Arbetsförhållanden för personal i äldreomsorgen

Fru talman! Eva Olofsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön för personal i äldreomsorgen. Jag vill börja med att redovisa resultat från den senaste nationella brukarundersökningen. I år var det en totalundersökning där man gått ut med enkäter till samtliga personer i Sverige med hemtjänst i ordinärt boende samt boende på särskilt boende. 140 000 personer besvarade enkäten. Nästan alla äldre svarade att personalen alltid eller oftast brukar bemöta dem på ett bra sätt. De flesta känner också förtroende för personalen. Endast 0,53 procent i hemtjänst och 0,8 procent på särskilt boende tycker att de sällan eller aldrig får ett bra bemötande. Detta tycker jag är ett fantastiskt betyg på den äldrevård som utförs i vårt land. En av de största utmaningarna för äldreomsorgen kommer att vara att rekrytera och behålla personal. Arbetsgivare måste kunna attrahera ny arbetskraft och göra yrkena inom äldreomsorgen attraktiva. Det är därför viktigt att lyfta fram det som är bra och inte svartmåla hela branschen. Det är illavarslande att flera av Kommunals medlemmar i rapporten Stress och låg bemanning i äldreomsorgen - Kommunals medlemmar 2012 uppger att de upplever sin arbetsmiljö som stressig, psykiskt ansträngande och ibland som en risk för de äldre till följd av låg bemanning. Personalens arbetssituation är främst en arbetsgivarfråga. Kommunernas ansvar för personalens arbetsvillkor, oavsett vilken utförare som driver verksamheten, måste både betonas och respekteras. Inte minst är det viktigt att den äldre bemöts med respekt och kompetens. Ett väl fungerande ledarskap är i sammanhanget en viktig komponent i att skapa en god arbetsmiljö och goda villkor för personalen. I Kommunals rapport framkommer det också att kompetensutveckling upplevs som en bidragande faktor till att se möjligheterna att utvecklas i sin yrkesroll. Regeringen har vidtagit kraftfulla åtgärder för att effektivisera kvalitetsarbetet inom äldreomsorgen och däribland kompetenssatsningar för såväl personal som chefer. Omvårdnadslyftet omfattar ca 1 miljard kronor under 2011-2014 och syftar till att stärka den grundläggande kompetensen bland personalen. Sedan starten har ca 10 000 personer påbörjat utbildningsinsatser inom ramen för Omvårdnadslyftet. Socialstyrelsen har under 2012-2013 haft uppdraget att fördela 100 miljoner kronor i stimulansmedel till lokalt utformad utbildning för personer med särskilt ansvar för värdegrundsfrågor, så kallade värdegrundsledare, eller för att vidareutveckla funktioner med ett mer sammanhållet ansvar för sociala frågor. Regeringen har satsat på två värdegrundsutbildningar på högskolenivå för enhetschefer, MAS och MAR. I grundutbildningen Att leda och arbeta utifrån den nationella värdegrunden har ca 2 100 personer deltagit, och närmare 300 enhetschefer har deltagit i fördjupningsutbildningen Fördjupad värdegrundsutbildning med tonvikt på ledarskapet. Regeringen har även satsat 100 miljoner kronor på en nationell ledarskapsutbildning för chefer i äldreomsorgen från i år fram till 2015. Utbildningen började denna höst, och det har till min glädje funnits ett stort intresse och en efterfrågan bland äldreomsorgens chefer för att genomgå denna utbildning. I Socialstyrelsens lägesrapport för 2013 visas att andelen personal som har gymnasiekompetens, i både hemtjänst och särskilt boende, har ökat från 2009 till 2012. Det är viktigt att omsorgen utförs av tillräckligt många medarbetare. Socialstyrelsen arbetar med att ta fram regler om bemanning i äldreomsorgen. Socialstyrelsen samarbetar med SKL i denna fråga för att utarbeta en samsyn kring regelverket och hur kvaliteten inom äldreomsorgen kan följas upp. Eva Olofsson uppger att det är låg personaltäthet inom äldreomsorgen. I en nyligen publicerad rapport från OECD har Sverige 130 personal per 1 000 personer över 65 år. Det är den högsta siffran bland OECD-länderna. Enligt Socialstyrelsens lägesrapport 2013 har antalet årsarbeten de senaste fem åren i stort sett varit oförändrat. Regeringen gör också omfattande satsningar för att öka kvalitet och trygghet i äldreomsorgen. Satsningen på de mest sjuka äldre omfattar sammanlagt 4,3 miljarder kronor och syftar bland annat till att stimulera ett systematiskt förbättringsarbete. Exempelvis bidrar satsningen på kvalitetsregister till att ge personal goda förutsättningar och bättre verktyg för att utveckla och utföra sitt arbete. Genom starkt ledarskap, att personalen får möjlighet att stärka sin kompetens och ökad tillgång till evidensbaserade metoder och arbetssätt får personalen bättre förutsättningar att minska sin stress och därmed minska risken för att den äldre kommer till skada.

Fru talman! Personalen i äldreomsorgen är den viktigaste resursen. Det är i mötet mellan undersköterskan och den äldre som har hemtjänst eller bor på äldreboende som vi får en riktigt bra äldreomsorg. Det är också i grunden där som inflytandet över vardagen skapas. Ingen gång ser jag det tydligare än när jag själv en dag går med hemtjänsten eller, som jag gjorde för några dagar sedan, med undersköterskan Hanna på äldreboendet Gerdas gård i min hemstad Göteborg. Men det är också när jag besöker hemtjänst och äldreboenden runt om i landet och pratar med personal som jag får höra oron för de neddragningar som har skett och för att de ska bli fler. Jag får höra om orimliga arbetsscheman där man jobbar hur många timmar som helst över helgen och dubbla turer på sina håll där man får obetalda luckor mitt på dagen - en stress där man känner att man inte hinner med. Jag träffar också personal som är inne på timmar eller som vikarier och som bara längtar efter att kunna veta att man har en lön att betala hyran med när månaden är slut. I Kommunals rapport Stress och låg bemanning i äldreomsorgen framgår att mer än en femtedel av Kommunals medlemmar och en tredjedel av dem som är 35 år eller yngre svarar att de inte vill arbeta kvar i yrket eller branschen om tre år, och detta utifrån hur man i dag upplever arbetsvillkor och arbetsmiljö. Bland det som man tar fram finns stress och stor tidspress när man ska ge vård och omsorg till de äldre. Då blir arbetet inte bara fysiskt utan också psykiskt ansträngande. En majoritet av dem som inte vill arbeta kvar säger att personalbemanningen minst en gång i veckan är så låg att de känner att de inte kan ge den hjälp de ska ge och att de minst en gång i veckan inte hinner ta längre raster som lunch och ofta inte heller kortare raster. Det här skapar naturligtvis inte arbetsvillkor och arbetsmiljöer som gynnar att personal stannar kvar i äldreomsorgen. Då är det heller inte så konstigt att sjukskrivningarna ökar. Arbetsmiljöverket är ute och tittar och jämför hemtjänst med tekniska förvaltningar utifrån ett uppdrag från regeringen, och de konstaterar att det är stor skillnad mellan hemtjänstens arbetsmiljö, som de säger är alldeles för stressig och dålig, och den som finns på de tekniska förvaltningarna. Vad säger då minister Maria Larsson? Ja, det mesta är bra, regeringen satsar och antalet årsarbetare har de senaste fem åren varit i stort sett oförändrat. Men ministern glömmer att säga att andelen äldre har ökat, att de äldre kommer hem snabbare från sjukhusen och att de anhöriga tvingas göra mer i dag än vad de gjorde för ett antal år sedan. Det är en arbetsgivarfråga, säger Maria Larsson. Men för mig är detta att rekrytera och behålla personal en av de viktigaste strategiska frågorna. Att ha en lön att leva på och rimliga arbetsvillkor är en viktig jämställdhetsfråga för alla de kvinnor som bär upp äldreomsorgen. Det är därför vi i Vänsterpartiet öronmärker miljarder till mer personal i äldreomsorgen, har en tioårig kompetenssatsning med 400 miljoner om året och utbildningsvikariat så att kommunerna har råd att ta in vikarier. Regeringens satsning har ju till stor del gått tillbaka eftersom kommunerna inte har haft råd att använda den. Det är också därför vi vill begränsa tillfälliga anställningar och satsa på heltid som rättighet och deltid som möjlighet. Jag har därför kvar min fråga till Maria Larsson: Är det inte fler åtgärder som behövs om vi ska kunna rekrytera inför den ökade andelen äldre framöver och om vi ska kunna behålla den personal vi har?

Herr talman! Jag vill hålla med Eva Olofsson om att personalen är den viktigaste resursen i äldreomsorgen. För att få en väl fungerande äldreomsorg vet vi också att kontinuitet ger betydelsefull kvalitet och kvalitetshöjning för den äldre. Man uppskattar att det är samma personer från hemtjänsten som kommer tillbaka, att de inte är många och att man lär känna dem på ett personligt plan. Detta väcker naturligtvis den stora framtidsfrågan: Hur ska vi klara personalförsörjningen i äldreomsorgen i framtiden? Jag brukar alltid säga att det handlar om att vara klok ute i kommunerna. Både Eva Olofsson och jag har varit kommunpolitiker. Det är kommunerna som har arbetsgivaransvaret, och jag har inte hört att Eva Olofsson vill flytta det till staten. Så har jag inte uppfattat henne, men har hon en annan mening är den naturligtvis av intresse. Arbetsgivaransvaret som finns ute i kommunerna är det viktigt att man sköter på ett bra sätt. Det handlar om att erbjuda bra villkor så att man har personal som trivs och som stannar. Det är en ledningsfråga - man ska kunna ha ett gott chefskap och en god ledning för äldreomsorgen, en ledning som hinner vara ledare ute i verksamheterna, hinner med medarbetarsamtalen med alla sina medarbetare och så vidare. Jag gläds åt att fyra femtedelar i Kommunals undersökning vill arbeta kvar om tre år, men vi vill naturligtvis se att alla tycker att yrket är så intressant att de vill stanna långsiktigt. Vi har försökt stödja kommunerna på ett påtagligt sätt, inte minst genom att möta upp med stimulanspengar för att vidareutveckla kvaliteten. Det är naturligtvis av avgörande betydelse för den enskilda anställda att man känner sig nöjd när man går hem efter sin arbetsdag. När jag är ute och reser får jag väldigt många positiva signaler om att det arbete som har inletts med stimulanspengar och med kvalitetsregisterarbetet som skapar mer professionella arbetssätt har varit väldigt positivt. Jag kan också läsa i Kommunals rapport att hälften av personalen har gått en utbildning eller kurs det senaste året. Det är ett gott betyg på att alla de kompetenssatsningar vi har gjort från regeringens sida verkligen har mött behovet hos många medarbetare i äldreomsorgen. Det är en viktig framtidsfråga. Sedan handlar det naturligtvis också om att se till att man får jobba i den utsträckning man vill, att man inte får vikariat på vikariat utan får en fast anställning. Jag skulle vilja säga att kommunerna tjänar på det. Framför allt de äldre tjänar på det. Det är alltså en vinn-vinn-fråga ur alla aspekter. Jag är också lite intresserad, Eva Olofsson, av de beslut om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön som Vänsterpartiet har fattat nu på sin kongress. Jag undrar lite vad det skulle handla om när det gäller ökade kostnader i äldreomsorgen. Ni har säkert tittat på det och gjort den typen av beräkningar. Jag tycker att det skulle vara jättebra att få en belysning av den frågan när vi nu har ett interpellationstillfälle.

Herr talman! Jag kan börja med sex timmars arbetsdag. Det finns nästan ingen fråga som bemöts mer positivt när man är ute och pratar med människor i äldreomsorgen. Många känner att de inte orkar jobba heltid med den stress och press som är. Kongressen beslutade att vi ska lyfta fram den här frågan tydligare men sade också tydligt att vi ska titta mycket mer konkret på hur det ska gå till att genomföra detta och att vi inte är färdiga med det jobbet. Det jobbet har vi alltså inte riktigt gjort än, men vi har sagt att vi ska göra det och kommer också att göra det. Det som gör mig fundersam är när barn- och äldreministern pratar om kommunernas ansvar. Det finns flera saker som underlättar för kommunerna att ta ansvar, till exempel att man räknar upp de statliga bidragen med pris- och lönehöjningar och att man satsar på välfärden i stället för att sänka skatterna. När det gäller anställningsförhållanden är man väldigt påverkad av vad lagen om valfrihet har inneburit. En arbetslivsforskare som heter Annette Törnquist har precis gett ut en bok, Mångfaldens marknad och arbetets villkor , om följder av kundval i hemtjänsten. Hon har tydligt konstaterat det jag också har hört när jag har varit ute: Ja, vi vill ha många småföretag. Då ska vi inte ställa tuffa krav när det gäller anställningsvillkor. Törnquist kan också konstatera att små företag anställer väldigt få på fast heltid. Man ska ragga kunder, man kan bli av med äldre som har hemtjänst för att de byter men oftast för att de hamnar på sjukhus eller kanske går bort. Då blir det en liten del fast anställda och en stor del timanställda. Men Törnquist har även funnit att man på grund av de låga kraven faktiskt utnyttjar personal. Icke-seriösa företagare går in där man inte har kollektivavtal. Majoriteten av småföretagen i Stockholms län har faktiskt inte kollektivavtal. Den fråga jag skulle vilja ställa till barn- och äldreministern är om det inte är viktigt att man har kollektivavtal. Det är ju grunden för sjysta arbetsvillkor. Är det inte något som både ministern och Kristdemokraterna lokalt ska jobba för? Vad man också hittar är att människor bara får betalt för timanställningar. De får jobba gratis på rasterna; de får gå tidigare och jobba gratis. Människor utnyttjas alltså väldigt hårt. Det gäller inte minst kvinnor med utländsk bakgrund. Jag tycker att vi måste ställa mycket tuffare krav när det gäller arbetsvillkoren. Här har faktiskt LOV sämre arbetsvillkor inbyggda i sin struktur. Det är en fråga om kvalitet för de äldre men också en jämställdhetsfråga. Hur ska jag kunna klara mig på min lön och försörja mig och eventuellt mina barn om jag inte vet om jag får mer än halvtid, om jag får springa på timmar? Det slutar också med en väldigt dålig pension. Det värsta är att det här också påverkar kommunernas äldreomsorg. Ta Upplands Väsby - när man gjorde sig av med den kommunala äldreomsorgen sänkte man sysselsättningsgraden, och även den kommunala personalen fick gå ut och jaga timmar för att kunna försörja sig. Jag skulle egentligen vilja ställa flera frågor till Maria Larsson. Är det inte dags, när man utvärderar lagen om valfrihet kors och tvärs, att utvärdera vad den innebär för äldreomsorgens arbetsvillkor? Vi har i dag ingen som har ansvar för en statistik för arbetsvillkoren för all personal inom äldreomsorgen. Ska vi inte se till att få det? Kommer kommunerna, när LOV-utredningen nu kommer, att få bättre möjligheter att ställa krav på sjysta villkor, eller kommer de möjligheterna i stället att försämras?

Herr talman! Tack för frågorna, Eva Olofsson! De brukar alltid vara många, och jag brukar hinna svara på en del. Låt mig först säga att jag förstår att Vänsterpartiet har fattat beslut om sex timmars arbetsdag - vilket jag tror att många skulle tacka ja till om de hade bibehållen lön - utan att ha räknat ett dugg på kostnaderna. Det är ungefär som det brukar vara med Vänsterpartiet: Man har många goda förslag, men man tar inte alltid det ekonomiska ansvaret. Jag ser fram emot att så småningom få ett svar på den frågan från Eva Olofsson. Sedan är det inte så - jag vill belägga det - att vi har dragit ned på välfärden. Tvärtom har satsningarna på välfärden växt under den här regeringen. Samtidigt har vi sänkt skatten så att en undersköterska faktiskt får ytterligare en månadslön under ett år. Det är bra för undersköterskan. Det är också bra att vi har gjort de här stora satsningarna. Äldreomsorgen har fått ett större tillskott än under någon tidigare regering. Så är det; så ser sanningen ut. Det andra som Eva Olofsson försöker sprida är mytbilder. Både Eva Olofsson och jag ska självklart ta ansvar kommunpolitiskt och ta matchen med våra kommunpolitiker om goda arbetsvillkor för de anställda i kommunerna och också ställa krav som blir rimliga ur ett personalperspektiv. Men låt mig säga att vår första bevekelsegrund när vi talar om äldreomsorg alltid måste vara de äldres perspektiv. Vi ska ha en äldreomsorg som är bra för de äldre. Ofta sammanfaller det som är bra för de äldre med att personal vill stanna. Jag har tittat på Jobbhälsobarometern och vill foga den statistiken till det som Eva Olofsson har radat upp. Där kan jag se att av personalen som jobbar inom privat driven äldreomsorg är 59 procent nöjda med sin arbetsgivare. Men inom den kommunala omsorgen är bara 40 procent av personalen nöjda med sin arbetsgivare. Enligt SCB har man något högre lön i privat verksamhet, och man har bättre kompetens. Varför måste Vänsterns motstånd alltid ta sikte på vinster i välfärden? Och varför vägrar man titta på kvalitet ur både de äldres perspektiv och ur personalens perspektiv? Skygglapparna sitter kvar. Jag vet det, och jag får väl fortsätta leva med det. Låt mig också säga att vi inte är färdiga med den utveckling av äldreomsorgen som vi har genomfört och som vi tror behöver fortsatta insatser. Det är anledningen till att vi i förra veckan tillsatte en utredning som heter just Äldreomsorgens framtida långsiktiga utveckling. I utredningen som snart ska börja arbeta tittar vi på tre delar. Det handlar om att vi ska ta till vara den innovativa kraften när det gäller såväl organisation, arbetssätt som tekniklösningar och applicera dem på äldreomsorgen. Utredningen ska ge oss förslag på hur det kan göras på bästa sätt. Det handlar även om att se till att förenklad handläggning vid biståndsbedömning kan bli verklighet för de kommuner som vill använda den. Det gillar de äldre. Därför ska vi också möjliggöra det. Utöver det handlar det mycket om att se till att äldre människor kan behålla hälsan när fler år läggs till livet. Det måste finnas en förebyggande vård som är mer integrerad i hälso- och sjukvården men också i äldreomsorgen. Detta är delar som vi vill titta vidare på inför det framtida perspektivet att vi blir allt fler äldre, vilket är en fantastisk kvalitetsutveckling som jag hoppas att både Eva Olofsson och jag gläds åt.

Herr talman! Jag fick inget svar på om det inte är dags att utvärdera hur arbetsvillkoren ser ut efter LOV och ta fram statistik som visar hur det ser ut för all personal, även den som finns hos privata utförare. Det finns nämligen ingen sådan i Sverige i dag, och det är anmärkningsvärt. Det ska inte heller bli lättare för kommunerna att ställa krav. Ska de göra det när det gäller personalpolitiska frågor? Jag tror att man ska ta det som arbetslivsforskaren Annette Thörnquist lyfter fram på stort allvar. Det stämmer med vad jag ser när jag besöker äldreomsorgen och med vad Kommunal, som organiserar medlemmar, säger nämligen att alldeles för många har alldeles för dåliga arbetsvillkor. När man börjar trycka ned och inte höjer ersättningarna, börjar tycka att det är okej med fler timanställda och deltidsanställda eftersom det blir flexibelt och billigare säger man också: Ni i kommunen ska klara er på samma kostnad. Då säger man egentligen att kommunen som ofta har personal som har jobbat länge, har högre löner och ofta är heltidsanställda, som har som mål att inte ha så många timanställda, har arbetsplatsträffar och utbildar sin personal ska klara sig på den kostnaden. Det gör de inte. Då blir den kommunala vården utkonkurrerad på flera ställen runt Stockholm. Samtidigt försämrar man också arbetsmiljön i kommunen. Eftersom man tillåter dåliga arbetsvillkor hos privata företag har kommunen svårt att ha bättre arbetsvillkor som kostar mer pengar. Därmed trycker man ned hela personalgruppen. Det kan vi inte göra om vi ska få personal i framtiden. Utan personal i äldreomsorgen har vi ingen äldreomsorg. Det är grundläggande att klara av att rekrytera mer personal och behålla den när antalet äldre ökar. Jag saknar den strategiska frågan i till exempel regeringens skrivning och i den utredning som Maria Larsson pratar om.

Herr talman! När man hör Eva Olofssons bild av äldreomsorgen kan man verkligen förvånas över att över huvud taget någon vill arbeta där. Det är en väldig svartmålning som Eva Olofsson står för. Jag är fullt medveten om att det finns mycket som vi måste förbättra. Men vi har ändå 160 000 vårdanställda som gör fantastiska insatser varje dag. Fyra femtedelar av dem säger att de vill vara kvar i yrket också om tre år. Låt oss inte glömma det, Eva Olofsson, och sedan ta vårt ansvar som politiker med våra partikamrater ute i kommunerna och se till att det blir goda arbetsvillkor så att vi kan upprätthålla kontinuiteten. LOV:en har lett till att kommunerna plötsligt har fått koll på sin egen verksamhet. Det säger alla de som har gjort en genomgång av den egna verksamheten. För första gången vet de hur den ser ut. Många har haft ganska dålig kunskap om det innan. När man ska fastställa vad det kostar får man också en bild av den egna verksamheten. Det har varit väldigt bra. Man kan fundera över hur man ska mäta personalens nöjdhet, men ett av de exempel jag nämnde är statistik som görs på nationell nivå. Jobbhälsobarometern säger - jag upprepar det gärna - att 59 procent av de privatanställda är nöjda med sin arbetsgivare mot 40 procent i kommunerna. Även den kommunala omsorgen behöver alltså en upprustning. Vi vill naturligtvis ha nöjda anställda. Det tror jag att de flesta arbetsgivare vill. Då handlar det om att få bra möjlighet till kompetensutveckling och att ha en meningsfull dag där man känner att man använder sin arbetstid till rätt saker. Det måste betraktas utifrån den äldres perspektiv. Det är därför personalen finns i äldreomsorgen. De äldres behov ska alltid stå i främsta rummet. Jag är övertygad om att personalen är nöjd när de går hem efter en arbetsdag när de känner att de varit nytta för den äldre.