Antalet utbildningsplatser på universitet och högskolor

Fru talman! Mikael Damberg har frågat mig om jag avser att ompröva neddragningen av antalet platser på universitet och högskolor när nu söktrycket på utbildningarna ökar. Antalet studerande uppgår i dag till drygt 320 000 vid landets universitet och högskolor. Det innebär att antalet har fördubblats sedan början av 1990-talet. Det har givetvis ställt stora krav på lärosätenas utveckling av verksamheten - ett uppdrag som man i många avseenden har genomfört på ett framgångsrikt sätt. Men den kraftiga expansionen har även inneburit att kvaliteten i utbildningen har blivit eftersatt. Regeringen anser att kvalitet ska prioriteras före kvantitet. Innan en fortsatt utbyggnad genomförs måste därför resurser satsas för att till exempel öka lärartätheten och antalet disputerade lärare. Inför antagningen till vårterminen 2008 har antalet sökande till högre utbildning ökat med 5 procent jämfört med föregående vårtermin. Samtidigt har antalet erbjudna kurser och program ökat med 12 procent. Slutsatsen utifrån antagningen till den innevarande terminen - höstterminen 2007 - är att det finns platser över vid landets universitet och högskolor. Trots att antalet sökande fortsätter att vara ojämnt fördelat mellan olika utbildningsprogram, är det svårt att hävda att det råder brist på utbildningsplatser. Det ska självfallet inte finnas alltför stora skillnader mellan olika ungdomskullars möjligheter att läsa vidare vid universitet och högskolor. Men den ökning av ungdomskullarna som Mikael Damberg hänvisar till har delvis redan skett samtidigt som antalet sökande till högre utbildning har minskat. Här har uppenbarligen den goda arbetsmarknaden påverkat intresset för högre utbildning. Redan om tre år minskar ungdomskullarna igen och 2015 är antalet nere på samma nivå som rådde 2005. Eftersom de flesta lärosätena inte har haft tillräckligt med studenter under det senaste året och därmed inte kunnat utnyttja tilldelade resurser, har regeringen i budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1) presenterat ett förslag där högskolornas anslag sänks. Denna sänkning berör till största delen så kallade tomma platser. Avsikten är att skapa ett utrymme för en satsning på kvalitet genom att höja ersättningen per student. Jag har vid flera tillfällen pekat på att det är viktigare hur många som slutför en utbildning än hur många som påbörjar densamma. Den här regeringen anser, till skillnad från den förra, inte att det är viktigt att en exakt andel av en ungdomskull går vidare till studier på universitet och högskolor. Fokus måste ligga på utbildningens kvalitet och vad studenterna har med sig därifrån i form av kunskaper och färdigheter som långsiktigt kan stärka Sveriges internationella konkurrenskraft.

Fru talman! Tack för svaret på min interpellation. Bakgrunden till interpellationen är att regeringen startade sin politik med att kraftigt dra ned på antalet högskoleplatser. Man gjorde det i ett läge där man påstod att söktrycket var lågt och att ungdomar hellre vill jobba än studera. I dag vet vi att det händer något både i högskolevärlden och på arbetsmarknaden. Osäkerheten på arbetsmarknaden ökar. Den 29 oktober presenterade Verket för högskolestudier en rapport som visade att söktrycket på högskoleutbildningarna på Sveriges universitet och högskolor ökar igen. Den 20 november konstaterade Högskoleverket att fler har börjat studera vid universitet och högskolor. Förklaringen är de ökande ungdomskullarna. Vi får fler unga människor som är i åldern för att kunna studera på universitet och högskolor. Regeringen har använt argumentet att söktrycket är lågt för att kunna dra ned på antalet platser i högskolan. Nu ökar söktrycket på högre utbildning. Då är min ganska enkla fråga till statsrådet om regeringen är beredd att ompröva sin neddragning av antalet högskoleplatser för att ge den ungdomsgeneration som är ung just nu och under de kommande åren samma chanser till en högre utbildning som tidigare ungdomsgenerationer har haft. Jag måste väl tolka svaret som ett nej. Men jag vill återkomma till svaret lite senare. Jag tycker att detta är en ganska viktig debatt därför att vi måste bestämma oss för vilken syn som vi har på Sveriges roll i världen. Sverige möter en allt tuffare global konkurrens. Vi socialdemokrater i opposition menar att Sverige måste möta denna tuffare konkurrens genom att investera i kunskap och utbildning, både för individerna och för samhället, för att vi tjänar på detta långsiktigt. I detta läge väljer den svenska regeringen att gå på tvärs mot utvecklingen i övriga industrialiserade länder och kraftigt dra ned på antalet utbildningsplatser. Man kan fundera på vad som ligger bakom den strategin. Vilka andra länder inspirerar högskoleministern i denna strategi, och på vilket sätt kommer Sverige att stå starkare i den internationella konkurrensen om vi får ett antal ungdomsgenerationer som inte får samma utbildningschanser som tidigare generationer har fått och som senare generationer kommer att få? Att ransonera antalet högskoleplatser är ett ganska märkligt sätt att möta framtidens utmaningar. Jag skulle i detta skede vilja ställa följande fråga: Vilka länder är det som inspirerar Lars Leijonborg när han ser framför sig att vi ska ransonera högre utbildning? Jag har nämligen uppfattningen att det behövs både kvalitetssatsningar på högre utbildningar och fler högskoleplatser. Vi kommer tillbaka till det i en senare interpellationsdebatt i dag. Det handlar också om vilka behov som svenskt näringsliv och offentlig förvaltning i Sverige har. Vilka vill de anställa under de kommande fem, tio eller femton åren? När man frågar svenska arbetsgivare om det säger de att de nog kommer att anställa fler högskoleutbildade personer i framtiden. Regeringens besked till den ungdomsgeneration som i dag går på gymnasiet är: Tyvärr, chansen för er att få något av dessa nya jobb blir mindre än vad den är för era bröder och systrar som är några år äldre. Detta är en väldigt märklig politik. Men det kommer vi tillbaka till senare. Jag skulle vilja gå vidare till det svar som Lars Leijonborg har givit. Han säger: "Regeringen anser att kvalitet ska prioriteras före kvantitet. Innan en fortsatt utbyggnad genomförs måste därför resurser satsas för att till exempel öka lärartätheten och andelen disputerade lärare." Jag har full respekt för detta teoretiska resonemang. Det som vi har konstaterat för bara någon vecka sedan i en interpellationsdebatt är att hela Högskole-Sverige säger att du inte genomför någon kvalitetssatsning. Det har inte blivit några kvalitetspengar. Du tog 200 miljoner kronor från högskolan. Sedan ger du tillbaka 240 miljoner kronor. De 40 miljonerna extra till högskolesektorn är ingenting. De täcker inte ens löneökningskostnaderna.

Fru talman! Den som åhör denna diskussion måste bli lite förvirrad om fakta. På Mikael Damberg låter det som om mängder av svenska ungdomar står och knackar på högskolans dörr och förnekas akademisk utbildning för att Lars Leijonborg har ransonerat densamma. Läget är inte alls det. I dag står i storleksordningen 20 000 platser tomma på den svenska högskolan. På en rad utbildningar kan man gå till högskolan och skriva in sig och omedelbart få en plats. Det finns ett antal utbildningar - läkarutbildningen, tandläkarutbildningen och några till - där antalet sökande är större än antalet platser. Men totalt sett är tillgången på högskoleplatser mycket god. Systemet är uppbyggt så att högskolorna får ett belopp för hur många studenter de räknar med att utbilda. Om de inte får så många studenter blir de återbetalningsskyldiga till staten. För 2006 är man återbetalningsskyldig för över 1 miljard kronor - i själva verket 1,2 miljarder. För i år kommer det också att bli ett belopp i den storleksordningen. Låt oss till att börja med slå fast att det inte är ett överskott på studenter utan att det är ett överskott på platser i den svenska högskolan i dag. Varifrån får jag inspiration till denna politik? Det frågar Mikael Damberg. Jag får mycket inspiration från de framgångsrika universitet i världen som verkligen satsar på kvalitet därför att jag ser vad ekonomiska resurser betyder för att man ska kunna bygga en bra akademisk verksamhet. Mikael Damberg hänvisar till förra veckans interpellationsdebatt och sammanfattar den på sitt eget sätt, nämligen att det inte har blivit några kvalitetssatsningar. Men båda dessa teser är inte möjliga att driva, åtminstone inte samtidigt. Jag påstår att vi har gjort en viss neddragning - inte alls någon kraftig, som Mikael Damberg sade. I år begränsade vi platsökningen som den socialdemokratiska regeringen hade planerat. För 2008 har vi gjort en liten neddragning. De pengar som vi på det sättet har fått loss har vi lagt på kvalitet. Mikael Damberg säger att det är fel att dra ned. Ja, det kan man diskutera. Men nu har vi gjort det. Men vart har pengarna tagit vägen om de inte har gått till kvalitet? Det är klart att de har gått till en kvalitetssatsning som inte hade kunnat komma till stånd om man inte hade gjort detta grepp. Båda teserna kan man, som sagt, möjligen driva. Men det är väldigt svårt, enligt min mening, att driva dem samtidigt.

Fru talman! Jag tror att högskoleministern har helt fel när han säger att kvalitetssatsningar inte hade varit möjliga att genomföra. Vi har ett socialdemokratiskt budgetalternativ som innebär att vi satsar 3 miljarder kronor mer än regeringen på högskoleområdet och forskningsområdet under de kommande tre åren. Det är ett val som vi kan göra, att satsa mer på det som vi tror bygger Sverige starkt inför framtiden. Ni har valt att i stället införa ett avdrag för hushållsnära tjänster, ett avdrag som motsvarar kostnaden för 26 000 högskoleplatser. Du kan räkna om det i kvalitetspengar om du vill. Det blir väldigt mycket kvalitetspengar. Du har avskaffat förmögenhetsskatten som kommer att kosta ett antal miljarder kronor, nästan 5 miljarder kronor, som hade kunnat användas till framtidssatsningar på forskning och högre utbildning. Ni har gjort ett val att avstå från att satsa på högre utbildning och forskning för att i stället sänka skatterna för förmögna och för dem som har rätt att göra avdrag för hushållsnära tjänster. Det är ett politiskt val som du måste stå för. Jag står inte för det valet därför att jag tror att Sverige måste göra mycket mer. Vi måste klara av både att satsa på kvalitet och att behålla möjligheterna för unga människor att studera på universitet och högskolor och förverkliga sina livsdrömmar. När det gäller dessa kvalitetspengar var det inte mina ord som jag sammanfattade. Jag sammanfattade i den förra debatten faktiskt vad universitet och högskolor själva säger. Christoph Bargholtz, ordförande för Sveriges Universitetslärarförbund säger: "Regeringens påstådda satsningar på kvalitet inom högre utbildning och forskning är bara tomma ord." SFS säger: "Det går inte att fiffla med kvaliteten. Det är långsiktighet som krävs, inte kreativ bokföring." Det är väldigt allvarligt när denna kritik framförs. Det gavs i valrörelsen löften om att det skulle göras stora kvalitetssatsningar på universitet och högskolor. Det blev bara en neddragning av antalet platser. Det blev inga kvalitetspengar. Det är det som är facit av regeringens första år vid makten. Nu när söktrycket ökar igen och fler unga människor vill studera vidare på universitet och högskolor måste man ställa frågan: Är regeringen beredd att ompröva sin politik vid något tillfälle? Du har talat om kvalitetssatsningar. Nu blev det inte några kvalitetssatsningar, tycker universitet och högskolor. Men om de nu genomförs, är du då nöjd med dessa kvalitetssatsningar? Betyder det 200 miljoner kronor till i så kallade kvalitetssatsningar från regeringen och att ni sedan kan börja öka antalet platser i högskolan igen? Vad är svaret på frågan? Hur mycket måste ungdomskullarna växa, och hur mycket måste söktrycket öka för att regeringen ska kunna ompröva sin politik i denna del? Jag frågade vilka internationella exempel som finns som inspirerar utbildningsministern. Jag noterade att han sade att det inte finns något land som inspirerar honom. Det var faktiskt det som jag frågade om. Vilket är det land i Västeuropa eller i den industrialiserade världen som på något sätt inspirerar den borgerliga regeringen genom att dra ned på utbildningsambitionerna för unga människor? Jag tycker att det är ganska intressant att man hittar dessa länder därför att jag inte hittar dem. De flesta länder satsar i dag på kvalitet men har också byggt ut högskolan för att ge unga människor en chans att studera. Jag tycker att det vore bra om den svenska regeringen tog lite intryck också av den internationella debatten och inte bara av oppositionen i den svenska riksdagen och faktiskt såg att detta faktiskt är en långsiktig strategi för att stärka Sverige som nation.

Fru talman! Åhörarna måste fråga sig vart pengarna tagit vägen eftersom Mikael Damberg med emfas uttrycker att Leijonborg dragit ned på antalet högskoleplatser. Det går ju till så att om man fattar ett sådant beslut håller statsmakterna inne ekonomiska medel motsvarande antalet platser. Men, säger Mikael Damberg, det har inte blivit någon kvalitetssatsning, och därför undrar han vart pengarna tagit vägen. Kvällstidningarna publicerar i dag kändisars inkomster. Där framgår att jag personligen i alla fall inte lagt beslag på pengarna. Det är förstås ingen som lagt beslag på dem, utan den summa vi för i år sparade in genom att stoppa den socialdemokratiska platsexpansionen gick till kvalitetssatsningar. Det vi marginellt dragit ned på antalet platser nästa år har gått till en ny kvalitetssatsning. Totalt sett tillförs under dessa två år ungefär ½ miljard till kvalitetssatsningar. Det är klart att företrädare för sektorn säger att det inte är tillräckligt, men faktum kvarstår att om vi inte hade gjort det hade möjligheterna till bra kvalitet varit mindre. Nu säger Mikael Damberg att de i opposition gör si och så, att de lägger på hur många miljarder som helst. Ja, men som jag påpekade redan förra veckan innebär det system vi har för budgetar och regimskiften att när en ny regering efter ett val kommer in i Regeringskansliet i början av oktober har den avgående regeringen redan färdigställt sitt budgetarbete. Mycket välvilligt ställde den avgående socialdemokratiska regeringen allt material till den nya regeringens förfogande; jag har många gånger uttryckt min uppskattning över det. Vi vet därför vad ni - jag säger "ni" även om Mikael Damberg inte satt i regeringen - planerade för högskolan 2007. Där fanns inga sådana kvalitetssatsningar som Mikael Damberg nu talar om. Jag håller med Mikael Damberg om att det här är en oerhört viktig debatt, och egentligen borde vi komma längre än till politiska fraser. I stället borde vi vara överens om att ett avancerat industri- och tjänsteland som Sverige behöver många akademiskt utbildade. Min uppfattning är därför för det första att det inte är särskilt meningsfullt att sätta upp en viss procentsats, att säga att vi vid exempelvis 50 procent når ett lyckorike, och för det andra att det är viktigt att de som går utbildningen får en undervisning av hög kvalitet. Resurserna är inte oändliga. Mikael Damberg frågar om jag är nöjd. Ja, vad ska man svara på det? Stolt men inte nöjd var det några som sade; jag har glömt vilka det var. Jag är stolt över att det tillförts ½ miljard i kvalitetssatsningar, pengar som annars inte hade tillkommit, i varje fall inte 360 miljoner av dem. Man hade naturligtvis kunnat önska att det varit ännu mer. Jag tycker dock att vi är på rätt väg inom högskolepolitiken, framför allt för att vi tydligt slagit fast att kvalitet är viktigare än kvantitet.

Fru talman! Om representanter för universitet och högskolor, de som reagerat mot att kvalitetssatsningarna uteblivit, varit här i dag hade de funderat på i vilken verklighet högskoleministern lever. De menar att det inte blivit några kvalitetspengar och frågar vart pengarna tagit vägen. Jag hoppas verkligen att högskoleministern vet vart pengarna tagit vägen. Det handlar om lönekostnader. Det är lönekostnaderna som ätit upp alltihop. Vi har ett lönekostnadsprisindex i staten på bara 0,77. Universiteten och högskolorna har löneökningskostnader på ungefär 3,4 procent för nästa år. Redan där finns alltså ett minus på 480 miljoner kronor. Det är klart att det inte är särskilt svårt att räkna ut vart pengarna tagit vägen. Om man säger att man genomför en strategi som innebär att man drar ned på antalet högskoleplatser för att i stället satsa på kvaliteten och resultatet sedan blir att man bara drog ned på antalet platser men inte gjorde någon satsning på kvaliteten känner sig högskolorna lurade. Jag kan förstå det. Jag tror att det finns ganska många människor i Sverige som i valet röstade på en politik som lät väldigt fin, nämligen att man skulle dra ned på antalet högskoleplatser och i stället satsa på kvalitet. Nu har regeringen dragit ned på antalet platser, trots att ungdomskullarna och därmed söktrycket växer, utan att göra någon kvalitetssatsning. Det blev minus för universiteten och högskolorna. Det var inte särskilt stor poäng med den satsningen. Det är klart att vi kan säga att vi gjort stora satsningar på universitet och högskolor. Jag tror inte att Lars Leijonborg kan säga annat än att den socialdemokratiska regeringen gjort ganska konsekventa och målmedvetna satsningar för att stärka Sverige som globaliseringsnation. Vi kan diskutera om 50 procent är det ideala målet, eller om det ska vara 49 procent, 47 procent eller 60 procent, men i en internationell jämförelse är Sverige ett av de ledande länderna vad gäller människor med högskoleutbildning. Nu satsar många länder hårt för att få upp utbildningsnivån bland befolkningen, men den borgerliga regeringen har ingen målsättning för detta. De tycker inte att det är viktigt. Det kanske ger en bild av vilken typ av samhälle vi ska ha och med vilka jobb vi ska konkurrera i framtiden när regeringen i stället för att göra framtidsinvesteringar inför skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Om det är rätt prioritering får väl väljarna fundera på i samband med nästa val.

Fru talman! Mikael Damberg har flera gånger kommit in på vår jobbpolitik. I vår jobbpolitik är det viktigt att tillgången till riskkapital för människor som vill starta företag ökar, och därför avskaffar vi förmögenhetsskatten. Det är för övrigt något som flera insiktsfulla socialdemokrater också varit inne på. Vi tror att många av de nya jobben kommer i tjänstesektorn, och därför lättar vi på beskattningen i just den sektorn. När jag besöker högskolor är den vanligaste synpunkt jag möter att studenterna vill ha jobb. De oroar sig för att den långa akademiska utbildningen inte ska leda fram till en anställning. Inte minst gällde detta när jag besökte dem före valet. Därför är det otroligt skönt för mig att kunna konstatera att alliansens politik så här långt har burit frukt. Möjligheterna att få jobb efter en akademisk utbildning har ökat. Just nu ropas det efter arbetskraft i Sverige, framför allt icke-akademisk arbetskraft. Jag tycker att man ska vara långsiktig i politiken, men ibland måste man också se till läget för dagen, och i dag finns det större behov av hantverkare och annan yrkesskicklig arbetskraft än av akademiskt utbildade. Det stora behovet på det akademiska området handlar om att höja kvaliteten. På många håll är den nämligen skandalöst låg efter många års socialdemokratiskt styre; jag höll på att säga vanstyre, men eftersom det här är sista inlägget i denna debatt avstår jag från det.