Astra Zeneca, akademin och förutsättningarna för enkla forskningssamarbeten inom hälso- och sjukvården

Herr talman! Cecilia Dalman Eek har frågat mig hur jag ser på uppgiften att förenkla för hälso- och sjukvården att samarbeta med forskare från akademi och företag inom life science samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta och stärka förutsättningarna för forskningsnärvaro inom hälso- och sjukvården. Forskning och företag inom life science-området har självklart stor betydelse för svensk sjukvård och för människors hälsa. Den snabba kunskapstillväxten inom läkemedel, medicinteknik och bioteknik ger oss förståelse för hur vi kan förebygga sjukdomar och utveckla nya och bättre behandlingsmetoder. En kunskapsbaserad verksamhet är en viktig förklaring till att Sverige har mycket goda resultat vad gäller överlevnaden i de stora folksjukdomarna. Staten och landstingen har ett gemensamt intresse av att ge goda förutsättningar för forskning och innovation i hälso- och sjukvården. Landsting och kommuner ska enligt hälso- och sjukvårdslagen medverka till klinisk forskning och till folkhälsovetenskapligt forskningsarbete. De ska samverka med berörda universitet och högskolor. Det finns skillnader i vilken prioritet denna samverkan har. Regeringen har därför vidtagit åtgärder på många områden för att främja huvudmännens arbete och förbättra samverkan mellan hälso- och sjukvård, universitet och högskolor, forskningsfinansiärer och näringsliv. Ett av regeringens mål för hälso- och sjukvårdsområdet är att säkerställa att hälso- och sjukvården är kunskapsbaserad. Regeringen stöder en mer kunskapsbaserad hälso- och sjukvård, bland annat genom en överenskommelse med SKL. Huvudmännen och vårdgivarna ansvarar för att ny kunskap tillämpas och ineffektiva metoder mönstras ut. Socialstyrelsen har i uppdrag att utveckla en samordnad och behovsanpassad statlig kunskapsstyrning tillsammans med berörda myndigheter. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, arbetar med att identifiera kunskapsluckor i hälso- och sjukvården. Inom Regeringskansliet förbereds förslag till hur kunskapsstödet kan bli mer effektivt, samordnat och anpassat till verksamheternas och medborgarnas behov. Myndigheterna Läkemedelsverket, Socialstyrelsen och Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd har uppdrag på innovationsområdet. I regeringens strategi för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar lyfts området kunskapsbaserad vård. En viktig del i den nationella cancerstrategin är de cancercentrum som byggts upp i varje sjukvårdsregion. De ska bland annat stärka den kliniska cancerforskningen och utveckla strukturer för forskningssamarbete med bland annat universitet och högskolor och den forskande industrin. Fokus på kvalitet och resultat samt möjligheter att jämföra sig med andra främjar kunskapsbaserad verksamhet och innovation. Kvalitetsregistren är en viktig kunskapskälla för att bedöma i vilken grad vården är kunskapsbaserad och bedrivs enligt riktlinjer och rekommendationer. Allt fler kvalitetsregister används för forskning, och den vetenskapliga produktionen i form av artiklar och publikationer ökar. Regeringen har satsat på forskning och utveckling inom life science-området och på att underlätta viktig samverkan mellan hälso- och sjukvård, näringsliv och forskning. Vetenskapsrådet genomför i samråd med Verket för innovationssystem, Vinnova, en satsning på klinisk behandlingsforskning. Den har stor betydelse för utveckling av diagnostik och behandlingsmetoder i hälso- och sjukvården. Satsningen kräver samverkan mellan olika aktörer, och den finansieras gemensamt av staten och landstingen. Förslag till ett system för nationell samordning, rådgivning och stöd till den kliniska forskningens aktörer bereds inom Regeringskansliet, och medel har avsatts för genomförandet. Staten förhandlar med SKL om det så kallade ALF-avtalet. Förhandlingarna utgår från att staten och landstingen har ett gemensamt intresse av och ansvar för att erbjuda bästa möjliga miljö för klinisk forskning, utbildning och utveckling.

Herr talman! Jag får tacka socialministern för svaret. Det är ett noggrant och genomarbetat svar, men det besvarar och behandlar i väldigt liten utsträckning den fråga jag ställde. Jag ställde inte en fråga om kunskapsinnehållet i den svenska sjukvården, även om det är en viktig fråga, eller en fråga om landstingen prioriterar forskningen. Frågan jag ställde handlade om hur ministern vill underlätta för forskare och forskande företag att snabbt skapa fungerande samarbeten med den svenska sjukvården. Det är kärnan i den situation som svensk life science-verksamhet befinner sig i i dag, och det är många inom branschen och inom akademin som varnar för att Sverige halkar efter på det området. Det är skälet till min fråga. Under ett antal år har utvecklingen inom läkemedelsindustrin och andra delar av life science varit mycket oroande. I dag finns bara Astra Zeneca kvar av de stora läkemedelsföretagen. Universitet och högskolor arbetar med att stimulera nyskapande på olika sätt, men många av de nya företag som bildas har svårt att hitta riskvilligt kapital som krävs för att klara den långa tid som går åt för att få till stånd fungerande forskningssamarbeten. Tillväxten inom sektorn har i stället till stora delar skett genom uppköp och sammanslagningar. Det som kan se bra ut på papperet är i själva verket ett mycket allvarligt läge. De kliniska prövningarna har minskat alarmerande snabbt. När de nu ökar något är det från en internationellt sett låg nivå och i en takt som konkurrerande länder snabbt har dragit ifrån. Sverige halkar efter. Herr talman! Socialdemokraterna har länge ställt krav på en nationell strategi för life science. Den globala konkurrensen ställer nya krav som måste mötas med konstruktiv politik. Detta har regeringens egen utredare Ingrid Pettersson påpekat i sin utredning, som också ministern hänvisar till: Nationell samordning av kliniska studier - Starka tillsammans . Det är nu nästan åtta år sedan regeringen tog över. Precis fem i tolv gav man uppdraget att göra den här utredningen. Vad som har hänt är inte mycket. Utredaren presenterade sina förslag vid årsskiftet. Det är konkreta, skarpa förslag. Men vi har inte hört något från regeringen sedan dess. Det krävs en ändamålsenlig organisation. Det krävs stödstrukturer som snabbt skulle kunna ge förutsättningar för att starta kliniska prövningar eller andra forskningssamarbeten. Utredaren pekar på att den svenska regionorganisationen är förlegad och undermålig, något som regeringen underlåtit att åtgärda. Ingrid Pettersson föreslår inrättandet av sex kunskapsnoder, baserat på sex geografiska regioner, och en gemensam myndighet som snabbt ska kunna få i gång processen när någon vill starta forskningssamarbeten. Vi har inte hört någonting. Jag skulle vilja höra mer om detta. Jag förstår att socialministern i sitt borgerliga hjärta värjer sig mot insikten att marknaden inte själv kan klara allt. Men i Sverige har vi tidigare visat att politiska beslut behövs för att skapa förutsättningar för en gynnsam näringslivsutveckling genom samverkan mellan akademin, näringslivet och samhället. Detta skulle också kunna ske genom en utveckling av sjukvården. Här har forskande företag grundats, vuxit och utvecklats i samklang med sjukvården. Det betyder utveckling för alla. Min fråga till socialministern var alltså hur han vill arbeta för att snabba upp kliniska prövningar och andra forskningssamarbeten inom sjukvården. I hans svar i dag har vi inte hört något nytt. Jag ställer därför frågan igen.

Herr talman! Tack, Cecilia Dalman Eek, för en väldigt viktig interpellation, även om jag delar uppfattningen att ministerns svar kanske inte riktigt hänger ihop med frågan i interpellationen. För mig är detta en intressant debatt eftersom jag vid upprepade tillfällen under den här mandatperioden har debatterat just behovet av en nationell strategi för life science med näringsministern, som vid lika många upprepade tillfällen i den här kammaren har sagt att det inte finns något behov av en sådan nationell strategi. Först den 19 juni i år, plötsligt, i de skälvande minuterna av det här regeringsinnehavet, efter att branschen i åtta år har krävt en nationell strategi för life science, ryster regeringen på sig och inser att man visst är illa ute och att det är bäst att man säger något. Så kallar man en särskild utredare från Patent- och registreringsverket som ska förbereda ett arbete inför i höst, då regeringen avser att återkomma med en nationell strategi för life science. Varför är detta då viktigt i samband med den här interpellationen? Jo, sjukvården utgör, precis som Cecilia säger i sin interpellation, själva basen för de forskande läkemedelsföretagen i Sverige. Den är nödvändig för att de ska kunna hänga med i konkurrensen och upprätthålla fortsatta framgångar för Sverige inom life science, inte bara för våra exportintäkters skull utan framför allt för att vården i Sverige får möjligheter att utvecklas kvalitativt i och med att vi har forskande läkemedelsföretag i Sverige som har tillgång till och möjlighet att verka i den svenska sjukvården genom kliniska prövningar. Varningsklockorna för tillståndet i den svenska life science-industrin har klingat högt och länge. Regeringen har inte gjort något åt detta förrän precis nu på slutet, då man fick skrämselhicka - en mycket rättmätig sådan - när Pfizer lade bud på Astra Zeneca. På vilket sätt arbetar nu Regeringskansliet med direktiv till den person vid Patent- och registreringsverket som har fått uppdraget att förbereda arbetet med en nationell strategi för life science, så att samtliga delar av Regeringskansliet blir involverade? I de tidigare debatter jag har haft med näringsministern har jag försökt framhålla vad vi socialdemokrater hela tiden har sagt, nämligen att om man inte ser arbetet med att utveckla life science i kontexten av att också sjukvårdens förutsättningar måste vara centrala i diskussionen tappar man hela poängen. Därför skulle jag vilja fråga: Har socialministern nu beredskap och intresse av att se till att hela den politiska sfären, som behöver vara involverad i ett arbete med att utveckla en nationell strategi för life science, faktiskt blir involverad? Vad kommer socialministerns bidrag att bli för att Sverige även i fortsättningen ska kunna bidra med en god miljö för kliniska prövningar? Vad ska socialministern bidra med för att de kliniska prövningarna inte helt ska lämna Sverige?

Herr talman! Det är en intressant fråga som Cecilia Dalman Eek tar upp i sin interpellation. Den belyser egentligen två problemområden. Det ena är problemen med den kliniska forskningen. Under flera år har både forskare och inte minst läkemedelsbranschen återkommande framhållit att det finns problem. Man kan inte få till någon klinisk forskning i Sverige. Ett av skälen är att man har lagt ut en del på entreprenad och att en del nästan har blivit privatiserad. Oftast när man lägger ut något på entreprenad glömmer man den lilla paragrafen om att delta i klinisk forskning. Det finns det exempel på inte minst i det här länet. Därtill finns ett allt större inslag av privata vårdgivare. Det som Cecilia Dalman Eek sade är typiskt: Marknaden klarar inte allt. Vi har haft en period om snart åtta år där branschen hela tiden har efterfrågat en större samverkan mellan staten, akademin och företagen, och regeringen har sagt att det ska vi inte ha, för det är bara sossetrams. Detta har förföljt regeringen. En stor del av näringslivet har efterlyst något, och regeringen har inte levererat. Då handlar det inte om att man skulle ha gått in och lagt sig i, utan det har handlat om att man på lämpligt sätt ska stödja olika typer av branscher och företag. Jag kan hålla med om att de samverkansavtal som vi slöt när vi satt i regeringsställning inte bara kan dammas av och sättas in igen, men det handlar om idén om hur man ska göra. Det kanske ska vara mer tvärsektoriellt, som man ibland säger. Det är mycket möjligt. I min egenskap av ordförande för ett handikappförbund och också förbundsordförande i handikapporganisationerna träffar jag läkemedelsföretagen några gånger om året. Även de efterlyser detta. De tycker att ett problem är att man har för få svenska patienter att bedriva kliniskt forskning på. Detta återkommer man till gång på gång. Det kan inte vara främmande för regeringen att detta har varit ett problem. Det andra jag skulle vilja ta upp är en fråga som faktiskt måste ställas på sin spets: Vill regeringen över huvud taget ha en life science-sektor eller inte? Hela den här kammaren har på olika sätt uttalat att man vill ha en stark life science-industri. Vi vill ha en stark life science-industri. Det säger vi socialdemokrater. Det säger regeringen. Alla säger det. Men då måste man göra något. I det här fallet har marknaden inte klarat av detta. Medan regeringen har suttit och funderat har stora delar av den life science-industri som vi hade när regeringen tillträdde försvunnit från Sverige. Man bedriver klinisk forskning på andra håll i världen. Det beklagar vi. Vi tycker att man skulle ha haft en bättre klinisk forskning i Sverige.

Herr talman! Vi diskuterar ett område som är utomordentligt betydelsefullt ur flera olika perspektiv. Det är viktigt för patienter, framför allt i morgon, kanske inte med omedelbar verkan. Det är viktigt för utvecklingen av vården i stort att den fylls med den kunskap som över huvud taget kan finnas inom räckhåll. Det är viktigt för jobb och sysselsättning i Sverige och för innovationer som kan ge möjligheter på andra områden. Om vi ska kunna nå varandra i den här diskussionen tror jag att det skulle underlätta om mina socialdemokratiska vänner valde uttryck som är lite annorlunda än dem som man använder. Är det så att man på fullt allvar tror att alliansregeringen inte skulle vilja ha samverkan mellan akademi och industri i Sverige? Jag tror inte det. Man försöker bara skapa en annan bild. Då når vi inte varandra. Vi når inte varandra i samtalet om ni ställer frågan: Vill regeringen ha life science-industri i Sverige eller inte? Regeringen har gjort mycket omfattande investeringar i de två senaste forsknings- och innovationspropositionerna med en nivåhöjning på sammanlagt 9 miljarder kronor. För life science-området betyder det ökade statliga satsningar med 50 procent. Vi lever i en värld som är mer komplicerad än vad den var för bara 20 år sedan. Det är en tävlan mellan olika länder om att vara platser för etableringar. Det handlar om att skapa ett klimat i många olika avseenden som gör att företag väljer att ha sin verksamhet där. Precis som beskrevs inledningsvis har vi sett en situation där de mindre sajterna har försvunnit, och det blir några få större. Företagen är i dag så stora att de i det närmaste kan utöva utpressning på länderna när det handlar om att åstadkomma de här villkoren. Vi har en mycket god infrastruktur i Sverige när det handlar om till exempel kvalitetsregister, som är väldigt attraktiva för industrin. Vi har väldigt mycket kunnande och innovativt tänkande som är attraktivt i Sverige, och vi har områden där vi måste fortsätta arbeta för att vi ska kunna vara så attraktiva som möjligt när man funderar på var verksamheter ska bedrivas. Det finns ett problem, som jag ser det, om jag tillåts gå in lite mer i sak på det här. Inriktningen för landstingens verksamhet är att man ska bedriva en god hälso- och sjukvård och skapa utrymme för den forskning som behöver bedrivas för att vi ska kunna bedriva en ännu bättre hälso- och sjukvård i morgon. Jag har under mina år som socialminister fört en dialog med landstingen om detta, för att få ett större intresse och större insatser på det här området. Precis som sades i debatten har regeringen tillsatt en samordnare på det här området för att stärka life science-sektorn i Sverige. Jag ska återkomma i ett senare anförande med en del av de arbetsuppgifter som vilar mycket tungt på den personen och som vi är många som behöver samarbeta omkring för att vi ska kunna åstadkomma bästa möjliga resultat.

Herr talman! Jag uppskattar den utsträckta hand som socialministern gärna ger, för jag tror att det är av yttersta vikt att vi kan ha ett brett politiskt samarbete runt denna fråga. Jag måste säga att det som Ingela Nylund Watz talar om är försök till att sträcka ut händerna för flera år sedan. Men det behöver ju inte innebära att vi inte för en konstruktiv diskussion nu. Okej, regeringen vill verkligen. Men det gör sig inte självt. Då behöver vi faktiskt höra: Vad är det som ska göras nu? Vad ska den strategi som det efter åtta år har kommit förslag om innehålla? Hur arbetar man med att få fram innehållet i den, och vad kommer den att betyda? Utredaren beskrev konkreta förslag för ett halvår sedan. Dem kunde vi faktiskt ha hört för några år sedan. Jag tycker att det är rimligt och relevant att resonera om dem i lugn och ro. Det är rimligt med sansade överenskommelser, eftersom långsiktiga spelregler gynnar den här verksamheten. Det är också vad branschen själv har efterfrågat. Herr talman! Nyligen gjorde brittiska Pfizer ett försök att köpa upp Astra Zeneca, som har läkemedelstillverkning i Södertälje och en stor forskningssajt i Mölndal. Det ligger lite grann i bakgrunden till den här interpellationsdebatten men också andra debatter som har förts här i kammaren. Tillsammans skulle 6 000 anställda och hälften av all läkemedelsforskning i Sverige beröras. Försäljningen avvärjdes. Det var ett bra jobb från regeringen som säkerligen på något sätt bidrog till det. Men frågan är långt ifrån avförd. Med Astra Zeneca skulle det sista stora läkemedelsföretaget försvinna. Låt mig koppla detta till ministerns svar i dag och till resonemanget om sjukvårdens innehåll och kunskapsutveckling. Det finns de som säger att Pfizers skäl att vilja köpa Astra Zeneca inte i första hand var skattemässigt, även om tajmningen nog handlade ganska mycket om det. Mycket viktigare, säger man, var att Astra Zeneca har ett långt kommet arbete som handlar om cancerterapier, vilket Pfizer saknar. Hur skulle det, tror ministern, påverka svensk sjukvård om det forskningsfältet försvann utomlands? I Göteborg, där jag bor, finns ett av Europas största sammanhållna sjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det är ett helt oprivatiserat sjukhus med en och samma huvudman: Västra Götalandsregionen. Det underlättar för forskare som behöver en enkel tillgång till information och samverkan med sjukvården. Här finns all universitetssjukvård men också länssjukvård och många specialistmottagningar. Möjligheterna är ypperliga för en translationell forskning, som man säger när man undersöker effekter av insatser i flera nivåer av vård. Här finns också en stark medicinsk forskning vid Sahlgrenska akademin. Sammanlagt 4 000 sysslar med detta. Närheten till de här två verksamheterna men också till ett starkt life science-kluster i övrigt i Västsverige var ett bärande skäl när Astra Zeneca bestämde sig för att flytta sin forskningssajt och etablera sig i Mölndal. Men poängen med en sammanhållen oprivatiserad sjukvård har inte socialministern och regeringen begripit. I stället har man utsatt välfärden för ideologiska experiment och privatiserat för att ge vårdföretagen bättre förutsättningar än patienterna och forskningsföretagen. Riskkapitalet är bortskämt med snabba riskfria inkomster. Samtidigt har forskande företag stora problem med att hitta riskvilligt kapital. Herr talman! Göran Hägglund och den borgerliga regeringen har varit fullt upptagna med att privatisera sjukvården och hålla sig undan från näringslivet. Ja, det låter lite raljant, men efter åtta år har också regeringen insett att det inte var så bra. Man behöver göra någonting mer. Och det är inte mer än rimligt att vi får höra lite mer om vad den strategi som nu har aviserats kommer att innehålla. Detta är nämligen viktigt, och det är bråttom nu.

Herr talman! Tack, statsrådet, för åtminstone ett försök till svar om vad socialministerns bidrag ska bli inför det arbete som den särskilda samordnaren för life science-sektorn ska förbereda inför regeringens arbete i höst med att ta fram en life science-strategi! Det blir då fortsatt prat med landstingen. Sådant har socialministern uppenbarligen ägnat sig en del åt. Något vidare resultat har det dess värre inte blivit. För vår del har vi under lång tid föreslagit att vi skulle försöka sätta oss ned och hitta en blocköverskridande överenskommelse för denna industri, som är enormt viktig för Sverige. Det har åtminstone näringsministern under de fyra år jag har suttit i riksdagen kategoriskt avvisat med hänvisning till att det inte behövs någon nationell strategi för life science, för vi klarar detta inom ramen för vår nationella innovationsstrategi. Så var det ända till den 19 juni. Då vaknade regeringen plötsligt till och insåg att man var illa ute efter Pfizers försök att köpa upp Astra och att man måste försöka lugna branschen, som har krävt en nationell strategi för life science under lång tid. Att vi har krävt detta från socialdemokratiskt håll förstår jag att regeringen inte vill ta till sig. Men när branschen blev så oroad som den blev var man tvungen att vakna den 19 juni 2014, efter åtta år. Jag tycker att det är rätt fantastiskt. Socialministern måste bidra till detta arbete på något sätt. Ta chansen, socialministern! Jag tycker att det är lite pinsamt - det står faktiskt i regeringens eget pressmeddelande: "I Sivborgs uppdrag ingår både att samordna insatser och identifiera utvecklingspotentialen för Life Science."

Fru talman! Jag skulle hålla med socialministern om allt han sade om hur vi ska närma oss varandra om jag inte tyckte att vi har försökt göra detta. Vi har försökt sträcka ut handen i alla sammanhang: Kan vi inte titta på detta tillsammans? Kan vi inte göra någonting? Nej, marknaden klarar det. När man hade den stora fordonskrisen i Västsverige sade vi: Kan vi inte försöka ta fram någonting som långsiktigt kan gynna den här branschen? Nej, det klarar marknaden. Det är svaret vi har fått. När det var fråga om forskningspropositionen försökte vi på samma sätt: Kan vi inte försöka göra någonting bra av detta så att vi alla blir överens? Forskningspolitiken är ingenting man ändrar över en natt eller över ett val. Den ska gälla under en längre period. Därför är det kanske viktigare med en gemensam politik inom detta område än inom andra. När Astra Zeneca flyttade ut sin forskningsverksamhet från Södertälje var man på god väg att få fram ett bra läkemedel mot alzheimer. Dessutom hade man en lång rad neuromediciner inom olika områden som man hade kommit ganska långt med. Ett sådant exempel är ett läkemedel som skulle kunna förbättra kognitionen hos de allra flesta som har tappat lite av sitt minne. Detta har vi nu mist i Sverige. Man får naturligtvis ett uppehåll på grund av att folk måste komma in i sina nya arbetsuppgifter och så vidare. Här har man inte gett något svar. Anklaga inte oss socialdemokrater för att inte ha försökt samarbeta med regeringen i dessa frågor!

Fru talman! Inom parentes kan jag säga att det jag ville ha sagt tidigare är att det är intressant att man väcker en interpellation om ett angeläget område - jag vill gärna föra ett resonemang om dessa frågor - och att talare efter talare sedan börjar beskriva det som att regeringen inte vill att vi ska ha någon life science-industri i Sverige eller att det ska finnas någon samverkan mellan akademi och industri. Då är det väldigt svårt att komma till ett läge där vi faktiskt diskuterar. Jag vill ändå försöka bjuda till, för jag tycker att detta är ett angeläget område och vill gärna diskutera en del av de frågor som har tagits upp här. Låt oss först säga att Astra Zeneca är en otroligt betydelsefull resurs för Sverige. I de samtal jag hade med de fackliga organisationerna kunde vi belysa väldigt många viktiga effekter som följer av en sådan industri i Sverige. Jag behöver inte gå in på det här i kammaren - alla ledamöter vet att detta har väldigt stor betydelse. Astra Zeneca är en förhållandevis stor industri, men det finns mängder av små intressanta, spännande och utvecklingsbara företag som har utomordentliga idéer. I en tillvaro där vi tävlar med många andra möjliga platser för lokalisering är det viktigt att vi själva noggrant tänker igenom vad vi kan göra på område efter område för att förbättra. Därför har regeringen utsett en samordnare för detta område för att se vad vi kan göra för att stärka life science-sektorn i Sverige. I uppdraget ingår att föra en dialog med näringslivet. Vad finns det för ytterligare synpunkter, tankar och önskemål som är möjliga att realisera? Vad kan universitet och högskolor ytterligare göra för att främja den här sektorn, som vi tror är av utomordentligt stor betydelse när det gäller att få fram nya läkemedel men också ur en näringspolitisk synvinkel? Vad bör hälso- och sjukvården ytterligare göra för att möjliggöra forskning? Vad kan vi göra för att dra nytta av den stora infrastruktur som vi har bland annat i form av kvalitetsregister? En del frågor ligger lite utanför dessa områden men kan vara viktiga ändå. Det kan handla om skattefrågor för enskilda medarbetare och mycket annat som är värt att titta på. Det första skedet ska bidra till att vi får ett underlag för en strategi. Arbetet med den kommer att påbörjas under hösten. Detta är inget nyvaknat intresse, utan det har funnits under lång tid. Regeringen har gjort väldigt mycket. Jag nämnde tidigare att de statliga satsningarna har ökat med 50 procent genom de två senaste forsknings- och innovationspropositionerna. Detta är ett angeläget område som vi alla har ett ansvar för att värna och få att växa ytterligare. Vi behöver samspela med landstingspolitiker i det här sammanhanget. Hur landstingen väljer att agera spelar en roll för möjligheten att få bästa möjliga utväxling på de insatser vi vill göra på den statliga nivån.

Fru talman! Jag uppskattar socialministerns välvilja i detta. Det är en väldigt viktig grund för denna bransch, som är oerhört viktig för landet. Att vi delar detta engagemang är jag alldeles övertygad om. Men jag ser socialministerns inlägg som ett bevis för att den svenska regeringen inte har en samlad bild av vad som behöver göras för att stärka life science i Sverige. Det är en mycket allvarlig insikt, inte minst för att regeringens egen utredare väldigt snabbt pekade på åtgärder. För ett halvår sedan presenterade hon tydliga åtgärder som lätt skulle kunna vidtas. Det handlar återigen om att vi under flera år har haft en icke åtgärdad och omodern regionorganisation. Vi behöver förenkla registerforskningen, vi behöver snabba upp gången inför en prövning och vi behöver se till att vi får en enklare huvudmannaorganisation så att det blir lättare att komma i kontakt med sjukvården. Vi behöver få en samlad bild från regeringen: Det är det här vi vill, detta vill vi åstadkomma, hit vill vi gå. Det är dystert. För inte ens en månad sedan frågade jag i en interpellationsdebatt här tillsammans med Ingela Nylund Watz hur man vill arbeta för att stärka de forskande företagens möjlighet till utveckling. Man vägrade blankt att se någon vits i att samarbeta och samordna insatser från regeringen, och hänvisade till ansvarig minister som sade: Nu kanske vi kan börja. Vi måste prata med landstingen. Det är dystert att bilden från regeringen i dag är så splittrad att det inte finns någon samlad uppfattning om hur man ska stärka life science, som är av avgörande vikt för svensk sjukvårds kvalitet, för svenskt näringsliv och för jobben. Detta är inte okej. Sverige kan mycket bättre än så här.

Fru talman! När jag säger att vi vill göra mer, vill ta ytterligare steg för att göra Sverige till ett ännu mer attraktivt land att bedriva verksamhet i, då säger Cecilia Dalman Eek "Aha, ni vill göra mer", och så blir hennes slutsats att vi menar att det vi gör är dåligt. Nej, jag säger att vi måste bli ännu bättre. Vi tävlar med länder och städer som ständigt utvecklas och erbjuder väldigt mycket som är bra. Vi behöver ständigt förbättra oss på det här området. Den regering som inte skulle säga det finns knappast. Vi vill förbättra och ta det steg för steg. Vi har deklarerat att vi tillsätter en särskild samordnare med uppgift att försöka knyta ihop olika sektorer. Det finns ett intresse från alla ministrar i regeringen - det försäkrar jag - om att var och en ska kunna bidra med ytterligare strån till den stack som är svensk life science-industri. Det arbetet behöver vi göra ännu mer intensivt. Vi behöver i en strategi dra upp riktlinjer som gör att vi satsar våra krafter på de områden där vi har svagheter eller där vi har styrkor som är relativt stora i förhållande till andra länder. Det är så vi går vidare. Sverige är ett ganska litet land, men vi har utomordentliga resurser. Vi måste använda dem på bästa möjliga sätt, och det gör vi genom en tydlig strategi som innebär att vi kan göra det som är bra ännu bättre. I en tillvaro där andra springer måste vi i Sverige upprätthålla åtminstone samma hastighet.