Asylsökande från Azerbajdzjan

Herr talman! Gustav Fridolin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att den senaste utvecklingen i Azerbajdzjan blir känd för utlänningsmyndigheterna och avspeglas i besluten om uppehållstillstånd. Vidare har han frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att den som flyr undan förföljelse får rätt till skydd i Sverige. Gustav Fridolin har även frågat mig på vilket sätt jag vid besöket i Azerbajdzjan framförde den svenska synen på mänskliga rättigheter. Avslutningsvis har Gustav Fridolin frågat mig vad som var avsikten med min resa till Azerbajdzjan. Den sociala och ekonomiska situationen för större delen av befolkningen i Azerbajdzjan är svår, särskilt för internflyktingarna. Av befolkningen beräknas 42 % leva på eller under fattigdomsgränsen. Omställningen från planekonomi till marknadsekonomi har gått trögt. Brist på demokrati och insyn i myndigheternas förehavanden samt korruption är problem som genomsyrar hela samhället. Behoven av att utveckla demokratins funktionssätt är således stora, precis som behovet av åtgärder för att stärka respekten för mänskliga rättigheter. Dock utgör den allmänna politiska och ekonomiska situationen i Azerbajdzjan i dag inte i sig något asylskäl. Bedömningen av asylsökande från Azerbajdzjan liksom från andra länder görs individuellt. De personer som har asylskäl och som skulle riskera förföljelse vid ett återvändande till Azerbajdzjan ska beviljas uppehållstillstånd. Det är av stor vikt att de asylutredningar som görs är detaljerade och noggranna för att de ska kunna ligga till grund för individuella bedömningar av sökandenas skyddsbehov. Migrationsverket och Utlänningsnämnden inhämtar kontinuerligt detaljerad och aktuell kunskap om förhållandena i Azerbajdzjan. Alla asylsökande får sin sak prövad gentemot de kriterier för flyktingskap som slås fast i Genèvekonventionen och som framgår av den svenska utlänningslagen. Skyddsbehov som inte omfattas av Genèvekonventionens regler men som har sin grund i andra konventioner, som till exempel Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s tortyrkonvention, prövas också enligt utlänningslagen. Alla asylsökande har möjlighet att få sin sak prövad av två instanser. En individuell bedömning görs av asylskäl och humanitära skäl. Detta gäller oberoende av medborgarskap. När det gäller Gustav Fridolins fråga på vilket sätt jag i Azerbajdzjan framförde den svenska synen på mänskliga rättigheter vill jag säga följande. I det internationella samarbetet om asyl- och migrationsfrågor uppmärksammar Sverige situationen för de mänskliga rättigheterna i enskilda länder. Sedan januari 2001 är Azerbajdzjan medlem av Europarådet, och i april 2002 ratificerade Azerbajdzjan Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Azerbajdzjan har liksom alla andra länder ett ansvar för att dess åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter omsätts i nationell lagstiftning. Så har också skett, men tillämpningen av lagstiftningen är långtifrån tillfredsställande. Vid mitt besök i Azerbajdzjan framhöll jag vikten av att utveckla ett rättssamhälle där rättssäkerhet och lika rättigheter gäller oavsett medborgarskap eller etnicitet. Ett viktigt led i strävan mot detta är uppbyggnad av det asyl- och migrationspolitiska rättssystemet. Avslutningsvis vill jag säga att det huvudsakliga syftet med besöket i Azerbajdzjan var att, med utgångspunkt i frågeställningen vad som driver människor på flykt, få en bild av den allmänna situationen i landet, liksom av situationen för det stora antalet internflyktingar. Jag ville också få en uppfattning om vilka insatser som regeringen i landet liksom UNHCR och andra internationella aktörer gör i olika avseenden.

Herr talman! Omkring 3 % av dem som sökte asyl mellan åren 1994 och 2003 bedömdes av svenska myndigheter möta kraven för flyktingstatus enligt Genèvekonventionen. Lejonparten av dessa 3 % var under de tidigare åren. Det har successivt blivit allt färre som har kommit att bedömas som flyktingar av de svenska utlänningsmyndigheterna. Man ligger i dag något under 1 %. Det är lite märkligt, för i andra EU-länder bedöms betydligt fler personer vara flyktingar. I EU:s 25 medlemsländer beviljades under den här perioden i genomsnitt 14 % av de sökande flyktingstatus. Det är ungefär samma grupper av flyktingar som kommer till Sverige som kommer till de andra EU-länderna runtom Sverige, ändå bedöms så väldigt få av de svenska utlänningsmyndigheterna som flyktingar. Detta syns inte bara i statistiken. Det syns också bland de människor som vi som arbetar med flyktingpolitik och flyktinglagstiftning möter. En av de människor som jag har mött, som jag vill ta upp som exempel på den ganska märkliga skillnaden mellan svensk flyktingpolitik och annan flyktingpolitik i Europa, är Namik Abbasov. Namik Abbasov är en medborgare från Azerbajdzjan. Han flydde från Azerbajdzjan på grund av att han som politiskt oppositionell i landet riskerade förföljelse och riskerade att utsättas för de övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som också migrationsministern i sitt svar till mig medger finns i Azerbajdzjan. När han kom till Sverige var han med och författade en skrift, The Regime - the Post-Soviet Reality . Den skriften presenterades på flera seminarier i Sverige. När han här i Sverige presenterade skriften fanns det en risk att personer med anknytning till regimen i Azerbajdzjan på olika sätt skulle komma att trakassera honom eller vara farliga för honom. Den här risken var så stor att svenska polismyndigheter såg till att på olika sätt ge honom beskydd vid möten han hade i Sverige. Här, för att använda utlänningslagstiftningens språk, hyste han alltså välgrundad fruktan för förföljelse inom landet. Ändå fattade myndigheterna ett avslagsbeslut för Namik Abbasov. Han var inte att betrakta som flykting. Han skulle inte ens få stanna i Sverige utan skulle avvisas till Azerbajdzjan. I Sverige fanns det alltså risk för förföljelse, men i Azerbajdzjan fanns det för samma person inte risk för förföljelse. Den azeriska regimen skulle möjligen kunna få tag på honom här men inte i Azerbajdzjan. Logiken är hårresande. Sverige har en alltför hård bedömning av vilka som betraktas som flyktingar, herr talman. Situationen i Azerbajdzjan är väldigt svår, speciellt för etniska minoriteter, för internflyktingar och politiskt oppositionella. De mänskliga rättigheterna kränks, och man når inte på något sätt upp till Europarådets konventioner. Man kan hoppas på en framtida utveckling som är bättre, men man är inte där än. Därför bör många av de människor som kommit hit få en möjlighet att stanna. Det var mot den bakgrunden jag skrev den här interpellationen till Barbro Holmberg, för att slå vakt om artikel 14 i Genèvekonventionen, att den som löper risk för förföljelse också ska kunna få en fristad från denna. Det ger så klart ett hopp när Barbro Holmberg säger att hon åkte till Azerbajdzjan för att informera sig om situationen, ett hopp om att hon såg hur det ser ut där och därmed också gör tydligt för de svenska utlänningsmyndigheterna att den svenska lagstiftningen ger möjlighet till fristad från förföljelse för den som flyr från sådan. Men rädslan som finns i det hoppet är att det fanns ett annat syfte med resan också, att syftet på något sätt var en del av att teckna avtal eller skaffa möjligheter för Azerbajdzjan att ta tillbaka personer som avvisas ur Sverige till en osäker framtid i Azerbajdzjan. Jag skulle därför vilja fråga migrationsministern om det på något sätt under resan till Azerbajdzjan diskuterades återtagande av flyktingar eller diskuterades avtal om återtagande av flyktingar.

Herr talman! Jag tror att Gustav Fridolin och jag är överens om väldigt mycket. Vi är överens om att människor som är förföljda och hyser välgrundad fruktan för förföljelse ska få en fristad i Sverige. Så ser också den svenska lagstiftningen ut. Jag tror också att vi är överens om bilden av Azerbajdzjan och hur det ser ut där. Jag delar gärna med mig av en del av de intryck som jag fick från resan. Jag kände att Azerbajdzjan är ett land som verkligen skulle kunna utvecklas snabbt i positiv riktning. Man har mycket stora oljeinkomster som formligen strömmar in i landet. De kommer också att öka väsentligt i framtiden. Tillväxten i landet är oerhört hög. Men, som vi alla vet, löser inte tillväxt i sig några problem, utan vad som krävs är naturligtvis också demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det krävs ett politiskt ledarskap som också fördelar de resurser som kommer in i landet så att man får både en social och ekonomisk utveckling för hela befolkningen. Där har vi nog samma uppfattning, att det finns mycket allvarliga brister i Azerbajdzjan. Till detta kommer också den konflikt som landet har och har haft med Armenien. Det är ingen akut konflikt såtillvida att det är en väpnad konflikt just nu, men Azerbajdzjan, och det var också ett av skälen till att jag reste dit, är det land som har det största antalet internflyktingar i världen per capita sett. Man har alltså över 800 000 människor som lever som internflyktingar i landet. Jag tror att vi nog är väldigt överens om den bilden. Däremot vet jag inte riktigt om vi är överens om bilden av att det inte är politiker - det är inte jag, regering och riksdag - som fattar beslut och gör bedömningar i enskilda ärenden. Det är någonting som myndigheterna - och så småningom domstolar - gör. Vad som är välgrundad fruktan för förföljelse är inte något som jag kan säga i det enskilda ärendet. Det kommer så småningom att vara en domstol som tittar på detta och fattar beslut i enskilda ärenden. Den skillnaden kan eventuellt finnas i våra uppfattningar.

Herr talman! På just den punkten finns inga skillnader i våra uppfattningar. Jag har varit en stor tillskyndare av att asylprövning ska ske i domstolar, det vill säga ske självständigt från politiker. Vi ska komma bort från att till exempel regeringens praxisbeslut påverkar bedömningen av ett enskilt asylärende, att vi ska få en bra lagstiftning som tolkas i domstol. Det har jag varit en stor tillskyndare av. Politikers uppgift är att uppmärksamma missförhållanden, att uppmärksamma när det finns problem, att se och möta människor som känner att de inte har blivit tagna på allvar i en process, att se och möta människor som till exempel har fått ett avslag när de menar att de hyser välgrundad fruktan för förföljelse. I just det fall, som jag inte på något sätt bad migrationsministern kommentera, men tog upp som exempel på de problem jag lyfte fram i min interpellation, hade vi en bisarr situation. Människan bedömdes av svenska polismyndigheter uppenbarligen riskera förföljelse i Sverige men skulle avvisas till det land där en regim vill förfölja honom och andra politiskt oppositionella. Herr talman! Jag har haft ett antal interpellationsdebatter med Barbro Holmberg. De är alltid trevliga. Vi har oftast en god ton oss emellan, och vi kan försöka hitta lösningar. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har dessutom lyckats få ett samarbete inom vissa avgränsade områden inom migrationspolitiken. En sak som jag skulle önska är att migrationsministern svarar på de frågor som ställs. Jag ställde i mitt första inlägg, och också i min interpellation, en fråga som jag ändå tyckte var ganska tydlig och avgränsad. Den handlade om migrationsministerns resa till Azerbajdzjan. Migrationsministern sade i sitt interpellationssvar att huvudsyftet var att se vad som driver människor på flykt, att få en bild av den allmänna situationen i landet. Det väckte så klart ett hopp. Den bilden har uppenbarligen saknats på de svenska utlänningsmyndigheterna där man har fattat en del beslut om asylsökande från Azerbajdzjan. Jag frågade om det också fanns ett syfte med resan att göra det möjligt eller lättare att avvisa människor till detta land som konstant bryter mot de mänskliga rättigheterna. Diskuterades återtagandeavtal eller andra åtgärder för att människor från Azerbajdzjan som har sökt asyl ska kunna avvisas dit? Det önskar jag ett svar på. Herr talman! När Barbro Holmberg svarade på mitt förra inlägg underströk hon att jag och hon är överens om mycket. Det finns säkert mycket vi är överens om, bland annat verkar vi vara överens om den situation som råder i Azerbajdzjan, även om jag med ytterligare eftertryck kan betona de ganska konstanta övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som sker mot politiskt oppositionella, mot personer från etniska minoriteter, mot armenier som lever i Azerbajdzjan och också mot den svåra situationen för internflyktingarna i landet. Problemet är att insikten som jag och Barbro Holmberg verkar vara överens om inte har avspeglat sig i många av de beslut som har fattats av svenska utlänningsmyndigheter. Man har avvisat människor som enligt den svenska asylpolitiken torde vara att betrakta som flyktingar från det landet. Man har inte gått närmare in på situationen i Azerbajdzjan utan ganska kort avskrivit de uppgifter som har kommit från asylsökande och deras ombud. Därför kvarstår ytterligare en fråga: Kommer migrationsministern att vidta några åtgärder för att göra klart för de svenska utlänningsmyndigheterna hur situationen är i Azerbajdzjan?

Herr talman! Jag uppskattar också interpellationsdebatterna med Gustav Fridolin. Jag tycker också att de är intressanta och har en bra ton. Men det är ändå frågan om politikernas uppgift och politikernas ansvar som jag tror att vi ser något annorlunda på. Gustav Fridolin är en stor tillskyndare av den stora reformen. Det betvivlar jag inte! I den nya reformen har också Gustav Fridolin drivit, precis som vi andra, att man måste få bort att regeringen fattar beslut i praxisärenden, det vill säga att regeringen över huvud taget inte ska ha något inflytande över vilka beslut som fattas i enskilda ärenden. Regeringen har i dag en mycket liten och begränsad möjlighet. Det är egentligen bara i de fall när regeringen får ett ärende överlämnat till sig. Men också den delen kommer att försvinna. Gustav Fridolin säger att politikernas uppgift är att uppmärksamma missförhållanden. Ja, precis just det. Politikernas uppgift är att uppmärksamma missförhållanden. Vad ska då politiker göra? Jo, då ska politiker inte gå till domare, domstolar och myndigheter och säga att "det nu ska fattas beslut om människor från Azerbajdzjan på just det här sättet". Politikernas uppgift är att förändra lagstiftningen. Utifrån den analys som Gustav Fridolin gör av förhållandena i Azerbajdzjan, på vilket sätt vill Gustav Fridolin förändra den lagstiftning vi har i dag? Det är det som vi måste diskutera. Sedan är det frågan om beviljandegraden. Det är helt riktigt att i Sverige är det en låg andel som beviljas flyktingstatus. Det vet jag har oroat Gustav Fridolin mycket, men det har också oroat mig. Det var därför som jag och regeringen gav utredningen i uppdrag att titta på detta. Är det så att vi ligger lågt när det gäller beviljandegraden och flyktingstatus? Det visade sig att det var så. Vi ligger lägre än många andra länder. Men utredningen visade också att vi ligger betydligt högre när det gäller beviljandet av uppehållstillstånd. Utredningen visade att vi är det land i världen som har beviljat flest uppehållstillstånd under den senaste tioårsperioden. Det är svårt att göra sådana jämförelser. Om man konstaterar att det förekommer förföljelse i ett land betyder det naturligtvis inte att hela befolkningen - oftast inte - är förföljd. Det kan betyda att hela befolkningen är utsatt för en väpnad konflikt. Det är en helt annan sak. Men förföljelsen riktar sig ofta till specifika grupper. Sedan är det myndigheter och domstolar som måste bedöma just den här personen. Riskerar just den här personen som står framför oss förföljelse om personen återvänder till Azerbajdzjan? Vad som med förmodligen stor säkerhet kan sägas är att just den här personen som kommer från Azerbajdzjan riskerar att hamna i en svår social och ekonomisk situation. Det kan man säga. Men är det förföljelse eller inte? Det är myndigheternas uppgift att bedöma.

Herr talman! Jag och Barbro Holmberg kan diskutera innehållet i Erik Lemperts utredning vid många tillfällen. Vi kommer säkert att göra det. Jag är lite rädd att det blir en sanning att Sverige är världens mest generösa land. Under den tioårsperiod som har studerats har antalet människor som har kommit till Sverige successivt minskat. Flyktingströmmarna i världen har ökat på grund av ökade oroligheter, miljökatastrofer och annat. Men andelen som har haft möjligheten att ta sig till EU och Sverige har minskat på grund av transportörsansvar, flygplatsagenter och andra olika åtgärder som EU har vidtagit för att minska möjligheterna att ta sig hit. Av dem som väl kommit hit har under samma tioårsperiod andelen som har fått uppehållstillstånd minskat från närmare 50 % i början till närmare 10 % i dag, vilket gör att tioårsperioden ger en lite snäv bild att studera eftersom det ser så helt annorlunda ut i slutet än i början. Jag tänkte göra någonting som tydligen inte ligger för Barbro Holmberg, nämligen svara på hennes fråga. Hur ska man ändra den svenska lagstiftningen? Vi har väckt många motioner med förslag om hur den svenska lagstiftningen ska och kan förändras, för att försöka både ge fler människor som faktiskt flyr från förföljelse möjlighet att stanna och ge fler människor som flyr från andra fruktansvärda situationer möjlighet att stanna. Det finns många sådana yrkanden om hur lagen kan förändras som har avslagits av en riksdagsmajoritet. Herr talman! Jag blir lite förvånad att migrationsministern inte svarar på en väldigt konkret fråga. Jag ställde två konkreta frågor, och den ena var om man skulle kontakta utlänningsmyndigheterna och förklara situationen i Azerbajdzjan. Det kommer man uppenbarligen inte att göra. Det sades inte rätt ut, men det var så jag förstod svaret. Den andra frågan var: Under resan till Azerbajdzjan, diskuterades det då åtgärder för möjlighet att återta flyktingar till detta land som bryter mot de mänskliga rättigheterna? Diskuterades återtagandeavtal och andra åtgärder? Jag skulle gärna önska att vi fick svar på det i den här interpellationsdebatten.

Herr talman! Jag ber om ursäkt, men det var så mycket annat som jag skulle svara på. Det som diskuterades var att väldigt många människor som kommer från Azerbajdzjan inte har ID-handlingar. Det är naturligtvis en väldigt stor svårighet. När man har kommit till Sverige och bedöms inte ha asylskäl - det är det som är det viktiga - alltså bedöms inte riskera förföljelse, och det sedan inte finns ID-handlingar, är det en stor svårighet. Det påtalades också för myndigheterna. Jag tror att vad som är väldigt viktigt och som vi måste fortsätta att arbeta med är trots allt att bevara kärnan i flyktingpolitiken, som handlar just om människor som är förföljda. Vad vi också måste diskutera tror jag är den ökade migrationen och ökade behov hos människor som kommer av andra skäl. Jag tror att väldigt många som i dag lämnar sina länder inte gör det på grund av förföljelse, utan de kanske gör det därför att de vill komma till ett annat land och arbeta. Vi måste se över helheten. I Sverige diskuteras väldigt mycket flyktingpolitik. Jag tror att vi också måste diskutera mycket mer när det gäller migrationspolitik, så att vi får en helhet i diskussionen.