Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen
Debatt om förslag 18 maj 2001
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenLARS HJERTEN (M)
- Hoppa till i videospelarenLARS HJERTEN (M)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenLARS HJERTEN (M)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenLARS HJERTEN (M)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenNILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenLARS HJERTEN (M)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenLARS HJERTEN (M)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUNNAR GOUDE (Mp)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenLARS HJERTEN (M)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenLARS HJERTEN (M)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenSOFIA JONSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenULF NILSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
- Hoppa till i videospelarenBIRGITTA SELLEN (C)
- Hoppa till i videospelarenELVER JONSSON (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBRITT-MARIE DANESTIG (V)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenBRITT-MARIE DANESTIG (V)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE ANDERSSON (Kd)
Protokoll från debatten
Anföranden: 40
Anf. 0 LARS HJERTEN (M)
Fru talman! Då ifrågasätter socialministern de
fackliga organisationernas egna siffror. Vi får väl
uppmana de fackliga organisationerna och socialmi-
nistern att ta ömsesidig kontakt. Här handlar det inte
om att säga olika sanningar. Här gäller det att sätta
ned klackarna i marken och se till att folk får vård
och att personal blir utbildad.
När det gäller undersköterskorna konstaterar jag
att socialministern inte nämnde någonting om vård-
gymnasiet eller den stora brist som finns där. De
siffrorna kommer från Lernia i Helsingborg, som har
räknat ut detta. Dem måste väl i alla fall socialminis-
tern tro på.
Låt mig ta en liten beskrivning från verkligheten.
Det handlar om Eva som blev piga. Hon är inte en-
sam. En mängd liknande fall har kommit till min
kännedom. Hon är en undersköterska i 30-årsåldern
som blir friställd från vården. Hon har 200 stämp-
lingsdagar kvar, men vill starta egen verksamhet. Hon
får inte det, men kallar då på pressen. Helt plötsligt
får hon då börja en starta-eget-utbildning. Hon gör
som de flesta kvinnor inom vården som vill starta
eget, hon sparar, avsätter och inköper utrustning. Så
söker hon starta-eget-bidrag men får avslag. Man
säger: Tycker du inte att det finns något annat jobb du
kan göra? Då går hon till en advokat som ger henne
rätt att också hon bör få starta-eget-bidrag. Hon går
till kommunen som säger att de inte är intresserade av
att hon ska bedriva någon hemsjukvård uppe på en ås
där det bor väldigt många gamla människor som hon
har nära till. De har egen personal.
Då startar Eva ett städbolag. I dag har Eva åtta an-
ställda i städbolaget. Många av dem är undersköter-
skor. De kallar sig för pigor och tycker att de gör ett
väldigt bra jobb. Där blev vården av med en under-
sköterska som hade gjort ett väldigt gott jobb inom
hemsjukvården.
Detta är bara ett exempel. Det är ett exempel, so-
cialministern, på kommunalt monopol som hindrar
många goda krafter att verka inom äldreomsorgen. Är
socialministern medveten om detta?
Anf. 0 LARS HJERTEN (M)
Fru talman! Då ifrågasätter socialministern de
fackliga organisationernas egna siffror. Vi får väl
uppmana de fackliga organisationerna och socialmi-
nistern att ta ömsesidig kontakt. Här handlar det inte
om att säga olika sanningar. Här gäller det att sätta
ned klackarna i marken och se till att folk får vård
och att personal blir utbildad.
När det gäller undersköterskorna konstaterar jag
att socialministern inte nämnde någonting om vård-
gymnasiet eller den stora brist som finns där. De
siffrorna kommer från Lernia i Helsingborg, som har
räknat ut detta. Dem måste väl i alla fall socialminis-
tern tro på.
Låt mig ta en liten beskrivning från verkligheten.
Det handlar om Eva som blev piga. Hon är inte en-
sam. En mängd liknande fall har kommit till min
kännedom. Hon är en undersköterska i 30-årsåldern
som blir friställd från vården. Hon har 200 stämp-
lingsdagar kvar, men vill starta egen verksamhet. Hon
får inte det, men kallar då på pressen. Helt plötsligt
får hon då börja en starta-eget-utbildning. Hon gör
som de flesta kvinnor inom vården som vill starta
eget, hon sparar, avsätter och inköper utrustning. Så
söker hon starta-eget-bidrag men får avslag. Man
säger: Tycker du inte att det finns något annat jobb du
kan göra? Då går hon till en advokat som ger henne
rätt att också hon bör få starta-eget-bidrag. Hon går
till kommunen som säger att de inte är intresserade av
att hon ska bedriva någon hemsjukvård uppe på en ås
där det bor väldigt många gamla människor som hon
har nära till. De har egen personal.
Då startar Eva ett städbolag. I dag har Eva åtta an-
ställda i städbolaget. Många av dem är undersköter-
skor. De kallar sig för pigor och tycker att de gör ett
väldigt bra jobb. Där blev vården av med en under-
sköterska som hade gjort ett väldigt gott jobb inom
hemsjukvården.
Detta är bara ett exempel. Det är ett exempel, so-
cialministern, på kommunalt monopol som hindrar
många goda krafter att verka inom äldreomsorgen. Är
socialministern medveten om detta?
Anf. 2 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Jag vill inleda med att tacka statsrådet
för svaret och för möjligheten att här i kammaren
diskutera denna ytterst angelägna frågan om kvin-
nobrist i vårdbolagens styrelser. Det känns ännu mer
angeläget att göra det just i dag. På tåget hade jag
sällskap av kommunalare som var på väg till sin kon-
gress. Det var människor som diskuterade problem
inom den privata vården. Det var människor som
handlade med vårdbolagens styrelser som diskuterade
stulna patienter, försvunna journaler, osv. i samband
med ägarbyten. Det var ett givande samtal som de
hade som också gav en illustration till denna inter-
pellationsdebatt.
Samtidigt kan jag konstatera redan inledningsvis
att detta svar var överraskande tunt. I svaret finns
såväl regeringens övergripande mål som delmål an-
givna, förutsättningar för fördelning av makt och
inflytande mellan kvinnor och män och därutöver
Statistiska centralbyråns kartläggning av antalet män
och kvinnor i ledande ställning och deras löner. Soci-
alminister Lars Engqvist pekar på vissa ökningar av
andelen kvinnor generellt. Men han pekar även på att
siffrorna inte är lika glädjande när det handlar om
privata vårdbolag. Om denna bakgrundsbeskrivning
kan vi vara överens.
Men det är när vi kommer till analys och åtgärder
som jag konstaterar att svaret är tunt. Men dessbättre
kan socialminister Lars Engqvist i nästa inlägg svara
på mina frågor och fylla på med fakta och konkreta
förslag.
I de styrelser som tillsätts är det alltid fler män än
kvinnor. Denna snedfördelning av makt, ibland dess-
utom en helt enkönad makt, inger mig stor oro. Man
kan privatisera verksamhet och avhända sig styrme-
del. Men det politiska ansvaret för jämställdhetsar-
betet ligger kvar. Här går det inte som så ofta sakta
men ändå åt rätt håll utan dessvärre åt fel håll i en rätt
hög hastighet.
Att vi inte kan överlåta jämställdheten till mark-
naden framgår med all tydlighet, även om vi ser de
data som statsrådet hänvisar till. Marknaden har fort-
farande inte tagit dessa frågor om jämställdhet på
tillräckligt allvar. Och när man vidtar åtgärder så gör
man det på grund av att det kommer ett yttre tryck.
Det förs en debatt. Man är från näringslivets sida rädd
för att få en generell lagstiftning, en tvingande lag-
stiftning. Jämställdhet inom företagsledningar är för
övrigt en fråga som jag har försökt driva generellt.
Jag kan hänvisa till motioner om det. Men detta gene-
rella problem för kvinnor att få plats i ledande ställ-
ningar skiljer sig från det som jag i den här interpel-
lationen har velat fokusera på, nämligen kvinnobris-
ten i vårdbolagens styrelser. Här finns ett direkt an-
svar för regeringen på ett annat sätt som skiljer sig
från de bolag där staten har direkt inflytande genom
styrelseposter eller genom ett brett samhällsansvar för
jämställdhetsfrågorna.
Socialministern driver själv på en privatisering av
vården. Och allemansrätt i vården ger lika lite jäm-
ställdhet som att allemansrätt i skogen lett till att
hälften kvinnor finns i skogsbolagens styrelser. I
dagens Sverige sker detta utan debatt, men ändå en
politiskt beslutad gigantisk maktförskjutning från
kvinnor till män. Men frågan har trots detta inte fått
någon seriös plats i den politiska debatten. Frågan
osynliggörs. Talesättet att där kvinnor går in där går
makten ut stämmer även här. Nu när kvinnorna på
allvar har tagit plats i de politiska församlingarna
flyttar makten tillbaka till männen och till bolagens
slutna rum, och detta innan kvinnorna på allvar har
hunnit sätta sin prägel på vård och omsorg. Vi är ju
bara i början av en förändringsprocess av dessa om-
råden.
Detta är en maktfråga. Den handlar om priorite-
ringar. Det är en kvalitetsfråga för vård och omsorg.
Den berör anhöriga, den påverkar teknikutveckling
och t.ex. forskningens inriktning. Detta är en vid
fråga.
Ingen analys av kvinnobristen i vårdbolagens sty-
relser har redovisats i samband med propositionen.
Jag är djupt oroad över utvecklingen att makten över
vård och omsorg förs över till männen. Det borde
naturligtvis redovisas till riksdagen vid något tillfälle.
Jag har försökt att ta upp detta vid andra tillfällen,
men jag har inte känt att jag har nått fram, och därför
har vi denna interpellationsdebatt i dag.
Vad menar socialministern med att även fortsätt-
ningsvis lägga stor vikt vid denna typ av frågor inom
sitt ansvarsområde? De siffror som jag hänvisar till
har jag inte fått fram på något departement. Men jag
hoppas att motsvarande siffror som jag redovisar i
min interpellation också finns i departementen. Det
var några av de frågor som jag hoppas att socialmi-
nistern har möjlighet att svara på här.
Anf. 2 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Jag vill inleda med att tacka statsrådet
för svaret och för möjligheten att här i kammaren
diskutera denna ytterst angelägna frågan om kvin-
nobrist i vårdbolagens styrelser. Det känns ännu mer
angeläget att göra det just i dag. På tåget hade jag
sällskap av kommunalare som var på väg till sin kon-
gress. Det var människor som diskuterade problem
inom den privata vården. Det var människor som
handlade med vårdbolagens styrelser som diskuterade
stulna patienter, försvunna journaler, osv. i samband
med ägarbyten. Det var ett givande samtal som de
hade som också gav en illustration till denna inter-
pellationsdebatt.
Samtidigt kan jag konstatera redan inledningsvis
att detta svar var överraskande tunt. I svaret finns
såväl regeringens övergripande mål som delmål an-
givna, förutsättningar för fördelning av makt och
inflytande mellan kvinnor och män och därutöver
Statistiska centralbyråns kartläggning av antalet män
och kvinnor i ledande ställning och deras löner. Soci-
alminister Lars Engqvist pekar på vissa ökningar av
andelen kvinnor generellt. Men han pekar även på att
siffrorna inte är lika glädjande när det handlar om
privata vårdbolag. Om denna bakgrundsbeskrivning
kan vi vara överens.
Men det är när vi kommer till analys och åtgärder
som jag konstaterar att svaret är tunt. Men dessbättre
kan socialminister Lars Engqvist i nästa inlägg svara
på mina frågor och fylla på med fakta och konkreta
förslag.
I de styrelser som tillsätts är det alltid fler män än
kvinnor. Denna snedfördelning av makt, ibland dess-
utom en helt enkönad makt, inger mig stor oro. Man
kan privatisera verksamhet och avhända sig styrme-
del. Men det politiska ansvaret för jämställdhetsar-
betet ligger kvar. Här går det inte som så ofta sakta
men ändå åt rätt håll utan dessvärre åt fel håll i en rätt
hög hastighet.
Att vi inte kan överlåta jämställdheten till mark-
naden framgår med all tydlighet, även om vi ser de
data som statsrådet hänvisar till. Marknaden har fort-
farande inte tagit dessa frågor om jämställdhet på
tillräckligt allvar. Och när man vidtar åtgärder så gör
man det på grund av att det kommer ett yttre tryck.
Det förs en debatt. Man är från näringslivets sida rädd
för att få en generell lagstiftning, en tvingande lag-
stiftning. Jämställdhet inom företagsledningar är för
övrigt en fråga som jag har försökt driva generellt.
Jag kan hänvisa till motioner om det. Men detta gene-
rella problem för kvinnor att få plats i ledande ställ-
ningar skiljer sig från det som jag i den här interpel-
lationen har velat fokusera på, nämligen kvinnobris-
ten i vårdbolagens styrelser. Här finns ett direkt an-
svar för regeringen på ett annat sätt som skiljer sig
från de bolag där staten har direkt inflytande genom
styrelseposter eller genom ett brett samhällsansvar för
jämställdhetsfrågorna.
Socialministern driver själv på en privatisering av
vården. Och allemansrätt i vården ger lika lite jäm-
ställdhet som att allemansrätt i skogen lett till att
hälften kvinnor finns i skogsbolagens styrelser. I
dagens Sverige sker detta utan debatt, men ändå en
politiskt beslutad gigantisk maktförskjutning från
kvinnor till män. Men frågan har trots detta inte fått
någon seriös plats i den politiska debatten. Frågan
osynliggörs. Talesättet att där kvinnor går in där går
makten ut stämmer även här. Nu när kvinnorna på
allvar har tagit plats i de politiska församlingarna
flyttar makten tillbaka till männen och till bolagens
slutna rum, och detta innan kvinnorna på allvar har
hunnit sätta sin prägel på vård och omsorg. Vi är ju
bara i början av en förändringsprocess av dessa om-
råden.
Detta är en maktfråga. Den handlar om priorite-
ringar. Det är en kvalitetsfråga för vård och omsorg.
Den berör anhöriga, den påverkar teknikutveckling
och t.ex. forskningens inriktning. Detta är en vid
fråga.
Ingen analys av kvinnobristen i vårdbolagens sty-
relser har redovisats i samband med propositionen.
Jag är djupt oroad över utvecklingen att makten över
vård och omsorg förs över till männen. Det borde
naturligtvis redovisas till riksdagen vid något tillfälle.
Jag har försökt att ta upp detta vid andra tillfällen,
men jag har inte känt att jag har nått fram, och därför
har vi denna interpellationsdebatt i dag.
Vad menar socialministern med att även fortsätt-
ningsvis lägga stor vikt vid denna typ av frågor inom
sitt ansvarsområde? De siffror som jag hänvisar till
har jag inte fått fram på något departement. Men jag
hoppas att motsvarande siffror som jag redovisar i
min interpellation också finns i departementen. Det
var några av de frågor som jag hoppas att socialmi-
nistern har möjlighet att svara på här.
Anf. 3 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Mitt ansvarsområde är mycket tydligt.
Det handlar om alla de verksamheter där regeringen
eller riksdagen är direkt ansvarig för verksamhetens
innehåll alternativt verksamhetens organisation och
sammansättning av styrelserna. Det är otroligt viktigt
att regeringen driver på dessa områden.
När det gäller de privata vårdbolagens styrelse-
sammansättning har regeringen eller riksdagen inget
som helst direkt inflytande. Vi kan påverka indirekt
genom att delta i diskussioner och genom att, såsom
jag nämnde, regeringen tar initiativ till konferenser,
överläggningar, till bildandet av en referensgrupp
som man nu har tillsammans med näringslivet för att
driva på utvecklingen.
Jag tror att det är ganska viktigt att vi har detta
klart för oss därför att om vi från statens sida skulle ta
ett ansvar också för sammansättningen av de privata
vårdbolagens styrelser då har vi plötsligt en situation
där det offentliga tar ansvar för det privata näringsli-
vets egen organisation och egna beslut. Jag tror att det
är viktigt att vi håller en rågång på detta. Om vi enga-
gerar privata företag som entreprenörer i någon del av
samhällstjänsten så är det på de privata företagens
villkor när det gäller sättet att lägga upp arbetet och
sättet att fatta beslut om styrelsesammansättning. De
krav som vi ska ställa är att företagen lever upp till
mycket hårda krav när det gäller kvalitet i den vård
som levereras och att de har en vettig prissättning.
På det här området handlar det egentligen om vil-
ken generell lagstiftning som ska gälla för styrelsens
sammansättning. Det är inte mitt ansvarsområde. Det
får i så fall diskuteras med de statsråd som är ansvari-
ga för regler för svenskt näringsliv. Min möjlighet är
att se till att vi på våra ansvarsområden lever upp till
högt ställda krav när det gäller jämställdhet och att vi
når de mål vi har ställt upp. Där pågår ett intensivt
arbete inom vårt ansvarsområde. Det är viktigt att vi
för en diskussion om de privata vårdbolagen och att
frågeställningen uppmärksammas, men jag önskar
mig inte en utveckling där Socialdepartementet be-
slutar vilka som ska sitta i vårdbolagens styrelser. Då
har vi passerat rimlighetens gräns.
Anf. 4 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Jag försökte att göra en distinktion i
mitt inledande anförande till socialminister Lars
Engqvist för att visa på att jag har drivit frågorna
generellt utifrån ett annat perspektiv och naturligtvis
till vad som är möjligt och lämpligt i förhållande till
näringslivets villkor. Ibland diskuteras också i kam-
maren regeringens direkta ansvar för tillsättande av
personer i styrelser.
Men jag hävdar att detta är fråga om en tredje sak.
Här säger regering och riksdag att man vill ha en
ökad privatisering inom framför allt primärvården.
Bl.a. har siffran 25 % satts upp. Nu talas det om yt-
terligare nya verksamhetsformer inom vård och om-
sorg. Samtidigt som man driver på utvecklingen åt ett
visst håll har man naturligtvis ansvar för helheten. Då
har man ansvar för att utvecklingen drivs åt att ge
makt till männen från kvinnorna. Här menar jag att
den blinda fläcken ligger. Det är inte det här som har
diskuterats. Detta kan säkert belysas på olika sätt och
kan diskuteras utifrån olika ideologiska infallsvinklar.
Jag skulle önska att kvinnor från olika partier - även
om vi inte har samma grundsyn när det gäller privati-
sering av vård och omsorg - kunde enas i denna fråga
och driva den tillsammans. Det är viktigt att makten
över vård och omsorg inte hamnar i enkönade för-
samlingar igen. Där har socialministern, liksom riks-
dagen, ett tydligare ansvar, som inte ska blandas ihop
med den allmänna debatten om tillsättningen av sty-
relseposter i det privata näringslivet - en fråga som
statsrådet Margareta Winberg driver aktivt.
Jag hade några frågor till socialministern som jag
inte har fått svar på. De är en del av detta.
Jag har under flera år sökt en bra utvärdering av
vad som har skett när privat vård och omsorg har
avvecklats. Vad är det som har legat till grund att
besluta om att avveckla den vård och omsorg som jag
delvis har jobbat i? Här hittar jag inga analyser. Det
vore bra att ha analyser som underlag i det fortsatta
arbetet.
Jag har inte fått svar på frågan om vad det finns
för kunskap om det manliga och kvinnliga och de
enkönade församlingarna inom vård och omsorg. Vad
finns det för analys på Socialdepartementet kring
frågorna? Jag har sökt siffror, och jag har inte fått
fram några. Därför har jag fått lägga ned ganska
mycket möda på att själv få fram dessa uppgifter.
Partena Care AB:s styrelse består av sex personer
- fem män och en kvinna. ISS Care Partners styrelse
består av sex personer - tre män och tre kvinnor.
Carema Vård och Omsorg AB:s styrelse består av åtta
personer - sju män och en kvinna. Slutligen har jag
tittat på Förenade Care A/S styrelse, som består av
två personer - båda män.
Jag vill understryka att det finns fakta att repre-
sentationen i styrelserna ger en bild av dagens situa-
tion i fråga om jämställdhet. Den ger också en bild av
hur man ser på jämställdheten i stort inom de här
verksamhetsområdena. Tillsättandet av styrelser på-
verkar hela verksamheten. I de dialoger jag har haft
med företrädare för privat vård har jag inte märkt den
ökade medvetenheten om jämställdheten. Vi har inte
kunnat föra en dialog om detta. Man har inte varit
beredd att ta en diskussion i frågan, trots att man
annars i styrelserna är intresserad av att diskutera
privat vård. Jag skulle vilja ha lite mer information
om hur statsrådet ser på just problemen med kvin-
nobristen i vårdbolagens styrelser.
Anf. 5 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Det är nödvändigt att hålla på de an-
svarsgränser som finns i politiken. Det är inte rege-
ringens direkta ansvar - och bör inte vara det - att
utse ledamöter i helt privata företags verksamheter.
Däremot är det vårt gemensamma ansvar att initiera
en diskussion för att försöka få en förändring i det
privata näringslivet likaväl som i det offentliga, så att
vi når våra mål, nämligen att få en lika fördelning av
styrelseuppdrag och andra uppdrag inom näringslivet.
Således är det inte vår uppgift att följa hur de en-
skilda företagen ser ut. Staten gör inga vårdupphand-
lingar. Det är sjukvårdshuvudmännen som gör det på
sjukvårdens område, och det är kommunerna som gör
det på kommunernas område.
Däremot har vi öppnat oss för en förändring när
det gäller primärvården inom sjukvården. Vi har klart
uttalat ett önskemål om att få fler företag som ägs av
personalen. Med den sammansättning som finns i
sjukvården skulle fler personalkooperativa företag
eller personalägda företag i primärvården väsentligt
ändra sammansättningen. Tyvärr är det också männen
som dominerar maktstrukturerna inom den offentliga
vården. I det fallet går det att konstatera att en ökad
mångfald, som bygger på att fler personalkooperativ
skulle få en chans, skulle förändra förutsättningarna.
När det gäller utvärdering av vad som har skett i
fråga om konkurrensutsättning kommer vi att tillsätta
en utvärdering av äldreomsorgen. Vi ska dels titta på
hur kvaliteten har utvecklats, dels hur kostnadsut-
vecklingen har varit och dels vad det har betytt för
äldreomsorgen. I det sammanhanget finns naturligtvis
också skäl att lägga in frågan om vilken typ av före-
tag som dominerar äldreomsorgen och titta på vad
som har hänt ur den synpunkten.
Anf. 6 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Jag tackar för beskedet att man ska se
över vad som har skett i äldreomsorgen. Men det
finns också andra vårdsektorer. Vi har vården av
utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, ungdomar med
problem m.m. Det finns mycket som skulle behöva
utvärderas för att dra lärdom av inför de förändringar
som kommer att ske.
Statsrådet sade i sitt svar att "regeringens övergri-
pande mål för jämställdhetspolitiken är ett samhälle
där kvinnor och män har samma möjligheter, rättig-
heter och skyldigheter inom alla väsentliga områden.
Ett av delmålen är en jämn fördelning av makt och
inflytande mellan kvinnor och män."
Jag är tacksam för detta. Det är en av utgångs-
punkterna för att jag har ställt denna interpellation till
statsrådet Lars Engqvist. Jag vet att regeringen har
varit tydlig angående ansvaret. Då får inte delmålet
om fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor
och män stå tillbaka och glömmas bort när man av
andra skäl driver på en privatisering av vård och
omsorg. De måste gå hand i hand. Regeringens upp-
gift är att se att målen om jämställdhet och andra mål
går hand i hand. Kvinnorna drar ofta det kortaste
strået. Här ser vi ett oroande tecken på det. Då är det
viktigt att vi tar tag i den frågan innan utvecklingen
går längre. Vi kanske inte här i dag kan lösa hur det
ska gå till, men riksdagen borde få en redovisning. I
den proposition som ska läggas fram för riksdagen
borde frågan vara med. Vi kan inte fortsätta att osyn-
liggöra den. Vi är många som har ett stort ansvar för
detta. Det är oerhört viktigt att vi inte aktivt bidrar till
en förskjutning av makt till män från kvinnor. Jag är
väl medveten om att det finns mycket kvar att göra
inom all vård och omsorg. Jag är gärna aktiv i den
debatten.
Jag sade i mitt inledningsanförande att kvinnorna
är nya när det gäller att påverka vård och omsorgen
från ledande positioner. Det finns fortfarande mycket
kvar att göra. Vi kom nyss in på allvar på dessa om-
råden. Jag vet att det tar tid. Jag känner mig inte nöjd
med statsrådets svar. Jag vill fortfarande fråga hur
man ska få delmålet om jämställdhet och andra mål
att gå hand i hand.
Anf. 7 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Morgan Johansson har frågat mig på
vilket sätt jag avser att fortsätta dialogen med danska
politiker om den ökande narkotikatrafiken över Öre-
sund, narkotikahandeln i Christiania och de framväx-
ande haschklubbarna i Köpenhamn. Han har också
frågat mig hur jag avser att möta problemet med den
av allt att döma ökande narkotikaanvändningen bland
ungdomar. Morgan Johansson har slutligen frågat
mig vilka initiativ regeringen avser att ta för att för-
bättra missbrukarvården i Sverige.
När det gäller den danska situationen delar jag
helt Morgan Johanssons oro för utvecklingen, och jag
har vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan med min
danske kollega. Tyvärr kan jag väl samtidigt konsta-
tera att man från dansk sida gör andra bedömningar
och har valt en annan linje för att möta narkoti-
kaproblemen än vad vi gör från svensk sida. Jag tän-
ker då främst på den tillåtande hållning gentemot
cannabis som danska myndigheter visar.
Jag kan därför inte utlova att jag ska kunna åstad-
komma några omedelbara förändringar av narkotika-
politiken i vare sig Danmark eller något annat euro-
peiskt land. Det innebär dock inte att jag har gett upp
eller att jag har accepterat den rådande situationen.
Jag vill bara påpeka att för att få en ändring till stånd
krävs ett tålmodigt arbete där svenska företrädare i
sina kontakter med sina danska kolleger för fram vår
oro och våra synpunkter på utvecklingen. Det gäller
mig när jag träffar danska regeringskolleger men det
gäller också myndighetsrepresentanter, organisations-
företrädare, debattörer och inte minst riksdagsleda-
möter.
Mellan polisen och tullen i Skåne pågår ett fortlö-
pande samarbete för att begränsa narkotikahandeln,
och det sker också ett väl utvecklat samarbete med
dansk tull och polis.
Inom ramen för Nordiska ministerrådet sker ett
fortlöpande och nära samarbete i narkotikapolitiska
frågor mellan de nordiska länderna. Dessa kontakter
och diskussioner pågår både på ministernivå och
mellan ansvariga tjänstemän på ämbetsmannanivå.
Både kontrollfrågor och förebyggande insatser är
regelbundet återkommande teman på dessa möten. Så
jag kan försäkra Morgan Johansson att jag gör vad
jag kan för att påverka mina danska kolleger.
När det gäller insatser mot det ökande ung-
domsmissbruket har regeringen nyligen lagt fram en
nationell handlingsplan för att förebygga alkoholska-
dor. Huvudinriktningen i handlingsplanen är att sti-
mulera utvecklingen av målinriktade och samordnade
förebyggande insatser på kommunal nivå. Handlings-
planen pekar bl.a. på behovet av förstärkta åtgärder
när det gäller särskilda stödinsatser för riskgrupper,
vård- och behandlingsinsatser, opinionsbildning,
kompetensutveckling samt forskning. För att genom-
föra handlingsplanen har 450 miljoner avsatts under
tre år. En särskild kommitté har tillsatts för att svara
för samordningen av insatserna på nationell nivå och
för vissa delar av genomförandet.
I januari presenterade Narkotikakommissionen sitt
slutbetänkande. Kommissionen har bl.a. lagt fram en
rad förslag till hur det förebyggande arbetet kan för-
stärkas. Remissvaren på kommissionens betänkande
håller just nu på att bearbetas och jag har för avsikt
att återkomma till riksdagen under hösten med ett
samlat förslag på narkotikaområdet som även kom-
mer att innefatta frågor om vård och behandling.
Som ett led i förberedelserna av propositionen
planerar jag att genomföra ett antal seminarier för att
diskutera samhällets insatser mot narkotikan. Ett av
dessa seminarier planerar jag att hålla i Malmö, just
för att kunna ta upp och belysa narkotikaproblemen i
Skåneregionen.
Anf. 8 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Jag ska börja med att tacka socialmi-
nistern för svaret som jag tycker är ett öppet och
ärligt svar, särskilt i den del som gäller kontakterna
med Danmark.
Jag och socialministern hade en diskussion för två
år sedan här i kammaren om narkotikaproblemet i
Öresundsregionen. Då stod öppnandet av Öresunds-
bron för dörren, och det fanns skäl att oroa sig för vad
det skulle betyda för narkotikasituationen i Skåne.
Samtidigt kunde vi se tydliga liberaliseringstendenser
i Danmark. Socialministern åtog sig då att ta upp
frågan med sin danska kollega för att söka en samsyn
på narkotikafrågorna, särskilt på den öppna och
ostörda försäljningen i Köpenhamn.
I dag återkommer socialministern med en rapport
om hur det har gått med dessa kontakter, och det är
uppenbart att det inte har gått så bra. Det är tydligen
svårt att få förståelse i Danmark för en svensk linje. I
stället är det en mer tillåtande politik, framför allt när
det gäller cannabis, som är förhärskande i där. Det är
en nedslående faktum, men det hindrar oss förstås
inte från att arbeta vidare.
Utvecklingen är mycket dyster. Antalet narkoti-
kabeslag har ökat. Andelen ungdomar som uppger att
de har provat narkotika ökar också. Priserna på såväl
cannabis som heroin har fallit. Just heroinet är på väg
att ersätta amfetaminet som missbrukardrog med ett
stigande antal överdoser som följd. Inte minst ökade
antalet dödsfall på grund av överdoser i Malmö under
förra året.
Samtidigt är man på väg att ge upp på den danska
sidan. Tidigare kunde man enkelt få tag på narkotika i
Christiania där det ständigt skedde en öppen försälj-
ning. En grupp socialdemokratiska riksdagsledamöter
från Skåne var över till Köpenhamn för två månader
sedan och besökte bl.a. Christiania. Vi träffade då de
svenska socialsekreterarna och danska partikamrater.
Vi fick klart för oss att det nu finns ett sjuttiotal stäl-
len i Köpenhamn där det pågår en öppen försäljning.
Det har också väckts en debatt i Danmark om att man
skulle legalisera denna handel enligt den holländska
modellen.
Detta är helt fel väg. Jag delar socialministerns
uppfattning om att vi måste göra allt vi kan på alla
nivåer för att försöka att vända denna utveckling.
Socialministerns seminarium i Malmö är ett bra initi-
ativ. Jag tror också att vi från socialdemokraterna ska
försöka att gå vidare med att försöka påverka våra
danska kolleger på såväl lokal nivå som regional nivå
och riksnivå för att väcka debatter och öka insikten.
I samband med detta har socialministern uttalat
sig i TV om bl.a. målsättningen för narkotikapolitiken
i Skåne. Om jag uppfattade det rätt ska man försöka
att göra Skåne till en narkotikafri region inom tio år.
Jag skulle gärna vilja höra en kommentar till detta. Är
det rätt uppfattat av mig?
Det är också viktigt att vi inte bara lägger ansvaret
utomlands för dessa problem. Det leder fel.
Andra delen av min interpellation berör missbru-
karvården. Den har skurits ned kraftigt under 90-talet.
Vad vi vill se i det förslag som socialministern ska
återkomma till riksdagen med är en nysatsning på
vården av missbrukare i Sverige och ett återupprät-
tande av den vård som Sverige var ganska bra på för
inte så länge sedan. Missbrukarvården är en väsentlig
del i svensk restriktiv narkotikapolitik. Detta är också
något som Narkotikakommissionen efterlyser.
Det vore intressant att höra om socialministern
kan utlova en nysatsning på missbrukarvården i den
proposition som ska komma till hösten.
Anf. 9 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Narkotikakommissionens främsta bi-
drag har varit påpekandet att narkotikafrågan har
fallit undan i den offentliga debatten under 90-talet.
Det är nog den huvudsakliga förklaringen till att vi nu
kan se att missbruket ökar. Flera unga människor
prövar narkotika, och bland folk i allmänhet har den
tillåtande attityden ökat.
Om myndigheterna, politikerna, polisen, tullen
och skolan släpper efter och inte uppmärksammar
problemet växer den tillåtande attityden ytterligare,
helt enkelt därför att vi i ett sådant läge påverkas av
omvärlden och av den diskussion som förs där. Nar-
kotikakommissionen har många bra förslag därutöver,
men just detta påpekande är kärnan i dess förslag.
När vi nu ska presentera en ny narkotikapolitisk
handlingsplan måste vi bestämma oss för att föra upp
narkotikafrågan högst på dagordningen igen. Jag
anser att det inte finns några som helst skäl - och
Narkotikakommissionen delar den uppfattningen - att
ändra inriktning på svensk narkotikapolitik. Vi ska
hålla fast vid målet ett narkotikafritt samhälle. Men
det finns en tendens att detta blir en deklaration utan
att den tas riktigt på allvar. Det är först när man bryter
ned den i två delar som man förstår att det är allvar.
Den ena delen är den regionala nivån. När jag
deltog i en diskussion i Skåne sade jag att om vi me-
nar ett narkotikafritt Sverige måste vi också mena ett
narkotikafritt Skåne. Låt oss börja där vi möter utma-
ningen först och där vi också har de största proble-
men.
Den andra delen är att vi måste bestämma oss för
att inrikta arbetet mot ett visst datum. På tio år ska vi
nu försöka skapa ett narkotikafritt Sverige och ett
narkotikafritt Skåne. Det är många som säger att det
inte är realistiskt. Men redan om de resurser som
finns - dessutom bör vi se till att de förstärks - sam-
ordnas bättre, blir mer målinriktade, blir mer bestäm-
da tror jag att det är realistiskt att säga att vi ska nå
målet ett narkotikafritt Skåne och ett narkotikafritt
Sverige. Men det krävs att alla som är berörda av
frågan engagerar sig och att vi bestämmer oss för en
nystart, ett nytt krig mot narkotikan ungefär som det
fördes under 80-talet då vi var extremt framgångsrika.
Jag hoppas att den proposition vi ska kunna pre-
sentera till hösten ska vara en startsignal för ett nytt
offentligt krig mot narkotikan, med sikte på att skapa
ett narkotikafritt samhälle, gärna med början och mest
tydligt i Skåne.
Anf. 10 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Det låter ju väldigt bra att den narko-
tikapolitiska propositionen ska innebära en startsignal
för ett nytt krig mot narkotikan. Jag är övertygad om
att det också kommer att bli så. Men en väsentlig del i
det måste i så fall vara det som jag tog upp i mitt
inlägg, nämligen missbrukarvården. Där har vi under
90-talet sett hur den har fallit tillbaka, i huvudsak till
följd av att kommunerna har fått mindre pengar. Man
kan mycket väl föreställa sig att det var en av de
första saker som man strök i de kommunala budge-
tarna när resurserna började sina.
Det beror bl.a. på att det inte finns några starka
lobbygrupper som protesterar och kräver när sådana
här resurser stryks. Det kan många gånger nästan vara
tvärtom, att det upplevs som lite skönt att slippa sam-
hällets krav på att man måste ta en plats, måste gå
vägen mot drogfrihet.
Vi ser inte heller resultatet direkt, utan det kan ta
lite tid. Men när resultatet väl kommer är det i form
av ökat lidande, ökat antal dödsfall, som vi har sett de
senaste åren, ökad brottslighet och ökad prostitution.
Jag tycker att det nu är dags att ha missbrukarvår-
den som en huvudpunkt i den strategi som socialmi-
nistern ska utarbeta under sommaren, för att se till att
återupprätta det som vi var ganska bra på i Sverige
när vi var som allra mest framgångsrika i att jaga ut
narkotikan ur samhället.
Det kan låta som ett väldigt högt ställt mål att sä-
ga att vi inom tio år ska skapa ett narkotikafritt Sveri-
ge och ett narkotikafritt Skåne. Men jag delar bedöm-
ningen att om vi får rätt resurser på rätt plats, om vi
samordnar alla de resurser som redan finns och om vi
satsar både på information, som är en viktig del, och
på missbrukarvården men också bekämpandeinsat-
serna kan vi säkert nå dit.
Det skulle vara skönt om socialministern med yt-
terligare några ord kunde beröra missbrukarvården
och säga om vi kan se fram emot en stor satsning på
missbrukarvården i och med den proposition som
kommer i höst.
Anf. 11 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Exakt hur stor satsningen blir i eko-
nomiska termer kan jag inte redovisa eftersom vi inte
har diskuterat detta färdigt.
Jag tror att vi har samma uppfattning, att om man
bestämmer sig för att behålla målet och envisas med
att den samhälleliga uppgiften är att arbeta för ett
narkotikafritt Sverige behövs det knappast någon
ytterligare ny lagstiftning - det är inte skärpt lagstift-
ning som behövs. De polisiära insatserna kan bli
effektivare och mer samordnande, men det är inte
heller där problemet ligger. Problemet ligger i stor
utsträckning på det preventiva arbetet, det förebyg-
gande arbetet, och missbrukarvården.
Den paroll som sattes upp för ett antal år sedan
som säger att det ska vara svårt att missbruka narko-
tika men lätt att sluta bör gälla. Var och en som är
öppen för och intresserad av att få vård ska kunna få
det. Det behövs också tvångsvård; det är viktigt att
den består. Men så länge vi inte kan erbjuda de män-
niskor som vill bli av med sitt missbruk en menings-
full frivillig vård betyder det nästan ingenting om vi
ökar tvångsinslagen. I dag kan vi konstatera att de
många unga människor som är beredda att gå igenom
ett vårdprogram inte erbjuds vård. Då har vi miss-
lyckats. Att förstärka missbrukarvården måste vara ett
viktigt inslag i en ny narkotikapolitisk plan.
Sedan gäller det våra relationer med omvärlden,
och det är sannerligen inte ett enkelt problem. Det är
ingen tvekan om att under senaste årtiondet har in-
tresset för det som kallas en liberalisering av narkoti-
kapolitiken ökat. Det är naturligtvis inte så att någon
ansvarig politiker i något annat europeiskt land öns-
kar sig ett ökat missbruk, men det finns en sorts upp-
givenhet. Man vill skilja på det som kallas lätta dro-
ger och tunga droger. Man har en föreställning att om
man är mer tolerant när det gäller lätta droger skulle
man inte kriminalisera unga människor, skulle det
vara lättare att komma i kontakt med dem och skulle
de inte stämplas som narkotikamissbrukare. Hittills
har det inte redovisats något exempel på att den poli-
tiken är framgångsrik.
När det används statistik i internationella sam-
manhang kan man bara konstatera att statistiken inte
täcker helheten, helt enkelt därför att vi uppger så
många olika saker i våra nationella sammanställning-
ar. Det finns inga belägg för att den politiken skulle
innebära ett mindre problem.
De enda som egentligen har varit framgångsrika
är Sverige under 80-talet och en bit in på 90-talet, när
vi ställde resurser till förfogande och när alla myn-
digheter som var ansvariga på området var hårt enga-
gerade i narkotikabekämpningen. Då var vi fram-
gångsrika. Vi har konstaterat att vi har lyckats sämre
under 90-talet, framför allt som en följd av bristande
uppmärksamhet.
Jag har tagit upp frågan ett antal gånger med
danska ministrar, och det finns anledning att fortsätta
detta. Ett av bekymren är att just den post som jag
innehar lär vara väldigt osäker i andra länder. Jag
avverkar nu min tredje hälsominister i Danmark. Jag
har inlett en spännande diskussion med den nye
hälsoministern om hur vi ska skaffa oss gemensamma
hållningar i narkotikafrågan. Jag hoppas att han stan-
nar lite längre än de tidigare ministrarna har gjort, så
att vi får i gång en meningsfull dialog om gemen-
samma attityder och förhoppningsvis på sikt också en
gemensam hållning till det problem som ligger i
Christiania.
Anf. 12 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Jag tackar för detta. Jag har också
uppfattat de högt ställda ambitionerna när det gäller
missbrukarvården.
När vi har ett område där det inte finns några star-
ka lobbygrupper som protesterar mot att det skärs ned
måste vi som förtroendevalda själva ofta försöka se
helheten och lyfta fram den. Vi måste själva försöka
se hur missbruk, brott och prostitution hänger ihop.
Just detta att erbjuda människor möjlighet att komma
ur sitt missbruk är kanske en av de viktigaste brotts-
förebyggande insatser som vi kan göra just nu.
När det gäller vår omvärld och uppgivenheten är
det uppgivenheten som man ska bekämpa. Här finns
mycket att göra. Utvecklingen pekar åt fel håll, som
jag sade. Beträffande narkotikabeslagen görs fortfa-
rande över hälften av alla beslag i Skåne. Andelen
unga som åker fast har fördubblats när det gäller
narkotikainnehav. Från 11-12 % av dem som åkte
fast för narkotikainnehav i Malmö är nu var fjärde
mellan 15 och 20 år. Många av dem tas nu på Öre-
sundstågen.
Det är oerhört viktigt att vi från svensk sida driver
det här i det nordiska samarbetet. Lyckas man inte
med den första och den andra ministern kan vi kanske
hoppas att det blir tredje gången gillt och att man
lyckas med den tredje.
Det här är en stor fråga i Sverige, och det är en
stor fråga i Skåne, och därför ser vi med tillförsikt
fram mot den narkotikapolitiska proposition som
kommer till hösten.
Anf. 13 SOFIA JONSSON (C)
Fru talman! Elisabeth Fleetwood har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att informera om
de risker för tinnitus och hörselskador som föreligger
vid höga ljud- och bullernivåer.
Samma fråga ställde Elisabeth Fleetwood till mig
i höstas, och jag svarade här i kammaren tisdagen den
28 november förra året. I huvudsak hänvisar jag till
detta svar. Där redogör jag för den lagstiftning, främst
miljöbalken, som är tillämplig i detta sammanhang
samt allmänna råd om buller och höga ljudnivåer
(SOSFS 1996:7) från Socialstyrelsen, som är central
tillsynsmyndighet för frågor som rör olägenheten för
människors hälsa i inomhusmiljöer. Råden innehåller
bl.a. rekommendationer för maximala ljudnivåer vid
konserter och på diskotek som skydd mot hörselned-
sättning eller öronsus. Vidare redogör jag för vad som
faktiskt görs på central och lokal nivå i landet.
Kommunens ansvar för bullerproblem regleras i
arbetsmiljölagen och miljöbalken. Enligt miljöbalken
kan en tillsynsmyndighet utfärda förelägganden att
åtgärda problemen. I kommunen är hälso- och miljö-
enheten tillsynsmyndighet för miljöbalksfrågor.
Kommunens miljö- och hälsoenhet ska även stå för
rådgivning med förslag på hur verksamhetens pro-
blem kan lösas och exempelvis ge råd som förebyg-
gande information eller i samband med tillsynsbesök.
Det som utmärker kommuner som lyckats väl med att
få ner decibeltalen till under de rekommenderade
gränsvärdena är att de använt dessa möjligheter. Dels
har man strikt utnyttjat det befintliga regelverket
kring buller och ljudnivåer, dels har man arbetat med
information och attitydpåverkan till arrangörer av
diskotek och konserter.
Den nationella Folkhälsokommittén skriver i sitt
slutbetänkande att buller förmodligen är den miljö-
faktor som berör flest människor. Naturvårdsverket
beräknar att ungefär 1,5 miljoner människor i landet
utsätts för bullernivåer från trafiken utanför sin bo-
stad som överstiger 55 decibel, vilket är det långsikti-
ga målet för högsta värde för buller utomhus. Buller
från restauranger och nattklubbar och buller från
verkstäder, industrier och byggarbetsplatser ger upp-
hov till betydande störningar. Höga ljudnivåer för
besökare av t.ex. konserter och diskotek kan leda till
skador på hörseln. Tinnitus är en sådan skada som vi
hittills inte kunnat bota. Barn är en särskild riskgrupp
för skador eftersom de har en kortare och smalare
hörselgång. Buller är också en stor arbetsmiljöfråga.
Studier av yrkesmässigt exponerande tyder på att
buller kan vara en riskfaktor för högt blodtryck. Pro-
blemet buller spänner över många samhällssektorer
och berör således flera olika myndigheter och depar-
tement.
Vidare är det i dag många kommuner och regioner
som kartlägger tysta miljöer i syfte att skydda dessa
för t.ex. nya vägdragningar eller andra bulleralstrande
verksamheter. Tystnad är i dag en bristvara.
Socialstyrelsen redovisar i Tinnitus vårdprogram
2000, ett projekt som fått del av stimulansbidragen
för habilitering och rehabilitering, att man har funnit
en stark koppling mellan arbetsinskränkande tinnitus
och depression. Av patienterna med tinnitus utan svår
hörselskada hade 75 % depressions- eller ångestsjuk-
dom.
Sammanfattningsvis konstaterar jag att buller är
ett omfattande ohälsoproblem som vi har anledning
att se mycket allvarligt på. Samtidigt som det finns
tillräcklig styrka i befintliga regelverk för att kunna
begränsa bullret till rimliga nivåer är det viktigt att
följa upp att denna lagstiftning verkligen tillämpas på
ett adekvat sätt. Den fortsatta utvecklingen får avgöra
om regeringen ska ta ytterligare initiativ i denna frå-
ga. Remissvaren över Folkhälsokommitténs slutbe-
tänkande bereds just nu i Regeringskansliet, och i
december planerar regeringen att lägga fram en folk-
hälsoproposition.
Anf. 12 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Jag tackar för detta. Jag har också
uppfattat de högt ställda ambitionerna när det gäller
missbrukarvården.
När vi har ett område där det inte finns några star-
ka lobbygrupper som protesterar mot att det skärs ned
måste vi som förtroendevalda själva ofta försöka se
helheten och lyfta fram den. Vi måste själva försöka
se hur missbruk, brott och prostitution hänger ihop.
Just detta att erbjuda människor möjlighet att komma
ur sitt missbruk är kanske en av de viktigaste brotts-
förebyggande insatser som vi kan göra just nu.
När det gäller vår omvärld och uppgivenheten är
det uppgivenheten som man ska bekämpa. Här finns
mycket att göra. Utvecklingen pekar åt fel håll, som
jag sade. Beträffande narkotikabeslagen görs fortfa-
rande över hälften av alla beslag i Skåne. Andelen
unga som åker fast har fördubblats när det gäller
narkotikainnehav. Från 11-12 % av dem som åkte
fast för narkotikainnehav i Malmö är nu var fjärde
mellan 15 och 20 år. Många av dem tas nu på Öre-
sundstågen.
Det är oerhört viktigt att vi från svensk sida driver
det här i det nordiska samarbetet. Lyckas man inte
med den första och den andra ministern kan vi kanske
hoppas att det blir tredje gången gillt och att man
lyckas med den tredje.
Det här är en stor fråga i Sverige, och det är en
stor fråga i Skåne, och därför ser vi med tillförsikt
fram mot den narkotikapolitiska proposition som
kommer till hösten.
Anf. 13 LARS HJERTEN (M)
Fru talman! Elisabeth Fleetwood har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att informera om
de risker för tinnitus och hörselskador som föreligger
vid höga ljud- och bullernivåer.
Samma fråga ställde Elisabeth Fleetwood till mig
i höstas, och jag svarade här i kammaren tisdagen den
28 november förra året. I huvudsak hänvisar jag till
detta svar. Där redogör jag för den lagstiftning, främst
miljöbalken, som är tillämplig i detta sammanhang
samt allmänna råd om buller och höga ljudnivåer
(SOSFS 1996:7) från Socialstyrelsen, som är central
tillsynsmyndighet för frågor som rör olägenheten för
människors hälsa i inomhusmiljöer. Råden innehåller
bl.a. rekommendationer för maximala ljudnivåer vid
konserter och på diskotek som skydd mot hörselned-
sättning eller öronsus. Vidare redogör jag för vad som
faktiskt görs på central och lokal nivå i landet.
Kommunens ansvar för bullerproblem regleras i
arbetsmiljölagen och miljöbalken. Enligt miljöbalken
kan en tillsynsmyndighet utfärda förelägganden att
åtgärda problemen. I kommunen är hälso- och miljö-
enheten tillsynsmyndighet för miljöbalksfrågor.
Kommunens miljö- och hälsoenhet ska även stå för
rådgivning med förslag på hur verksamhetens pro-
blem kan lösas och exempelvis ge råd som förebyg-
gande information eller i samband med tillsynsbesök.
Det som utmärker kommuner som lyckats väl med att
få ner decibeltalen till under de rekommenderade
gränsvärdena är att de använt dessa möjligheter. Dels
har man strikt utnyttjat det befintliga regelverket
kring buller och ljudnivåer, dels har man arbetat med
information och attitydpåverkan till arrangörer av
diskotek och konserter.
Den nationella Folkhälsokommittén skriver i sitt
slutbetänkande att buller förmodligen är den miljö-
faktor som berör flest människor. Naturvårdsverket
beräknar att ungefär 1,5 miljoner människor i landet
utsätts för bullernivåer från trafiken utanför sin bo-
stad som överstiger 55 decibel, vilket är det långsikti-
ga målet för högsta värde för buller utomhus. Buller
från restauranger och nattklubbar och buller från
verkstäder, industrier och byggarbetsplatser ger upp-
hov till betydande störningar. Höga ljudnivåer för
besökare av t.ex. konserter och diskotek kan leda till
skador på hörseln. Tinnitus är en sådan skada som vi
hittills inte kunnat bota. Barn är en särskild riskgrupp
för skador eftersom de har en kortare och smalare
hörselgång. Buller är också en stor arbetsmiljöfråga.
Studier av yrkesmässigt exponerande tyder på att
buller kan vara en riskfaktor för högt blodtryck. Pro-
blemet buller spänner över många samhällssektorer
och berör således flera olika myndigheter och depar-
tement.
Vidare är det i dag många kommuner och regioner
som kartlägger tysta miljöer i syfte att skydda dessa
för t.ex. nya vägdragningar eller andra bulleralstrande
verksamheter. Tystnad är i dag en bristvara.
Socialstyrelsen redovisar i Tinnitus vårdprogram
2000, ett projekt som fått del av stimulansbidragen
för habilitering och rehabilitering, att man har funnit
en stark koppling mellan arbetsinskränkande tinnitus
och depression. Av patienterna med tinnitus utan svår
hörselskada hade 75 % depressions- eller ångestsjuk-
dom.
Sammanfattningsvis konstaterar jag att buller är
ett omfattande ohälsoproblem som vi har anledning
att se mycket allvarligt på. Samtidigt som det finns
tillräcklig styrka i befintliga regelverk för att kunna
begränsa bullret till rimliga nivåer är det viktigt att
följa upp att denna lagstiftning verkligen tillämpas på
ett adekvat sätt. Den fortsatta utvecklingen får avgöra
om regeringen ska ta ytterligare initiativ i denna frå-
ga. Remissvaren över Folkhälsokommitténs slutbe-
tänkande bereds just nu i Regeringskansliet, och i
december planerar regeringen att lägga fram en folk-
hälsoproposition.
Anf. 14 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Jag ber först att få tacka socialmi-
nistern för svaret. Socialministern påpekar att ungefär
samma svar gavs förra året, men jag tycker inte det.
Jag tycker att det här senaste svaret är mycket fullö-
digare, och jag är väldigt tacksam för detta svar. Det
är nya aspekter på den här frågan som har kommit
fram och som jag tror att vi alla kan vara eniga om.
Socialministern säger bl.a. i svaret, och det fastnade
jag särskilt för: "Tystnad är i dag en bristvara." Det är
verkligen sant. Det värsta är bara att den här bristen
på tystnad leder till åkommor för många människor.
Också socialministern har ju här sagt att så är fallet.
Vi ordnade ett symposium här i riksdagen. Det var
en onsdag när vi hoppades, fru talman, att riksdagen
skulle vara full av ledamöter. Nu råkade det bli en
interpellationsdag, och då vet vi alla hur det ser ut
här. Riksdagsledamöterna lyste därför med sin från-
varo. Vi hade också inbjudit såväl Socialdeparte-
mentet som socialutskottet, Socialstyrelsen, Folkhäl-
soinstitutet, Landstingsförbundet, Kommunförbundet
och många andra. Det var faktiskt bara Arbe-
tarskyddsstyrelsen som dök upp, och det var vi ledsna
för. Det blev ett oerhört fint symposium med kli-
nikchefen Bo Ahlner på Danderyds sjukhus som
inledare och med forskaren Kajsa-Mia Holgers från
Göteborg. Vi fick se hur det ser ut för de här grupper-
na.
Det som jag har koncentrerat mig på under de se-
naste åren är de nya riskgrupperna, de unga männi-
skorna. Vi vet hur det är när det gäller tobak, alla vi
som har kämpat mot tobaken. När man kommer och
säger till ungdomarna att om 20 år är du i riskzonen
så går det inte fram. Men när det gäller tinnitus finns
det en risk redan inom några sekunder, och det är inte
säkert att du blir fri.
Vad jag därför efterlyser här är att vi skulle kunna
få ett samarbete och driva en informationskampanj
genom Folkhälsoinstitutet. Jag har vänt mig till dem
indirekt genom mitt agerande här. Varför inte använ-
da modern reklamteknik? Det gör vi t.ex. i An-
slagstavlan när arbetsgivaravgifter ska betalas in. Då
kommer det en snutt i Anslagstavlan: Då och då ska
ni betala in det och det. Och det är bra. Samma sak är
det när våra deklarationer ska lämnas in. Varför
skulle vi inte här kunna ha en information - lite kul
utformad så att unga människor verkligen tittar och
säger: Det här gäller ju mig? Det här gäller oss. Nu
måste vi akta oss.
Jag undrar om vi inte skulle kunna få denna ge-
mensamma aktion riktad just till de riskgrupper som
finns. Vi vet ju, och det står också i svaret, att det
finns olika orsaker till att man drabbas av det här. Det
kan vara en kroppslig sjukdom. Det kan vara en hör-
selskada som ger tinnitus. Det kan också vara depres-
sion genom utmattning, en jobbig arbetssituation och
mycket annat. Men enligt den här undersökningen i
Göteborg, fru talman, är det faktiskt så många som
12-15 % som lider av det här. Bland äldre tonåringar,
16-17 år, är det ända upp till 15 %, och många har ju
fått det för återstoden av sina liv.
Anf. 15 LARS HJERTEN (M)
Fru talman! Mitt svar är utformat så att jag först
redovisade de svar jag givit tidigare för att sedan
försöka komplettera med vad som har hänt och med
några nya tankar. Detta med tystnaden som bristvara
innehåller en dubbel tragik. Dels är det faktiskt så att
tysta miljöer blir alltmer sällsynta. Dels är det också
så att för dem som drabbas av en hörselskada av det
ena eller andra slaget försvinner tystnaden för evigt.
Jag har erfarenheter av just detta i min allra närmaste
omgivning, att det aldrig mera blir tyst eftersom det
alltid finns ljud som är enerverande.
Detta är en stor utmaning för vårt folkhälsoarbete,
och de sista formuleringarna i mitt interpellationssvar
syftar på den diskussion som vi kommer att föra när
det gäller slutsatser av Folkhälsokommitténs rapport.
Då ska vi lägga upp riktlinjerna för det nya folkhälso-
arbetet. Det är väl där vi bör kunna få möjligheter att
precisera nya uppdrag också till Folkhälsoinstitutet.
Jag tycker att det låter spännande att mana Folkhäl-
soinstitutet att genomföra kampanjer på det här om-
rådet. Det här är ett område där det finns anledning
för statliga myndigheter att verkligen driva en sorts
kampanjer. På andra områden kan det möjligtvis vara
mer tveksamt, men här finns en viktig uppgift för
Folkhälsoinstitutet. Jag hoppas att vi kommer att
återkomma till sådana tankar när vi redovisar rege-
ringens proposition med anledning av Folkhälso-
kommitténs rapport.
Anf. 16 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Vi brukar ju inte göra några direkta
personliga anspelningar här i kammaren. Det tänker
jag inte göra nu heller, men jag vill säga något beträf-
fande mig själv med anledning av vad socialministern
sade. När jag första gången förstod vad jag hade fått
klarade jag det bra ända tills jag tänkte: Aldrig mera
tyst så länge jag lever! Ljudet finns där. Man vänjer
sig delvis, men det blir aldrig mera tyst. Precis som
socialministern sade är det inte lätt att leva med detta.
Det finns många som har det mycket svårare än jag,
men jag har dock fått en aning om hur många kan
drabbas.
Vi får inte glömma att de här människorna också
får en svår arbetssituation då man aldrig har det tyst.
Man ska klara av detta samtidigt som man arbetar.
Vilka uppgifter man har i samhället spelar ingen roll.
Man har hela tiden en extra stressfaktor med sig i sitt
arbetsliv såväl som i privatlivet.
Den nya rapport som kommer ser jag fram emot.
Jag hoppas verkligen att den ska kunna leda till några
handfasta åtgärder för att nå dessa människor. Jag kan
inte säga om det är ett dussin per dag eller hur många
det kan vara, men det är definitivt alltför många som
drabbas. Dem tycker jag att vi gemensamt ska försö-
ka rädda från denna ganska besvärliga åkomma.
Jag återkommer säkert som jag har återkommit
förut. Jag kommer inte att ge upp. Även den dag då
jag har lämnat riksdagen finns det andra kanaler, och
jag kommer att försöka följa de kanalerna för att dra
mitt strå till stacken. Men jag tycker att det svar jag
har fått från socialministern visar att man har tagit
ordentliga steg framåt, och jag hoppas att vi gemen-
samt ska kunna se till att situationen blir bättre.
Anf. 17 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Tullia von Sydow har frågat mig vil-
ka åtgärder regeringen kan tänka sig att vidta för att
förbättra de äldre kroniskt sjukas situation, vilka
åtgärder jag avser vidta för att de äldre med kroniska
sjukdomar ska få del av de medel regeringen har
aviserat i den nationella handlingsplanen för utveck-
ling av hälso- och sjukvården och hur regeringen
avser att i överenskommelse med Landstingsförbun-
det betona vikten av insatserna för de äldre med kro-
niska sjukdomar. Hon har även frågat vilka åtgärder
jag avser att vidta för att stärka kompetensutveckling
och specialistresurser inom primärvården och vilka
initiativ regeringen avser att ta för att intentionerna
bakom prioriteringsbeslutet uppnås.
Som Tullia von Sydow konstaterar innebär rikt-
linjerna för prioriteringar i vården att patienter med
svåra kroniska sjukdomar prioriteras högt. Först vill
jag framhålla att regeringen anser att det är angeläget
att beslutet om prioriteringar i vården verkligen följs.
För att prioriteringsbeslutet ska få genomslag har
regeringen, Landstingsförbundet och Svenska Kom-
munförbundet avsatt medel för ett nationellt kunskap-
scentrum som Landstinget i Östergötland bildat till-
sammans med Linköpings universitet. Kunskapscent-
rumet har till syfte att organisera ett nationellt ut-
vecklingsarbete för prioriteringar inom vård och om-
sorg. Det ska vara ett stöd för det lokala arbetet.
Vad gäller patientgrupper med svåra kroniska
sjukdomar vill jag även peka på att Socialstyrelsen
fått i uppdrag att ta fram beslutsstöd för prioriteringar
inom ramen för arbetet med nationella riktlinjer för
vård av just dessa patientgrupper.
Den nationella handlingsplanen för utveckling av
hälso- och sjukvården är till stor del inriktad på just
äldre. Det är naturligtvis då också viktigt att de medel
som aviseras i handlingsplanen verkligen kommer de
äldre patienterna till godo. Jag vill här peka på att en
viktig del av handlingsplanen är den uppföljning som
Socialstyrelsen har fått i uppdrag att genomföra. Till
uppföljningen hör att Socialstyrelsen ska initiera egna
studier där en viktig fråga är att belysa i vilken ut-
sträckning de ökade resurserna i den öppna vården
utanför sjukhus förmår bidra till ökad trygghet och
kvalitet i vården av äldre människor.
Att stärka kompetensutvecklingen inom primär-
vården är en annan viktig del av den nationella hand-
lingsplanen för hälso- och sjukvården. Detta är i prin-
cip sjukvårdshuvudmännens eget ansvarsområde.
Enligt det utvecklingsavtal som slutits mellan Land-
stingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och
regeringen i anledning av den nationella handlings-
planen ska landstingen bl.a. svara för att personalen
ges förbättrade möjligheter till kompetensutveckling
och fortbildning.
Dessutom ska 60 miljoner kronor av de medel
som aviserats i den nationella handlingsplanen för
hälso- och sjukvården avsättas för att skapa ett fa-
miljemedicinskt institut som ska utgöra ett nationellt
stöd för att stärka kunskapsutvecklingen i primärvår-
den och för att öka personalens möjligheter till kom-
petensutveckling. En utredning om hur formerna för
detta stöd ska se ut kommer att lämna sitt betänkande
den 1 juni i år, om bara några dagar.
Frågan om tillgången på specialistresurser inom
primärvården är en fråga för landstingen. Det är inte
lämpligt att centralt bestämma vad som ska ingå i
primärvården i olika delar av landet. Varje landsting
bör utifrån de lokala och regionala förutsättningarna
utforma uppdraget för sin primärvård.
När det slutligen gäller det extra resurstillskottet
om 3,75 miljarder kronor för att öka tillgängligheten i
vården kan jag bara konstatera att arbetet med att
träffa en överenskommelse med Landstingsförbundet
för närvarande pågår inom Regeringskansliet. Den
ökade tillgängligheten kommer att gynna de äldre
patientgrupperna eftersom det till stora delar är dessa
som nu drabbas av de väntetider som förekommer i
vården. Regeringen är medveten om att även insat-
serna för dem med kroniska sjukdomar bör uppmärk-
sammas i överenskommelsen med Landstingsförbun-
det.
Sammantaget bedömer jag att de vidtagna åtgär-
derna kommer att förbättra situationen väsentligt för
de äldre med kroniska sjukdomar.
Anf. 18 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Jag får tacka så mycket för svaret.
Socialministern pekar på alla de åtgärder som är på
gång för att stärka stödet för äldre med kroniska sjuk-
domar. Det är mycket viktigt och verkligen ett steg i
rätt riktning. Men det är bråttom. Vi får alltfler äldre,
och behovet ökar av vård och omsorg på rätt nivå i
vårdkedjan.
Sedan interpellationen om behov av ökat stöd till
äldre med kroniska sjukdomar skrevs har forskare vid
Stiftelsen Äldrecentrum i Stockholm presenterat
resultat från en rad undersökningar som visar att vård
och omsorg fungerar mycket dåligt för de äldsta och
sjukaste. Äldre med flera sjukdomar har behov av
olika slags vård och omsorg.
Man har också tittat på lite friskare äldre som be-
höver rehabilitering men inte får det. Man ger en
mycket mörk bild av de äldres sjukvård. Det under-
stryker verkligen behovet av den speciella kunskap
som måste finnas om äldres sjukdomar och särskilt
om de kroniska sjukdomarna.
Så till specialistkompetensen i primärvården. Ef-
tersom primärvården ofta brister i kunskap om äldres
sjukdomar och särskilt om kroniska sjukdomar är
risken stor att alla äldre, oavsett sjukdomar, inlemmas
i ett äldrekollektiv där adekvat behandling för själva
grundsjukdomen glöms bort.
Många äldre eller gamla människor har också det
man kallar för samsjuklighet. Samtidigt har de soma-
tiska och psykiatriska sjukdomar. Man har kunnat
konstatera att 20 % av de gamla människor som söker
primärvården har psykiska symtom. Primärvårdslä-
karna identifierar den psykiska ohälsan i hälften av
fallen. Det är därför det är så viktigt att tillgången till
specialistkompetens inom olika specialiteter finns i
primärvården.
Så gäller det prioriteringsbeslutet. Det är mycket
positivt att regeringen anser att prioriteringsbeslutet
verkligen följs och att det nu kommer till stånd ett
utvecklingsarbete på detta område.
Jag vill avsluta med att konstatera att det vidtas en
mängd åtgärder för att förbättra situationen för de
äldre med kroniska sjukdomar. Men nu gäller det att
vi är tillräckligt uppmärksamma på och följer upp att
allt det här positiva kommer till stånd.
Anf. 19 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! När jag via radio och tidningar tog del
av Äldrecentrums rapport blev jag upprörd. Den vitt-
nar om att vi i åtminstone delar av landet inte förmår
att leva upp till de statliga deklarationer vi gör när det
gäller vården av äldre.
En liten tröst kan man finna i att vi givit Social-
styrelsen i uppdrag att göra en uppföljning av de nya
resurser som vi satsar - dvs. av de 9 miljarder som
förs över till sjukvården under en fyraårsperiod med
början i år - och att den medicinska vården av äldre
där är ett av tre prioriterade områden. Vi har uppdra-
git åt Socialstyrelsen att följa detta och se till att
pengarna verkligen används för att förbättra kvalite-
ten och skapa en bättre vård.
Det kommer förmodligen att ta tid innan vi kan
avläsa resultat, men det viktiga är att det här arbetet
nu är i gång och att vi har fört till resurser. Det är
också viktigt att vi ser till att Prioriteringsdelegatio-
nens slutrapport nu blir föremål för diskussioner ute i
vårdorganisationen, att varje sjukvårdshuvudman,
varje landsting och varje del av sjukvården verkligen
diskuterar vad prioriteringsbeslutet innebär.
Långsiktigt är det viktigt att vi reflekterar över
vilka krav som ska ställas på vår vårdorganisation.
Därför väntar åtminstone jag med spänning på att
Äldreberedningen ska komma med sitt första betän-
kande - Tullia von Sydow är ju en av ledamöterna i
beredningen - och att vi får en djupare diskussion om
vad förändringen av samhället med alltfler äldre be-
tyder.
Jag tror att vi dels behöver diskutera vad vi ska
göra kortsiktigt för att få resurser och för att få en
primärvård som fungerar också när det gäller tillgång
till specialister, dels förbereder oss för den långsiktiga
förändring som samhället står inför. Där spelar Äld-
reberedningen en stor roll.
Anf. 20 NILS-ERIK SÖDERQVIST (S)
Fru talman! Jag tycker precis som socialministern
att vi på papperet har åstadkommit väldigt mycket.
Våra planer är väldigt fina. Det som brister är bara att
de inte följs upp riktigt. Det går så sakta. Den stora
faran är, som jag nämnde tidigare, att man buntar
ihop de äldre. Om de har flera symtom samtidigt och
allmänläkarna inte har kompetens inom de speciali-
teter som det gäller, behandlas de för det ena symto-
met men inte för det andra. Detta kostar pengar för att
inte tala om lidande.
Jag har länge försökt kämpa för att allmänläkarna
ska få en specialistkompetens åtminstone inom något
eller några områden, så att de kan diagnostisera de
vanligaste sjukdomarna. Till dem hör diabetes, de
reumatiska sjukdomarna och inte minst de psykiatris-
ka sjukdomarna. Jag tycker att det är skrämmande att
så många gamla människor lider av depressioner men
att ingen gör någonting åt dem. De besöker läkaren
gång på gång för att få hjälp, och de får läkemedel
och goda råd, men ingen kan tillräckligt mycket för
att ta tag i det verkliga problemet.
Anf. 21 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Jag vill till detta lägga de förvänt-
ningar som i varje fall jag har på utredningen om det
familjemedicinska institutet. Vi har avsatt 15 miljoner
kronor per år, sammanlagt 60 miljoner kronor, för
inrättande av ett familjemedicinskt beslut. Många har
trott att det därvidlag ska handla om speciellt familje-
relaterade sjukdomsbilder, men anledningen till att vi
har valt uttrycket är att få en någorlunda begriplig
benämning på det som normalt i huvudsak kallas
primärvård.
Uppgiften för utredaren har varit att diskutera hur
vi ska stärka kompetensen inom primärvården. Det
gäller att ge stöd inte bara till läkaren utan till alla
personalkategorier för att stärka kompetensen, på
vilka områden vi behöver stärka kompetensen och
vilka nya kunskaper vi vill föra till.
Den 1 juni, alltså i den här veckan, får vi utred-
ningens förslag, och vi hoppas den 1 januari nästa år
kunna inrätta ett familjemedicinskt institut som ska
leda det här arbetet. Därmed får vi ett instrument för
att diskutera huruvida man skulle kunna se till att
allmänläkarna får en kompletterande utbildning på
det område som Tullia von Sydow nämner. Vi är
alltså på väg även på det området.
Jag håller med om att det allmänt sett tar lång tid,
men det är i alla fall en tröst att vi har påbörjat arbetet
och skaffat ett instrument för att förbättra situationen.
Anf. 22 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Sven Brus har frågat mig vad rege-
ringen avser att göra på kort respektive lång sikt för
att komma till rätta med det stora underskottet på
äldreomsorgsplatser i landets kommuner.
Sven Brus hänvisar i sin interpellation till en un-
dersökning som Socialstyrelsen nyligen genomfört i
syfte att kartlägga den enskildes rättssäkerhet inom
vissa områden i den kommunala äldreomsorgen.
Studien visade bl.a. att brist på platser i särskilda
boendeformer i en del kommuner leder till att äldre
personer får vänta orimligt länge på verkställande av
beslut. I en del kommuner förekommer också att
avslag ges på ansökningar om plats i särskilt boende
trots konstaterat behov av sådan plats. I ungefär hälf-
ten av landets kommuner förekom varken beslut som
ej verkställs eller avslagsbeslut trots konstaterat be-
hov.
Regeringen har i olika sammanhang tagit upp
detta allvarliga problem och konstaterat att situatio-
nen innebär brister i rättssäkerheten för den enskilde.
Jag anser, liksom Socialstyrelsen, att detta är en oac-
ceptabel situation.
Kommunerna är enligt lag förpliktade att inrätta
särskilda boendeformer för service och stöd för äldre
personer med behov av särskilt stöd. Kommunerna
har också en planeringsskyldighet för vissa insatser
enligt socialtjänstlagen, däribland insatser i form av
särskilt boende. I samband med den nationella hand-
lingsplanen för handikappolitiken infördes en ny
bestämmelse i socialtjänstlagen som innebär att läns-
styrelserna ska verka för att kommunerna planerar för
att kunna tillgodose framtida behov av bistånd, t.ex. i
form av särskilda boendeformer. Bestämmelsen
tydliggör vikten av att landets kommuner verkligen
har en beredskap för att uppfylla socialtjänstlagens
krav på vissa insatser för äldre personer. Detsamma
gäller för lagen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade.
Ädelreformen medförde kraftigt ökade behov av
goda och funktionella bostäder och lokaler avsedda
för äldre. En del av dessa behov har kunnat tillgodo-
ses genom de omfattande ny- och ombyggnationer av
äldreboendet som ägde rum i kommunerna under 90-
talet, till en stor del finansierade med statliga stimu-
lansmedel. I samband med den nationella handlings-
planen för äldrepolitiken anslog riksdagen, efter för-
slag från regeringen, ett stimulansbidrag om 380
miljoner kronor under åren 1998-1999 för att på-
skynda ny- och ombyggnad samt förbättring av sär-
skilda boendeformer för äldre.
Regeringen har sedan 1997 successivt utökat
statsbidragen till kommuner och landsting för att
snabbt skapa ett ökat utrymme för kvalitetshöjningar
inom vård och omsorg. Regeringen har i flera sam-
manhang understrukit vikten av att resurstillskottet
används till bl.a. vård och omsorg om äldre personer.
Socialstyrelsens studie visar att cirka hälften av
landets kommuner inte tillgodoser det av kommunen
bedömda behovet av särskilt boende, vilket är en
rättighet för den äldre enligt socialtjänstlagen. För att
följa utvecklingen har regeringen inför 2001 gett
Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med länssty-
relserna kartlägga och analysera antalet ej verkställda
myndighetsbeslut samt beslut om avslag trots bedömt
behov. Resultatet av detta arbete kommer att ligga till
grund för regeringens vidare ställningstagande.
Anf. 23 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret
på min interpellation. Jag konstaterar med tillfreds-
ställelse att ministern delar min oro över situationen
för våra äldre när det gäller tillgången till s.k. särskilt
boende.
Det är naturligtvis alarmerande att hälften av lan-
dets kommuner inte förmår uppfylla redan fattade
biståndsbeslut inom rimlig tid. Bakom de här siffror-
na finns nämligen människor i mycket utsatta situa-
tioner, äldre och sjuka med konstaterade vårdbehov.
Det är dem som det handlar om. Var och en av dessa
har ett behov och en önskan över allt annat att få
flytta in i det boende som man så väl behöver och har
blivit lovad och att få den vård och omsorg som också
är beslutad och utlovad.
Därför pekar rapporten Rättssäkerheten inom äld-
reomsorgen på en allvarlig välfärdsbrist för våra
äldre. Rapporten visar med all önskvärd tydlighet att
de äldres boendesituation är oacceptabel. Jag noterar
att även ministern använder det ordet.
I början av året befann sig ca 2 800 äldre i landet i
den svåra situationen att visserligen ha fått ett bi-
ståndsbeslut om boende men ingen plats. Ytterligare
2 000 hade fått avslag på en berättigad ansökan, trots
att de har det speciella behovet. Med vetskap om på
vilka grunder biståndsbeslut fattas kan man vara
säker på att var och en av dessa 4 800 personer har
omfattande vårdbehov. Bakom siffrorna finns oroliga
och utsatta människor. Där finns också frustrerade
anhöriga, som många gånger har en svår situation att
hantera.
Rapporten Rättssäkerheten inom äldreomsorgen
ger anledning att reflektera över kommunernas hante-
ring av rutinerna kring biståndsbeslut. Den frågan kan
det finnas anledning att återkomma till i särskild
ordning. Syftet med dagens interpellation var emel-
lertid att fästa uppmärksamheten på själva platsbris-
ten i de särskilda boendeformerna. Det är den som är
alarmerande.
Vi har å ena sidan sett hur antalet sjukvårdsplatser
i Sverige har mer än halverats sedan mitten av 80-
talet. Vi ser å andra sidan ett ökande vårdbehov fram-
för oss. När landstingsvården har dragit ned på vård-
platser har de inte ersatts av någon utbyggnad av
kommunernas särskilda boendeformer på ett sätt som
motsvarar behoven. Följden av de kraftiga neddrag-
ningarna blir tydliga i den undersökning som jag
relaterar till i min interpellation. Socialministern gör,
som sagt, samma konstaterande.
Då uppstår frågan vad regeringen gör med anled-
ning av detta oacceptabla förhållande. Det känns
välgrundat att ställa de frågor jag har ställt: Vad avser
regeringen att göra på kort sikt och på lång sikt?
Jag sammanfattar ministerns svar så att man på
kort sikt avser att göra en ny undersökning. Sedan ska
vi se vad den leder till. Det finns i interpellationssva-
ret i dag egentligen inget svar på vad man avser göra
på lång sikt. Det ger anledning att väcka följdfrågor.
Jag undrar hur lång kön kan tillåtas bli innan rege-
ringen gör mer än en ny kartläggning? Vilken är,
enligt socialministern, själva grundorsaken till att
kommunerna inte lever upp till sin lagstadgade skyl-
dighet att tillgodose behov för de äldre i särskilt bo-
ende?
Anf. 24 YVONNE ANDERSSON (Kd)
Fru talman! Socialstyrelsen och länsstyrelsen är
mycket kritiska till hur många kommuner hanterar
socialtjänsten. Man menar att vissa kommuner t.o.m.
bryter mot lagen. Vi har hört det förut, tyvärr. Riks-
dagen fattade därför för en tid sedan ett beslut om att
vitesförelägga kommunerna om de inte levde upp till
domstolsbeslut om stöd och hjälp. Nu kringgås be-
slutet genom att kommunerna beviljar men sedan inte
levererar. Då finns inget att överklaga.
En majoritet här i riksdagen har givit kommuner-
na möjlighet att använda skattepengar att betala som
vite till länsstyrelsen. Det tyckte vi var felaktigt, och
det tycker vi i dag också. Det borde vara så att de
pengar som kommunen får betala som straff i stället
gick till den enskilde äldre, så att den omedelbart, i
väntan på att kommunen kan leverera en tjänst, kunde
betala för den tjänsten eller hjälpen. Pengarna skulle
göra bättre nytta i den äldres plånbok än i länsstyrel-
sens kassakista.
Regeringen har nu givit ett uppdrag om att kart-
lägga behovet och se över hanteringen ute i kommu-
nerna. Men hur vore det att samtidigt med kartlägg-
ningen också försöka se på vad äldre vill ha för boen-
de, så att vi inte får en ny skrivbordsprodukt och mer
av sådant som inte efterfrågas? En hel del av de som
står i kön, som Sven Brus talade om, har möjlighet att
få ett boende, men de vill inte ha det. De vill ha nå-
gonting annat. De vill ha ett annat boende, en annan
kvalitet.
Kraften och mödan borde kanske också läggas på
att skapa variation och mångfald inom äldreomsor-
gen. Jag känner en viss olust när jag besöker många
äldreboenden, när jag ser demensboenden på tredje
våningen med inglasad balkong och äldre som inte får
komma ut. Jag ser det som en mänsklig rättighet att få
komma ut. Nej, vi vill ha fler boenden under Silvia-
systrarnas kunniga ledning, fler boenden med upp-
höjda upplevelseträdgårdar, där man kan känna dagg-
fuktigt gräs mellan fingrarna också om man går med
rullator, fler Viks ängar och mera av variation.
Man kan inte bara prata om att ersätta ett antal
platser inom den slutna vården med särskilda boen-
den. Vi måste ta reda på vad som har hänt i sjukvår-
den, med kortare ingrepp och mer kvalificerad hem-
sjukvård. Vi kan inte bara sätta likhetstecken. Vi
måste tala om innehåll. Vi måste ta reda på vad folk
vill ha.
Jag skulle vilja fråga socialministern om bilaga 8
till Långtidsutredningen, Kommer det att finnas en
hjälpande hand? som är författad av socialministern
närstående på departementet. Där föreslår man att det
ska finnas ett väldefinierat äldreomsorgskontrakt, en
garanti för vad äldreomsorgen ska innehålla. Sedan
måste vi lova att leverera vad vi har sagt. Kommer
det ett sådant kontrakt i samband med planeringen för
en eventuell utbyggnad? Kommer någon valfrihet de
äldre till del?
Anf. 25 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Jag ska börja med att kommentera
Cristina Husmark Pehrssons inlägg. Jag vet inte rik-
tigt vad Cristina Husmark Pehrsson föreställer sig ska
ske i äldreomsorgen. Jag vill bara varna för en tro på
att flera privata vårdbolag på äldreområdet leder till
högre kvalitet. Alltför många rapporter om vanvård
och misskötsel av äldreomsorgen gör att vi bör vara
försiktiga. Det är bra att samhället tar ett ansvar för
äldreomsorgen. Jag tror att det finns leverantörer och
entreprenörer som fungerar bra. Men vi ska inte tro
att enbart det faktum att vi överlåter till privata före-
tag leder till att det blir bättre.
Nu kommer vi att genomföra en studie av vad
som har skett inom äldreomsorgen. Vi vet att några
stora bolag dominerar äldreomsorgen i Stock-
holmsområdet och att det i själva verket handlar om
en ny sorts oligopolsituation. Vi vill gärna se vad det
har betytt för de gamla: Har de fått en bättre vård,
och, framför allt, har deras valfrihet ökat i själva
verket?
Jag tycker att det ska vara kommunerna som är
ansvariga. Det är kommunerna som ska se till att de
lever upp till den lagstiftning vi har. Det är viktigt att
vi skapar instrument för att få kommunerna att leva
upp till sitt ansvar. Det är det som har skett, Sven
Brus, från regeringens sida. Vi har sett till så att det
finns en tydlig lagstiftning. Vi har sett till så att läns-
styrelserna kan ålägga kommunerna att leva upp till
sitt ansvar, vid vite. Framför allt har vi uppdragit åt
länsstyrelserna att i samarbete med Socialstyrelsen
underlätta kommunernas planering. Det är kanske
viktigast.
Alldeles nyligen genomfördes i Stockholms län,
på initiativ av landshövding Ulf Adelsohn, ett stort
möte där alla kommuner i Stockholms län fick redo-
visa vilka planer de har. Problemet är kanske allra
störst just i Stockholmsregionen. Syftet var att försö-
ka få i gång en planering för att tillgodose den vänta-
de efterfrågan. Problemet är brist på boenden och,
som en förklaring till det, en usel kommunal ekonomi
under ett antal år som har gjort det svårt för kommu-
nalpolitikerna att leva upp till sitt ansvar. Men saker
och ting ändras. Kommunernas ekonomi förbättras,
inte minst beroende på att regeringen har sett till att
kommunerna får ett ökat anslag och att länsstyrelser-
na nu är direkt engagerade i att understödja kommu-
nernas planering.
Regeringen väntar inte bara på en utredning, utan
vi har faktiskt redan föreslagit riksdagen en rad åtgär-
der, som riksdagen också har fattat beslut om. Nu är
processen i gång. Rapporterna från de möten som nu
hålls på länsstyrelsernas initiativ ger anledning till
viss optimism.
Anf. 26 LARS HJERTEN (M)
Fru talman! Mina frågor till ministern gällde vad
regeringen har för ambitioner på kort och lång sikt.
Den uppföljning och kartläggning som görs är väl det
kortsiktiga svaret. Det långsiktiga svaret har jag lite
svårare att skönja i debatten.
Kommunerna har, mycket riktigt, enligt lag en
förpliktelse att inrätta särskilda boendeformer och att
tillhandahålla service och stöd till äldre personer som
har behov av det. Planeringsansvaret innefattar enligt
socialtjänstlagen också det särskilda boendet.
Den lagliga förpliktelsen verkar ändå väga lätt när
man ser hur läget är. Vi har fortfarande 4 800 perso-
ner som har behov och har fått beslut men som ändå
inte har fått någon plats. Vad är problemet? Jag tror
inte för ett ögonblick att det brister i god vilja hos
ansvariga kommunpolitiker och inte heller på att man
inte förstår problemet. Jag är övertygad om att både
insikt och vilja finns.
Varför kommer då inte de saknade platserna till?
Det handlar naturligtvis i väldigt hög grad om eko-
nomi, precis som socialministern har varit inne på.
Ministern hänvisar till ett stimulansbidrag på 380
miljoner för tre år sedan, successivt ökade statsbidrag
och en växande kommunal ekonomi. Regeringen har
också skickat med en pekpinne om vikten av att re-
surstillskottet används till bl.a. vård och omsorg om
äldre personer. Det är visserligen välvilligt men
knappast uppfordrande och definitivt inte förpliktan-
de.
Det är inte så att kommunerna struntar i att upp-
fylla besluten av illvilja eller ens av slarv. Det fattas
helt enkelt platser och ekonomi för att uppfylla dem.
Regeringen skriver i vårpropositionen något som
känns oroväckande i sammanhanget: Utrymmet för
utgiftsreformer kommer att vara begränsat under den
senare delen av innevarande decennium om inte
skatterna höjs eller omfattande besparingar genom-
förs för att undvika underskott när det demografiska
utgiftstrycket ökar. Om det visar sig nödvändigt för
att klara utgiftstaket kommer regeringen att i ett sena-
re skede besluta om eller föreslå utgiftsbegränsande
åtgärder för dessa år.
Min fråga till socialministern kvarstår. Kartlägg-
ningen kommer nu fram under året. Man kan på goda
grunder utgå från att den i bästa fall visar på en lik-
artad bild och i värsta fall en sämre bild. Vad leder
det till för slutsatser hos regeringen, och vilka kraft-
tag är man beredd att vidta på området?
Anf. 27 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Det är visserligen måndag förmiddag,
socialministern, men jag vet att jag inte sade ett ord
om privat vård och omsorg. Vi får läsa protokollet
sedan. Jag sade att vi ska lyssna till de äldre och höra
vad de vill så att vi inte bygger äldreboende som
ingen vill bo i eller som man vill byta bort. Det var
vad jag sade, ministern.
Om jag inte har helt fel för mig står det i hand-
lingsplanen för äldreomsorgen som ministern kom
med att vi ska stimulera en mångfald och se till att
människor ska ha medbestämmande, inflytande osv.
Jag kan inte ha så fel.
Vad jag vill - som ett svar på de klara frågorna -
är att vi skriver in valfrihet för äldre i socialtjänstla-
gen. Jag vill att vi stimulerar mångfald inte bara ge-
nom privata aktörer utan också genom den offentliga
sektorn.
Jag vill därför att vi skapar någon form av etable-
ringsfrihet. Jag vill inte heller ha stora monopol, vare
sig de är privata eller offentliga. Jag vill se en mång-
fald och lösningar som skulle kunna ge en variation
och en hög kvalitet inom äldreboendet. Det är vad jag
vill, ministern.
Jag ska också tala om frågan om boende och ställ-
företrädare. Det är en rättssäkerhet för äldre. Jag
undrar var den frågan ligger i departementet. Om jag
är gammal, trött, sjuk och inte har anhöriga eller
närstående som kan föra min talan, vem ska då göra
det? I många andra länder, och också i andra länder i
Europa och i Norden, har man fört in det i lagtexten.
När kommer det, ministern?
Anf. 28 LARS HJERTEN (M)
Fru talman! Sven Brus tar upp frågan om den
långsiktiga finansieringen av äldreomsorgen. I hela
Europa pågår en mycket märklig diskussion som
tycks ha som utgångspunkt att ju rikare vi blir desto
mindre möjlighet har vi att finansiera en god äldre-
omsorg. Jag delar inte den uppfattningen.
Den studie som Socialdepartementet har gjort och
som redovisades som en bilaga till förra årets lång-
tidsutredning pekar just på att det faktum att vi blir
äldre inte nödvändigtvis innebär att vi inte skulle
kunna klara vården och omsorgen.
Det är till sist en politisk fråga. Är vi beredda att
gemensamt finansiera en god äldreomsorg klarar vi
det. Det är inte ett omöjligt åtagande. Det handlar om
ganska begränsade utgifter jämfört med mycket an-
nat.
Däremot utesluter det rundhänta löften om stora
skattesänkningar. Det är inte möjligt att lova att man
ska ta bort 90-100 miljarder kronor ur de offentliga
systemen om vi ska erbjuda en fungerande äldreom-
sorg. Jag tror att det är rätt viktigt att man betänker
detta.
Säg att det offentliga inte ska ta något ansvar. I så
fall blir det upp till var och en att klara sin egen äld-
reomsorg. Vi vet att de länder som har prövat den
modellen har misslyckats att ge de äldre trygghet.
Slutsatsen måste helt enkelt vara att vi kan göra detta
därför att vi vill. Men vi måste se till att vi också har
en offentlig ekonomi som fungerar.
Det som har hänt i kommunerna är just att det är
brist på en fungerande ekonomi. Dålig ekonomi i
kommunerna under det senaste årtiondet ledde till att
man inte hade möjlighet att planera för äldreboendet
på det sätt som man hade skäl att förvänta sig.
När det gäller alla dem som väntar på verkställig-
het av sina beslut, enligt Socialstyrelsens rapport,
handlar 70 % av fallen om brist på platser. Det är inte
så att den enskilde inte har fått erbjudande, utan man
säger att man väntar och avvaktar. Det är många som
också gör det. Men 70 % av fallen handlade helt
enkelt om konkret platsbrist.
Denna platsbrist kan inte förklaras med bristande
intresse från politiskt håll, oavsett den politiska sam-
mansättningen i kommunen. Jag tror att alla kommu-
nalpolitiker vill göra någonting. Det beror helt enkelt
på att kommunerna har haft usel ekonomi under en
tioårsperiod tillbaka.
Det är just det som vi bör lära oss. Ska vi på lång
sikt klara omsorgen om de äldre måste vi ha en of-
fentlig ekonomi som fungerar. Vi kan inte rundhänt
utlova stora skattesänkningar i den offentliga ekono-
min vare sig från staten eller i kommunerna. Då
kommer vi inte att klara våra uppgifter.
Sedan vill jag till Cristina Husmark Pehrsson säga
att jag inte sade att hon hade påstått detta. Jag vände
på frågan och frågade: Vad har Cristina Husmark
Pehrsson för föreställning om detta med valfrihet?
Vi ska inte inbilla oss att det faktum att vi får fler
privata vårdbolag inom omsorgen leder till en bättre
kvalitet eller till en egentlig bättre valfrihet. Det var
vad jag ville påpeka.
Anf. 29 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Debatten om den långsiktiga finansie-
ringen av vård och omsorg kanske man får ta i sär-
skild ordning. Jag försökte vara lite mer konkret och
avgränsad i min interpellation och föra ett resone-
mang om det konkreta förhållandet att det fattas nära
5 000 vårdplatser i landet. Självklart ingår den frågan
i den stora debatten om den långsiktiga finansiering-
en.
Det är riktigt som socialministern säger, och som
jag också sade tidigare, att det i grunden handlar om
ekonomi. Det handlar varken om dålig planering eller
brist på vilja utan om en usel ekonomi. Jag är i grun-
den väldigt mycket kommunpolitiker. Kommunal-
rådsränderna går nog aldrig ur. Jag vill arbeta för ett
långtgående kommunalt självstyre, och det gäller inte
minst på detta område.
Att tillgodose behovet av värdig vård och omsorg
om de äldre är en samhällsstrategisk fråga av stor
vikt. Vi måste anlägga en helhetssyn och samverka
mellan regering, riksdag och kommuner. Även om
äldreomsorgen är ett kommunalt ansvar måste kom-
munerna få tydliga signaler från regering och riksdag.
Det är signalerna från regeringen som jag här har
velat efterfråga när det gäller den akuta situationen.
Vi kanske inte kommer längre i den debatten här i
dag. Men vi får säkert anledning att återkomma till
den. Jag tackar än en gång för det svar jag har fått.
Jag får för dagen nöja mig med att regeringen säger
sig vilja undersöka vidare och sedan fundera på
lämpliga åtgärder, även om jag kanske hade hoppats
på ett något aktivare svar. Det är många äldre som
väntar på platser som inte finns. Risken är att kön blir
ännu längre.
Fru talman! Eftersom både socialministern och
jag är överens om att situationen är oacceptabel, just
det ordet har använts, finns det anledning att fortsätta
att följa frågan med intresse.
Anf. 30 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! Cristina Husmark Persson har frågat
mig vad jag avser att göra för att snarast lösa den
akuta personalkrisen och för att attrahera personal till
att utbilda sig för arbete inom vården. Hon har vidare
frågat vad jag avser göra för att vårdpersonal ska
välja att arbeta kvar i vården.
Att klara personalförsörjningen är en av de allvar-
ligaste frågorna som sjukvården har att hantera de
kommande åren. Svårigheterna att rekrytera personal
tillsammans med ökad sjukskrivning och förtidspen-
sionering bland sjukvårdspersonalen är oroande ten-
denser som måste tas på stort allvar.
Ansvaret för personalförsörjningen är i första
hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen och vårdgi-
varna. Det är viktigt att dessa arbetar för att åstad-
komma en stimulerande och utvecklande arbetsmiljö
som kan klara att attrahera människor att vilja arbeta
där. Det gäller både de som ska välja en framtida
yrkesbana och de som redan arbetar i vården. Förbätt-
rat ledarskap, möjlighet till kompetensutveckling,
karriärmöjligheter och ökad flexibilitet är åtgärder
som ofta framhålls som viktiga för att åstadkomma en
bra arbetsmiljö. I detta sammanhang vill jag också
framhålla vikten av att arbetsgivarna tar till vara den
potential som finns bland den deltidspersonal som
önskar utöka sin arbetstid.
Staten har ett ansvar för att det utbildas personal i
tillräcklig omfattning och att sjukvården ges tillräck-
liga resurser för att upprätthålla en god vård. Rege-
ringen har också vidtagit en rad åtgärder för att för-
bättra situationen inom sjukvården. Bl.a. så har bety-
dande resurstillskott tillförts landsting och kommuner
under de senaste åren. Den samhällsekonomiska
utvecklingen med stark tillväxt och ökad sysselsätt-
ning har också inneburit att de ekonomiska förutsätt-
ningarna för kommuner och landsting förbättrats.
Deras möjligheter att anställa personal har därmed
förbättrats avsevärt.
Regeringen har vidare vidtagit åtgärder för att ut-
öka utbildningen av yrkesgrupper där det råder brist.
Det gäller bl.a. läkarutbildningen, där det sker ett
tillskott av 200 platser, samt sjuksköterskeutbildning-
en som år 2003 beräknas ha utökats med mer än
1 000 platser. Här ger statens övertagande av huvud-
mannaskapet för landstingens vårdutbildningar också
regeringen förbättrade möjligheter att anpassa dimen-
sioneringen av de berörda utbildningarna. När det
gäller de här nämnda utbildningarna kan man kon-
statera, vilket är glädjande, att det är många sökande
till utbildningsplatserna.
Jag vill här också nämna att riksdagen bifallit re-
geringens förslag om att den pågående försöksverk-
samheten med kvalificerad yrkesutbildning inordnas
som en reguljär eftergymnasial utbildningsform.
Inom vård- och omsorgsområdet finns ett stort behov
av och intresse för från personalen, bl.a. undersköter-
skor, att få fördjupa sin kompetens för att utveckla
vårdarbetet. Det kan de få tillfälle till inom den kvali-
ficerade yrkesutbildningen. Här är det viktigt att ar-
betsgivarna utnyttjar möjligheterna att inom ramen
för den kvalificerade yrkesutbildningen verka för att
möta en efterfrågan på utbildning och samtidigt ta till
vara den fördjupade kompetens detta leder till.
Regeringen avser också att besluta om direktiv till
en utredning för att se över vilka olika möjligheter det
finns för att underlätta för arbetstagare att gå upp i
arbetstid.
Regeringen satsar 100 miljoner kronor per år un-
der 2001-2003 för att öka sysselsättningen bland
invandrare. Satsningen gäller bl.a. kompletterande
utbildning för personer med utländsk högskoleutbild-
ning etc., varav läkare och sjuksköterskor tillhör en
prioriterad grupp. Satsningen innehåller ytterligare
delar varav en är vårdutbildning för arbetslösa in-
vandrare med intresse för att utbilda sig inom vården.
Arbetsmarknadsstyrelsen har regeringens uppdrag att
genomföra utbildningssatsningarna.
Sammantaget visar detta att regeringens insatser
påtagligt förbättrar vårdens möjligheter att klara per-
sonalförsörjningen. Jag vill dock åter betona att det
nödvändiga arbetet med att skapa en arbetsmiljö och
arbetsförhållanden som gör vårdarbete attraktivt är ett
ansvar som vilar på arbetsgivarna.
Anf. 31 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Jag börjar naturligtvis med att tacka
socialministern för svaret. Vi kan vara helt överens -
personalsituationen är en av de allra viktigaste frågor
som vården har att hantera.
Men i svaret finner jag tyvärr föga som kan ge tro
och hopp för framtiden. Kvalificerad yrkesutbildning
kommer äntligen - tack, det har vi moderater talat om
länge! Nya platser till sjuksköterskeutbildningen blir
det också. Tack, men det gick faktiskt ett par år efter
Vårdkommissionens larm innan regeringen inbjöd till
att diskutera huvudmannaskapet. På punkt efter punkt
tycker jag att regeringen engagerar sig lite för sakt-
färdigt.
Ingenting i svaret visar på att socialministern är
beredd att diskutera bakomliggande problem. Man
vill liksom släta över hela tiden. Redan i ESO-
rapporten Att snubbla in i framtiden beskrevs den
offentliga sektorns inkompetens när det gäller verk-
samhetsförändringar och neddragningar. Man säger
där att det har sparats närmast patienten. Som byrå-
krat och administratör skär man nämligen inte i första
taget av den gren som man sitter på.
Därför blev också besparingarna i mitten på 1990-
talet fel. Köerna blev längre. Anställningslagarna
garanterade äldre fortsatt arbete, och man såg gärna
att de gick upp till heltid precis som nu, medan yngre
fann annat arbete.
Äldre har blivit ännu äldre och mer slitna, och
många återfinns i dag som förtidspensionerade eller
sjukskrivna.
De ökade sjukskrivningarna kostar samhället i dag
stora summor. Riksförsäkringsverket har redovisat att
kostnaderna för sjukskrivningar har ökat från 15 till
30 miljarder kronor mellan 1997 och 2000. Men
totalkostnaden för samhället är långt högre än så.
Inkluderar man förtidspension och sjukbidrag var
kostnaden 63,3 miljarder kronor för 1999. Det är lika
mycket som all äldreomsorg kostar i Sveriges land
per år. Och då har vi ändå inte tagit med kostnaden
för lidande och inkomstbortfall.
När det gäller undersköterskorna har sex av tio
kommuner redan i dag en brist, socialministern! I
nordvästra Skåne, som jag kommer ifrån, är behovet
av undersköterskor också stort. Man bedömer att man
behöver ungefär 2 000 ytterligare om fem år. I
Höganäs kommun bedömer man behovet till 400
inom tre år. 1980 studerade 30 000 elever på vårdlin-
jen. I dag är det 4 000. Det är skrämmande, socialmi-
nistern! Borde man inte i regeringen tillsammans
börja titta på ett reformerat program på vårdlinjen?
Till universitet och högskolor är det ju fritt val i hela
landet. Varför kan då inte gymnasieskolans vårdlinje
också få ett varierat och spännande utbud, så att man
kunde få välja fritt i hela landet? Kan socialministern
tänka sig det?
Till skillnad från vid vårdgymnasiet så finns det
elever när det gäller sjuksköterskor. Men en AMS-
rapport visar att bara 90 % fullföljer studierna. Inom
fem år efter examen finns bara 80 % kvar. Det bety-
der att om inte fler lockas att läsa till sjuksköterska
eller vara kvar inom vården så behövs orealistiska
39 % fler utbildningsplatser för att täcka behovet.
Dessutom vill 30 % av sköterskorna byta arbete.
Läkaryrket är fortfarande mycket populärt. Men
man har tappat 6 %, och sjukskrivningarna går i taket
i antal. Mellan 1999 och 2000 har de ökat markant.
Dessutom vet vi att man inte vill utbilda sig till läkare
inom rehabilitering, till geriatriker eller till allmänlä-
kare.
Till slut, socialministern: När kommer regeringen
att komma tillbaka med ett förslag om att ta tillbaka
beslutet och fullständigt ta bort 67-årsgränsen för alla
läkare, även inom den privata sektorn? Det gäller
alltså det beslut som riksdagen fattade häromdagen.
När kommer regeringen tillbaka med detta?
Anf. 32 ULF NILSSON (Fp)
Fru talman! När det gäller personalsituationen
inom vården tror jag att man ska skilja på vad som är
uppgifter som kommer från organisationer som har
direkta intressen i sjukvården och andra. De fackliga
organisationerna, både Läkarförbundet och sjukskö-
terskefacket, har genom åren redovisat siffror som,
när man sedan granskar dem lite grann, måste ifråga-
sättas. Läkarförbundet drev under en lång tid att det
inte fanns någon brist på läkare. Det var bara för två
år sedan som Läkarförbundet accepterade att man
skulle öka utbildningen. Man hade nämligen en upp-
fattning om att det inte skulle behövas fler läkare.
Dessbättre har sjuksköterskefacket inte haft den
uppfattningen, men man har däremot talat om att det
skulle vara en allmän flykt från sjukvården när det
gäller sjuksköterskor. Men så är det inte! Under de
senaste åren har antalet anställda inom svensk sjuk-
vård ökat - och ökat ganska markant. Från 1999 till
2000 ökade antalet anställda - och det var i huvudsak
sjuksköterskor som det handlade om - med 4 500.
Det anställs fler, och fler söker sig till sjukvården.
Det finns också ett intresse för utbildningen. Vi
har inte svårigheter att rekrytera till högskoleutbild-
ningen när det gäller sjuksköterskeutbildningen eller
läkarutbildningen. Det är attraktiva jobb, och det är
lätt att rekrytera. Vi har en faktisk brist på i stort sett
alla personalkategorier. I hög grad beror det på de
neddragningar som gjordes under 1990-talet. Där är
vi överens. Det var inte särskilt välplanerat och det
var inte särskilt strategiskt, men det var likväl ett
tvång för hela den offentliga sektorn att ta hem de
200 miljarder som den offentliga sektorn gick med
underskott.
Av det bör vi kanske lära oss att inte hantera eko-
nomin på det sättet. Den typen av nedskärningar sker
inte planerat, de är inte särskilt strategiska och vi får
en situation där det senare blir svårare att rekrytera
tillbaka folk.
Nu är situationen den att vi anställer mer folk,
antalet tjänster utökas och tjänster besätts också. Det
råder fortfarande brist på folk, och vi har många va-
kanser, men de tillsätts relativt snabbt. Med en sats-
ning på utbildning med ökad läkarutbildning och
ökad sjuksköterskeutbildning kommer vi säkerligen
att kunna komma i balans inom rimlig tid när det
gäller tillgång och efterfrågan på personal inom sjuk-
vården.
Det ska väl också nämnas att när det gäller övrig
omvårdnad sker det också spännande saker inom
arbetsmarknadsutbildningen. Det är faktiskt inte
mindre än 4 000 personer som deltar i den yrkesin-
riktade arbetsmarknadsutbildningen med inriktning
på vård och omsorg. Det är den största satsningen.
Det visar sig också att det är där det största intresset
finns. Det är alltså inte bara övrig utbildning utan
också arbetsmarknadsutbildningen som nu arbetar
mot att tillgodose efterfrågan.
Jag tror alltså att de här skräckbilderna av hur det
ser ut i svensk sjukvård när det gäller personalrekry-
teringen ska tas med en nypa salt. De kan komma
från organisationer som har rent fackliga intressen
eller andra intressen av att betona bara en sida av
problemet. Svensk sjukvård rekryterar nu folk. Anta-
let anställda inom svensk sjukvård ökar relativt kraft-
fullt för att vi ska kunna leva upp till de krav som
ställs.
Anf. 33 GUNNAR GOUDE (Mp)
Fru talman! Då ifrågasätter socialministern de
fackliga organisationernas egna siffror. Vi får väl
uppmana de fackliga organisationerna och socialmi-
nistern att ta ömsesidig kontakt. Här handlar det inte
om att säga olika sanningar. Här gäller det att sätta
ned klackarna i marken och se till att folk får vård
och att personal blir utbildad.
När det gäller undersköterskorna konstaterar jag
att socialministern inte nämnde någonting om vård-
gymnasiet eller den stora brist som finns där. De
siffrorna kommer från Lernia i Helsingborg, som har
räknat ut detta. Dem måste väl i alla fall socialminis-
tern tro på.
Låt mig ta en liten beskrivning från verkligheten.
Det handlar om Eva som blev piga. Hon är inte en-
sam. En mängd liknande fall har kommit till min
kännedom. Hon är en undersköterska i 30-årsåldern
som blir friställd från vården. Hon har 200 stämp-
lingsdagar kvar, men vill starta egen verksamhet. Hon
får inte det, men kallar då på pressen. Helt plötsligt
får hon då börja en starta-eget-utbildning. Hon gör
som de flesta kvinnor inom vården som vill starta
eget, hon sparar, avsätter och inköper utrustning. Så
söker hon starta-eget-bidrag men får avslag. Man
säger: Tycker du inte att det finns något annat jobb du
kan göra? Då går hon till en advokat som ger henne
rätt att också hon bör få starta-eget-bidrag. Hon går
till kommunen som säger att de inte är intresserade av
att hon ska bedriva någon hemsjukvård uppe på en ås
där det bor väldigt många gamla människor som hon
har nära till. De har egen personal.
Då startar Eva ett städbolag. I dag har Eva åtta an-
ställda i städbolaget. Många av dem är undersköter-
skor. De kallar sig för pigor och tycker att de gör ett
väldigt bra jobb. Där blev vården av med en under-
sköterska som hade gjort ett väldigt gott jobb inom
hemsjukvården.
Detta är bara ett exempel. Det är ett exempel, so-
cialministern, på kommunalt monopol som hindrar
många goda krafter att verka inom äldreomsorgen. Är
socialministern medveten om detta?
Anf. 34 INGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
Fru talman! Apropå de fackliga organisationerna
vill jag säga att jag tror att det är ganska nyttigt att
som politiker vara medveten om att det finns olika
intressen här. När de fackliga organisationerna för
något år sedan talade om flykten från svensk sjuk-
vård, hade jag anledning att kontrollera om det verk-
ligen förelåg någon flykt. Jag fick klart för mig att det
just då rekryterades folk till sjukvården. Antalet an-
ställda ökade i alla personalkategorier.
När det sedan talades om att alla flyr till Norge
och jag kontrollerade det, visade det sig att de som
jobbade i Norge under 90-talet, beroende på att
svensk sjukvård drog ned och avskedade folk, nu var
på väg tillbaka till Sverige. Under de senaste två åren
har det varit en flykt från Norge till Sverige av kom-
petent och utbildad svensk arbetskraft som tidigare
lämnade Sverige.
Jag tror att man ska vara en smula kritisk mot en
del av uppgifterna. De fackliga organisationerna har
självfallet också en kunskap som vi ska ta del av, men
detta ska vägas tillsammans med andra uppgifter.
När det gäller personalsituationen i svensk sjuk-
vård är det säkrast att gå till sjukvårdshuvudmännen
och se hur deras personalstatistik ser ut. Hur många
platser är vakanta? Hur mycket ökar det? Vilka re-
kryteringsproblem har de? Just nu finns det vakanser i
svensk sjukvård, både när det gäller läkare och sjuk-
sköterskor. Det finns inte så många vakanser när det
gäller undersköterskor. Glöm inte bort att det framför
allt var undersköterskor och övrig vårdpersonal som
friställdes från svensk sjukvård! Därför är det inte så
konstigt om många av dem tvekar om att återvända
till sjukvården och i stället hittar andra former av
sysselsättning.
Jag menar att vi behöver rekrytera undersköter-
skor. Vi kommer att ha ett stort behov av underskö-
terskor i framtiden. Men förklaringen till att många
startar eget är ju faktiskt att 60 000 fick lämna sjuk-
vården under 90-talet. Det är inte så lätt att omedel-
bart återvända när man kallar på dem igen.
I huvudsak finns det vakanser när det gäller läkare
och sjuksköterskor, och inte minst inom specialist-
sjukvården. Vi måste se till att vi har utbildad perso-
nal så att vi kan besätta de vakanserna. Vi kommer
också att få ett ökat behov av undersköterskor. Därför
gäller det att se till att vårdutbildningarna på gymna-
sienivå också attraherar unga människor.
Vi kan konstatera att under de senaste åren har
intresset för att gå vårdutbildningen minskat. Det
förklaras i huvudsak av att man har talat om att detta
inte är en framtidsbransch. Alla som hade jobb blev
ju hotade med uppsägning. Nu kan vi notera ett ökat
intresse för vårdutbildningarna. Hela skolvärlden talar
nu om att intresset för vårdutbildningar ökar igen. Det
är viktigt att notera detta. Vi får se till hösten hur det
ser ut när det gäller platserna i vårdutbildningarna.
Det finns skäl att vara optimistisk även där. Unga
människor har upptäckt att vården är en framtids-
bransch. Oavsett vilken del av vården man jobbar i, är
det där det kommer att behövas folk.
Anf. 35 LARS HJERTEN (M)
Fru talman! Mitt exempel i den förra repliken
handlade om att vi inte bara kan titta på sjukvården
och antalet utbildningsplatser. Vi måste titta på inne-
hållet i vården. Det handlar om att starta eget, försäk-
ringskassornas inställning, kommunalt monopol m.m.
Vi kan inte bara titta på siffror.
Socialstyrelsen har sagt så här: Med tanke på
kommunernas ekonomi och prognos om framtida
samhälleliga resurser och behov av vård och omsorg
är det angeläget att starta en förutsättningslös diskus-
sion om den framtida finansieringen av äldreomsor-
gen.
Jag tänker alltså inte här diskutera äldreomsorgens
finansiering, även om jag skulle ha god lust. Tiden
räcker inte till. Det handlar om att det ska vara möj-
ligt för kommunerna att anställa folk och få pengar
till det. Vi moderater har beklagat att socialministern
inte vill titta på detta.
Vi konstaterar att i slutet av sina studier vill 60-
70 % av läkarna gå till näringslivet i stället för till den
offentliga sektorn. Många sköterskor lämnar utbild-
ningen innan de är färdiga eller strax efter, och under-
sköterskorna räcker inte till. I många enkäter som
fackförbunden har gjort - och socialministern miss-
tror kanske dem också - framkommer det en känsla
av olust, ohälsa och ökade sjukskrivningar inom den
offentliga sektorn i jämförelse med alternativa verk-
samheter. Inom den offentliga sektorn upplever man
- och det finns faktiskt svart på vitt om detta - att det
finns inlåsningar, stora politikerstyrda organisationer
och maktbrist. Det är faktorer som klart påverkar
hälsan.
Hur kommer det sig annars, socialministern, att
alternativa verksamheter i dag inte behöver annonsera
efter folk? Man står i kö och väntar. Inser inte minis-
tern att det behövs mer än bara utbildningsplatser?
Krångliga och stelbenta politiska strukturer tar inte
till vara personalens vilja och förmåga. Därigenom
får vi både personalbrist och långa köer till vården.
Anf. 36 INGEGERD WÄRNERSSON (Statsråd)
Fru talman! Om det nu är kommunerna och
landstingen som ska finansiera äldreomsorgen eller
sjukvården - och det sägs ju att moderater och social-
demokrater är överens om att vi ska finansiera detta
solidariskt - måste man ge kommunerna möjligheter
att hantera sin ekonomi. Då kan man inte, som mode-
raterna, säga att man inte stöder tanken på att flytta
över pengar från staten till kommunerna. Att varje år
säga nej till de satsningar som sker från statens sida
till sjukvårdshuvudmännen när det gäller satsningen
på sjukvården eller till kommunerna när det gäller de
s.k. Perssonpengarna är inte förenligt med att samti-
digt säga att kommunerna ska betala.
Det som jag är rädd för är att man föreställer sig
att man bara genom att byta huvudman, entreprenör
eller vårdgivare skulle klara de ekonomiska proble-
men. Det gör man inte. Så mycket kan inte någon
entreprenör erbjuda som att man kan bedriva verk-
samhet för halva priset eller något liknande. Snarare
är det så att om vi ska försäkra oss om att vi ska ha en
mångfald som fungerar, måste vi också vara beredda
att betala till entreprenörerna.
Problemet blir till slut hur vi ser till att landsting-
en och kommunerna har en ekonomi som gör att de
kan rekrytera folk och erbjuda hyggliga villkor, oav-
sett om de bedriver verksamhet i egen regi eller om
de har ett avtal med entreprenör. Det är genom att se
till att sjukvården får möjligheter att expandera som
vi kan se till att människor attraheras av verksamhe-
ten. Det går inte att trolla med siffrorna.
Sjukvården behöver ta en större andel av våra
gemensamma resurser för att människor ska känna att
det här är en framtidsbransch. Nu håller vi på att
arbeta med att ge sjukvården den möjligheten genom
att skjuta till nya resurser, men där har vi ingen hjälp
från moderaterna.
Dokument
Beslut
Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (UbU15)
Riksdagen beslutade om mål och strategi för utveckling av vuxnas lärande. Statens skolor för vuxna (SSV) får ett utvidgat uppdrag, nämligen att stödja kommunernas användning av distansmetoder i vuxenutbildningen. Skollagen ändras när det gäller svenskundervisning för invandrare (sfi). Sfi ska vända sig till invandrare, oavsett om de är nyinflyttade eller ej, och ska anordnas som kurser (inte nödvändigt som en kurs). I rekryteringssyfte införs en särskild form av studiemedel, som till 100 % är bidrag och en möjlighet att därutöver få ytterligare 22,5 % av ordinarie totalbelopp som bidrag. Målgruppen är personer som är minst 25 år och är arbetslösa, riskerar arbetslöshet eller har funktionshinder. Ett särskilt riktat statsbidrag för kommunal vuxenutbildning införs fr.o.m. 2003. Det ska fr.o.m. 2006 inordnas i det generella bidraget till kommunerna. Ett särskilt riktat bidrag ska under samma tid lämnas till Folkbildningsrådet för kurser inom folkhögskolan. Det ska 2006 inordnas i det generella bidraget till folkbildningen. Skollagens definition av gymnasial vuxenutbildning ändras. Gymnasial vuxenutbildning ska syfta till att ge vuxna kunskaper och färdigheter på en nivå som motsvarar den som utbildningen i gymnasieskolan ska ge.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på Riksdagens revisorers förslag. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan