Åtgärder för en starkare materielförsörjning

Fru talman! har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder i närtid för att stärka den svenska materielförsörjningen, om jag ser något behov av förstärkningar av kompetensen på Regeringskansliet när det gäller materielfrågorna, om jag avser att öka satsningarna på försvarsforskningen samt hur jag avser att hantera frågan om behovet av en svensk strategi för försvarsindustrin.

Det nu gällande försvarsbeslutet fattades av riksdagen den 15 december 2020 och omfattar perioden 2021-2025 med en utblick mot 2030. I och med försvarsbeslutet har beslut fattats om stora satsningar inom bland annat materielområdet. Genomförandet av försvarsbeslutet kommer att följas av regeringen genom den återrapportering och de underlag i övrigt som lämnas av myndigheterna. Utifrån detta kommer regeringen att fatta de beslut som behövs. Generellt uppfattar jag dock att myndigheternas arbete med att stärka materielförsörjningen och genomföra försvarsbeslutet ligger väl i linje med vad riksdagen och regeringen beslutat.

Materielförsörjningen bidrar till krigsorganisationens operativa förmåga och Försvarsmaktens möjligheter att lösa sina uppgifter. Materielförsörjningen utgör således en viktig del av genomförandet av försvarsbeslutet, och en stor del av kompetensen kring materielförsörjningen finns hos myndigheterna. För närvarande ser jag inget behov av att förändra organisationen inom Regeringskansliet.

Forskning och utveckling på försvarsområdet ska bidra till att anpassa och utveckla Försvarsmaktens operativa förmåga och dess möjligheter att möta framtida hot och utmaningar. Satsningar på försvarsforskningen är en del av de satsningar som nu görs inom det militära försvaret. Regeringen är därför överens med samarbetspartierna om att öka anslaget Forskning och utveckling med cirka 300 miljoner till och med 2025.

Regeringen tillsatte i november 2020 en utredning om en materielförsörjningsstrategi för det militära försvaret. Utredaren ska klarlägga förutsättningarna för materielförsörjningen, analysera försvarsmarknaden och utveckla statens relation till försvarsföretagen. På så sätt får vi förslag på en strategi som på ett uthålligt och kostnadseffektivt sätt bidrar till att det militära försvarets behov av materiel och relaterad forskning, teknikutveckling och tjänster tillgodoses i fred, kris och krig.

Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret på min interpellation! Jag kommer att ta upp tråden där försvarsministern slutade, nämligen utredningen om den kommande materielförsörjningsstrategin. Jag sitter nämligen med i referensgruppen för denna utredning.

Det var Försvarsberedningen som gjorde bedömningen att Sverige behöver en ny materielförsörjningsstrategi. Utredningen från Försvarsberedningen kom i maj 2019. Jag kan konstatera att regeringen tog god tid på sig för att tillsätta en utredare och skriva direktiv. Det tog ett och halvt år innan man agerade. Det innebär att den här utredningen inte kommer att vara klar förrän tidigast i maj 2022, vilket innebär att Sverige inte kommer att få en ny materielförsörjningsstrategi på plats förrän tidigast under andra halvan av 2023, enligt min bedömning.

Fru talman! Det finns likväl starka skäl till att Sverige behöver en ny materielförsörjningsstrategi. Det viktigaste är definitivt det försämrade omvärldsläget. Den förra materielförsörjningsstrategin skrevs för 15 år sedan, och vi har ju ett helt annat omvärldsläge att hantera i dag. Risken för ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Vi måste helt enkelt vara säkra på att Försvarsmakten kan få den försvarsmateriel som den behöver i såväl fred som kris och ytterst krig. Vi måste tillgodose att vi har en mycket högre försörjningssäkerhet på försvarsmaterielområdet vid ett försämrat omvärldsläge.

Fru talman! Det är också viktigt att beakta hur vår försvarsmaterielförsörjning påverkas av det fördjupade EU-samarbetet. När vi fattade beslut 2007 om den nuvarande försvarsmaterielförsörjningsstrategin byggde den på en anpassning till EU:s försvarsupphandlingsdirektiv. Sedan 2007 har det dock skett hiskeligt mycket inom EU-samarbetet. Vi har numera EU:s försvarsfond att förhålla oss till. Denna fond består av närmare 80 miljarder kronor under programperioden. Ur den ska man kunna få bidrag för att utveckla militära förmågor på gemensam europeisk grund.

Jag tror att det är väldigt viktigt att Sverige i sin materielförsörjningsstrategi har en strategi för hur man ska förhålla sig till EU:s fördjupade säkerhets- och försvarspolitik. Försvarsfonden finns. Pengarna ska hem till huvudstäderna. Nu behöver vi dra nytta av den försvarsfond som finns för att stärka det svenska militära försvaret. I grunden handlar det om att vi kommer att betala in närmare en halv miljard kronor till försvarsfonden varje år. Då måste vi helt enkelt se till att den används även för att bygga upp det svenska försvaret och försvarsindustrin som är befintlig i Sverige. Annars kommer vi att finansiera andra länders försvarsmakter och försvarsindustrier. Vi behöver också ha en mycket starkare process som håller ihop myndigheter, akademi och företag i Sverige om vi ska vara framgångsrika i EU:s försvarsfond.

Fru talman! Det jag saknar i utredningen kopplat till materielförsörjningsstrategin är frågan om Sverige också ska ha en försvarsindustristrategi. Jag kan tycka att vi vore betjänta av att ha en sådan. Det handlar om att det försämrade omvärldsläget medför att vi behöver tänka hårdare i termer av försörjningstrygghet, men det handlar också om att de försvarsföretag som finns i Sverige utgör en del av vår samlade försvarsförmåga.

När Peter Hultqvist var i opposition sa han att han gärna ville ha en försvarsindustristrategi. Men jag satt med honom under förhandlingarna inför det här försvarsbeslutet, och då förstod jag att han inte var lika entusiastisk för en försvarsindustristrategi. När Peter Hultqvist var i opposition sa han: Om vi inte får en försvarsindustristrategi kommer det att utarma den svenska försvarsindustrin långsiktigt. Jag vill fråga försvarsministern varför han har bytt uppfattning i den frågan.

Fru talman! Det är intressant att se hur den politiska debatten förändras. Många av de saker som var faktum när vi kom till regeringsmakten 2014 har vi varit tvungna att på olika sätt stegvis beta av och förändra. Jag tycker att det är bra att vi har kommit till den här punkten nu; vi står i början av en förändring av materielförsörjningen i Sverige, om den här utredningen kan leda till en plattform för detta. Det är klart att de gamla principerna och de gamla regelverken, som bland annat försvarades av tidigare försvarsministrar, inte är till fyllest i dag, om de nu ens var till fyllest på den tiden.

De frågor man ska titta på i den utredning som vi tillsatte i november 2020 handlar om att klarlägga förutsättningarna för materielförsörjningen, analysera Försvarsmakten och utveckla statens relation till försvarsföretagen. Det här ger en möjlighet att belysa materielrelaterade och försvarsindustrirelaterade frågor. Jag lägger särskilt väldigt stor vikt vid punkten om att utveckla statens relation till försvarsföretagen.

Om man i det här också lägger in särskilda säkerhetsintressen som vi har på vissa områden, det som Pål Jonson nämner om försörjningsberedskap och så vidare, lägger man in rätt så tunga bitar som är direkt relaterade till försvarsindustrins förutsättningar. I stället för att fastna för mycket i ordvalen ser jag nog att den här utredningen, som nu ska genomföras, lägger en bra grund till en diskussion om hur statens relation till försvarsföretagen ska se ut. Det är väl i det perspektivet man ska se detta.

Vad gäller EU-samarbetet måste vi agera för att värna svensk försvarsindustri och svenska intressen. Det får inte vara så att processen inom EU drivs på ett sådant sätt att vissa länder dominerar över andra på den här marknaden. Det förs också resonemang om långtgående anpassningar, som skulle leda till att man stöter ut en del av de produkter som i dag tillverkas av olika försvarsföretag i Europa. Man måste ha detta klart för sig. Vi måste orka balansera detta för att hävda svensk försvarsindustri.

Den europeiska försvarsfonden, EDF, är naturligtvis central och bör vara en integrerad del av den svenska materielförsörjningen. EDF ingår som en del i EU:s långtidsbudget och finansieras genom den samlade EU-avgiften. Att vi ska jobba med EDF ser jag som naturligt. Vi ska försöka vara aktiva för att ta till oss de ekonomiska fördelar och möjligheter som finns, men vi måste också vara uppmärksamma på det som ur konkurrenssynpunkt kan vara problemställningar och stora utmaningar. De kanske inte alltid utgår från rent sunda intressen, utan kan också manövreras utifrån rent nationella dimensioner och intressen gällande vem som ska dominera vilken marknad.

Fru talman! Jag hörde försvarsministern beklaga sig över tidigare moderata försvarsministrar och de principer som finns för materielförsörjningsstrategin. Men jag har läst direktiven till utredningen noggrant, och det står faktiskt att principerna för den nuvarande materielförsörjningsstrategin ska fortsätta att gälla. Man ska upphandla befintlig materiel, sedan utveckla tillsammans med andra och i sista hand egenutveckla. Det verkar vara fastlagt att det ska fortsätta vara så. Jag vill bara konstatera det.

Sedan är det naturligtvis så att vi ska värna svenska intressen och svensk försvarsindustri i Bryssel kopplat till försvarsfonden, Pescoprojekten och allt sådant. Det kan man också göra genom ett kraftfullt svenskt engagemang, så att man får stort genomslag för de intressen och preferenser som man har. Här tycker jag att regeringen har gjort ett bra jobb för att säkra tredjelandsdeltagande. Där är vi helt eniga. Men jag tror att det är väldigt viktigt att vi också hela tiden arbetar med att koppla samman detta med vår egen försvarsplanering, så att vi får ut så mycket som möjligt av EDF för att stärka det nationella försvaret.

Jag vill återkoppla lite grann till en annan fråga i interpellationen. Den handlar om satsningarna på forskning och teknikutveckling. Precis som försvarsministern säger i svaret går nu FOT-anslaget upp med 300 miljoner, vilket innebär att det kommer att ligga på ungefär 1 miljard kring 2025. Det är väl bra att det rör sig i rätt riktning. Sedan ska man ha klart för sig att det anslaget till forskning och utveckling under det senaste årtiondet har fallit från 2 miljarder ned till 700 miljoner kronor. Vid sidan av det: När regeringen prioriterade forskningen för det civila försvaret lade man noll kronor på forskning och teknikutveckling för det civila försvaret fram till 2025.

Jag tror att vi kommer att behöva göra mer och större satsningar på forskning och teknikutveckling. Det har inte minst att göra med att den tekniska utvecklingen nu går oerhört snabbt. Är det någon gång man behöver satsa på att hänga med i teknikskiften är det nog i det här läget.

Här jobbar många andra länder väldigt systematiskt. I USA har man någonting som heter Försvarsinnovationsinitiativet, där man jobbar systematiskt för att spinna in civil teknik för militär applikation. I Storbritannien jobbar man med sin integrerade översyn, och även det handlar väldigt mycket om att spinna in civil teknik för militär applikation. Kina jobbar, som försvarsministern vet, med den civil-militära fusioneringen.

Nu har också EU-kommissionen lanserat ett förslag som handlar om att man ska få ökade synergier mellan militär och civil forskning. Det tycker jag i grunden är utmärkt. Jag var därför överraskad när forskningsminister Matilda Ernkrans kom till försvarsutskottet och varnade för en för nära sammanlänkning mellan den civila och den militära forskningen. Bland annat ville man inte att Pescoprojekten skulle koordineras med EU:s civila säkerhetsforskning på Horizon och så vidare. Jag tror tvärtom att vi behöver så nära sammanlänkning som möjligt mellan civil och militär forskning.

En konsekvens av att forsknings- och teknikutvecklingsanslagen minskat över tid har blivit att försvarsföretagen fått ta större ansvar för den forskning och teknikutveckling som sker. Det är exportintäkterna som har finansierat mycket av försvarsföretagens egensatsningar. Samtidigt kan jag konstatera att regeringen inte har underlättat för försvarsexporten under den här mandatperioden. Man lade ned den enda myndighet som hade ansvar för försvarsexport, FXM. Man sänkte också anslaget för exportfrämjande verksamhet med nästan två tredjedelar. Det hänger inte riktigt ihop. Man försvårar försvarsföretagens möjligheter till export. De behöver använda pengarna för att investera i forskning och teknikutveckling. Vi måste förbättra förutsättningarna för export och inte försämra dem.

Fru talman! Det som är grunden för den utredning som pågår är att man tittar på hela materielförsörjningens förutsättningar, analyserar försvarsmarknaden och ser på vilken relation vi ska ha med försvarsföretagen i framtiden. Det innebär att vi ska försöka lägga en ny plattform för detta inför framtiden. Vi får väl se vad som kommer fram i arbetet med den parlamentariska referensgruppen, där man kan ta upp tankar och diskussioner.

Bara det faktum att vi lägger fram detta förslag vittnar om att det som vi har haft fram till nu inte håller. Det är också en tanke jag har haft under mycket lång tid: Det system som finns i dag måste utvecklas och förändras. Vi får väl se vad det leder till i slutändan.

Jag tror att med denna ganska omfattande belysning av materiel- och försvarsindustrins sätt att fungera i dag kan vi lägga grunden till en ordentlig strategi i de här frågorna. Vi har nu börjat i rätt ända och lagt en grund att bygga vidare på.

Det är bra att vi är överens om att anslaget till forskning och utveckling ökar med 300 miljoner. Det är ett grundläggande faktum att det går åt rätt håll.

När det gäller exportsidan kan jag bara säga att min bild av läget är att materielverket arbetar aktivt med att stödja exportfrämjande insatser och att vi från departementet gör det vi kan i dessa olika sammanhang. Vi försöker också göra det som är rimligt i förhållande till industrin. Det läggs ned mycket tid och arbete på den här typen av frågor, och man ska inte stirra sig blind på de exakta ekonomiska resurserna i sammanhanget, utan det handlar också om hur man använder befintliga resurser och hur man disponerar dem.

Jag tror inte att vi skulle kunna lösa de här frågorna genom att bara inrätta en ytterligare statssekreterartjänst på departementet. Det kan vara så att vi stegvis får gå in med andra åtgärder. För övrigt har budgeten för exportansträngningar ökat.

Jag uppfattar att vi har ett bra samarbete med industrin i dessa frågor. Den här typen av aktiviteter begränsas ju av den lagstiftning som riksdagen har antagit och de tillstånd som Inspektionen för strategiska produkter har att ge i sammanhanget. Det är inte bara att köra på allt som kan vara möjligt, utan det finns ju regelverk och begränsningar som här måste följas.

Exporten måste alltid ske i balans i förhållande till gällande lagar och regler. Det är ju allmänt vedertaget att den naturligtvis bidrar till att också gynna svensk försvarsförmåga och svensk försvarsmakt. Den kopplingen är oerhört tydlig i sammanhanget.

Jag menar att vi har ett läge där vi har stora utmaningar framför oss. Vi ska vara aktiva inom EU och EDF. Vi ska ta till vara de resurser som finns. Men vi ska också klara de svenska intressena här.

Det var bra att Pål Jonson ändå nämnde detta med tredjeland här, som vi har lagt ned mycket arbete på. Jag är också glad över att vi har kunnat ha en bra och bred dialog i den frågan. Men min erfarenhet av dessa sammanhang är att det krävs mycket uthållighet för att nå resultat. Det gäller också att man kan gå i koalition med andra länder med liknande intressen och orka och våga sätta ned foten, kanske även i tillspetsade lägen, om man ska kunna nå resultat. Det var väl så det blev när det gäller tredjeland.

Fru talman! Det stämmer att anslaget för exportfrämjande i budgeten ökade med 5 miljoner. Jag tror att det i dag ligger på ungefär 30 miljoner. Förut har det legat på ungefär 90 miljoner, och det är fortfarande långt kvar innan man har återupprättat den nedskärning av exportfrämjandet som gjordes när den här regeringen tillträdde.

Sedan är det som försvarsministern säger: Exportfrämjande löser inte allt. Detta är svåra och komplexa affärer. De har ofta sin grund i pris eller prestanda hos systemet eller plattformen, men det är också säkerhetspolitiska överväganden som präglar mycket av detta.

Detta är inget enkelt. Jag brukar säga att med exportfrämjande är det ungefär som med logistik - man vinner inte kriget med logistik, men man förlorar det utan. Om vi ska producera svenska plattformar och system måste vi exportera, och då måste vi ha ett robust exportfrämjande på försvarsmaterielområdet. Det har vi tyvärr inte i tillräcklig omfattning i dag.

Låt mig avslutningsvis summera de skiljelinjer som jag uppfattar. Det är bra att vi får en ny materielförsörjningsstrategi på plats. Jag tolkar ändå försvarsministern som att han är öppen för tanken på en försvarsindustristrategidimension som ska finnas med som en del i materielförsörjningsstrategin. Jag tror att det är viktigt om man accepterar de grundläggande teserna att försvarsindustrin utgör en del av vår samlade försvarsförmåga.

Sedan har vi olika uppfattningar när det gäller volymen på exportfrämjandet och de resurser som ska anslås för det, kan jag konstatera. Jag tror också att det är viktigt med ett kraftfullt engagemang från regeringen när det kommer till EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Här ser jag fram emot fortsatta debatter med försvarsministern.

Fru talman! Låt mig återkomma till detta med utredningen. Den tar upp sådana dimensioner att den kommer att lägga en grund för hur statens relation till försvarsföretagen ska se ut. Jag tror att många av de frågeställningar som kan finnas på den punkten också kan få ett svar i den typen av arbete. Sedan har man utifrån den parlamentariska gruppen också möjligheter att göra olika inspel i detta.

Jag tror att det är omöjligt att göra ett sådant här arbete utan att beröra det som Pål Jonson kallar den försvarsindustriella dimensionen. Det är ju, som jag har försökt förklara, en viktig del som hänger ihop med helheten, och det finns också uttryckt i direktiven.

Sedan vet jag inte om det är rätt att definiera att exportstödet ska återupprättas till 90-miljonersnivån, som om det skulle vara det optimala och lösningen på allt, så att man därefter är på grön kvist. Jag ser det inte som så enkelt.

Nu har vi fört in ytterligare medel i detta. Det innebär att man kan förstärka en del, men det viktiga är hur man prioriterar och hur man arbetar med olika exportsatsningar. Jag tycker att man gör ett bra arbete inom ramen för FMV. Vi försöker också från departementet att understödja detta på olika sätt. Jag brukar också personligen försöka engagera mig och understödja det på olika sätt. Detta är ju en typ av export som vi främjar från svensk sida.

Min erfarenhet är väl också att även om man leder när det gäller pris och prestanda kan det finnas andra aspekter som gör att man inte får jobbet. De är oerhört svåra att rå över för vår del. Det är som sagt en väldigt svår och komplex materia man har att hantera.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.