Vissa skolfrågor

Fru talman! Nu övergår vi till att debattera betänkande UbU14 om regeringens proposition Vissa skolfrågor , som det heter. Jag kan förstå om någon som lyssnar på debatten inte omedelbart, enbart med ledning av rubriken, kan förstå vad som kommer att diskuteras i dag. I betänkandet kan man läsa följande sammanfattning: "I propositionen föreslår regeringen att tidigare s.k. riksdagsbindningar hävs dels vad gäller avstämningstillfällen i grundskolan, dels vad gäller skriftlig information om elevers skolgång i grundskolan och motsvarande skolformer. Regeringen redovisar också vissa bedömningar i fråga om avstämningstillfällen i grundskolan." Inte heller detta är kanske ett under av tydlighet och klargörande för den intresserade lyssnaren. Jag hade väl kanske hoppats att skolminister Jan Björklund hade varit med i kammaren och diskuterat frågan, inte minst mot bakgrund av den betydelse han ofta tillmäter dessa frågor i den skolpolitiska debatten. Jag gissar att fler hade varit intresserade av debatten om rubriken på propositionen i stället hade varit Betygsliknande omdömen redan från första klass m.m. eller något sådant. Jag kan i och för sig förstå att Jan Björklund och de borgerliga partierna har en vilja att ludda till rubriken lite grann, eftersom väldigt få svenska föräldrar och elever tycker att deras förslag på den här punkten, som egentligen är att öppna upp för att betygssätta sjuåringar, är särskilt vettigt och klokt. Vi socialdemokrater är principiella motståndare till att betygssätta små barn. De första åren i skolan borde präglas av nyfikenhet och lust, av beröm och uppmuntran, inte av sortering och stämpling. Däremot är det viktigt att följa varje enskilt barns kunskapsutveckling redan från första dagen i skolan, inte vänta tre år. Föräldrar och elever har rätt att få veta hur det går för barnen i skolan. Därför infördes den 1 januari 2006 ett krav på att alla barn ska ha rätt till individuell utvecklingsplan. Utvecklingsplanerna ska vara av framåtsyftande karaktär. Lärare, elever och föräldrar ska i samverkan sätta upp mål för eleven för att jobba vidare. Förslaget har i den här delen fått en del kritik från lärarorganisationer som har ställt sig frågan vad det egentligen är för skillnad på betyg och betygsliknande omdömen. Det är viktigt att reda ut de frågorna. Lärarförbundet har varit väldigt negativt och sagt att elever och föräldrar måste få veta hur det går i skolan, men att ingen information blir bättre av att den förenklas. Ingen sjuåring blir bättre av att bli stämplad som underkänd. Det som avgör och hjälper barnen är de insatser och stöd som sätts in. Det är väldigt klokt sagt. Det finns fler frågor i den här lilla propositionen som jag vill kommentera. Det handlar egentligen om synen på skolan och utveckling. Vi socialdemokrater vill värna om den pedagogiska mångfalden i den svenska skolan, den kreativitet och frihet som finns att utforma undervisningen, tänka nytt och fritt och bedriva undervisning på det sätt som man själv tror ger väldigt bra resultat. Det ska inte centralstyras från riksdagens talarstol eller från Rosenbad. Vi tror på kraften som både lärare och rektorer besitter att utforma frågan om hur man ska bedriva undervisningen, inte exakt vad, men hur man ska bedriva undervisningen. Jag kan oroa mig lite grann för den väldigt stela och centralistiska syn på nationella prov som redovisas i propositionen. Man säger att nationella prov för årskurs 3 nu ska införas, trots att man på något sätt erkänner att det kommer att begränsa den pedagogiska mångfalden. Det har funnits en bred politisk konsensus i Sveriges riksdag om att man ska kunna välja olika pedagogiska vägar och modeller för att nå samma mål i skolan. Därför blev jag väldigt överraskad över att man inte ens diskuterar ett undantag för till exempel Waldorfpedagogiken i den svenska skolan, något som vi socialdemokrater alltid har sett som självklart att diskutera och ge möjlighet till, därför att det ger en ökad pedagogisk mångfald. Om man har den här synen på skolan, att allt ska centralstyras av skolministern eller i riksdagen, sätter man stopp för pedagogisk utveckling i skolan. Det tror jag vore olyckligt. Om man kopplar ihop förslagen kan man fundera över om det här görs för att man rättvist ska kunna betygssätta små barn. Är det grunden för förslaget? Det vore extra allvarligt. Jag yrkar sammanfattningsvis bifall till de socialdemokratiska och miljöpartistiska gemensamma reservationerna 1 och 3. Jag vill avsluta med att säga att vi socialdemokrater faktiskt anser att betygssystemet ska vara likvärdigt och långsiktigt. Vi beklagar att de borgerliga partierna i dag vill bryta upp det samförstånd som tidigare har funnits kring att inte ge de minsta barnen betyg eller betygsliknande omdömen.

Fru talman! Här har vi ytterligare ett exempel på hur regeringen vill visa sig handlingskraftig, men återigen blir det bara en fråga om symbolpolitik. Man kan ju fråga sig vad det är som brådskar så mycket att man inte kan ta detta samtidigt som regeringen ska lägga fram sitt förslag till ny skollag. Anledningen torde vara att man vill rädda skinnet på de kommuner som annars kommer att bryta mot gällande skollag när de inför betygsliknande omdömen till hösten. Den andra frågan jag ställer mig är vilket syfte det här ska tjäna. Om man vill hjälpa de barn som har det svårt i skolan behövs mer resurser, något som regeringen vägrar ge. Man måste ha tid att arbeta med barnen varje dag. Ett annat argument som förs fram i debatten är att föräldrarna i ett tidigt skede ska veta hur det går för deras barn i skolan. Men att komma med ett omdöme en gång per termin hjälper inte. Här behövs en bra och kontinuerlig kommunikation mellan hem och skola. Ett bättre verktyg är utvecklingssamtalen och de individuella utvecklingsplanerna, något som också skolorna hävdar. Vänsterpartiet anser att regeringens förslag sänker elevernas motivation, ökar stressen och skapar en sortering av eleverna utifrån deras bakgrund, vilket leder till ökad social snedrekrytering till fortsatta studier och förstärkta klasskillnader i samhället. Regeringen menar att syftet med att införa tidigare ämnesprov är att upptäcka elever med behov av stöd tidigare och att de därmed kan få den hjälp de behöver. Syftet kan tyckas vara gott, men regeringens politik bygger dessvärre på den felaktiga och illa underbyggda tesen att det saknas tillräcklig information och kännedom om elevernas kunskaper och att det är därför elever inte når målen. I själva verket har de lärare som undervisar i grundskolans tidigare år en mycket god kännedom om elevernas kunskapsutveckling och vet vilka elever som behöver mer stöd och hur detta stöd bör utformas. Jag har här ett exempel. Det är ett brev från Noltorpsskolan i Alingsås som riktar sig till deras skolpolitiker, där den borgerliga majoriteten beslutat om nedskärningar som får till konsekvens att åtta lärare måste bort. De spaltar här upp hur deras situation ser ut i dag: 77 av 275 elever i årskurs 1-6 är i behov av lässtöd. 55 elever har åtgärdsprogram. 55 har ett annat modersmål än svenska. De ekonomiska kostnaderna för assistenthjälp överstiger de bidrag skolan erhåller för detta ändamål. 12 av 63 elever i årskurs 5 har inte nått målen i svenska, 18 har inte nått målen i matematik och sju har inte nått målen i engelska. Den så kallade Lilla gruppen, som är en grupp för barn med väldigt särskilda behov, har hand om fyra barn, men behovet är större. Det är viktig men resurskrävande verksamhet. Ofta krävs en vuxen per elev. Fritids har i dag 42 barn och 2 anställda som personal i en grupp. Det går inte att erbjuda en bra fritidsverksamhet eller trygghet för barnen. Det är vad lärarna på Noltorpsskolan i Alingsås skriver. Trots detta hävdar regeringen att lärarna saknar dessa kunskaper och underkänner med andra ord en hel yrkeskår. Orsaken till att eleverna inte når målen är att de aldrig får den hjälp och stimulans som de har behov av - och har rätt till. Trots att lärarna vet vilka åtgärder som behöver vidtas har de ingen möjlighet att fatta beslut på enbart pedagogiska grunder, eftersom de inte har tillräckliga resurser till sitt förfogande. Skolverkets inspektioner visar att det i många kommuner råder brister i likvärdigheten och att de måste förbättra sina insatser med att ge särskilt stöd. Stadsrevisionen i Göteborg har nyligen riktat skarp kritik mot skolorna i den egna kommunen för otillräckliga insatser för elever som inte har nått målen i årskurs 9. Endast i 20 procent av fallen har skolorna genomfört de insatser som lagen kräver. Det är tydligt att det behövs mer resurser till skolan och framför allt till fler lärare. Skolverkets utvärdering av statsbidraget till personalförstärkningar i skola och fritidshem visar också att kommunerna har prioriterat att ge stöd till de elever som har störst behov. Detta talar också för att det finns kännedom om vilka elever som behöver stöd, men att det dessvärre är en ekonomisk fråga om de ska få hjälp. Regeringen vidtar inga åtgärder för att förbättra skolornas ekonomiska förutsättningar att ge eleverna mer stöd och stimulans för att nå målen. I stället fattar den beslut som ytterligare försämrar för eleverna. Genom att till exempel sänka kvaliteten på lärarutbildning med inriktning mot grundskolans tidigare år kommer lärarna att få sämre förutsättningar att utföra sitt uppdrag i skolan. Vänsterpartiet har även principiella invändningar mot en ökad användning av nationella prov. I en decentraliserad, målstyrd skola måste utvärderingarna ske lokalt och sammanställas nationellt. Nationella prov förutsätter att alla elever lär sig samma saker och riskerar att styra undervisningen med dess innehåll på samma sätt som betygen gör. Det motverkar utvecklingen mot pedagogiskt nytänkande och mångfald som i dag sker lokalt ute på skolorna. Det blir mycket svårare för lärarna att ta hänsyn till elevernas individuella kunskapsutveckling, som kan skilja oerhört mycket i tidiga år. Undervisningen styrs mot några få mål, vilket ger eleverna färre kunskaper och en sämre bildning. Den stress som många elever redan i årskurs 5 känner inför de nationella proven flyttas nedåt i åldrarna. Det är givetvis negativt för lärandet, men kan också medverka till en sämre hälsa på längre sikt. Vår slutsats är därför att de nationella proven måste användas mycket sparsamt. Jag yrkar därmed bifall till reservation 2, men står givetvis även bakom våra andra reservationer i det här betänkandet.

Fru talman! Vi ska diskutera ännu en proposition. Jag tänkte börja med att göra ett påpekande. Det är flera talare som nämnt Skollagskommitténs betänkande. Eftersom jag är den enda här i salen som satt i Skollagskommittén kan det vara på sin plats att påminna lite om vad kommittén kom fram till. Jag var för min del väldigt nöjd med väldigt mycket av det som kommittén föreslog. Det fanns bland annat politisk konsensus om en sak. Det var att snarare avreglera än reglera. Det gällde framför allt att skapa utrymme för mer pedagogisk mångfald i såväl den kommunala skolan som fristående skolor. Alla partier, även alla borgerliga, stod bakom detta. Det var väldigt tydligt att man skulle arbeta för det. Det fanns till och med diskussioner som gick väldigt långt om att kunna arbeta enligt alternativa läroplaner i kommunala skolor såvida de var godkända av Skolverket. Det gladde mig. Jag tycker inte att man i svensk lagstiftning ska behandla fristående skolor som någonting som katten har släpat in. Man kunde hitta gemensamma föresatser. Kommittén gjorde mer eller mindre uppror mot tjänstemännen vid ett tillfälle när vi var ganska nära slutpunkten för att poängtera att vi ville ha en gemensam lagstiftning som ska spänna över hela bredden. Det gör mig väldigt bedrövad när alliansen på detta sätt för fram förslaget om obligatoriska nationella prov i årskurs 3 utan möjlighet till undantag, åtminstone enligt vad skolministern själv svarat mig i en interpellationsdebatt där han absolut avfärdade sådana frågor. Man tydliggör att man inte är beredd att släppa fram alternativa vägar till samma mål. Det är väldigt tydligt. Alliansen vill att många aktörer ska göra exakt samma saker i den svenska skolan. Men de ska inte få göra olika saker för att nå samma mål. Det är väldigt tydligt att den här regeringens mål är enfald i stället för mångfald, såvida man inte tänker ändra sig. Det mest konkreta exemplet är Waldorfskolorna, även om det känns lite tjatigt för mig som Waldorflärare att alltid föra fram det. Det finns en egen läroplan som är godkänd av Skolverket där Waldorffederationen mycket tydligt uttalar att det inte går att kombinera denna med de av Skolverket nu publicerade förslagen till nationella mål i årskurs 3. Det krävs klara undantag. Min konkreta fråga till alliansen är: Är man beredd att bevilja dessa undantag eller inte? Är man beredd att bevilja fortsatt mångfald? Eller finns det inte mångfald i alliansens skolvärld? Är det så att alla ska tycka samma sak? Det är inte vad Skollagskommittén föreslog. Jag hoppas att jag kan få svar på de frågorna i kväll. En annan punkt som jag tycker är intressant eller beklaglig är demokratifrågan. För ungefär ett år sedan KU-anmälde Sten Tolgfors från Moderaterna Ibrahim Baylan för att han försökte undvika riksdagsdebatt i skolfrågor och flyttade skolfrågor till regeringssammanträden. Det är precis det som propositionen handlar om. Den här regeringen och den här majoriteten vill förhindra att vi i fortsättningen diskuterar nationella avstämningar i riksdagen. Man vill förhindra att vi diskuterar nationella prov och andra saker som faktiskt är intressanta ur demokratisk synpunkt. I stället ska det här dras undan och hamna bakom dolda agendor i regeringssammanträden på torsdagar där man eventuellt får veta vilka rubrikerna är dagen innan. Det här är precis det som ni för ett år sedan var upprörda över. Precis det genomför ni nu. Det är ganska odemokratiskt, skulle jag vilja säga. Jag undrar hur ni kan försvara ett sådant agerande. Varför ska det här inte längre debatteras i riksdagen? Skolfrågan är ju en av de viktigaste frågorna för svenska folket. Det är en väldigt viktig fråga för många. Att ni sedan har majoritet i riksdagen och kan rösta igenom vad ni vill är det ingen som betvivlar. Det har väljarna bestämt. Men varför ska inte dessa frågor längre debatteras i riksdagen? Det undrar jag. Det är ju det som det här handlar om - att flytta ett helt batteri frågor som berör många invånare i det här landet till dolda regeringssammanträden på torsdagar där man får veta resultatet först efteråt och där man inte vet hur man kan påverka det hela. Jag vill ta upp en tredje sak, nämligen det här med betygsliknande omdömen. Begreppet låter lite märkligt. Antingen är det omdöme eller betyg. Så trodde man ju, ända till dess att Nacka gjorde experimentet och använde begreppet omdöme så att det blev väldigt likt betyg. Om jag minns rätt var det Skolverket som gjorde bedömningen att det här inte stämde och att det stred mot de förordningar som fanns. Men den enda anledningen till att Skolverket inte kunde agera var att det inte fanns några straffsatser utmätta. Nu har Miljöpartiet och allianspartierna under förra mandatperioden tagit initiativ till att Skolverket ska kunna döma ut vite. Det var Skollagskommittén också överens om - alla partier - just med anledning av det som hade skett i Nacka. Men här verkar man ha glömt bort allt det här. Nu ska omdöme och betyg blandas ihop hipp som happ. Det är det som vi i Miljöpartiet också är oroliga för. Vi vill inte ha betyg i de tidiga åldrarna. Vi vill inte ha betygsliknande omdömen så tidigt. Ett omdöme är något annat. Att plötsligt säga att betygsliknande omdömen är okej är egentligen just att ta det där steget och blanda ihop begreppen. Det gör att vi ifrågasätter detta. Vi tycker att små barn är för små för att mätas på det sättet. Därför yrkar jag från Miljöpartiets sida bifall till reservation 1 och 3 som vi har gemensamt med Socialdemokraterna. Jag hoppas att propositionen får avslag både på grund av demokratifrågorna och på grund av de pedagogiska mångfaldsfrågorna och även på grund av sammanblandningen av betygsliknande omdömen. Det är en definitionsfråga, och man bör hålla isär det här. Problemet är ju att man ger en negativ klang åt omdömen, som vi från Miljöpartiet egentligen vill utveckla mycket mer - kanske till och med till att bli ett alternativ till betyg. Men det verkar ju inte vara alliansens intresse i detta. Jag vill lägga till en sista sak. Som en stor anledning till de ökade nationella proven har lyfts fram att vi har så stora skillnader i våra skolor i landet. Jag undrar vad man bygger detta på eftersom Sverige i nationella jämförelser tillsammans med våra grannländer rankas allra högst, åtminstone enligt Pisa 2003. Var finns analysen?

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det är ett betänkande som jag anser fortsatt visar på regeringens tydliga arbete med att stärka skolan och framför allt arbetet med att stärka skolan i de tidiga åren. Det är just detta - att satsa på alla elever de första åren i skolan - som är så oerhört avgörande för elevens fortsatta skolgång och om hon eller han kommer att lyckas eller inte. Det är också oerhört avgörande om vi kan styra skolan till att satsa tidigt för att minska det utanförskap som finns i dag och för att minska den kunskapssegregering som vi har i den svenska skolan. Vi gör dessa insatser för att regeringen är övertygad om att det är just de tidiga delarna som är viktiga. Det är då vi ska lägga stor kraft på individuell stimulans och lärande, men också på en bra utvärdering som gör att eleverna lyckas. Alla elever ska ha en ärlig chans att lyckas i vår skola, och det här är några delar för att stärka det. Då behöver vi både insatser och utvärderingar. De ska gå parallellt. Bara en av dem utryckt ur sitt sammanhang ger inte samma styrka som när de går hand i hand. Betänkandet handlar om hävande av riksdagsbindningar i två delar, kan man säga. Den ena handlar om avstämningstillfällen i grundskolan och den andra om möjligheterna till betygsliknande skriftliga omdömen. Den första delen är att kunna ha hållplatser eller kontrollstationer under skoltiden. Det gör att vi får betydligt fler som får en möjlighet och en stöttning under skoltiden. Detta visar på att vi också kan bygga och stötta en mer likvärdig skola i landet. Enligt de bedömningar som Skolverket har gjort vet vi att likvärdigheten haltar. Vi vet att den haltar både mellan skolor och inom skolor. Detta har varit något som jag tror att alla partier har varit överens om; likvärdigheten är viktig att ta fatt. Det handlar om alla elevers rättigheter och möjligheter. Därför finns det ett stort behov av avstämningstillfällen. Då kan vi på ett bättre sätt säkerställa att eleverna de första åren får med sig att kunna läsa, skriva och räkna. Det öppnar dörrarna för resten av skoltiden om man får med sig den stora blomning som skolan har. En hållplats i trean skulle definitivt stötta de här eleverna. Det gäller speciellt de elever som har behov av extra stöd och de som inte riktigt hänger med. Jag skulle vilja påstå att detta att sätta upp mål i tidigare åldrar, också kopplat till stödinsatser, är helt centrala delar för att vi ska lyckas förbättra skolan och stärka den enskilda elevens möjligheter och sätta dem i fokus. Motsätter man sig det vill jag säga att man också motsätter sig bättre stödinsatser och möjligheter för eleverna, speciellt för de svagaste som har extra behov. För att eleven och skolan ska lyckas krävs som sagt både insatser och utvärderingar och att dessa ska gå hand i hand. Jag tycker att det är lite spännande att läsa de reservationer som finns. Vi kan titta på motionerna först. Socialdemokraterna skriver så här i sin motion: Nationella prov i tidigare åldrar kan innebära en alltför tidig sortering av elever, och det riskerar att hämma barns utveckling i stället för att främja den. Man skriver också på ett annat ställe att regeringens skolpolitik riskerar att sortera elever i stället för att satsa på kunskap. Jag tänkte göra en ganska enkel analys av Socialdemokraternas skolpolitik. Det är en analys som man kanske kan ha med sig i den skolgrupp där man själv säger att man ska komma till rätta med sin egen flummiga skolpolitik. Den analysen har tre delar, kan man säga. För det första: I Socialdemokraternas skola har kunskapsresultaten minskat kraftigt, och elever som inte har de grundläggande baskunskaperna har ökat. För det andra: I Socialdemokraternas skola har likvärdigheten krackelerat. För det tredje: I Socialdemokraternas skola har det de själva kallar för sortering ökat markant, och det är framför allt de svaga eleverna som kommit i kläm. Detta är den tidigare regeringens skolpolitik. Det är klart att man kan försöka övertyga några sista anhängare om den politiken och fortsätta att laga och lappa med efterhandslösningar, men retoriken ekar ganska tom. Det har även er nya partiledare insett. Det är därför hon kallar er politik dålig och småttig och har satt till en ny skolgrupp som ska ändra politikens inriktning. Det är också ganska spännande att Socialdemokraterna nu så tydligt pratar om pedagogikens mångfald. Det är bra. Jag kan tänka mig att det är Miljöpartiets förtjänst att Socialdemokraterna är med på banan. Det är bra att vi blir fler i den klubben, men det blir ju ändå lite långsökt. Socialdemokraterna försöker greppa alla halmstrån för att vara emot regeringens förslag, men man förstår att de egentligen är för. Fru talman! Den andra delen i betänkandet handlar om att ta bort riksdagsbindningar när det gäller skriftliga, betygsliknande omdömen. Anledningen till att vi vill införa dessa omdömen är att föräldrar ska ha rätt att veta hur det går för deras barn. Elever och föräldrar måste ha rätt till bra och tydlig information om elevens utveckling i skolan, och det är också viktigt att som förälder veta hur man på bästa möjliga sätt kan stötta sitt barn. Föräldrar vill ju inget hellre. Varför ska man ha ett skriftligt omdöme? Det finns flera orsaker. En tydlig orsak är att man ska kunna ha ett gemensamt diskussionsunderlag och ett dokument som man kan utgå från vid de tillfällen som man träffas. Det är väldigt viktigt att man har just det gemensamma underlaget. I dag finns det flera redskap i skolan som är bra. Vi har utvecklingssamtalen och de individuella utvecklingsplanerna. Det är viktiga redskap, och de ska vara kvar. Men i utvecklingsplanerna kan man inte titta både framåt och bakåt, och det vill vi lägga till och öppna för. Både elever, föräldrar och lärare gynnas av att kunna se vart eleven är på väg, vilka olika typer av insatser som behövs, hur det har gått tidigare och hur man kan gå vidare. Många skolor arbetar så här redan i dag. Om man bestämmer att man ska ha skriftliga omdömen är det nästan omöjligt att inte göra dem betygsliknande. Det är i dag alldeles för många lärare som inte lyder lagen utan använder sig av det. Men det är ju för att man vill ha en tydligare kommunikation med hemmet på det sättet. Regeringen satsar stort på skolan. Man gör många olika saker. I dag har vi diskuterat två delar i hela det batteri som nu läggs fram på bordet - tidiga insatser för eleverna. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Fru talman! Sofia Larsen säger först något självklart: Man vill satsa på de tidiga åren och hitta problemen för att kunna sätta in åtgärder. Sedan kommer ingenting och ingenting. Jo, man vill ha ett nationellt prov i årskurs 3, men jag hoppas innerligt att den borgerliga alliansen inte vill vänta i tre år med att utvärdera barnen för att se vilket stöd och vilka behov de har. Först behöver man kontrollstationer och sedan stödinsatser. Vilka stödinsatser föreslår ni då? Vilka stödinsatser har ni föreslagit, förutom att ni ska börja utbilda specialpedagoger som kan komma ut om fyra fem år. Ni har fortbildning av lärare för de yngre åldersgrupperna som är hälften så stor som den fortbildningssatsning riktad till de yngre lärarna som vi gör. Är det de stora insatserna för att ge de yngre barnen stöd och hjälp? Att bara utvärdera hjälper ju inte ett enda barn. Att ha fler hållplatser och kontrollstationer hjälper ju inte alls om man inte också sätter in insatser. Det har båda lärarförbunden pekat på. Jag tycker att Sofia Larsen gör det väldigt enkelt för sig när hon skyller allting på den förra regeringen. Nu handlar det om vilken politik ni ska bedriva och vilka åtgärder ni sätter in. Jag vill avsluta med att ställa en fråga. Sofia Larsen kanske förstår skillnaden mellan betygsliknande omdömen och betyg. Men tror Sofia Larsen verkligen att en sjuårig tjej förstår skillnaden mellan ett betyg och ett omdöme om hon blir Icke godkänd i skolan när hon är sju år?

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Mikael Damberg om han och Socialdemokraterna tycker att det är viktigt att föräldrarna får en tydlig information om hur det går för deras barn. Vi tycker det, och vi vill att alla möjliga redskap ska kunna användas för det. Bestämmer man sig då för att man vill ha en skriftlig information är det helt omöjligt att göra en sådan som inte är betygsliknande. Problemet i dag är att all skriftlig information mer eller mindre har klassats som betygsliknande. När man arbetar i skolan och vill underlätta inför utvecklingssamtalen för en elev som har många lärare gör man en skriftlig information och säger att så här ligger eleven till. Ska man då säga att lärarna i skolan inte följer lagen? Vi vill att alla vägar ska vara möjliga för den informationen. Det är väldigt viktigt. När det handlar om insatser i skolan är det kanske lite magstarkt av Socialdemokraterna, som själva har satt den svenska skolan och eleverna i den situation man är i i dag, att säga att det inte händer något från regeringens sida. Det händer otroligt mycket mer än den nolla som den förra regeringen kunde leverera i slutet. Vi har den stora fortbildningssatsningen, speciallärarna och så de viktiga målen i år 3. Självfallet ska stödinsatser kunna sättas in tidigare, men en hållplats där man tydligt kan se vad som kan sättas in ytterligare är viktig. Det är inte den enda delen, men det är en extra tydlig och viktig del.

Fru talman! Sofia Larsen påstår att ingenting hände under den förra regeringen, men vi fick 15 000 fler lärare i de svenska skolorna. Jag tror att det påverkar ganska mycket. I Skolverkets utvärderingar säger man att de elever som är i störst behov av stöd och hjälp har hjälpts extra mycket av dessa extra lärare i skolan. Detta är kanske det absolut viktigaste. Man kan inte bara säga "kontrollstationer". Sådana inför ni, men sedan flummade du på, och det kom inga stödåtgärder. Det är det vi kritiserar. Det finns ingen politik för tidiga stödåtgärder. Vi har dubbelt så mycket till fortbildning för lärare för de yngre åren. Lärarna behöver mer fortbildning för att kunna hantera de här frågorna. Jag sade redan i min inledning att det är självklart att man måste kunna följa upp barnen från dag ett i skolan. Jag har mina barn i förskolan, och jag går på individuella utvecklingssamtal nu. Jag har individuella utvecklingsplaner för mina barn redan i förskolan. Har ni besökt skolor? Har ni tagit del av en individuell utvecklingsplan? Är det ingen skriftlig information i dem? Jag har fått skriftlig information i individuella utvecklingsplaner. Det är ett verktyg som elev och lärare ska ha tillsammans med föräldrarna just för att sätta upp mål för framtiden. När ni luddar till begreppen och säger att det är okej att de är betygsliknande måste Sofia Larsen kunna förklara skillnaden mellan betygsliknande omdömen och betyg för den sjuåriga tjejen och även förklara vad det betyder när hon blir Icke godkänd vid sju års ålder. Underlättar det inlärningen i skolan eller kan det till och med försvåra inlärningen och kunskapsutvecklingen för den lilla tjejen? Den principiella frågan är stor, och vi har inte diskuterat den tillräckligt mycket i Sverige. Men det är ett ansvar ni får ta om ni vill införa betygsliknande omdömen. Lärarförbunden säger att det här måste vi reda ut. Ni vet väl om att lärarna för de yngre årskurserna inte ens är utbildade i att sätta betyg, men betygsliknande omdömen ska de enligt er regering vara helt kapabla att avge. Det blir intressant att se era förklaringar till sjuåriga tjejer och killar!

Fru talman! Mikael Damberg klargör ju i sitt inlägg att han menar att majoriteten av de svenska lärarna i dag gör fel, när de använder sig just av de skriftliga delarna. Han säger också att han gärna vill ta ifrån föräldrarna rättigheten att få ytterligare information, även skriftlig, om barnen. Problemet med den skriftliga information som inte har fått vara betygsliknande är att så fort du har skrivit något som liknar att eleven ligger si eller så har det varit betygsliknande. Det är därför vi väljer att ta bort det och säger: Varsågod, en extra insats, ett extra redskap för lärarna och också för föräldrarna att kunna ha i en kommunikation. De allra flesta lärare och föräldrar vill ju ha det. Vi säger varsågod och ser till att man får göra det också. Sedan kan man fundera lite. När det gäller den fortbildningssatsning för lärarna som Mikael Damberg tar upp - man säger att man storsatsar på de tidiga åren - så har man ju bara ungefär hälften av de pengar som regeringen lägger. Då kan man ju säga att man satsar på den delen. Vi satsar på helheten, vilket vi också tycker är viktigt. Det handlar om de tidiga åren men också om att man ska kunna få fortbildning för de äldre eleverna.

Fru talman! Man kan diskutera betygsliknande omdömen väldigt länge. Om man vill se något som inte liknar betyg kan jag rekommendera Waldorfskolorna. De har skriftliga omdömen, från årskurs 1, och de liknar inte betyg. Ett studiebesök anbefalles. Men jag ville fråga Sofia Larsen om två andra saker som jag tog upp, fru talman. Den första frågan är: Vilken är anledningen till att alliansen inte vill att riksdagen ska debattera avstämningstillfällen och skriftliga omdömen längre? Varför ska dessa debatter, om debatter, ske på samordningskansliet, i Regeringskansliet eller på regeringssammanträden i stället för i Sveriges riksdag? Vad är det ni vill dölja? Tror ni att ni inte får igenom era beslut i riksdagen? Det är min första fråga. Sedan har jag också en fråga när det gäller mångfalden, eftersom den här propositionen med största sannolikhet går igenom i morgon. Tänker du bidra till att det kommer att finnas undantag för alternativa godkända kursplaner så att eleverna som undervisas enligt dem utvärderas i nationella prov enligt sina kursplaner, enligt vad de har lärt sig i stället för att de utvärderas efter en kursplan som de inte har lärt sig efter och som inte stämmer med det de har undervisats i? I årskurs 3 och årskurs 9 har de nått samma mål. Kommer du att bidra till det, eller har Centerpartiet övergett sin gamla tradition att värna om alternativa pedagogiker? Miljöministern är Waldorflärare av gammal tradition. Hans pappa skrev Waldorfskolans läroplan. Så det finns en tradition att falla tillbaka på.

Fru talman! När det gäller att slopa riksdagsbindningarna så står det i propositionen att det kommer att komma en skollag till riksdagen som man får diskutera. Vi fick också på utskottet senast lyssna till den utredning som var kring mål i skolan som också kommer att fortsätta att diskuteras och fattas beslut om. Vad gäller mål i år 3, nationella prov och eventuella undantag har jag funderat och problematiserat kring just detta. Den pedagogiska mångfalden är oerhört viktig, men vi måste också ha en likvärdig utvärdering, på alla skolor, tycker jag. Hur ska den då utformas? Bäst är ändå det som vi har kommit fram till, att i år 3 kunna ha nationella prov där man ser hur långt eleverna har kommit. Jag har landat i att den utvärderingen bör gälla lika för alla elever, oavsett om de går i en fristående skola eller om de går i den kommunala skolan. Men vägen dit, hur man kommer dit, ska vara fri. Det är väldigt viktigt att den är det, för den pedagogiska mångfalden är viktig. Men själva utvärderingen är just för elevens skull ändå viktig. Sedan är det föräldrars val som det ofta är om man börjar från år 1 i skolan att kunna välja en typ av pedagogik som man anser är viktig. Om vi börjar att se på vilka dispenser vi ska ha blir det lite klurigt om vi ser att vissa kommunala skolor eller klasser har olika typer av inriktningar. Var ska dispensgränsen gå? Hur ska vi göra för att komma vidare? Mångfalden är jätteviktig men med en likvärdig utvärdering för elevens skull.

Fru talman! När det gäller riksdagsbindning svarar inte Sofia Larsen på min fråga angående avstämningstillfällen. Jag förutsätter naturligtvis att skollagen kommer till riksdagen. Däremot upphäver man riksdagsbindningen när det gäller avstämningstillfällen. Det är ett faktum. Det är inte demokrati. När det gäller pedagogisk mångfald finns det ett väldigt enkelt sätt att avgränsa detta. Man tar de läroplaner som är godkända av Skolverket. Där finns det undantag. Ni säger att barn ska testas enligt en kursplan som de inte har följt. De har lärt sig saker i annorlunda ordning. Ni säger att barn ska testas på saker de inte har lärt sig. Skolverket har inte i sitt uppdrag att ta fram de här målen fått något som helst direktiv att ta hänsyn till Waldorfskolans läroplan. Det hade varit ett alternativ, men det tänkte ni inte på. Ni måste sätta ned foten. Är ni i Centern villiga att stå fast vid era gamla traditioner om pedagogisk mångfald i Sverige, vid alternativa kursplaner och så vidare som ni har en stolt tradition med? Eller inordnar ni er i den här mer militaristiska där alla ska vara likadana, nya skoltraditionen i Sverige som inte handlar om pedagogisk mångfald utan om pedagogisk likriktning? Avstämningstillfällen kan vi diskutera, men nu pratar vi egentligen om en mycket mer grundläggande pedagogisk fråga, nämligen den om det ska vara enfald eller mångfald i Sveriges pedagogiska landskap.

Fru talman! Det viktigaste att alltid komma ihåg, tycker jag, när man diskuterar skolan är att vi ska stå på elevens sida. Det handlar om elevens rättigheter, elevens möjligheter och elevens ärliga chans att kunna lyckas i skolan. Det är ju det som regeringen nu i flera olika steg lägger fram på riksdagens bord som vi också kommer att återkomma till under mandatperioden. En av dessa saker är att vi ska ha en likvärdig utvärdering. Det säger ju inte att vi kväver eller tar bort den pedagogiska mångfalden. För det är fortfarande viktigt. Det finns många typer av inriktningar och pedagogiker som ska finnas kvar, absolut. Men vi måste också ha en tydlig utvärdering för att kunna stärka eleven. Om vi ska komma bort från den skola där för många elever slinker igenom de nio år som vi har, om vi ska komma bort från den gymnasieskola där det individuella programmet är ett av de största programmen så måste vi sätta till åtgärder. Det är det som den tidigare regeringen inte lyckades med. Det är det som vi vill göra nu, allt för att eleven ska få en ärlig chans att lyckas. Dörrarna för fortsatt lärande, också ute i arbetslivet, ska vara öppna och inte stängas för så många elever som det görs i dag.

Fru talman! När man argumenterar för betygsliknande omdömen och nationella prov i trean talar man om att föräldrarna ska kunna få information om var deras barn ligger och att lärarna ska få veta hur eleverna ligger och om de behöver stöd. Det finns ingenting i dag som inte möjliggör det. Föräldrarna vet det mycket väl. De får genom utvecklingssamtal veta hur deras barn ligger till, och om de vill kan de också få det skriftligt. Lärarna vet mycket väl var eleverna ligger någonstans eller vilken typ av stöd de skulle behöva. Jag tog upp ett exempel i mitt anförande där man tydligt kan sätta upp ett antal elever som behöver stöd och vilken typ av stöd de behöver. Noltorpsskolan kan spalta upp de behov de har. De blir av med åtta lärare till hösten. Hur ska de kunna ha möjlighet att ge de eleverna det stöd de behöver när de mister åtta lärare? Företrädare för lärarfacken hävdar att det handlar om att kunna skapa mindre grupper, och för det behövs fler lärare. De vet vilken typ av resurser man behöver i skolan, men de får inte det. Och ni har fortfarande inte kommit med några förslag för att kunna stärka de delar som gäller fler lärare, fritidspedagoger, specialpedagoger och så vidare.

Fru talman! Vi tänker inte bestämma hur stora grupper eller hur många grupper det ska vara i varje skola, som Rossana verkar vara inne på. Tanken är ju att ge lärarna redskapen, dels för att kunna utveckla sig själva i den stora fortbildningssatsning som vi gör, dels för att kunna se till att det kommer speciallärare till skolorna så att det som Rossana Dinamarca efterfrågar kan möjliggöras för de grupperna. Det är just det som är viktigt. Sedan diskuterar Rossana kommunikationen med hemmet och att den är viktig. Jag håller med om det. Den är oerhört viktig för att man som förälder ska kunna vara en aktiv part i sitt barns utveckling. Hon säger också att ingenting i dag hindrar detta. Jo, det är ju det som det gör. De här skriftliga omdömena, om man nu vill ha dem som ett komplement till utvecklingssamtalen, blir oftast klassade som betygsliknande eftersom det står att eleven är på väg i den eller den riktningen. Det är det som har varit det stora diskussionsämnet, och vi har sagt att alldeles för många lärare och skolor gör fel i detta. Då måste vi ju underlätta deras arbete och ge lärarna redskap. Det är just därför som de här förslagen läggs fram.

Fru talman! Sofia Larsen undviker att svara på frågan. Lärarna i dag är inte i behov av verktyget att kunna ge betygsliknande omdömen. De vet ju var eleverna ligger, men de får inte de resurser de behöver för att kunna ge eleverna stöd. Vad är det för mening med att inrätta betyg tidigare, betygsliknande omdömen och nationella prov i trean om man ändå inte får de resurser man behöver för att kunna sätta in stöd för de elever som behöver det. Lärarna vet redan i dag vilka elever som behöver stöd och vilken typ av stöd de behöver. Sofia Larsen säger att vi inte ska bestämma här hur stora grupperna ska vara. Jag säger inte att vi ska bestämma antalet, men det som krävs från lärarhåll och från lärarfacken är ju att grupperna ska bli mindre. Nu diskuterar vi inte fritids, men det är inte rimligt att det på fritids finns 42 barn och 2 personal. Hur bygger man en bra fritidsverksamhet på det sättet? Hur hjälper man de 77 eleverna på Noltorpsskolan som är i behov av lässtöd när man tar bort åtta lärare på skolan? Det är det här som är problemet. Problemet är inte att det saknas mätinstrument. Man saknar resurserna för att kunna göra någonting åt det man redan vet i dag. När det gäller de skriftliga omdömena tog Mats Pertoft tidigare i sitt replikskifte upp att det är klart att det går att göra utan att det behöver vara betygsliknande. Det är på samma sätt som att vi som föräldrar när vi har utvecklingssamtal kan ta del av de papper som lärarna har skrivit angående våra barn. Det är ingen skillnad i det. Det är inte betygsliknande. Det beskriver skriftligt hur barnets utveckling har varit.

Fru talman! Det finns väl ingen, förutom kanske Rossana Dinamarca och några av hennes kamrater, som tvivlar på regeringens intresse, regeringens insatser och de stora delar som regeringen kommer att komma med under mandatperioden vad gäller skolpolitiken. Ett av de stora områden som regeringen satsar på och lägger kraft på är just skol- och utbildningspolitiken, därför att den har varit eftersatt alldeles för länge, bland annat med Vänsterpartiets medverkan. Det är därför det nu radas upp förslag som på ett pärlband som ska kunna ge ytterligare redskap, ytterligare resurser också till de lärare som finns ute på skolorna. Det blir något märkligt när Vänsterpartiet säger att det behövs helt andra saker, när ni har haft tolv år på er att kunna genomföra dem men inte alls har lyckats, och det nu kommer en regering som radar upp förslag på hur man ska kunna ge skolan och eleven bättre förutsättningar att lyckas. Rossana Dinamarca säger att det inte finns något behov av betygsliknande omdömen i skolan. Men det är just det som det gör. Det är ju det man gör hela tiden. Man ger ju det man inte får. Då måste vi försöka ändra på lagen vad gäller just den principen. Eller också får vi säga att de inte får göra något över huvud taget. De får bara prata. Vill vi ha skriftliga omdömen måste de också få vara betygsliknande, annars kan vi inte ha dem. Det får man bestämma sig för. Då får man också bestämma sig för att föräldrarna inte kan få dessa omdömen. Föräldrarna efterfrågar dem i dag. Mycket av det lärarna gör när de arbetar jämsides med varandra är att använda sig av sådana skriftliga underlag. Det är viktigt att kunna ha det som ett av flera redskap i skolan.

Fru talman! Det finns ett radioprogram som heter Kaliber och som går i radions P 1. Det handlade i söndags om betygsskillnader i allmänhet och i synnerhet mellan kommunala och fristående skolor. När man tränger in i betygssättningens villkor, i mål, i läroplaner och i kursplaner kan man lätt förstå att det närmast är ett under om betygssättningen blir likvärdig i vårt land. Nationella prov ska vara en faktor i betygssättningen, men eftersom de inte är obligatoriska förrän i årskurs 9 sätts en hel del betyg utan att lärarna har nationella prov till sin hjälp. Leif Davidsson har i sin utredning, som han presenterade för oss i utskottet häromdagen, visat det som vi moderater länge har påpekat, nämligen att vi har alldeles för många och ibland motstridiga mål i skolan. Vi har mål att uppnå och vi har mål att sträva efter. Vi har en läroplan som dåligt hänger ihop med kursplaner, och vi har betygskriterier som är utfärdade av Skolverket. Kriterierna för Godkänd finns inte i samma dokument som kriterierna för Väl godkänd och Mycket väl godkänd, och lärarna har inte fått tillräcklig utbildning i de nya kursplanerna. Det finns vissa lärare som inte ens har fått utbildning i att sätta betyg, trots att de undervisar i de årskurser där betyg ges. Att sätta betyg är en allvarlig sak. Det är myndighetsutövning, och lärarna behöver betydande utbildning och hjälpmedel för att kunna sätta rättvisa betyg. Programmet Kaliber kunde konstatera att möjligheten att få högre betyg är större för elever i friskolor, men vad det beror på är svårare att fastställa. Friskolor har en högre andel elever som är mer intresserade av skolarbetet. Friskolor har fler föräldrar med egna högre studier bakom sig. Men det är nog inte hela förklaringen. Kaliber undersökte bland annat två skolor i min grannkommun, Ängelholm. Speciellt den ena, en kommunal skola, har jag ganska god kännedom om. Att problemet enbart skulle vara, vilket man försökte att påpeka i programmet, att lärarna där är snåla med betygen - det var en elev som påstod det - vill jag bestämt dementera. Problemet i den skolan har i mångt och mycket varit en ledningsfråga. Vi allianspartier gick till val på att vi ska ha regelbundna, obligatoriska kunskapskontroller och nationella prov redan i årskurs 3. Vi ska ha betyg tidigare och i flera steg. Betyg ska införas i årskurs 6, men inte tidigare än så i kommunala skolor. Dessutom ska alla skolor inspekteras vart tredje år och inte som nu enbart vart sjätte år. Eleverna ska kunna kräva hjälp om de inte uppnår målen. Det betygssystem som finns i dag, tillsammans med utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner, ger inte tillräcklig information om elevernas kunskapsutveckling. De nationella styrsystemen för vad som ska krävas för ett visst betyg är luddiga. Informationen som ges i samband med utvecklingssamtalen upplevs ofta som otydlig, och därför ser vi fram emot att samtalen kan kompletteras med ett skriftligt omdöme. Ett skriftligt omdöme måste naturligtvis få lov att vara betygsliknande, annars kan det inte ges. Det har vi hört här tidigare i kväll. En nödvändighet för vår allianspolitik är att vi fattar beslut enligt förslaget i betänkandet, det vill säga att vi tar bort de tidigare riksdagsbindningarna om avstämningstillfällen i grundskolan. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det var intressant att Margareta Pålsson tog upp Kalibers granskning. Den visar att frågorna är komplexa. Att dessa skillnader finns trots nationella prov visar att vi måste titta på dessa frågor ytterligare och se vad det kan bero på. Det finns en risk att det finns en betygsinflation i det svenska skolsystemet, att olika skolor konkurrerar om elever genom att ge bra betyg för att därmed få fler elever i framtiden. Det är klart att det är en viktig fråga. Jag har två frågor till Margareta efter hennes inlägg. Den första gäller det nationella provet i årskurs 3. Hur stor vikt anser Margareta Pålsson att det ska ha i betygssättningen i åttan och nian? Den andra frågan gäller om ni kan förklara hur det går ihop att lärarna i dag, enligt uppgift från er, inte är kapabla att skriva individuella utvecklingsplaner som inte är betygsliknande. Det klarar de inte av. Lärarna är inte kompetenta att göra det i dag. Men däremot är de kompetenta att fastställa betygsliknande omdömen, trots att de inte har utbildning för det. Jag får inte det att gå ihop. Kan du förklara det?

Herr talman! Mikael Damberg pratar om betygsinflation och konkurrens mellan skolor. Det kan säkert vara så. Men när jag har studerat betygssättning har jag insett vilket stort problem det är att sätta betyg när det inte finns tydliga kriterier och det är så många mål att förhålla sig till. En lärare i Skanör eller en lärare i Kiruna kan ha lite olika kriterier för att sätta sina betyg. Därför är det viktigt att de har ett nationellt styrinstrument att förhålla sig till. Mikael Damberg frågade vilken vikt de nationella proven i årskurs 3 ska ha för betygssättningen i åttan och nian. Ingen alls. Det är inte därför vi vill ha nationella prov i årskurs 3. Vi vill ha nationella prov för att tydliggöra vilka elever som inte har nått upp till målen. Då kan de fångas upp och få den hjälp de har rätt till. Kommunerna ska tvingas ge dem den hjälpen, och vi ska se vilka det är. Även speciallärare ska utbildas som har kompetens att ge eleverna vad de behöver. Jag har svårt att svara på den andra frågan. Det var nog något misstag med de individuella utvecklingsplanerna. Jag tror att Mikael Damberg faktiskt rörde till det.

Herr talman! Det är bra att Margareta Pålsson säger att det är viktigt att se över målen och kriterierna för betygssättning. Det är viktigt. Där har vi nog en samsyn. Det är också bra att man är överens med mig, och oss, om att det nationella provet i årskurs 3 inte ska vara styrande för betygssättningen längre fram. Det är bra att vi reder ut det eftersom det kan skapa en viss förvirring. Sedan säger Margareta att kommunerna kommer att bli tvingade att ge eleverna hjälp. Bra. Men det finns inga sådana förslag på bordet. Det kostar pengar. Det handlar om miljardbelopp. Det är en spännande tanke, men vi har inte sett något av detta från regeringen. Jag har i en tidigare debatt visat att våra satsningar mot de yngre åldrarna är större än regeringens satsningar mot de yngre åldrarna. Man ger inte förutsättningar, och det tycker jag är svagt. Jag vill återkomma till den andra frågan. Det var över huvud taget inte förvirrat. Ni har konstaterat att lärarna i dag inte är kapabla att skriva individuella utvecklingsplaner och omdömen som inte är betygsliknande. Det klarar, enligt er uppgift, lärarna i dag inte av. Men enligt er uppgift ska samma lärare vara kapabla att skriva betygsliknande omdömen på ett rättvist och likvärdigt sätt, trots att de inte har utbildning i betygssättning. Det är fantastiskt att lärarna kan vara så inkompetenta å ena sidan men vara så fruktansvärt kompetenta å den andra sidan. Jag undrar om Margareta kan svara på den fråga jag tidigare ställde till Sofia Larsen. Hur ska en tjej på sju år förstå skillnaden på omdöme och betyg samt vad det betyder att bli Icke godkänd i skolan?

Herr talman! Det är tråkigt om man först nu inser att lärarna behöver kompetensutvecklas. Varför har man inte insett det under de tidigare tolv åren? Jag har lite svårt att läsa ut summorna i er budgetmotion, med tanke på att era satsningar på de yngre åldrarna ska vara dubbelt så stora som de vi gör. Men om det är så är det bra att ni vill satsa dubbelt så mycket. Jag hade inte heller haft något emot den satsningen från vår sida. Men vi tycker att det är viktigt att också ge de andra lärarna fortbildning, bland annat i att sätta betyg och för att fördjupa sina ämneskunskaper. Det finns dessutom en stor skara lärare, inte bara för de lägre åldrarna, tvärtom även för elever i de högre åldrarna, som inte har någon pedagogisk utbildning alls. Dem vill vi också satsa på. Det behövs verkligen en satsning på hela lärarkåren. Det är skillnad på att ge ett skriftligt omdöme och att sätta betyg. Det är inte samma sak. Ett skriftligt omdöme kan vara till exempel till en flicka: Lisa har en god läsförmåga, och hon förstår vad hon läser. Men hon skriver sämre och har svårt att forma bokstäver. Det kan vara något i den stilen. Det är ett betygsliknande omdöme, och det får man enligt Skolverket inte skriva i dag. Men det är inte samma sak som att sätta betyg. Det är kanske svaret på den andra frågan.

Herr talman! Jag fortsätter att vara lika envis och långtråkig genom att upprepa mina frågor. Jag uppehåller mig vid två punkter. Margareta Pålsson nämnde i sitt anförande, vilket förvånade mig, att det var nödvändigt för alliansens politik att häva riksdagsbindningen i frågorna som propositionen handlar om. Det är märkligt att alliansens politik verkar vara beroende av att inte debatteras i riksdagen. Det var i alla fall vad du sade. Jag anmärkte i mitt inledningsanförande att för ungefär ett år sedan, den 21 april 2006, anmälde Sten Tolgfors den dåvarande skolministern Ibrahim Baylan till KU för att han hade flyttat frågor till regeringen som Sten Tolgfors tyckte borde hamna på riksdagens bord. Varför gör ni samma sak? Varför är alliansens politik beroende av detta? Det är ganska odemokratiskt. Har Moderaterna övergivit den pedagogiska mångfalden i Sverige? Det sade ni aldrig i valrörelsen. Barnen ska alltså testas på ämnen som de inte har gått igenom enligt en viss läroplan, till exempel Waldorfskolans läroplan. Som en konsekvens borde Skolverket upphäva godkännandet av Waldorfskolans läroplan eftersom mål kommer att fastställas för årskurs 3. Jag undrar vad Margareta Pålsson anser om detta. Har Moderaterna slutat stödja pedagogisk mångfald och stöder enbart enhetlighet eller enfald?

Herr talman! Det är väl lite magstarkt att påstå att vi har övergett vårt mål om den pedagogiska mångfalden. Utan Moderaterna i regeringen år 1992 hade det knappast blivit en friskolereform. Varför säger jag att det är nödvändigt för vår politik? Riksdagsbindningarna innebär bland annat att nationella prov inte får vara obligatoriska från årskurs 9. Vi ska nu lägga fram förslag om att vi vill ha obligatoriska nationella prov i årskurs 3 och i årskurs 6. Det är väl naturligt att vi inte lägger fram ett förslag som strider mot de så kallade riksdagsbindningarna. Det tredje gällde vad Sten Tolgfors tyckte och tänkte då. Jag samarbetade visserligen med Sten då, och jag träffar honom ibland nu, men mitt minne är inte så gott att jag kan uttala mig om hur han tänkte då. Det får Mats Pertoft ursäkta.

Herr talman! Man kan knappast påstå att det inte är demokrati i vår regering. I det demokratiska styrelseskick vi har i landet har vi genom allmänna val utsett denna riksdag och därmed sedan också vår regering. Den är demokratisk i allra högsta grad. När det gäller diskussionen om nationella prov är jag övertygad om och säker på att de kommer att diskuteras mycket här i kammaren. Om oppositionen inte är beredd är vi alla beredda att diskutera dem länge och mycket eftersom vi tycker att de är bra och viktiga. När det gäller Waldorfskolor är detta naturligtvis ett problem. Vi har inga planer på att säga att deras kursplan, som vi har varit med om att göra tillåten, är ogiltig. Det är ett litet problem, som vi säkert kan lösa. Ärligt och uppriktigt vet jag inte hur, och jag vet inte vad svaret blir. Vi är alla flitigt uppvaktade av människor som jobbar och driver Waldorfskolor. Vårt mål med de nationella proven i årskurs 3 är återigen att barnen tidigt ska lära sig att läsa, skriva och räkna. Målet är att de som inte lyckas ska upptäckas i tid, att de ska få det stöd och den hjälp som de behöver och som de har rätt till. Det gäller naturligtvis också barnen i Waldorfskolan. Jag är övertygad om att vi kommer fram till en bra lösning på deras problem.

Herr talman! Jag har träffat rätt många grundskoleelever som säger att det första betyget i åttan kom som en väldigt obehaglig överraskning. Jag pratade nyligen med en kille som sade: Varför talade ingen om för mig att jag var så dålig i matte? Hade jag vetat det hade jag jobbat mer. Om vi ser tillbaka några år går det en gräns någon gång i början av 70-talet, då vi delvis fick en ny skolideologi i Sverige som har dominerat fram till nu. Det har väldigt länge i den officiella skolpolitiken varit fult och gammalmodigt att tala om kunskaper. I stället för att tala om vad eleverna ska lära sig har man talat mycket mer om hur de ska lära sig. Processen har varit viktigare än målet. Det har funnits ett ideologiskt motstånd, särskilt från dem som nu är oppositionspartier här, mot att mäta kunskap och utvärdera skolans resultat. Nu ser vi facit av tolv års socialdemokratisk, vänsterpartistisk och miljöpartistisk skolpolitik. Var tionde elev som går ut årskurs 9 har inte godkända betyg i svenska, engelska och matte. Var tredje 20-åring har inte en godkänd gymnasieutbildning. Många av dessa elever har varit efter sedan tvåan och trean. Det är därför alliansregeringen nu på bred front, inte bara med detta beslut i dag, utlovar en politik med tydliga kunskapsmål, tidigare betyg, tidigare nationella prov och stöd tidigt. Protester hörs från oppositionen. Ni säger mer eller mindre att det är elakt att ge klara besked till elever och föräldrar. Vi menar tvärtom: Det är mer elakt att sopa problemen under mattan och upptäcka dem tio år senare. Svenska elever får betyg i skolan senare än nästan alla elever i hela världen. Vi är faktiskt inte bäst i världen med våra skolresultat - långt därifrån. I Sverige får man betyg först i åttan, och ofta kommer då det första betyget som en obehaglig överraskning. Ibland är det inte så, för ibland har utvecklingssamtalen fungerat bra. Men de gör det inte alltid. En poäng med att sätta betyg tidigt och göra utvärderingar tidigt är att politiker, skolledare och ekonomer som bestämmer kommunens ekonomi inte kan blunda för att elever behöver stöd. En annan poäng är att eleven får mer tid att försöka komma i kapp. Som jag ser det, och som statistiken visar, är det de elever som har störst behov av stöd och hjälp i skolan som riskerar att bli utan om de inte blir upptäckta. I dag ska vi, herr talman, som sagt var besluta att ta bort två gamla riksdagsbeslut, så kallade riksdagsbindningar. Det är dels att nationella prov inte får vara obligatoriska före årskurs 9, dels att skriftliga omdömen inte får delas ut om inte föräldrarna har begärt det och att de dessutom inte får vara betygsliknande. Regeringen ska få rätt att utarbeta nya förordningar, och så småningom ska de här reglerna inarbetas i skollagsarbetet. Förutom att man kan väcka motioner i riksdagen kommer de här sakerna att diskuteras när vi tar ställning till den nya skollag som regeringen kommer att föreslå riksdagen 2009 enligt beräkningarna. Samtidigt har regeringen väldigt tydligt visat vilken väg man vill gå med bättre utvärdering och tydligare information i skolan. Skolverket har redan, vid sidan om det vi diskuterar i dag, fått i uppdrag att utarbeta tydliga mål för årskurs 3 och dessutom börja förbereda nationella prov i svenska och matte. Regeringen har även aviserat att man ganska snart tänker fatta beslut om att nationella prov ska bli obligatoriska också i årskurs 6 och 9 och dessutom i fler ämnen. De senaste dagarnas betygsdebatt visar att betyg fortfarande inte sätts på likvärdiga grunder, och inte heller på rättvisa grunder. Det har även visat sig tidigare, i till exempel Skolverkets utvärdering, att inom en kommun kan betygskriterierna variera kraftigt. Det är också en poäng med att använda nationella prov i sexan och nian. Egentligen debatterar vi inte det i dag, men det är också en poäng att ha nationella prov i fler ämnen, vilket är på gång. Det berör betygsdiskussionen. Utvecklingssamtalen är väldigt viktiga, som många har talat om här, men de behöver kompletteras med skriftlig information. Vi människor är sådana att det inte är så lätt att ta till sig lite jobbiga budskap, och risken är att dessa samtal blir otydliga och missförstås. Jag har själv varit med om det som förälder. Jag har träffat lärare som haft utmärkta utvecklingssamtal, men andra lärare har helt enkelt inte orkat med att ge negativ information i den meningen att "din pojke har svårt för det här och är verkligen efter". Både min pojke inte minst och skolan själv hade haft glädje av att få den informationen. Det är inte så att nationella prov och skriftliga omdömen ska användas för att trycka ned och stressa elever. Det är tvärtom så att de ska ge möjligheter för skolan att planera för extra stöd, fler timmar och så vidare. Man har försökt med skriftliga omdömen i årskurser där man inte sätter betyg i olika delar av Sverige, bland annat här i Stockholm och i Nacka. När man för några år sedan frågade eleverna i Stockholm om de ville ha skriftliga omdömen svarade nästan alla ja. Föräldrar vill veta hur det går för barnen i skolan. Föräldrar vill veta hur de ska hjälpa till med skolarbetet och med läxor. Föräldrar vill veta om deras barn har problem. Men med de gamla reglerna blev det, som ni kanske kommer ihåg, en närmast parodisk diskussion om skolan bröt mot lagen när de formulerade de här skriftliga omdömena. Fick man skriva: Eva har svårt med engelskan? Fick man däremot inte skriva: I engelska har Eva mindre goda kunskaper? Var det för betygsliknande? Den typen av parodiska diskussioner ska vi inte behöva ha. Jag vill påpeka att det som regeringen planerar inte är något tvång att skriftliga omdömen ska vara betygsliknande. Det är inte ens ett tvång att sätta betygsliknande omdömen. Det får kommuner, skolhuvudmän och skolor tillsammans bestämma lokalt, men vi öppnar för möjligheten för att slippa de här löjliga diskussionerna som vi hade då om hur de ska formuleras. Låt oss avslutningsvis titta lite på reservationerna. Det är ganska tydligt vad partierna vill. Vänsterpartiet säger helt tydligt, som de har sagt i många år, att det inte är någon diskussion. De vill avskaffa betygen i grundskolan och ersätta dem med ett intyg. De vill naturligtvis inte ha fler nationella prov. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har två gemensamma reservationer. De är tydligt inte bara emot dagens beslut om riksdagsbindningar, utan de är emot nationella prov och emot förslag om utökade möjligheter till skriftlig information. Det är rätt intressant att se. Den förra riksdagsperioden hade de här tre partierna väldigt svårt att komma överens om skolpolitiken, men nu verkar de mer eller mindre helt överens om att fortsätta i samma hjulspår som har lett till de försämrade resultat som Sverige har. I sin eftervalsanalys har Socialdemokraterna kommit fram till att det var skolpolitiken som bidrog till valförlusten. Skolpolitiken uppfattades som för lite kunskapsinriktad, säger Socialdemokraterna bland annat. Därför har man satt ihop en grupp som ska föreslå förändringar av skolpolitiken i partiet. Frågan är bara när vi får se några tecken på en ny skolpolitik från Socialdemokraterna. I dag ser vi bara samma motstånd som tidigare, motstånd till kunskapsmål och motsats till tydlighet. Herr talman! Med dagens förslag till beslut tar vi några viktiga första steg mot en kunskapsinriktad skola med tydliga mål, bättre utvärdering och bättre stöd till dem som behöver det. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Herr talman! När jag hör Ulf Nilsson börjar jag fundera på varför vi ska ha en professionell och utbildad lärarkår om vi inte ska lyssna på den. Ni underkänner lärarnas kompetens när ni inte vill lyssna på vilka behov de har och vilka resurser de behöver. De har tydligt sagt att de inte behöver fler mätinstrument. De vet vad deras elever ligger någonstans. De vet vilka behov eleverna har, men de kan inte ge dem det stöd de har rätt till därför att resurser saknas och därför att det pågår nedskärningar. Här kan ni inte frita er från ansvar. Ni har styrt, och styr fortfarande, i många kommuner. Ni slår undan benen för de här lärarna som tydligt visar vilken bedömning de gör av vad olika elever behöver utifrån den pedagogiska kompetens som de har. Ni förvägrar dem det. Inte ens nu när ni har regeringsmakten kan ni presentera att ni kommer att ge ökade resurser till skolan för att man ska kunna ha mindre grupper, anställa fler specialpedagoger, fritidspedagoger och så vidare.

Herr talman! Det måste vara något missförstånd här. Det pågår inga nedskärningar enligt den borgerliga budget som gäller just nu. Tvärtom har kommunerna inte haft så god ekonomi som nu på många år. Det finns vissa förändringar som man alltid kan diskutera. Det finns vissa öronmärkta bidrag som lades in i kommunbidraget och så vidare. Men som helhet kan man inte säga att det pågår några nedskärningar av resurserna till skolan eller till kommunerna. När det gäller att lyssna på en professionell lärarkår vill jag säga att det finns många olika uppfattningar bland lärarna. Jag vet inte om Rossana Dinamarca har gjort någon form av gallupundersökning eller opinionsundersökning som säger att en majoritet av lärarna vill det eller det. Någon sådan har inte jag sett i alla fall. Däremot vet jag att det förs en debatt och att det finns delvis olika åsikter i olika lärarförbund och bland olika enskilda lärare. Det är klart att det vore väldigt bra om vi alltid kan öka resurserna till skolan. Jag, som skolpolitiker, arbetar naturligtvis inom vår egen regeringsallians för att få mer resurser. Det gör man ju alltid för det man brinner för. Men faktum är att Sverige har en väldigt lärartät skola. Vi har en väldigt dyr skola per elev. Man har satsat mycket på skolan genom åren. Det är bra. Det är bra att även Socialdemokraterna har satsat mycket på skolan. Felet är att de har använt pengarna fel. I stället för att sätta in åtgärder tidigt när det både är mänskligt och billigt har man satt in dem sent när det är jobbigt för eleven och dyrt. Jag tycker att Rossana Dinamarca fokuserar på fel saker. Resurser är naturligtvis viktiga, men det allra viktigaste i det här läget är hur vi använder resurserna. Jag håller, som sagt var, inte med om att det pågår några nedskärningar för tillfället - tvärtom.

Herr talman! Ulf Nilsson säger att det inte pågår några nedskärningar. Säg det till lärarna på Noltorpsskolan i Alingsås! Åtta lärare ska bort. Vad är det? Är det en tillökning? Minus brukar innebära att man tar bort saker. I det här fallet är det åtta lärare som ska bort, trots att man visar vilka behov man har. Man har stora behov. Det är en skola där det finns väldigt stora behov, bland annat på grund av att många har ett annat modersmål än svenska. Jag talade om att det finns flera där som har behov av lässtöd. Andelen elever där som inte har uppnått målen i svenska, matte och engelska är betydligt större än vad den är på de andra skolorna. Trots det ska åtta lärare bort. Är det rimligt? Är inte det nedskärningar? Folkpartiet brukar ofta hävda att vi har en lärartät skola. Ni brukar säga att vi har världens mest personaltäta skola. Både Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet säger att man behöver göra mindre grupper, och för att man ska kunna göra mindre grupper i skolan behövs det fler lärare. Eller ska en mindre grupp vara utan lärare?

Herr talman! Det riktigt stora och akuta problemet som Rossana Dinamarcas parti och den regering som ni stödde inte har gjort någonting åt på tolv år är att det inte finns tillräckligt många lärare. 20 procent av lärarna som är tillsvidareanställda är inte färdigutbildade lärare. Det är en verklig utmaning som jag hoppas att vi kan visa att vi gör någonting åt de närmaste åren. Jag känner tyvärr inte till den här skolan i Alingsås. Jag vet inte om det har fattats några dumma beslut där. Jag kan inte veta om det fattas dumma beslut och om det görs felaktiga nedskärningar på olika håll i kommunerna i Sverige. Jag menade bara att Rossana Dinamarca har helt fel om hon påstår att vi i majoriteten i riksdagen har gjort nedskärningar i Sveriges kommuner och skolor. Det har vi inte gjort.

Herr talman! Jag vill fortsätta att koncentrera mig på mina två frågor som jag även vill ställa till Folkpartiet. Alla ska ha rätt att få svara, tycker jag. Allteftersom kvällen fortskrider ser jag att det verkar finnas en okunnighet inom alliansen som jag tycker är väldigt beklaglig. Okunnigheten verkar till viss del handla om vad begreppet upphävande av riksdagsbindning innebär. Beslutet, som det är formulerat, innebär att dessa frågor som berörs i propositionen i princip inte ska diskuteras i kammaren längre. Det måste väl allianspartierna vara medvetna om! Vi ska inte diskutera omställningstillfällen. Vi ska inte diskutera skriftliga omdömen. Man kan i sak ha olika uppfattningar, men är det så att ni är oroliga att förlora voteringar i framtiden? Är det därför vi inte ska diskutera frågorna? Jag menar att det är odemokratiskt att flytta dessa beslut bakom regeringssammanträdenas lyckta dörrar. Lika okunnig verkar man vara när det gäller frågan om pedagogisk mångfald och vad dessa nationella prov innebär för alternativ pedagogik. Man verkar inte ha förstått att alternativ pedagogik finns. Jag trodde faktiskt att de borgerliga partierna som Miljöpartiet ju har samarbetat med i många frågor just kring friskolor och alternativ pedagogik visste om det. Är det så att enbart Miljöpartiet har kompetens i denna fråga? Vi kan naturligtvis låna ut vår kompetens om ni behöver råd och stöd. Står Folkpartiet verkligen fast vid att avskaffa Waldorfskolans läroplan? Jag fick ett ganska bra svar av Margareta Pålsson nyss. Hon var åtminstone beredd att tänka över saken. Jag undrar var Ulf Nilsson och Folkpartiet står.

Herr talman! När det gäller den första frågan om riksdagsbindningen tycker jag att Mats Pertoft tar till väldigt stora ord när han talar om demokrati. Vi har ju vissa saker där regeringen har bemyndigande att fatta beslut genom förordningar och annat. När det gäller till exempel läroplan och kursplaner beslutar riksdagen om kärnämnen medan regeringen efter Skolverkets förslag får besluta om fördelningen av karaktärsämnen och så vidare. Den här uppdelningen finns alltså ständigt. Fram till början av 90-talet beslutade regeringen om antalet avstämningstillfällen, eller i varje fall om antalet nationella prov. Sedan ändrades det av någon anledning som jag inte känner till. Jag tycker inte att det är någon dramatisk fråga, särskilt inte då Mats Pertoft har alla möjligheter att föra upp frågan om avstämningstillfällen till debatt genom att skriva motioner och genom att argumentera så bra att han kan få en majoritet för de motionerna. Det kan alltså verkligen förekomma riksdagsdebatter om detta även i framtiden om vi vill det! När det gäller mångfalden öppnar vi i dag för - och det vet vi, även om vi inte beslutar om det formellt - att det ska bli obligatoriska nationella prov redan i årskurs 3. Bakom det beslutet ligger det som mängden av läsforskare menar, nämligen att det är väldigt vikigt att knäcka läskoden tidigt, helst före åtta nio års ålder. Det är mot bakgrund av det som vi säger att det är väldigt viktigt att utvärdera hur det har gått med läskunskaperna för elever i årskurs 3. Därför är jag helt enkelt inte beredd - det kan jag frankt säga - att göra något undantag för Waldorfskolorna. Vad det får för konsekvens för Waldorfskolorna är nästan omöjligt att diskutera i dag, men jag är beredd att fortsätta att diskutera det och se vad som händer. Ett generellt undantag för en viss skola tycker jag dock är väldigt svårt att utlova.

Herr talman! Uppdelningen är, som Ulf Nilsson påpekar, när det gäller riksdagsbindningen att riksdagen fattar vissa beslut och regeringen fattar vissa beslut. Nu är det dock så att denna proposition handlar om att ändra på den uppdelningen och flytta ämnen från riksdagen till regeringens bord. Det tycker jag är principiellt felaktigt eftersom det är ett faktum i dag att dessa frågor ligger på riksdagens bord. När det sedan gäller de nationella proven sade jag tidigare i talarstolen att man visst kan tänka sig nationella prov som utgår från vederbörande pedagogiks kursplan. Problemet är att ni aldrig gav Skolverket uppdraget att ta hänsyn till sådana frågor. Ni har antagligen inte vetat om eller tänkt på att det finns andra kursplaner som Skolverket kunde ta med i betänkandet när de nu lade fram sina förslag till nationella mål i års-kurs 3. Det är det jag finner så beklagligt, och det är där jag tycker att det vore bra om regeringen kunde agera och värna om den pedagogiska mångfalden. Nu har man i alla fall glömt bort den totalt. Det är illavarslande när det är en regering som annars pratar väldigt mycket om mångfald på alla möjliga håll och kanter men när det kommer till kritan visar att man varken verkar ha kompetens eller verkar tänka på saken.

Herr talman! Först vill jag kommentera detta med riksdagsbindningar. Sådana beslut - att vi ibland förändrar vad regeringen ska besluta och vad riksdagen ska besluta - fattar vi ju ständigt oavsett vilket regering det är. Jag ser dock inte problemet i det. Det kommer med i skollagen, som jag sagt tidigare, och då kommer hela detta paket att diskuteras. Det finns möjlighet att yrka avslag på de delar som handlar om nationella prov, för det kommer att beröras i skollagen. Dessutom kan man motionera om det och ta upp det på så vis. Det kan alltså verkligen debatteras här i riksdagen om man vill det. Nationella prov har ju den egenheten att de ska utvärdera sådant som staten med hjälp av skolforskare, experter, lärare och så vidare fastställer är allmängiltiga mål att nå. Staten lägger sig inte i hur man når de målen, men meningen är att de ska nås. Man gör bedömningen på grundval av vad våra läs- och språkforskare säger, nämligen att det är väldigt viktigt att barn lär sig läsa tidigt i skolan. Vi fattar inget beslut här och regeringen tänker inte fatta något beslut om att stänga Waldorfskolorna, men när denna utvärdering görs kommer det naturligtvis att bli en diskussion om vad det beror på att det är så här i Waldorfskolorna. Jag vet inte vad det kommer att ge för resultat. Det kommer också att bli en diskussion två år senare om hur det ser ut i Waldorfskolorna, om det går bra då och så vidare. Det öppnar ju för en diskussion, men det finns ingen anledning att i detta skede fatta ett beslut om ett generellt undantag för Waldorfskolorna. Det övergripande är att det är väldigt viktigt att våra barn tidigt knäcker läskoden. Det är de allra flesta överens om.

Herr talman! Jag tänkte faktiskt inte begära en replik, men när det for i väg lite grann kände jag att jag kanske måste göra det. Jag tror att Socialdemokraterna kommer att ha en ordentlig eftervalsdiskussion. Vi är inne i det, och vi kommer att ompröva, tänka nytt och fundera över vad vi ska gå till val på 2010. Jag tror dock inte att Socialdemokraterna är det enda partiet som behöver en eftervalsdebatt. Folkpartiet halverades i förra valrörelsen, så jag hoppas för er egen skull att ni också kanske tar en funderare på vad som gick snett i förra valrörelsen. Ulf Nilsson försöker dock påstå ett antal saker om socialdemokratisk politik som inte stämmer överens med verkligheten. Jag har här sagt att nationella prov är viktiga, att de behövs och att de är viktiga inte minst för likvärdigheten i betygssättningen. Jag har sagt att skriftliga omdömen kan vara viktiga om man vill ha det och att det är viktigt att lärarna kan utforma dem. Jag har sagt att tidig uppföljning är helt centralt för att fånga upp de elever som har behov av tidiga stödinsatser. Jag har sagt att jag inte tycker att man ska vänta tre år i skolan på tidiga uppföljningar. Jag tycker att man ska ha det i årskurs 1 för att man ska veta hur barnen har det och vilka stödinsatser man kan sätta in. Däremot kan man fundera på vilket stöd och vilken hjälp ni är beredda att ge. Där är ni svaret skyldiga. Vi har i denna debatt konstaterat att ni har färre satsningar på de mindre barnen än vad vi har. Jag vill i alla fall återkomma till den sista frågan som på något sätt är skiljelinjen i debatten. Den handlar om att ni bryter upp mot en svensk tradition om att vi faktiskt inte ska införa betygsliknande omdömen eller betyg för väldigt små barn. Det är ju det denna debatt handlar om! Det är det ni öppnar för. Jag har ställt denna fråga tre gånger här i debatten: Hur ska en tjej på sju år förstå skillnaden mellan omdöme och betyg om hon får Icke godkänd? Varför säger jag då Icke godkänd? Jo, för att skolministern har sagt att det är okej i detta kommande system att skriva Icke godkänd när det gäller en sjuårig tjej eller kille. Varför är det så viktigt att skriva Icke godkänd när det gäller en elev som är sju år? På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen i skolan?

Herr talman! Det är ju lite flytande vid vilken tidpunkt någonting blir tradition. Mikael Damberg talar om att det är tradition att inte ha skriftliga omdömen. Vi satte betyg i årskurs 3 så sent som omkring år 1975, vilket jag inte tycker att man ska göra. Det är alltså ingen särskilt lång tradition att inte ha några tydliga omdömen i de åldrarna. Eftervalsdebatt har vi i Folkpartiet, men vi har inte direkt känt något större behov av en eftervalsdebatt om skol- och utbildningspolitiken, för den känner vi att vi har ett väldigt starkt stöd för. Jag väntar med spänning på när Socialdemokraterna ska börja visa en kunskapsinriktad politik. Mikael Damberg säger att det är bra med nationella prov men vill inte ha dem förrän i årskurs 9. Mikael Damberg säger att det är bra med skriftliga omdömen men vill ha kvar den här parodiska diskussionen om hur de ska formuleras - om en formulering som "mindre goda kunskaper" ska vara betygsliknande eller inte, och den löjliga diskussion som han förde kring Nackaomdömena till exempel. Han vill ha tidiga uppföljningar men vill inte ha obligatoriska tidiga uppföljningar. Vill man som rikspolitiker se till att skolorna ska sätta upp mål och utvärdera tidigt så måste man ju bestämma det på något sätt, och ni säger i och med beslutet i dag tydligt nej till alla de förslag som finns just nu i den riktningen. Sedan har vi ju en rad förslag som både på kort sikt och på lång sikt kommer att förändra skolan. Det vi diskuterat i dag är en del i det. Vi sätter i gång en enorm fortbildningssatsning på lärare, till exempel en ny speciallärarutbildning. Vi jobbar fram nya och tydliga mål i grundskolan. Vi får en ny och förbättrad lärarutbildning. Det händer väldigt mycket på skolområdet. Det hände inte mycket de senaste tolv åren, Mikael Damberg.

Herr talman! Man noterar att det kallas för löjliga formuleringar - det är liksom en töntig diskussion om formuleringar, det här att betygssätta små barn. Min dotter är fem och ett halvt år, och hon kommer att börja i förskoleklass här till hösten. För mig är det inte några löjliga formuleringar om det ska bli tillåtet att sätta Icke godkänd på henne när hon går sitt första år i skolan. Det har skolministern sagt. Med det här systemet vill man öppna för att, när man är sju år och går i skolan, säga: Du är icke godkänd! Tror man att det leder till kunskapsutveckling i den svenska skolan så ska man stå för det och säga det. Jag tycker att det i alla fall är en nutida tradition i svensk skolutveckling att ha den syn jag talade om på barn och kunskap. Däremot har vi inte olika uppfattningar om tidiga uppföljningar och de nationella provens betydelse. Vi kan diskutera i många olika sammanhang. Men det är ju inte så att den borgerliga regeringen för några samtal om stora, övergripande, gemensamma projekt för den svenska skolpolitiken. Det handlar ju bara om att få igenom ert alliansprogram, som ni totade ihop inför valet. Det finns ju inget intresse för att hitta långsiktiga och smarta lösningar som vi är involverade i på något sätt. Här kommer ni med era förslag, och de är dåligt underbyggda och leder i helt fel riktning. Jag kan skriva under på Ulf Nilssons beskrivning av att det kommer att läggas fram en rad förslag som förändrar svensk skola - ja, åt fel håll. Det som vi diskuterar nu är ett sådant förslag. Förslaget om att de språkval man gör redan i sexan kommer att avgöra vilka möjligheter man har att komma in på universitet är ett annat sådant förslag. Förslaget om att ta bort 25:4-regeln för att komma in på högskola är ett sådant förslag. Att dela upp gymnasieskolan och sänka kunskapskraven för hälften av gymnasiegrupperingarna är ett annat sådant förslag. Det är klart att ni genomför ett antal förslag som förändrar den svenska skolan - tyvärr inte till det bättre utan till det sämre.

Herr talman! Jag använde inte uttrycket löjliga formuleringar, men jag sade att det blir en löjlig diskussion för de människor som helt odramatiskt och seriöst försöker skriva skriftliga omdömen som information till föräldrarna. Då är lagstiftningen i dag, innan vi fattar det här beslutet, så tråkigt formulerad att tjänstemän och andra fastnar i den här diskussionen: Har jag nu skrivit fel? Är det olagligt att säga "mindre godkänd nivå" eller "har inte riktigt nått målen än"? Var går gränsen? Den gränsen slipper man fundera över nu. Men det sägs ju väldigt tydligt här att det inte är betyg. Det ska alla vara medvetna om. Detta är inte betyg. Ni har haft chansen i dag att visa genom någon formulering att ni vill ha nationella prov tidigare, att ni vill ha fler avstämningstillfällen och så vidare, men det har ni inte visat. Allt det andra Mikael Damberg räknar upp hinner vi inte med nu - att vi satsar på en bättre yrkesutbildning och kvalitet i högskolan till exempel. Högskolan debatterar vi nästa vecka, så det kanske blir tillfälle då. Jag kan konstatera att vi får en väldig massa frågor från Socialdemokraterna, men hittills inga förslag. Det föreligger inga konkreta förslag om hur vi ska nå målen i en kunskapsinriktad skola - inga nya förslag från Socialdemokraterna. Men det kanske kommer.

Herr talman! Skolans viktigaste uppgift är att ge varje elev de kunskaper som är nödvändiga för att leva och verka i ett modernt samhälle. Att eleverna når kunskapsmålen måste därför vara den självklara och främsta målsättningen för skolan och skolpolitiken. Enligt Skolverkets rapport 04-05 är det i dag 30 000 elever som lämnar grundskolan utan godkända betyg, och det måste ju ses som ett misslyckande, ingenting annat. Samma rapport visar att det har skett en successiv ökning sedan 2001, alltså under Socialdemokraternas och stödpartiernas regeringsinnehav. Jag utgår ifrån att vi är överens om att det här måste ses som ett misslyckande. Herr talman! Jag förväntade mig det kanske inte, men tänkte ändå att det nästan var dags för en replik från Mikael Damberg när Rossana Dinamarca höll sitt anförande, när hon så tydligt klagade på anledningen till att eleverna inte uppnådde målen. Det var ju därför att de aldrig fick det stöd och den hjälp som de hade rätt till. Det saknades resurser. Det var en kraftig kritik mot Socialdemokraternas skolpolitik. Herr talman! Det måste vara vår primära uppgift och vårt primära ansvar att tillsammans med lärare, elever och skolledare göra allt som står i vår makt för att söka vända den negativa trenden. Vi kan inte, och vi får inte, stillatigande se på när årskull efter årskull lämnar grundskolan, utan att göra något för att vända den negativa trenden. Jag vill faktiskt hålla med Ulf Nilsson. Inte ett konkret förslag har jag hört - jag har lyssnat mycket noga på den här debatten - från Socialdemokraterna, från Vänsterpartiet eller från Miljöpartiet om vad man vill göra åt denna negativa situation. Det handlar alltså om 30 000 som lämnade grundskolan utan godkända betyg 2004-2005. Elever med svårigheter får aldrig, herr talman, ses som hopplösa fall. För de allra flesta är det möjligt att nå skolans mål, men en förutsättning är att skolan tidigt uppmärksammar och ger de elever som så behöver det stöd som de har rätt till. När vi nu i Allians för Sverige häver vissa riksdagsbindningar gör vi det möjligt för regeringen att sätta in effektiva åtgärder för att tidigt uppmärksamma elever som riskerar att inte nå målen. Det handlar inte om att sortera elever utan om att ge varje elev en rimlig chans. Det är vår utgångspunkt: Eleven står i centrum. Det handlar om att se till att varje elev får ett tillräckligt stöd för att nå målen. I vänsterns retorik framställs förslagen som ett hot mot den jämlika skolan. Enligt Socialdemokraterna är syftet med nationella prov och skriftliga omdömen - det kan man läsa i reservationen - att jämföra eleverna med varandra, vilket riskerar att leda till en utslagning av elever. Det är starka ord, och min fråga blir: Är det inte en lika stor risk för utslagning i årskurs 9, eftersom man där vill ha det och inte tidigare, enligt vad jag har kunnat uttolka av debatten? Frågan som med automatik infinner sig är följande: Är Socialdemokraterna emot att vi ska ha nationella prov och skriftliga omdömen i skolan, eller är det bara i vissa åldrar som det anses vara en utslagningsmekanism? Vilka förslag vill man ha i stället? Jag kan inte hitta några sådana. Däremot har jag hört den nuvarande partiledaren Mona Sahlin säga att hon mycket väl kan tänka sig kontrollstationer i tidigare åldrar än vad som är fallet i dag. Det är mycket välkommet och mycket bra. Herr talman! Eleverna ska inte jämföras med varandra utan med de mål som vi är överens om att eleverna ska nå. Det handlar om att garantera elevernas rätt till kunskap, att tydliggöra skolornas skyldighet och att ge stöd i lärandet, ingenting annat. Forskning visar, herr talman, att föräldrars intresse för deras barns skolgång är avgörande för hur barnen trivs och lyckas i skolan efter de förutsättningar de har. Föräldrar ska ha möjlighet att vara insatta i sina barns vardag och ha rätt att få fortlöpande information om hur deras barn ligger till i skolan. Utvecklingssamtalen är ett viktigt område för att utveckla samarbetet mellan föräldrar och skola. Vi kristdemokrater är också positiva till att man vid utvecklingssamtalen lägger fast en utvecklingsplan för varje elev. Till skillnad från Socialdemokraterna anser vi att utvecklingsplanerna inte enbart kan vara framåtsyftande. En beskrivning av elevens resultat, det vill säga en form av skriftligt omdöme, kan, men måste inte, vara betygsliknande. Det måste vara utgångspunkten för att komma överens om åtgärder för framtiden. Det har Socialdemokraterna förbjudit skolorna att göra. När vi nu häver dessa riksdagsbindningar blir det möjligt. Kristdemokraterna vill dessutom ytterligare tydliggöra elevens, lärarens och föräldrarnas gemensamma ansvar för elevens utveckling. Därför vill vi att den individuella utvecklingsplanen ska mynna ut i ett så kallat ansvarskontrakt som vi gärna vill diskutera. I kontraktet skulle man årligen skriftligt konkretisera vilket ansvar varje part - skolan, eleven och naturligtvis föräldrarna - har för elevens lärande. Nationella prov och skriftliga omdömen är ett litet steg på vägen mot att fler elever ska nå målen i skolan. Det är ingen lösning men ett hjälpmedel för lärare, elever och föräldrar att tydligt få veta vilket stöd som behövs och när. Tillsammans med andra insatser kan det skapa nya möjligheter för en likvärdig skola som ger varje elev möjlighet att utvecklas och nå sin fulla potential. Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag tror att den här debatten väldigt tydligt visat att regeringen mer och mer går mot en centralisering av skolan. Det hörde man inte i debatten under valrörelsen. Jag ska återkomma till det. Regeringen föreslår i propositionen att upphäva riksdagsbindningen vid avstämningstillfällena, när eleverna ska uppnå viss kunskap, samt den om skriftlig information om elevernas skolgång i grundskolan. Med andra ord: Det har funnits en demokratisk möjlighet för oss förtroendevalda att styra skolan i vissa frågor. Den demokratiska möjligheten vill regeringen nu ta bort. Regeringens avsikt är, som vi hört, att få fria tyglar att göra stora förändringar i grundskolan utan att behöva komma till riksdagen för beslut. På vilket sätt kommer denna centralisering, genom att man tar bort riksdagsbindningen som jag beskrev ovan, att vara till gagn för elevens utveckling och för demokratin? Ni svarar inte på den frågan. När det sedan gäller frågan om att öka kunskapen hos våra elever tror majoriteten att om alla årskurs 3-elever i hela landet gjorde samma prov, alltså de nationella proven, skulle det leda till någon form av ökad kunskap. Tror ni på allvar att elevernas motivation för lärandet ökar genom att införa de nationella proven i årskurs 3? Vi vet att det inte finns några forskningsresultat som pekar i den riktningen. Vi vet också att nio av tio elever trivs med sina lärare och att de allra flesta trivs med sitt skolarbete. Detta togs upp på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i går, och några har också refererat till det. Det Sveriges Skolledarförbund trycker på är inte det som regeringen lägger fram i sin proposition. De tycker att skolan är mycket bättre än vi tror. Om man sätter en krisstämpel på skolan, vilket vi hört talas om i dagens debatt, gynnar det varken eleverna eller de lärare som arbetar i skolan. Det Skolledarförbundet i stället trycker på är att lärarutbildningen ses över, att arbetsron i skolan behöver förbättras och att själva ledarskapet inom skolan bör ses över. Det är vad de trycker på, ingenting annat. Det vi också vet är att förslagen kommer att försvåra för de pedagogiska alternativen samt individualiseringen av undervisningen i de lägre årskurserna. Det är just i de årskurserna som individualiseringen av undervisningen är som störst. Förslaget innebär att arbetsbördan för lärarna inom de lägre årskurserna kommer att öka markant jämfört med hur det är i dag. En översyn av lärarnas totala arbetsbelastning vore därför önskvärd innan ett sådant förslag läggs på riksdagens bord. Det propositionen säger är att man inte riktigt litar på lärarnas kompetens när de ska bedöma elevernas kunskapsnivå, utan det behövs nationella instrument. Detta är i sak fel. Lärarna i de tidiga årskurserna har en mycket bra bild av vad deras elever kan och inte kan efter att ha undervisat dem i cirka tre år. Lärarna i de lägre årskurserna prövar och mäter elevernas kunskaper kontinuerligt under terminen. Att instrumentet med nationella prov för nioåringar skulle öka motivationen för skolarbetet och att eleverna därmed skulle få ökade kunskaper är, som jag sade tidigare, inte sant. När man ska uppnå en viss nivå och är nio år betyder det i sak att regeringen tvingar samtliga lågstadielärare till en likriktning. Det bidrar inte till mångfald och en positiv utveckling för eleven. Att elever och föräldrar ska få tydlig information är naturligtvis självklart, men det kan ske genom att utveckla de individuella utvecklingsplanerna. För knappt två år sedan började man arbetet med att upprätta de individuella utvecklingsplanerna. Syftet var att ge föräldrar tydlig och utförlig information om hur det går för eleven i skolan. Planen ska vara framåtsyftande och tydliggöra vad eleven ska göra för att uppnå målen. Arbetet med individuella utvecklingsplaner har nyligen kommit i gång och behöver få tid att sätta sig och utvecklas innan nya direktiv kommer. Med det yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 3.