info från regeringen

Herr talman! Tack herr statsminister för redogö- relsen! Det var förvisso historiens vingslag vi hörde vid Öresund. Jag skulle kanske främst vilja lyfta fram Östersjöperspektivet i detta. Vi har nu en situation då alla länderna runt Östersjön, med undantag för Ryss- land, tillhör samma gemenskap och om kanske fem- tio år har samma valuta. Det är klart att man måste vara historiskt fullständigt tondöv om man inte inser vikten och storheten i det som nu håller på att ske och som tog sin början vid mötet i Köpenhamn. EU:s östutvidgning kräver naturligtvis reformer i Östeuropa och i Västeuropa, men också i vårt eget land, faktiskt i vårt eget hus, tycker Folkpartiet. Vi utövar nu kontrollmakten. Statsministern kommer hit och redogör, vi ställer frågor. Normalt sett sker detta på fredagar i riksdagens EU-nämnd. Från Folkpartiets sida skulle vi vilja att EU-nämnden fortsättningsvis som grundregel har offentlighet snarare än slutenhet och att detta börjar införas år 2003 för att sedan full- följas så att det är helt genomfört i höst. För att inte kasta ut barnet med badvattnet måste naturligtvis vissa undantag göras där slutenhet krävs. Min fråga till statsministern är om statsministern och hans parti för att öka legitimiteten, öppenheten och förståelsen i Sverige för EU-projektet och det som sker i Europeiska unionen sympatiserar med detta. Den frågan riktar sig naturligtvis från Folkpar- tiets sida även till de andra partierna.

Herr talman! Jag har den uppfattningen, både principiellt och praktiskt, att alla debatter som förs ska föras i så stor offentlighet som möjligt. Har man, som man själv tycker, goda idéer och goda argument vill man att så många som möjligt ska ta del av dem. Jag tycker att de trevliga och informativa över- läggningar vi har med EU-nämnden gott kunde ske i större offentlighet. Exakt hur det ska vägas av - det handlar ju om en del saker som trots allt rör relationer till främmande makt - kan väl nämnden som sådan och riksdagen själv klara ut. Jag deltar med glädje i sådana öppna överläggningar. Jag har aldrig upplevt att det har varit till förfång att argumenten har redovi- sats, tvärtom. Sedan sätter Carl B Hamilton, tycker jag, fingret på en för vår del mycket viktig omständighet när han talar om utvidgningen. Det är att Östersjön mycket väl kan komma att bli den region i EU som har den kraftfullaste utvecklingen att se fram emot. Sverige ligger mycket väl till i detta sammanhang, både geo- grafiskt och politiskt. Det understryks naturligtvis ytterligare av att vi får en gemensam valuta. Det är självklart så. För att fullt ut kunna ta del av integrationen kring Östersjön och för att leda den här utvecklingen bör Sverige också fullt ut vara med i valutasamarbetet. Det hänger ihop. Och det understryks av beslutet i Köpenhamn.

Herr talman! Tack så mycket för informationen. Vi moderater som slogs för de baltiska staternas frihet och självständighet även när det inte var politiskt korrekt och som tidigt, enträget och intensivt har hävdat svenskt samarbete i Europeiska unionen har speciell anledning att glädja oss nu när vi 13 år efter murens fall ser att vi har helt nya förutsättningar för en växande Östersjöregion och även ett helt nytt sä- kerhetspolitiskt läge. Det förpliktar också oss i Sveri- ge att ställa om och anpassa oss till en ny situation. Jag är också glad för att EU verkligen visar sin kraft och lever upp till sitt uppdrag, att ena Europas medborgare genom handel, utbyte och samarbete. Statsministerns engagemang för en marknadsan- passning av jordbruket tycker jag är mycket bra. Men det förpliktar och behöver inte stanna där. Jag ser att Europeiska unionen fortfarande har väldigt många hinder för handel, inte minst mot tredje världen. Men det finns också väldigt många stela marknader, en ovilja att ha en dynamisk och öppnare ekonomi som bejakar omvandling. Jag är också rädd för den retorik och många gång- er den politik som nu förs från socialdemokratins sida då man försöker pådyvla Europa den svenska väl- färdsstaten. Jag tror, framför allt nu när vi har ett så stort och brett samarbete, att det är viktigt att EU ägnar sig åt det som EU har varit bra på: att öppna marknader, stärka marknadsekonomin för att bilda förutsättningar för välstånd, se till att ha en stark politik för en gemensam valuta och ett säkerhetssam- arbete. Men man ska inte försöka exportera den svenska välfärdsstaten. Det är därför jag hoppas att vi tillsammans i konventsarbetet och efter ett svenskt ja till euron ska kunna se till att få ett mer dynamiskt Europasamarbete.

Herr talman! Det är många som har gjort goda in- satser i utvidgningsprocessen. Jag kan ge ett erkän- nande till Sveriges moderater för ett tidigt engage- mang, inte minst för Baltikums sak. Det är hedervärt. Moderaterna kan ju försöka stoppa exporten av den svenska välfärdsstaten. Det kommer ni inte att lyckas med. Där fortsätter vi att anstränga oss. Ibland går det väldigt bra, ibland går det mindre bra. Samma strid som vi har i den här kammaren kommer att rasa i andra politiska parlament, i EU- parlament och europeiska råd. Så blir det, därför att det är i Europa i övrigt precis som i Sverige olika idéer som står mot varandra. Vi drömmer alla om att göra livet lättare och bättre, mer lockande och mer utvecklande. Vi har olika sätt att åstadkomma det därför att vi har olika värderingar. Men den som tror att den striden kan begränsas till den här kammaren har fel. Den fortsätter nu på en annan nivå. Däri ligg- er mycket av det europeiska projektets storhet. Det vi har sett är ju inte minst att det internatio- nella kapitalet har sökt sig ut utanför nationsgränser- na. Det påverkar vår vardag starkare än någonsin, och vi har inte politiska instrument att balansera detta. Med Europeiska unionen har vi ett kraftfullt politiskt instrument. Hur balansen mot detta internationella kapital ska utformas kommer vi att ha samma strid om i Europa som vi har haft i den här kammaren under hundra år. Det är det som det handlar om. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att unionen nu blir större och att mångfalden blir rikare. Vi har det gemensamt att vi tror på politiken. Därför tror vi också på unionen.

Herr talman! Min poäng är att det med ett växan- de och större EU-samarbete, med länder som nu kommer in som har helt andra strukturer och som behöver få konkurrera på sina egna villkor, är oerhört viktigt att man inte samordnar alltför mycket av ar- betsmarknads- och socialpolitiken från Bryssels sida. Det kommer att hindra förutsättningarna för ett väx- ande, starkare och mer dynamiskt EU, ett mångfal- dens EU. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att vi i inrikespolitiken, där det handlar om att få bättre om- ställningssystem i tryggheten och att skapa en växan- de arbetsmarknad i Sverige, kan lösa många av frå- gorna på egen hand. Om vi skapar en enda europeisk modell när vi nu kommer att ha så många europeiska invånare och medlemsländer tror jag är att begå ett stort misstag.

Herr talman! Det blir självklart inte en enda mo- dell. I och med att vi får en gemensam marknad, vi får kapital som rör sig fritt, vi får arbetskraft som rör sig fritt, vi får varor och tjänster som strömmar fritt, kommer vi också att få en diskussion. Går det att skaffa sig konkurrensfördelar inom unionen genom att exempelvis misshandla miljön? Nej, det accepterar vi inte. Alltså ska vi någonstans ha politiska beslut som sätter gränser för hur miljön kan påverkas. Kan vi acceptera att arbetskraften behandlas hursomhelst, barnarbete, lönedumpning? Nej, det accepterar vi inte. Alltså finns det någonstans ett beslut på europe- isk nivå som sätter gränser för detta. Så växer det fram, just för att skydda marknads- ekonomins funktion att konkurrera fritt utan att ex- ploatera människor, ett politiskt regelverk. Detta skydd kommer så småningom även andra att kalla för välfärdsstat.

Herr talman! Jag är glad över det resultat som statsministern har redovisat i dag. Centerpartiet har under hela denna period aktivt stöttat diskussionen både i EU-nämnden och i andra sammanhang för att få resultatet med tio nya medlemsstater om några år. 50 % av individerna bland de nya medlemmarna är kvinnor. Hur ser det ut på det området? Hur har de frågorna hanterats i förhandlingarna? I morgon kan de riksdagsledamöter som vill se Lilja 4-ever - en film om trafficking. Frågan är hur kvinnor ska kunna ta sig vidare ekonomiskt och soci- alt i det nya samhället som kommer att formas, både i den del av Europa som har varit medlemmar i EU längre eller kortare tid och de som kommer som nya medlemmar. Jag vet att det finns en bra lagstiftning inom EU om jämställdhetsfrågor. Har man avsatt medel för att implementera dessa frågor i de nya medlemsstaterna? Har man över hu- vud taget diskuterat i jämställdhetstermer? Har main- streaming exporterats av den svenska regeringen? Hur ser det ut med de frågorna?

Herr talman! Låt mig också säga tack till Center- partiet. Det har aldrig rått något tvivel om var partiet har stått när det har gällt utvidgningen. Det har varit ett gemensamt projekt. Det har varit inte minst viktigt därför att utvidgningen kommer att sätta press på jordbrukspolitiken, som för Centerpartiet under många år har varit ett viktigt politikområde - precis som för många andra av oss. Den andra stora fråga Margareta Andersson tar upp handlar om jämställdhetsperspektivet. Det är inte tillräckligt förankrat i unionen. Ja, det finns med i dokument. Det finns med i beslut. Men finns det med i verkliga livet, i vardagen? Nej. Här finns många olika dimensioner. Bland annat har vi den fattigdom, det förtryck, de patriarkala strukturer och miljöer som dröjer sig kvar i många av ansökarländerna. Det re- sulterar ofta i trafficking - utnyttjande. Sedan har vi de ekonomiskt mer utvecklade län- derna. Trots en formell jämställdhet är det långt kvar därför att det dröjer sig kvar andra skillnader mellan män och kvinnor som är oerhört svåra att komma åt och att bekämpa. Här finns oerhört mycket kvar att göra. Vi har inte varit tillräckligt framgångsrika på den punkten. Vi fortsätter, och vi strävar. Vi är inte alltid i det läget att vi upplever att vi har en stor majo- ritet bakom oss - om jag uttrycker mig försiktigt. Det är jag sorgsen över.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jordbrukspoli- tiken är en stor fråga som vi från Centerpartiet ofta har oroat oss för. Statsministern tog upp en diskussion om kon- ventsarbetet. Hur ser det ut på det området? Kommer mainstreaming-frågorna och jämställdhetsfrågorna att hanteras på något särskilt sätt eller kommer de att flyttas in i de allmänna diskussionerna angående konventet och den eventuella nya konstitutionen?

Herr talman! Jag törs inte svara exakt hur kon- ventet kommer att utnyttja möjligheten att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. Det blir sedan en regerings- konferens där vi ska gå in i ett förhandlingsarbete. Där vet vi att vi från regeringens sida kommer att driva detta. Regeringens representanter kommer också under resan fram till regeringskonferensen att göra vad som är möjligt på området. Vi vet att när vi förhandlade fram Amsterdamavtalet var det möjligt att ordentligt lyfta fram jämställdhetsfrågorna i regeringskonferen- sen. Men det är en sak att fatta beslutet, det är någon- ting annat att implementera det och ytterligare något tredje att se att det blir ett resultat. Vi är en bit på väg, men det är långt kvar.

Herr talman! Tack, statsministern, för informatio- nen. I dag lever många kvinnor och män som illegal arbetskraft i Sverige. Många av dem kommer från de baltiska staterna och Polen. Den fria rörligheten för människor att bosätta sig och arbeta var man vill är en viktig fråga för Miljöpartiet, som vi principiellt är positiva till. I Europeiska unionen finns en princip om människors fria rörlighet, att få bosätta sig och arbeta var man vill i hela unionen. Tyvärr finns det i dag, trots ambitionerna med ut- vidgningen, länder - till exempel Tyskland - som säger att man inte vill acceptera denna fria rörlighet för de människor som kommer från de nya medlems- staterna. Man ska ha en karantänstid på sju år då man inte ska tillåta arbetskraft att invandra på samma villkor från dessa länder som från övriga EU-länder. Det är bekymmersamt eftersom det motverkar ett av de, som jag ser det, mycket positiva syften som ändå finns i Europeiska unionen - oavsett åsikt i stort. Det finns en risk att muren mellan öst och väst kommer att finnas kvar betydligt längre än vad man vill ge sken av när man pratar om det positiva med utvidgningsprocessen. Jag skulle gärna vilja höra statsministerns syn på den typen av undantag och hur Sverige ställer sig till att självt göra den typen av undantag. Helst vill jag höra statsministern tydligt säga ifrån att Sverige inte kommer att acceptera den typen av undantag utan i stället acceptera människors fria rörlighet.

Herr talman! Det var under det svenska ordföran- deskapet som vi förhandlade fram en lösning med Tyskland och Österrike om en sjuårig övergångstid för arbetskraftens rörlighet. Åt andra hållet fick po- lackerna igenom motsvarande skydd för förvärv av egendom i Polen under en övergångstid av - tror jag - tolv år. Vi kommer inte att utnyttja detta från svensk sida. Vi har också möjlighet att göra det, såvida det inte inträffar väldiga störningar på vår arbetsmarknad. Det är någonting som vi i dag inte kan förutse. Vi tror inte att det blir så, och därför kommer vi inte att utnyttja det. Man måste sätta in detta i sitt politiska samman- hang. Tyskland har en hög arbetslöshet. Österrike är ett litet land med någon halvtimmes-timmes bilresa mellan huvudstäderna Wien och Bratislava. Den situation de har är någonting helt annat än den vi har, omgiven av en östersjö mellan de nya grannarna och oss själva. I Österrike och Tyskland finns en rädsla för en snabb arbetskraftsinvandring. Jag tror att de har fel, och det har jag sagt till dem. Men de tror så. Varför tror jag att de har fel? Jo, vi har en erfarenhet, nämli- gen förra utvidgningen när Spanien kom in. Då var fransmännen ohyggligt oroliga för att spanjorerna skulle komma i jättelika mängder in i Frankrike, och man begärde undantag av precis det slaget. Man fick långa övergångsregler. Fransmännen utnyttjade dem ett år. Varför? Det kom inte en spanjor, av det enkla skälet att plötsligt föddes hoppet om en bättre framtid i det egna landet. "Mina barn kommer att få det bättre än jag. Varför ska vi flytta?" Så blir det också i Polen, och så blir det i Balti- kum. Det blir hopp om en bättre framtid. Den som tror på framtiden drar inte i väg med sig själv och sina barn utan blir kvar hemma där man talar sitt språk och där man känner sig förankrad i sin kultur. Jag är övertygad om att det blir så nu också. Men för att klara ett tyskt och ett österrikiskt pro- blem i närtid politiskt fick de en övergångstid.

Herr talman! Jag är glad att statsministern ut- trycker utgångspunkten att Sverige inte ska ha den här typen av undantag, men jag blir lite bekymrad över att det lämnas öppningar för att vi skulle kunna tänkas införa detta. Precis på samma sätt som det finns många, inte minst unga människor, i Sverige som gärna vill resa utomlands, bosätta sig och arbeta en tid i andra länder finns det människor i länderna på andra sidan Öster- sjön som är intresserade av att röra på sig på samma sätt. Det ser jag inte som ett problem utan som en mycket positiv utveckling i världen. Jag tror inte heller att det kommer att bli någon form av invasion. Grunden är att människor vill stan- na och vara där de är födda, därför att de känner till sitt eget land och sin kultur. Men på grund av att människor vill röra på sig är det enormt viktigt att man försöker öppna upp både den svenska arbets- marknaden och hela EU:s arbetsmarknad för fler människor än de som i dag har tillträde till den. Det här är också en viktig rättvisefråga i världen. Jag tycker inte att vi i den rika delen av världen ska sitta och hålla våra rikedomar för oss själva, utan vi ska naturligtvis också låta andra människor som vill komma hit och arbeta göra det. Ett väldigt stort problem i dag är den illegala ar- betsmarknaden, där man just utnyttjar arbetskraft från de länder som nu kommer att bli medlemmar. Det problemet löser vi inte med några svenska undantag.

Herr talman! Just detta att det redan finns arbets- kraft i vårt land från andra EU-länder understryker att vi växer ihop. Den arbetskraften ska självfallet inte behöva vistas här illegalt. Det handlar ofta om att den illegala arbetskraften är utnyttjad och missbrukad, har dåligt skydd och dåliga löner. Det är omständigheter som vi aldrig skulle acceptera för den arbetskraft i Sverige som har en bakgrund i vårt eget land. Det är viktigt att utvidgningen kommer till också av det skälet. Vad jag sade var att grundinställningen är den att vi inte tänker utnyttja de här undantagsreglerna, såvi- da det inte inträffar störningar. Det är rimligen en självklarhet. Om vi gör en felaktig bedömning och det kommer 100 000 eller 250 000 personer ganska kvickt måste vi självfallet hantera en sådan situation på något sätt. Det vore naivt att inte göra det. Det vore rent motsträvigt mot hela andan i utvidgningen. Jag betraktar det som en självklarhet. Vi har möjligheten. Vi tror inte att vi behöver an- vända den. Vi vill inte använda den. Men vi tvekar inte att skydda oss om det är nödvändigt.

Herr talman! Tack, statsministern, för en redig in- formation om Köpenhamnsmötet. Robert Schuman, Konrad Adenauer och Alcide de Gasperi ivrade för, ordade om och skrev åtskilligt i sina önskemål och strävanden att folken i Europa måste komma närmare varandra. Man visste av erfa- renhet att bakom gränser gror misstänksamhet och misstro. Järnridån, det kalla kriget, gastkramade en hel värld, som vi alla vet. Den gångna weekenden i Köpenhamn: Europa håller på att läka samman. Jag tycker att detta är en ofantligt stor glädjens dag. Herr talman! Vi har en benägenhet - det är natur- ligtvis i högsta grad angeläget och rimligt - att se framtida problem. Men vi vet att mänskliga relationer alltid har och alltid kommer att ha problem. Men att människor möts, lär känna varandra och bygger broar av förståelse är, tror jag, det säkraste sättet att skapa möjligheter för freden. Allt det vi talar om - arbetstillfällen, att resa, att utvecklas, att se ekonomisk tillväxt - har freden som förutsättning. Ju mer av gemenskap, desto tryggare framtid. Det är också något som är centralt för mig i den framförliggande folkomröstningskampanjen. Herr talman! Det här var ingen fråga, utan jag ville få uttrycka mig den här dagen, en dag av tack- samhet för att jag fick vara med om det tillfälle som jag som yngling aldrig trodde att jag skulle få vara med om.

Herr talman! Jag kan bara instämma i vad Alf Svensson har sagt.

Herr talman! Europeiska unionen hålls samman av samarbete och gemensam politik. Exempel på den gemensamma politiken är framför allt den gemen- samma marknaden, handelspolitiken, konkurrenspo- litiken och jordbrukspolitiken. I dag säger statsmi- nistern att man är tveksam till om jordbrukspolitiken kan förbli en gemensam politik och att Sverige kom- mer att driva en linje där den ska åternationaliseras. Detta är för mig ett steg bort från samarbete, bort från gemensam politik och bort från den trend som vi snart ska ta ställning till i en folkomröstning, nämli- gen den gemensamma valutan, som också är en dju- pare integration, ett djupare samarbete. En nationali- sering av jordbrukspolitiken är ett steg åt ett annat håll. Min fråga är: Finns det gehör för detta hos de nya länderna som kommer in? Varför lyfter statsministern den här frågan just nu?

Herr talman! Jag sade inte riktigt så som Holger Gustafsson refererar. Jag kanske uttryckte mig oklart. Jag läser om det avsnittet i mitt tal: Framför oss ligger nu ett par års hårt arbete med att försöka samla tillräckligt stöd för reformer vid förhandlingen om nästa fyraårsbudget år 2006. Om det inte skulle gå ser jag inte något annat alternativ än att omforma stödet till en nationell angelägenhet. Vad jag menar är alltså att vi naturligtvis fortsätter våra ansträngningar att reformera jordbrukspolitiken. Men det jag har sett så här långt av den politiska låsningen inom unionen gör att jag börjar misströsta. Vi kan få ytterligare sex år med den jordbrukspolitik vi nu har, med enorma subventioner, som framför allt kommer att successivt byggas upp i de nya med- lemsländerna. Det är en utomordentligt dålig och farlig situation. Det är inte heller, som jag sade i mitt anförande, en bra situation att åternationalisera stödet, men det är mindre ont och mindre dåligt. Jag tror att vad som sedan kommer i nästa fas är ett yttre tryck mot unio- nen och dess medlemmar, inte minst i världshandels- förhandlingarna, att öppna upp det europeiska jord- bruket för konkurrens. Då kommer debatten i framti- den inte att handla om hur man primärt skyddar när- ingen som sådan, utan om den andra dimensionen, hur man ska hantera landskapet, kulturarvet. Då blir kanske detta någonting som får bäras via nationernas skattsedlar och inte på matpriset i varukorgen. Det är den typen av resonemang jag för. Jag ser gärna att vi kommer fram till en rationell politik på europeisk nivå, men jag tror inte att det är möjligt.

Herr talman! Jag är tacksam om statsministern tar ett halvt steg tillbaka när jag belyser konsekvenserna av en nationalisering av ett så viktigt politikområde. Låt mig ta upp ett annat, närliggande område. Jag tycker nämligen att det är viktigt att vi som välfärds- länder stöttar de nya länderna också i jordbrukspoliti- ken. Det finns ett land som arbetar i samma riktning när det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken, och det är Storbritannien. De vill alltså backa ur den gemensamma politiken. Samtidigt har de en nära nog 50-procentig rabatt på sin egen avgift. Hur ser stats- ministern på detta? Hur länge ska de få ha detta, vil- ket är osolidariskt mot de nya länderna, som är avse- värt mycket fattigare?

Herr talman! Den brittiska rabatten är någonting annat än jordbrukspolitik. Låt mig bara säga att jag inte tog ett halvt steg tillbaka från det jag sade i mitt anförande. Mitt anförande var klart på den punkten. Vi föredrar en reform inom unionen. Jag tror inte att det är möjligt, och därför måste vi hitta ett näst bästa alternativ. Då är en åternationalisering en position. Men vi driver naturligtvis reformkravet så länge som möjligt. Den brittiska rabatten var Margaret Thatchers be- drift. Det var Helmut Kohls generositet som en gång i tiden skapade den situationen. Den lever kvar. Alla dåliga beslut inom unionen har en viss förmåga att överleva - de är väldigt svåra att ändra när de väl är på plats. Vi lyckades i förhandlingen i Berlin få bort vår fi- nansiering av den brittiska rabatten. Det var så vi tryckte ned vårt nettobidrag till unionen, som förut var ännu större. Så vi betalar den inte. Jag tror att vi är de som betalar allra minst. Vi betalar mindre än många av de ansökarländer som nu kommer in. Som jag sade då till brittiska journalister är det dags för britterna att inse att Margaret Thatcher har avgått. Det är en ny situation, och den här rabatten är inte för- svarbar. Men de lät sig inte imponeras av det. De vill ha den kvar. Och den striden har vi fortsatt framför oss.

Herr talman! Först vill jag egentligen instämma i vad Alf Svensson sade. Jag tror att det som skedde är en av de största framgångarna för möjligheten att förena Europa. Jag tror att vi som är Europavänner har en delad glädje. Jag har egentligen en följdfråga till Holger Gus- tafssons fråga om statsministerns öppnande redan i detta läge för en eventuell renationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag förstår att re- geringens och statsministerns inriktning är att först reformera - och jag känner väl till de svårigheter som finns - men på något sätt känns det ändå olustigt att redan nu öppna för denna möjlighet. Det ger åtmin- stone mig signalen om en resignation. Jag tror att det skulle vara ett stort svenskt misslyckande om vi inte lyckas reformera utan tvingas att backa så småning- om. Därför är min fråga till statsministern: Hur långt är den svenska regeringen beredd att gå? Jag menar inte att jag vill ha några detaljidéer när det gäller åtgärder. Men är man exempelvis beredd att ta in andra områden vid sidan av jordbrukspolitiken för att nå en reform på detta område? Jag tror nämligen att just jordbrukspolitiken har varit en väldigt viktig del i det gemensamma arbetet. Den är krånglig och svår, och ändå har vi lyckats med en gemensam politik så här långt.

Herr talman! Vi kan diskutera det här länge, och vi får väl chans att återkomma till detta också. Men man kan bara göra en liten reflexion. Tänk om Euro- pa i stället för att hålla i gång en jordbruksproduktion som vi inte behöver och som resulterar i miljöförstö- ring och i att vi slår ut u-ländernas möjlighet på världsmarknaden använde de pengarna - det handlar om jättelika belopp, halva EU:s budget - till exem- pelvis forskning. Vi har ju sagt att vi vill göra unionen till den mest konkurrenskraftiga ekonomin på tio års sikt. Vi hal- kar efter våldsamt - det ser vi nu - gentemot USA och andra delar av världen som satsar mycket med- vetet på forskning. Det är ett område som jag skulle kunna se framför mig där vi skulle behöva ha nya resurser. Det finns också andra. Vi har den europeiska infrastrukturen, och det finns ytterligare områden av det slaget som alla bygger under vår förutsättning att växa i den moderna delen av ekonomin. Låt oss sedan hantera jordbruksfrågorna och det som hänger ihop med dem, inte minst utifrån ett kul- turarvsperspektiv, och se till att den näring som finns utsätts för en konkurrens som är riktig också i andra delar av ekonomin.

Herr talman! Statsministerns ambitioner är natur- ligtvis vällovliga, men min fråga var om statsminis- tern och regeringen är beredda att även ta in andra områden än jordbrukspolitiken i sina ansträngningar för att kunna nå reformer hellre än ett tillbakadragan- de av den nuvarande jordbrukspolitikens inriktning.

Herr talman! Vi är öppna för alla konstruktiva förslag. Vi kommer att ha en omfattande samråds- verksamhet före regeringskonferensen, så finns det idéer om hur det ska gå till tar vi gärna emot dem, men vi bör inte fortsätta dagens ordning. Det är inte en modern politik, och det är inte vad Europa behö- ver.

Herr talman! Även jag vill tacka statsministern för redovisningen inför kammaren. Jag är inte den första som säger det här i dag, men det är självfallet en glädjens stund för Europa. Det är fantastiskt att länder som Estland, Lettland, Litauen och Polen, länder som vi för inte så länge sedan såg tillhöra en helt annan värld, nu är på väg in i det Europa som vi är en del av. Jag måste säga att jag har kunnat hålla med om det allra mesta som statsministern har sagt här i dag. Det känns lite ovanligt men också rätt angenämt på grund av att det är en stor händelse. Kanske är det en risk att vi alldeles för snabbt griper oss an de normala frågorna och att vi i det bruset glömmer den mycket stora förändring som detta innebär. Det vore illa av det skälet att vi då gör Europatanken lite grann en otjänst genom att se detta som en politisk fråga av väldigt många andra. Jag tror att det förtjänar att sägas här i dag att den utvidgning som vi nu ser visar att det europeiska projektets idé fungerar. Alla de östeuropeiska länderna är nu inne i en modell av rättsstat, demokrati och marknadsekonomi som är stabil, men de har också utvecklats i den rikt- ningen och inte i någon annan riktning. Vi har inte fått se det elände som vi har kunnat se i andra delar på jorden. Själva fredsidén har fungerat. Jag tror att detta är viktigt inte minst eftersom det finns de som hade velat att Sverige inte hade varit med i Köpen- hamn och de som hade önskat att EU inte hade fun- nits. Tittar vi på vad som i dag har hänt ser vi också betydelsen av att Europeiska unionen finns. Jag skulle bara vilja understryka att det är viktigt att nu också ha blickarna framåt, och beträffande nästa stora projekt, nämligen när det gäller konventet, vill jag fråga statsministern: Hur ska Europa styras? Tidigare har regeringen fört fram en tanke på att man ska lägga mer tyngd på ministerrådet och en vald president. Det menar jag skulle vara till förfång för de små staterna och jämbördigheten mellan de olika länderna. Det vore bra att få ett besked på den punk- ten, för där har vi nästa stora debatt som också bärs upp av idéer.

Herr talman! Först ska jag ta upp den första delen av Gunnar Hökmarks inlägg. Den är värd en reflexion av följande slag: Många av dem som tycker att Sveri- ge borde lämna EU är glada över att de tre baltiska staterna och Polen nu är medlemmar. Det finns något slags bristande logik i det som det är värt att reflekte- ra över. Vi behöver inte gräva mer än så i det i dag. Sedan är jag glad för att Hökmark tar upp diskus- sionen om konventet. Jag är för mellanstatlighet. Jag är motståndare till federalism. Det är möjligt att EU så småningom blir en federation, men det kommer att vara långt fram i tiden. I den här regeringskonferen- sen handlar det inte om att lyfta fram de federala strukturerna. Det finns tre stycken politiska kroppar i denna union. Det är parlamentet. Det är kommissionen, och det är råden. Det som garanterar mellanstatligheten är framför allt råden. Svenska ministrar kommer till riksdagen för att inhämta synpunkter innan de åker till EU för att fatta beslut. Det gör de därför att de åker till ett europeiskt råd av något slag och tar ett beslut. Det är ingen kommissionär som kommer hit och hämtar synpunkter. Det är ingen Europaparla- mentariker som kommer hit och hämtar synpunkter, utan det är ministrarna, och statsministern, innan de åker till råden och där tar besluten. I dagens struktur är det råden som garanterar mellanstatligheten. I konventet är det en oerhörd fixering på att stärka parlamentets roll och kommissionens roll. Jag är inte motståndare till vare sig parlamentet eller kommis- sionen; deras roller kan behöva förstärkas. Men om ingen talar om att också förstärka Europeiska rådets roll och är innovativ när det gäller hur det ska ut- vecklas kommer vi per automatik att få en drivning över mot de två organ i unionen som båda bär federa- lismens drag. Det vill jag inte ha, och det vill reger- ingen inte ha. Jag tror heller inte att en riksdagsmajo- ritet vill ha det så. Därför ska vi vara konstruktiva och innovativa när det handlar om att förstärka rådets ställning i den europeiska organisationen. Idén om en vald ordförande - på EU-språk heter ordförande president - inom rådets krets är ett sätt att skapa kontinuitet och synlighet och förstärka rådets ställning och på så sätt understryka mellanstatlighe- ten. Mellanstatligheten, där varje stat i slutändan har en röst vid vissa viktiga beslut, är en garanti för att de små staterna har sin rätt tryggad. Så upplever jag det, och därifrån startar jag min diskussion omkring Eu- ropas utveckling.

Herr talman! Detta är en viktig diskussion. Jag tror att statsministern gör ett fel när han säger att det handlar om att välja mellan mellanstatlighet och fede- ralism. Det som har gjort projektet att bygga den europeiska unionen så lyckosamt är just att det har varit ett pragmatiskt mellanting mellan förmågan att bestämma gemensamt och genom olika typer av kva- lificerade beslutsformer, och det som är renodlad mellanstatlighet. Frågan handlar inte om federalism. I likhet med statsministern tror jag inte att det finns stöd för det i denna kammare. Det handlar snarare om de små ländernas roll och hur väl det regelverk man kommer fram till ska uppfyllas. Vi vet att ju mer tyngdpunkten ligger på rådet ju mer kommer de stora länderna att kunna fatta besluten och driva utveck- lingen vid sidan om de små. Hur glada vi än kan vara så tillhör inte Sverige de stora länderna.

Herr talman! Gunnar Hökmark har fullständigt fel. Det kanske beror på att han inte har någon erfa- renhet av hur arbetet går till inne i unionen. Det är en total missuppfattning att rådet skulle vara en tummel- plats för de stora länderna. Så fungerar det inte. Det är som Helmut Kohl sade: När man kommer till slutet och ska ta ställning har varje land vid bordet en röst. Därför byggde Helmut Kohl lika gärna allianser med Luxemburg som med Frankrike. Därför tog Helmut Kohl med personlig generositet och kanske också politisk avsikt hand om mig när jag kom in i rådet. Precis som han hade jag en röst i slutändan. Man lyssnar naturligtvis mer på stora länder än på små länder om man bara utgår från nationernas stor- lek. Men i Europapolitiken som i ett annat viktigt sammanhang är det inte alltid storleken som är avgö- rande. Det handlar också om de goda argumenten, förmågan att bygga nätverk, presentera idéer och driva projekt. Det gör man i rådet. Jag har inte någon gång upplevt att någon betraktat till exempel kom- missionen som per definition de små ländernas före- trädare eller att det skulle ha märkts när man fördelat portföljerna i kommissionen att det skulle ha varit de små länderna som fått de tunga portföljerna. Jag tror att det är i rådet man har garantin och säkerheten.

Herr talman! Jag tackar statsministern för infor- mationen. Jag vill börja med att instämma med stats- ministern och tidigare talare som i kammaren uttryckt glädje över att öst och väst nu är enade i Europa. Det är verkligen historiskt. Jag vill sedan gå in på jordbrukspolitiken. Stats- ministern har ju nämnt att det varit en knäckfråga i förhandlingarna. Några andra talare har tidigare tagit upp detta. För Folkpartiet liberalernas del har reger- ingen fullt stöd att med kraft driva på EU för att re- formera jordbrukspolitiken. Det är en sjuk politik som leder till höga livsmedelspriser, överproduktion och hindrar u-länderna från att exportera sina produkter till oss i Europa. Nu gäller det för Sverige att samla stöd. Statsministern har redogjort för en viss misströstan beträffande möjligheterna att göra detta. Om reformen inte skulle lyckas innebär det att de nya medlemsstaterna ska få full tillgång till jord- brukssubventionerna. Det innebär i sin tur att jord- brukspolitikens andel av budgeten måste öka. Jag vill fråga statsministern: Vilka länder skulle vara beredda att betala detta genom höjda avgifter till Europeiska unionen?

Herr talman! 2006 års budgetförhandling kommer att handla om detta. Vi gjorde en klok sak i Bryssel. Där fick vi från svensk, tysk, holländsk och brittisk sida in att i det budgetperspektiv som finns för jord- brukspolitiken under perioden 2007-2013 ska resur- serna inte räknas upp med mer än 1 % varje år. Det handlar om 1 % nominellt. Med en inflation som ligger över 1 % blir det varje år en urholkning. I detta ska nya länder som ska ha ett högre stöd fasas in. Det är vår uppfattning att det ska resultera i en omfördelning inom gruppen. Då blir det spänningar. Vi får se om det kommer att gå att hantera politiskt. Jag har ingen prestige i frågan. Vi är helt överens i kammaren i vår syn på detta. Det finns ingen som helst anledning att dölja att det är ett jätteproblem. Vi betalar för någonting som vi inte får någonting tillba- ka av. Så är det. Å andra sidan kan jag komplicera det genom att fråga om ni tror att de polska bönderna efter att de har fått direktstöden tycker att det är kul att höra att det första som ska hända är att de avvecklas. Kommer de att vilja rösta för en regering som driver en sådan politik i unionen? Jag tvivlar starkt på det. Man får vara lite politisk realist. Vi ska kämpa och gärna med Folkpartiets stöd. Det känns tryggt. Vi ska kämpa så länge vi kan och så hårt vi kan. Om det inte går blir det verkligt hårda att säga att länderna ska betala själva och inte ta det via EU-budgeten. Då får man en närmare diskussion. Ofta finns i Europasammanhang uppfattningen att det som Bryssel betalar är gratis, att det inte kostar nå- gonting. Det kan vara så för en del. Det är definitivt inte så för oss. Det blir allt mindre så för alltfler län- der. Vi kämpar på. Jag har i grunden precis samma uppfattning som Cecilia Nilsson.

Herr talman! Jag vill också börja med att tacka statsministern och regeringen, inte bara för redogörel- sen i dag utan även för det arbete som regeringen har lagt ned på att åstadkomma utvidgningen, inte minst under det framgångsrika svenska ordförandeskapet. Men jag måste erkänna att jag blir lite orolig när jag hör talet om att exportera den svenska välfärds- staten. Enligt min erfarenhet, som i huvudsak ligger inom drogpolitikens område, är det ett bra sätt att reta upp våra samarbetspartner att säga att de ska kopiera vår modell. Samtidigt måste jag instämma med stats- ministern att vi nu kan verka i ett större område för våra idéer och vår känsla för vad välfärd är. Det kan vi göra inte minst i Europaparlamentet som i hög grad arbetar med partigrupper. Jag tror att arbetet ska bedrivas på en lägre nivå än mellan regeringarna. Jag brukar uttrycka det så att vi har bundsförvanter i alla europeiska länder. Med deras hjälp kan vi driva vår uppfattning. Vi ska också vara medvetna om att den svenska välfärdsstaten minsann inte är perfekt. Vi kan också lära oss en del av andra. Det handlar inte om att ex- portera färdiga lösningar i alla avseenden. I dag är inte det viktiga om vi kan exportera vår politik. I dag är det viktiga att inte EU-samarbetet hindrar oss från att föra vår välfärdspolitik genom att handelspolitik och marknadstänkande tar över det sociala ansvaret. Det är dagens verklighet. Om man vill skapa utjämning genom marknadstryck, som ju är en del av Europakommissionens strategi, gäller det att det inte bara blir utjämning nedåt så att den som har den lägsta nivån på sin välfärdspolitik sätter normen för alla andra. Det måste bli möjligt att få en utjäm- ning som innebär att människor i hela Europa får det bättre och skyddas mot ofärd. Inom EU har man slagit fast att hänsyn till folk- hälsan ska vägas in i alla beslut. Enligt min uppfatt- ning måste det tas på allvar. Delar statsministern min uppfattning?

Herr talman! Jag delar helt och fullt denna upp- fattning. Det är självklart. Gabriel Romanus satte i sitt inlägg fingret på en punkt som jag har försökt tala om. Det är inte han- delspolitiken som ska stå för den sociala utjämningen och det sociala ansvaret. För att handelspolitiken ska fungera på ett sätt som vi tycker är acceptabelt krävs det att den kombineras med en skyddslagstiftning för miljön exempelvis. Det krävs ett socialt ansvarsta- gande för arbetskraften och en vettig behandling av regioner som är stadda i omvandling, allt det som vi ofta förknippar med det vi kallar för välfärd och väl- färd för alla. Det är därför som jag tror att den debatt som vi för i parlament av det här slaget kommer att flytta in i de europeiska organen. Gabriel Romanus kommer att få se att partigrupperna finns också där och att deras åsikter bryts mot varandra. Det finns en höger, en vänster och några som försöker att stå mittemellan. Så är det ju också de sammanhangen. Det kommer att handla om en dragkamp om livets goda, hur det som vi gemensamt har skapat ska fördelas på ett sådant sätt att det stimulerar ytterligare att nytt välstånd skapas. Det är de eviga politiska frågorna som ska behandlas också på ett sådant sätt att freden kan kla- ras. Jag argumenterar för den svenska välfärdsmodel- len. Sedan är jag inte alldeles övertygad om att alla kommer att gilla den, lika lite som en del gör här. Men jag är stolt över den, men jag är inte nöjd med den. Det finns mycket i den som är bra och som andra kan ta intryck av samtidigt som vi kan förbättra en del genom att lära av andra. Men tro inte för ett ögon- blick att inte också kampen finns där, mellan höger och vänster, svart och vitt, ont och gott, surt och sött, kallt och varmt, rött och blått. Så är det.

Herr talman! Jag tror att de flesta av oss, inte minst när vi reser utomlands, är ganska stolta över den svenska välfärdsstaten. Jag noterar att det är ett annat tonläge när man ta- lar om att vi kan lära av varandra än när man bara säger att vi ska exportera den svenska välfärdsstaten. Det sistnämnda är ett bra sätt att förhindra att andra tar till sig våra tankar.

Herr talman! Den uppfattningen delar jag helt. Vi har ingen som helst anledning att tro att vi genom att vara självgoda och självtillräckliga påverkar någon annan. Det är resultaten som måste tala. På vissa områden har vi goda resultat och på andra områden har vi sämre resultat. Då får vi lära av andra, och det finns mycket att lära av andra i Europa. Det är en fin erfarenhet. Det är också lite av tanken med en union, att vi tillsammans blir starkare. Nu är vi 25 som är tillsam- mans, och det är en fin avslutning på riksdagsåret 2002 för en statsminister att från kammarens talarstol få redogöra för ett historiskt beslut som ju Sverige under full enighet i kammaren och på ett aktivt sätt under många år har medverkat till. Ett bättre sätt att avsluta riksdagsåret kan jag inte tänka mig. Så med Köpenhamnsmötet i färskt minne och med stor tacksamhet för allt stöd önskar jag talmannen och kammaren en god jul.

Herr talman! Jag vill också inledningsvis önska både statsministern och talmannen god jul. Utvidgningen sätter ju också fokus på en annan av EU:s viktiga och avgörande ödesfrågor, det vill säga den folkliga förankringen av EU-projektet. När vi nu har fått en union som växer blir det ännu viktigare att diskutera hur man ska se till att EU:s demokratiska legitimitet stärks. Ett sätt är förstås att diskutera EU:s arbetsformer, att stärka EU-parlamentet på ministerrådets bekost- nad samt att öka öppenheten och insynen i EU- samarbetet. På något sätt tycker jag att det är orimligt och också demokratiskt tvivelaktigt att 15 eller 25 stats- och regeringschefer stänger in sig i slutna rum och avgör de stora frågorna i Europasamarbetet. Jag tror också att vi kan göra en hel del saker här hemma. Min fråga handlar om riksdagens arbetsfor- mer. Ganska nyligen kom det en vetenskaplig rapport som visade att svenska riksdagsledamöter känner att de har betydligt mindre möjligheter att påverka EU- politiken än exempelvis finländska riksdagsledamö- ter. Då är min fråga till statsministern: Vad avser statsministern att göra för att den svenska riksdagen ska få spela en större roll i EU-samarbetet?

Herr talman! Riksdagens arbetsformer skulle jag väldigt gärna vilja lägga mig i, men jag tror inte att det blir uppskattat om vi började reformarbetet med att jag berättade vad som skulle göras. Riksdagen har dessa frågor på bordet. Fortsätt diskussionen och gör det gärna i dialog med regering- en! Som svar på en fråga från Carl B Hamilton dekla- rerade jag tidigare att jag gärna ser en ökad öppenhet. Nu vill jag önska ett gott nytt år.

Vi tackar för det och önskar statsministern en god jul och ett gott nytt år. Hoppas att tomten kommer. Därmed är informationen från regeringen avslu- tad.