Arvet från forntiden

Herr talman! Ulf Nilsson har frågat mig vad jag avser att göra för att underlätta omhändertagande och vård av skånska fornfynd. Jag vill först säga att Ulf Nilsson i sin interpellation ger en rättvisande bild av verksamheten vid Lunds universitets historiska museum. Frågan om museets framtid har diskuterats under många år, vilket Ulf Nilsson och många andra också är väl medvetna om. År 2002 beslutade universitetsstyrelsen att museet fortsatt skulle finnas kvar vid Lunds universitet men att museet skulle ta hand om arkeologiska fynd endast om universitetet får ersättning för sina kostnader för detta. Lösningen blev att det från och med 2003 i regleringsbrevet för Lunds universitet särskilt anges att museet fortsatt ska omhänderta arkeologiska fynd, och universitetet tilldelades 2 miljoner kronor per år via en särskild anslagspost för detta ändamål. I universitetets regleringsbrev för 2006 står att "Lunds universitets historiska museum skall omhänderta arkeologiska fynd från Skåne". Det är därmed ytterst universitetets ansvar att se till att verksamheten vid museet fungerar och att inom befintliga ekonomiska ramar göra de prioriteringar som detta innebär. När det handlar om fyndfördelning är det Lunds universitets historiska museum, som under hela den period som grävningarna pågått, på egen begäran tagit hand om fornfynden. Ulf Nilsson talar om att en lösning på problemet är att något annat museum "får detta uppdrag". Det enda museum som har i uppdrag att ta emot arkeologiska fynd är dock Statens historiska museer i och med att det är arkeologiskt ansvarsmuseum. Lunds universitets historiska museum har, i likhet med ett flertal andra museer i Sverige - de flesta regionala - begärt att få behålla de fynd som grävs upp inom den egna regionen. Jag har inte fått några signaler om att Lunds universitets historiska museum är berett att avstå från att ta hand om fynd från Skåne och därmed överlåta fyndomhändertagandet på någon annan institution, vare sig regional eller statlig. När det handlar om att lokalerna inte längre räcker till för att husera alla fynd är detta ett problem inte bara för Lunds universitets historiska museum. Jag har i en tidigare interpellationsdebatt i kammaren berört det förslag om museikoordinator som regeringen aviserade i budgetpropositionen. Jag har i det sammanhanget också nämnt att museikoordinatorns uppgifter närmare kommer att diskuteras bland annat med museisektorn. Jag vill säga - dock utan att vilja föregå denna dialog - att en översyn av hur en samordning av förvaring av museiföremål kan se ut bör kunna vara en sådan uppgift.

Herr talman! Jag vill verkligen tacka kulturministern för svaret. Ministern är uppenbarligen väl insatt i den viktiga verksamheten vid Historiska museet i Lund. Ministern sade att jag nämnt ett annat museum som lösning, men det tycker jag inte vore någon bra lösning. Min fråga handlar om att ifall Historiska museet i Lund inte längre har förutsättningar att ta emot arkeologiskt material måste nog Kultur-Sverige och Kulturdepartementet engagera sig för en annan lösning. Det vore dock ingen bra väg att gå. Bakgrunden till min fråga är att Historiska museet i Lund sedan ungefär hundra år tar hand om arkeologiska fynd från större delen av Skåne samt kyrklig konst och mynt. Arkeologi är ju en oerhört viktig och intressant vetenskap som bidrar till att förändra vår syn på historien, och som vi vet har på senare år till exempel fynden i Uppåkra i Skåne lett till att vi delvis förändrat vår syn på järnåldern. Det kan nästan jämföras med utgrävningarna av Birka på sin tid. I dag är det även aktuellt med nya fyndområden i Revinge samt en ny skeppssättning intill de berömda Ale stenar i Kåseberga. Problemet är att utrymmet och resurserna för museet inte räcker till för omhändertagande av fornfynden och för arbetet med konservering av dem. Lokalerna är fulla och frågan är nu om museet ska börja göra sig av med järnåldersfynd och kyrkokonst eller om framtida fynd ska fraktas till Stockholm eller någon annan del av Sverige. Jag tycker att det är självklart att regionala fynd i första hand ska förvaltas och visas i regionen. På samma sätt som vi tycker att det är naturligt att större delen av samekonsten finns i Norrland och inte i Stockholm eller Skåne ska skånska gravfynd och skånsk kyrkokonst visas i Skåne. Problemet är alltså att Historiska museet är ett universitetsmuseum och lyder under universitetets budget. Samtidigt fullgör man samma verksamhet som det statliga museet i Stockholm och ett antal regionala museer som får stöd ur kulturbudgeten. Och jag vill, fru talman, påminna om att det inte handlar om någon liten verksamhet. Historiska museet i Lund har Sveriges näst största samling av arkeologiska fynd, efter Statens historiska museer i Stockholm. Just det faktum att museet inte lyder under kulturbudgeten gör att det inte ingår i Kulturdepartementets helhetsbedömning av hur man ska fördela stöd för omhändertagande av fynd. Som vi alla vet måste ett modernt universitet prioritera hårt och ständigt bedriva förändringsarbete. Vi kan därför inte räkna med att universitetet har möjligheter att finansiera den omfattande verksamheten med att ta hand om fynd. Nu är situationen akut. I april nästa år finns inte längre något utrymme för att ta emot nya fynd. Jag är övertygad om att kulturhistoriskt och arkeologiskt intresserade människor förväntar sig att kulturpolitiker på både regional och statlig nivå engagerar sig i detta. Jag inser naturligtvis att kulturministern inte omedelbart kan ge något konkret svar på hur framtiden ska se ut och hur den ska säkras. Jag vet också att ministern har en mängd mycket svåra prioriteringar att göra. Men jag skulle ändå vilja ställa frågan om Sveriges näst största samling av fornfynd inte är värd en utredning som skulle kunna leda till att museet får en mer likvärdig ställning jämfört med andra museer. Jag kan se flera möjligheter som det vore intressant att höra kulturministerns åsikt om. Delat huvudmannaskap är en möjlighet, alltså att Kulturdepartementet tar ansvar just för fornfyndsinsamlandet.

Herr talman! Ja, nu när vi är nere i Skåne och Ale stenar kunde jag givetvis inte låta bli att gå upp i debatten. Herr talman! Vi pratar om föremålsvård, vilket får mig att undra några saker. Av en händelse har vi under hösten också diskuterat museernas entréavgifter och museernas formidabla insatser för att få nya besökare, för att bli träffpunkter och för att utbilda även vuxna och få dem att träda in i en helt ny värld. I regeringens budget försvinner den fria entrén, i varje fall för vuxna. Om jag inte minns fel sades det väl i debatten att det var tänkt att de medel som tidigare hade gått till fri entré skulle gå till just föremålsvård. Det var då jag kom in lite på Ulf Nilssons fråga. Finns inte det förslaget kvar, eller ska medlen för föremålsvård gå till något annat? Har regeringen ändrat sig? Jag har inget eget förslag, men majoritetens tidigare förslag har varit att pengarna ska gå till föremålsvård. Min fråga är alltså: Ligger det förslaget kvar, kulturministern?

Herr talman! En del av de frågor som Göran Persson i Simrishamn tog upp kommer vi att återkomma till i budgetdebatten. Jag håller med Ulf Nilsson om att regionala fynd så långt det är möjligt ska kunna visas och förvaras så nära ursprungsplatsen som möjligt. Sedan finns det naturligtvis ett stort intresse i hela landet av att ta del även av skånska fornfynd liksom av det som tillhör den samiska kulturen. Den här frågan har ju varit uppe i debatten flera gånger tidigare och man har hittat olika lösningar. Men det är alldeles uppenbart att det kvarstår en del problem. När det gäller den utredning som Ulf Nilsson också önskade kan man väl säga att den i viss mån ingår i den översyn som museikoordinatorn ska göra. Det kan mycket väl vara en sådan fråga. Man kan också glädjas åt att det inte är få fynd som görs. Problemet är inte bristen på kompetens hos Lunds universitets historiska museum utan det är ju till stor del en lokalfråga, en magasinsfråga. På departementet har vi fått ett brev från ledningen för Lunds universitets historiska museum där man ber om ett möte, vilket vi är positiva till. Det mötet kommer med stor sannolikhet att bli av. Men nu ligger den här frågan under utbildningsministern, det vill säga under statsrådet Lars Leijonborg, även om vi hör till samma departement. Det är alltså en fråga som jag inte ensam råder över. Lunds universitets historiska museum har ett naturligt - och självklart, skulle jag vilja säga - samarbete med sin nuvarande huvudman universitetet. Det är till glädje för båda parter. Ulf Nilsson tog i interpellationen också upp det stora intresse som har visats. Man har fått nya besökare, man har fått flera sponsorer och ett stort intresse, vilket är väldigt glädjande. Nu har jag förstått att museet är stängt för renoveringar fram till någon gång i vår. Då kommer man att öppna nya utställningar. Det blir ett myntkabinett, och det blir också - det har kanske med Linnéåret att göra - en premiär för ett alldeles speciellt kabinett, Killian Stobaeus kuriosakabinett, som jag tror att många kan vara nyfikna på. Väldigt mycket är alltså på gång. Jag kan inte säga mycket mer än att vi naturligtvis kommer att ta upp och diskutera den här frågan i departementet och tillsammans med ledningen för Lunds universitets historiska museum, när de kommer upp till Stockholm.

Herr talman! Jag tycker att det är trevligt att höra att kulturministern tar med sig den här frågan och att den ska tas med i den utredningsverksamhet som ska påbörjas. Det är också glädjande att kulturministern är öppen för att möta representanter för Historiska museet i Lund. Kulturministern säger helt riktigt att detta för närvarande ligger under utbildningsministern. Däri ser jag faktiskt en lösning: Man kan ha delat huvudmannaskap. Nu förstår jag att man inte kan bestämma sådant under en interpellationsdebatt, men jag vill i alla fall föra fram denna tanke. Just den del som handlar om insamlande och omhändertagande av fornfynd skulle kunna ligga inom kulturministerns ansvarsområde. Jag har fört fram detta tidigare här i kammaren, under tidigare kulturministrar, utan att få något positivt svar. Mitt förslag är alltså helt enkelt att man utökar kulturministerns ansvarsområde till att omfatta just omhändertagande av fornfynd också vid Historiska museet i Lund. Museet har tre uppgifter: forskning och utbildning, att visa samlingarna för allmänheten och att vårda och förvara fornfynd. Den första uppgiften är en uppenbar universitetsangelägenhet. Uppgiften att vända sig till allmänheten kan väl betraktas som både och, men där har universitetet avsatt pengar. Precis som ministern sade är man nu i ett dynamiskt skede där man kommer att öppna sig för allmänheten och spela en viktig roll för kulturturism i Skåne och Lund. Men för den tredje angelägenheten räcker inte de öronmärkta pengar som Göran Persson nämnde. De finns och utgår enligt regeringens budget, men de räcker helt enkelt inte till denna omfattande verksamhet. Antalet arkeologiska uppdrag i Skåne är det största i Sverige. Skåne ligger i topp med 240 arkeologiska uppdrag. Det är en gammal historisk bygd där det har bott mycket folk. Därefter följer Västra Götaland med 124 arkeologiska uppdrag. Det är alltså en mycket omfattande verksamhet, och den har naturligtvis betydelse för historieforskningen. Jag vill återigen framhålla att museet i Lund av historiska skäl är ett undantag. Trots att man bedriver en verksamhet som påminner om regionala museer lyder man under universitetet. Av hävd och tradition har man haft samma uppgifter under närmare hundra år. Riksantikvarieämbetet fördelar sådana fynd som man bedömer inte ska tillfalla regionala museer antingen till Statens historiska museer, till Sjöhistoriska museet eller till Lunds historiska museum. Där får museet i Lund alltså en specialroll. Jag läste i en 15-16 år gammal proposition att museet har ett regionalt ansvar som arkeologiskt museum för Skåne med uppgift gentemot allmänheten motsvarande ett länsmuseums. Riksantikvarien kallar i en utredning beställd i år Lunds museum för ett statligt museum. Det finns alltså en viss förvirring om museets roll här. Rent formellt har ministern naturligtvis rätt. Museet ligger under universitetets huvudmannaskap, och det är just det som är problemet. I verkligheten är museet en hybrid av utbildning, forskning, museum och fyndomhändertagande. Det här skulle kunna lösas, säger jag nu för tredje gången, genom ett delat huvudmannaskap eller delfinansiering. Jag ber ministern att tänka på detta när man funderar över de här frågorna i framtiden.

Herr talman! Det här är mycket intressant. Jag stöder också det Ulf Nilsson säger om utgrävningarna i Lund. Det är spännande att det ur myllan kommer fram inte bara grödor utan även vår historia. Jag blev lite konfunderad och fick lite funderingar. Jag vill passa på att ställa några frågor när möjlighet finns. Från Socialdemokraternas håll tycker vi att det är intressant att man ska ha möjlighet att tillsätta någon sorts koordinator, samordnare eller vad det kallas. Jag tycker att det är positivt. Uppgifterna om det har höljts lite i dunkel. Det kommer att försvinna besökare från våra museer. Det står helt klart med tanke på att fri entré försvinner. Det har talats om att koordinatorn skulle jobba med de frågorna för att behålla publiken i mesta möjliga mån. Det har också kommit fram i dag att man ska hjälpa till om inte att gräva i myllan så att se till att det fungerar med föremålsvården. Hur många tjänster är det egentligen fråga om för koordinatorn? Hur stort är det tänkt att det ska bli? Är det mer än en? Det skulle egentligen komma fram i en dialog med museisektorn. Men som jag förstår ligger det några förslag som är utarbetade. Det skulle vara intressant att få veta lite mer vad som gäller för det hela och lite tips för hur man ska gå vidare. Det är ett gemensamt intresse. Min fråga till ministern är: Hur långt är egentligen förslaget kommet? Det har kommit fram en hel del saker här i dag. Jag är nyfiken på ett svar.

Herr talman! När det gäller det som Ulf Nilsson talar om, önskemål om delat huvudmannaskap, är det en fråga som museikoordinatorn också kan titta på. Lunds universitets historiska museum lyder under Utbildningsdepartementet. Därför kan jag inte riktigt gå in och ha synpunkter i den delen. Museet har självt önskat att få ta hand om fornfynden. Det pågår nu många spännande utgrävningar i Skåne. Det är en naturlig följd av att det sker väldig mycket. Det är bland annat infrastruktur och exploateringar på olika håll som gör att vi måste säkra fynden innan man kan fortsätta att dra vägar, bygga hus eller vad det nu kan vara för någonting. Uppgifterna för museikoordinatorn ska inte vi från departementet utmejsla i detalj. Det handlar i huvudsak om, som Göran Persson var inne på i sin fråga, behoven inom museisektorn. En del saker är kända. Det handlar om bristande resurser för forskning. Det finns tyvärr få som är disputerade, och stora pensionsavgångar väntas inom museisektorn. Det är brist på lokaler på många håll. Det är fråga om gallring som blir alltmer akut och som är oerhört känslig. Det är framför allt de behoven det handlar om. Det är inte vi som ska styra, utan kunskapen finns ute på museerna och också på Riksantikvarieämbetet. Det är de kunskaperna som ska vara basen för det som museikoordinatorn i den form hon eller han får och med den grupp som han eller hon kan knyta till sig kommer att arbeta med.

Herr talman! Jag får tacka för den informationen. Det är väldigt glädjande att kulturministern säger att även frågan om finansiering och delat huvudmannaskap kan komma att diskuteras i departementets utredningsarbete i framtiden. Det är det mest positiva svar jag har fått hittills. Jag har skrivit några motioner och haft några interpellationsdebatter tidigare om detta museum, så det är mycket glädjande. Jag vill passa på tillfället att säga att det finns mycket positivt i regeringens kulturbudget. Det är bland annat ökat stöd till ett antal statliga museer, och det tycker jag är bra. Bland det roligaste man kan göra med sina barn och barnbarn är att gå på ett fint och levande museum. Jag vill ändå skicka med en tanke som representant för landsorten, som det hette förr i världen i Stockholm, att man inte får glömma bort museikulturen ute i landet. De flesta statliga museer ligger ändå i Stockholm. Det verkar som att ministern, jag och flera här är överens om att det är viktigt med kontakt med historien. En människa utan någon kunskap om historien lever som en människa utan minne. Därför tror jag att både kulturministern och jag är överens om att kulturarvet i Skåne inte ska bli liggande kvar i jorden och det ska inte, i varje fall som helhet, fraktas till magasin någon annanstans i Sverige. Jag vill tacka för en trevlig och intressant debatt. Jag uppfattar att ministern är intresserad av frågorna och ser fram emot att hon tar dem med sig och att det blir ett fortsatt arbete med dessa viktiga frågor.