alkohol och gravida kvinnor

Herr talman! Agneta Lundberg har frågat vilka åtgärder jag ämnar vidta för att sätta fokus på frågor som rör alkohol och graviditet och för att förebygga fosterskador till följd av alkoholbruk. Ulrik Lindgren har frågat om jag avser att göra något för att tidigarelägga rådgivningen om alkohol och droger till gravida samt om jag avser att ta initiativ till en lagändring för att möjliggöra tvångsvård av missbrukande gravida. Eftersom frågorna är likartade besvarar jag dem samtidigt. Jag delar oron över den ökande alkoholkonsumtionen i Sverige och över de ökade alkoholskador i befolkningen som konsumtionsökningen ger upphov till. Det är inte minst oroande att konsumtionen ökar mest bland kvinnor och att den är som högst i åldrarna 18-29 år, vilket sammanfaller med den mest fertila perioden i kvinnors liv. Jag är också bekymrad över att så många kvinnor fortsätter att dricka även efter att de blivit gravida. Enligt studier som gjorts vid Stockholms mödravårdscentraler fortsätter 30 % av alla kvinnor att dricka alkohol under graviditeten. Studier visar att det finns ett samband mellan missbruk och fosterskador, och kunskapen måste öka om att även en måttlig konsumtion kan vara förenad med risker. Hälso- och sjukvården har givetvis ett stort ansvar, men även skolan och andra instanser som möter unga eller arbetar med olika former av prevention måste bli bättre på att förmedla budskapet att alkohol och graviditet inte hör ihop. Folkhälsoinstitutet driver sedan flera år en kontinuerlig kampanj med budskapet att graviditeten ska vara alkoholfri. Inom ramen för den nu gällande nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador har Alkoholkommittén tagit flera initiativ till att öka allmänhetens kunskap om sambandet mellan alkoholkonsumtion och fosterskador och för att förbättra det alkoholförebyggande arbetet vid landets mödravårdscentraler. Frågan om gravida missbrukare finns också med i Alkoholkommitténs grundutbildning för lokala och regionala drogsamordnare. Regeringen har även stöttat flera projekt för att utveckla metoder i förebyggande arbete och för att upptäcka riskbrukspatienter inom mödrahälsovården. I årets budget har sammanlagt 20 miljoner kronor avsatts för att utbilda personalen och utveckla rutiner för det alkoholförebyggande arbetet inom primärvården, inklusive mödrahälsovården, i samarbete med landstingen och det Familjemedicinska institutet Fammi. Frågan om tvångsvård av gravida missbrukare har behandlats vid ett flertal tillfällen, senast i LVM-utredningens betänkande Tvång och förändring år 2004. Där pekar utredaren bland annat på risken att en utökning av möjligheten till tvångsvård skulle kunna medföra att gravida missbrukare avstår från att ta kontakt med mödravården. Å andra sidan kan det finnas tungt vägande skäl för socialtjänsten att väga in graviditet vid en LVM-bedömning, bland annat enligt uttalande av socialutskottet, eftersom missbruk av narkotika eller alkohol i samband med graviditet inte bara riskerar att skada barnet, utan också kan innebära risker för kvinnans psykiska hälsa. Det är en viktig uppgift för samhället att skydda det ofödda barnet genom att på olika sätt stödja den gravida kvinnan. Det gäller både genom förebyggande insatser och genom direkta vårdinsatser. För att kunna göra detta är det särskilt viktigt att vi följer utvecklingen och tar in synpunkter från mödravården och socialtjänsten, som hanterar dessa frågor när situationerna uppkommer. Särskilt intressant i det sammanhanget är att ta del av de norska erfarenheterna, eftersom det där finns en möjlighet att under vissa förutsättningar att kvarhålla gravida missbrukare i behandling utan eget samtycke under resten av graviditeten. För att stärka missbrukarvårdens samtliga delar har regeringen avsatt 820 miljoner kronor under 2005-2007 i ett särskilt statsbidrag. En särskild utredare har i uppdrag att överväga och lämna förslag till en vårdöverenskommelse mellan staten och kommunerna som förtydligar kommunernas åtaganden för att få del av statsbidraget. Satsningen, som går under benämningen Ett kontrakt för livet, riktar sig särskilt till de socialt och hälsomässigt mest utsatta missbrukarna. Gravida kvinnor med ett så avancerat missbruk att det skulle kunna vara aktuellt med tvångsåtgärder tillhör enligt min mening utan tvekan den gruppen. Låt mig slutligen också nämna Socialstyrelsens pågående arbete med att ta fram nationella riktlinjer för missbrukarvården, där insatser för gravida missbrukare utgör en av fem huvudgrupper. Riktlinjerna rör både socialtjänsten och hälso- och sjukvården och omfattar förebyggande insatser, identifiering av problem, bedömning samt behandling. Avsikten är att med stöd av aktuell kunskap om effekten av behandling stödja utvecklingen inom missbrukarvården.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, och jag vill säga att det är bra att det finns olika aktörer som försöker sprida kunskapen om alkoholens skadeverkningar. Ministern tar i sitt svar upp att det är angeläget att skydda det ofödda barnet genom att stödja gravida kvinnor. Det är ju därför jag har skrivit den här interpellationen. Vi får väldigt mycket information i samhället, men det är omöjligt att ta in allt. Det är naturligt att om man känner att den information man får berör en, att man befinner sig i en situation där man känner att det här är något som jag berörs av, tar man också till sig den på ett helt annat sätt. Jag skulle vilja att man ännu tidigare än i dag, i tionde veckan, mer riktat vänder sig till den gravida kvinnan, men även till den blivande pappan. Man kanske inte kan ta proverna - det är för tidigt. Men det finns ju olika sätt att göra det här på. Det kan ske via apoteken, när man säljer graviditetstest. Det finns också många andra olika sätt att nå kvinnorna på. Till mödravårdscentralerna går ju både kvinnan och den blivande pappan, och det är viktigt att de går bägge två. Man ska stödja kvinnan, men det är också viktigt att man tar upp detta med den blivande fadern. Man ska fråga vilken uppväxt han tänker erbjuda det blivande barnet. Det är inte bara under graviditeten som alkoholen har skadeverkningar, utan det är under uppväxten också. Det är alltså ett eget delat ansvar. I den tionde veckan har man i dag ett inskrivningsformulär, där man tar upp detta och ställer många frågor. Man tar också upp frågan om alkoholkonsumtionen både tre månader innan graviditeten och efter den. Men den information som man får då går inte vidare till Socialstyrelsen. Den är alltså inte föremål för någon statistik. Jag tycker att det vore nödvändigt, framför allt när vi ser den ökande alkoholkonsumtionen, som ministern också talade om. Det är så pass många som 30 % som fortsätter att dricka fast de vet om att de är gravida. Då är det viktigt att samhället vet om att detta ökar ännu mer och att vi då kan sätta in insatser. Som jag ser det är det också en viktig markering till barnmorskorna. Samhället ser det som viktigt att kartlägga konsumtionen. Då tror jag att man skulle kunna föra en annan diskussion. Min fråga till ministern är om den här informationen är någonting som ministern också tycker att det är angeläget att kartlägga. Är ministern beredd att ytterligare prioritera åtgärder när det gäller att minska gravida kvinnors alkoholkonsumtion?

Herr talman! Tack för svaret, ministern! Tack också för medinterpellant i detta viktiga ämne! Vi är alla med all rätt fortfarande upprörda över neurosedynskadorna. Det var totalt ungefär 160 barn som på 60-talet allvarligt fysiskt skadades av ett läkemedel. Men jag påstår att vi inte är i närheten av samma upprördhet över att 100 barn per år föds med grava alkoholskador på grund av moderns alkoholbruk eller missbruk. Vi vet också att det finns ett antal som skadas av narkotika. Vi vet att dessa 100 barn inte kan bli normalfungerande, utan de får på sig ett livslångt mycket svårt fysiskt och psykiskt handikapp. Därutöver finns det ett jättestort mörkertal. Vi vet inte riktigt hur stort det är. Det kan vara något tusental eller några tusental barn som föds med mindre svåra alkoholskador. Inte desto mindre är de också mycket allvarliga. Det är alltså utomordentligt allvarligt med debatt och åtgärder i det här ämnet - i synnerhet som vi vet att kvinnors dryckesmönster har förändrats. 70 % av alla 13-14-åringar, både kvinnor och män, har varit berusade. Denna relativt nya jämställdhet fortsätter upp genom åren och fortfarande är det många som fortsätter att dricka också under graviditeten, som redan har sagts. Det icke födda barnet blir lika berusat som mamman. Dessutom kissar fostret som vi vet ut en del alkohol i fostervattnet och dricker det igen. När 30 % av de gravida fortsätter att dricka alkohol och det vanliga mönstret är att den gravida kvinnan nås först i tredje månaden på mödravården så inser var och en att det här är en oacceptabel situation. Men läget är inte omöjligt. Det är en rätt vanlig myt att det inte finns någon effektiv behandling och att det är slöseri med begränsade ekonomiska resurser att behandla missbruk. Men den studie som jag hänvisar till i interpellationen är ändå uppmuntrande trots att den visar alarmerande saker. Den visar att oerhört mycket kan åstadkommas om de gravida kvinnorna nås tidigt under graviditeten. Når barnmorskan den gravida i tid med en kartläggning av hur alkoholvanorna ser ut och med handfast information om riskerna med alkohol och graviditet så visar studien att det fungerar. Det praktiseras också på några vårdcentraler med gott resultat. Nu vill jag som svar på frågan i min interpellation höra ansvarig minister Morgan Johansson i klartext uttala: Ja, vi ska köra detta program som har visat sig fungera! Jag tycker inte att det har stått riktigt i klartext i det skriftliga. Det har mer varit lite allmän välvilja. Jag vill höra i klartext att programmet ska läggas ut i hela landet och att vi ska spara stora pengar och stort lidande genom att genomföra en fungerande modell i hela riket. Det säkra är att vara helt vit under graviditeten. Vi måste också efterfråga de metoder som visar sig fungera, och sålla bort andra med magrare resultat. Vi ska fokusera på det som fungerar bra. Det är också rätt så vanligt att när vi nu inte riktigt vet vilken dos som är skadlig så ska vi chansa ibland. Det råder lite av den stämningen. Det finns också glättiga budskap om att lite alkohol vid festliga tillfällen inte kan vara så farligt. Med sådana käcka råd vet vi ju att den alkoholberoende gravida kvinnan kan få ett förödande återfall. I Norge har man nu nått konsensus, vad jag förstår, om en nationell rekommendation. Kan detta vara någonting för Sverige också? Det gäller en nationell rekommendation om noll alkohol under graviditet.

Herr talman! Först vill jag rikta ett tack till interpellanterna som har lyft frågan. Jag tycker att det är bra att vi sätter fokus på den. Jag har försökt prata om den här frågan många gånger i kammaren - det vet ministern. Jag vet också att han var varit engagerad i frågan. Jag blir glad när jag hör den oro som ministern känner för frågan. Det gäller kvinnor i fertil ålder, som vi vet fortfarande dricker mycket även under graviditeten. Det är viktigt att skydda det ofödda fostret. Men jag blir lite bekymrad när jag läser det svar som interpellanterna har fått. Det står att vi ska följa utvecklingen. Jag tycker att det är dags för handling. För 31 år sedan, 1974 - jag har räknat ut att ministern då var fyra år, om det stämmer . (Statsrådet MORGAN JOHANSSON (s): Just det - 1974!) Det är alltså inte så konstigt att ministern inte vet detta. Jag är så gammal, så jag har varit med länge. Då presenterade vi i Göteborg just detta även i Sverige - att alkohol skadar fostret. Den kunskapen hade funnits i Frankrike och i USA, men nu gjorde vi en studie vid barnkliniken på Östra sjukhuset i Göteborg. Vi fann att barn blir skadade även i Sverige. Vi har vetat jättemycket om den här frågan i 30 år, men på något vis tycker jag att den inte riktigt har lyfts fram. En informationskampanj startades. Siffrorna gick ned, för kvinnorna drack mindre eftersom de visste om detta. Men i dag är vi nästan tillbaka på "gå" igen. Jag tror att det behöver göras mycket. Jag pratar ofta med barnmorskor på olika ställen. De kämpar mot sina nedskärningar och mot informationen som brister. Det finns få behandlingshem för gravida kvinnor som behöver hjälp. Jag tycker att det behövs ett nationellt kunskapscentrum. Det har jag motionerat om, men jag har fått avslag på det. Mödrahälsovården behöver ett stöd. Man behöver ha ett kontinuerligt stöd, annars faller frågan bort. Alkohol är lite för gott för att man ska ta upp frågan så ofta. På något vis är det svårt att ta upp den, utan man låter den vara. Man kanske byter personal, och så är kunskapen borta. Samverkan i all ära - men i en stressad tid finns det inte alltid tid för detta. Jag tror att det behöver finnas något centrum i Sverige; det kan gärna ligga i Göteborg. Man måste ha en samlad kunskap. Vi vet att det ställs få diagnoser i dag på fetalt alkoholsyndrom, som det heter. Det ställs många diagnoser på ADHD och damp. När det gäller tvångsvård har jag varit mycket i Norge, och jag har fått mycket positiva feelings för det. Det hjälper inte alla, men man kan ha det som redskap. Om man kan tvångsomhänderta kvinnan så gör det att man i alla fall har en möjlighet. Då vet kvinnan vad som händer om hon inte skärper sig. Det är ju för fostrets skull man gör detta. Man har också en väldigt tydlig nolltolerans i Norge, precis som Ulrik sade. Är det någon fråga jag kan, så är det denna fråga. Jag har jobbat med den i 30 år. Jag har forskat om den, och jag har doktorerat på den. Jag säger: Gör ett nationellt kunskapscenter. Varför kan vi inte göra det, ministern?

Herr talman! Ulrik Lindgren och Marita Aronson har talat om hur många barn det handlar om. Vi är också överens om att de här barnen får obotliga och livslånga skador. Men vi har inte kommit så långt att vi kan ändra den tvångslagstiftning som finns för att skydda barnen, trots att vi vet att detta händer. Det borde vara en självklarhet om man vill värna dem. Jag läste ministerns svar på Ulrik Lindgrens fråga om missbrukande kvinnor och tvångslagstiftningen. Han skriver så klokt där att det är viktigt för samhället att skydda det ofödda barnet. Han säger också att vi ska följa den norska erfarenheten, och det är jättebra. Men sedan säger han ingenting annat än att det finns ett eventuellt skydd för barnet, och sedan hänvisar han till ett uttalande från socialutskottet. Då tror jag att det är ett uttalande som är gjort 1981 i samband med att man behandlade den här lagstiftningen. Jag har det uttalandet, och det är så krånglig svenska. Men om man gör vanlig svenska av det betyder det egentligen att det inte är ett normalt beteende om en kvinna, trots att hon vet att det barn hon bär på kan bli skadat, fortsätter sitt missbruk. Om hon inte har någon annan psykisk sjukdom kan man anta att hon, efter det att hon har fått det här barnet som är skadat, antagligen skulle bli psykiskt sjuk när hon inser vad det är hon har gjort. Då är det fara för hennes egen psykiska hälsa, och då kan man omhänderta henne därför att hennes egen psykiska hälsa förmodligen blir skadad sedan. Man talade om mammans hälsa. Man talade inte om barnets hälsa. Herr talman! Jag tycker att det är synd att man talar om mamman men inte om fostret. Det är väldigt otillfredsställande att fostret har ett så bräckligt skydd i lagstiftningen. I Norge finns den här lagen som ger denna möjlighet. Jag tycker att det har funnits möjligheter att ändra den här lagen i Sverige, eftersom man har gjort en översyn av den. Tyvärr har inte ministerns kolleger i socialutskottet riktigt tagit till sig, haft modet eller kuraget att följa det förslag som alliansens partier har lagt fram och ställa sig på fostrets sida. De har fortsatt att hävda att det bräckliga skydd som finns fortfarande ska gälla. Men ärendet är inte avgjort här i kammaren. Jag har en förhoppning och en fråga. Är ministern beredd att hjälpa till att påverka sina kolleger så att de röstar med den reservation som finns i ärendet? Där handlar det om att det inte bara gäller en själv och närstående, utan också om att fostret kan komma att skadas allvarligt.

Herr talman! Precis som några har sagt, känner jag väldigt starkt för den här frågan. Det gäller inte bara alkoholfrågan, utan också narkotikasituationen. Det föds också 100-130 barn av kvinnor som har narkotikaproblem. Vi vet att amfetamin ger neurologiska skador och ibland också missbildningar. Det här alkoholsyndromet drabbar 50-100 barn. Sedan tillkommer det kanske 100-200 barn med alkoholeffekter som till exempel koncentrationssvårigheter. Jag tror att vi måste göra tre saker. Den ena har ni berört allihop. Det handlar om att bli bättre på de förebyggande insatserna. I mitt svar pekar jag på det här Fammiprojektet som vi går fram med. Det är 20 miljoner kronor till att bland annat utbilda personalen i mödravården för att ta de här diskussionerna med de blivande mammorna. Det handlar också om insatser till exempel till fortsatt forskning. När det gäller att upptäcka detta tidigare och att bli bättre på att följa det på Socialstyrelsens nivå tycker jag att de saker som Agneta Lundberg föreslår absolut är sådant som man skulle kunna gå vidare med. Samtidigt ska man kanske också säga att det ibland kan vara lite si och så med trovärdigheten när man frågar kvinnorna hur mycket de dricker. Därför behöver man djupare forskning också, bland annat det som redan har skett i den undersökning som ni har hänvisat till där man har kommit fram till att det är 30 % här i Stockholm. Vi måste göra bättre förebyggande insatser, och där går vi in med pengar. Det andra är att missbrukarvården också måste rustas upp. Det får aldrig vara så att det finns några väntetider när en gravid kvinna söker vård för sitt missbruk. Det får aldrig finnas några väntetider i det läget. Det måste finnas avgiftning, vård och behandling direkt. Vi kan gärna kalla det för en gräddfil i missbrukarvården för gravida. Jag tycker att det är en särskilt prioriterad grupp. För många kvinnor blir ju graviditeten en vändpunkt i livet där man tar chansen att stiga ur sitt missbruk. Det kan gälla alkohol eller narkotika. Vi underlättar detta genom att gå in med ganska mycket pengar. Det är en satsning på över 800 miljoner på missbrukarvården under de kommande åren. I den vårdöverenskommelse som vi ska sluta med Sveriges Kommuner och Landsting måste den här gruppen gravida uppmärksammas särskilt. Den tredje delen har Magdalena Andersson och Ulrik Lindgren varit inne på, nämligen LVM. Det är en svår fråga. Frågan är om graviditet ska vägas in vid LVM-bedömningen eller inte. Å ena sidan säger man att det kan finnas en risk att kvinnan aldrig tar kontakt med mödravården om man skulle göra det. Bland annat LVM-utredningen landar på den bedömningen. Å andra sidan är riskerna för fostret stora, och det gäller även riskerna för kvinnans psykiska och fysiska hälsa. Vi kan ta narkotikamissbruket som exempel. Kan man verkligen sköta sin graviditet i en knarkarkvart? Det är de situationer vi talar om. Det är de tungt vägande skäl som jag talar om. Därför vill jag göra en ordentlig genomgång av frågan. Jag kommer att ge Socialstyrelsen i uppdrag att se vidare på de norska erfarenheterna, det vill säga hur tungt väger egentligen det första argumentet som gäller riskerna att skrämma bort missbrukande kvinnor från mödravården. Finns det någonting att ta på där? Sedan vill jag också lyssna på mödravården och socialtjänsten i vårt land för att höra vilka erfarenheter de har. Jag tror nämligen att det finns en väldigt stor och utbredd frustration, precis som har vittnats om här, på många håll, inte minst inom mödravården, för att man gör alldeles för lite. Jag utesluter inte en lagändring om det skulle behövas, men först vill jag be Socialstyrelsen gå igenom problematiken ordentligt. Jag ska kanske också tillägga att socialdemokraterna i riksdagen är överens om den här linjen. Så försök inte spela ut mig mot mina kolleger i socialutskottet!

Herr talman! Jag tackar för den utvecklingen av svaret. Jag har lyssnat till Mona Göransson när hon har presenterat sin avhandling. Sedan har jag besökt många mödravårdscentraler för att se om det stämmer i hela landet eller om det är specifikt för Stockholm. Så är det inte, det är exakt samma. Det spelar ingen roll var jag har varit någonstans. Det är exakt samma siffror och samma erfarenhet. Man ska självfallet vidta speciella åtgärder för missbrukande kvinnor, men vi får inte glömma bort normalkonsumenterna som inte är medvetna om hur farlig alkoholen är. Det har ju visat sig i Mona Göranssons avhandling att när de här unga kvinnorna som festar lite extra hårt på helgerna blir medvetna om vilken fara det utgör för barnet så slutar de. Men de som håller på med att dricka ett glas vin då och då upplever inte att de har en hög alkoholkonsumtion och tror inte att det är farligt. När man inte bara talar om hur många gånger man dricker utan kanske får tid till en lite djupare diskussion - jag tror nu inte på diskussioner timvis - så tror jag att man höjer medvetenheten även hos dem som tror att de dricker så lite att det inte spelar någon roll. Barnet tränar andningen i moderlivet. När kvinnan dricker ett enda glas vin så slutar barnet träna andningen. Och man behöver inte vara begåvad för att räkna ut att det medför skador. Håller man då på och duttar och kanske dricker ett glas vin varje dag kan det få förödande konsekvenser om man har otur. Därför tycker jag att det är viktigt med ytterligare insatser och att man får en djupare dialog med framför allt normalkonsumenterna så att vi får en högre medvetenhet, eftersom detta har ökat så kraftigt.

Herr talman! Jag hälsar naturligtvis också som välkommet det som ministern säger om att återupprusta missbrukarvården. Det har ju under tio års socialdemokratiskt styre väldigt flitigt nedrustats i stället inom missbrukarvården. Det är hög tid att vända på den utvecklingen. Men det är mycket att göra då, efter dessa tio år, och det gäller att de gravida får den gräddfil som ministern talar om och att det som visar sig fungera får pengarna. Jag tänker då naturligtvis på det som vi har resonerat om redan tidigare: Mona Göranssons undersökning och hennes arbete som har praktiserats. Jag skulle fortfarande vilja ha ett klart besked: Ja, detta ska vi rulla ut i hela landet! Nu ska de gravida nås i tid på frivillig väg via MVC! Jag hade också en fråga om nationell rekommendation. Det har naturligtvis sin betydelse vad vi samlat säger i Sverige för att påverka opinionen, attityder och inställning till det här. Finns det en nationell rekommendation som i Norge om att vi inte tolererar alkohol under graviditet alls - det ska vara en helt vit zon, som vi har sagt i olika sammanhang - så har det förstås också sin betydelse. Det får ministern hemskt gärna uttala här också. Det finns många förväntningar som vi har att motsvara vad gäller att vi nu ska skärpa det här efter alla år - Marita Aronson var också inne på det - av kunskap om detta, då det ändå har hänt så förfärande lite på området. Beträffande tvång noterar jag att Morgan Johansson inte stänger dörren för tvångsvård av gravida. Jag är den förste att instämma i att om man talar om tvång så ska man diskutera och genomföra en sådan sak med största varsamhet. Tvångsvård i missbrukarvården är ju ingenting som vi generellt tror är någon frälsarkrans. Det ska man ta med en nypa salt på många vis. Men jag instämmer helhjärtat i ministerns skrivna ord här om att det är en oerhört viktig uppgift att skydda det ofödda barnet genom att stödja den gravida kvinnan - och då menar jag att stödja den gravida kvinnan inklusive stöd med tvångsinslag. I andra sammanhang är det oerhört centralt att skydda det ofödda barnet - läkemedel, exponering för kemikalier och så vidare - så varför skulle det inte vara det på det här området? De norska erfarenheterna är ju goda. Jag har inhämtat att man där har haft laglig möjlighet till tvångsvård under hela graviditeten sedan 1996. På Borgestadsklinikken söder om Oslo, som har vårdat två tredjedelar av dessa - på Borgestadsklinikken är det en grupp på 70-80 gravida kvinnor - har man gjort ett antal erfarenheter av de här årens verksamhet, och de är att de vårdade kvinnorna är tacksamma och lättade över att de fick den här möjligheten. Glädjen över att ha klarat sitt barn från alkoholskador är ju ovärderlig. De undviker därmed också det skuldberg som kommer av att ha skadat sitt barn för livet, och klarar därmed också sitt psyke. Man kan inte se att hotet om tvång lett till att gravida avstått från mödravården. Snarare har hotet, om man säger så, om tvång verkat positivt såtillvida att fler har sökt sig till frivillig vård för alkoholberoendet, och därmed har det egentligen verkat för att fler har kommit i tid. Man kan inte heller se att tvångsinslaget gjort att fler valt abort för att slippa tvånget, vilket man också kunde frukta. På kliniken menar man i stället att det snarare borde vara fler som tvångsvårdas för att skydda både mor och barn. Man ser möjligheten till tvång mer som en utsträckt hand. Frågan är då: Kan ministern bli tydligare om att vi faktiskt också ska genomföra det här som ett verktyg i det här viktiga arbetet?

Herr talman! Jag känner att klokskap kommer med åren! Jag var precis lika gammal som ministern är nu när jag kom fram till detta, att alkohol var farligt för fostret. Nu känner jag att ministern har förstått detta ända in och tar det här steget att titta på Norge och den här frågan om tvångsvård. Det är jättebra! Vi hoppas att det ska bli något positivt av det och att det kommer att landa i tvångsvård. När det gäller vilka metoder man använder och att man ska kunna fråga och förbättra missbruksregistret - det gjordes ju faktiskt en utredning för några år sedan om att det behövde göras förbättringar där - finns ju i dag något som till exempel Mona Göransson använt, nämligen audit. Det är ganska sanningsenliga uppgifter om en kvinnas bruk som man får från sådana instrument. Jag tror att det är bra - Agneta Lundberg var också inne på det - om vi nu får ett register om detta och förbättrar missbruksregister över huvud taget. När det gäller blandmissbruk är det precis som ministern säger. Jag har precis träffat två kvinnor som har doktorerat på det här i Norge, och de hittade inga kvinnor som bara drack, utan de hade också drogmissbruk. Blandmissbruk är alltså så vanligt bland gravida kvinnor i dag att det är svårt att hitta så att säga rena alkoholmissbrukare - "rena" är fel ord att använda, men ni förstår vad jag menar. Därför känns det viktigt att man också tittar på blandmissbruket och inte bara på de olika sorter som man missbrukar. Återigen: Jag tror att om vi ska klara den här frågan så måste vi ha ett nationellt kunskapscenter, och jag fick inget svar på min fråga.

Herr talman! Tack, ministern för svaret och för engagemanget i frågan. Tyvärr kan vi konstatera att resultatet i Sverige nu fortfarande under ganska överskådlig tid kommer att vara att det är mammans hälsa som är i fokus och inte barnet. Som jag sade i mitt inledningsanförande är det det man har hängt upp uttalandet från socialutskottet på. Risken att en utredning av LVM skulle göra att man inte går till mödravården av rädsla för tvångsomhändertagande har man ju visat i Norge inte är så stor. Egentligen är det ju bäst om alla låter bli att dricka alkohol eller missbruka under graviditeten, men när vi vet att det finns blivande mammor som missbrukar så är väl ändå barnet, det ofödda barnet, värt en chans att få ett skydd. Man kan konstatera att ministern har sagt att han inte är beredd att prata med sina kolleger om att se till att det här skyddet kommer nu. Det är ett bra initiativ att Socialstyrelsen ska titta på vad som händer i Norge. Med det förslag som ministern lägger fram kommer vi att ha flera år till med precis samma lagstiftning som i dag. Med det förslag som alliansens partier lagt fram i socialutskottet skulle det ofödda barnet kunna få ett bättre skydd redan i dag. Det är tråkigt att ministern inte vill ställa sig bakom det förslaget och tala om att barnet är det viktigaste.

Herr talman! Nej, det är faktiskt inte så som Magdalena Andersson säger. För att vi ska kunna göra förändringar krävs ett beredningsunderlag, och det finns inte i dag. Det är precis det beredningsunderlaget jag är beredd att tillskapa genom att ge uppdraget till Socialstyrelsen. Jag har respekt för motargumenten, och tycker att ni också ska ha det, och för risken att de kvinnor som kanske allra mest skulle behöva denna hjälp aldrig söker kontakt med mödravården. Det är just det som jag vill ha en vägning av för att se om det ligger någonting i det. Jag vet att forskningen i Norge pekar åt båda hållen, och det är den bedömningen jag alltså vill ha. Men jag vill också titta på vad mödravården och socialtjänstpersonalen i Sverige säger om detta. Så försök inte, Magdalena Andersson, spela ut mig mot socialdemokratiska ledamöter i socialutskottet, för det håller inte. Sedan tycker jag att Magdalena Andersson, när hon diskuterar detta, bör fundera över sitt eget partis alkoholpolitik. Om man har en i grunden ganska släpphänt alkoholpolitik är det klart att det leder till ökad konsumtion som i sin tur riskerar att leda till ännu större problem när det gäller den här frågan. Ulrik Lindgren efterlyser en nationell rekommendation om att man inte ska dricka alkohol under graviditeten. Den kan jag utfärda på stående fot - självklart. Det är i linje med vår alkoholpolitik, i linje med den alkoholpolitiska handlingsplanen som vi antog för några år sedan i riksdagen, i linje med hela det jobb vi gör. Det är alltså inte något bekymmer. När det gäller ett nationellt kunskapscentrum kan jag nog inte ta ställning till det här och nu på samma sätt. Men om vi gör en översyn av hur mödravården uppfattar dessa frågor från Socialstyrelsens sida, och med tanke på den satsning på det förebyggande arbetet som jag vill genomföra - det som Familjemedicinska institutet nu står för - finns det naturligtvis behov av att stärka kunskapsförsörjningen på området. Då kommer den också att förstärkas. Låt mig sammanfatta vad jag sagt. Jag vill se bättre förebyggande insatser. Vi går ut med 20 miljoner kronor till bland annat Familjemedicinska institutet men också till forskningsinsatser exempelvis för att försöka jobba gentemot mödravården genom att tidigt ta dessa diskussioner, denna dialog, med de blivande mammorna. Jag tror att det är just det som både Ulrik Lindgren och Agneta Lundberg egentligen söker. För det andra handlar det om en gräddfil i missbrukarvården. Förmodligen är det så redan i dag att om man är gravid och söker hjälp för sitt missbruk får man hjälp direkt. Jag kan inte tänka mig att det finns särskilt många fall där man får vända i dörren. Låt oss då uttala det och säga att man inte ska behöva vända i dörren. Man ska inte behöva komma tillbaka om fjorton dagar eller tre veckor för en avgiftning och därefter vård och behandling, utan här krävs en omedelbar insats. Låt oss säga det, och låt oss säga det tydligt också i samband med den satsning som vi nu gör inom missbrukarvården. Slutligen har vi LVM-frågan. Jag vill, som sagt, göra en ny genomgång av den, och det är därför jag vill ge det här uppdraget. Jag utesluter inte en lagändring, men det kan hända att det räcker med att få till stånd något slags ändring av praxis och att det kanske inte behövs en mer omfattande förändring där. Det vill jag dock inte säga än, utan det får vi se först vid en fortsatt genomgång.

Herr talman! Jag vill tacka för en fin diskussion. Jag har full respekt för att man gör en utvärdering där man hör både Socialstyrelsen och mödravårdscentralerna för att få den kunskapen. Jag tror inte att man kan genomföra något om man inte har fullt stöd därifrån. Det jag lärt mig under den tid jag rest runt på mödravårdscentralerna är att det är uppbackning de behöver, liksom klara riktlinjer från centralt håll. Det ger också stöd för att landstingen tar tag i frågan då den ju ytterst är deras ansvar. Om det ska inrättas ett kunskapscentrum vore det inte så dumt att förlägga det till Örnsköldsvik.

Herr talman! Jag föreslår alltid Dalarna, men jag kan också tänka mig att det förläggs någon annanstans. Jag är så pass generös. För Kristdemokraterna är det en solidaritetshandling i ordets fulla valör att stödja och skydda både den gravida kvinnan och det ofödda barnet. Det är oacceptabelt att hundra barn per år invalidiseras för livet och att ett okänt antal, utöver de hundra, på olika sätt också handikappas för livet. Fostret har rätt till skydd, rätt att få födas utan alkoholskador och utan abstinens. Det är hög tid att samhället blir offensivt och menar allvar med talet om graviditeten som en alkoholfri zon. Jag noterar, herr talman, att vi får en nationell rekommendation om att graviditeten ska vara helt vit. Det tackar jag för. Jag tackar också för beskedet om de 20 miljonerna för bättre förebyggande mödravård och gräddfil i missbrukarvården för gravida. Det som möjligen fattas är att vi offensivt nu verkligen ska köra ett effektivt program via mödravården i hela landet. Det skulle jag vilja höra ministern säga. Beträffande tvångsvård eller inte ska frivillighet naturligtvis gälla i första hand. Jag vet att det inte minst inom frivilligrörelserna i Sverige finns goda exempel på kvinnor som övertalats att under graviditeten ta in hos någon av dem. Det har bland dessa kvinnor funnits en enorm glädje och lättnad över att det fungerade, över att de kunde göra det och fick föda ett friskt barn. Men tvång måste enligt min mening också finnas. Vi måste få det verktyget i lagstiftningen. Med tanke på de goda erfarenheter vi trots allt nu fått från Norge måste också vi få den möjligheten. Här tycker jag fortfarande att ministern glider på svaret - utesluter inte lagändring, kan kanske räcka med praxis. Jag vill ha ett klart ja till att även vi får det lagliga verktyget.

Herr talman! Jag tycker att det har varit en bra debatt. Jag uppfattar att vi i grunden är rätt överens, att det är helt oacceptabelt med en situation där drickandet återkommer, kan man säga, under graviditeten. Det hänger kanske lite grann ihop med förändrade alkoholvanor. För trettio år sedan bestod alkoholkulturen i vårt land av öl och sprit. Sedan dess har vinkulturen kommit och därmed också ett mer vardagligt drickande. För många är det nog mindre dramatiskt att ta med sig vindrickandet in i graviditeten vilket kanske är en del av förklaringen till att vi nu ser dessa ökande problem. Vi får komma ihåg att sådant som skatter, tillgänglighet, öppettider, alltså hela alkoholpolitiken, även har betydelse för den här delen av problematiken. Jag tycker att det jag talar om är offensivt. Vi gör för det första en satsning på det förebyggande arbetet när det gäller hälso- och sjukvården generellt genom utbildning i hälso- och sjukvård och alkoholfrågor. Där är mödravården - och pengar till den - en mycket viktig del. I min tidigare replik glömde jag nämna att vi utöver detta för första gången någonsin också tar fram riktlinjer för missbrukarvården - det håller Socialstyrelsen nu på med - där riktlinjerna för de gravida missbrukarna är en av fem huvudgrupper som man riktar in sig på. Gräddfil i missbrukarvården, inga väntetider, är viktigt att ha. Den tredje delen gäller, som jag sade, analyseringen av tvångsvårdssituationen där vi värderar argumenten och ser vad som egentligen bär. Mot bakgrund av det måste vi fråga både mödravården och socialtjänsten hur de ser på den här situationen. Dessutom ska vi se på de norska erfarenheterna.