Frågestund

Fru talman! Konsekvenserna av den borgerliga regeringens politik blir allt tydligare. Klyftorna ökar och de rika blir rikare, och det här får betalas av dem som har allra svårast att få pengarna att räcka till. Nästa steg i den här orättvisa politiken är uppenbarligen att överge principen om en gemensamt finansierad sjukvård där sjukvård ges efter behov. Till hösten kommer det första privatsjukhuset för barn att öppnas i Stockholm. Friska barn till rika föräldrar kommer i och med det här att kunna få förtur till sjukvård. Barn med föräldrar som inte har råd att köpa de här sjukvårdsförsäkringarna kommer inte i fråga, och barn med funktionshinder eller kronisk sjukdom och barn som är för tidigt födda kommer inte heller att kunna få del av de sjukvårdsförsäkringar som krävs för att få vård - inte ens om föräldrarna har råd att köpa dem. Det här är början till ett systemskifte där den solidariskt eller gemensamt finansierade sjukvården ersätts med en sjukvård som kommer att se olika ut beroende på om man kan betala eller inte. Vad tänker Jan Björklund och regeringen göra? Tycker regeringen att barn med olika tillgång till sjukvård ska få olika vård?

Fru talman! Tack för frågan! Den svenska välfärden ska vara gemensamt finansierad, och det råder en mycket bred enighet om detta i Sveriges riksdag. Inget parti och inget regeringsalternativ förespråkar såvitt jag vet att välfärden ska övergå till privat finansiering. Den lagstiftning som möjliggör att man tecknar sjukförsäkringar vid sidan av det offentliga och gör det möjligt att ha privat sjukvård i Sverige är densamma i dag som den har varit hela tiden. Den här regeringen har inte gjort några som helst förändringar i den lagstiftningen. Vi vill fokusera på frågan: Varför är det så att många människor uppenbarligen är missnöjda med den offentliga vården? Vi måste göra någonting åt det. Vi ska inte sätta människor i väntrum, varken i privata eller landstingsdrivna väntrum. Människor ska få vård. Det är den här regeringens målsättning. Men vården och välfärden ska vara gemensamt finansierade i Sverige.

Fru talman! Ja, men det är en mycket medveten politik som den borgerliga regeringen för. Det är genom de förändringar i lagstiftningen som den borgerliga regeringen drev igenom förra året när det gäller möjligheten att sälja ut de offentliga sjukhusen som det här blir möjligt. Det är ett mycket aktivt och medvetet beslut från den borgerliga regeringen som vi pratar om. Ni vet mycket väl vad det här egentligen handlar om. Ni öppnar för den privata sjukvården. Den förändring som ni har genomfört innebär ju att alla sjukhus kan säljas ut, även våra universitetssjukhus. Och det här kommer att leda till, som vi kommer att se, att vi får privata alternativ. Vi får till och med privata barnsjukhus. Min fråga till Jan Björklund är: Kommer regeringen att göra någonting för att stoppa de här moderata landstingens planer på att införa en sjukvård som inte baseras på behov utan på plånbokens storlek?

Fru talman! Det måste väl vara så att Berit Andnor hade det här andra inlägget skrivet innan jag gav svaret på det första, för att upprepa samma fråga när jag redan svarat på det är ju inte så poängfullt. Jag sade just detta: Regeringen anser, precis som en enig riksdag gör, att Sveriges sjukvård ska vara gemensamt finansierad och att alla ska ha tillgång till en bra sjukvård via landstingsskatten. Det finns köer i en hel del landsting, framför allt i socialdemokratiskt styrda landsting. Dem ska vi få bort. Vi är inte livrädda för att sjukvård ägs av andra aktörer, och det uppfattade jag att Mona Sahlin inte var i går heller. Men sjukvården ska finansieras gemensamt. Sedan är det möjligt att vid sidan av den landstingsskatt man betalar teckna sjukvårdsförsäkringar. Det har det varit tidigare också. Det har växt fram under flera år i Sverige. Anledningen till att det har växt fram är brister i den landstingsdrivna sjukvården. Jag uppfattar inte att något parti i Sveriges riksdag har lagt fram något förslag om att förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar. De regler som gäller nu är exakt desamma som gällde under den förra regeringens tid.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson, och det gäller då ohälsotalet. Det var ju så att alliansen gick till val på och också fick svenska folkets förtroende för att minska utanförskapet. Vi har lyckats väldigt bra, för det är många som har kommit tillbaka till arbete - 164 000 - och vi har minskat de korta sjukskrivningarna. Men, fru statsråd, när det gäller dem som har sjuk- och aktivitetsersättning, det vill säga de som har förtidspension och de långa sjukskrivningarna, har det inte hänt något. Det är fortfarande drygt 700 000 i den gruppen som inte har fått någon hjälp. Varför händer ingenting på det här området? Vad gör statsrådet för att förbättra detta?

Fru talman! Tack för frågan! Ja, varför händer ingenting? Antalet korta sjukskrivningar går ned. Det har inte varit så lågt sedan 1997. Även antalet långa sjukskrivningar går ned. Jag instämmer i Solveig Zanders oro när det gäller dem som har en förtidspension eller sjuk- och aktivitetsersättning. Särskilt ser vi detta när det gäller kvinnor och unga personer. Det är också en händelse som vi kan se att många av dessa har gått väldigt många år och väntat på att få hjälp, stöd och rehabilitering, men ingenting har hänt. Det har funnits, och det finns fortfarande - även om regeringen tänker ta bort det - en obligatorisk prövning. Inom ett år ska en förtidspension prövas. Det har gjort att många som inte har fått hjälp, stöd och rehabilitering per automatik har fått sjuk- och aktivitetsersättning trots att de har en arbetsförmåga. De har gått sjukskrivna i väldigt många år. Regeringen har just nu två departementsskrivelser på väg ut på remiss, som ska ge en massiv insats för hjälp, stöd och rehabilitering med satsningar för att dessa människor ska få hjälp och stöd i tid.

Fru talman! Frågan är då kort och gott: Hur länge får vi vänta tills de här förslagen blir verklighet, och hur länge kan de här människorna förvänta sig att de kan få vänta? Det är det som är den viktiga frågan: När kommer de nya förslagen att träda i kraft och ge effekt?

Fru talman! Av de 550 000 personer som i dag har sjuk- och aktivitetsersättning vet vi av Riksrevisionens rapport att mindre än 1 procent kommer tillbaka. Det var 140 personer om dagen under de åren då Socialdemokraterna hade regeringsmakten som fick sjukersättning, många gånger med aktivitetsersättning. Bara 1 procent kommer tillbaka. Därför kommer regeringen nu inom kort att lägga fram ett förslag med en mängd åtgärder för att de som i dag har förtidspension eller sjukersättning ska våga vilja komma tillbaka på sina villkor och känna att de ska kunna pröva utan att deras förtidspension ifrågasätts.

Fru talman! Min fråga är riktad till jordbruksminister Eskil Erlandsson. Torsken i Kattegatt är akut hotad, och sänkningarna av kvoterna är inte tillräckliga. Jag tror även att jordbruksministern har uttalat sig åt det hållet. Samtidigt säger ministern att man måste vara med i förhandlingarna och inte ställa sig i hörnet, att man når längre genom att vara det. Jag skulle vilja fråga vilka påtagliga förbättringar Sverige uppnått genom att vara med på överenskommelsen om torsken i Kattegatt.

Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag anser att bevarandet av den biologiska mångfalden är en av den svenska riksdagens uppgifter men också en av Europagemenskapens uppgifter. Genom det aktiva arbete som vi bedriver i Europeiska unionen har vi på ett påtagligt sätt kunnat medverka och bidra till ett bevarande av den biologiska mångfalden. Vi har gjort det efter en av mina grundprinciper, nämligen att naturens resurser ska brukas utan att förbrukas. Vad har vi då konkret uppnått? I den senaste förhandlingen, som bland annat rörde Kattegatt, kunde vi i gemenskapen enas om att till exempel använda selektiva redskap som gör att vi inte plockar upp annat än den fisk som vi är ute efter att fiska och som vi har kvot för att göra. Vi har uppnått en kvotminskning, som nämndes i frågan, och vi har även sett till att få bestämmelser som minskar det så kallade utkastet, det vill säga fisk som plockas upp och sedan slängs tillbaka därför att det inte finns någon kvot.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är trevligt att jordbruksministern talar om den biologiska mångfalden i havet och i synnerhet om torsken i Kattegatt. Trots allt försvarar man dock överenskommelserna, och Danmark tar åt sig äran av samma överenskommelser. Torsken i Kattegatt är en angelägenhet för Sverige och Danmark, som tillsammans har mer än 95 procent av kvoterna där. Därför har jag en ytterligare fråga: Kan jordbruksministern tänka sig att bjuda in sin danska kollega för särskilda diskussioner om just Kattegattfisket?

Fru talman! Jag tackar även för den frågan. Det som det frågas efter är redan gjort.

Fru talman! Jag har en fråga till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturministern har tillsammans med folkhälsoministern gjort ett intressant offentligt utspel om hälsobringande effekter som olika kulturyttringar kan medföra. Det är intressant av två anledningar. Dels skulle detta bekräfta kulturens kraft att förbättra hälsoläget hos människor, dels vore det en helt ny politisk väg att gå för att föra folkhälsoarbetet framåt. När detta är sagt måste jag konstatera att den svenska regeringsordningen i vissa stycken är rigid. Vi har enligt vår traditionella parlamentariska ordning definitiva gränslinjer mellan olika politiska ansvarsområdens uppgifter. Min fråga till ministern blir därför kort och gott: Hur fann ni, och hur vågade ni ta, detta initiativ till utveckling av såväl kultur- som folkhälsopolitiken tillsammans?

Fru talman! Jag tackar för frågan. I nästa vecka hålls ett seminarium om kultur och hälsa där jag och folkhälsominister Maria Larsson kommer att delta. Vi var i höstas i Göteborg och träffade företrädare för bland annat Sahlgrenska sjukhuset där forskning och samarbete nu påbörjats. Regeringens absoluta vilja är att luckra upp de gränser som Finn Bengtsson talar om och som finns mellan politikområden, det som brukar kallas stuprörspolitik. Så sent som vid regeringssammanträdet tidigare i dag talade jag med Maria Larsson om att det är dags att forcera arbetet.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är mycket hoppingivande, och min följdfråga blir därför naturlig eftersom vi talar om stuprörstänkandet och hängrännorna. Initiativet leder till att man för det första ser kulturen som en inte nödvändigtvis tärande utan kanske en närande kraft i samhället. Om det går att genomföra skapas dessutom möjligheter till en unik marknad genom en utveckling av företagande i kulturen som då kanske till och med kan ha hälso- och sjukvården som huvuduppdragsgivare. Har ni tillsammans funderat på framtida finansieringsformer för det statliga åtagandet från de både departementen? Det kanske är möjligt för Socialdepartementet att budgetera för vissa delar av Kulturdepartementets traditionella verksamheter och vice versa.

Fru talman! Även om kulturen kostar pengar är den närande, inte tärande, oavsett om vi talar om utbildning eller som i detta fall om vård. Jag är övertygad om att kultur och hälsa kan berika varandra, och det finns forskning som visar att folk inte bara lever längre utan naturligtvis även mår bättre av att använda sig av kultur, antingen det är fråga om musik, konst eller teater. Hur detta ska finansieras vet vi inte. Därför är det samarbetsprojekt som nu är på gång i Göteborg mycket viktigt. På så sätt får man fram forskning som visar hur vi går vidare. Först då kan vi diskutera hur vi ska fördela pengar. Frågan är mycket riktigt väldigt viktig.

Fru talman! Min fråga går till konsumentminister Nyamko Sabuni. I går fattade EU-parlamentet beslut om ett nytt EU-direktiv vad gäller små krediter. Det innebär att man gör en kreditprövning och även har ångerrätt på krediter från 200 euro. Därför undrar jag om ministern tänker ta några initiativ så att det också kommer att gälla för krediter understigande 200 euro, så kallade sms-lån.

Fru talman! I går antog parlamentet, glädjande nog, det som kallas konsumentkreditdirektiv. Vi har länge diskuterat problemen med sms-lånen, som framför allt drabbar unga människor. Vi har också fått en skrivelse från Konsumentverket där man föreslagit att tiden kanske ska ökas, eftersom det just är snabbheten som får många unga att ta dessa lån, eller att tillåta möjligheten att ta kreditupplysningar. Vi har hänvisat till detta direktiv, och när det nu antagits i parlamentet påbörjas vårt arbete för att införliva direktivet i vår lagstiftning. Vi är medvetna om problemen, och avsikten är att vi ska göra det så svårt som möjligt för unga människor att kunna ta den typen av lån. Jag kan dock inte redan nu ge besked om exakt på vilket sätt vi kommer att göra det. Vi inser att hastigheten, det faktum att man inte kan ta kreditupplysningar och så vidare leder till att unga människor sätter sig i onödig skuld.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Direktivet kommer inte att träda i kraft förrän 2010. Dit är det flera år. Redan nu ser vi hur många 18-25-åringar, särskilt i Stockholms län, är uppskrivna hos kronofogden och lagsökta för att betala tillbaka dessa lån. Det är alltså bråttom. Det räcker inte att säga att vi följer upp och ser vad det blir. Därför vill jag fråga om ministern tänker ta några initiativ för att skynda på arbetet så att vi i Sverige kan få en lagstiftning före 2010 och som även gäller lån understigande 200 euro, vilket enligt pressmeddelandet är ungefär 1 900 svenska kronor.

Fru talman! Ja, vi har redan vidtagit vissa åtgärder för att få unga människor att förstå att det är problematiskt när man i hettan tar den typen av lån. Bland annat samarbetar Konsumentverket med kronofogden när det gäller information till unga människor i skolan. Man informerar om vad det hela innebär, om finansiellt ansvar och så vidare. Det pågår alltså redan ett antal insatser, men jag tror att det ändå är viktigt med lagstiftning. Tyvärr går det inte alltid så fort som man vill när det gäller lagstiftning. Vi har diskuterat möjligheterna till snabbspår men har insett att det ändå inte kommer att gå så mycket fortare. Däremot vill jag inte säga att det är först 2010 som detta måste göras, utan vi har möjlighet att med hjälp av direktivet påskynda arbetet efter den förmåga vi har. Även om 2010 kan vara sluttiden för kommissionens krav måste det inte vara sluttiden för Sveriges riksdag att fatta beslutet. Vi inser problemet och kommer att jobba med det så skyndsamt som möjligt.

Fru talman! Jordbruksministern har, trots mycket berömvärda insatser i EU:s fiskeriförhandlingar, ibland uttryckt frustration över resultatet. Jag vill därför fråga honom vad han anser behöver göras inom fiskeripolitiken för att reformera den, för att göra den bättre. Situationen är den att vissa arter som fiskas är under biologiskt säkra gränser. Fiskeflottan är i många länder för stor. Kvotsystemet innebär att en stor mängd fisk dör efter att ha kastats över bord. Redskapen sorterar inte i tillräcklig omfattning bort unga fiskar som inte har lekt. Och det förekommer ett omfattande oreglerat fiske. Har ministern någon vision för hur han skulle vilja se den europeiska fiskeripolitiken utvecklas?

Fru talman! Jag har en vision. Den bygger på uttrycket som jag tycker kan användas för alla element i naturen, nämligen att vi ska bruka utan att förbruka. Vad beträffar fisken är det nödvändigt att förändra den gemensamma fiskeripolitiken i ett antal avseenden. Bland annat måste vi tydligare i målformuleringarna för fiskeripolitiken peka ut att vi måste bevara såväl den biologiska mångfalden som fiskeriresursen. Så är det inte i dag. Vi måste se till att på ett annat sätt än i dag nyttja den regionala rådgivningen därför att unionen i dag är mycket större än vad den var när vi fick den gemensamma fiskeripolitiken. De rådgivande organ som vi har i vår del av Europa har visat sig fungera alldeles utomordentligt. Detta bör tas efter i andra delar av unionen, likväl som vi ska nyttja dem på ett betydligt mer kraftfullt sätt än vad vi har gjort så här långt.

Fru talman! Tack, jordbruksministern, för svaret! Det var fint att höra att du har den inriktningen och visionen. Låt mig då fråga på vilket sätt vi kan driva på eller ta initiativ för att få till stånd en mer djupgående och omfattande reformering och översyn av den gemensamma fiskeripolitiken. Kan det till exempel vara möjligt att göra det i samband med det svenska ordförandeskapet, även om det skulle vara ännu bättre om det kunde ske tidigare?

Fru talman! Vi driver på för att inom ramen för den överenskommelse som finns göra förändringar och förbättringar på olika områden. Den totala politiken kan vi tyvärr inte se över förrän 2012, men även innan dess måste vi göra en hel del. Det jag närmast kan peka på i den här diskussionen är att vi har fått ett antal förvaltningsplaner. Vi har fått en för ålen, och vi har fått en för torsken. Det är bra. Vi arbetar vidare på förvaltningsområdet. Vi måste se till att få förvaltningsplaner för vattnen totalt sett och inte bara för arter. Vi måste också se till att fortsätta att utveckla selektiva redskap så att vi inte plockar upp fisk som är hotad eller sårbar på något sätt. Vi ska plocka upp bara det vi har kvoter för och som ligger inom biologiskt säkra gränser. Vi kan också försöka med till exempel havdagar. Vi kan försöka införa individuella kvoter så att "ägaren" blir mer rädd om fiskeresursen. Det var några exempel.

Fru talman! Jag har en fråga till kulturministern. Den socialdemokratiska regeringen införde fri entré på våra museer åren 2005-2006. Det blev, som vi vet, en succé. Antalet besökare ökade med drygt 60 procent. Vuxna med barn kunde besöka museerna. Vi vet att det betyder mycket att kunna göra ett återbesök. Att kunna besöka ett museum en timma då och då ger mer än ett enda långt besök. Nya grupper besökte våra museer, och lågutbildade gick också dit på kanske ett första besök. Nu ser vi att besöksantalet har gått ned. En och en halv miljon besök har registrerats. Det är en minskning på över 40 procent. Museipedagogerna har ersatts av personal vid vändkorsen. Är kulturministern beredd att ompröva beslutet att införa entré för vuxna?

Fru talman! Tack för frågan. Den är inte ny. Göran Persson och jag har diskuterat den tidigare. Nej, jag är inte i dagsläget beredd att ompröva detta. Frågan har diskuterats många gånger i riksdagen. Man kan få intrycket att fri entré är något som har funnits under lång tid. Så är det inte. Det var under två år som den socialdemokratiska regeringen hade det som kallades fri entré, eller rättare sagt förbud för de statliga museerna att ta betalt. Det var till en kostnad av 100 miljoner kronor för 19 museer. Våra museer har stora behov, och vi måste prioritera. Vi har valt att prioritera vård av samlingarna men också utökade möjligheter för barn och unga att ta del av alla utställningar. Det var inte så tidigare. Då fick man betala för specialutställningar. Det behöver barn och unga upp till 19 år inte göra i dag.

Fru talman! Jag vill då påpeka - och jag tror att ministern håller med - att föremålen inte tillhör regeringen, inte oss i oppositionen och inte heller museerna. De tillhör invånarna i vårt land. Jag anser att de via skattsedeln har betalt för att på våra statliga museer se och uppleva det fina med begreppet museum. I regionerna, i bland annat min egen region längst i söder, har man sedan många år redan haft fri entré på regionmuseerna. Jag kan här se paralleller med hanteringen av En bok för alla. De grupper av människor som i vanliga fall inte läser en bok eller besöker museer drabbas av prioriteringarna, där skattesänkningar går före tillgängligheten. Till och med Folkpartiet har ändrat sig i frågan och ställer sig nu bakom vårt förslag om fri entré på statliga museer även för vuxna. Det är så även utomlands i till exempel Paris och Washington. Jag vill därför ställa en följdfråga till ministern: Håller du inte med om att just tillgängligheten är en viktig aspekt?

Fru talman! Jag anser absolut att tillgängligheten är viktig. Det handlar inte alltid bara om fri entré. Tillgänglighet är mycket. Det är bland annat fråga om museipedagoger, som Göran Persson mycket riktigt påpekade. Vi ska också komma ihåg att ett stort antal museer trots att de tar entré har ökat sitt besöksantal. Friluftsmuseet Skansen är ett exempel. Musikmuseet i Stockholm är ett annat. Det gäller även Vasamuseet och Tekniska museet. Det är inte alltid kopplat enbart till pengar.

Fru talman! Jag har en fråga om rovdjur. Jag är fullt medveten om att jordbruksministern inte har huvudansvaret för frågan, men jag vet att hans kunskaper är breda och stora och att han delvis är inblandad. Därför ställer jag frågan till Eskil Erlandsson. Långt in på 1800-talet var det varje bys skyldighet att ha en varggrop för att hålla vargstammen på en rimlig nivå. I de mellansvenska länen hörs oroliga röster om vargstammens numerär. Det sägs att om inga åtgärder vidtas kommer situationen att förändras jämfört med de förutsättningar som ges i Rovdjursutredningen, som så småningom ska komma hit. Målet för antalet vargar som har fastställts av riksdagen har redan nåtts. Det har nyligen varit demonstrationer i Falun och Gävle i frågan. Kommer regeringen att vidta några praktiska åtgärder, jordbruksministern, eftersom det inte går att säkerställa att antalet vargar blir det vi har bestämt utan kommer att öka? Jag läste på Svensk Jakts hemsida att man trodde att det skulle avskjutas 60 vargar per år.

Fru talman! Den fråga som tas upp behandlas i det här fallet närmast av Miljödepartementet. Departementet emottog Rovdjursutredningen i början av december månad. Utredningen innehåller förslag till hur de stora rovdjuren ska förvaltas när vi har nått upp till de delmål och ibland mål som riksdagen har slagit fast. Denna utredning, som är överlämnad till regeringen, kommer att remissbehandlas. Därefter blir det en sedvanlig beredning av förslagen och möjligen i en framtid en proposition om de frågor som tas upp av Rolf Gunnarsson.

Fru talman! Tack för svaret! Eskil Erlandsson har en framtid som diplomat. Det var ett diplomatiskt svar! Detta är naturligtvis en nollfråga här i huvudstaden, men jag lovar att den under valrörelsen var outstanding från Falun och norrut. Det var en fråga som dominerade hela valrörelsen. 30 procent av landets yta hyser 95 procent av det totala antalet vargar. På Svensk Jakts hemsida skriver man om 50-60 vargar per år. Det gäller att vi är snabba här i riksdagen, så att det inte blir 120 man ska skjuta ett år och så vidare. Jag vill höra om diplomaten Eskil Erlandsson kan säga lite mer om vad han tror om det här. Det gäller också möjligheterna för länsstyrelsen att fatta snabbare beslut om skyddsjakt än man gör när byråkratin ska mala mot Naturvårdsverket.

Fru talman! Apropå diplomati bereder vi i vårt beslutsfattande ärenden i den ordning som vi har kommit överens om att vi ska göra. I det här fallet har vi kommit så långt nu att vi har ett utredningsmaterial på regeringens bord. Vi kommer att låta organisationer och enskilda, länsstyrelse och liknande, tycka till om materialet för att se om det finns något vi behöver komplettera med och vilka förslag man tycker är adekvata och som vi ska arbeta vidare med. När den omgången är genomförd kommer det möjligen en proposition. Vad jag däremot kan lova är att vi ska besluta någonting i den del som riksdagen beslutade om för drygt ett år sedan, nämligen den tillfälliga skyddsjaktsparagraf som nu är införd i lagstiftningen. Det handlar om möjligheten att avliva rovdjur även utanför hägn om de skadar så kallade hemdjur. Den lagstiftningen gäller bara till maj 2009, och både regeringen och sedermera riksdagen måste ta ställning till hur vi tycker att den har fungerat. Detta måste vi göra i god tid före den 1 maj 2009.

Fru talman! Min fråga handlar om framtiden för det sydsamiska kulturcentret Gaaltije i Östersund, Jämtland. Kultur- och informationscentret har funnits sedan 1998, tror jag. Invigningen hölls i början på 1999. Centret finansieras bland annat med medel från EU:s strukturfonder - oftast i projektform. Gaaltije är samiska och betyder källa på svenska. Centret har syftet att vara just en källa till kunskap om samerna runt om i samhället och en plats för dem själva där de kan stärka den samiska kulturen. Man har nu kommit till en punkt där finansieringen har tagit slut, och man kommer troligtvis att vara tvungen att lägga ned verksamheten inom en snar framtid. Jag tror att det här är kulturministerns bord. Jag vill fråga henne hur hon ser på denna situation och om hon är beredd att vidta åtgärder för att Gaaltije även i framtiden ska kunna fortsätta sin viktiga verksamhet.

Fru talman! Jag måste säga att den frågan inte ligger på Kulturdepartementets bord - i alla fall inte i dag. Vi har inte mött den. Jag vet inte om sameminister Eskil Erlandsson är bättre informerad än vad jag är. Annars lovar jag att vi gärna återkommer i frågan. Tyvärr har jag inget svar för dagen.

Fru talman! Jag är förvånad över att kunskapen om en sådan viktig verksamhet är så dålig i regeringen. Jag borde ha ställt frågan till Eskil Erlandsson, som är sameminister. Gaaltije bedriver en viktig verksamhet som inte bara är viktig för samerna utan även för oss. Detta är ett gemensamt kulturarv. Den förståelse som vi behöver ha för samernas kultur är mycket sämre än vad den borde vara många gånger. Gaaltije har bedrivit sin verksamhet under nio år. Man gör det i olika kulturprojekt. Man arrangerar konserter, utställningar och viktiga debatter om samiska frågor. När verksamheten var som störst och hade sin mest omfattande form var man nio personer. I dag vet man inte hur framtiden kommer att se ut. Man kommer troligtvis att vara tvungen att lägga ned verksamheten inom en snar framtid. Jag tycker att vi borde värdera de här personernas arbete och Gaaltijes verksamhet mycket bättre och mycket högre. Vi borde värdesätta den. Regeringen borde öka sin kunskap, och man borde även överväga om man inte ska ha en fast finansiering för den verksamhet som bedrivs. Vad är regeringen beredd att göra?

Fru talman! Jag ansvarar för minoritetspolitiken i vårt land. Eftersom kunskapen om hur de här frågorna är fördelade är så liten hos många blir det också så att frågorna kan hamna mellan stolarna och att man ställer frågor till fel statsråd. Vi jobbar just nu med en minoritetspolitisk proposition. I det arbetet fortsätter jag den tradition som jag tror att min företrädare bedrev med att träffa de olika minoritetsgrupperna. Jag har hunnit träffa romer. I morgon träffar jag sverigefinländare, och snart kommer jag också att träffa samerna. Tanken är att vi i dialog och samförstånd ska kunna bygga upp denna proposition så att den innehåller det som minoriteterna själva anser är viktigt att politikerna och regeringen satsar på. Jag kan i dag inte ge exakt besked om Gaaltijes framtid, men jag utgår ifrån att samerna i mitt samtal med dem kommer att lägga fram den typ av frågor som är viktiga för dem. Mitt svar är att vi återkommer med svaret i den minoritetspolitiska propositionen.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet för övergripande frågor. Konsekvenserna av den förda politiken blir allt tydligare. Det är fler som får arbete. Statsfinanserna är i ett utmärkt skick. Allra trevligast är att allt färre är sjuka eller förtidspensionerade. Icke desto mindre - eftersom detta är den första frågestunden på det nya året vill jag ställa en fråga som rör de 208 interpellationer som gällde infrastrukturinvesteringar under förra hösten. Det gäller hur denna regering ska klara ut det vid det här laget mycket stora underskott som finns på Banverkets och Vägverkets område. Det rör sig i storleksordningen tillsammans om nästan 100 miljarder kronor. Jag undrar: Har regeringen någon strategi för detta? Det tror jag är någonting som efterfrågas från Ystad till Haparanda.

Fru talman! Tack för frågan! Just därför att det handlar om så enorma belopp blir frågan central för Sveriges riksdag. Jag tycker att det finns ett par saker att påtala när det gäller varför det har blivit så här. Det ena är att under den förra regeringen fanns det över huvud taget inte någon koppling mellan de löften som gavs när det gäller infrastruktur och beredvilligheten att i nästa steg finansiera de löftena. Det uppstod stora svarta hål gång på gång. Inte minst gäller det de löften som avgavs till alla möjliga regioner alldeles före valet 2006. Detta saknade ekonomisk täckning. Det andra är att det är uppenbart att vi måste se över planeringsprocessen på dessa infrastrukturmyndigheter i Sverige. Varför är det så att projekten alltid blir dyrare och dyrare för varje ny prognos som kommer? När man planerar ett projekt kostar det en viss summa. När det sedan är klart kostar det 50 procent mer. Det är mer regel än undantag. Detta är inte acceptabelt, och det måste också ses över. Att detta behöver ses över är en av anledningarna till att infrastrukturpropositionen är framskjuten ett halvår. Vi måste skapa grepp över de kostnadsstegringar som har skett.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för det. Vi kan vara överens om hålen. Nu handlar det om vad den nya regeringen tänker göra. Såvitt jag förstår har man tvingats skjuta fram propositionen till riksdagen på den här punkten. Hur går det med de projekt som nu har satts i gång? Det är många runt om ute i landet som undrar. Kan de fullföljas, eller kommer vi inte att kunna bygga de sista kilometerna av de här projekten?

Fru talman! Det är klart att det måste lösas på ett eller annat sätt. Projekt som är igångsatta och som nästan är färdiga måste naturligtvis färdigställas. Men ingen bygger utan att få betalt, så riksdagen kommer att bli tvungen att skjuta till medel i en eller annan form. Att vi måste skapa ett grepp över detta innan vi fattar nya beslut som skulle kunna innebära nya svarta hål är skälet till varför det hela är framskjutet ett halvår. Svaret på den fråga som Gunnar Andrén ställer om vad regeringen tänker göra och vilka förslag som läggs fram kommer till hösten när vi lägger fram den här propositionen. Vi behöver ytterligare ett halvår på oss därför att det har varit så illa skött förut av den föregående regeringen. Jag vill också säga att vi är kritiska mot de myndigheter som lämnar in en kostnadskalkyl som sedan stegras i nästa prognos. Det är inte acceptabelt. Har riksdagen bestämt en ekonomisk ram för en viss sak ska den gälla. Det ligger både i regeringens och i riksdagens intresse oavsett vilken regering vi har i det här landet att de beslut som riksdagen fattar ska fullföljas av våra myndigheter.

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson i hennes egenskap av nordisk samarbetsminister. Strax före jul presenterades en första avstämning av arbetet i den svensk-danska arbetsgruppen för gränspendlarfrågor. Arbetsgruppen är ett bra initiativ som jag är övertygad om kommer att underlätta rörligheten i Öresundsregionen. För en knapp vecka sedan besökte jag Ravigruppen i Haparanda. Ravi är ett lokalt samarbete mellan Skatteverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, polisen och andra myndigheter i Haparanda och deras finska motsvarigheter i Tornio. Det stod klart att behovet av att undanröja gränshinder är stort i den integrerade staden Haparanda-Tornio, men även i övriga delar av gränstrakterna mellan Sverige och Finland. Därför vill jag fråga samarbetsministern om det inte finns skäl att initiera en motsvarande arbetsgrupp för arbetet mellan Sverige och Finland eller på annat sätt initiera ett arbete för att eliminera gränshinder.

Fru talman! De nordiska frågorna ligger högt upp på dagordningen. Jag upplever att de blir alltmer aktuella. Sverige har nu tagit över ordförandeskapet för Nordiska ministerrådet i år. Vi har också levererat en arbetsplan, ett program för vad som ska göras och åstadkommas under det här året. Gränshinder, globalisering, klimat och samverkan är några av de teman som vi kommer att arbeta hårt med. De svenska och danska arbetsmarknadsministrarna beslutade i maj månad om ett sådant samverkansarbete som presenterades nu den 17 december, precis som frågeställaren beskrev. Jag har också besökt Haparanda och sett vilken kreativitet det finns för att samverka mellan de olika myndigheterna och mellan de två städerna på var sida om gränsen. Jag kan lova frågeställaren att speciellt under det här året går vi in väldigt hårt för att på olika sätt försöka minska hindren och i stället göra det möjligt att leva, bo, studera och vara verksam på varje sida om gränsen.

Fru talman! Ett positivt initiativ som också samarbetsministern var med på var Gränshindersforum som startades nu i oktober. Det är ett samarbete mellan de fem nordiska länderna. Jag kan känna en liten oro för att man kanske för mycket koncentrerar sig på att alla fem länderna ska komma överens. Därför tycker jag det är så positivt att Sverige och Danmark har ett bilateralt samarbete och inte väntar på de gemensamma lösningarna som ska passa alla de nordiska länderna. Det är positivt att man också har bilaterala arbetsgrupper medan man väntar på att Norden som helhet ska komma samman.

Fru talman! Jag finner det inte alls för otroligt att man också har bilaterala överenskommelser. Vi har en tradition av detta, inte minst från Öresundsregionen där vi har gjort överenskommelser bland annat på skattesidan. Det ifrågasätter jag inte alls. Jag tror säkert att man kan arbeta på det sättet. När vi tittar på hinder där vi tror att vi behöver lagstiftningen är det många gånger egentligen saker som myndigheterna kan komma överens om sinsemellan. Jag har också erfarenheter från Eda kommun där man har ett gränshindersråd, ett forum, där myndigheterna sätter sig ned och tänker efter vad man kan göra på myndighetsnivå över gränserna. Man kan lösa väldigt mycket där. Saker och ting behöver lösas bilateralt, i Norden och även, tror jag, myndigheter emellan.

Fru talman! Jag har en fråga om regeringens utnämningspolitik, och den tänkte jag ställa till Jan Björklund. När ni tillträdde skröt ni vitt och brett om hur transparent och bra det skulle bli med utnämningar på alla tjänster. De skulle utlysas. Man skulle använda sig av ett helt annat sätt när tjänsterna skulle tillsättas. I dag har vi fått veta att biståndsministern har utsett sin gamla Mufkompis Henrik Landerholm till chef för Folke Bernadotteakademin. Då undrar jag var den tjänsten utlystes och hur det gick till.

Fru talman! Monica Greens referat av de löften som utställdes före valet är inte korrekt. Vi har utlovat en ökad transparens, vi har utlovat att en hel del tjänster ska utlysas och vi har utlovat nya processer. Dessa processer är delvis på plats, och de är delvis fortfarande under utredningsarbete. Regeringen tillsätter egentligen hur många befattningar som helst genom olika beslut. Såsom partiledarna och statsministern redovisade ganska snabbt efter regeringsskiftet finns det nu principer fastlagda för detta. En del tjänster utlyses. Ibland kan en person som redan är myndighetschef flyttas till en annan myndighet utan att den tjänsten utlyses. I det här fallet, utan att gå in i detalj på det namn som nämndes av frågeställaren, är den person som nämndes konkret redan chef för en statlig myndighet och flyttas till en annan myndighet. Det är alltså fullt möjligt att göra så. Det är inte alltid så att allting måste utlysas. Men som har noterats är det många chefstjänster som nu utlyses, och de tillsätts i konkurrens.

Fru talman! Under er oppositionstid angrep ni oss väldigt mycket för att vi gjorde precis som ni har gjort i dag. Ni skulle minsann aldrig försätta er i den situationen, utan alla tjänster skulle utlysas. Nu säger Jan Björklund att det finns en policy och en princip som är framtagen, men i det här fallet har man inte använt sig av den här principen. Nej, det kanske är så i stället att Henrik Landerholm skulle mista sitt jobb på Försvarshögskolan och att Moderaterna håller sina egna om ryggen samtidigt som de sparkar på dem som redan ligger.

Fru talman! Jag nedlåter mig inte ens till att kommentera det påståendet. Det var så lågt att det saknar motstycke. Det finns personer som är myndighetschefer i Sverige som har olika partipolitisk bakgrund. Jag skulle aldrig någonsin stå här och säga, och jag har aldrig sagt det, att personer som har en politisk bakgrund skulle vara diskvalificerade från ledande chefsjobb. Det är tvärtom så att personer som har en politisk bakgrund från olika partier, vilket det vara månde, många gånger har en samhällserfarenhet som man ska ta till vara. Det är ingenting att skämmas för. Däremot måste man räkna med att när man tillsätter personer på nya befattningar, personer som inte har varit chefer i statliga myndigheter tidigare, kommer tjänsterna att utlysas i konkurrens i ökad utsträckning. Det är lagändringar på gång för att möjliggöra detta. Den som redan är myndighetschef och har gått igenom granskningen kan flyttas till en annan myndighet vid omorganisation. Utan att avslöja något kan jag berätta att jag själv har ett par ärenden på bordet som gäller personer med socialdemokratisk bakgrund där detta kan bli aktuellt. Vi ska ha en ökad transparens. Det ska inte bara tillsättas personer med en politisk färg, utan vi ska ha en prövning av varje persons kompetens. Fler och fler tjänster tillsätts nu efter att de har utlysts.

Fru talman! Nu har det hänt igen. En livsmedelshandlare har fuskat med märkning och importerat kött har fått svensk märkning och längre hållbarhetstid. Vi minns alla köttfärsskandalen i höstas. I morse satt jordbruksministern i tv-soffan och pratade om USA:s beslut om klonade djur och försäljning av kött därifrån. Det är bra att jordbruksministern var tydlig när det gäller klonade djur. Det är otroligt viktigt att maten vi köper och stoppar i oss är säker. Det är otroligt viktigt för oss som konsumenter, för svenska lantbrukskåren och hela branschen. Sveriges bönder kräver enligt LRF en ursprungsmärkning av livsmedelsråvaror, och det har vårt fulla stöd. Vi socialdemokrater har länge drivit förslaget om ursprungsmärkning. I valrörelsen 2006 ställde sig samtliga partier utom Moderaterna bakom förslaget till en sådan lagstiftning. Jag vill ställa en fråga till jordbruksministern eller konsumentministern, men jag tror att jordbruksministern kanske vill svara på den. Står du fast vid vad som sades i valrörelsen? Är det inte snart dags för en tydlig ursprungsmärkning av alla livsmedelsråvaror som säkrar kvaliteten och gör att vi som konsumenter kan välja i butiken när vi handlar?

Fru talman! Jag är angelägen om att konsumenter har val att göra, att man kan välja respektive välja bort som en aktiv konsument. Av det skälet förespråkar jag i många olika sammanhang att vi har olika typer av märkning. Men jag ser för det mesta helst att detta införs på frivillig grund. Jag är nämligen också angelägen om att vi får nya företag med nya produkter i vårt land som inte slås ut - de kanske rent av inte skulle komma till stånd på grund av för höga initialkostnader. Det är ju inte säkert att den nya produkten vinner efterfrågan på marknaden. Det är inte säkert att den affärsidé som den ensamma människan har, som kanske till och med har ett företag eller en verksamhet på sin fritid, är så god att den vinner marknadens efterfrågan och därmed kan bära de kostnader som ett obligatorium för med sig.

Fru talman! Det var ett intressant svar. Jag funderar på varför det är ett sådant motstånd mot just ursprungsmärkning av alla råvaror. Det ger ju en tydlig märkning för oss konsumenter när vi är i affären. Då vet vi vad vi handlar, och vi vet att vi kan lita på märkningen. Det handlar om säkerhet för oss konsumenter. Det handlar om trovärdighet för svenska lantbrukare, och det handlar om att kunna sälja de svenska mervärdena. Jag har blivit kontaktad av ett antal lantbrukare som kräver ursprungsmärkning. På LRF:s hemsida står det just att Sveriges bönder ska erbjuda säkra livsmedel. Konsumenterna ska kunna lita på svenska livsmedel och känna sig trygga. Ja, men hur, om inte märkningen är att lita på? Vad anser ministern ska göras om inte processen går framåt med frivillig märkning? Är det inte dags för en tydlig ursprungsmärkning av alla livsmedel som vi har i affären?

Fru talman! Ann-Kristine Johansson tar upp två frågeställningar. När det gäller den ena säger jag obetingat ja. Självklart ska man kunna lita på en märkning. Om det gäller ursprung, datum eller någonting annat får man inte ljuga eller bedra konsumenten. Man måste kunna lita på märkningen. Det är självklart. När det gäller den andra frågeställningen säger jag: Ursprungsmärk produkten om det upplevs som en konkurrensfördel, så att konsumenten blir upplyst om härkomsten! Men jag håller inte med om att vi skulle införa en lagstiftning om detta. Jag kan ju lite retoriskt fråga, om det nu är så viktigt, varför den tidigare regeringen inte gjorde detta, som hade ett antal år på sig att göra det. Jag bedömer att vi får fler företag och nya fräscha produkter på marknaden genom att inte ha obligatoriet. Då vågar nämligen fler testa att bli företagare, och man vågar testa fler produkter på marknaden.

Fru talman! Jag har en fråga som egentligen handlar om Lärarlyftet, men jag är övertygad om att skolministern har den breda kunskap som också omfattar det. Regeringen har gjort en ordentlig satsning på lärarutbildningen och fortbildningen. Vi fick i veckan rapporter som bekräftade att det tyvärr inte har varit den anstormning till utbildningsplatserna som vi hade hoppats på. Den har varit ett något måttligare intresse. Min fråga är kort och gott: Har regeringen och Utbildningsdepartementet några planer på att helt enkelt göra bättre reklam för att Lärarlyftet ska få en betydligt större spridning ute bland våra lärare? Det är en chans som naturligtvis är unik och som vi inte har sett på väldigt lång tid. Det är en möjlighet för våra lärare att utbilda sig.

Fru talman! Tack för frågan! Det är helt riktigt att Lärarlyftet är en historisk satsning på fortbildning av våra lärare. Nu visar en rapport som kom från Lärarförbundet häromdagen - det är väl den som Eva Johnsson har läst - att ett antal kommuner, främst socialdemokratiska kommuner, inte vill vara med på Lärarlyftet. Jag beklagar det. Jag uppmanar de kommunerna att tänka om. De ekonomiska villkoren är mycket generösa från statens sida. Staten betalar i stort sett hela kostnaden. Kommunerna behöver bara skjuta till lite grann för att den här uppgiften ska lösas. Det är egentligen, från början, kommunens uppgift som arbetsgivare, nämligen att fortbilda sin personal. Men staten går in och betalar huvuddelen. När det gäller de socialdemokratiska kommuner som inte har hängt på detta hoppas jag att det bara beror på att de är sena i starten och inte på att de medvetet anser att lärare inte behöver fortbildning i Sverige.

Fru talman! Det är en förhoppning som jag naturligtvis till hundra procent delar med skolministern. Det har framkommit en annan fråga som har gällt just en brist i lärarutbildningen. Det handlar om de skriftliga omdömena. Det är ett lite annat spår. Men fortfarande handlar det om kunskap som kanske inte har varit fullödig i lärarutbildningen. Finns det några tankar kring att man ska fördjupa sig och bredda kunskapen när det gäller de kommande skriftliga omdömena, som det nu kommer att ges möjlighet till, som stöd till både föräldrar och elever och lärare? Hur ser skolministern på det?

Fru talman! Jag kan vidga frågan från Eva Johnsson något. Det är en rad utbildningsreformer på gång de kommande åren. Skriftliga omdömen är en. Det handlar om nya betyg från årskurs 6, en ny betygsskala, nya läroplaner, en ny gymnasiereform. Vi tänker inte göra om det misstag som regeringen gjorde i mitten av 1990-talet, nämligen att man genomförde nya stora skolreformer utan att ge fortbildning till lärarna. De skolreformer som nu ligger i pipeline kommer att paras med rätt stora fortbildningsinslag för Sveriges lärarkår, där staten går in och finansierar en hel del. Det kommer naturligtvis att bygga på att arbetsgivaren också är beredd att ge ledigheter och så vidare för detta, så kommunerna måste medverka även där. Men för att de stora reformer som nu ligger framför oss ska fungera och bli bra måste skolans personal självklart ha full kunskap om reformernas innehåll och bakgrunden till dem.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kulturministern om en kulturbygd, Österbybruk. Det är en fantastisk kulturbygd med en av världens äldsta vallonsmedjor, ett herrgårdsområde som är mycket vackert och där bland annat Bruno Liljefors levde på sin tid. I dag sköts det här av Bruno Liljefors stiftelse. Där har man nu problem när man inte har resurser som täcker de kostnader som finns. Byggnaderna håller på att vittra sönder, och denna fantastiska kulturrikedom förstörs. Jag skulle vilja fråga kulturministern hur hon ser på möjligheten att Statens fastighetsverk kanske skulle kunna ta över och bevara denna kulturbygd.

Fru talman! Tack för frågan! Jag har ännu inte haft möjlighet att besöka Österbybruk men gör det gärna. Vården och värnandet av kulturarvet är också en av alliansregeringens absoluta prioriteringar. En stor del av det här kulturarvet sköts av ideella krafter. Det var också därför som regeringen gav ett tillskott på närmare 2 miljoner kronor till hembygdsrörelsen strax före jul, för de arbetar väldigt mycket med att mobilisera krafterna här. Huruvida Statens fastighetsverk kan komma in som en aktuell intressent kan jag inte svara på i dag. Jag har nämligen ännu inte fått frågan till departementet. Stiftelsen är välkommen att ta kontakt med oss på Kulturdepartementet.

Fru talman! Tack för svaret! Det är väldigt intressant. Man har nu från Bruno Liljefors stiftelse och från Länsstyrelsen i Upplands län uppvaktat regeringen just för att visa på vikten av denna kulturbygd. Man har då önskat att Statens fastighetsverk skulle ha möjlighet att ta över det här. Det är därför som jag också vill väcka kulturministerns intresse för denna kulturbygd, så att vi bevarar de här fantastiska fastigheterna och så att kulturministern vet vad det handlar om den dag som ni har den här frågan på regeringens bord.

Fru talman! Statens fastighetsverk sorterar som bekant under Finansdepartementet, men får jag frågan vet jag mer om vad det gäller.