Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

anhöriginvandring

Interpellationsdebatt 13 maj 2003
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Jan O Karlsson (S)

Anf. 56 Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Anne-Marie Ekström har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att inte ytterligare försena genomförandet av de förslag som Anhörig- kommittén lagt fram i sitt delbetänkande Vår anhö- riginvandring (SOU 2002:13) I ett frågesvar nyligen till Anne-Marie Ekström (2002/03:497) gjorde jag den bedömningen att re- geringen inte separat borde ta ställning till Anhörig- kommitténs förslag om anhöriginvandring eftersom det var samma slags frågor som diskuterades i för- handlingarna om ett rådsdirektiv om familjeåterföre- ning. Enighet föreligger nu mellan medlemsstaterna om innehållet i ett sådant direktiv. Det formella be- slutet väntas bli fattat inom kort. Regeringen kommer därefter att låta utreda hur direktivet ska genomföras i Sverige och efter remissbehandling av utredningens förslag lämna en proposition till riksdagen. Beslutet ska vara genomfört inom två år från det att direktivet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Anne-Marie Ekström anser att det bör vara enkelt att med utgångspunkt från Anhörigkommitténs utred- ning beakta också rådsdirektivet i en proposition och annars komplettera vid senare tillfälle om direktivet skulle skapa ett sådant behov. Till detta vill jag fram- hålla kravet att varje lagförslag som regeringen läm- nar till riksdagen ska vara erforderligt berett. Den ovan beskrivna ordningen är avsedd att uppfylla detta beredningskrav. Jag avser inte att föreslå regeringen att samtidigt som en utredning görs av hur rådsdirek- tivet ska genomföras lägga fram en proposition i samma frågor där man preliminärt tar ställning till detta genomförande. Inte heller anser jag det motive- rat att lägga fram ett förslag enbart grundat på bered- ningen av Anhörigkommitténs förslag för att kort tid därefter återkomma i en ny proposition till samma frågor. Utöver den upprepade behandlingen av frå- gorna skulle riksdagen under beredningen av en pro- position utifrån Anhörigkommitténs förslag få del av utredningen om rådsdirektivets genomförande och kanske också remissinstansernas synpunkter på detta. Det ska vara synnerligen brådskande lagstiftningsbe- hov som ska motivera ett sådant förfarande och jag kan inte finna tillräckliga skäl för det i detta fall. I den mån något förslag av Anhörigkommittén utan problem kan behandlas separat i annat, tidigare sammanhang är jag emellertid öppen för att ta till vara en sådan möjlighet. Avslutningsvis vill jag påminna om bakgrunden till de begränsningar som riksdagen i december 1996 beslutade om när det gällde möjligheterna att invand- ra för nära anhöriga utanför kärnfamiljen. Det skedde för att strukturellt hålla utgifterna inom utgiftsområde 8 inom de ekonomiska ramar som riksdagen uppställt. Under senare tid har kostnaderna åter vuxit kraftigt på detta utgiftsområde och tvingat fram stora tilläggsanslag. Jag har tagit initiativ till en rad åtgär- der för att effektivisera migrationspolitiken. Migra- tionsverkets statistik och bedömningar tyder på att åtgärderna nu börjar få god effekt. Antalet nya asyl- sökande minskar samtidigt som de ökade personalre- surserna hos Migrationsverket skapar förutsättningar för att minska handläggningstiderna. Detta blir mer humant för alla sökande, tillgodoser bättre dem som har skyddsbehov och minskar kostnaderna.
Anne-Marie Ekström (Fp)

Anf. 57 Anne-Marie Ekström (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, men jag kan inte påstå att jag är nöjd. Tvärtom blev jag både arg och besviken när jag läste det i går kväll. Jag tänkte på de människor som har hört av sig till mig och vill att deras anhöriga ska kunna komma hit - antingen för att stanna eller bara för att hälsa på, kanske vid någon familjehögtid. Ska de behöva vänta i ytterligare flera år innan de ska få träffa sina nära och kära? Ska min goda vän, en kvinna som har varit i ganska många år i Sverige tillsammans med sin man och barn, och har en gammal pappa kvar i ett flyk- tingläger i Pakistan aldrig få se sin pappa igen? Fa- miljen kommer ursprungligen från Afghanistan. Kvinnan har försökt och försökt att få hit sin pappa. Hon har funnit sig väl till rätta i Sverige i övrigt. Hon har haft arbete och håller på med utbildning inom sjukvården. Men tanken på pappan och hans situation som förvärrades i samband med kriget i Afghanistan gjorde att hon inte tänkte på annat. Hon mår dåligt. Men senast jag träffade henne berättade hon att det snart skulle lösa sig, för den 1 juli skulle lagen för- ändras. Det hade hon läst i en röd bok - den från Anhörigkommittén. Fram till 1997 hade hennes pappa kunnat komma hit, men då var det inte aktuellt. Då fanns det möjlig- het för en ensam förälder som inte hade någon annan kvar i hemlandet att komma hit - den så kallade sista länken. Varför kan inte statsrådet medverka till att hon får hit sin pappa innan det är för sent? Varför kan man inte ta tillbaka den regeln? Herr talman! Jag tänker på de barn i det här landet som inte har möjlighet att träffa sina far- eller mor- föräldrar. De finns kvar i barnets hemland och får inte möjlighet att ens för en kortare tid komma och hälsa på sina barnbarn på grund av att det är krångligt och i många fall omöjligt att skaffa visum för att komma till Sverige. Jag har ett barnbarn som jag tyvärr inte träffar så ofta som jag skulle vilja, men jag har ändå möjlighet att följa hans utveckling. Statsrådet berätta- de i en debatt för en månad sedan att han har fem barnbarn. Det borde vara en mänsklig rättighet att få träffa sina barn och barnbarn även om de bor i ett annat land och även om det bara är för ett kortare besök. Ska dessa familjer få vänta flera år ytterligare för att regeringen ska utreda och utreda? Herr talman! Det är beklagligt att förändringarna, både de som gäller visum och permanent uppehålls- tillstånd för gamla föräldrar som är ensamma kvar i hemlandet, inte kommer att träda i kraft den 1 juli som det var tänkt enligt utredningen, som presentera- des för ett år sedan. Det är i allra högsta grad också en fråga för att underlätta integrationen. Oron för gamla föräldrar försämrar i många fall möjligheten för invandrare att snabbt komma till rätta i det nya landet. När man inte kan släppa tanken på hur gamla mamma eller pappa mår och har det så har man svårare att koncentrera sig på att lära sig svenska och helhjärtat satsa på en till- varo i sitt nya hemland. Möjligheten att få hit sina föräldrar eller att få besök även för en kortare tid av sina nära och kära skulle underlätta och snabba upp integrationsprocessen. Att kunna få ha sina syskon och föräldrar med vid familjhögtider och helger gör hela tillvaron lättare. Socialdemokraterna och regeringen pratar och pratar om att förbättra integrationen. Ska möjlighet till anhöriginvandring fortsatt bara vara vackert tal, eller tänker statsrådet medverka till att det också blir praktisk verklighet?
Jan O Karlsson (S)

Anf. 58 Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag är mycket bedrövad över att ha gjort Anne-Marie Ekström upprörd. För det första måste jag understryka att det inte är av grymhet som jag har avlåtit detta svar. Men om denna upprördhet ändå har blivit resultatet av mitt svar så beklagar jag det mycket. Mitt sätt att arbeta med detta förestavas åtminstone av god vilja, om också icke av en framgång så långt att den kan möta ett erkännande ifrån Anne-Marie Ekström. Jag ska försöka redogöra lite för hur jag har reso- nerat om det här. Till att börja med har jag inga som helst problem att föreställa mig vilket lidande det innebär att vara flykting eftersom jag i min familj har haft flyktingar. Att detta flyktingskap leder till att en familj slits sönder är ohyggligt. Det finns 18 miljoner människor i världen som har varit tvungna att lämna sitt land därför att de är förföljda. Det finns 30 miljo- ner till som är tvungna att lämna sina bostäder och som inte ens kan komma ur sitt land. Det är ohyggligt att tänka sig vad de människorna tvingas uppleva. Många av dem lever, precis som Anne-Marie Ek- ström nu påpekar, i flyktingläger. Jag har nog tänkt mig att under den tid som jag arbetar med det här försöka spänna våra krafter till det yttersta för att underlätta de här människornas villkor så mycket som möjligt. Jag vill också i så stor utsträckning som möjligt göra det genom att de som har kommit till vårt land ska leva under drägliga förhållanden. Jag är fullt på det klara med vilka väl- diga brister detta alltid kommer att ha därför att ut- gångspunkten är en tragedi. Det är tre saker som jag vill åstadkomma. Det för- sta är att vi ska ha ett bättre förhållande för barnen till flyktingar. Det andra är att vi ska få ett mer rättssä- kert system för att pröva dessa ärenden. Det tredje är att vi ska försöka lösa det här med familjåterförening. Det är de tre saker som jag skulle vilja göra. Det kräver vissa ting. Anne-Marie Ekström säger att regeringen utreder och utreder. Det är en lite tvär- brant sammanfattning av det sätt på vilket en rättsstat stiftar sina lagar. På den punkten känner jag ingen förhandlingsmarginal. Jag tänker nog sega mig fast vid att också behandla den lagstiftande församlingen riksdagen lite bättre än att komma sättande med ett förslag medan ett annat är på kommande, vilket fak- tiskt var innebörden av mitt svar. Jag har av Folkpartiet fått återupprepade deklara- tioner om stöd för det sätt på vilket vi arbetar med samordning inom den europeiska unionen. Jag hop- pas att det stödet ska fortsätta. I detta ingår just att vi har arbetat på att få fram ett anständigt direktiv om familjeåterförening där vi har slagits för just princi- pen när det gäller hela Europa att flyktingfamiljer inte ska splittras. En familj som har en flykting i sig - de allra mest nära och kära - ska också betraktas som flyktingar. Det har inte varit självklart för många av våra samarbetsländer. Att riva ut den här frågan när det här pågår ska vägas mot det förhållandet att vi kan få anständigare villkor för flyktingfamiljerna i en union med 500 miljoner människor, även om det leder till att det lidande som människor har åsamkats kommer att förlängas. Det tycker jag också är ett värdigt mål. Jag hoppas att vi är överens om att gemensamt arbeta för att nå det målet.
Anne-Marie Ekström (Fp)

Anf. 59 Anne-Marie Ekström (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag håller med om att många männi- skor på flykt lider. Men de människor jag pratar om nu finns i Sverige. De kanske är svenska medborgare. De bör ha samma möjligheter och förutsättningar som andra svenska medborgare att få träffa sin barn och barnbarn, sina nära och kära. Jag vet att vi inte kan ta hand om alla människor som kommer hit, men vi måste göra vårt yttersta för dem som finns här nu. Man tillsatte en parlamentarisk utredning där i stort sett alla partier var överens. Den var färdig för ett år sedan. Då kunde man ha börjat jobba med detta. Att man inte kan komma sättandes till riksdagen med förslag i all hast är egentligen en annan sak, men det förekommer dagligen. Vi har haft ett färskt exem- pel i dagarna. Jag tycker att det är oacceptabelt att man tillsätter en utredning, och när den är klar lägger man den i byrålådan. Det inger falska förhoppning, precis som jag sade i början. Så var det för min goda vän. Det håller inte att bara skylla på att vi måste vänta på EU. Det är miniminormer som det är fråga om. I ett PM från Utrikesdepartementet i september förra året, även om inte hela förslaget var klart då, står det att direk- tivförslaget inte torde innebära ökade kostnader för Sveriges del eftersom Sverige huvudsakligen tilläm- par generösare regler än förslaget. Då borde man väl lätt kunna plocka in det som finns med i Anhörig- kommitténs utredning. Det handlar inte om att vi ska ha grundnormen, utan om mer övergripande normer. Eller är det så att regeringen ändrat åsikt och inte vill ställa upp på Anhörigkommitténs förslag efter- som man nu tänker begrava det ytterligare? Nu är det ju en ny utredning på gång. Först har man en parla- mentarisk anhörigutredning som blir färdig med sitt förslag, sedan gör man ingenting. Man väcker en massa förväntningar hos en mängd människor. Sedan säger man att man ska utreda igen. Det står att det ska vara färdigt inom högst två år. Då har de här männi- skorna fått vänta i tre år. Det skulle ha kunnat tagit ett år. En proposition skulle ha kunnat vara färdig nu. Ett förslag skulle ha kunnat var färdigt i dag. Alla dessa människor i vårt land skulle kunna må bra och integreras på ett bra sätt. Det finns många som är oroliga för sina ensamma föräldrar. Många skulle vilja ha en visumansökan beviljad för att andra nära och kära ska kunna komma hit lite lättare och vara med på familjehögtider. Men nu finns det en restriktiv praxis. Det finns ett par saker som man skulle kunna ändra direkt. Man skulle kunna ta tillba- ka det som gällde sista länken. Dessutom skulle man kunna ändra den restriktiva praxisen när det gäller visumansökan. Det behöver man inte ens göra en ny utredning för.
Jan O Karlsson (S)

Anf. 60 Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det kan tyckas att man inte behöver ha någon ny utredning för det. Men när det finns ett direktiv som vi har varit med om att arbeta fram tyck- er jag att vi ska bereda det på det sättet. Det är en massa lagtekniska frågor som är av stor betydelse också för utformning av vår egen politik. Det är all- deles riktigt som Anne-Marie Ekström säger att det handlar om miniminormer. Vi kommer säkert att gå långt utöver det för att lösa den här frågan, liksom många andra EU-länder. Jag håller med om att det kan se ut som ett onö- digt stando i arbetet. Jag menar alldeles bestämt att det finns ett värde i att vi också får någon form av minimistandard för hur anhöriga behandlas i hela EU. Vi måste få en någorlunda anständig överensstäm- melse. Samma uppgivenhet som Anne-Marie Ek- ström känner inför mig känner jag ofta inför mina kolleger i RIF-rådet. Jag kanske inte skulle säga detta, men det gör jag i alla fall. Där sitter jag och lyssnar på österrikarna som driver konstiga linjer om 15- årsgränser och 12-årsgränser och att barn inte ska få vara tillsammans med sina föräldrar. Det finns ett värde i att vi driver igenom att vi ska ha så få olikhe- ter som möjlighet inom detta område där vi har fri rörlighet. Det gör att jag tror att det är viktigt att vi håller fast vid den här i och för sig strävsamma EU- samordningen. Jag konstaterar att vi är överens på den punkten. Jag tog inte upp det här med viseringspraxisen i mitt förra inlägg av tidsskäl. Jag medger att det kan se egendomligt ut. På den här punkten får jag akta mig för ministerstyre så att inte Anne-Marie Ekström placerar mig framför konstitutionsutskottet. Det är Migrationsverket som äger viseringspraxisen. Jag medger att verkets principer är restriktiva så fort det föreligger risk för att folk ska försöka stanna. Det är detta som ligger bakom de här strikta principerna. Jag kan förstå individer som känner det som en börda och tycker att vi borde ha löst detta nu. Jag ska göra vad på mig ankommer för att, med de begränsningar som mitt interpellationssvar innehåller, försöka påskynda detta så mycket som möjligt. Det är många människor som vänder sig också till mig som är förtvivlade över att inte kunna ta vård om sina föräldrar. De vill kunna göra det här i landet. En avgörande förutsättning för detta är att vi har ett fungerande system för flyktingmottagning. Under några år har vi haft ett fullständigt överbelastat läge med långa väntetider. Det har varit en fruktansvärt snabb uppgång av antalet asylsökande med 50 %. Nu verkar det som om detta vänder. Då får vi också ett bättre grepp om förhållandena. Då borde vi kunna ge detta problem med tiden en anständig lösning. Jag lovar att jag ska göra mitt yttersta för att lösa detta problem. Det ligger också mig varmt om hjärtat.
Anne-Marie Ekström (Fp)

Anf. 61 Anne-Marie Ekström (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det låter något hoppfullt, men jag är fortfarande skeptisk. Det kommer jag nog att vara tills jag ser resultat av det, när min goda vän har fått hit sin pappa och när jag inte får några mejl där man är förtvivlad för att man inte får hit sina nära och kära på grund av att praxisen är för hård. Man förutsätter att många som söker visum ska hoppa av när de kommer till Sverige. Därför kan vi inte bevilja visum. Men vilka brott ska man straffas för innan man har begått dem? I den här utredningen finns tankegångar om att det ska vara lättare att få tillfälliga uppehålls- tillstånd och visum. Om de möjligheterna finns tror jag inte att risken är så stor för att människor stannar här och söker uppehållstillstånd. De kommer hit för att träffa sina nära och kära och vara med på fester och familjehögtider. Sedan åker de hem igen och kan lätt komma tillbaka. Jag tror att det är en förutsätt- ning. Jag tycker att man kan börja där. Det behövs inga nya utredningar eller något sådant. Jag tycker att man ska verka i den riktningen att Migrationsverket lättar på praxisen. Vi lever i en föränderlig värld, och ibland måste man sätta ned foten. Man kan inte gå och vänta hela tiden på att det ska komma nya utredningar hela ti- den. Jag tycker att det är viktigt att man jobbar gemensamt i EU. Men någonstans måste man sätta ned foten. Och jag hoppas att statsrådet gör det nu.
Jan O Karlsson (S)

Anf. 62 Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag ska ta några exempel där direk- tivets krav måste studeras. Det handlar till exempel om kravet på att beroende måste föreligga för att anhöriginvandring ska tillåtas. Det gäller frågor om tidsfrister för handläggning och möjligheter att avslå eller återkalla. Det är teknikaliteter av den typen som sedermera socialförsäkringsutskottet ändå har att handskas med och som så att säga legalt måste stäm- ma. När det gäller visumhanteringen är det en riskbe- dömning. Migrationsverket gör fortlöpande studier av fall där beviljade visum leder till en ökad avhoppsfre- kvens, och då stramar man åt. Och när det visar sig att det är mindre av det lättar man på detta. Det är alltså inte något blint tyranni som Migrationsverket utövar här. Jag ska inte vara polemisk, men eftersom Anne- Marie Ekström skakar på huvudet måste jag ändå säga att jag reser runt mycket i vårt land och diskute- rar dessa frågor med ansvariga människor och med vanliga människor. Ibland får jag uppmaningar inte bara från medlemmar i mitt eget parti utan från andra. Jag skulle vilja att de debatter som vi för här i kam- maren någon gång på något sätt fördes samman med de diskussioner som jag för när jag är ute och träffar partivänner till både Anne-Marie Ekström och mig. Jag tycker att vi ska försöka hitta en balanserad linje när det gäller visumhantering och hantering av uppe- hållstillstånd. Men föreställningen om att vi har ett ogeneröst migrationsverk som arbetar långt borta från vad svenska folket tycker är rimligt tror jag är felak- tig. Det är mitt intryck av mitt flitiga resande och diskuterande i riket. Men jag upprepar mitt löfte: Jag ska göra mitt yt- tersta för att föra denna fråga om anhöriginvandring till en god lösning så fort jag någonsin kan.

Dokument

den 10 april

Interpellation 2002/03:283

 av Anne-Marie Ekström (fp) till statsrådet Jan O Karlsson om anhöriginvandring

Under 2002 lämnade den parlamentariska Anhörigkommittén ett delbetänkande om anhöriginvandring, SOU 2002:13.

I delbetänkandet finns förslag som reglerar vilka anhöriga utanför kärnfamiljen som ska få större möjlighet att invandra under förutsättning att försörjningen är garanterad under de tre första åren, förslag hur prövningen av oetablerade förhållanden i allmänhet och arrangerade äktenskap ska förbättras, förslag som ger möjlighet till DNA-analys för att fastställa släktskap och förslag för en mer generös viseringspolitik. Enligt delbetänkandet skulle dessa förslag kunna träda i kraft den 1 juli 2003.

I ett frågesvar till undertecknad har statsrådet påpekat att något förslag inte kommer under detta år eftersom regeringen avvaktar det förslag till direktiv som gäller anhöriginvandring som är på gång inom EU. Detta förslag förväntas läggas fram i juni 2003.

År 1997 infördes försämrade möjligheter för personer som inte tillhör kärnfamiljen att få invandra till Sverige. Bland annat innebär förändringarna att en åldrad förälder som finns ensam kvar i hemlandet inte längre kan förenas med sina vuxna barn, så kallat "sista-länk"-fall.

Den nu aviserade förseningen av genomförandet av Anhörigkommitténs förslag är ett stort bakslag för många invandrare som har en ensam förälder kvar i hemlandet eller i något flyktingläger. Många är också de som vill ha besök av andra släktingar men som förhindras av det på grund av att släktingarna inte får visum.

När man ska skapa en ny tillvaro i sitt nya land finns hela tiden funderingar kring vad som skett med de anhöriga som blev kvar och hur de mår. Detta försvårar integrationen. När man inte kan släppa tanken på de anhörigas situation har man svårare att koncentrera sig på att tillgodogöra sig språkundervisning och helhjärtat satsa på en tillvaro i sitt nya hemland. Möjligheten att kunna få hit sina föräldrar eller få besök även för kortare tid av sina nära och kära skulle underlätta och snabba upp integrationsprocessen för den enskilde individen.

Även de övriga förslagen i Anhörigkommitténs betänkande är utomordentligt viktiga. Det förekommer att män gång på gång gifter sig med en utländsk kvinna som han sedan behandlar illa psykiskt och fysiskt. Om kvinnan varit här kortare tid än två år och vill separera riskerar hon att utvisas. Det förslag till noggrannare kontroller som ska göras om anknytningspersonen, den person som befinner sig i Sverige, varit straffad eller gift tidigare kan motverka sådan "import" av kvinnor. I flera kulturer finns traditionen med så kallade arrangerade äktenskap där föräldrarna bestämmer äktenskapet. Även vid denna form av äktenskap ska noggrannare kontroller göras enligt det framlagda förslaget.

Möjlighet till frivillig DNA-analys för att avgöra släktskap kan underlätta fastställande av släktskap när andra bevis om släktskap är svåra att få fram.

Självklart är det viktigt att en harmonisering av reglerna för anhöriginvandring görs inom EU. De regler som genomförs ska dock vara minimiregler. Förslaget som finns till EU-direktiv har diskuterats länge. Det borde kunna vara enkelt att med utgångspunkt från den utredning som Anhörigkommittén lagt fram även beakta eventuella avvikande förslag i EU-förslaget. Utlänningslagen kan ju också kompletteras vid senare tillfälle om det framtida EU-direktivet skulle skapa ett sådant behov.

Med hävisning till ovanstående vill jag fråga migrationsministern:

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att inte ytterligare försena genomförandet av de förslag som Anhörigkommittén lagt fram?