Återrapportering från Europeiska rådets möte

Fru talman! Det var i ett dovt stämningsläge som Europeiska rådet träffades under torsdagen och fredagen i förrförra veckan. Det var många svåra frågor på dagordningen, men det var krisen i Mellanöstern, Rysslands krig mot Ukraina, budgetöversynen och migrationen som stod i fokus.

Återrapportering från Europeiska rådets möte den 26-27 oktober

Det finns en grundläggande europeisk enighet om några fundamentala frågor i Mellanöstern. För det första: Hamas är en terroristorganisation vars besinningslösa våld mot helt vanliga barn, ungdomar, kvinnor och män är ett övergrepp av historiska proportioner. För det andra: Israel har rätt att försvara sig. För det tredje: Internationell rätt ska respekteras och humanitärt tillträde garanteras. För det fjärde: Vi har ett ansvar att undvika eskalering. För det femte: Vi söker en tvåstatslösning. Så långt är Europeiska unionen enig.

Men det är samtidigt ingen hemlighet att medlemsstaterna av historiska och andra skäl har helt olika uppfattningar om Israel och Palestina och olika syn på situationen i Mellanöstern. Det manifesterades också i en lång diskussion om den exakta ordalydelsen för Europeiska rådets uppmaning till humanitärt tillträde. Denna oenighet återkom också sedan när EU:s medlemsstater några timmar senare och i ett helt annat sammanhang röstade på tre olika vis i FN:s generalförsamling. Denna oenighet om Mellanöstern är som sagt inte ny, och mycket lite talar för att decenniegamla åsiktsskillnader just nu skulle försvinna.

En fundamentalt ny ingrediens är dock denna att i flera länder handlar dessa konflikter alls inte längre enbart om konflikter i Mellanöstern utan i ökande grad om Mellanöstern på hemmaplan och hur Mellanöstern används som sköld för helt andra budskap - så även i Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike, för att nämna några länder. Vi ser demonstrationer och aktioner till stöd för Hamas terror, både på svenska och på andra europeiska länders gator. Vi ser och hör ren och skär antisemitism och tydligt våldsbejakande budskap som skapar oro och rädsla hos många judiska familjer i vårt land och i andra europeiska länder.

Jag var inte den enda statsminister på Europeiska rådet som var djupt bekymrad över denna utveckling - och än värre så efter terrorattentatet mot svenskar i Bryssel för bara några veckor sedan. Mitt budskap på Europeiska rådet var detta, och jag säger det igen i denna kammare: I en demokrati som vår är det helt legitimt att tycka helt olika om konflikterna i Mellanöstern och på andra ställen i världen, men det är fullständigt oacceptabelt att ta dessa konflikter hit och sprida hatiska och antisemitiska budskap mot judar i Sverige. Regeringen kommer att bekämpa hat, hot och terrorromantik med full kraft och entydigt stå upp för den judiska minoritetens rätt att leva ett judiskt liv i Sverige. Jag kan i denna kammare inte nog understryka hur viktig den frågan är.

Fru talman! Även Ukraina var på dagordningen, och precis som många gånger tidigare deltog president Zelenskyj över videolänk. Det mycket breda stödet för Ukraina manifesterades en gång till, och många underströk att EU inte får låta krisen i Mellanöstern leda till ett fallande engagemang för kriget mot Ukraina. EU måste klara av att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Diskussionen om budgetöversynen handlade denna gång om deklaration av positioner, inte om förhandlingar. De kommer sannolikt till mötet i december. Jag redogjorde för de svenska utgångspunkter som har mycket brett stöd i riksdagen. För det första är ett förutsägbart och uthålligt stöd till Ukraina den egentliga och centrala frågan i den kommande förhandlingen. För det andra ska budgetramen inte röras. Nya prioriteringar, som den i och för sig nödvändiga förstärkningen av EU:s yttre gräns om EU ska kunna stoppa en ny, okontrollerbar migrationsvåg, måste finansieras genom omfördelningar inom den befintliga budgetramen. Så tvingas Sverige och andra medlemsländer göra i sina egna nationella budgetar, och så måste det också vara för EU.

Som alla kan förstå blev diskussionen spretig. Den speglade alla de olika synsätt som råder bland medlemsstaterna, relativt ofta styrda av huruvida man är nettobidragstagare eller nettobidragsgivare till den samlade budgeten - ingen nyhet där, alltså. Många länder gav stöd till vår linje att omprioritera och inte skjuta till nya medel. Kanske allra tydligast var stödet från Tyskland men även från Danmark, Finland, Nederländerna och Österrike. Ett fortsatt nära samarbete mellan oss som både vill stå upp för ett fortsatt stöd till Ukraina och vara sparsamma med medlemsstaternas pengar är alltså nödvändigt.

Fru talman! Apropå migrationen kan jag säga att fokus i den frågan precis som tidigare låg på dels förhandlingarna inom migrationspakten, dels omedelbara åtgärder för att mycket bättre än i dag skydda EU:s yttre gräns.

Under mötet tackade jag också mina kollegor för allt stöd de har visat oss i Sverige efter terrorattacken i Bryssel i början av oktober. Inför mötet lyfte vi också från svenskt håll upp behovet av samarbete inom EU för att bättre än i dag bekämpa gränsöverskridande terrorism. Det handlar om att dela information mellan länders brottsbekämpande myndigheter för att upptäcka människor som är farliga. Det handlar också om att stärka EU:s yttre gräns och att kraftigt öka återvändandet av migranter som inte har rätt att stanna kvar inom EU:s gränser.

Bara i Sverige lever nu 27 000 personer med lagakraftvunna beslut att de ska lämna landet, och i Belgien över 100 000. Några av dessa är uppenbart farliga personer. Detta är helt ohållbart. Europas länder behöver ha mycket bättre koll på vilka som kommer hit och vilka som är här och på att de som inte ska vara här också lämnar Sverige och andra europeiska länder. Problemet är gränsöverskridande, och EU kan här spela en helt avgörande roll.

Sverige fick stöd för att samarbetet mot terrorism ska intensifieras. Arbetet tas nu vidare i flera olika spår. Bland annat fortsätter förhandlingarna om åtgärder mot penningtvätt och terroristfinansiering. Även förhandlingarna om skjutvapenförordningen, som reglerar införsel av vapen från tredjeland samt transit av vapen inom EU, fortsätter. Kommissionen ska också i december föreslå en modernisering av EU:s lagstiftning mot migrantsmuggling.

Vid mötet antogs slutsatser om västra Balkan, Armenien-Azerbajdzjan och Sahel, i princip utan diskussion. EU:s antagna förhandlingsposition inför COP 28 accepterades också.

Under eurotoppmötet gav Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde sin bild av det ekonomiska läget i EU. Hon konstaterade en fortsatt svag ekonomi men vissa tecken på återhämtning, både en fallande inflation och en förväntat långsamt stigande tillväxt. Även Europas starka arbetsmarknad, med den lägsta arbetslösheten i modern tid, är en styrka i annars svåra tider.

I marginalerna till mötet träffade jag Donald Tusk, som efter valet i Polen hoppas ha parlamentariska förutsättningar att kunna bilda nästa polska regering. Jag träffade också Finlands statsminister Petteri Orpo och Estlands premiärminister Kaja Kallas. Vi gick i detalj igenom vad vi nu vet och inte vet om de skadade gas- och datakablarna i Östersjön mellan våra tre länder.

Allra sist, fru talman, vill jag bara säga några ord om den ganska kollegiala stämning som även i tuffa tider råder på EU-toppmöten. Medan jag själv med detta europeiska råd har varit med på varje möte i exakt ett år var det vid mötet en person som lämnade ledarkretsen efter att ha varit med på varje möte i tio år. Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel är en riktig Sverigevän. Han är hängiven entusiast för också den svenska delen av Melodifestivalen - bara en sådan sak. Han har nog varit på fler klubbar och barer här än jag ens har läst eller hört talas om. Och för tre år sedan var han prisutdelare på den stora QX-galan här i Stockholm.

Under hans ledarskap har Luxemburg öppnat upp äktenskapet även för samkönade par och infört grundlagsskydd för samkönade äktenskap och regnbågsfamiljer. Han är en mycket uppskattad kollega. Jag och den svenska regeringen lägger oss inte i Luxemburgs inrikespolitik, men det skulle inte alls förvåna mig om vi kommer att få se mycket mer av honom i europeisk politik även i framtiden.

Därmed, fru talman, är återrapporten från toppmötet slut.

(Applåder)

Fru talman! Det var ju oundvikligt att toppmötet för snart två veckor sedan skulle domineras av konflikten mellan Israel och Hamas, en konflikt som tyvärr bara förvärras för varje dag som går. Det är välkommet att EU:s ledare trots de olika perspektiv som finns i frågan lyckades enas om ett uttalande om att man fortsatt driver på för att gisslan ska släppas, att man verkar för humanitära pauser i Gaza och att man gör allt för att förhindra en upptrappning av konflikten i regionen. Europas ledare måste gemensamt kunna visa att såväl israeler som palestinier har samma rätt till liv i säkerhet, fred och frihet.

Inför toppmötet sa statsministern att han med EU-ledarna skulle diskutera hur EU kan bli bättre på att arbeta mot den organiserade brottsligheten. Det är ju mycket vällovligt att statsministern äntligen tog den chansen. Jag har tidigare tagit upp frågan om ett initiativ för att stoppa införsel av narkotika till europeiska hamnar. Det är ett initiativ där flera EU-länder deltar, bland annat Nederländerna, Spanien och Frankrike. Svenska hamnar är ju som bekant alltmer exponerade för storskalig narkotikasmuggling. Känner statsministern till detta initiativ, och hur ser statsministern på att Sverige skulle kunna delta i det?

Fru talman! Narkotika i sig själv var inte uppe på toppmötet. Däremot diskuterade vi i bredare termer all den gränsöverskridande brottslighet som nu påverkar i stort sett alla Europas länder. Där är ju vapen och narkotika, såväl som människosmuggling, viktiga delar. Vi diskuterade alltså inte narkotikan specifikt på det här toppmötet.

Däremot är det alldeles uppenbart att narkotikan är en av de många saker som finansierar de stora gängen. På svensk botten brukar vi påpeka att narkotikan är en viktig del, men det är inte alls den största delen. Narkotikan är parallellt med bedrägeribrott, skattebrott, organiserad ekonomisk brottslighet och mycket annat det som finansierar gängen. Allt samarbete över gränserna för att begränsa den sortens faror ser jag positivt på.

Fru talman! Tack, statsministern, för svaret! Det går ju inte att komma ifrån att narkotikan är en viktig inkomstkälla för de svenska gängen och att införseln ökar i svenska hamnar. Jag menar verkligen att vi borde utnyttja alla tillfällen att jobba gemensamt med andra EU-länder för att stoppa knarket. Den möjligheten hade ju statsministern tillsammans med övriga EU-ledare. Statsministern hade kunnat lyfta upp denna fråga på bordet när ni träffades på toppmötet för två veckor sedan. Då kunde man också ha lyft detta initiativ, och man hade kanske också kunnat ge besked om huruvida Sverige har tänkt delta i det.

Jag vill fråga igen om statsministern känner till detta initiativ och om statsministern verkligen tycker att vi gör tillräckligt för att få bort drivkraften bakom gängmorden.

Fru talman! De svenska gängmorden diskuterades tyvärr på rådet eftersom alla har hört skräckhistorier om hur dåligt det går i Sverige. De ställer sig frågan vad Sverige har misslyckats med under så lång tid. Men de exakta delingredienserna var inte nämnvärt uppe i diskussionen, och narkotikaproblematiken är ju stor i alla länder. Låt mig påpeka det.

Jag vet att ni är speciellt intresserade av just narkotikadelen. Det finns starka skäl att bekämpa narkotikan. Alla Europas länder har problem med narkotika, men det är bara Sverige som har dessa problem med organiserad brottslighet där man skjuter ihjäl varandra. Inget annat land har dessa problem.

Jag tror alltså inte att man ska överdriva just narkotikans betydelse. Det är en delmängd av alla de pengar som finansierar grov organiserad brottslighet.

Fru talman! Det finns ett inspelat samtal mellan den israeliska armén och Hamas som jag tycker på ett ganska bra sätt sammanfattar det krig som nu pågår. Den israeliska militären ringer för att varna om att man kommer att flygbomba en viss byggnad och ber Hamas att vara snälla och evakuera de civila som finns där. Hamas vägrar dock att göra detta och säger: Vi vill att de ska dö, för det är så vi visar världen vilka ni är.

Det lidande som civila palestinier utsätts för just nu är en del av Hamas strategi. Hamas vet att de inte kan besegra Israel militärt. Strategin går i stället ut på att använda civila mänskliga sköldar för att orsaka död och lidande och på det sättet elda på folkopinionen i grannländerna för att få dessa att ge sig in i kriget.

Riskerna med detta är uppenbara. Lyckas Hamas få Hizbollah att anfalla måste Israel svara i Libanon, och detta i sig skulle antagligen driva in både Syrien och Iran i kriget. Konsekvenserna av detta vore naturligtvis fullständigt förödande.

Mot den bakgrunden är det minst sagt beklagligt att EU:s egna institutioner inte riktigt klarar att se igenom den här strategin. Exempelvis skrev 800 EU-diplomater under ett protestbrev där man hänvisar till en massaker på civila på Gazaremsan. Ett sådant brev borde naturligtvis adresseras till Hamas och inte till Israel. Charles Michel, rådets ordförande, repeterade helt okritiskt påståendet att Israel hade bombat ett sjukhus och dödat 500 personer, något vi vet är en lögn som spreds av Hamas just för att elda på folkopinionen och tvinga in ytterligare länder i kriget.

Jag vill därför fråga statsministern om han håller med mig om att det finns en risk för att EU:s egna institutioner förvärrar situationen genom att inte genomskåda Hamas strategi.

Fru talman! Jag tror inte att vi ska överdriva risken att EU:s institutioner förvärrar situationen. Man ska inte heller ha någon överdriven förväntan på att EU är en global ledare i detta sammanhang.

Som jag sa: Det finns betydelsefulla delar där EU är överens. Det är inga små saker. Hamas är en terroristorganisation. Israel har rätt att försvara sig. Försvar ska ske inom folkrätten. Det handlar om humanitärt tillträde, om tvåstatslösning och om att släppa gisslan.

Alla dessa saker är viktiga. Man ska inte underskatta dem. Men som jag sa: Det förändrar inte det faktum att det finns väldigt många olika nationella och historiskt förankrade lojaliteter och hänsyn att ta i denna situation. Därför tycker jag inte att vi ska överdriva när det gäller EU.

Det är väl ganska många som har skrivit om detta. I och med EU:s imponerande hållning under Rysslands pågående krig mot Ukraina har EU blivit en viktig aktör, mycket samlad och enad. Här är inte enigheten lika stor. Det är bara att konstatera, men jag tycker inte att det ska förringa det faktum att vi är eniga om ett antal saker. Vi står där vi står, skulle jag säga.

Sverige har inte på något allvarligt eller omfattande sätt eget inflytande över situationen i Mellanöstern. Sverige har gjort det vi har gjort med de rådsslutsatser som nu finns och som i praktiken har funnits sedan 2009, under det förra svenska ordförandeskapet. Men vi ska inte överdriva vårt inflytande över andra europeiska länders hållning i frågor om Mellanöstern.

Det är verkligen både och. Vi får nog leva med att det är på det sättet.

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. I går publicerades en video som visar ett par påstådda medlemmar av Fatah, som berättar om hur de deltog i terrorinvasionen den 7 oktober och om hur de var med och urskillningslöst dödade civilpersoner.

Fatah är alltså den organisation som styr på Västbanken, inte på Gazaremsan. Till skillnad från när det gäller Hamas finns det ett helt öppet svenskt stöd till Fatah. Det är ett långvarigt stöd som omfattar väldigt mycket pengar. Fatah listas som en av Sidas och Olof Palme-centrets partnerorganisationer inom det så kallade demokratistödet. Det är lite ironiskt med tanke på att de inte har tillåtit några demokratiska val på 19 år.

Här finns det dock en möjlighet för Sverige att agera omedelbart - från regeringens sida. Kommer statsministern att gripa in och se till att det svenska stödet till Fatah omedelbart stoppas om det visar sig att uppgifterna om att Fatah deltog i attacken den 7 oktober stämmer?

Fru talman! Först vill jag för formens skull säga att det svenska specifika biståndet inte var uppe för diskussion på Europeiska rådets toppmöte. Det kan verka konstigt, men så var det. Det är många saker om Sverige som inte diskuteras på olika europeiska toppmöten. Däremot är det många länder som har pausat bistånd, inklusive Sverige, dock inte det humanitära biståndet.

När det gäller det bistånd som riktas via de partipolitiskt kopplade biståndsorganisationerna får man nog rikta sin fråga direkt till dem som påverkar och styr detta.

Vi har nu sett till att pausa det svenska utvecklingsbiståndet för att få en översyn, så att inte de pengarna går till sådant de inte ska gå till. Och vi utökade häromdagen det humanitära biståndet till människor i nöd i Gaza.

Fru talman! I centrum för den politiska debatten just nu står Israels bombningar av Gaza och dess pågående militära operation som är riktad mot Hamas men som uppenbarligen träffar de 2,3 miljoner palestinier som bor och lever i Gaza.

Gaza är ett utomhusfängelse sedan 2007. Det är väldigt få som har haft möjligheten att lämna Gaza. Nu är det i praktiken omöjligt såväl för skadade som för utländska medborgare. Under mer än fyra veckor har de haft mycket svårt att lämna Gaza. Samtidigt kommer nästan inget humanitärt stöd in.

Hamas attack på civila israeler var vidrig - vi var många som förfärades från botten av våra hjärtan. Men den israeliska regeringens och militärens svar har förfärat oss i lika hög grad. Över 10 000 människor, varav 4 000 barn, har dödats.

Israels bombningar måste utredas, liksom alla krigsbrott som alla parter har begått. De behöver ställas under juridisk process i Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Här har Sverige en viktig roll att spela.

Omvärlden måste nu öka trycket på Benjamin Netanyahu, så att det blir eldupphör och fredsförhandlingar på riktigt om en tvåstatslösning.

Jag undrar vilken den svenska regeringens linje är. Är det eldupphör? Är det humanitära korridorer? Eller är det humanitära pauser? Det finns en viktig skillnad, och jag menar att Sverige måste stå för eldupphör.

I detta läge har fler FN-hjälparbetare dödats i attacken mot Gaza än under någon annan enskild konflikt. På fyra veckor har 88 personer som arbetat för FN dödats, 5 bara det senaste dygnet.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Volker Türk, och FN:s humanitära chef, Martin Griffiths, skrev i ett uttalande att konflikten måste få ett omedelbart slut: Det har gått 30 dagar. Det är nog nu.

Den svenska regeringen borde kunna vara mycket tydligare än vad den är gentemot oss alla men framför allt gentemot Israel. Jag undrar vad den svenska regeringens åsikt är i fråga om Israels totala blockad när det gäller vatten, mat, medicin och bränsle, som dag för dag svälter ut människorna i Gaza.

Fru talman! Även här vill jag för formens skull säga att den specifikt svenska regeringens ståndpunkt i dessa frågor inte var uppe i någon annan del än att vårt ord var med i det samlade laget.

Jag beskrev ganska väl vad Europeiska unionen har enats om på detta toppmöte. Det var inget nytt. Enigheten är viktig. Sverige står helt och fullt bakom den enigheten. Men det finns, som jag sa, också betydande nyansskillnader. Det var inget mer än det jag har sagt.

En av nyansskillnaderna gäller naturligtvis var man lägger tonvikten. En del säger så här: Hamas bestialiska angrepp var visserligen just bestialiskt, men nu ska allt ljus riktas mot vad Israel gör.

Där skulle inte jag lägga betoningen. Jag skulle lägga betoningen på att Israel har rätt att försvara sig mot precis den sortens utrotningsförsök som terroristorganisationen gör, med stöd av en del hjälpande händer som visar upp förfärliga plakat som i princip antyder att judar ska bort från hela den delen av världen.

Man måste ha klart för sig grunderna i detta.

Sedan landar jag ändå i slutsatsen: Ingen kan än så länge döma det samlade resultatet här. Det är alldeles uppenbart att Hamas ville ha en våldsam attack tillbaka. Det är alldeles uppenbart att de använder civila som sköldar. Det är alldeles uppenbart att det är svårt att operera i en sådan terräng. Men lika uppenbart är att Israel har en skyldighet att följa internationell rätt och att ge ett humanitärt tillträde. Där står EU, och där står den svenska regeringen. Det är varken mer eller mindre än så.

Fru talman! Att Hamas attack var grym är jag och statsministern eniga om. Det har gått en månad sedan den skedde. Det är dags för Hamas att släppa gisslan, så att vi får ett slut på den gisslansituation som finns.

Men, fru talman, jag får inget svar på om den svenska regeringen vill se ett eldupphör. Det vore trots allt det bästa ur ett humanitärt perspektiv, oavsett var man lägger skulden någonstans, om Israel slutade bomba palestinier som bor och lever i Gaza. Det kommer inte statsministern runt.

Det är bra att regeringen har ökat det humanitära stödet, men behovet är mycket större. FN hoppas på 1,2 miljarder dollar. Det är alltså mycket som behövs.

Jag undrar när statsministern kommer att komma till den punkten att han kräver eldupphör. Hur mycket bombningar av Gaza ska vi behöva se innan vi kommer dit? Hur många dagar ska detta pågå? För mig var det nog för länge sedan.

Fru talman! Varken EU eller Sverige kräver eldupphör i den meningen att Israel inte har rätt att försvara sig. Däremot kräver EU, med svenskt stöd, humanitära pauser som ger utrymme för humanitär hjälp under de pågående striderna. Där står EU, och där står Sverige.

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen och för de svar som hittills har getts! Först vill jag säga att jag tycker att det är oerhört glädjande och skönt att höra att stödet till Ukraina är fortsatt starkt och stabilt. Jag hoppas att det kommer att fortsätta att vara så inom EU. Jag tycker också att det är bra att man ändå har hittat denna enighet när det gäller konflikten i Mellanöstern.

Jag liksom vrider och vänder på hur jag ska få fram det jag egentligen vill. I grunden håller jag ju med om det som statsministern säger när det gäller själva konflikten, alltså när man ser bakåt gällande den judiska rätten och naturligtvis även gällande den faktiska humanitära katastrofen i Gaza.

Det är bra att den enigheten finns, men vilken beredskap har egentligen EU för att se till att de humanitära pauserna och korridorerna och så vidare upprätthålls? Hur tänker man vidare, mer än det som har sagts i dag? Det var den ena frågan.

Den andra frågan handlar om precis det som statsministern berörde, nämligen den lavinartat ökande vågen av antisemitism som vi nu ser. Frågan är egentligen densamma: Hur tänker man inom kretsen i EU att man ska kunna bemöta detta på ett konkret sätt?

Fru talman! Jag tycker att frågeställaren på ett mycket bra sätt redogör för precis den diskussion som jag tror finns i flera europeiska länder just nu. Det ena är insikten att EU som organisation och som gemenskap inte är en stor samlad aktör i Mellanöstern. Det kan man tycka är dåligt, men så har det varit under mycket, mycket lång tid. Det hade krävts större enighet i sakfrågan för att kunna vara en gemensam aktör.

Det andra är att man ändå gör nytta, både individuellt och som union. Vi har absolut ett delansvar för att göra det vi kan där vi kan enas som union och att individuellt göra det vi kan som enskilda länder. Men EU gemensamt är inte en stor aktör.

När jag säger att vi har ett delansvar på plats innebär det också insikten - och den tror jag delades av inte minst Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Belgien - att vi har ett hundraprocentigt ansvar för vad som händer i våra egna länder som konsekvens av konflikten i Mellanöstern.

Detta är inte helt nytt. Det är dock relativt nytt i den skala som vi ser just nu, och då är den uppflammande antisemitismen utan tvekan den värsta farhågan som finns i de här länderna. Den tycker jag är förfärande just nu. Som jag sa tycker jag att det är helt legitimt i en demokrati att i ordnade demokratiska och fredliga former uttrycka sin åsikt även om konflikter som ligger långt från där man själv lever - helt legitimt. Men det är något helt annat att rikta hot och hatiska uttryck mot judar som lever i Sverige, att inte kunna se skillnad mellan geopolitiska konflikter som är mycket, mycket gamla i en annan del av världen och att uttrycka sin missaktning och rent av hotfullhet mot judar som lever i Sverige eller för delen i Frankrike, Tyskland eller Danmark.

Det är oacceptabelt på en nivå som jag knappt kan uttrycka, och här har vi det fullständiga ansvaret själva alldeles oavsett vad som händer i Mellanöstern.

Jag kommer aldrig att vända min blick ifrån Mellanöstern. Jag och Sverige har ett delansvar, men i Sverige är vårt ansvar 100 procent.

(Applåder)

Fru talman! Det är gott att höra.

När det gäller delansvaret undrar jag, även om EU aldrig kommer att kunna bli den här stora kraften, om det ändå finns någonting där statsministern ser att Sverige kan driva på för att vi ska kunna göra mer? Det är den ena frågan.

Den andra frågan handlar om vårt hundraprocentiga ansvar. Jag utgår nästan från att statsministern kommer att driva på i EU i frågan om hur man tar krafttag mot detta. Är det en diskussion som kommer att fortsätta?

Fru talman! Jag nämnde det uttryckligen just för att det, parallellt med diskussionen om situationen i Mellanöstern, var så uppenbart att våra egna länder var mycket närvarande i diskussionen. Jag tror att jag nämnde de flesta av de länder som själva upplever detta in på bara skinnet, och därför blev det väldigt starkt.

Sverige är ett av de länderna, och vi pratade mycket också sinsemellan om vad man nu gör för att utbilda i skolor och för att göra klart vad som är legitima och demokratiska om än ganska franka åsiktsyttringar och vad som är främmande i varje sund demokrati. Det här brottas vi med, och det brottas även flera andra länder med. Men vi kommer att vara extremt tydliga. I flera länder pågår nu också stora rättsprocesser mot hatbrott framför allt mot judar.

Vad kan EU sedan göra? Vi ger humanitärt bistånd både som enskilda länder och som union. Sedan ska man ändå inte ringakta det politiska inflytande som vi trots allt har i de ståndpunkter som nu finns.

Fru talman! Jag vill börja med att understryka mitt stöd för Ukraina och tacka regeringen och statsministern för det jobb som har lagts ned. När jag läser rådsslutsatserna känner jag en stolthet över att den här frågan inte har hamnat i skymundan trots de hemskheter som pågår i Mellanöstern just nu. Detta vill jag börja med att understryka.

Jag ser också i rådsslutsatserna att man ska bedriva ett intensivt diplomatiskt arbete för att säkerställa så brett internationellt stöd som det bara är möjligt för att kunna nå målen i Ukrainas egen fredsformula. I denna formula, som består av tio punkter, handlar punkt 8 specifikt om miljön.

Det här är en fråga som jag har drivit länge och som handlar om ekocid, det vill säga storskalig miljöförstörelse. I och med Rysslands invasion har frågan också kommit att tas upp i ljuset av detta, då det finns med i Ukrainas egen fredsplan. President Zelenskyj har vädjat till omvärlden om att erkänna ekocid som ett brott och om att Ryssland också ska kunna ställas till svars för de stora brott och enorma kostnader som detta kommer att innebära.

Ukraina befinner sig i ett läge där man är i stort behov av hopp. En invasion innebär ett enormt lidande och trauma, men att dessutom ge sig på miljö, natur och djur på det sätt som Ryssland gör förvärrar, fördjupar och förlänger detta trauma. Det behöver därför komma till en internationell mekanism som också säkerställer att Ryssland blir skyldigt att stå till svars för detta.

Inför rådsmötet fick jag faktiskt gehör från statsministern i den här frågan om miljöbrott. Därför är jag nyfiken på om frågan på något sätt diskuterades på mötet och vad responsen i så fall var.

Fru talman! Svaret är nej. Vi pratade inte om några enskilda delar av den ukrainska fredsplanen, vare sig om olika allvarliga miljöbrott eller om andra delar av ett framtida ansvarsutkrävande gentemot Ryssland. Där är svaret alltså nej.

Det betyder dock inte att det saknas engagemang för detta eller för alla andra brott som vi vet eller misstänker att Ryssland gjort sig skyldigt till och som kommer att kräva ansvarsutkrävande. Frågan ligger kvar på bordet. Miljöbrotten finns som sagt med i Ukrainas fredsplan. Olika länder har engagerat sig olika djupt i olika delar av detta. Ukraina försöker aktivt att få länder att närmast adoptera enskilda punkter, och Sverige har tillsammans med några andra länder valt att fokusera på kärnsäkerhetsfrågan, som vi tycker att vi har extra specifik kompetens i. Jag hoppas att andra länder kommer att välja ut andra områden.

Frågan är alltså inte alls borta från dagordningen på något sätt, men svaret är att den inte var uppe specifikt på detta möte - nej.

Fru talman! Jag tackar för det ärliga svaret. Det betyder att det finns mer att göra.

Vi var gemensamt på sessionen i Oslo när Nordiska rådet sammanträdde. Där har jag för nästan tre år sedan initierat ett medlemsförslag som går ut på att uppmana de nordiska statsministrarna att delta aktivt i just de här samtalen om ekocid.

Det här är väldigt hemska brott. Det handlar om hur Ryssland attackerar miljön, inte som en följd av kriget utan som ett attackmål i sig. Mer än 20 procent av Ukrainas skogar är förstörda. Mer än 600 000 hektar våtmarker är attackerade. Jordar och vatten är förgiftade.

Frågan blir därför: Hur tänker statsminister Ulf Kristersson för framtiden ta på sig ansvaret att kunna driva och leda det här arbetet i Norden?

Fru talman! Låt mig återigen säga att just dessa frågor inte var uppe på Europeiska rådets möte, och det mötet är anledningen till att vi har samlats här.

Sedan är frågorna ändå intressanta, och jag diskuterar dem gärna. Jag delar helt uppfattningen att det finns mycket mer att göra, och det är uppenbart nu när det råder en stor konflikt också i Mellanöstern. Det kommer att vara krävande att hålla fokus och mental uppmärksamhet också på Ukraina på det sätt som vi har varit vana vid - tyvärr. Det är en viktig uppgift.

Det är också viktigt att se till att processerna i fråga om ansvarsutkrävande fortskrider och att vi på alla sätt rustar Ukraina så att man efter kriget kan ställa de ansvariga till svars. Lärdomen är att Ryssland på olika sätt förstör civila livsbetingelser som en del av sin krigföring med helt förfärliga konsekvenser. Så vi är helt överens i sakfrågan, men den var inte uppe vid det här mötet.

Fru talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Som statsministern har konstaterat är det en mörk tid just nu med krig i både Ukraina och Mellanöstern, kombinerat med terrorhot, oacceptabla extremistiska strömningar och en växande antisemitism i hela Europa. Det var mycket glädjande att Europeiska rådets slutsatser om kriget mellan Israel och Hamas blev betydligt mer nyanserade och balanserade än i det första utkastet. Man tar tydligt avstånd från Hamas terror och konstaterar Israels självklara och folkrättsliga rätt att försvara sig med respekt för internationella lagar och humanitär rätt.

Statsministerns tydlighet är oerhört välkommen när det gäller avståndstagandet från de demonstrationer som sker i både Sverige och EU till stöd för Hamas terror och med tydligt våldsbejakande budskap, liksom det starka avståndstagandet från antisemitiska budskap, som skapar en oro och rädsla hos många judiska familjer.

Den antisemitism som syns i det svenska samhället just nu är oerhört tragisk och skrämmande, och jag är inte säker på att svenska folket i allmänhet vet vad som egentligen drabbar en del judiska familjer i dag. Det är judar som inte har med kriget att göra och som bara vill leva i fred i Sverige, precis som alla andra.

I går besökte jag tillsammans med fyra andra västsvenska moderata riksdagsledamöter Judiska Församlingen i Göteborg, både för att visa vårt stöd och för att få en bild av hur antisemitismen yttrar sig i vardagen för judar i Göteborg. Det handlar om öppna hot i sociala medier, att enskilda personer hängs ut som judar med uppgivande av adress och andra uppgifter. Det handlar om att judiska barn inte vågar gå till skolan. Det handlar om att man inte vågar bära smycken och judiska symboler offentligt. Det handlar om att demonstranter uttalar direkta hot mot judar och att judiska verksamheter behöver kraftigt ökat skydd.

Jag vet att det är oerhört välkommet för den judiska minoriteten i Sverige att höra statsministern så tydligt markera att regeringen kommer att bekämpa detta.

Hur togs statsministerns mycket tydliga budskap emot i Europeiska rådet, och hur uppfattar statsministern att man agerar mot antisemitismen i andra medlemsstater? Det här är ju ett gemensamt europeiskt problem.

Fru talman! Jag nämnde ett antal av de länder som själva tog upp frågan, precis som jag gjorde. De upplever detta på sina gator och torg, ungefär som vi gör. Det är större händelser i större länder, kanske mindre i andra sammanhang - men principiellt samma sak. Jag uppfattade att vi alla hade en snarlik bild av de enorma uppgifter som ligger framför oss, bland annat att få människor att respektera lagen; skillnaden mellan att ha åsikter om geopolitiska konflikter å ena sidan och att hota människor hemmavid å andra sidan. Det kan låta självklart för oss, men det är alldeles uppenbart inte självklart. Det här är en stor uppgift.

Många ägnar sig också åt att lagföra dem som kan identifieras. Det handlar också om det långsiktiga arbete som Sverige ibland har varit bra på, till exempel undervisning. Alla barn i alla skolor i alla stadsdelar ska veta vad som har skett; Förintelsen, den judiska minoritetens liv i Sverige. Det är fråga om många fronter samtidigt.

Vi har lärt oss nu den hårda vägen att antisemitismen kommer tillbaka hela tiden. Det har varit nynazister, det har varit konspiratorisk autonom vänster och nu är det i hög grad islamister eller människor som helt enkelt bara är uppvuxna med att hata judar. Oavsett orsak är det offentliga Sveriges uppgift densamma varje gång, nämligen att stå upp för judars rätt att leva ett fullvärdigt liv i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Det är också välkommet att den starka enigheten i EU om fortsatt stöd till Ukraina står fast. Det gäller allt från ansträngningar att konfiskera beslagtagen rysk egendom och att försöka bevaka efterföljandet av sanktioner till att arbetet med krigsförbrytardomstolen fortskrider.

Ukrainas folk gör enorma uppoffringar för att skydda sitt land mot rysk aggression, och det tydliga stödet från EU har en stor betydelse för det ukrainska folket.

Slutligen har jag en fråga med koppling till krigen i både Ukraina och Mellanöstern. Det blir allt tydligare att den islamistiska regimen i Teheran har ett finger med i båda dessa krig och att man på olika sätt stöder Ryssland, Hamas och andra grupperingar på olika sätt. EU skulle kunna möta detta genom att skärpa sanktionerna, genom att ta upp ytterligare företrädare för den islamistiska regimen på sanktionslistorna och även genom att terrorstämpla det iranska revolutionsgardet. Jag är medveten om att åsikterna i dessa frågor går isär bland medlemsstaterna, men jag är ändå lite nyfiken på om frågorna var uppe i de informella diskussionerna under rådets möte.

Fru talman! Det korta svaret är att det finns en mycket bred enighet i EU-kretsen om att Iran spelar en destruktiv och mycket riskabel roll i regionen. Det är helt uppenbart för var och en som följer vad som händer där. Men det är också uppenbart att det inte finns enighet om att agera mer just nu än vad EU hittills har gjort visavi Iran.

Fru talman! Jag tackar statsministern.

I förra veckan var jag på ett kort men mycket tungt besök i Israel. Jag besökte bland annat kibbutzen Kfar Aza, som ligger närmare än 1 kilometer från gränsen till Gaza. Människorna där blev hårt utsatta under många timmar den 7 oktober av Hamas terrorangrepp. Jag kunde med egna ögon bevittna resterna av ett så bestialiskt angrepp att det är svårt att sätta ord på det, men jag tror att det ändå behöver göras.

Vi fick se skyddsrum där terrorister penetrerat in och urskillningslöst mördat alla där inne. Blodfläckarna och skotthålen fanns kvar, men även doften av ruttnande blod.

Dagen efter träffade vi invånare från just Kfar Aza, som hade evakuerats tillsammans med 200 000 andra från södra Israel. Många har redan fått veta att de inte kommer att få återvända på minst ett år.

Vi satt på stolar i en cirkel, och de berättade en efter en om sina upplevelser. Mannen till vänster om mig hade skadats i striden och behövde vård. Han fick då veta att hans fru och tre barn kidnappats. Han sa: Jag är inte ens arg. Jag kanske blir det, men jag vill bara ha dem hem.

Deras viktigaste budskap var unisont: Gör allt vad som står i er makt för att hjälpa till och få hem dem som kidnappats!

Med anledning av detta vill jag fråga statsministern följande: Gör EU tillräckligt för att arbeta för att de kidnappade ska släppas fria? Anser EU-kretsen att Hamas grymheter måste likställas med IS förbrytelser?

Fru talman! Jag kan bara hålla med i beskrivningen av det bestialiska angreppet. Jag tror att nästan alla i EU-kretsen ser det så. Det finns skäl till att Hamas är en terroriststämplad organisation, och de har bevisat detta än en gång. Det är förfärliga bilder. Och ännu värre är det att det finns uppgifter om att filmatiseringar av detta visas offentligt. Det ger det hela en nästan ogripbar dimension.

Jag blir djupt provocerad när jag ser att det demonstreras i Sverige för att fira Hamas, men det demonstreras inte i Sverige för att protestera mot att svenskar dödats i Bryssel. Det öppnar en avgrund i en för mig viktig värderingsfråga.

Kan EU göra någonting åt kidnappningarna? Jag tror inte att vi operativt kan göra mycket mer just nu. Det finns inget som står högre upp i den här frågan, uppfattar jag utan att veta exakt hur man arbetar där, än att få loss gisslan. Det vore nog förmätet av oss att ge goda råd i den frågan just nu.

Jag uppfattar att det är många EU-länder som individuellt använder sina goda kontakter, både för att ge maningar och för att ge stöd i den här situationen.

Fru talman! Flera av personerna i ringen som jag nämnde tidigare, som berättade om dödade och kidnappade familjemedlemmar, lyfte också fram bristen på trygghet och även på förståelse för vad de har genomlevt. De har sett demonstrationerna i västvärlden till förmån för Hamas eller som i alla fall varit ursäktande av deras handlingar.

Antisemitismen visar nu återigen sitt fula tryne, inte bara i Mellanöstern utan också i Europa. Min följdfråga till statsministern blir därför om inte EU i detta läge bör arbeta gemensamt för att motverka antisemitism. Fördes det några sådana diskussioner i kretsen av stats- och regeringschefer?

Fru talman! Ibland är den stora styrkan med EU-samarbetet inte att man landar i gemensam lagstiftning utan att man delar erfarenheter med varandra och diskuterar hur man löser problem i olika länder - ju snarlikare, desto mer utrymme för samarbete. När det gäller terrorism och sådana saker på vår mark blir det uppenbart att det också finns formellt arbete.

När det gäller antisemitismen ser det lite olika ut, och det är lite olika utbredning. De länder jag nämnde har många gemensamma iakttagelser och gemensamma problem just nu. Jag har diskuterat just detta ganska noggrant med andra europeiska premiärministrar.

Sedan måste ytterst varje land ta ansvar för det som sker på egen mark. Där har vi i Sverige ett större jobb att göra än jag trodde att vi hade att göra; det har visat sig de senaste veckorna. Regeringen kommer att ta det på extremt stort allvar.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsministern, för föredragningen!

Jag vill uppehålla mig något vid frågan om Ukraina, men innan jag går in på det vill jag passa på att tacka för statsministerns tydlighet i fråga om antisemitismen. Det är otroligt viktigt att vi står enade och gör allt vi kan för att bekämpa den.

Jag vill också passa på att berömma regeringen för den aktiva roll man har tagit i fråga om att driva Ukrainas kommande medlemskap i EU framåt.

Vi väntar väl båda med spänning på morgondagens EU-utvidgningsrapport, där Ukrainas och andra kandidatländers reformarbete inför utvidgningen av unionen utvärderas. Där kommer man med största sannolikhet att rekommendera att medlemskapsförhandlingar med Ukraina inleds, och det vore såklart ett högst välkommet besked.

Liberalerna vill betona vikten av att Ukraina kan börja förhandla så snart som möjligt för att om några år bli fullvärdig medlem i EU utan att vi gör avsteg från de krav som ställs på alla nya medlemsländer.

Samtidigt diskuteras nu, både i flera EU-länder och i andra forum, olika institutionella EU-reformer som ska anpassa unionen till att innefatta fler medlemmar. Sådana reformer kommer att behövas för att EU ska kunna fortsätta det arbetet.

Dock vet vi att det finns länder som inte har ett lika stort intresse av att driva på för en anslutning. Därför blir min fråga till statsministern vilken hans uppfattning är av andra medlemsländers inställning till Ukrainas anslutning till unionen i relation till diskussionerna om EU-reformerna. Anser statsministern att det finns risk för att Ukrainas medlemskap villkoras eller fördröjs av detta reformarbete?

Fru talman! Det är en komplex men viktig fråga. Som jag tror att frågeställaren känner till är den komplex, och vi väntar båda med spänning på morgondagens besked från EU-kommissionen om dess ställningstagande inför nästa möte i Europeiska rådet om eventuella medlemskapsförhandlingar.

Det är ganska många som misstänker att det kan bli aktuellt för Ukraina och Moldavien. Jag tror att jag väntar till i morgon innan jag har en mer exakt uppfattning om den saken.

Låt mig först säga i formfrågan att det är viktigt som sägs här - att när ett land har gjort vad som ska göras och uppfyller kraven, då ska EU stå redo. Det får inte bli någon sorts formfråga som man sedan använder för att inte stå redo.

Lika viktigt är det att säga att länder ska vara redo. De ska göra det som krävs. Det finns inga genvägar. Det är en tuff process, och den ska vara tuff. De flesta uppfattar nog att Ukraina har gjort imponerande framsteg givet den situation man befinner sig i. Vi får avvakta morgondagen och se vad kommissionen tycker.

Sverige kommer att tycka att om kommissionen bedömer att man lever upp till de meritbaserade prestationerna ska unionen påbörja förhandlingarna. Det kommer att vara den svenska positionen.

Sedan finns det komplicerande saker i detta. En del vill ha fördragsändringar. Det vore samma sak som att säga att vi skjuter frågan flera år framåt i tiden. Jag tror att fördragsändringar är en dålig idé. Vi bör göra detta inom ramen för nuvarande fördrag. Framför allt bör fördragsändringar inte användas som ett svepskäl för att slippa diskutera Ukrainas medlemskap.

Däremot är det uppenbart att det kommer att krävas andra förändringar. Hela jordbrukssektorn med sammanhållningspolitiken kommer att bli otroligt svår att bibehålla exakt som den är i dag. Den borde nog ändå förändras, skulle jag säga. Men tar man in ett land som Ukraina kommer det att bli extra svårt, vilket kommer att vålla problem i förhandlingarna. Det är bara att säga som det är.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Fru talman! Statsministern nämnde som hastigast konflikten i södra Kaukasien mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Att denna konflikt är aktuell har vi sett prov på tidigare i höst, när den muslimska diktaturen Azerbajdzjan gick in militärt i regionen Nagorno-Karabach. Det resulterade de facto i en etnisk rensning när över 100 000 kristna armenier valde att fly från sina hem i det land där deras förfäder bott sedan urminnes tider.

Den azeriske diktatorn Alijev för sig med ett väldigt aggressivt språkbruk och en väldigt krigshetsande retorik, vilket indikerar att fred antagligen inte ligger på bordet den närmaste tiden.

Vad jag vill fråga statsministern är exakt vad det pratades om gällande denna konflikt under rådsmötet.

Fru talman! Då ska jag vara mycket noggrann och säga att det inte pratades om det över huvud taget. Som jag sa fanns det en mycket kortfattad rådsslutsats, som jag inte kan i huvudet. Den bara konstaterades; vi hade ingen diskussion om detta. Det var lite för många andra stora geopolitiska frågor som var uppe på dagordningen.

Detta ska också ses i ljuset av att många kanske hade hoppats att det som heter EPC, European Political Community, hade kunnat ha den diskussionen bara ett par veckor före rådsmötet. Men då fanns det helt enkelt inte människor närvarande för det.

Det enda som var uppe på mötet var den mycket korta rådsslutsats som finns.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, herr statsminister! Jag får väl bara göra ett medskick om mitt önskemål till framtiden - att Sverige och EU engagerar sig i frågan.

Vi har ju sett hur Frankrike på ett föredömligt sätt har engagerat sig genom att skicka militär personal till sin ambassad och öppna upp för export av militär materiel till Armenien för att hjälpa landet att skydda sin befolkning och sin territoriella integritet. Jag hoppas att fler länder inom EU - inklusive Sverige, givetvis - ska följa Frankrike i framtiden.

Fru talman! Jag har ingen ytterligare kommentar till detta. I ett antal konflikter runt om i världen har enskilda länder ofta ett starkt engagemang av lite olika skäl, medan EU:s gemensamma krafter inte ägnas ens åt alla stora, viktiga saker. Den här gången tror jag snarare att Ukraina, budget och Mellanöstern tog allt syre i rummet, helt enkelt.

Återrapporteringen var härmed avslutad.