Vårdplanering

Herr talman! Vårdplanering handlar i grunden om trygghet. De flesta personer vill kunna vara hemma i sin invanda miljö och där få sin vård och omsorg så länge det är rimligt och möjligt. Det ställer stora krav på samverkan mellan olika vårdnivåer. En viktig grundläggande förändring som påverkar förutsättningarna är den snabba utvecklingen inom vård- och omsorgsområdet. En medicinsk utveckling har bidragit till bättre livskvalitet för människor med svåra sjukdomstillstånd och funktionshinder. Nya behandlingsmetoder och nya effektiva läkemedel gör det möjligt att effektivt förebygga, bota och lindra olika tillstånd hos alltfler och allt högre upp i åldrarna. Den medicinska och tekniska utvecklingen och en organisatorisk utbyggnad av vårdresurserna utanför sjukhusen har kraftigt ökat möjligheterna att vårda sjuka människor i deras hem. Kommunerna har fått ett större vårdansvar. En följd av den snabba medicinska utvecklingen är helt naturligt ökade förväntningar hos befolkningen om att kunna få sin vård utanför sjukhusen. Det har ökat trycket på anpassning och utveckling av kommunernas och landstingens verksamheter. Kommunerna och landstingen har ett gemensamt ansvar för en god vård. Övergången mellan olika vårdgivare måste ske utan onödiga olägenheter. Helst ska det inte märkas alls när en vårdgivare tar över ansvaret för den fortsatta vården. När en patient skrivs ut från landstingets vård och kommunerna ska ta över ansvaret ska en vårdplanering genomföras. Att säkerställa en god vårdplanering i varje enskilt fall kan innebära att det behövs ändrade rutiner och regler, och det är det som vi har tittat på i det här betänkandet. Landstingsförbundet har under ganska lång tid följt utvecklingen av antalet patienter som skrivits ut till kommunerna. Landstingsförbundet har också i samråd med Svenska Kommunförbundet och Socialstyrelsen gjort inventeringar för att följa utvecklingen och se om samverkan kring de äldres vård och omsorg har förbättrats. Den redovisning som Sveriges Kommuner och Landsting presenterade i våras pekar på en förbättring, och det är naturligtvis viktigt att huvudmännen gemensamt arbetar med de här frågorna för att hitta smidiga och kvalitetssäkra rutiner. Införandet av betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade personer har utan tvekan inneburit att kommuner aktivt verkat för att utveckla möjligheterna för personer att få vård, omsorg och stöd utanför sjukhusen. De ändringar i betalningsansvarslagen som infördes sommaren 2003 för att skapa incitament för en gemensam vårdplanering har varit i kraft i knappt två och ett halvt år. Trots den relativt korta tid som gått anser ett enigt utskott att det finns klara brister i samordningen och vårdplaneringen mellan landstingen och kommunerna. Samtidigt konstaterar vi i utskottet att Socialstyrelsen ser över sina föreskrifter gällande vårdplanering för att förtydliga och konkretisera vilka regler som ska gälla. Nya föreskrifter kommer inom kort. Mot den bakgrunden behövs inga nya initiativ just nu, men vi kommer att följa den här frågan väldigt noga i utskottet. Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Herr talman! Det kan synas lite konstigt att vi går upp och håller anföranden när vi har ett enhälligt betänkande. Jag ser det mer som att det känns bra att få fört till protokollet att vi faktiskt gör en markering mot kommuner och landsting om att vi inte tycker att det fungerar bra med den viktiga vårdplaneringen. Det handlar ofta om svårt sjuka människor, människor som har varit inlagda på sjukhus och sedan inte bedömts behöva vara kvar längre på sjukhusen. Då måste det ske en ordentlig vårdplanering för att de här människorna, och även deras anhöriga, ska känna sig trygga när de kommer tillbaka till eget boende eller, som det handlar om i en del fall, särskilda boenden, där man fortfarande behöver en hel del insatser. Vi har också i samband med socialutskottets utvärdering tagit del av hur vårdplaneringen går till. Man blir ganska upprörd när man får reda på att det faktiskt många gånger är så efter en vårdplanering att varken patienterna eller deras anhöriga vet vad som egentligen har beslutats om och vad som ska hända när patienten kommer tillbaka till sitt ordinarie boende. Det här är allvarligt, att människor som har fått sjukhusvård och sedan flyttas tillbaka inte vet vad som ska hända. Jag tror att många av dem som skickas hem, och det vet man också, kommer tillbaka till sjukhuset för att de känner sig otrygga. De vet inte vad som ska hända med dem. Inte minst anhöriga känner sig väldigt oroliga. Det här är märkligt, tycker jag. Visserligen är två och ett halvt år inte en lång tid, men man visste ju vad som skulle komma innan beslutet fattades. Det trädde i kraft den 1 juli 2003. Det är märkligt att man inte har förmått att kunna samarbeta och se till patienten utan mer faktiskt sett till vem som ska betala och vem som ska slippa betala. Att vi inte har något särskilt yttrande eller några reservationer beror just på, som Lars U Granberg sade, att Socialstyrelsen ska komma med nya idéer och att vi i utskottet också är eniga om att vi ska följa upp det här mycket noggrant. Jag kan lova att vi från Folkpartiet också kommer att se till att allt ska fungera, och vi hoppas att det ska kunna fungera mycket snart. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Svensk sjukvård håller överlag hög internationell klass tekniskt och medicinskt och ger god vård och omsorg. Men det finns två viktiga förbehåll: Det gäller att den behövande kommer in i systemet, och det gäller att vårdplaneringen fungerar. Om jag är skröplig, minnet sviktar och jag lider av flera sjukdomar är det inte säkert att jag klarar av att ta mig in i systemet eller hålla reda på alla detaljer som fordras i vårdkedjan för att det ska fungera. Om jag har anhöriga som talar för mig kan det gå bättre. Men långt ifrån alla har det så väl. Lägg därtill att vi under elva års socialdemokratiskt styre har fått en allt svårare stress i sjukvården med allt kortare vårdtider, allt färre vårdplatser och snabbt allt färre särskilda boenden i kommunerna. Herr talman! Före varje beslut i hälso- och sjukvården och i den kommunala omsorgen måste frågan ställas: Hur gagnar detta patienten? Enligt Kristdemokraterna borde det finnas en utsedd chefsläkare vid varje sjukhus som har ansvaret för utveckling och forskning när det gäller patientsäkerhet. Och vårdplanering är i bokstavlig mening en fråga om patientsäkerhet. Bakgrunden till att vi behandlar detta betänkande är en information om hur vårdplaneringen fungerar som vi fick oss till livs vid en studieresa till Dalarna. Utskottet konstaterar det uppenbara, nämligen att samordningen mellan landsting och kommun i många fall brister. Men eftersom Socialstyrelsen sliter med föreskrifter för vårdplanering som snart träder i kraft tar vi inte något nytt initiativ just nu. Men vi har all anledning att följa hur det går framöver. Många av bristerna som påvisas i Dalarnas forskningsråds rapport kan inte åtgärdas genom riksdagsbeslut. Det måste ske via utbildning i bemötande, etik och arbetsledning. Men det kan också bli bättre genom organisatoriska beslut i kommun och landsting, så att gränsen mellan huvudmännen i praktiken suddas ut. Enligt Kristdemokraterna finns det dock ingen mall från riksdagen som man kan skicka ut till kommuner och landsting så att denna gräns suddas ut. Men vi tycker att det finns flera viktiga och goda exempel att ta fasta på. I Avesta kommun i södra Dalarna är landstingets äldrevårdsansvarige läkare även läkare för de sjuka äldre som befinner sig i kommunalt boende. Därmed kan många inläggningar undvikas. Bedömning, vård och behandling sker på plats. Det är en lösning som ligger väl i linje med det kristdemokratiska motionsförslaget att det medicinska ansvaret ska ligga kvar hos slutenvårdsläkaren till dess att vederbörande förvissat sig om att mottagandet fungerar. Andra goda exempel är en utbyggd hemsjukvård eller en helt omflyttad hemsjukvård från landsting till kommunerna. Det minskar svårigheterna med vårdplanering. På flera håll i landet är vårdplaneringen flyttad till dess att den behövande har återvänt till sitt hem eller till en mellanvårdsform som kommun och landsting finansierar gemensamt. Därmed sker vårdplaneringen i lugn och ro. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande om vårdplanering. Jag vill också passa på att önska mina utskottskamrater en god jul och ett gott nytt år. Jag vill även framföra en önskan om en god jul och ett gott nytt år till avdelning 23 på Falu lasarett.

Herr talman! Ibland när ett utskott är enigt ska man inte ha någon debatt i kammaren. Men liksom Kerstin Heinemann vill jag understryka att man ibland ska ha en debatt just därför att utskottet är enigt och man ser vikten av att lyfta fram en fråga. När det gäller socialutskottets betänkande om vårdplanering är det just det jag menar att vi ska göra. Socialutskottet har, liksom andra aktörer inom vården och omsorgen, under en längre tid varit bekymrat över att de så kallade vårdkedjorna inte håller. Detta har vi kunnat se i motioner. Vi har också skrivit i våra tidigare betänkanden om detta. Det är på detta sätt trots att det finns bestämmelser om vårdplanering. Det finns bestämmelser om när kostnadsansvaret ska gå över från en huvudman till en annan. Vi har fattat beslut om en lagstiftning enligt vilken man kan inrätta gemensamma nämnder om man ser att det är där som det brister. Men trots detta har det återkommande kommit rapporter om att individer hamnar i kläm när det gäller att gå från en huvudman till en annan. Vid den länsresa som utskottet företog till Dalarna, och som flera här har refererat till, fick vi ta del av en forskningsrapport som visade att vårdplaneringen och samtal som genomfördes inte alltid följde en i förväg uppgjord struktur. Man saknade rum att mötas i. Det deltog många personer. Och den individ som det handlade om visste inte alltid ens om att det var en vårdplanering som han eller hon var med på. Därför tog utskottet initiativ till en intern utfrågning. Vi träffade Socialstyrelsen, representanter för Sveriges Kommuner och Landsting och forskare för att diskutera hur det såg ut. Vi konstaterade att det redan pågick ett arbete. Socialstyrelsen ska inom kort besluta om nya föreskrifter när det gäller just vårdplanering. Därför väljer utskottet nu att avvakta dessa föreskrifter. Vi har inget tillkännagivande med anledning av motioner eller den kunskap som vi har. Och vi har inget förslag till initiativ i dag. Men jag vill understryka att jag upplever att det finns en total enighet bland utskottets partier om nödvändigheten av att vårdplaneringen fungerar och att vårdkedjan håller. Vi avvaktar nu föreskrifterna. Men jag har upplevt att det finns en beredskap för att ta nya initiativ i frågan. Herr talman! Liksom de övriga talarna nöjer jag mig med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Herr talman! Patienten ska vara i centrum. Då krävs det samverkan mellan landsting och kommuner på olika nivåer, att vårdkedjor länkas samman och att vårdplaneringen fungerar utifrån den enskildes och ibland anhörigas och professionens intressen. Detta är självklart, men ack så svårt att få att fungera i praktiken. Ändringarna i betalningsansvarslagen som infördes den 1 juli 2003 fungerar inte tillfredsställande. Det har vi nu otaliga exempel som visar. Samordningen brister, vårdplaneringen brister, och den enskilde kommer som alltid i kläm. Dalarnas forskningsråds rapport Vårdplanering - det goda mötet? bekräftar bilden av att det finns allvarliga brister. Projektledaren Rose-Marie Ring har skriftligt och muntligt beskrivit detta utifrån gjorda erfarenheter. Många gånger brister det när det gäller ganska elementära faktorer vid mötesplanering, såsom lämplig lokal där det går att tala ostört, mötesledning, att patienten ska vara i högsätet med en reell möjlighet att vara delaktig, hörd och sedd. En sammanfattning av vad man har kommit fram till och vad som ska hända framöver saknas. Det är elementärt, och det är förvånande att det brister i dessa delar. Ansvaret ligger på sjukvårdshuvudmännen, och ledarskapet där kan inte nog betonas. Det handlar om utbildning, om att utveckla rutiner och om att följa upp att det också fungerar. I betänkandet hänvisas det som tidigare nämnts till Socialstyrelsens något förtydligade föreskrifter som vi i Socialstyrelsens styrelse antog i fredags. Det handlar om förtydligande, checklistor och i paragraf angivet vad vårdplanen ska innehålla och vad som ska framgå av den. Efter utskottets interna utfrågning har Socialstyrelsens medarbetare tagit till sig synpunkter och i 3 kap. 3 § i föreskriften skrivit: "Under vårdplaneringen ska respekt för den enskildes integritet och värdighet visas." Så står det, och det är en direkt effekt av de synpunkter som man tog till sig från vårt arbete. Det är bra. Herr talman! Detta borde egentligen inte vara en fråga för riksdagen. Men nu har utskottet tagit initiativ, och nu får vi verkligen hoppas och förutsätta att ansvariga runtom i landet ser till att det fungerar, allt för att den enskilde, och hans eller hennes anhöriga, som har behov av vårdinsatser ska känna delaktighet och trygghet, så att bästa tänkbara resultat ska uppnås.