Aktiveringsåtgärden Lyftet

Herr talman! Greger Tidlund och Sven-Erik Österberg har ställt en rad frågor till mig om regeringens aktiveringsinsats Lyft och om den förfrågan om att anordna platser som har gått till myndigheterna under regeringen. För att ytterligare förstärka den aktiva arbetsmarknadspolitiken med anledning av lågkonjunkturen aviserade regeringen en ny insats, Lyft, i budgetpropositionen för 2010. Lyft riktar sig till anordnare inom bland annat statliga och kommunala verksamheter. Insatsen syftar till att personer som saknar arbete aktiveras och samtidigt upprätthåller kontakten med arbetslivet. Insatsen infördes den 1 januari 2010, och behovet bedömdes till 40 000 platser. I budgetpropositionen aviserades också att regeringen har ambitionen att myndigheterna ska bidra med Lyftplatser. Kommunerna har av tradition ofta bidragit med insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Därför är det regeringens vilja att staten denna gång ska gå före. Det är anledningen till att myndigheterna har ombetts att ta ansvar för att ta emot deltagare i Lyft så fort som möjligt. Regeringen har en hög ambition i detta arbete. I medierna har det cirkulerat en rad olika siffror om hur många Lyftdeltagare som det kommer att landa i utifrån den dialog som Regeringskansliet har haft med myndigheterna. Hur många personer som kommer att få Lyftplats är bland annat beroende på hur långa anvisningstiderna blir. Det viktiga är nu att processerna har startat bland myndigheterna och att dessa gör sitt bästa för att hitta lämpliga platser. Regeringen kommer inte att tvinga någon myndighet att ta emot ett visst antal personer. Vissa myndigheter har större möjligheter än andra att ta emot Lyftdeltagare bland annat utifrån vilken verksamhet som bedrivs. Denna dialog förs mellan myndigheterna och de ansvariga departementen. För att underlätta för kommuner, myndigheter och andra arbetsgivare att ta emot deltagare i Lyft har regeringen den 18 februari 2010 beslutat om förordningsändringar som gör det möjligt för anordnare av Lyft att få ekonomiskt stöd. Förordningsändringarna trädde i kraft den 9 mars 2010. Regeringen har avsatt 200 miljoner kronor för detta. I första hand är det den som anordnar ett stort antal Lyftplatser som bör få bidrag till kostnaderna för handledning av deltagare i Lyft. Arbetsförmedlingen avser också att tillhandahålla personal som på olika sätt kan stödja både Lyftanordnare och Lyftdeltagare. Detta tror jag är viktigt för att säkerställa kvaliteten i Lyft. Det finns alltid en uppstartstid för nya insatser, så också för Lyft. Det är även viktigt att förstå att Lyft endast är en del av många olika arbetsmarknadspolitiska insatser som just nu är nödvändiga i finanskrisens spår. Regeringen kommer i vanlig ordning att följa utvecklingen av denna insats. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har sedan tidigare i uppdrag att utvärdera effekterna av de arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Herr talman! Jag har här fått svar från Sven Otto Littorin. Men några saker skulle behöva redas ut. Det gäller ett par förordningar. I den ena förordningen, den om en jobbgaranti för ungdomar, står det att Lyftet ska pågå i längst tre månader. I den andra förordningen, som handlar om det arbetsmarknadspolitiska programmet och som är utfärdad samma dag, står det att Lyftet får pågå i längst sex månader. På regeringens hemsida står det att Lyft inom jobbgarantin för ungdomar ska kunna pågå i som längst tre månader. Vad är det som egentligen gäller? Är det tre eller sex månader, eller är det något annat som gäller? I svaret på min interpellation anger ministern att regeringen har avsatt 200 miljoner till anordnare av Lyft. I första hand är det den som anordnar ett stort antal Lyftplatser som bör få bidrag. Hur stort antal Lyftplatser måste anordnaren ta fram för att få medel till insatsen? Och vad menas med "bör" i sammanhanget? Utgår stöd eller utgår inte stöd? I regleringsbrevet från den 4 mars finns det en något annorlunda skrivning - det gäller 24 §: Av anslagsbeloppet får högst 200 miljoner användas för ekonomiskt stöd till anordnare av arbetspraktik i form av praktisk kompetensutveckling och Lyft. Det ekonomiska stödet ska i första hand avse kostnader för handledning av deltagare hos anordnare som anordnar ett större antal platser. Nu utgår inte längre 200 miljoner, utan pengarna ska delas mellan flera åtgärder. Min följdfråga blir därför: Hur mycket av de 200 miljonerna ska gå till Lyftanordnarna? Vidare undrar jag hur många handledare du tror att det behövs för att kravet på myndigheterna om att ta emot 20 000 praktikanter ska uppfyllas? När det gäller antalet arbetslösa fylls det ju på. I går kom det nya siffror. Vi är just nu uppe i 435 000 arbetslösa, en ökning med 118 000 personer sedan motsvarande tid föregående år. Det framgår om vi tittar i backspegeln. I fredags var 395 personer inskrivna i Lyftet. Det gäller då hela landet, så det är en bit kvar tills ni når upp till de 40 000 platserna som det är budgeterat för. Eller är det 65 000 personer som det är budgeterat för? I alla fall finns det vissa tidningsuppgifter som du, Sven Otto Littorin, har svarat på. Räknat i antal årsarbetsplatser är det 20 000. Det förekommer också uppgifter om att det är 130 000 arbetslösa som ska erbjudas sysselsättning. Själv säger du till Svenska Dagbladet att kravet på de statliga myndigheterna att ordna 20 000 praktikplatser åt arbetslösa är ett mjukt mål. Vad är ett "mjukt mål"? Vad gäller då för Lyftet som helhet? Hur många Lyftdeltagare ska departementen ta emot? Hur många praktikanter ska ditt eget departement ta emot? Jag har försökt få fram den senare siffran, men jag kan säga att de på ditt departement är som musslor, så du har god koll på dem. De säger ingenting. När det gäller Arbetsförmedlingen har regeringen inte formulerat något mål för antalet deltagare i jobb- och utvecklingsgarantin per handläggare vid Arbetsförmedlingen. Jämfört med den tidigare aktivitetsgarantin har jobb- och utvecklingsgarantin ungefär dubbelt så många deltagare per handläggare vid Arbetsförmedlingen. Riksrevisionen anser att regeringen bör utarbeta motsvarande riktlinjer för gruppen långtidsarbetslösa som tar del av jobb- och utvecklingsgarantin. Hur ser ert mål ut när det gäller antalet deltagare i Lyftet per handläggare vid Arbetsförmedlingen? Riksrevisionen har också uttalat sig om styrningen i arbetsmarknadspolitiken. Riksrevisionen säger att regleringsbrevet är otydligt och saknar en tydlig struktur och disposition, baserad på en klar distinktion mellan mål, medel och uppdrag. Enligt Riksrevisionens bedömning bör regleringsbrevet kunna förtydligas och göras mer pedagogiskt. Hur ska det gå till?

Herr talman! Jag får tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Anledningen till att jag ställde interpellationen är att vi många gånger under mandatperioden har diskuterat inte exakt den här aktuella frågan även om den berörts utan framför allt arbetsmarknadspolitiken. Greger Tidlund nämnde lite grann om statistiken. Jag har sett att februaristatistiken visar på 436 000 arbetslösa, 9,5 procent av arbetskraften. Jag har också noterat att 40 000 komvuxplatser på helårsbasis har försvunnit under den här mandatperioden - ännu fler inledningsvis, men sedan lades några platser tillbaka. Fortfarande är det dock en stor differens jämfört med hur det såg ut i september 2006 när den borgerliga regeringen tillträdde. Samtidigt kan vi notera att 25 000 personer i välfärdsarbete har fått lämna den offentliga sektorn - arbetsuppgifter som det finns ett behov av ute i verksamheten. Över 100 000 långtidsarbetslösa har gömts undan i passiva garantier. Majoriteten av dem får inget stöd alls. Jag noterar också att fyra av fem i garantierna inte får något aktivt stöd. Så mycket som 25-30 procent finns över huvud taget inte registrerade för någon aktivitet utan måste noteras som helt passivt arbetslösa. Varför tar jag upp denna statistik i det här läget? Ja, Lyftet var ju en del som skulle kompletteras med detta. Inledningsvis kan vi väl konstatera att det inte var någon succé - de är uppe i 395, som Greger Tidlund sade nu, och det var 20 i januari. Jag förstår att arbetsmarknadsministern fick kalla fötter när han fick se dessa siffror och såg att det inte händer någonting utan att någonting måste göras. Man ryckte då ut med denna åtgärd där i storleksordningen 40 000 skulle ut i praktikplatser. Jag har absolut ingenting emot praktikplatser på något sätt, men man måste ifrågasätta denna panikåtgärd. Det är inte på det sätt som arbetsmarknadsministern sade på frågestunden att jag värnar mer om myndigheter än om dem som är praktikanter. Det gör jag inte, utan jag värnar framför allt om dem som är praktikanter. Vi har erfarenhet av detta tidigare. Ska sådant här fungera och bli bra både för den som tar emot och framför allt för den som kommer dit, så att det blir meningsfullt, fordras det kvalitet i verksamheten. Ska man då hantera sådana här volymer och samtidigt tittar lite grann på vad många av de myndigheter som fått dessa uppgifter säger måste jag säga att man faktiskt blir lite orolig över verksamheten. Det är ett tecken som jag ser på att arbetsmarknadsministern är ganska desperat under valåret. Han måste försöka hyfsa till siffrorna och tänker: Så här kan det inte se ut. Jag måste göra mer. Jag måste visa på handlingskraft på detta område. Så tolkar jag hela denna verksamhet. Jag har sagt det förut, men det är klart att man drar lite grann på munnen när man ser att Skatteverkets personaldirektör trodde att hon hade läst fel på en nolla när det gällde hur många praktikanter Skatteverket ska ha. Arbetsförmedlingen själv säger att den klarar ungefär halva den mängd som arbetsmarknadsministern tycker vore lämplig där. Jag vet inte i vilken omfattning arbetsmarknadsministern för diskussioner med Arbetsförmedlingen om detta. Är man överens om att det är kanske hälften som vore rimligt, eller är det den volym som arbetsmarknadsministern från början tyckte var lämplig? Det är klart att allt det här gör att man undrar hur detta ska hanteras fortsättningsvis. Jag är intresserad av att i arbetsmarknadsministerns andra inlägg få höra lite grann hur arbetsmarknadsministern upplever denna fråga just nu. Är det rimligt att detta kommer att hamna på ett bra sätt? Kommer det att kunna falla ut så att det verkligen blir kvalitet i det som varit? Det råder också osäkerhet om dessa 200 miljoner. Precis som Greger Tidlund sade står det "bör" och så vidare. Jag tycker att arbetsmarknadsministern är skyldig att ge en konkret och ärlig syn på hur han har tänkt sig att detta ska landa under den korta period som det ska verka under.

Herr talman! Låt mig börja med att tacka för frågorna. Jag ska försöka svara så gott det går. Man kan konstatera statistiken: 436 000 personer är registrerat arbetslösa. Det är 9 ½ procent av arbetskraften. Det är naturligtvis alarmerande siffror och ett resultat av det som har hänt med den finansiella krisen och hur den har slagit rakt in i svensk industri i huvudsak. Det finns dock några saker som jag tycker är viktiga att lägga på minnet. Till att börja med är arbetskraften som andel av befolkningen i princip oförändrad trots den djupa lågkonjunkturkris vi har gått igenom. Det är klart att det är någonting som skiljer den från tidigare krisscenarier - 90-talskrisen inbegripen, då arbetskraften som andel av befolkningen sjönk kraftigt när fler och fler drevs ut ur arbetskraften in i förtidspension och andra system. Detta är naturligtvis någonting som för framtiden inte är alldeles negativt. Det betyder nämligen att det den dag det vänder finns en ledig kapacitet, alltså människor som kan komma tillbaka till de jobb som då kommer - och när generationsskiftet så småningom kommer. Vi kan alltså avstå från flaskhalsproblem under lite längre tid än man annars hade gjort, och det är naturligtvis bra. Det är lite grann i det ljuset man ska se Lyftinsatsen, det vill säga att vi ska försöka behålla de människor som nyligen har blivit arbetslösa så nära arbetsmarknaden som möjligt. De ska behålla kontakten och ha någonting att göra, någonstans att gå och en vettig sysselsättning under en period då de är arbetslösa. Det handlar inte om att hyfsa statistiken; det har jag försökt att ta bestämt avstånd ifrån. Dessa personer är nämligen arbetslösa alldeles oavsett Lyftinsatsen. Det är dock naturligtvis så att aktivitet är bättre än passivitet, och jag vet att Sven-Erik Österberg delar den bedömningen. Det tror jag mig åtminstone veta. Sedan tycker jag nog att Sven-Erik är lite snabb med att döma ut detta och säga att det är panikåtgärder och så vidare. Vi vet alla att det tar lite tid innan sådana här insatser kommer på plats, och det har varit samma sak med plusjobben eller andra typer av insatser av liknande karaktär. Det var därför Arbetsförmedlingen bad kommunalrådet i Norrköping Lars Stjernkvist att på Arbetsförmedlingens uppdrag arbeta med kommunerna. Detta arbete har Arbetsförmedlingen inte redovisat än utan kommer att redovisa inom överskådlig framtid, vad jag förstår. Själva tycker vi naturligtvis, efter att också ha pratat med Lars Stjernkvist och Arbetsförmedlingen, att det inte kan vara rimligt att staten - och det är tyvärr ofta traditionen - själv avstår från att göra så hemskt mycket och överlåter allt ansvar på kommuner och andra. Därför tycker vi inte att det var olämpligt att vi tog kontakt med våra andra departement för att på det sättet be dem prata med sina myndigheter om att också staten ska kunna ta detta ansvar. Det som gäller är naturligtvis att det är budgeterat för 40 000 platser. Exakt hur många personer det innebär kan vi inte veta, för det beror på vilken anvisad tid det handlar om - ungdomar upp till tre månader och icke-ungdomar, det vill säga vi andra, upp till sex månader. Regleringsbrevet från den 4 mars har givit Arbetsförmedlingen i uppdrag att strukturera hur detta stöd på 200 miljoner kronor ska kunna utbetalas. Vi har av olika statsstödsskäl och liknande varit tvungna att formulera det på ett sätt som fungerar, det vill säga "bör". Det ska också innefatta "annat", av typen praktikplatser och annat. Men det är Arbetsförmedlingens uppdrag att strukturera detta på ett sådant sätt att det premierar de anordnare som gör stora insatser. Jag är glad att kunna konstatera att SMHI bara häromdagen på sin hemsida presenterade att de tar emot 3 000 Lyftare. Det tycker jag är en alldeles utmärkt signal som är väldigt glädjande, och vi kommer säkert att få se flera andra myndigheter göra på liknande sätt. På mitt eget departement - jag fick frågan från Greger Tidlund - är min målsättning att vi ska ta emot motsvarande 10 procent av vår arbetsstyrka, det vill säga tio personer. Vi börjar med fem ganska omgående, och vi kommer sedan att växla upp med ytterligare fem under året.

Herr talman! Det är inte helt igenom oproblematiskt att genomföra denna typ av insatser. Det kommer också att innebära att åtminstone en del av departementen och även det som är verk och myndigheter kommer att få stora problem. ST har gett ut en liten vägledning till de lokala avdelningarna när det gäller Lyftet: Praktikplatserna ska inte leda till undanträngning av riktiga anställningar. Har man nyligen gjort personalneddragningar ska praktikanterna inte ersätta de anställningarna. Innehållet i praktiken ska innehålla hög kvalitet och vara meningsfullt med utrymme för kompetensutveckling. Tillräckliga resurser ska avsättas för handledning. Samråd ska ske med fackliga organisationer, och det ska vara konsekvensbeskrivningar och sådana saker. Jag har botaniserat i myndigheternas olika önskemål kring Lyftet och praktikanterna, och jag kan konstatera att ett flertal av myndigheterna har sagt upp eller är på väg att säga upp personal. PRV tar inte emot några praktikanter med hänvisning till detta. Flera av myndigheterna söker också mycket kvalificerad personal som jag inte tror faller inom Lyftets möjligheter. Jag kan räkna upp några av de typer av personal man söker. Det är dokumentationsingenjörer med elteknisk utbildning på lägst högskolenivå, webbassistenter med utbildningsbakgrund som journalister, receptionister med lägst gymnasieexamen och högskoleingenjörer. Administrationen kan ta emot praktikanter med högskoleutbildning, och utvecklingsavdelningarna kan ta emot praktikanter med högskoleutbildning. Det är alltså inte vilka som helst de söker. Bolagsverket säger exempelvis att man har en mycket ansträngd ekonomi. Under det senaste året har man sett över sina resurser på olika sätt, och man har reducerat personalstyrkan med 27 personer. Man trimmar organisationen, och man tror att det blir väldigt svårt att ta emot praktikanterna på tre- eller sexmånadersperioder då det är mer krävande för organisationen att hantera kortare praktikperioder. Handledningen kostar en hel del pengar. Sjöfartsverket säger att det blir väldigt svårt att ta emot praktikanter på ett meningsfullt sätt. Dessutom har uppsägning av personal blivit en realitet under det senaste halvåret till följd av den mycket ansträngda ekonomiska situationen i Sjöfartsverket, och så vidare. När det gäller tillräckliga resurser för handledning säger flera myndigheter att man inte kan ta emot praktikanter om man inte vet om Arbetsförmedlingen kan matcha de aktuella arbetsuppgifterna. När praktikanterna kommer i kortare perioder blir det svårt. Jag pratade med Försäkringskassan, som har blivit anmodade att ta emot ungefär 1 600 personer. Man säger från Försäkringskassans sida att det om man ska ta emot dessa 1 600 personer kommer att gå åt väldigt mycket handledning. En handledare kostar ungefär 1 500 kronor per dag, och det skulle gå åt ungefär en vecka handledning per praktikant. Man kan räkna själv. För 20 000 praktikanter blir det en hel del handledning. Då är min fråga: Kommer det att tränga ut den normala myndighetsutövningen på de här verken och bolagen om man ska maximera ett så pass stort antal praktikanter som det handlar om? Torbjörn Lindström, som är personaldirektör på SCB, sade bland annat: Det är inte så att vi kan ta fram 40 platser till. Vi måste ha lokaler, arbetsplatser och utrustning, och vi står inte med en massa tomma lokaler eller tomma arbetsplatser. Hur har ni tänkt när det gäller just den delen? Det här är en resurskrävande sak för de olika verken och myndigheterna. Det skulle vara bra ifall arbetsmarknadsministern kunde titta över resursfördelningen till de olika verken och myndigheterna och se till att de kan göra ett viktigt och bra arbete för dem som kommer in som praktikanter.

Herr talman! Den här regeringen som arbetsmarknadsministern tillhör har valt att säga att allt som inte går rätt väg i Sverige är finanskrisens fel. När arbetsmarknadsministerns kollega finansministern är här säger han att Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra länder i Europa. Beror det faktum att jobben har blivit färre i Sverige på krisen borde väl arbetslösheten inte öka mer i Sverige än i de länder där krisen har slagit hårdare. Det är någonting som inte hänger ihop i resonemanget. Det är inte så enkelt, och det går inte längre att bara skylla på finanskrisen när det gäller jobben. Vi har en arbetslöshet som ligger i nivå med Finlands, vilket är historiskt sensationellt. Det har inte hänt i modern tid. Vi ser att Tyskland, som är ett med Sverige jämförbart land, har betydligt lägre arbetslöshet än Sverige. Det kan man inte bara skylla på att krisen skulle ha varit mildare i Tyskland än i Sverige. Det hänger inte ihop. Jag såg att SCB har en statistik där man bedömer att ungefär 92 000 över huvud taget inte söker jobb men som ändå skulle kunna göra det, många av det skälet att de inte anser att det ens finns någon chans. Det finns ett mörkertal där. Man vet av erfarenhet att när konjunkturen vänder börjar många söka sig till arbetsmarknaden, för då tror man att det finns en chans. Det där är också någonting man måste ha en beredskap för när man planerar framöver. Arbetsmarknadsministern skulle ta emot 10 enligt Lyftet. Kommer Anders Borg att ta emot 40 på Finansdepartementet? Följer man upp, och är man lika lojal i hela regeringen? Jag förstår att arbetsmarknadsministern gör allt för att leva upp till det mål som han själv har satt upp. Men hur fungerar det i övrigt i regeringen? SMHI skulle ta emot 3 000 - är detta sant? Det är inte en så stor myndighet. Vad ska alla göra? Blir det någon kvalitet i det, eller ska alla ut med en termometer och mäta temperaturen på olika ställen i landet? Vad är det som händer? Vad jag är ute efter är att det måste vara meningsfullt och ge något resultat. Jag vill backa till de debatter vi haft förut. Att vi hamnat här beror på att man har misskött politiken under den här perioden. Jag har sagt det många gånger förut. Arbetsmarknadsministern sade inledningsvis: Nu ska vi jobba, nu ska vi inte gå i skolan. Det säger en hel del. All forskning och erfarenhet på området visar att bästa sättet att komma tillbaka till jobb är att se till man får en kompetensutbildning. Många av frågorna hör till sådant vi ska debattera lite senare här, som ungdomsarbetslösheten. Vi ser att det är väldigt många som saknar ordentlig gymnasieutbildning och yrkesutbildning. Det hjälper inte med att bara få en praktikplats. Det är inte sämre än att inte göra någonting, det ska jag inte säga, men grundfaktum är ändå att ungdomarna måste rustas bättre. Vi måste se till att de har bättre på fötterna, se till att de får en utbildning som är relevant och där efterfrågan på arbetskraft kommer att komma när konjunkturen väl vänder. Vi vet att det är så. Då hjälper det inte bara med praktik i sådana här våldsamma volymer. Det måste kombineras med arbetsmarknadsutbildning eller kompetenshöjning. Då är jag tillbaka till det jag sade förut: Jag tror att arbetsmarknadsministern, när han blir ärlig någon gång och skriver sina memoarer i framtiden, kommer att säga att han var chockad i början av året när han såg vilka volymer det var. Vad händer i det här läget? Det är en desperat handling att gå ut med så våldsamma volymer direkt mot myndigheterna. Så pratar man om att säkerställa kvaliteten. Av erfarenhet vet jag själv att det är jobbigt att få ut så stora volymer. Det gäller att få allt att fungera, och det gäller att se till att det finns resurser så att man får kvalitet. Jag är rädd att det blir väldigt låg kvalitet i den här verksamheten när man hastar fram med så våldsamt stora volymer.

Herr talman! Låt mig börja med att bemöta Greger Tidlund som pratar om problem. Ja, det är naturligtvis problematiskt med kvaliteten när man gör en så kraftig volymökning som vi gör i de insatser som vi gör inom arbetsmarknadspolitiken. Vi har i år 180 500 fler helårsplatser i utbildningssystemet och i den aktiva arbetsmarknadspolitiken än förra året. Det är en väldigt kraftig volymtillväxt. Jag skulle vilja säga att jag delar Sven-Erik Österbergs oro. Det är kvaliteten som jag är mest orolig över, absolut, utan någon som helst tvekan. Man kan inte undandra sig risken av att det inte blir den typ av kvalitet i alla lägen som vi nog alla skulle vilja. Det håller jag helt med om. Det är därför som jag tror att man får försöka göra många saker samtidigt. Vi pratade om mjukt mål förut. Med mjukt mål vill jag försöka säga att vi naturligtvis inte kan tvinga myndigheterna. Det är ingen som tvingar Skatteverket att ta emot 6 000 personer på måndag; det säger sig självt. Men jag förutsätter att myndigheterna tar sig en funderare. Det kan inte fortsätta att vara så som det har varit hittills. Staten har mindre andel personer med nystartsjobb anställda än arbetsmarknaden i gemen. Man har mindre andel med funktionshinder anställda i staten än på arbetsmarknaden totalt sett. Man har mindre andel med utländsk bakgrund än man har på andra ställen. Vi ser gång på gång att staten är lite sämre än arbetsmarknaden i övrigt på att ta den typ av ansvar som vi nu förutsätter att kommunerna ska göra. Jag tycker att vi måste kunna säga och skicka en signal att vi tycker att också staten och de statliga myndigheterna bör fundera på hur man kan hjälpa till, liksom kommunerna nu gör och kommer att göra, med att hantera den arbetslöshetsproblematik som uppstått i finanskrisens spår. Sven-Erik Österberg pratar om Finland, Danmark, ungdomsarbetslöshet och desperat handling, gymnasieutbildning och allt möjligt annat som Sven-Erik Österberg fick in i något slags allmänpolitisk rundgång som vi har haft debatter om många gånger förut. Jag vill bara konstatera att man i Finland har ett permitteringslönesystem och att 90 000 personer så småningom kommer att lämna det systemet. Många av dem kommer in i den öppna arbetslöshetsstatistiken. Då ser siffrorna för Finland helt annorlunda ut än vad de gör i dag också jämfört med Sverige. Jag konstaterar vidare att i Danmark ökar ungdomsarbetslösheten väsentligt mycket snabbare än i Sverige. Det var ett par små exempel på hur det ser ut. Men oavsett statistiken kan vi alla vara väldigt bekymrade över att så många personer under förra året förlorade sina jobb. Då måste vi göra det som krävs för att se till att de personerna har en möjlighet att komma tillbaka. 180 500 fler insatser i utbildning och i arbetsmarknadspolitik i år än förra året är någonting som jag är nöjd över. En del av detta handlar om det som Sven-Erik Österberg tar upp, nämligen den komvuxsatsning som vi gör. De personer som finns i våra garantier men som saknar grundskole- eller gymnasiekompetens har nu en ordentlig möjlighet att få det genom den folkhögskolesatsning som vi gör i år. Det tycker jag är väldigt glädjande. Jag delar Sven-Erik Österbergs oro för att det finns människor som har en så svag utbildningsförankring att de rimligen har väldiga problem att ta sig in och ta sig tillbaka på arbetsmarknaden. Desperat handling: Ja, vi har sett en finanskris som har slagit rakt in i svensk tillverkande exporterande industri och som har gjort att företag som Volvo, Saab, Avesta, Sandvik, Electrolux - vi kan göra listan lång - har varit tvungna att säga upp människor på grund av vikande efterfrågan. Då har vi sett många människor komma ut i arbetslöshet. Om vi ser att arbetskraften som andel av befolkningen fortsatt är ungefär lika stor och vi ändå tror att det kommer en ljusare tid framöver och ett generationsskifte, är det vår uppgift att se till att de människorna är aktiva nog för att kunna komma tillbaka när det faktiskt vänder. Det är därför vi gör det vi gör.

Herr talman! Det finns verk och myndigheter som skulle ha behövt ta emot praktikanter för att göra någonting åt snöeländet. Men Banverket säger att de upphör som myndighet den 1 mars, så de tar inte emot några. Finansdepartementet har Kungliga hov- och slottsstaten, och de har redan två praktikanter. De upphör som praktikanter efter bröllopet, har jag förstått. Det ska man naturligtvis inte ringakta. Lotteriinspektionen tar emot en, och man hoppas att det inte är en nitlott. Det finns en del där som man skulle kunna fundera över. Jag skulle kunna ge en liten ögonblicksbild av hur Arbetsförmedlingen på en liten ort som Trosa och Vagnhärad egentligen har det, eftersom jag kommer därifrån. I dag är det 207 ungdomar och 97 vuxna inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin, och det finns ungefär 225 registrerade arbetslösa ungdomar i Gnesta och Trosa. När Arbetsförmedlingen kallar de arbetslösa ungdomarna kommer bara ungefär hälften, och de lämnar sällan återbud eller ringer och talar om att de inte kommer. De tror inte på att Arbetsförmedlingen kan förmedla några jobb till dem. Hopplösheten speglar sig i hur många som kommer. Jag ska ta ett exempel. Ryckigheten från regeringen när det gäller anslagen gör det näst intill omöjligt att planera. Förra våren var arbetsförmedlingarna i både Trosa och Gnesta på väg att läggas ned. Det fanns inga medel att driva arbetsförmedlingarna i Trosa och Gnesta. Nu har man fått så pass mycket pengar att man ska anställa så pass mycket personal att lokalerna inte räcker till. Det är ett positivt problem att lokalerna inte räcker till och att man kan förmedla fler jobb. Men ryckigheten i arbetsmarknadspolitiken gör att det blir väldigt svårt att förmedla jobb, och att förmedla jobb och inte praktikplatser är det viktigaste.

Fru talman! En del av problemet är den ingång som regeringen har haft under mandatperioden. Skattesänkningar och jobbskatteavdraget var det som skulle lösa arbetslösheten. Det har varit tron. För det parti som arbetsmarknadsministern företräder har alla lösningar på alla politiska problem varit skattesänkningar. Den tron har ni inte heller övergett nu, utan det ska lösa en rad olika problem. Det har inte varit så lysande enligt de utvärderingar som har gjorts. Inte ens regeringens eget finanspolitiska råd har trott på att det på långa vägar ger den effekt som regeringen tror. Till sist ser man att man får minst lika mycket problem med arbetslösheten som andra länder och till och med större på det här området. Man hamnar i ett läge där man ligger efter med utbildningen. Arbetsmarknadspolitiken är fortfarande till hälften neddragen mot vad den var förut, trots att man då var i en högkonjunktur. Om det är relevant som arbetsmarknadsministern säger här att vi kommer att få en ökad efterfrågan på arbetskraft är det som behövs i det här läget en gigantisk utbildningssatsning på ungdomar, eftersom det framför allt handlar om yngre människor, men också andra så att de står väl rustade när konjunkturen vänder. Det finns en stor risk om vi inte har tillräckligt rustad arbetskraft när konjunkturen vänder. Vi befinner oss då i ett läge där vi kommer att ha brist på arbetskraft och samtidigt hög arbetslöshet. Det är bland de sämsta situationer man kan hamna i. Både arbetsmarknadsministern och jag vet att långt ifrån alla de jobb som försvinner kommer tillbaka efter den starka nedgången i industrin. Vissa är borta för alltid. De nya som kommer inom den branschen eller andra branscher kommer att kräva högre kompetens än de jobb som försvann. Jag kan inte se annat än att en gigantisk utbildningssatsning är det som verkligen kan gynna Sverige så att man kommer väl ut i nästa högkonjunktur. Det vore därför bättra att lyfta av en del av Lyftet och göra en utbildningssatsning i stället. På så sätt ger man också myndigheterna en möjlighet att ge en bra kvalitet till de ungdomar och andra människor som nu kommer in i Lyftet.

Fru talman! Låt mig säga så här: Greger Tidlund talade om nitlotten. Lyftet är tänkt att vara ett lyft för den enskilde. Jag håller med om ryckigheten. Greger Tidlund pekar verkligen på ett faktum. Jag läste LO-tidningen från den 29 augusti 2008. Den hade ett uppslag med rubriken: "Nya rekord på svensk arbetsmarknad". Sedan räknade man upp rekord efter rekord. Antal arbetade timmar i ekonomin hade aldrig varit så högt. Antalet arbetande i arbetskraften hade aldrig varit så stort. Antalet personer som fanns i sysselsättning hade inte varit så stort på decennier. Arbetslösheten hade inte varit så låg på oerhört länge. Det var rekord på rekord som man pekade på i den artikeln från statistik som precis hade kommit. Tre veckor senare gick Lehman Brothers i konkurs. Ytterligare några veckor senare var vi på Volvo och talade om några av de största uppsägningarna i modern tid, och så rullade det på. Det beskriver tyvärr den verklighet som vi råkade in i. Vi kom från ett fantastiskt år på arbetsmarknaden 2007 och en bra bit in i 2008 till ett läge där nio av tio länder befann sig i ekonomisk tillbakagång och där vi hade minskad världshandel i princip för första gången sedan kriget. Det är den verklighet vi har att hantera. I det läget måste man fundera över hur man agerar och hanterar det när vi ska möta så många människor. Det är då man måste växla upp Arbetsförmedlingen så att den är beredd att möta de personer som kommer. Vi måste också växla upp i de aktiva insatserna. I år kommer vi att ha 250 000 personer, nästan 5 procent av arbetskraften, i aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser. Jag hade hellre önskat att de hade haft ett jobb att gå till. Men under tiden till dess att konjunkturen vänder och det blir bättre tider får vi se till att försöka göra vad vi kan för att behålla människor så nära arbetsmarknaden som möjligt. Jag håller helt med Greger Tidlund och också Sven-Erik Österberg om att kvaliteten är den största huvudvärken. Det måste vi fortsätta att hålla ögonen på.