Arbetsmiljöarbetet

Herr talman! Sylvia Lindgren har frågat mig om jag är beredd att verka för att samma krav ska ställas på samtliga företag, oavsett hur stora de är, när det gäller dokumentation och riskbedömning av arbetsmiljön. Frågan har sin bakgrund i EU:s arbete med regelförenkling. Som ett led i det arbetet har kommissionen presenterat ett meddelande som innehåller preliminära förslag på åtgärder för regelförenkling inom 13 områden. Förslagen syftar till att minska den administrativa bördan i de företag som berörs av reglerna. Arbetsmiljö är ett av de områden som tas upp. Flertalet av de åtgärder som föreslås på arbetsmiljöområdet handlar om hur man kan ge information och råd till berörda verksamheter så att de får hjälp att tillämpa gällande regler enkelt och effektivt. Därutöver nämner kommissionen en förändring av reglerna i ramdirektivet om arbetsmiljö som skulle kunna övervägas i det europeiska regelförenklingsarbetet. Det gäller att mycket små företag, som utför arbeten med låg risk, skulle kunna undantas från kravet att göra skriftliga riskbedömningar av arbetsmiljön. Först vill jag framhålla att arbetet med att förenkla regler, och därmed minska administrativa kostnader, är av största betydelse, inte minst för små företag. På arbetsmiljöområdet är den övervägande delen av sådana administrativa kostnader kopplad till EU-regler. Därmed är det mycket angeläget att man ser över EU-regleringen i detta avseende. Det är därför mycket positivt att kommissionen har tagit fram idéer till ytterligare förenklingsåtgärder. Vi måste dock komma ihåg att målsättningen med vårt nationella arbete med regelförenkling är att skära ned på onödiga administrativa bördor. Det är alltså inte meningen att förenklingar ska leda till att effekterna av regler tunnas ut. På arbetsmiljöområdet innebär det att förenklingar inte får leda till försämringar i arbetsmiljön. Kravet att göra riskbedömningar och att dokumentera dessa skriftligt är en central del i det lokala arbetsmiljöarbetet. Det finns dock inga detaljer i reglerna om hur riskbedömningarna ska göras, eller hur dokumentationen ska se ut. Anledningen till det är att det förebyggande arbetsmiljöarbetet ska kunna anpassas efter behov och förutsättningar i varje typ av verksamhet. Det finns en betydande flexibilitet i dessa regler. För verksamheter med låg risk för olycksfall och annan ohälsa finns därmed inga omfattande dokumentationskrav. Eftersom systemet med riskbedömningar är så grundläggande för arbetsmiljöarbetet ställer jag mig tveksam till idén om att minska kraven på sådana bedömningar. Något sådant konkret förslag har heller ännu inte lämnats av kommissionen. Förslaget till åtgärd ska först diskuteras i kommissionens rådgivande kommitté för arbetsmiljöfrågor. Där ingår företrädare för såväl regeringar som arbetsmarknadens parter. I stället för att minska kraven på riskbedömningar anser jag att ett annat av kommissionens förslag bör uppmärksammas. Det handlar om att informationen kan förbättras om hur reglerna kan tillämpas så enkelt och effektivt som möjligt, så att inte mer omfattande dokumentationer än nödvändigt görs. Information och råd av detta slag ligger väl i linje med de svenska ambitionerna på arbetsmiljöområdet. Jag är nämligen övertygad om att en god arbetsmiljö är lönsam, inte bara för samhället och individen utan också för arbetsgivaren. Jag är beredd att överväga andra regeländringar som kan minska särskilt de små företagens administrativa kostnader och skapa en märkbar förändring i företagens vardag, dock utan att detta leder till lägre skyddsnivåer och ökade risker för de anställda.

Herr talman! Först vill jag tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min interpellation där jag ställde frågan: Arbetsmiljöarbetet, en administrativ börda? I det ligger naturligtvis: Går regelförenklingar före arbetsmiljöarbetet? Ja, i Stoibergruppen gör det onekligen det. Anledningen till interpellationen är det förslag som Stoibergruppen har lagt fram. Det kan inte tolkas på annat sätt än att man anser att arbetsmiljökraven är den stora boven bakom småföretagens administrativa kostnader. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso lade den 22 oktober fram förslaget, en handlingsplan med bilagor. Förslaget är en etapp inom ramen för handlingsprogrammet om att minska företagens administrativa bördor med 25 procent till år 2012. Enligt uppgifter som kommit mig till del sägs att de små och medelstora företagen inte ska behöva göra riskbedömningar av förhållandena på den egna arbetsplatsen. De ska inte heller behöva utbilda anställda enligt kraven i nuvarande arbetsmiljölagstiftning. Arbetsmiljöinspektionen behöver inte vara så omfattande och kan minskas med 20 procent. Kommissionen uppmanar medlemsländerna att inte komma med nya arbetsmiljökrav mer än det absolut nödvändiga. Herr talman! Det är inte svårt att inse att man blir både oroad och förskräckt över synen på det arbetsmiljöarbete som vi sedan lång tid har försökt att bygga upp. Jag ser det därför som oerhört negativt och allvarligt för det fortsatta arbetsmiljöarbetet att man försämrar reglerna i ramdirektivet, vilket alltså är det som övervägs, på grund av regelförenklingsarbetet. Naturligtvis är det viktigt att få reda på vilken position regeringen har i frågan om kommissionens förslag och Stoibergruppens arbete, inte minst nu när Sverige har ordförandeskapet i EU. Frågan ställdes vid ett informationsmöte i arbetsmarknadsutskottet då ministerns tid var begränsad, och jag har förståelse för det. Ministern gick, och statssekreteraren skulle ta över frågorna. Hon bollade över frågan direkt till en annan tjänsteman som sade att det inte fanns något förslag. Denne kunde naturligtvis inte säga ett dugg om vad som var regeringens ståndpunkt. Den aktuella frågan är oerhört viktig. Naturligtvis borde ministern ha tagit upp och resonerat med sina kolleger såväl här hemma som i Europa i övrigt om inriktningen i Stoibergruppens förslag. Ministern säger i svaret att han är tveksam. Det gör mig inte mindre orolig i frågan. Och vad är definitionen på små företag? Jag skulle vilja höra hur Sven Otto Littorin ser på detta och även hur han ser på att utföra arbeten med låg risk. Och är underlaget verkligen ett regelförenklingsarbete? Finns det någon analys av att begreppet information skulle kunna göra bördan än värre? Jag är tacksam för svar på detta.

Herr talman! När jag bestämde mig för att gå in i den här interpellationsdebatten, kanske för att få lite svar på mina frågor, var utgångsläget lite grann EU. Det är en sådan fråga som vi ständigt drabbas av, vill jag påstå, och naturligtvis även vår regering. I svaret som jag har läst nu på morgonen kan jag se att det finns tveksamheter från regeringen men inget svar på varför man inte reagerar. Och det är inte första gången, utan regeringen har varit väldigt flat och passiv i de här frågorna på många sätt. Den fråga man ställer sig är varför det finns anledning att ha olika regler för olika företag, om arbetsmiljöarbetet inte är lika viktigt för alla företag och för alla anställda, för arbetsmiljöarbetet är ju i första hand till för att skapa bra arbetsmiljö för dem som är anställda i företagen. Små företag har problem. Vi vet att de definitivt har mindre tid att hålla på med regelverk, blanketter och sådana saker. Men i det sammanhanget bör man också definiera vad som är små företag, för man måste veta var gränsen går, och det är inte så lätt. Dessutom är det så att om man har olika regler för olika stora företag - det här har vi varit inne på förut ett antal gånger i debatterna - vilka signaler skickas då ut till företag och anställda? Och hur hög status har arbetsmiljöarbetet, framför allt det förebyggande arbetsmiljöarbetet? Det vill jag veta om ministern över huvud taget reagerar på. Om man nu accepterar den här regelförändringen är det viktigt att motivera varför man gör det. Då måste man motivera varför man gör skillnad på företag och företag och anställda och anställda. Det är det som är kontentan och slutsatsen. Naturligtvis tycker jag att man skulle ha en mycket mer kritisk hållning till EU i förslagen. Det har vi varit inne på förut också. Innan Lissabonfördraget gick igenom hade vi chans att göra massor av saker för att från svensk sida ställa ett antal kritiska frågor och kanske till och med få ett förbehåll för att kunna göra andra saker. Arbetsmiljöområdet är inte så prioriterat, men det finns ändå med där. Man hänvisar bara till EU:s roll i många sammanhang i stället för att ta fram en svensk linje och säga: Det här driver vi. Vi är medlemmar i EU, och det kommer att påverka oss lång tid framöver. Men frågan är vad det finns för svensk linje inom EU för att det här inte ska genomföras. Det skulle jag vilja ha svar på.

Herr talman! Sylvia Lindgren och Torbjörn Björlund ställer frågor till mig som de borde ställa till Stoibergruppen om hur man definierar små företag och hur man gör ditt och datt. Jag är hemskt ledsen, men jag ingår inte i Stoibergruppen, utan jag har att reagera i rådet och som svensk arbetsmarknadsminister på det som kommer från kommissionen. Det har jag också gjort. På EU:s arbetsmiljömyndighets stora konferens om arbetsmiljöfrågor i Bilbao för två veckor sedan fick jag frågan om detta och lade också ut texten. I EU-parlamentets utfrågning i sysselsättningsutskottet förra veckan fick jag samma fråga och svarade på samma sätt. Och vi hade naturligtvis en del informella kontakter under rådsmötet i Bryssel förra veckan om den här frågan. Jag sade vid alla tre tillfällena samma sak, att jag tycker att det här är en dålig väg att gå, att det är fel väg att gå av många olika skäl. Det första är naturligtvis att det blir oerhörda bekymmer om man gör den typen av uppdelning. Det blir väldigt besvärligt att generellt undanta en stor målgrupp. Det skulle vara majoriteten av alla företag, som det verkar. Dessutom tycker jag att det måste vara en riskbedömning i grunden som avgör vilka företag man studerar och på vilket sätt man arbetar. Det måste vara en riskbaserad bedömning. Jag tycker inte alls att det är särskilt konstigt. Det är också den utgångspunkt som vi har haft i vårt eget arbete med framtagandet av den nationella handlingsplanen i arbetsmiljöfrågor. Min utgångspunkt är naturligtvis att om det är fel väg att gå att schablonmässigt undanta stora delar av näringslivet är det rätt väg att gå att göra det lätt att göra rätt, att tillsammans med företagen diskutera hur Arbetsmiljöverket och motsvarande myndigheter i andra länder och parterna kan involveras för att underlätta för arbetsgivare att göra rätt sak. Låt mig dra en parallell som kanske är något långsökt. Det har skett lite grann av en transformation i inställningen bland företagare till skattemyndigheten, som för bara femton tjugo år sedan var paria bland företagare men nu har blivit en sparringpartner för att göra rätt saker när det gäller skattelagstiftning. Precis motsvarande utveckling skulle jag gärna vilja se när det gäller företagare och arbetsmiljöfrågor. Många företagare tycker att det verkar vara komplicerat och besvärligt. Men de skulle kunna bli en samtalspartner, en partner som man kan utveckla det goda arbetsmiljöarbetet med. Det tycker jag skulle vara en god utveckling. Den andra vägen att gå, som vi också försöker titta på, till exempel genom Styrmedelsutredningen, är att se om vi kan hitta några positiva styrmedel som gör att det blir ännu tydligare att en god arbetsmiljö också är en vinst för den enskilde arbetsgivaren. Om Sylvia Lindgren och Torbjörn Björlund vill ha ett ännu tydligare svar kan jag säga att jag tänker driva linjen att vi inte ska gå på Stoiberrapportens slutsatser utan i stället vara tydliga med att vi vill bygga vidare på de positiva incitamenten och hitta samarbeten mellan parter, myndigheter och ansvariga departement för att få den här saken att bli så bra som möjligt. Som sagt, jag har sagt det vid tre tillfällen de senaste två veckorna, i Bilbao och vid två tillfällen i Bryssel.

Herr talman! Det är bra att Sven Otto Littorin nu säger att han inte vill gå på Stoibergruppens förslag i de här frågorna. Ändå säger han väldigt tydligt i interpellationssvaret att han är tveksam till de förslag som läggs fram. Det är klart att en tveksamhet medför att det blir en oro kring det här. En fråga: Är Svenskt Näringsliv överens med ministern i den här frågan? Ministern har ju också i hela Europa väldigt många, tyvärr, kan jag uttala, partivänner från den moderata sidan. Det blåser blå vindar i Europa för tillfället. Då finns det all anledning för ministern att bearbeta sina partivänner i den här frågan och inte uttala en tveksamhet kring den. Den rådgivande kommittén kommer att diskutera denna fråga - jag tror att det är den 10 december, den här veckan. Det känns minst sagt som en rysare hur den debatten kommer att gå och vad som händer där. När det gäller vilka regler man ska ha i stället har kritik riktats, inte minst från Europafackens sida, mot att underlaget har varit undermåligt. Det är så lätt att tala om regelförenklingar sett direkt till kostnader, och det är de små och medelstora företagen det handlar om där. I vissa sammanhang pratar man om mikroföretag med upp till tio anställda och i vissa fall med 10-249 anställda, så inte sjutton vet jag var gränsen går. Om man inför lagregler, vad är skillnaden när det gäller information och vägledning i de sammanhangen? Jo, det är att det blir en stor otydlighet, och det påverkar naturligtvis regelsystemet, inte minst för de små och medelstora företagen. Det är klart att regeringens ställningstagande i den här frågan är mycket viktigt. Hur förarbetet till detta har varit är också viktigt i det sammanhanget. Frågan har ändå kommit rätt långt. Det var ju inte i går som Stoibergruppen tillsattes, och det var inte heller i går som förslaget skickades till kommissionen. Ju förr arbetet börjar, desto lättare är det att få till stånd en förändring. Det är därför som det här arbetet tidigt måste få en inriktning. Vad är ministerns uppfattning om arbetsplatser med låg risk? Finns det någon eller några sådana arbetsplatser? Hur ska man veta att det inte finns någon risk utan att man har prövat det? Riskbedömningarna är en av grundbultarna i såväl ramdirektivet som det systematiska arbetsmiljöarbetet. Hela det systematiska arbetsmiljöarbetet är uppbyggt på kartläggning, analys, upprättande av handlingsplaner och åtgärder att följa upp. Och nummer ett är just riskbedömningarna. Jag önskar att ministern är tydlig på dessa områden så att vi kan stoppa detta arbete. Jag har ingen möjlighet att diskutera med Stoibergruppen, men jag har möjlighet att diskutera med Sven Otto Littorin som har verktygen för att jobba med dessa frågor. Jag är ledsen över att det fram tills nu inte har varit tydligare, men bättre sent än aldrig. Intet är heller som väntans tider.

Herr talman! En av anledningarna till att vi talar med arbetsmarknadsministern är att han är svensk representant för dessa frågor. Gruppen som har tagit fram detta finns det ingen anledning för oss att tala med. Det är ministerns och regeringens inställning till detta som är viktig för oss att veta; det är dem vi har som motpart. Frågan är hur stor oro ministern egentligen känner för de förändringar som kan komma. Framför allt gäller det att man har svårt att hitta detta med uppföljning som en del av det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Genom att veta vad som händer kan man ta beslut om framtida arbete för att förebygga. I dag, med de förändringar som genomförs när det gäller arbetsmiljöarbetet, är det mycket svårare att ha uppföljning. Kraven är mycket lägre. Det måste man ha med i diskussionen eftersom inställningen till EU är olika mellan olika partier, och EU:s inverkan på detta är stor. Vi funderar på hur man genom informationsinsatser skulle kunna komma åt detta. Det finns ett anslag i en dokumentation från regeringen om det. Vi kan glömma smileys, för det är väl borta nu, men hur ska man jobba för att få förebyggande arbetsmiljöarbete att fungera? I Vänsterpartiet har vi många idéer om detta. Vi vill till exempel ha en tillsyn på nordisk nivå. Det är kvar för regeringen att få i sjön. Likaså kan man skapa något slags belastningsregister där företag som inte har skött sig hamnar. Då får de svårt att klara sig. Det måste finnas två delar, dels att förebygga med information, dels att lyfta fram de insatser som finns. Framför allt måste man lägga in mycket mer pengar för att göra detta. Om man ska nå fram måste det läggas mycket mer resurser på det.

Herr talman! För tydlighetens skull vill jag säga att Stoibergruppen inte är kommissionen, svenskt näringsliv eller regeringen. Vi tar som regering och ordförandeland utgångspunkt i vad kommissionen faktiskt föreslår. Det är den ordning som finns när det gäller beslutskompetenser. Eftersom kommissionen inte har lagt fram några skarpa förslag finns det i formell mening inget att reagera på annat än det som förekommer i debatten, och Stoibergruppen och andra föreslår en lång rad olika saker. När det gäller Sylvia Lindgrens mer retoriska frågor om vad jag tycker är låg risk och vad jag tycker om gränser i olika sammanhang för små och stora företag måste jag säga att jag inte ska göra den bedömningen av det enkla skälet att jag inte tycker att Stoibergruppens förslag är bra. Därmed blir det en hypotetisk diskussion. Vem som ska avgöra vad som är låg risk eller inte är arbetsmiljöverk och motsvarande myndigheter som har att göra dessa kontroller. De ska omfatta alla typer av arbetsplatser, oavsett om det jobbar en, hundra, tusen eller tiotusen personer där. Jag vill påminna om att ett av skälen till detta är att det redan i dag finns en betydande flexibilitet i det svenska regelverket som möjliggör för Arbetsmiljöverket tillsammans med parterna att vara förebyggande och ge den typ av information som Torbjörn Björlund talar om. Samtidigt har de möjlighet och ska hacka ned på de arbetsplatser som erbjuder en dålig arbetsmiljö. De ska vara riskbaserade, se vilka som har de största problemen och gå in och korrigera där. Det vi kan göra som en stödjande insats är att se om det finns något sätt att stimulera de halvbra arbetsplatserna att bli bättre. Man måste ha många verktyg i sin verktygslåda. Det handlar om såväl information som att jaga de dåliga och se till att fler blir bättre genom goda incitament. Beskedet är tydligt. Jag tycker inte att Stoibergruppens förslag, om jag ska reagera på något som ännu inte är ett konkret förslag från kommissionen, är rätt väg att gå. Det finns andra vägar som är mycket bättre. Det är min inställning i dag, det var min inställning när Stoibergruppens förslag presenterades och det är min inställning även i det fortsatta arbetet. Ska jag göra någon typ av framtidsförutsägelse i detta utgår jag från att det blir svårt att få igenom den delen av arbetet i rådet, i kommissionen - vi har visserligen en ny kommission som jag kanske inte ska uttala mig om - och i arbetet med parterna på Europanivå.

Herr talman! Det finns en stor och berättigad oro för vad som ska gälla för bland annat ramdirektiv och riskbedömningar om Stoibergruppens idéer vinner gehör. Man kan inte bara lättvindigt säga att Stoibergruppens förslag inte kommer att gå igenom, och därför behöver man inte göra något. Det blir ett ordentligt bakåtkliv i arbetsmiljöarbetet till förmån för regelförenklingsarbetet. Det är en pendel har vi sett så många gånger. Den ena delen tar över på bekostnad av den andra. Det är olyckligt om man skulle offra decenniers arbete för att öka aktiviteterna i det förebyggande systematiska arbetsmiljöarbetet för eventuella kostnadsbesparingar eller regelförenklingar. Då bygger man på ett redan bräckligt underlag. Därför är det olyckligt när ministern ställer sig tveksam till idén att minska kraven på riskbedömning. Så står det i interpellationssvaret. Nu säger ministern att han inte tycker att Stoibergruppens arbete är bra. Men när det gäller riskbedömningar och dylikt är det inte riktigt ministerns bord, utan det är andra som ska ta detta. En tydlig del har dock ministern i detta som ansvarig för dessa frågor i regeringen. Därför är tydligheten viktig. Det är viktigt hur Sverige agerar i dessa frågor. Man måste lyfta upp arbetsmiljöarbetet och inte skylla på något annat. Vi hade en arbetsmiljöriksdag för en tid sedan då denna fråga var uppe på nationell nivå på ett viktigt sätt. Det är dock oerhört viktigt hur detta ser ut i ett EU-perspektiv, för det spiller över på oss. Det är ramdirektivet det handlar om.

Herr talman! Sylvia Lindgren verkar inte riktigt vilja höra mitt svar. Jag är väldigt tydlig. Det är svårt att vara mer tydlig än jag är. Vi har i dagsläget inget skarpt förslag från kommissionen. Som ordförande i rådet är det min uppgift att ta hänsyn till de skarpa förslag som läggs fram av kommissionen. Jag har naturligtvis synpunkter på förslag som kommer upp i den allmänna debatten, precis som jag här har redogjort för den synpunkt jag har på Stoiberförslaget. Jag tycker inte att det är en bra idé. Men eftersom vi inte vet vad som är ett skarpt förslag måste jag ställa mig tveksam till det som har förts fram. Det är väl självklart och inga konstigheter med det. När det gäller ramdirektivet är det i och med Lissabonfördraget ett gemensamt beslut mellan rådet och parlamentet. Sannolikheten för att de förslag som har kommit fram skulle passera samrådet med parterna, sedan rådet och sist parlamentet bedömer jag som mycket liten - särskilt som jag vet att vi är några stycken som har ungefär samma grundinställning. Vi får ibland höra att arbetsmiljölagen, direktiv och förordningar kan vara luddiga i kanten. Jag tror att det är precis så det måste vara för att uppnå flexibilitet så att myndigheterna tillsammans med parterna och arbetsgivarna kan få fram en grundläggande god arbetsmiljöpolitik. Man ska inte bygga på ett exkluderande av stora delar av arbetsmarknaden utan gå igenom riskbaserat vad som kan vara problematiskt och sedan erbjuda hjälp till de arbetsgivare som behöver det för att bli bättre arbetsgivare och kunna erbjuda bättre arbetsmiljöer. Vi måste också ha ett tydligt regelverk vad gäller sanktioner för dem som inte lever upp till kraven. Det är min grundinställning, och jag kan lugna Sylvia Lindgren och Torbjörn Björlund med att den kommer jag att fortsätta driva.