenserna av vårdnadsbidraget vad gäller barnen. Det tycker jag säger en hel del om förslaget. Du har också sagt att det inte finns någon motsatsställning mellan vårdnadsbidraget och resurserna till förskolan. Men ni skickar ju inte med några pengar för vårdnadsbidraget. På något sätt måste väl ändå reformen betalas? Ni skickar inte med några pengar, utan det är i kommunerna den ska betalas. Varifrån kommer pengarna att tas? Varifrån plockar man fram pengarna? Varifrån tror du att pengarna kommer att tas för att finansiera en vårdnadsbidragsreform bara för vissa? Jag är fullständigt övertygad om att risken är stor att pengarna kommer att plockas från förskolan.

Fru talman! Detta är en tydlig reform för att ge svenska barnfamiljer större valfrihet, möjligheter att kunna få en mjuk övergång för barnen. När de passerat föräldraförsäkringens första år ska föräldrarna kunna göra en mjuk övergång till arbetslivet. Det behöver inte innebära att man är hemma på heltid. Om kommunerna får möjlighet kan man dela upp detta på ett helt annat sätt, till exempel halvtid eller 75 procent, som Miljöpartiet är inne på. Jag observerar att oppositionen är lite delad i denna fråga. Till exempel vill Miljöpartiet ha barntid på ett tydligt sätt, något som vi ska prata om senare, eftersom det finns ett behov. Alla svenska föräldrar, Matilda Ernkrans och andra, vet att det finns ett behov i dessa åldrar. När det gäller de ekonomiska spörsmålen har Socialdemokraterna nu fört fram att de vill ha en extra månad i föräldraförsäkringen. Om de enbart lägger den på garantibelopp blir en extra månad i föräldraförsäkringen inte så dyr, men om den läggs på sjukpenningsbelopp, vilket kan tänkas bli fallet, är det en reform på 1 ½-2 miljarder. Det är tre gånger mer än vårdnadsbidragsreformen enligt de uträkningar som finns från departementet. Varifrån ska de pengarna plockas fram? Tanken är att kommunerna själva ska få besluta ifall de ska skjuta till pengar eller göra någon annan anpassning. Det handlar om de kommunala budgetarna. Ett vårdnadsbidrag kostar 36 000 per år. En förskoleplats på heltid kostar en bra bit över 100 000. Men det är inte säkert hur det blir. Förskoleorganisationen kanske ska vara intakt. Det är upp till varje kommun att bestämma det. Vårdnadsbidraget är bra för föräldrarna, och föräldrarna efterfrågar det.

Fru talman! Lars-Arne Staxäng talar sig varm för barnperspektivet men nämner inte barnens behov av mer tid med papporna och hur det ska kunna främjas. Nej, Lars-Arne Staxäng, det finns ingen garanti i detta förslag för att det blir mer tid med barnen. Det styr inte mot det. Norge är på väg att avveckla sitt vårdnadsbidrag eftersom man sett att det inte leder till positiva konsekvenser. Konservativa Lars-Arne Staxäng verkar inte ha förstått att det finns ett samband mellan orättvisa löner och ojämlikhet vad gäller kvinnors och mäns ansvar för hem och barn. I andra sammanhang brukar moderater vara intresserade av ekonomiska incitament för att styra och av lagar som förstärker ett visst beteende. Vad är det egentligen för utgångspunkt Moderaterna har i detta förslag? Är det valfriheten eller är det mer tid med barnen ni moderater prioriterar?

Fru talman! Det är ganska intressant att lyssna på Miljöpartiets representant Gunvor G Ericson. När man går in och tittar på Miljöpartiets förslag - jag har försökt läsa igenom hela förslaget - ser man att där finns likheter. Också era koalitionsbröder från Vänstern och Socialdemokraterna har noterat att det är en typ av vårdnadsbidrag; de kallar den för vårdnadsbidragets light -version. Jag kan förstå att den behövs. Jag kan förstå att man vill utöka möjligheten för föräldrar att kunna vara med sina barn. Miljöpartiet kallar det för barntidsreform. Om man tittar på de olika reformerna ser man att vårdnadsbidraget ger ungefär samma möjligheter, ifall kommunerna tillåter att man dels har barnet i förskola, dels kan arbeta vid sidan av. De är alltså likadana. Som småbarnsförälder har man redan i dag möjlighet att gå ned till en arbetstid på 75 procent. Om man då har ett vårdnadsbidrag eller någon annan peng som är skattepliktig blir det ungefär detsamma. Det är därför ganska intressant att även ni i Miljöpartiet, det märks när man pratar med era företrädare, anser att föräldrar till barn mellan ett och tre år har behov av en större valfrihet. Jag tycker att det känns tillfredsställande att med det nya alliansförslaget kunna ge möjlighet till det.

Fru talman! Vi är eniga om en liten del, nämligen att barnen behöver mer tid med sina föräldrar. Därom är vi eniga. Men det finns också stora skillnader mellan det förslag som den moderatledda regeringen lägger fram och det som vi kallar barntid. Vårdnadsbidraget är inte pensionsgrundande. Vi vill att både mammor och pappor ska kunna ta ut det här. Vår barntid kan mammor och pappor ta ut samtidigt. Både mamman och pappan kan sänka sin arbetstid och ta ut barntid på samma gång. Även för den som är arbetslös kan partnern få ta ut barntid. Med ert förslag har inte partnern till en arbetslös rätt att ta ut vårdnadsbidrag. Vi vill också att man ska kunna ha kvar en fot på arbetsmarknaden. Ni säger visserligen att föräldern kan förvärvsarbeta och samtidigt uppbära vårdnadsbidrag om barnomsorgen ordnas på annat sätt. Det finns stora skillnader. Jag kan respektera att man i den borgerliga alliansen inte riktigt har förstått sambandet med könsmaktsanalys och de strukturer som styr i vårt samhälle. Men jag tycker att det är tråkigt att man från Moderaternas sida vill låta som att det är precis samma sak med vårdnadsbidrag som med barntid, för det är det inte. Vi kan vara eniga så långt att barnen behöver mer tid. Men det ska inte ske genom ett konservativt, gammalt och bakåtsträvande förslag som vårdnadsbidraget.

Fru talman! Vårdnadsbidraget är i sig självt inte pensionsgrundande. Men det som ingen har sagt hittills är att vi i vår egen budget, socialförsäkringsbudgeten, lägger 4 833 miljoner kronor på pensioner som vi betalar in för föräldrar med barn under fyra år. Detta utbetalas till den förälder som tjänat minst i ett förhållande. Man får en pensionspoäng som är ganska väsentlig. Ålderspensionsrätten kommer att vara högre för de här föräldrarna under fyra år än den faktiskt intjänade pensionsgrundande inkomsten. Man får en grundpensionspoäng. Det är det första. Det andra är att vårdnadsbidraget mycket väl ger båda föräldrarna möjligheten, om man är överens och kommunen godkänner det, att ta ut vårdnadsbidrag till hälften och att kunna ha barnet på förskola. Det är ingen skillnad på er barntidsreform och vårdnadsbidraget i det avseendet. Låt oss i stället vara överens om att en sådan här reform, antingen det heter barntidsreform, vårdnadsbidrag eller något annat, är någonting som är bra för Sveriges föräldrar. Det är bra för barnen i Sverige att under en tid mellan ett och tre år kunna anknyta till sina föräldrar och bli trygga för resten av livet.

Fru talman! Jag har några frågor till Lars-Arne Staxäng och Moderaterna. I dag har socialministern, som har varit drivande i de här frågorna, bjudit på tårtkalas ute på stan. Men inte alla barn var bjudna på kalaset. Jag undrar vad Moderaterna och regeringen säger om att det här förslaget inte gäller alla barn. Ni pratar er väldigt varma för barnperspektivet. Men vi måste väl vara överens om att det är i princip omöjligt för barn till ensamstående föräldrar att få del av vårdnadsbidraget. Man har helt enkelt inte råd. I dag finns det 263 200 föräldrar som är ensamstående. Vad säger ni till dem som inte kommer att få den här tiden för sina barn, som ni pratar er varma för? Är det några som skulle behöva mer tid och ork för sina barn är det just de ensamstående. Jag har inte fått svar på den fråga jag ställde i talarstolen. Därför vill jag upprepa den: Hur får ni ihop det att föräldrarna ska ha möjlighet att jobba heltid och ändå ha rätt till vårdnadsbidrag? Hur kan det ge mer tid för barnen? Hur kan det ge mer möjlighet till att barnen ska knyta an till sina föräldrar? Jag får inte ihop det i mitt huvud. Jag skulle vara väldigt glad om Lars-Arne eller någon annan från högersidan kunde förklara det för mig. Jag undrar också vad Moderaterna säger om att små fattiga inlandskommuner är tvungna att höja skatten för att kunna genomföra vårdnadsbidraget. Jag tog ett exempel från mitt hemlän, nämligen från Vilhelmina. Är det någonting som Moderaterna rekommenderar sina partikamrater ute i Sverige att göra? Höj kommunalskatten och genomför vårdnadsbidrag! Är det moderat politik?

Fru talman! Jag har fått några frågor. Jag tar först det här med ensamstående föräldrar. Det är en viktig bit. Det här är kanske ingen reform som anknyter till ensamstående föräldrar. De har svårt att utnyttja den här reformen med den regelmassa som finns. Det är riktigt. Men det är en viktig fråga LiseLotte Olsson tar upp. I departementet håller man just nu på att med hjälp av statistik ta reda på hur situationen ser ut för ensamstående föräldrar, för att kunna återkomma med lämpliga förslag längre fram. Det kan, som någon tog upp här förut, till exempel vara att vid tillfällig föräldrapenning en annan person i barnets närhet kan få utnyttja det. Det är många som har skrivit motioner om detta. Det tror jag skulle vara en viktig reform för de ensamstående. Jag vill vara tydlig med att det är en viktig grupp, som vi måste kunna värna om. Men det står inte i motsatsförhållande till vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget är jättebra för de föräldrar, gifta och samboende, som har gemensamma barn och på det viset kan få anknyta till sina barn. Det är ändå så att 72-73 procent av samtliga barn har gifta eller sammanboende föräldrar. Det är en viktig reform för Sverige. LiseLotte Olsson ställde också en fråga om Vilhelmina. Det kan vara vilken kommun som helst i Sverige; det spelar ingen roll. Man kommer att ha olika situationer. Men det är upp till den enskilda kommunen. Det är inte som med maxtaxan, att allihop var tvungna att införa eller ville införa den, utan den här reformen är frivillig för kommunerna. Man kan prioritera pengarna och höja skatten - eller sänka skatten. Det är upp till samtliga kommuner att göra den prioriteringen utifrån sin egen ekonomi, utifrån de behov som finns i de enskilda kommunerna. Vad vi kan komma överens om är att den här reformen ger kommunerna en mycket större möjlighet att ge en tydlig valfrihet för Sveriges barnfamiljer.

Fru talman! Lars-Arne säger att det inte är någon politik för ensamstående föräldrar. Då är det som regeringens övriga politik. Det var ärligt att du kunde erkänna det. Ni har ingen politik för ensamstående föräldrar i dagsläget. Vi ska vänta på någonting som kommer i framtiden. Under de år ni har suttit vid makten har situationen för ensamstående föräldrar med barn dramatiskt försämrats. Det är att tala med kluven tunga att tala sig varm för barnperspektivet och hur viktigt det är och samtidigt utesluta ungefär en fjärdedel av barnen. De ska inte ha tillgång till det här. Man blundar för det. Man gör en politik för en sorts önskefamilj, en kärnfamilj med mamma, pappa och barn. Den finns, men det finns även många andra familjer. Jag tycker att de borde få lika chans till det här. Det var också spännande att Moderaterna säger att det är okej att det finns kommuner som kommer att tvingas höja skatten för att kunna genomföra det här. Jag tolkar ditt svar så. Det finns ett motsatsförhållande när det gäller vårdnadsbidrag och kommunal ekonomi. Pengarna måste tas någonstans. Man kanske höjer skatten, men jag tror tyvärr att det kommer att vara vanligare att man drar ned resurserna till förskolan. Då kommer alla barn, även barn som inte har föräldrar som utnyttjar vårdnadsbidraget, att bli drabbade av en sämre kvalitet i förskolan. I det fallet står alltså vårdnadsbidragets införande i motsatsförhållande till en bra förskoleverksamhet. Det tycker jag är ett av grundfelen i förslaget. Vi förstör vår fina förskola som vi har i Sverige.

Fru talman! Jag har inte sagt att kommunerna ska höja skatten. Det är full frihet för varje kommun att avgöra om man ska höja eller sänka skatten. Det är full frihet för kommunerna att göra den prioriteringen. Jag är övertygad om att många kommuner kan disponera om sina utgifter och inkomster så att det går att få ihop utan att höja skatten. Men det är upp till kommunerna att avgöra det. Först kritiserar ni att det inte går att leva på vårdnadsbidraget. Det är flera som har gjort det. Sedan beklagar ni att ensamstående inte kan utnyttja det. Det måste verkligen vara höjden av inkonsekvens, även i Sverige. Ni står för en gammaldags planekonomisk ideologi. Det är väl klassiskt när det gäller LiseLotte Olsson och Vänstern, där styrning och kvotering är vardagsmat mot trilskande föräldrar som inte vill följa partiprogrammet. Det är bara att konstatera att det här är en valfrihetsreform. Gillar man inte valfrihet, gillar man inte valfrihet för barnfamiljerna eller för föräldrar eller barn, är det klart att man inte gillar vårdnadsbidraget. Den gamla kommunistiska dogmen av Marx och Engels, offentlig kostnadsfri uppfostran av alla barn, ligger egentligen i grund och botten som ideologi för LiseLotte Olssons förnekande av vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget är faktiskt en valfrihetsreform för Sveriges föräldrar. Det ges möjlighet för Sveriges föräldrar att kunna utnyttja reformen när barnen är mellan ett och tre år för en anpassning till en försiktig övergång från föräldrar in till förskola, från att föräldrarna har varit ifrån arbetsmarknaden till att sedan komma tillbaka in på arbetsmarknaden.

Fru talman! Äntligen, den hett efterlängtade familjepolitiska reformen är här. För det var väl länge sedan vi fick en sådan genomgripande familjepolitisk reform, ett sådant familjepolitiskt paket som vi nu har framför oss. Reformen utgår från barnperspektivet. Det har vi hört med all önskvärd tydlighet från Lars-Arne Staxäng. Det är sannerligen en strukturförändring som vi ser nu, i allra högsta grad. Det börjar med vårdnadsbidraget. Det är det vi debatterar nu. I paketet ingår också jämställdhetsbonusen som kommer därefter. Sedan får vi barnomsorgspengen. Det fjärde är den pedagogiska förskolan som kommer att bli från tre år för barnen. I det här sammanhanget måste jag kanske också nämna den femte delen i det här. Det är det vi ska debattera senare i kväll. Det är åtgärder mot missbruk av föräldrapenningen. Dessa fem saker tillsammans gör att det här paketet blir komplett. Man ska inte välja att diskutera den ena före den andra, för de hör ihop. Men nu handlar det, som sagt, om vårdnadsbidraget och att vi ska införa det. Syftet med vårdnadsbidraget är, som vi har hört, för det första att ge familjerna mer tid med sina barn, för det andra att ge en större flexibilitet till föräldrarna och för det tredje att de själva ska bestämma vilken barnomsorg de ska ha. Makten till föräldrarna - så enkelt kan man faktiskt uttrycka det. Det är något som ligger centerpartisterna väldigt varmt om hjärtat, för i valrörelsen och många år innan den har vi i Centerpartiet drivit en familjepolitik som ska göra att föräldrarna själva ska få bestämma vem som ska ha omsorgen om deras barn. Det ska finnas en mångfald inom barnomsorgen med både offentlig och privat verksamhet. Det gör att föräldrarna får en valfrihet. Det är valfriheten som är viktig, för ingen är stöpt i samma form som någon annan. Men Socialdemokraterna vänder sig emot att föräldrarna ska få mer ansvar för sina barn. De säger att alla barn ska vara på dagis. Föräldrarna ska lämna ifrån sig sitt ansvar till dagispersonalen. Det har också blivit precis som Socialdemokraterna har velat med maxtaxan. Barnen är längre tid på dagis nu, och fler ungar är på dagis. De alternativ som fanns inom barnomsorgen förut med föräldrakooperativ och personalkooperativ är inte längre lika intressanta, för på dagis ska man vara. Det tycker Socialdemokraterna. Man odugligförklarar föräldrarna när det gäller att veta bäst hur deras barns behov ska tillgodoses. Som sagt, det är ett värderingsskifte vi nu diskuterar. Jag förstår med hänvisning till det här varför Socialdemokraterna menar att vårdnadsbidraget är otidsenligt. Det är tvärtemot deras egen politik. Då måste man väl från deras horisont sett säga att det är otidsenligt. Vänsterpartiet påstår att vårdnadsbidraget nu ska urholka den kommunala barnomsorgen. Det förstår jag inte, för det är ju helt fel. Om jag har förstått det hela rätt kostar vårdnadsbidraget mindre än vad en kommunal barnomsorgsplats gör. Dessutom, om barnen är kortare tid på dagis måste det innebära att det blir färre barn i barngrupperna, och den kommunala verksamheten kan utvecklas både pedagogiskt och organisatoriskt till nytta för de barn som faktiskt är där. Jag tror att Vänsterpartiet måste tänka till lite i det här hänseendet. Oppositionen säger också att vårdnadsbidraget är långt från arbetslinjen. Kan något bli mer fel än det? En reform som ger föräldrarna möjlighet att vara hemma helt eller delvis, som också kan nyttjas om båda föräldrarna är ute i yrkeslivet, hur är det negativt för arbetslinjen? Båda väljer att vara kvar och jobba, och man väljer en annan barnomsorgsform. Dessutom menar man från oppositionen att om man kopplar det här till hushållsnära tjänster är det fel. Man har synpunkter på att det inte ska kopplas till andra bidrag. Man pratar alltså med kluven tunga. Det förstår jag inte uppriktigt sagt. Jag måste också vända mig till Miljöpartiet i det här sammanhanget och fundera över deras barntid. Jag tycker att det är ett jättebra förslag, för det är ju väldigt likt vårdnadsbidraget. Barntid och vårdnadsbidrag innebär att man kan förkorta sin arbetstid och vara hemma mer. Men hur var det med arbetslinjen där? Om föräldrarna väljer att vara hemma avstår de från jobbet. Hur mycket kostar det? Det fanns pengar avsatta i budgeten för barntid. Men vem väljer att vara hemma månntro? Är det den som förkortar sin arbetstid? Är det den som tjänar mest för att få de pengar som barntiden skulle innebära för Miljöpartiet? Jag tror nog att man har tänkt ett steg för kort när man försöker hitta ett motargument mot vårdnadsbidraget. Det hade varit enklare för Miljöpartiet att ansluta sig och tycka att vårdnadsbidraget är bra. I det här betänkandet myndigförklarar vi äntligen föräldrarna. Det är de som bäst vet hur deras barns omsorg ska vara. Det är det som är skillnaden mellan alliansens politik och oppositionens. Barnperspektivet, barnets bästa, är det som man ska titta på i första hand när det gäller familjepolitiken. Det handlar vårdnadsbidraget om. Fru talman! Med hänvisning till vad jag nu har sagt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder) I detta anförande instämde Jan Ericson, Mats G Nilsson, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m) samt Ulf Nilsson (fp) och Eva Johnsson (kd).

Fru talman! Några oklarheter tycker jag ändå att vi kan reda ut med Centerpartiet. Vårdnadsbidraget är oomtvistat en kvinnofälla och gäller bara vissa barn. 24 procent av alla hushåll är enligt regeringen från början uteslutna från att kunna använda vårdnadsbidraget. Då är de ensamstående föräldrarna inte ens medräknade. Centern pratar om valfrihet men säger ingenting om för vem valfriheten är och till vilket pris. Förskolan står inte högt i kurs, det kunde jag i alla fall förstå. Solveig Zander säger att föräldrarna "lämnar in" sina barn på dagis. Det visar på ett förakt, tycker jag - ett förakt för föräldrar och för den mycket omtyckta och bra förskola vi har. Här har vi vårdnadsbidraget, oomtvistat en kvinnofälla. Centern vill att barnbidragen ska behovsprövas så att alla som tjänar över 20 000 kro-nor i månaden, tror jag det var, ska bli av med barnbidraget. Är detta Centerns familjepolitik? Kärnfamiljen, hemmafruar och fattigbarnsbidrag - är det Centerns familjepolitik? Är det att ha barns bästa för ögonen?

Fru talman! Det är konstigt att höra det här påståendet om kvinnofälla från Socialdemokraterna. Under den senaste mandatperioden var det väl ändå så att förtidspensionerna för kvinnor ökade från 54 till 60 procent eller något sådant. Detta med att kvinnor avstår från arbetsmarknaden menar jag, fru talman, att Socialdemokraterna i allra högsta grad står för. Vårdnadsbidraget är en del i det familjepolitiska paketet. De andra tre delarna i det paketet, som också innehåller jämställdhetsbonusen, innebär att möjligheterna att förkorta sin arbetstid för båda föräldrarna i allra högsta grad är tilltalande. På det sättet blir det verkligen inte någon kvinnofälla. Valfriheten i barnomsorgen är väldigt viktig för mig. Jag gör ingen värdering av vilken barnomsorgsform som är den viktigaste, den bästa eller den som föräldrarna ska välja. Vi som politiker ska inte bestämma hur föräldrarna ska ha det, men det tycker tydligen Socialdemokraterna, fru talman. De tycker att de vet bäst, och det är därför de hävdar att den kommunala barnomsorgsformen alltid är den bästa. Det tycker inte jag som centerpartist att den är. Jag tycker att den barnomsorg som föräldrarna väljer är den bästa för barnen!

Fru talman! Jag tycker inte det blev så mycket tydligare, men Solveig Zander kanske kan hjälpa mig en gång till. Vilka familjer och vilka barn är det hon ser framför sig? Vilka familjer och vilka barn är det som ska utvecklas? Vilka är det som ska bidra till ett kreativt och arbetsamt Sverige? Jag undrar ibland om det är Centern jag debatterar med eller om det är ett parti till höger om Moderaterna. Jag funderar lite på att Centern ju brukar vilja prata om kvinnor som företagare. Är det de kvinnorna som ska vara hemma med vårdnadsbidraget? Är det detta som ger ett mer företagsamt och kreativt Sverige? Och om det inte är det, beskriv då, Solveig Zander, den familj som du ser framför dig - den familj som vill och kan utvecklas genom att en förälder helt lämnar arbetsmarknaden under tre år. Beskriv det samhälle du ser framför dig där kvinnor i barnafödande ålder står helt utanför arbetsmarknaden! Hur ska det se ut för kvinnorna? Hur ska det se ut för barnen och inte minst för flickorna? För vem är vårdnadsbidraget? Vilken familj kopplar du ihop vårdnadsbidraget med? Vilka är det som ska välja vårdnadsbidraget? Beskriv det för mig!

Fru talman! Det intressanta är att man frågar mig som politiker vilken familj vårdnadsbidraget är till för. Den familjepolitiska reformen är till för alla familjer. Jag ska inte vara den som styr och ställer att det ska vara just till den familjen eller till just den familjen. Tack vare en flexibel familjepolitisk reform får föräldrarna möjlighet att hitta olika lösningar på hur de ska ta hand om sina barn och vilken omsorg de ska få. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att i det här sammanhanget tydliggöra att det är en värderingsförändring vi nu diskuterar. Socialdemokraterna, fru talman, håller fast vid att de vet bäst, och därför ska alla barn vara på det ställe som de bestämmer att de ska vara på. Så tycker inte jag som centerpartist. Jag hävdar att det är familjerna som själva bäst kan bestämma detta, och det är till för alla familjer.

Fru talman! Jag fick inget svar på en av mina frågor av tidigare talare, men då vänder jag mig till dig, Solveig Zander, och skulle vilja ha svar på den frågan. Ni är ju med i samma lag, så då tycker jag att du kanske kan svara på den. Det handlar om tanken att man ska kunna jobba båda två och få ut ett vårdnadsbidrag och hur ni har tänkt då. Jag har fortfarande inte fått något riktigt bra svar på det. Ni säger att det här handlar om barnens bästa och har ett barnperspektiv. Men det kan väl inte vara bättre ur ett barnperspektiv att vara hemma med en barnflicka i stället för att gå på en förskola med pedagogiskt utbildad personal? Vad är tanken med att båda föräldrarna ska kunna jobba heltid och ändå få ut ett vårdnadsbidrag? Solveig Zander sade tidigare att vårdnadsbidraget ska vara till för alla och att politiker inte ska styra vilka som ska utnyttja det eller hur man väljer att ha sin barnomsorg. Men det är ju precis det ni gör. Ni styr och talar om vilka ni tycker ska kunna använda det i och med att ni utesluter en väldigt stor del av föräldrarna från att kunna använda vårdnadsbidraget. I och med det säger ni: Vi tycker att vårdnadsbidraget kan ni mammor och pappor som lever tillsammans och har det relativt gott ställt få. Är ni ensamstående behöver ni inte göra er besvär; ni kommer inte att ha råd. Jag tycker alltså att ni styr och ställer väldigt mycket när det gäller vilka som ska ha vilken form av barnomsorg. Det stämmer inte riktigt det du säger. Det finns också en sak som Solveig Zander sade, att det här inte står i strid med förskolan eller tar resurser därifrån. Men ett vårdnadsbidrag kostar, och kommunen ska betala. Någonstans ska kommunen ta dessa pengar, och då är det precis som jag sade i mitt exempel: Man får välja mellan skattehöjningar och att ta resurser från befintlig verksamhet.

Fru talman! Flexibilitet innebär att det finns olika valmöjligheter. Det betyder också att föräldrar i dag löser sin barnomsorg på många olika sätt när det gäller tiden att lämna och hämta på dagis eller att vara hemma mer eller mindre. Det innebär också att den möjligheten och olika barnomsorgsformer kommer att utvecklas. Jag tycker att det kan vara bra att vara på ett föräldrakooperativ. Flerfamiljssystem kan vara bra. Dagmamma kan vara bra. Dagis är ju bra. Det finns många olika former som kommer att växa fram, och för min del tycker jag, fru talman, inte att det är fel om föräldrarna väljer att också ha en barnflicka under en period. Är det detta föräldrarna med sina flexibla arbetstider tycker är det bästa sättet ska inte jag som politiker säga att det är fel. Det är ju något av det värsta som finns när överheten bestämmer hur människor ska ha det. Jag säger det igen: Alla familjer, även den ensamstående mamman, har möjligheter att välja en annan barnomsorgsform än den som står till buds i dag. Det betyder att den ensamstående mamman också kan ta del av vårdnadsbidraget.

Fru talman! Då fick jag ett litet svar på det som jag har velat ha svar på så länge, att borgerligheten och högern tycker att det är okej - barnflicka kan jämställas med annan barnomsorg. Jag förstod det som Solveig Zander sade som att det inte är fel. Jag undrar hur ni får ihop det. Jag måste fortsätta min tankebana där. Om det är fråga om ett barnperspektiv och att man gör detta för barnens skull, för att barnen ska få mer tid med sina föräldrar och föräldrarna ska få mer tid med sina barn - det har flera gånger anförts i debatten att det är ett huvudskäl till att införa vårdnadsbidrag - hur kan man då tycka att det är okej att mamman och pappan jobbar för fullt och har en barnflicka hemma, en barnflicka som dessutom subventioneras flera gånger om? Är det en bra verksamhet för barnen? Är det någonting som ger mig som mamma mer tid att träffa mina barn? Jag tycker absolut inte att det stämmer. Sedan säger Solveig Zander också att alla familjer har möjlighet att välja detta. Men Solveig Zander kan väl inte tro att ett vårdnadsbidrag på 3 000 kronor innebär någon reell valmöjlighet för en ensamstående förälder. Jag tror verkligen inte det, utan detta vårdnadsbidrag kommer att gynna dem som redan är gynnade.

Fru talman! Framtiden är framtiden, och man kan säga att framtiden redan är här. När man lyssnar på Vänsterpartiet och även oppositionen i övrigt är det intressant att de talar om att man jobbar mellan åtta och fem. Så var det i industrisamhället, och den delen har vi gått ifrån. Vi vet att det finns flexibla arbetstider. Hur ser dessa flexibla arbetstider ut? Ja, de varierar nästan lika mycket, höll jag på att säga, som barnomsorgsformerna kan göra. Det är väldigt viktigt. Vi ska nämligen inte haka upp oss på att enbart man själv kan vara hemma med detta vårdnadsbidrag, utan möjligheten finns, precis som Lars-Arne Staxäng tidigare sade, att förkorta sin arbetstid men att man också kan välja andra barnomsorgsformer. Det tycker jag att jag med all önskvärd tydlighet har sagt väldigt många gånger. Från oppositionens sida och från Vänsterpartiets sida måste man nog tänka på att arbetstiderna ser lite annorlunda ut. De är inte bara mellan åtta och fem, utan de är betydligt mer skiftande. Då kan man också anpassa barnomsorgen till det.

Fru talman! Solveig Zander talade om den hett efterlängtade reformen. Av vilka är den efterlängtad? Är det av alla de barn som lever med en förälder som är arbetslös eller sjuk? Eller är det av alla de barn som lever med en ensamstående förälder? Detta paket utgår från barnperspektivet och från valfrihet. Jag uppfattade också att Centern inte ville att politiken skulle skapa förutsättningar för att göra dessa goda val utan att det handlar om föräldrarnas valfrihet. Jag får inte detta att gå ihop. Jag håller med om att föräldrakooperativ och dagmamma är bra alternativ. Och det är bra att man ska kunna gå ned i arbetstid. Där tycker vi lika. Det är det som barntid innebär. Men vårdnadsbidraget är egentligen en barnomsorgspeng. Om båda föräldrarna ska kunna ta ut vårdnadsbidrag samtidigt, ska då pappa och mamma kunna vara hemma samtidigt och få 3 000 kronor i månaden var? Går det?

Fru talman! Jag blir lite mörkrädd när jag hör vad man säger från Miljöpartiet. Man säger att man tycker att det är konstigt att barnen inte kan vara hemma hos någon som är sjukskriven, som uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning eller som uppbär arbetslöshetsersättning. För mig är det ersättningar som man får för att man är sjuk eller för att man ska söka jobb. Då ska väl inte barnen vara hemma hos den personen. Då blir ju den personen hindrad. Jag hoppas därför verkligen att jag missuppfattade det som kom från Miljöpartiet. Sedan talades det om att vårdnadsbidraget är en förtäckt barnomsorgspeng. Nej, det är inte en förtäckt barnomsorgspeng. Om Gunvor G Ericson hade lyssnat på mig och Lars-Arne Staxäng och läst förslaget till vårdnadsbidrag framgår det med all önskvärd tydlighet att den tredje delen i det familjepolitiska paketet innehåller en barnomsorgspeng som kommer att komma. Och vi tänker inte ta bort vårdnadsbidraget för att barnomsorgspengen kommer, utan den kommer som en ytterligare del i familjepaketet som gör att valfriheten för familjerna blir ännu större. Jag måste poängtera att det handlar om flexibilitet. Det handlar om att på alla sätt möjliggöra för föräldrarna att själva välja hur omsorgen om barnen ska se ut.

Fru talman! Det är alldeles uppenbart och blir mer och mer tydligt att detta handlar om valfrihet och inte om mer tid med barnen. Om Solveig Zander hade lyssnat på vad jag sade, så sade jag att det inte är de barn som har en förälder som är arbetslös som har längtat hett efter denna reform eftersom dessa barn inte omfattas av reformen. Det var det jag sade. Dessa barn kan inte få ta del av den reformen, eller hur? Det står faktiskt klart och tydligt att man inte kan få vårdnadsbidrag om en av föräldrarna är arbetslös. Alltså omfattas inte dessa barn av denna reform, och dessa barn kan inte ha längtat hett efter denna reform. Det som Solveig Zander försöker påskina, att detta inte skulle vara någon form av barnomsorgspeng, är inte heller sant. Det står faktiskt i förslaget att man kan jobba samtidigt som man uppbär vårdnadsbidrag om man löser barnomsorgen på annat sätt och inte utnyttjar kommunal barnomsorg. Jag kan inte få ihop det på något annat sätt än att det är en barnomsorgspeng. Det står ju klart och tydligt i propositionen. Jag fick inget svar på min fråga om pappan kan få 3 000 kronor samtidigt som mamman får 3 000 kronor i vårdnadsbidrag. Med barntid kan båda föräldrarna gå ned till 75 procent, och båda föräldrarna kan få 2 500 kronor per månad. Moderaterna svarade inte på min fråga om det är valfriheten eller mer tid för barnen som är prioriterat. Jag ställer därför den till Solveig Zander nu. Vad prioriterar du? Är det valfrihet eller mer tid för barnen?

Fru talman! Det är bara en förälder som kan få 3 000 kronor, inte båda. Det ska jag tydligt och klart säga. Det skiljer vårt förslag från ert förslag om barntid. Enligt vårt förslag kan bara en förälder vara hemma. Återigen: Jag ska inte på något sätt bestämma vilken av dessa möjligheter som vårdnadsbidraget ger som är det som är bäst och tydligast och betyder mest, därför att då står ju jag här och styr uppifrån. Det är det som jag hävdar att vi som politiker inte ska göra. Därför kan jag säga att om det är någon som väljer att ta ut vårdnadsbidraget och vara hemma, då är det rätt för den familjen. Väljer någon annan att jobba heltid och ha sitt barn i någon annan barnomsorgsform är det rätt för den familjen. Det är flexibiliteten och möjligheten som ska ge mångfald. Det är det som skiljer oss åt. Det är så tydligt i detta sammanhang att det är detta systemskifte, detta värderingsskifte, att låta människor själva få makt över sin vardag, som är det som vi från alliansen vill ha. Detta är ett ypperligt bevis på att ni inte har samma ingång utan att ni tycker att ni ska bestämma över hur folk i Sveriges land ska leva och vara. Det tycker vi är fel. Vi vill ge möjligheten till människorna. Det som är absolut viktigast för oss är att människor ska få makt över sin vardag och kunna bestämma själva.

Fru talman! Här talar vi om vad barnfamiljerna vill ha. Vad vill barnfamiljerna ha? Ja, de vill ha ekonomisk trygghet, en barnvänlig bostad, en bra förskola och så vidare. Hur vill barnfamiljerna ordna sin vardag? Ja, generellt kan man väl säga att de vill ordna sin vardag så att det blir tid för både barn och arbete, för både familj och karriär. Men när man kommer in på mer detaljer än så blir det svårt att säga någonting generellt. De föräldrar med små barn som jag träffat under det senaste året har gett väldigt olika svar. Min slutsats är att i princip vill inte alla barnfamiljer samma sak och i princip vill inte heller alla ensamstående föräldrar samma sak när det gäller hur de ska ordna vardagen. På något sätt är det väl där som den ideologiska debatten bryts, kanske framför allt mot er i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ni försöker mejsla ut den typiska barnfamiljen och den typiska ensamstående mamman, eller möjligen pappan. Men ni utgår inte från att människor och familjer är olika. När jag pratar med barnfamiljer är det många som säger att det också kan se väldigt olika ut vid olika tidpunkter. Det har inte bara att göra med hur man ser på det här med barnledighet. När det första barnet föddes var det kanske pappan som mest var hemma. Med det andra barnet var det kanske mamman som var hemma - beroende på deras karriärsituation, arbetssituation och så vidare. En del mammor eller pappor har redan nu valt att vara hemma några veckor även efter det att föräldraförsäkringen gått ut. Man är hemma med den lägre garantinivån eller till och med utan ersättning, kanske för att vänta över sommarmånaderna för att sedan låta barnet börja på dagis. Jag tycker att oppositionen gör det för enkelt här. Familjepolitiken är för viktig för det. Den ska förena många viktiga värderingar. Först och främst ska vi naturligtvis säkra barnens trygghet och möjligheter till en positiv utveckling. Vidare ska vi ha en bra förskolepolitik, en bra barnhälsovård och så vidare. Men vi ska också ge föräldrarna möjlighet att själva ha inflytande. Vänsterpartiets representant använde det här nästan som någonting negativt - att det bara verkar handla om valfrihet. Jag är av den övertygelsen att valfrihet även i ett barnperspektiv är väldigt bra. Om föräldrarna trivs med hur de pusslar ihop sin livssituation blir det ett mer harmoniskt förhållande också med barnen, så valfrihet är inte någonting för egoistiska föräldrars skull utan det är något som i ett barnperspektiv är bra. Jämställdhet, fru talman, är sedan gammalt en viktig politisk fråga för Folkpartiet. Ända sedan mitten av 1800-talet har Folkpartiet sagt att det inte ska vara så att det finns strukturer i samhälle och arbetsliv som gör att kvinnor och män har olika förutsättningar. Det är också väldigt viktigt för oss att utgå från att familjer kan se olika ut. Det handlar ju även om ensamma föräldrar, och det handlar om föräldrar som är två män eller om föräldrar som är två kvinnor. Valfriheten är viktig av många skäl. Det gäller att kombinera den med en uppmuntran till lika uttag, till att undvika kvinnofällor och så vidare. Därför har vi hittat den kombination som vi har i det familjepolitiska paket som alliansen presenterat. Å ena sidan gäller det jämställdhetsbonusen, vilken kommer att diskuteras i en senare debatt. Å andra sidan gäller det vårdnadsbidraget som ger ytterligare valfrihet för båda föräldrarna. Jämställdhetsbonusen tvingar ingen, men den uppmuntrar. Inte heller vårdnadsbidraget tvingar någon, vare sig kvinna eller man, men den skapar möjligheter att hitta lösningar. Kritiken mot vårdnadsbidraget är fortfarande väldigt spretig. Det var den ju också för ett halvår sedan när vi började debattera detta i riksdagen. Fortfarande är det många olika angreppspunkter: för det första att det är väldigt få som kommer att ha någon glädje av vårdnadsbidraget, för det andra att det kommer att innebära en nedgång i kvaliteten för förskolorna och för det tredje att det kommer att innebära en stor kvinnofälla. Oppositionen får nog bestämma sig. Vad är det som är problemet? Är problemet att nästan ingen kan använda sig av vårdnadsbidraget, eller är problemet att det blir negativa konsekvenser? Så sent som när Socialdemokraternas representant var uppe i talarstolen talade hon om att det gäller upp till fyra års ålder. Kanske var det en felsägning. Men jag tror att Socialdemokraterna, när de räknat på hur dyr vårdnadsbidragsreformen blir, har missat att det faktiskt är fråga om åldern ett-tre år. Kostnaderna för vårdnadsbidraget har utmålats som ett problem. Jag kan inte se det så. I dag är det 11 procent som inte utnyttjar barnomsorgen för sina barn i åldern ett-tre år. Om alla de skulle övergå till att söka och få vårdnadsbidrag skulle det kosta ca 600 miljoner - det gäller då hela landet. Om däremot fler, kanske 15 eller 20 procent, skulle utnyttja vårdnadsbidraget skulle kostnaderna sjunka eftersom det behövs färre dagisplatser. Jag kommer inte nu ihåg hur mycket en dagisplats kostar per månad. Det rör sig om 50 000-80 000 kronor eller någonting sådant. Det är alltså barn i åldern ett-tre år som berörs; också det är viktigt att komma ihåg. Det paket som tidigare talare talat om och som alliansen här presenterar kan man säga består, i alla fall när det gäller familjepolitiken, av fyra väldigt viktiga delar: jämställdhetsbonusen, vårdnadsbidraget, den kommande barnomsorgspengen för mer valfrihet samt satsningen på kvalitet i förskolan och en allmän kostnadsfri förskola. Jag kan inte se att Socialdemokraterna på många år egentligen har presenterat en politik med en uppmuntran till ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Vänsterpartiet har ofta talat om en väldigt tydlig kvotering, en matematisk kvotering, så där kan man ana konturerna av ett förslag som jag tror att de allra flesta föräldrar inte känner sig tilltalade av. Jag vill till och med hävda, för att återknyta till Folkpartiets jämställdhetstradition, att det med jämställdhetsbonusen faktiskt är första gången sedan Bengt Westerberg införde två pappamånader som vi har en regering som gör en så här kraftig satsning på att bryta de ojämställda mönstren i uttaget av föräldraförsäkringen. Kommunerna har alltså rätt att införa ett vårdnadsbidrag på maximalt 3 000 kronor i månaden per barn. På det sättet kan föräldrar få större möjligheter att tillbringa ännu lite mer tid med sina barn. Man kan ordna det på olika sätt. Man kan gå ned i arbetstid och till viss del minska utnyttjandet av den offentliga barnomsorgen, eller också vill man kanske pussla ihop det så att en förälder är hemma på heltid under en sommarmånad innan dagis eller förskolan sedan börjar på hösten. Poängen är ändå att de allra flesta kommer att kunna se det här som en större möjlighet att tillbringa ännu lite mer tid med sina barn. Över huvud taget blir det en ökad flexibilitet. Fru talman! Återigen: Jämställdhetsbonusen och vårdnadsbidraget framställs ofta som två motstående reformer. Men det är tvärtom. Som vi nu ser förslaget i fråga är de båda tillsammans starka därför att de ökar både jämställdheten och friheten. Hela utgångspunkten för familjepolitiken måste vara att hushållen ska få en större handlingsfrihet och föräldrar större möjligheter att tillsammans planera för småbarnstiden. Samtidigt ska vi uppmuntra ett jämställt föräldraskap både för de vuxnas skull och, inte minst, för barnens skull. Den satsning vi nu ser på en utvecklad förskola i kombination med jämställdhetsbonusen och vårdnadsbidraget förenar, tycker jag, valfrihet med en politik för jämställdhet och en bra utvecklingsmiljö för barnen. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på motionerna. I detta anförande instämde Jan Ericson, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m) samt Solveig Zander (c) och Eva Johnsson (kd).

Fru talman! Ulf Nilsson känner sig bekymrad över att vi i oppositionen har lite olika angreppssätt vad gäller vårdnadsbidraget. Han får gärna känna sig bekymrad. Men det här vårdnadsbidraget kan angripas på olika sätt, med olika tankar och ingångar beroende på hur man ser på det. Om jag var folkpartist skulle jag kanske vara mer bekymrad över vilken fot Folkpartiet ska stå på. Jag undrar om ni i Folkpartiet känner er stolta över vad ni har åstadkommit i familjepolitiken. Ni var tidigare ett parti för kvinnors frigörelse och jämställdhet. Ni introducerade pappamånaden. Det ni hittills under er regeringstid har åstadkommit är att det ska införas ett vårdnadsbidrag som oomtvistat är en kvinnofälla. Ni har ändrat målet i familjepolitiken så att det inte längre ska handla om att utjämna skillnader mellan familjer med barn och familjer utan barn. Ni har sänkt ersättningen för föräldrar med sjuka barn, och ni ska införa en jämställdhetsbonus - det ska vi debattera senare - som ger ersättning först ett år efteråt, alltså i princip pengar till dem som redan delar jämställt. Det vore spännande att få höra Folkpartiets företrädare berätta vilken fot man har satt ned egentligen, utveckla deras syn på kvinnans frigörelse och berätta om det fortfarande är någonting som Folkpartiet sysslar med.

Fru talman! Det var lite oklart vad frågan i den här konkreta debatten var. Vi kan naturligtvis tala länge om att arbeta mot strukturer som håller kvinnor borta från arbetslivet. Det handlar om utbildning, det handlar om uppmuntran att dela föräldraledigheten lika, arbetsliv och så vidare. Det handlar också ibland om diskriminering och lagar. Nu ska vi fatta beslut om en möjlighet att utöka valfriheten samtidigt som vi förhoppningsvis kommer att fatta beslut om att införa en jämställdhetsbonus. Om jag förstod dig rätt, Matilda Ernkrans, är du inte helt negativ till jämställdhetsbonusen. Vad jag uppfattat i debatten ser Socialdemokraterna det som ett tänkbart alternativ för att uppmuntra jämställdheten. Det skulle vara intressant att få höra det. Jag vet att Socialdemokraterna tänker avskaffa vårdnadsbidraget, men tänker ni också riva upp jämställdhetsbonusen om ni skulle ha möjlighet att bestämma?

Fru talman! Ska kvinnor i barnafödande ålder helt utgå från arbetsmarknaden under minst tre års tid, förutsatt att de bara har ett barn även om man kan ha flera barn? Skulle inte det i sig bidra till att förstärka de strukturer i samhället som gör att kvinnor är underordnade män och att kvinnor inte kan få den frigörelse och leva det jämlika liv som i alla fall vi socialdemokrater vill att kvinnor och män ska få? Tidigare har det varit Folkpartiets intresseområde också. Det gör mig bekymrad att Folkpartiets representant här inte kan se konsekvenserna av vårdnadsbidraget. Att det helt saknar jämställdhetsperspektiv har exempelvis Jämställdhetsombudsmannen klart och tydligt hävdat. Det är väl snarare helt sågat i den bemärkelsen. Inte minst har Nyamko Sabuni sagt att det inte handlar om jämställdhet utan om någonting annat. Jag tycker inte att det är riktigt rätt att komma dragandes med jämställdhetsbonusen. Som er gruppledare i riksdagen vid något tillfälle har uttryckt det handlar jämställdhet om att välja sida, att sätta ned foten. Därför kan ni inte bortförklara vårdnadsbidraget med jämställdhetsbonus. Jag vill veta var ni har satt ned foten. Det är inte för barnen, för det har Socialstyrelsen mycket riktigt påpekat. Det här förslaget är inte ens analyserat ur ett barnperspektiv. Var har ni satt ned foten? Var vi har satt ned foten i fråga om jämställdhetsbonusen är mycket tydligt, och vi kommer att debattera det senare. Vi är i princip för en jämställdhetsbonus och vill vidareutveckla den, men inte den här formen av jämställdhetsbonus och inte i kombination med vårdnadsbidrag.

Fru talman! Då är Socialdemokraterna i princip för jämställdhetsbonus, men i den konstellation som bildar en opposition finns det inte majoritet för den modellen. Det är bra att ni är för den. Jag tycker att Matilda Ernkrans gör det väldigt enkelt för sig. Antingen är det en jämställdhetsfråga eller också är det en valfrihetsfråga. Det är väl, om vi ska vara ärliga, en avvägning. Vi vill ha jämställdhet, men vi vill samtidigt inte införa ett system där vi totalt reglerar människors vardag och säger: Du ska göra si och du ska göra så. Matilda Ernkrans måste väl ha haft debatter inom sitt parti om vi ska ha en fullständig kvotering eller ska vi inte. Där finns det olika uppfattningar bland Socialdemokraterna. Jag tycker som sagt att Matilda Ernkrans gör det för enkelt. Det är en avvägning. Det gäller att hitta uppmuntran och morötter genom jämställdhetsbonusen för att öka jämställdheten. Det är lättare genom vårdnadsbidraget att lägga sitt vardagspussel vid köksbordet hemma och planera vardagen. De två sakerna går att förena. Jag hade inte varit så intresserad av vårdnadsbidraget om jämställdhetsbonusen inte hade föreslagits samtidigt. Tillsammans utgör de, tycker jag, ett mycket bra paket. Sedan säger Matilda Ernkrans att det är en oomtvistad kvinnofälla och säger: Nu när kvinnorna kommer att stanna hemma. Det är säkert så att det kommer att vara fler kvinnor än män som gör det, men man gör det alldeles för enkelt för sig. Skulle Matilda Ernkrans verkligen vilja säga till alla Sveriges föräldrar att nu kommer bara ni kvinnor att vara hemma i varenda familj? Självklart är det inte så. Man måste på något sätt utgå från att människor är individer. Det gör vi liberaler i Folkpartiet samtidigt som vi vill uppmuntra till att minska de strukturer som håller de kvinnliga individerna tillbaka. Det här är ett bra förslag. Det ökar både valfriheten, vilket är bra ur ett barnperspektiv, och jämställdheten.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag inte alls tycker som Ulf Nilsson att kritiken från oppositionen mot vårdnadsbidraget är spretig. Jag tycker att vi är ganska eniga om vad vi tycker om vårdnadsbidraget. Det är en kvinnofälla, och det har vi sagt flera gånger här. Vi säger att det är dåligt för att barn som går i förskoleverksamhet kommer att drabbas då det finns mindre resurser till förskolan. Vi tycker att det är dåligt för att alla kvinnors situation på arbetsmarknaden kommer att försämras i och med vårdnadsbidraget. Vi tycker att det är dåligt för att det är dyrt för kommunerna. Dessutom är det - ingen har sagt det, och där kanske vi inte är riktigt ense - både krångligt och dyrt för Försäkringskassan. Det finns remissvar som säger det. Jag tycker inte alls att kritiken mot vårdnadsbidraget är spretig. Vi är ganska eniga om att det här är ett uruselt förslag. Det är en backlash mot jämställdheten. Jag skulle vilja veta hur Ulf Nilsson och Folkpartiet får ihop det här med sin tradition om att ändå vara för jämställdhet mellan könen. Ni har gjort mycket bra saker långt tillbaka. Hur får ni ihop det nu? Det skulle jag vilja ha svar på. Du var inne på det lite grann när Matilda ställde en fråga om det, men du får gärna utveckla det. Ulf Nilsson vill ha jämställdhet. Hur tycker Ulf Nilsson att jämställdheten påverkas eller förbättras av ett vårdnadsbidrag?

Fru talman! Det blir mindre resurser till förskolan, säger LiseLotte Olsson. Jag vet inte riktigt var ni får den statistiken ifrån. Om de som i dag är hemma skulle utnyttja vårdnadsbidraget skulle det bli en viss kostnadsökning. Om det däremot blir fler som utnyttjar det blir det en kostnadsminskning för kommunerna, eftersom varje dagisplats kostar så mycket. Att tala om det som stora summor är grundlöst, menar jag. Att det behöver bli dyrt för kommunerna finns det inga beräkningar som visar. När det gäller det principiella om jämställdheten svarade jag ganska tydligt. Om vi skulle ha en hel jämställdhetsdebatt skulle vi tala om skolan, om satsningar på kvinnligt företagande, om antidiskrimineringslagstiftning och så vidare. Nu talar vi om familjepolitiken, och vi inför någonting som Folkpartiet har drivit i ganska många år. Vi ger en uppmuntran till de föräldrar som delar föräldraledigheten lika. Men vi vill inte gå så långt som Vänsterpartiet att vi talar om för föräldrar att de måste dela matematiskt lika, för vi tror att det kan se så olika ut från barn till barn och från tillfälle till tillfälle att så detaljerat ska staten inte gå in och styra. Det är väl ingen nyhet att Vänsterpartiet kan ha vissa ideal om jämlikhet och jämställdhet men är tämligen ointresserade av att ge människor möjlighet att bestämma själva. Det märks tydligt i kritiken mot det här förslaget.

Fru talman! Ulf Nilsson sade att han inte förstod var jag har fått statistiken ifrån. Då kan jag säga samma sak. Jag förstår inte var Ulf Nilsson får sin statistik ifrån. Det jag hänvisar till är en beräkning som Sveriges Kommuner och Landsting har gjort. De beräknar att det kommer att kosta mellan 2 ½ och 3 miljarder för kommuner att införa vårdnadsbidraget. Det motsvarar ungefär 7 600 tjänster i förskolan. Det är pengar det handlar om, och det är tjänster i förskolan vi pratar om. I mitt tidigare anförande tog jag som exempel en kommun i mitt hemlän som vill införa vårdnadsbidraget, och där handlar det om en skattehöjning, så någonstans ska de här pengarna tas. Det blir en kostnad för kommunerna. Och jag tror att pengarna i första hand kommer att tas från förskolan. Därför ser jag att vi riskerar en försämrad verksamhet i förskolan. Ulf Nilsson säger också att han skulle vilja ha en riktig jämställdhetsdebatt men att det nu bara är vårdnadsbidraget vi diskuterar, om det var så han uttryckte saken. Men det finns ett klart samband mellan vem som är hemma när barnen är små, vem som tar ansvar för barn och familjelivet, och hur man har det i sitt arbetsliv. Med ett system där det till väldigt stor del kommer att vara kvinnan som är hemma med barnen och som tar ut vårdnadsbidraget bygger man tydligt upp ett ojämställt samhälle.

Fru talman! Jag vet inte riktigt vad de här siffrorna grundar sig på om hur många människor som skulle ta ut vårdnadsbidraget och så vidare. När de här siffrorna dök upp räknade vi på det här, bland annat med hjälp av tjänstemän från Regeringskansliet. Vi konstaterade att om de 11 procent av föräldrar som i dag inte använder sig av barnomsorg skulle använda sig av vårdnadsbidraget skulle det bli en ökad kostnad i hela landet, inte med 2-3 miljarder men möjligen med runt ½ miljard, vilket inte är så fruktansvärt mycket pengar för en satsning på valfriheten och utspritt över hela landet. Om fler väljer att använda vårdnadsbidraget sjunker kostnaderna för barnomsorgen i kommunerna, med tanke på hur mycket en barnomsorgsplats kostar. Vi får också lägga till att det är kommunerna själva som får bestämma detta. Vi har ju ett visst kommunalt självstyre i Sverige. Det är klart att om jag var kommunpolitiker i en kommun som hade en dagiskö eller väldigt stora barngrupper skulle jag rekommendera att man väntade med att införa vårdnadsbidraget till problemet var löst. Men nu sker samtidigt en kvalitetssatsning på förskolan. Därför ska det valet inte behöva göras av så många kommunpolitiker. Jag konstaterar att LiseLotte Olsson inte ens bryr sig om att besvara min allmänna undran om Vänsterpartiet aldrig funderar över motsättningen mellan att å ena sidan uppmuntra folks beteenden och å andra sidan tillåta en viss frihet för människor i vardagen och i sina vardagsbeslut. Jag hoppas att LiseLotte Olsson kan komma tillbaka till det en annan gång.

Fru talman! För mig är det en gåta att Folkpartiet har gått med på det här förslaget. Vad är folkpartistisk politik i dag mer än betyg i skolan? När Bengt Westerberg, som nämndes här tidigare, var aktiv i Folkpartiet drevs jämställdhetsfrågorna. Nyamko Sabuni erkände inte ens i en interpellationsdebatt nyligen att det finns en könsmaktsordning och strukturer i samhället som påverkar kvinnors och mäns möjligheter. Det är klart att Folkpartiet måste säga att jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag hänger ihop. Men den krångliga konstruktion av jämställdhetsbonusen som nu föreslås är ett dåligt alibi. Jag begärde ordet när Ulf Nilsson sade att detta är det största som har hänt sedan utbyggnaden av pappamånaden. Jag håller med om att pappamånader är ett bra sätt att ge incitament för fler män att vara hemma. Och Miljöpartiet har drivit frågan om pappamånader och fortsätter att driva frågan om pappamånader. Under förra månaden byggde vi ut dem så att det blev en längre föräldraledighet. Och vi hade med det i det budgetförslag som vi diskuterade i höstas, men då fick vi inget stöd av Folkpartiet. På vilket sätt medverkar vårdnadsbidraget till att förbättra kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden och mäns möjligheter att få mer tid med sina barn? Om man vill påverka samhället så att det blir mer jämställdhet behövs politisk vilja. Hur ser denna politiska vilja ut i Folkpartiet i dag?

Fru talman! Vårdnadsbidragets huvudsyfte är att öka valfriheten i vardagslivet. Det är mycket bra ur ett barnperspektiv, eftersom föräldrar som trivs med hur de organiserar sin vardag fungerar bättre, stämningen blir bättre och hela situationen blir bättre för familjen. Det är det första syftet med vårdnadsbidraget. Jag tror inte att vårdnadsbidraget i något viktigt avseende påverkar jämställdheten åt varken det ena eller det andra hållet. Det har vi en annan del i paketet för, nämligen jämställdhetsbonusen. Sedan har vi hela den rad av frågor som Folkpartiet och alliansen på olika nivåer driver. Det är medvetna satsningar för att undvika slentrianval i skolorna, satsningar på kvinnligt företagande, en tydlig antidiskrimineringslagstiftning, arbete i det offentliga för att skapa rättvisa löner mellan män och kvinnor, och så vidare. Men det diskuterar vi inte här i dag. Jag förstår inte riktigt Gunvor G Ericsons starka kritik av detta, för som tidigare talare har sagt är skillnaden mellan Miljöpartiets barntidsreform och vårt vårdnadsbidrag väldigt liten och väldigt teknisk. Jag tycker egentligen att i just den här frågan står Miljöpartiet och alliansen ganska nära varandra.

Fru talman! Ser inte Ulf Nilsson risken för att vårdnadsbidraget blir ett steg bakåt i jämställdhetsarbetet? Med barntid finns fördelarna, flexibiliteten, valfriheten men inte fällorna. Det är den stora skillnaden mellan de två förslagen. Med vårt barntidsförslag kan man samtidigt ha kvar möjligheten att finnas på arbetsmarknaden och att vara hemma. Den delen finns visserligen med i er vårdnadsbidragsdel men är inte huvudsyftet, utan fortfarande kan du ta ut vårdnadsbidrag, skaffa barnflicka och vara någon helt annanstans. Det är alltså inte prioritet att få mer tid med barnen i det förslag som läggs fram. Jag undrar om Folkpartiet står för "jämtegrering" i dag. "Jämtegrering" betyder att man väver in jämställdhetsarbetet i alla politiska beslut och gör en genusanalys innan man lägger fram förslagen. Jag ser inte att det finns med i den här propositionen. Man skriver lite försiktigt att det är svårbedömt vilka effekter det här förslaget kommer att få på jämställdhetsarbetet. Så står det. Då undrar jag: Står inte Folkpartiet och Ulf Nilsson för att "jämtegrering" skulle vara bra?

Fru talman! I de allra flesta samhällsfrågor är det naturligtvis avgörande att jämställdhetsaspekten kommer in. Det är verkligen ingenting nytt för Folkpartiet och heller inte för den liberala rörelsen, även om man går långt tillbaka i tiden. Men det finns faktiskt också en del andra saker, till exempel den här motsatsställningen, som jag tycker är en intellektuellt spännande fråga; hur man å ena sidan uppmuntrar en viss utveckling i samhället men å andra sidan låter människor välja själva. Jag tycker att ni från oppositionen på olika sätt underskattar den diskussionen, inte ens vill föra den diskussionen. Teoretiskt sett skulle man ju kunna bestämma att så här får människor göra till hundra procent och försöka räkna ut att det leder till ett jämställt samhälle. Men det kan jag inte föreställa mig att till exempel Gunvor G Ericson skulle vilja göra. Jag tycker att det är synd att hon inte tar upp den diskussionen. Enkelt uttryckt är det här förslaget om vårdnadsbidrag flexibelt. Det är möjligt att dela det. Det är möjligt att kombinera det med deltidsarbete, och det är möjligt att dela det mellan föräldrarna. Skillnaderna jämfört med Miljöpartiets förslag är alltså fortfarande inte särskilt stora. Så jag förstår inte riktigt Miljöpartiets och Gunvor G Ericsons upprördhet när de har ett förslag som ligger så nära alliansens förslag.

Fru talman! Äntligen! Äntligen har regeringens proposition om vårdnadsbidraget nu blivit klar och ska läggas fram för riksdagen. Den är en av fyra delar i regeringens familjepolitiska reform som tillsammans bidrar till en viss utjämning av skillnaderna mellan de familjer där den ena föräldern arbetar hemma och de familjer där båda föräldrarna har ett lönearbete. Det har under lång tid handlat om en systematisk diskriminering av de föräldrar som valt att en har stannat hemma och arbetat på hemmaplan. Det har varit, och är fortfarande, en diskriminering inom exempelvis skattesystemet, socialförsäkringssystemet, bostadsbidrag, socialbidrag och förskolesubventioner. Det är några exempel. Vårdnadsbidraget är ett erbjudande till alla barn så att de kan få mer tid med mindre stressade föräldrar. Vårdnadsbidraget kan också användas till att ge föräldrarna en möjlighet att välja en annan barnomsorg som de anser vara bäst för just deras barn. Vårdnadsbidraget är en valfrihetsreform. Man får 3 000 kronor maximalt per barn och kan använda bidraget som man vill om man inte utnyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen precis som föräldrar som får barnbidrag kan använda pengarna precis som de vill utan att någon lägger sig i det. Många har varit där. Många är de småbarnsföräldrar som dagligen kämpar för att få vardagen att gå ihop. Det handlar om kombinationen av att ha små barn och samtidigt ha det där vanliga livet att hänsyn till. Alla som har någon koppling till småbarnsföräldrar känner till den här problematiken, och många är vi som har varit där - lämning, hämtning och vardagsrutiner. Små barn mår bäst av att ha korta arbetsdagar. Men det är naturligtvis en sanning som anses som politiskt inkorrekt och helst inte ska kommuniceras på den politiska arenan utan att man beskylls för att vara reaktionär och bakåtsträvande. Fru talman! I så fall kan jag leva med det epitetet. Om jag bli kallad för reaktionär för att jag påstår att många barn mår bra av att vara på förskolan men att det också finns de barn som har speciella, unika eller andra behov och egenskaper som gör att föräldrarna gör andra bedömningar och kanske vill skjuta på introduktionen till den offentliga barnsomsorgen, då är jag gärna reaktionär. Men jag vill påstå att jag är i mycket gott sällskap. Bland LO-kollektivet hittar vi 78 procent reaktionära individer som är positiva till ett vårdnadsbidrag. 48 procent reaktionära LO-medlemmar säger att de har för avsikt att utnyttja vårdnadsbidraget. När vårdnadsbidraget infördes av den förra borgerliga regeringen var det drygt 70 procent av alla småbarnsföräldrar som utnyttjade det. I Stockholms stad, alltså storstaden Stockholm, stöder två tredjedelar av alla småbarnsföräldrar förslaget i en undersökning som nyligen är gjord av Stockholms stad. Det finns gott om reaktionära småbarnsföräldrar och människor. Jag tillhör gärna den skaran. Att få en ökad möjlighet till valfrihet för sitt barn är oändligt uppskattat av dessa föräldrar. Ur ideologisk synvinkel är emellertid valfrihet inom barnomsorgen som att svära i den socialistiska kyrkan. När småbarnsföräldrarna ges möjlighet att vara mer med sina barn kallas det föraktfullt för "fälla" - ofta "kvinnofälla" om det är en kvinna som har gjort valet, för det blir automatiskt en fälla om kvinnor gör val. Alliansregeringen har trots ett kompakt motstånd inom den politiska korrekta mittfåran valt att tillmötesgå de svenska småbarnsföräldrarnas främsta önskan, nämligen möjligheten till mer tid för sina barn, genom ett vårdnadsbidrag. Då sågas det, inte förvånande, av hela vänsteretablissemanget. Det är naturligtvis bara ett politiskt rävspel. Helt plötsligt har många socialdemokratiska män i övre medelåldern blivit feminister. De hävdar med emfas att jämställdhetsargumentet är det i särklass viktigaste för att inte ge småbarnsföräldrar erbjudande om valfrihet inom barnomsorgen. Var har dessa män varit tidigare i jämställdhetsdebatten? Är det så att sent ska syndaren vakna? Hur gjorde de männen när deras barn var små? Fru talman! I dag har vi möjlighet att gå ned i tid när vi har små barn. Vi har en generös, mycket bra föräldraförsäkring. Kvinnor visar på ett föredömligt sätt att de tar vara på dessa generösa erbjudanden. Nu återstår det bara för männen att inta det här området också. Ingen, inte ens de nyfrälsta feministerna på den socialdemokratiska kanten, vill emellertid tacka problematiken kring det ojämna uttaget av föräldraförsäkring genom att inte erbjuda svenska småbarnsföräldrar möjlighet att gå ned i tid eller en generös föräldraförsäkring - hur stor kvinnofälla dessa erbjudanden än kan tyckas vara. Ordet "vårdnadsbidrag" verkar vara anstötligt och automatiskt föra tanken till kvinnofällor hos vissa företrädare. Hur kommer det sig att föräldraförsäkringen inte är en kvinnofälla? Och hur kommer det sig att friåret inte ansågs som reaktionärt, bakåtsträvande eller anstötligt? Om det känns lättare för er kan ni ju bestämma er för att kalla vårdnadsbidraget för friår. Då kanske era ögon öppnas för möjligheterna i stället för problemen. Fru talman! Problemet handlar om hela vänsteroppositionens skuldbeläggande och nedvärderande av småbarnsföräldrar som gör egna, kloka val. Det är ett problem. Ta ert ansvar. Ta vara på de unika erbjudanden som ges. Lägg samma energi och engagemang som ni lägger på att håna småbarnsföräldrarna till att göra vårdnadsbidraget till den jämställdhetsreform som det i verkligheten är. Vårdnadsbidraget är ännu ett generöst erbjudande till alla småbarnsföräldrar. Det är ett erbjudande. Att få ägna mer tid åt att vara med sina barn är ett erbjudande. Det kan, hur man än vrider och vänder på det, aldrig någonsin bli en fälla att vara med sina barn. I det sammanhanget ställer sig också Miljöpartiets förslag om barntid extra spännande. Man vill införa ett ekonomiskt bidrag till föräldrar som väljer att gå ned i arbetstid när barnen är små. Tanken bakom förslaget om mer tid med barnen är god. Desto märkligare blir det därför när Miljöpartiets kritik mot regeringens vårdnadsbidrag - det som tidigare kallades "ett hånskratt" mot föräldrarna - nu görs till egen politik, om än i något annorlunda form. Den viktiga skillnaden är att vårdnadsbidraget är mer flexibelt och ger barnfamiljerna större valmöjlighet. Fru talman! Till föräldraförsäkringen kan nu läggas ytterligare en reform som breddar och förlänger valfriheten för småbarnsföräldrar. Det är en reform som innebär viss ekonomisk ersättning till småbarnsföräldrar som väljer att ordna sin barnomsorg på annat sätt än genom att utnyttja den kommunala omsorgen. Till skillnad från föräldraförsäkringen är denna reform helt kopplad till barnen, och inte baserad på föräldrarnas tidigare inkomst. Det är tydligen en källa till ständig irritation och provokation att en dyr och skattesubventionerad barnomsorgsplats för omkring 100 000 kronor per år kan ersättas med ett litet stöd på 36 000 kronor per år till de föräldrar som ordnar barnomsorgen på ett annat sätt. Den statliga subventioneringen av barnomsorgen för förskolan ligger i nuläget på i storleksordningen över 40 miljarder kronor per år för hela Sverige. Om vårdnadsbidraget blir en totalsuccé så att alla landets kommuner inför det med maxbelopp kommer kostnaden att uppgå till 600 miljoner kronor. Vi måste ha lite proportioner på vad vi pratar om. I debatten har ofta Norge framförts som ett avskräckande exempel. Gång på gång har vi fått höra exempel på att vårdnadsbidraget inte fungerar där. Det är så många felaktigheter i de jämförelserna. I slutänden beskriver det helt enkelt på ett tydligt sätt bara hur dåligt pålästa många av de som framför Norge som exempel i debatten är. Detta är inte jämförbart. Det är som att jämföra bananplantor med en apa eller något annat. Vi kristdemokrater tycker att förskolan är fantastisk. Vi har unikt duktiga pedagoger som gör ett mycket bra jobb inom förskolan. Vi satsar mer resurser på förskolan, och lägger därtill ytterligare resurser på vårdnadsbidraget. Vi vill ha en utbyggd barnomsorg med möjlighet till valfrihet. Hela samhället är vinnare på en sådan prioritering. Jag kommer aldrig att begripa hur en ökad valfrihet inom barnomsorgen kan irritera och uppröra så otroligt många känslor. Lite valfrihet kan väl inte skada. Eller är ni möjligen rädda för att vi måste anpassa samhället efter människorna i stället för att anpassa människorna efter samhället, som ni tydligen vill göra? Att överföra beslut om de egna livsvillkoren till dem som är berörda innebär inte automatiskt att det blir sämre. Det är inte bara politiker som fattar kloka beslut. Den förmågan besitter faktiskt Sveriges småbarnsföräldrar också. Fru talman! Slutligen skulle jag verkligen önska att vår kära vänsteropposition kunde slappna av. Lite valfrihet är varken skadligt eller farligt. Den stora skillnaden är möjligen att några fler kommer att göra andra val än vad ni har gjort, och det är knappast någon katastrof för svensk samhällsutveckling. (Applåder) I detta anförande instämde Chatrine Pålsson Ahlgren (kd), Mikael Cederbratt, Jan Ericson, Mats G Nilsson, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Solveig Zander (c) och Ulf Nilsson (fp).

Fru talman! Jag får nog hålla i mig med båda händerna om jag ska fixa den här debatten. Jag har sällan hört så många osakligheter, om jag använder ett snällt ord, som i det här anförandet. Jag funderade nästan på att inte alls begära replik, för jag visste inte riktigt vilken ingång jag skulle ha. Men nu står jag här ändå. För två veckor sedan träffade jag ett antal aktiva kristdemokratiska politiker på olika nivåer i Tyskland. Det här är vad de sade till mig: Jag menar att i Tyskland förs det en diskussion om att många faktiskt känner ett ansvar. Har man fått en lång utbildning bekostad av samhället kan man inte bara gå hem när barnen kommer, och i flera år inte bidra alls. Man har ju en skyldighet att ge tillbaka det man har fått. Det viktigaste för kristdemokraterna i Tyskland är att hitta ett bra liv där både arbete och familj får plats. Man vill ju ha både-och. De menade att vi har kommit jättelångt i Sverige, och de var så intresserade av Sverige. Jag berättade att i Sverige håller nu Kristdemokraterna på att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Det var nästan så att de inte trodde på mig. De skakade på huvudet. Jag bär med mig deras fråga: Hur tänker ni? Och hur tänker ni när era partikamrater, era egna kristdemokrater, exempelvis i Markaryds kommun väljer att inte införa ett vårdnadsbidrag därför att de inte anser sig ha råd. Ni skickar ju inte med någon finansiering. Har de inte förstått alls, eller är det just det att de har förstått och väljer att avstå? Kan du lova, Eva Johnsson, att förskolan inte kommer att påverkas negativt av införandet av ett vårdnadsbidrag?

Fru talman! Jag får säga som Matilda Ernkrans; jag får hålla i mig på grund av alla osakligheter och felaktigheter som förekommer i debatten. Först och främst handlar det inte om tre år, vilket har upprepats gång på gång under debatten. Det är till dess att barnet fyller tre år. Det är bara en av många felaktigheter som har upprepats gång på gång. Ni efterfrågar garantier, ofta och många gånger. Ni vill ha garantier för det ena och det andra. Det går inte att ge garantier. Garantier kan man ge i de ryska kolchoserna när man säger att alla ska göra likadant eller i Israel när man byggde upp kibbutzerna. Där skulle man lämna in sina barn efter tre veckor för kollektiv uppfostran. Då kunde man ge garantier för att alla gjorde exakt likadant. Den typen av garantier kan vi inte ge när vi öppnar upp för valfrihet. Däremot kan vi garantera att vi kommer att fortsätta att satsa på förskolan. Vi tycker att förskolan är viktig. Vi kommer att ha barnomsorgspeng. Vi kommer också att skicka med pengar i början på nästa år för en högre och säkrad kvalitet inom barnomsorgen. Det är viktigt för oss. Vi garanterar att vi satsar. Vi garanterar också att vi satsar mer än vad ni har gjort. Vi garanterar också att vi även fortsättningsvis vill att både män och kvinnor ska ha tid med arbete, tid med studier och tid med familjen. Man ska räcka hela livet ut och inte behöva förtidspensioneras, som kvinnorna fick göra i Socialdemokraternas Sverige.

Fru talman! Osakligt eller inte - till dess att barnet fyller tre år, säger Eva Johnsson. Det är väl tre år. Det är väl tre år som man blir borta från arbetsmarknaden om man är hemma till dess att barnet fyller tre år. Det tycker jag känns tryggt för mig att säga i alla fall. Det är konstigt att satsningarna alltid kommer senare, någon gång sedan. Dem får vi inte se på bordet när vi väl debatterar ärendena. Nu är det satsningar på barnomsorgen som ska komma senare. Det är inte länge sedan som den borgerliga majoriteten röstade ned ett socialdemokratiskt förslag om att göra det säkrare för föräldrar och ge större rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Det hade väl varit ett ypperligt tillfälle att satsa på barnomsorgen genom att bifalla den motion som vi då hade. Men det gjorde ni inte. Ni avslog den. Och nu ska det komma någon gång senare. Det är konstigt och svårt att förstå. Vårdnadsbidraget bygger på en kärnfamilj. Det är inte till för alla barn, som du säger. Till och med i propositionen har ni själva plockat bort 24 procent av hushållen. De får inte ta del av vårdnadsbidraget. Då är inte ens ensamstående småbarnsföräldrar inräknade. Det är därutöver ofinansierat. Jag undrar avslutningsvis om det är Kristdemokraternas bild av familjen i Sverige som speglas i er paradgren, vårdnadsbidraget. Kan du utveckla var andra familjer kommer in i detta? Det gäller ensamföräldrar, HBT-familjer, familjer med delad vårdnad och familjer där en förälder är sjuk. Räknas de inte i er familjepolitik? Och vart tog barnen vägen, de barn som inte lever i en välordnad, väletablerad kärnfamilj? (Applåder)

Fru talman! Då får jag än en gång hänvisa till betänkandet och propositionen som vi debatterar. Precis som har nämnts tidigare i debatten följer pengarna barnet. Även den ensamstående mamman kan ju vilja ha en annan typ av barnomsorg än den kommunala. Hon kanske vill ha barnet i ett kooperativ, eller hon kanske vill att grannen ska ta hand om det. Hon kanske till och med vill att mormor, som inte är utbildad pedagog men som barnet tycker väldigt mycket om att vara hos och trivs hos, ska ta hand det när det är ett och ett halvt år. Jag tror att det barnet och den ensamstående mamman kommer att må väldigt bra därför att de får göra ett aktivt val. Visst finns det en möjlighet för olika typer av familjer att utnyttja vårdnadsbidraget. Det där är bara svammel. Läs på vad som står! Hitta inte på en massa saker som inte är korrekta! Jag tycker att det är ganska märkligt att föräldraförsäkringen inte anses som en kvinnofälla. Matilda Ernkrans har inte svarat på den frågan. Är det en kvinnofälla när kvinnorna är hemma under föräldraförsäkringen? Varför har ni inte under alla dessa år gjort något kreativt och konstruktivt åt att det är så få män som tar ut föräldraförsäkringen? Det har varit mycket ord men lite verkstad. Det har varit mycket politisk retorik men i förlängningen har ingenting hänt. Nu kommer vi och gör skillnad.

Fru talman! Jag är inte bara riksdagsledamot, jag är pappa också. För mig kommer inget arbete eller uppdrag under livet att vara viktigare än min uppgift som förälder. Inte ens ett riksdagsuppdrag väger tyngre än uppdraget att fostra mina egna barn. Jag har i dag två tonårsbarn. Det äldsta, min dotter, fyller 15 om någon vecka. Då kan ni räkna ut att hon föddes 1993. Vår familj hade därför möjlighet att förlänga tiden hemma med henne med hjälp av det vårdnadsbidrag som infördes av den borgerliga regeringen 1991-1994. Vårdnadsbidraget gjorde det möjligt för oss som unga, nyblivna husägare med stora lån och inte särskilt höga inkomster att ändå vara hemma lite längre tid med vår dotter. På den tiden var jag politiskt intresserad men varken partimedlem eller politiskt aktiv. Men när mitt politiska intresse ökade och jag tog steget att bli kommunpolitiskt aktivt efter valet 1998 var familjepolitiken en viktig orsak. Hemma i min kommun, Mark i Västra Götaland, var opinionen för ökad valfrihet till barnfamiljerna mycket stark. Den var så stark att kommunfullmäktige på den tiden fattade ett beslut att tillskriva regeringen och ansöka om att få bli frikommun och införa kommunalt vårdnadsbidrag. Vid beslutet i kommunfullmäktige den gången röstade alla borgerliga partier tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiets gruppledare för detta. Efter valet 2002 kunde de borgerliga partierna i Marks kommun bilda majoritet tillsammans med Miljöpartiet eftersom Miljöpartiet kapade banden till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och bytte sida. En viktig anledning var att de lokala miljöpartisterna prioriterade genomförandet av ökad valfrihet för barnfamiljerna. I sammanhanget kan jag nämna att miljöpartisterna hemma fortfarande brinner för denna fråga och därför antagligen är ganska besvikna på Miljöpartiets linje i riksdagen i dag. Marks kommun tog under den nya ledningen efter valet 2002 fler initiativ för ökad valfrihet. Det gjorde det bland annat möjligt att starta familjedaghem där man kunde räkna in sina egna barn i barngruppen. Marks kommun var också den första kommunen utanför Storstockholm som fattade beslut om att införa Nackamodellen i barnomsorgen. Avsikten var att göra detta efter valet 2006. Men efter valet valde Marks kommun, men anledning av regeringsskiftet, att i stället avvakta den nya lagen som vi debatterar i dag. Kommunen har dock redan beslutat att införa kommunalt vårdnadsbidrag så snart lagen gör det möjligt. Man har redan satt av extra pengar till detta i kommunens budget både för 2008 och 2009. De praktiska detaljerna är i stort sett klara, och blanketterna rörande vårdnadsbidraget är redo att skickas ut till föräldrarna. Reformen kommer antagligen att börja fungera direkt efter semestrarna lite beroende på hur snabbt kommunstyrelse och kommunfullmäktige hinner fatta formella beslut. Marks kommun är den kommun av de sex kommunerna hemma i min valkrets i Sjuhärad som har hunnit längst i förberedelserna, men arbete pågår i de övriga fem kommunerna, Borås, Ulricehamn, Bollebygd, Svenljunga och Tranemo. Samtliga kommuner i min valkrets kommer, som det ser ut, att utnyttja möjligheten att införa kommunalt vårdnadsbidrag. I Marks kommun är intresset mycket stort från föräldrarnas sida. Så många som 300 barn av sammanlagt 700 i åldern ett till tre år kan preliminärt vara aktuella för vårdnadsbidrag enligt kommunens enkät. Det visar hur viktig och efterlängtad reformen är av många. Vårt moderata kommunalråd berättade för mig häromdagen att hon får samtal nästan varje dag från föräldrar som undrar hur det går och när reformen kommer att sättas i verket. Trots oklara majoritetsförhållanden i vår kommun är det politiska stödet starkt för vårdnadsbidraget. Fru talman! För mig har alltid frågan om barnfamiljernas valfrihet varit en av de viktigaste politiska frågorna. För mig handlar det om valfrihet, jämställdhet och minskad diskriminering. Att reformen kommer att innebära ökad valfrihet för alla som får chansen att utnyttja kommunalt vårdnadsbidrag är ganska givet. Vi vet att detta har starkt stöd i samhället. Vi har flera gånger hört att 78 procent av LO:s medlemmar för några år sedan sade att de stödde tanken på ett vårdnadsbidrag. Vi vet att det finns ett omfattande föräldrauppror över Sverige och att starka intresseorganisationer som exempelvis Haro driver frågan om att barnfamiljerna måste få bestämma mer själva om hur de vill ordna sitt liv och ta hand om sina barn. Detta är egentligen en självklarhet i ett modernt samhälle. Vårdnadsbidraget innebär dessutom, enligt mitt sätt att se på saken, faktiskt ökad jämställdhet. Äntligen sätts ett värde på det obetalda men viktiga arbete som många kvinnor och en och annan man utfört under decennier. För mig är vårdnadsbidraget därför i viss mån en jämställdhetsreform. Genom den, tillsammans med jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen, markerar regeringen att det är en viktig och värdefull samhällsinsats att ta hand om och fostra sina egna barn. Att straffa föräldrar ekonomiskt för att de väljer en icke-politiskt korrekt lösning när det gäller barnomsorg är enligt min mening ren diskriminering. Den som väljer statens och kommunens lösningar får en subvention av samhället som ofta vida överstiger den skatt man själv betalar för det arbete man samtidigt utför. Den som är hemma får inte en krona. Vårdnadsbidraget minskar äntligen denna diskriminering, även om jag för egen del hoppas att reformen byggs ut efter hand och gör det möjligt att betala både en högre ersättning och under längre tid. När jag har hört debatten i dag slår det mig att oppositionen verkar tro att kvinnor inte har någon egen vilja utan tvingas att vara hemma av sina elaka män. Vilken värld lever framför allt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i som har så låga tankar om svenska unga kvinnors egen förmåga att välja och bestämma över sina egna liv? Jag tycker att oppositionen borde säga som det är: Den här frågan handlar om makt. Svenska familjer ska rätta in sig i ledet. Socialisterna vill bestämma, och svenska barnfamiljer ska lyda. Men nu är det slut med detta. Fru talman! Låt mig också säga några ord om hur vårdnadsbidraget kan tänkas påverka den kommunala barnomsorgen. I vår familj har vi provat de flesta former av barnomsorg, föräldrapenning, vårdnadsbidrag på 1990-talet, kommunal dagmamma, föräldrakooperativ barnomsorg och kommunalt fritids. Alla formerna har haft sina förtjänster och passat våra barn under olika delar av uppväxten. Under en lång period satt jag i styrelsen för Föräldrakooperativet Bybarna hemma i Ubbhult, en fristående förskola som nu är inne på sitt 17:e verksamhetsår. Min erfarenhet från den tiden är att möjligheten till pedagogisk verksamhet var synnerligen begränsad när det gällde de allra minsta barnen, och det var också de minsta blöjbarnen som krävde mest personalresurser. Min övertygelse är faktiskt att vårdnadsbidraget kommer att medföra att många föräldrar väljer att vara hemma lite längre tid med de minsta barnen. Det frigör resurser på förskolorna och ger personalen mer tid till pedagogisk verksamhet för de något större barnen. Samtidigt kan personaltätheten på detta sätt öka något. När jag talar med förskolepersonal får jag ofta en bekräftelse på detta synsätt. Många säger rent ut att de önskar att de allra minsta barnen var kvar hemma lite längre tid innan de skrevs in i förskolan. Påståendet att vårdnadsbidraget kommer att utarma förskolan är orimligt, och det visar på en stor brist på förtroende för politikerna ute i de svenska kommunerna. Min övertygelse är i stället att vårdnadsbidraget kommer att bidra till en bättre kvalitet inom förskolan. Fru talman! När det slutligen gäller reservationerna finns det en del att säga. Åsikterna från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är bakåtsträvande och går i otakt med tiden. Miljöpartiets linje är däremot svår att förstå. Deras egna förslag om en barntidsreform innehåller säkert tankar som skulle kunna föra frågan framåt ytterligare, men just nu är vårdnadsbidraget det bästa alternativ som finns att rösta för. Då känns det lite märkligt att Miljöpartiet avvisar detta tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet har hoppat i galen tunna, för de lär aldrig få något stöd från socialisterna i sin strävan efter ökad valfrihet och rättvisa för barnfamiljerna. Vännerna och samsynen i denna fråga finns i stället inom alliansen. Det föreliggande förslaget till beslut om att ge kommunerna rätt att införa kommunalt vårdnadsbidrag är glädjande, och jag yrkar givetvis bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. Jag kommer med stor glädje och stolthet att trycka på ja-knappen vid voteringen.

Fru talman! Jag är också jätteglad i dag. Det är fantastiskt att vi har en alliansregering. Det känns på något sätt som om framtiden är här nu, när vi låter personer som har småbarn få bestämma hur man vill ordna sin barnomsorg. Egentligen är det ju självklart att föräldrarna är de som känner sitt barn bäst. Varken Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna, eller för den skull de borgerliga partierna, känner alla barn i Sverige bäst. Det gör föräldrarna, och besluten ska fattas så nära föräldrarna som möjligt. Detta är en djupt ideologisk fråga fast vi vet att vänsterkartellen använder sig av argumentation som nästan är löjlig. Men man gör det för att inte tala om att detta egentligen är en ideologisk fråga. Man tycker tydligen, 2008, att möjligheten för alla barn är att samhället tar hand om dem och fostrar dem, annars blir det inte bra. Tänk att någon tog upp argumentet: Det finns ingen tillsyn under vårdnadsbidragstiden! Jag undrar vad det finns för tillsyn under föräldraförsäkringstiden? Förresten verkar det vara så att om man utökar föräldraförsäkringen, då är det ingen fara - bara det inte kallas vårdnadsbidrag. Den 26 april, en lördag, var det i Svenska Dagbladet en ganska stor artikel. Man hade gjort en opinionsundersökning i alla olika partier om man gillade vårdnadsbidrag. Och hör och häpna, mina vänner: I alla partier var det en högre andel som gillade vårdnadsbidraget än som inte gjorde det. Särskilt högt var det förstås på den borgerliga sidan och hos Kristdemokraterna. Men då måste jag dra den slutsatsen att ni inte har de era med er när ni går upp och agiterar som om ett ytterligare alternativ mer eller mindre skulle vara farligt. Om det nu är så att det skulle vara ett ganska stort antal som ville välja den här möjligheten på olika sätt, varför ska man missunna de här personerna att göra det? Som min kollega Eva Johnsson sade: När det förra gången fanns vårdnadsbidrag var det mer än 70 procent av alla föräldrar som aktivt gick till Försäkringskassan och ansökte om det statliga vårdnadsbidraget. Alltså var det både en del socialister och andra som ansökte, fast man hade lovat riva upp det om olyckan var framme, som också skedde 1994 då man rev upp det här. Det känns så hemskt att i den här kammaren få höra gång på gång hur man omyndigförklarar föräldrar i en tid då vi som politiker behöver uppmuntra föräldrar att vara mer föräldrar till sina barn. Den signalen är rysligt viktig i vårt samhälle. Vad ger vi för signaler? Jo, från vänstersidan säger man att det här är fällor, inte minst kvinnofällor. Jag tycker att det är förnedrande. De svenska familjer som jag känner i dag som har småbarn kan göra val själva. Det känns oerhört viktigt att säga. Jag är glad att säga att jag yrkar bifall till förslaget i det här betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! "Att kvinnor och män ska ha samma livschanser är en självklarhet - samma möjligheter att välja mellan olika jobb, samma möjligheter att försörja sig, göra karriär men också att känna trygghet i vardagen. Därför genomför regeringen en rad åtgärder för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män." Visst låter det fantastiskt och utvecklande! Detta är hämtat från regeringsförklaringen från Sveriges nuvarande statsminister. Jag kan inte låta bli att fundera över detta i kombination med det som nu debatteras, vårdnadsbidrag. Vilka konsekvensanalyser och vilken genusanalys har man gjort utifrån att kvinnor och män ska få samma möjligheter på arbetsmarknaden? Och om man eventuellt har gjort någon form av konsekvensanalys, på vilket sätt avspeglar det sig i lagförslaget om vårdnadsbidrag? Det är inte utan att jag kan känna, efter att ha lyssnat i snart tre timmar på debatten, att det inte är någon från den borgerliga sidan som över huvud taget har informerat oss andra riksdagsledamöter här i kammaren i dag om hur man har kommit fram till att vårdnadsbidraget kommer att utjämna skillnaden mellan män och kvinnor vad gäller jämställdhet. Det har pratats mycket om valfrihet, och man kan inte låta bli att ställa sig frågan: Vad då, valfrihet för vem? Eva Johnsson sade i sitt anförande att lite valfrihet kan väl inte skada. Nej. Men valfrihet för vem, Eva Johnsson? Ensamstående föräldrar, ensamstående mammor, på vilket sätt får de ökad valfrihet? Är inte sanningen så som Lars-Arne Staxäng faktiskt sade i sitt inlägg, att det här inte är en reform för de ensamstående? Det är inte en reform för alla. Är det inte det som är sanningen? Solveig Zander säger också i sitt inlägg att familjepolitiska reformer är till för alla. Hur går då det här ihop sig? Det påstås att vi från oppositionen, Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, håller på med någon form av skrämselpropaganda när vi säger att det är en kvinnofälla. Det finns ett par sanningar som kan läsas ut av statistiken. Ungefär 80 procent av föräldraförsäkringen tas ut av mammorna. Därför vore det intressant att veta hur denna revolutionerande reform om ett vårdnadsbidrag på 3 000 kronor i månaden kan göra att alla pappor kommer att utnyttja det och ta till vara möjligheten att få vara mer tillsammans med sina barn. Vår föräldraförsäkring är inte en kvinnofälla, Eva Johnsson. Det är faktiskt världens bästa reform för kvinnorna och deras möjligheter. Taket i föräldraförsäkringen ligger väl i dag på 33 500 kronor. Det skiljer lite däremellan alltså. Det är väldigt intressant att man från borgarnas sida tror att familjeförsörjarna i och med denna reform och förändring av den ekonomiska politiken kommer att välja den vägen. Vi från vår sida tror att frihet kräver rättvisa inte bara för några utan för alla. I detta anförande instämde Carina Hägg, Anne Ludvigsson och Carina Ohlsson (alla s).

Fru talman! Jag vill ge några kommentarer till Carina Adolfsson Elgestams anförande. Det låter ibland när vi talar om barnomsorgen som om det är vi vuxna, föräldrarna, som är huvudpersonerna vad gäller jämställdhet. Barnomsorg har vi för barnens skull, och det är barnen som är huvudpersonerna. Finessen är att de som känner barnen bäst ska få bestämma hur de vill ordna barnomsorgen. Carina Adolfsson Elgestam talar om att utjämna skillnaderna mellan kvinnor och män samtidigt som hon säger att vi har världens bästa föräldraförsäkring. Trots det har ni inte lyckats med utjämnandet. 80 procent av föräldraförsäkringen tas tydligen ut av kvinnor. Är det världens bästa föräldraförsäkring, enligt Carina Adolfsson Elgestams retorik, trots att man inte lyckats få tillräckligt många pappor att ha vardagskontakt med sina barn? Vad beträffar frågan om ensamstående finns det ingen statistik som skiljer mellan ensamstående och ensamstående. Ensamstående innebär för mig att ingen pappa finns som kan ta ansvar. Vederbörande kanske är avliden eller någonting annat. När det gäller många av de ensamstående kvinnorna bor pappan till barnet kanske på samma ort, men föräldrarna har skilt boende. Då finns det trots allt två föräldrar som har, vilket numera är vanligt, gemensam vårdnad om barnet. Det är viktigt att notera den skillnaden så att man inte drar alla som enligt statistiken är ensamstående över en kam. Vad säger Carina Adolfsson Elgestam till de socialdemokratiska föräldrarna om debatten i dag?

Fru talman! Det jag utifrån debatten i dag säger till de föräldrar jag möter är att det är en skrämmande utveckling och ett sjumilakliv bakåt i jämställdhetsarbetet. Vi har kommit långt i Sverige. Det är därför vi ligger i topp vad beträffar Lissabonstrategin när vi tittar på tillväxt och sysselsättning. Orsaken bakom detta är kvinnornas möjligheter att tillsammans med männen kunna vara ute på arbetsmarknaden. Det är orsaken bakom. Vi får inte glömma bort att detta till stor del också är en klass- och könsfråga. Det är väl den skillnaden som Chatrine Pålsson Ahlgren så tydligt visar i sitt inlägg, alltså skillnaden mellan hur vi socialdemokrater vill bygga samhället och hur ni kristdemokrater vill bygga det. Vad beträffar världens bästa föräldraförsäkring har vi det, ja. I Sverige har vi världens bästa föräldraförsäkring. Sedan har även solen sina fläckar. Vi vill att fler pappor ska ta ut föräldraledighet och vara delaktiga i sina barns uppväxt. Nu införs ett vårdnadsbidrag. Det finns dock ingenting som pekar på att fler pappor för 3 000 kronor i månaden - till skillnad mot kanske 12 000 kronor eller upp till 33 500 kronor i månaden - kommer att välja att vara hemma. Vi talar om barnperspektivet. Det har många, framför allt från den borgerliga sidan, gjort. Varför ska papporna diskrimineras? Om det nu är så viktigt med ett vårdnadsbidrag undrar jag varför man inte på något sätt sett till att det i lagen sägs att både mammor och pappor ska ta del av vårdnadsbidraget.

Fru talman! Vi anser att det finns andra sätt att skapa incitament som gör att båda tar ansvar för barnen, exempelvis den jämställdhetsbonus som vi strax kommer att debattera och besluta om i morgon. Det är ett sätt för oss att visa att vi inte tror på tvång. Enskilda familjer ska få fatta sina beslut. Vi har ett par månader som är avsatta för pappan, och det tycker jag är riktigt. I övrigt vill vi skapa incitament som gör att båda föräldrarna tar ut föräldraförsäkringsdagar. Enligt all expertis - barnpsykologer, barnpsykiatrer och andra - ska våra minsta barn inte vara i stora barngrupper. Någon har sagt att i princip bör de minsta barnen i början inte vara i större grupper än vad som motsvarar en normal familj. Det kanske handlar om sju åtta personer. Det är vad jag fått höra generellt. Sedan kan man inte säga att det gäller alla barn; det beror lite grann på barnen så att säga. Principen är dock mindre barngrupper. Jag vet att det i dag finns barngrupper med 20 barn. Jag tror att det är viktigt att de barn som inte orkar med det stressiga livet behöver ha, som någon av mina allianskolleger sade, lite kortare "arbetstid". Därför är det oerhört viktigt att se till barnens behov utifrån deras individuella förutsättningar och utifrån familjen förutsättningar. Det handlar alltså om att ha valfrihet. Ingen som inte vill behöver ta del av vårdnadsbidraget.

Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att vi i Sverige redan i dag har valfrihet. Man väljer själv om man vill arbeta eller om man vill vara hemma med sina barn. Det finns ingenting som hindrar det. Om man vill vara hemma kan man till och med vara tjänstledig till dess att barnet är tre år. Man kan också vara tjänstledig en del av tiden och bara arbeta sex timmar, det vill säga 80 procent. Det är en rättighetslagstiftning som vi genomfört på arbetsmarknaden. Så visst finns det en valfrihet. Det handlar inte om det. Det ni nu genomför, Chatrine Pålsson Ahlgren, är att lura människor att tro att man kan leva på 3 000 kronor i månaden. Jag kommer tillbaka till de ensamstående föräldrarna. Det ges en skrämmande bild av hur en ensamstående förälder har det i sin vardag. Man ska inte för en sekund tro att ett föräldrapar som separerat skulle ha gemensam ekonomi så att den ena föräldern kan leva på vårdnadsbidrag, som inte ens räcker till hyran av bostaden; att den andra föräldern alltså på något sätt skulle bidra till försörjningen så att den ena kan vara hemma. Den bild som Chatrine Pålsson Ahlgren ger av att vara ensamstående förälder finns över huvud taget inte i verkligheten. Om man är ensamstående förälder har man ingen valmöjlighet i den så här så kallade reformen vad gäller vårdnadsbidrag. Det måste man väl ändå från den borgerliga sidan inse. Det är strongt av moderaten att i den här frågan här i kammaren erkänna att det inte är en reform för de ensamstående föräldrarna. Det är en reform för dem som lever i par.

Fru talman! Jag hade inte tänkt kliva upp i talarstolen igen, men det är svårt att motstå när man blir tilltalad så pass många gånger. Då kliver jag upp! Jag har några korta kommentarer. För det första tycker jag att man får bestämma sig. Antingen är man för vårdnadsbidraget eller så är man mot det. Antingen tror man att det kommer att utnyttjas av extremt många föräldrar och kommer att få en positiv effekt för familjerna och barnen, som vi tror, eller en katastrofal effekt, som Socialdemokraterna och vänsterkoalitionen utmålar det som, eller också tror man inte att det kommer att vara speciellt många som utnyttjar det. Då blir effekten minimal. På något sätt måste man bestämma sig för om det kommer att utnyttjas mycket eller inte alls. Det halkar väldigt mycket fram och tillbaka i debatten. Jag blir inte riktigt klok på var ni egentligen står med fötterna, men det är väl inte så ovanligt i och för sig. Hur som helst är jag lite förundrad över beskrivningen om en skrämmande utveckling. Det är tydligen en skrämmande utveckling, för nu kommer möjligen kvinnor att göra andra val. Jag vill gärna upprepa det som någon tidigare talare har sagt: Vad är det som är så skrämmande när småbarnsföräldrar, män och kvinnor, gör val som inte är förutbestämda av den politiskt korrekta majoriteten? Ni vill bestämma i förväg, men tydligen tycker inte era egna väljare att dessa val är kloka. Ni vill pådyvla de svenska småbarnsföräldrarna något som de inte själva vill ha. De får inte det de efterfrågar. Tydligen kastar de sig över våra förslag, både det vi införde förra gången och det vi förmodligen kommer att införa nu.

Fru talman! Jag tror att Eva Johnsson inte riktigt har läst och framför allt inte förstått och tagit del av det som är vår familjepolitik. Det är en långsiktig familjepolitik. Det handlar i grund och botten mycket om klass, kön och möjligheten att under arbetsför ålder vara ute på arbetsmarknaden. I dag är det så att vi inte alls lägger oss i vilka val den enskilda barnfamiljen gör. Vill den ena föräldern avstå från att arbeta gör den det och tar konsekvenserna. Vill man arbeta väljer man själv vilken typ av barnomsorg man vill ha, traditionell kommunal barnomsorg, kooperativ förskola, privat dagmamma eller något annat. Det har vi aldrig lagt oss i. Det vi gör i vår politik är att skapa förutsättningar för alla, så att man kan vara ute på arbetsmarknaden och inte hamna i beroendeställning till en annan människa. På vilket sätt kommer vårdnadsreformen att göra så att alla småbarnsföräldrar får möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden på lika villkor? Ni har gått till val på att man inte ska leva på bidrag utan vara ute i arbete. Nu när det har gått ett och ett halvt år inför ni bidrag, mer eller mindre för att man ska avstå från att arbeta. Det blir på något sätt lite märkligt. Eva Johnsson sade i sitt anförande att vi höll på med någon form av rävspel. Jag kan inte låta bli att kommentera det. Genom sig själv känner man kanske andra, vad vet jag. Men vår familjepolitik bygger på trygghet för individen i vardagen, inte på rävspel.

Fru talman! Vårdnadsbidraget kommer inte att lösa världens alla problem. Det kommer inte heller att skapa världens alla problem. Det måste vi ha som utgångspunkt. Det kommer inte att lösa allting, men det är en pusselbit i vårt familjepolitiska program. Katastrofen, randen, gapet eller djupet är inte framför oss bara för att vi inför vårdnadsbidraget. Det tycker jag väl ändå att vi ska kunna försöka vara överens om och ha en viss balans i debatten. Det har pratats om ensamstående som inte skulle kunna utnyttja vårdnadsbidraget. Det har kommit tillbaka gång på gång under debatten. Jag tycker att det är lite farligt att prata om ensamstående som en homogen grupp, för det är den inte. Ensamstående kvinnor är också en grupp som är ganska spretig. Det finns kvinnor som har det ganska gott ställt ekonomiskt. Det finns också en alldeles för stor grupp kvinnor som har det riktigt dåligt ekonomiskt. Men det är inte någon enhetlig grupp. En del av de ensamstående föräldrarna kommer att kunna utnyttja vårdnadsbidraget. Vi har olika syn på familjepolitiken, helt klart. Er politik handlar om att ni tänker ut vad som är bäst för alla. Sedan är det bara upp till hela Sveriges befolkning att förstå hur bra ni har tänkt. Vi säger så här: Vi erbjuder en knippe valmöjligheter. Gå hem och fundera över er livssituation, och välj det som passar just er. Där är den stora skillnaden.

Fru talman! Jag återgår till de ensamstående föräldrarna. Oavsett om det är en man eller en kvinna: På vilket sätt kan man leva på 3 000 kronor i månaden? Möjligtvis skulle man kunna använda vårdnadsbidraget om man har ett arbete och har goda vänner som kan ställa upp och hjälpa till med att ta hand om barnen medan man arbetar, förmodligen på oregelbunden arbetstid, så att det kan fungera. På det sättet kanske man kan använda vårdnadsbidraget och inte använda den kommunala barnomsorgen eller betala maxtaxa. På det sättet kanske man kan få någon form av höjd levnadsstandard. Men det är inte säkert att man får ett bättre liv. Det kan handla om att det blir otryggt i ens vardag. Om man jobbar måndag till fredag och inte jobbar helger kanske man inte vet hur man ska få barnomsorgen att gå ihop över tid. Många som är i medelåldern, både kvinnor och män, har pusslat på det sättet, som någon talade om här tidigare, och har god erfarenhet av hur otrygg tillvaron blir, både för den vuxne föräldern och för barnet, när man inte har någon trygg barnomsorg. De ensamstående föräldrarna kan inte leva på 3 000 kronor i månaden, Eva Johnsson. Bara boendekostnaden är högre. Man måste i första hand få in pengar för att kunna betala mat för dagen och tak för huvudet. Det kan man inte med 3 000 kronor i månaden. Det är det som är skillnaden. Alltså är det inte en reform för valfrihet. Det är bara en reform för vissa, som har möjlighet och ekonomiska förutsättningar att använda vårdnadsbidraget. Det är lite grann som Eva Johnsson sade. Det handlar om dem som redan i dag är hemma eller är hemarbetande på ett eller annat sätt. För dem blir det en tillgång.