åtgärder för förstärkta forskningsmiljöer

Herr talman! Det är ett faktum att Sverige tillhör de länder som avsätter mest skattemedel till forsk- ning. Det är ingen dålig utgångspunkt. Jag delar Ulf Nilssons synpunkt att vi behöver satsa ännu mer of- fentliga medel på forskning. Vi gör det från en ut- gångspunkt där vi tillhör dem som lyckas förmå våra medborgare att tycka att det här är så pass viktigt att vi avsätter rejält med resurser. Folkpartiet har en väldigt udda linje i sitt engage- mang för forskning. Om man tittar på deras budget- förslag innebär de i själva verket en dramatisk ned- skärning på den fria forskningens högborg, Veten- skapsrådet, där man skär i anslagen, och har gjort det under ett antal år, med 300 miljoner kronor. Det är nästan hela den satsning som vi nu gör på Veten- skapsrådet som Folkpartiet sopar hem igen i skarp kontrast till den forskarvärld som jag möter och som inte minst bland medicinska forskare kräver ökade resurser till Vetenskapsrådet och i skarp kontrast till de anslagsäskanden som har kommit in från Veten- skapsrådet och som innebär mycket kraftiga önske- mål om ökade resurser - man talar om en fördubbling - och i skarp kontrast till att värna det råd som styrs av forskarna själva. Det är lagstiftat här i riksdagen att det är forskarna själva som har makten över forsk- ningsmedlen i Vetenskapsrådet. Där sparar man. Jag tror att det är åt andra hållet som man ska gå. I år ökar vi Vetenskapsrådets resurser med en kvarts miljard kronor i ett läge då de flesta andra utgiftsom- råden inom staten kämpar med nedskärningar och besparingar eftersom det är ganska kärva ekonomiska tider. Men trots det lyckas vi öka anslagen till Veten- skapsrådet med en kvarts miljard kronor. Det är vik- tigt, och det är ett rejält steg mot det allt starkare vetenskapsråd som jag vill se framöver, ett veten- skapsråd som har den viktiga och traditionella upp- giften att fördela forskningsmedel i konkurrens efter ansökningar från forskare. Det är den internationellt sett mest effektiva metoden att också stötta den mest högkvalitativa forskningen. Man kan bara titta på ett land som USA, som är världsledande i utvecklingen av forskning, att rådsmedel i form av NIH eller andra typer av organisationer spelar en mycket stor roll i att driva den amerikanska forskningen framåt. Men jag vill också att Vetenskapsrådet ska få yt- terligare en uppgift, nämligen att vara med och ta ansvar för långsiktiga satsningar på det yppersta av forskningsmiljöer. Det här är naturligtvis en ny och svår uppgift som innebär en viss anspänning i den typen av organisation styrd av forskarna själva, men ack så viktig. Att ha ett vetenskapsråd som utöver sin traditionella uppgift också stöttar det yppersta tror jag också är ett sätt att driva svensk forskning vidare med framgång i internationell konkurrens. Då handlar det om mer långsiktiga satsningar till miljöer som hävdar sig på den absoluta fronten internationellt. Det här säger Folkpartiet nej till och sparar rejält på Veten- skapsrådet. Sedan säger Ulf Nilsson att han skulle vilja göra en omfördelning och ta från de mycket små resurser som finns för forskning på våra högskolor - mycket begränsade resurser, några få miljoner på varje hög- skola - och fördela om dem till universiteten. Jag tror att det vore en mycket olycklig politik. De små hög- skolorna ska profilera sig med de medel som de har för att skaffa sig en bra kompetens, en spetskompe- tens, på det som de väljer att koncentrera sig på. Men att ta deras små resurser för att föra över till univer- siteten skulle innebära att vi fick en mycket negativ utveckling av högskolor som betyder mycket för landets utveckling. Det börjar bli dags för Folkpartiet att lämna den här lite gammaldags och avoga inställ- ningen mot våra högskolor som växer sig allt starka- re. De behöver inte alls stå i motsatsställning till våra spetsuniversitet.

Herr talman! Jag måste tyvärr konstatera att ut- bildningsministern beskriver Folkpartiets forsknings- budget fullständigt felaktigt. Jag vet inte om det beror på att han ha läst fel eller om han väljer att tolka den felaktigt. Sanningen är att Folkpartiet i sin forsk- ningsbudget för i år föreslår 600 miljoner kronor mer till forskning än regeringen, närmare 2 miljarder mer till forskning under en treårsperiod. Sanningen är att Vetenskapsrådet även i Folkpartiets budget en ökning av pengarna. Men sanningen är också att vi anser att den andel av forskningspengarna som går direkt till universitet och högskolor, till fakultetsanslagen, ska öka. Det finns alltså två skillnader mellan Folkpartiets och regeringens budget. Den ena är att vi föreslår mer pengar till forskning. Den andra är att vi föreslår att en större andel av dessa pengar ska gå direkt till uni- versitet och högskolor. Det är sanningen, herr talman. Sverige är ett litet land i forskningssammanhang. Våra stora samhällssatsningar på forskning för 10-15 år sedan ger resultat i framgångsrik forskning i dag. Det är vi överens om. Men vi ser alltså att resurserna just nu har svårt att räcka till. Därför ställde jag en principiell fråga till utbildningsministern som jag tycker att han undvek att svara på. Jag frågade honom om han ville föra en diskussion om hur mycket vi kan sprida ut forskningsresurserna över landet. Jag fråga- de också om det inte är dags att börja inrikta oss på en koncentration av de resurser som vi har. Internationellt har vi sett att det behövs forsk- ningsmiljöer där tillräckligt många forskare kan sam- arbeta nära varandra. Man talar, som alla vet, om begreppet kritisk massa och om kluster av kvalifice- rade forskare. Vetenskapsrådet har just föreslagit att forskningsresurserna ska koncentreras till geografiskt begränsade forskningsmiljöer där förutsättningarna för kvalificerad forskning finns. Just på sådana miljö- er vill man göra långsiktiga satsningar. Jag skulle gärna vilja att utbildningsministern kommenterar det. I dag har vi ett stort antal högskolor med väldigt varierande kvalitet i fråga om forskning. Det är stora variationer både mellan olika lärosäten men också mellan olika utbildningar på samma högskola. I Sve- rige är till exempel i snitt ungefär hälften av högsko- lelärarna doktorer. På vissa universitet och högskolor är nästan alla lärare forskarutbildade. Men på andra är långt mindre än hälften forskarutbildade. På många högskolor är det bara 30 %. Även när det gäller stu- denternas grundutbildning är variationerna väldigt stora. Det vore hyckleri att förneka att till exempel en ekonomutbildning värderas olika av arbetsgivaren beroende på vilken högskola som har stått för den. En del utbildningar har både bra forskning och undervis- ning. Andra har bra grundutbildning men nästan ing- en forskningsanknytning. Och slutligen har en del bra forskning men kanske mindre bra grundutbildning. Frågan är om vi inte borde börja diskutera en tyd- ligare rollfördelning mellan olika utbildningar. Vissa utbildningar kanske i första hand ska vara anpassade för grundutbildning och utelämna forskningsanknyt- ningen. Den nya yrkeshögskolan behöver kanske inte uteslutande bestå av utbildningar som hör samman med en traditionell akademisk karriär. Jag vill alltså ställa frågan på sin spets om hur vi ska använda våra begränsade resurser. Även med Folkpartiets generösare forskningspolitik kan ett land som Sverige aldrig mäta sig med USA eller stora europeiska länder. När sådana länder med den kraften inser att de måste koncentrera resurserna borde vi i Sverige också inse det. Det värsta som kan hända är en utveckling där vi på papperet har likvärdiga uni- versitet men som i verkligheten har helt olika nivåer. Jag tycker att det finns mycket tydliga tecken på att vi är på väg åt det hållet, och jag tror inte att vare sig studenter eller forskare tjänar på den utvecklingen.

Herr talman! Det är intressant att Ulf Nilsson har nappat på regeringens idé. Ulf Nilsson refererar ju Vetenskapsrådets rapport om hur man kan bidra till att långsiktigt stärka de starkaste av forskningsmiljö- er. Om jag tolkar Ulf Nilsson rätt refererar han det med ett gillande. Det är roligt därför att Vetenskaps- rådets rapport kommer sig av att regeringen har gett Vetenskapsrådet ett uppdrag att fundera kring hur man kan stärka de yppersta av forskningsmiljöer genom att Vetenskapsrådet också tar ett ansvar för detta. Den signal jag får från Ulf Nilsson tyder på att Folkpartiet är berett att ställa sig bakom en sådan strategi, och det är roligt. Jag tror nämligen att det är väldigt viktigt. Vi måste ju se till att de miljöer på våra universitet som konkurrerar med de starkaste miljöerna i världen har resurser nog för att hävda sig väl, så att vi också kan ha forskargrupper fortsätt- ningsvis som leder utvecklingen inom vissa olika typer av vetenskapliga områden. Om Folkpartiet är berett att ställa upp på det finns det alltså förutsättningar för en dialog. Men då förstår jag inte strategin att omfördela från Vetenskapsrådet. Det är klart att det gör det ännu svårare att genomdri- va en sådan här strategi, för, Ulf Nilsson, du vill väl inte att vi ska minska resurserna till det som kommer underifrån, från forskarna själva - deras egna projekt- ansökningar - för då skär man verkligen i forskning- ens frihet och i möjligheten för forskarna själva att ta initiativ till egna forskningsinriktningar. Båda de här uppgifterna är mycket viktiga för Vetenskapsrådet. I Sverige har vi ett högskolelandskap som ger oss väldigt fina möjligheter. Vi har våra universitet, med en stark koncentra- tion av forskningsresurser. Det är bara att jämföra deras budgetar. Det som högskolorna har till förfo- gande för forskning är naturligtvis inte ens i närheten av vad universiteten har. Högskolorna har några få miljoner, och våra universitet har ett par miljarder var till forskning. Det behövs ännu mer men redan nu är det en stark koncentration. Vi har några högskolor som lyckats arbeta sig upp till att inom ett profilerat område få rätten till forskar- utbildning. Också detta har varit mycket framgångs- rikt. Mälardalens högskola till exempel har inom teknikområdet genom kraftsamling och profilering lyckats hävda sig så pass väl att man efter mycket hård prövning från forskarkolleger fått godkänt för att bedriva egen forskarutbildning inom teknik. Den profileringsstrategi som regeringen har lanse- rat är en viktig faktor bakom att vi har fått ett antal högskolor som lyckats få rätten att bedriva forskarut- bildning inom mycket profilerade områden. Det har stärkt Sverige som forskningsnation. Sedan har vi en rad högskolor som inte har fors- karutbildning och som inte kommer att få forskarut- bildning men som bedriver en mycket högkvalitativ utbildning av grundstudenter och som har små, men ändå vissa, forskningsmedel till sitt förfogande som de ofta väljer att profilera i förhållande till de behov som regionen har. Det är också en viktig utveckling att se att det finns en möjlighet för en högskola att genom profile- ring väldigt väl kunna hävda sig inom avgränsade fält i sin forskning. Men naturligtvis kan de inte ha ambi- tionen att bli allforskande universitet. Det här högskolelandskapet ger oss en rollfördel- ning inom den svenska högskolan som är viktig: universitet med generell rätt till forskarutbildning, några få högskolor med vetenskapsråd och med spe- cialiserad rätt till forskarutbildning och den stora gruppen högskolor som inte har och som inte heller kommer att få rätt till forskarutbildning. Dessutom kommer det att krävas alltmer av sam- arbete mellan de här olika typerna av högskolor och universitet. Det arbete som nu pågår med 16 forskar- skolor där universiteten har huvudansvaret men där man samverkar med högskolor är också ett sätt att stärka utbildning och forskning i hela landet, med insikt om universitetens unika roll men också med insikt om att högskolorna i samverkan kan bidra till den vetenskapliga utvecklingen.

Herr talman! Jag håller med Thomas Östros om att vi behöver ett starkt vetenskapsråd. Det är också därför som även vi i vårt budgetförslag ökar Veten- skapsrådets resurser. Men Folkpartiet anser att den andel pengar som går direkt till fakulteterna måste öka. Där skiljer sig våra åsikter. Den erfarenhet jag har av att vara ute på universi- tet och högskolor är det ständiga önskemålet från forskarna på universitet och högskolor med veten- skapsråd: Öka fakultetsanslagen därför att vi är för bundna vid detta ständiga anslagssökande! Men det berör egentligen inte den principiella frå- gan som jag ställt här i dag. Jag håller med om att forskningsmedel ska fås i vetenskaplig konkurrens. Inte heller fakultetsanslagen ska fördelas av tradition, utan det ska vara en utvärdering i efterhand av den vetenskapliga nivån på respektive forskningsinstitu- tion. Det ska alltså inte vara självklart att min hem- stad Lund alltid ska få höjda anslag, om man inte lever upp till den vetenskapliga kvalitet som finns som mål. Konkurrensen ska i första hand bestå i att det görs vetenskapliga bedömningar av sakkunniga och obe- roende vetenskapsmän. Jag tycker också att både Utbildningsdepartementet och forskningsråden i mycket större utsträckning än som sker i dag borde använda internationella vetenskapsmän för att få underlag för sina beslut. Det måste ändå till sist, tror jag - därav min kärn- fråga som det väl kan sägas är lite djärvt att ställa - handla om att ge mer pengar till färre. Jag tror att en tydlighet från statsmaktens sida skulle vara hälsosam. Jag upprepar min fråga: Är utbildningsministern beredd att nu, eller i den forskningsproposition som förhoppningsvis kommer, tydligare ta ställning för en strategi? Jag tror att vi behöver det. Naturligtvis ska nya högskolor få forskning, men absolut inte alla och absolut inte inom hur många områden som helst.

Herr talman! Det är väl två djärva tankar som Ulf Nilsson har lanserat här denna morgon. Den första djärva tanken är att omfördela pengar från Vetenskapsrådet och föra över dem till andra ändamål. Det tycker jag vore en sorglig utveckling, för det är något som verkligen står i bjärt kontrast till hur debatten går ute i forskarvärlden - inte minst bland medicinarna, som kräver mycket starka sats- ningar på Vetenskapsrådet. I år ökar vi resurserna med en kvarts miljard kro- nor. Sammantaget under de tre år som ökningarna pågår ökar vi med 30 % vad gäller Vetenskapsrådet. Jag tror inte att det räcker, utan i framtiden kommer vi att behöva ta initiativ till ytterligare ökningar. En av orsakerna till det är att Vetenskapsrådet också behöver kunna stötta det yppersta av forskningsmiljö- er. Vi måste ju se att konkurrensen är benhård på flera områden och, naturligtvis, risken att svenska forskare får så attraktiva erbjudanden att de väljer att forska i de bästa av amerikanska miljöer. Det är posi- tivt med rörlighet men vi ska se till att våra miljöer är internationellt konkurrenskraftiga. Den andra djärva idén som Ulf Nilsson föresprå- kar är att ta de mycket små resurser som högskolorna har till forskning och föra över dem till universiteten. Samtidigt säger Ulf Nilsson avslutningsvis för att hålla sig väl med alla att man ska fortsätta med forsk- ning på de små högskolorna men att det då ska profi- leras. Men det blir ingen forskning kvar om man tar bort resurser och för över dem, för så lite resurser är det att ska någon märka det måste allt tas. Självklart ska det vara profilerat. Men låt de små resurserna ligga kvar på högskolorna - de behövs för en dyna- misk utveckling av en högskola och för den intellek- tuella kvaliteten - och se till att Vetenskapsrådet används för att ytterligare stötta det yppersta för att stärka svensk konkurrenskraft! Det kommer nästa års forskningspolitiska proposition att ha som ett huvud- tema.

Herr talman! Nina Lundström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av Bover- kets nya prognos för bostadsbyggandet, när jag kom- mer att presentera andra förslag för riksdagen i syfte att få i gång bostadsbyggandet samt vilka åtgärder jag tänker vidta för att specifikt lösa problemen med bristen på större lägenheter. Låt mig först säga att jag delar Nina Lundströms oro för Boverkets nya prognos för bostadsbyggandet. Vi har i dag ett behov av mellan 25 000 och 30 000 nya bostäder per år. Den ökning till 22 500 bostäder som Boverket prognostiserar för år 2004 är otillräck- lig. Det behövs ytterligare krafttag, främst i Stock- holmsområdet. Såväl staten som kommunerna och byggherrarna behöver ta ett större ansvar. Staten tar sitt ansvar genom ett flertal åtgärder. Regeringen har lämnat en proposition om stimulanser i syfte att främja anordnande av mindre hyreslägen- heter och studentbostäder genom att kostnaderna vid nyproduktion sänks. En del av den ingående mervär- desskatten föreslås tillgodoföras fastighetsägarens skattekonto. När det gäller övriga lägenheter kvarstår det inve- steringsbidrag om 2,5 miljarder kronor som vi intro- ducerade för ett par år sedan. För enbart större bostä- der är jag i dag inte beredd att vidta några särskilda åtgärder. Regeringen har just lämnat en proposition till riksdagen om tredimensionell fastighetsindelning. Förslaget banar väg för ökad bostadsproduktion i städerna genom att det exempelvis underlättar upp- förande av våningsplan för bostäder ovanpå befintliga byggnader med lokaler för handel eller kontor. Det föreslås att de nya bestämmelserna ska träda i kraft den 1 januari 2004. En utredning om reformering av bostadshyressätt- ningen inom bruksvärdessystemet har just tillsatts efter förslag från Hyresgästföreningen, Fastighets- ägarna Sverige och SABO. Utredaren ska bland annat överväga om det bör införas särskilda hyressättnings- regler för nybyggda hus. Utredningen ska lämna sitt förslag senast den 30 april 2004. Regeringen har tillsatt en kommitté med uppdrag att se över plan- och bygglagstiftningen. Behovet av att förbättra förutsättningarna för ett ökat bostadsbyg- gande ska särskilt beaktas av kommittén. Senast den 31 december 2003 ska kommittén presentera förslag till åtgärder som kan effektivisera beslutsprocessen, inklusive instansordningen för överklagande samt möjlighet att överklaga. Landshövdingen i Stockholms län har presenterat en rapport om hur bostadsbyggande kan öka i länet. Rapporten innehåller överenskommelser med de flesta kommunerna i länet om ett planerat bostads- byggande om ca 56 000 lägenheter fram till 2006. Rapporten innehåller också en del närliggande förslag som rör bland annat infrastrukturinvesteringar och miljöfrågor. Dessa förslag bereds nu inom Reger- ingskansliet. Byggkostnadsforum har visat att det finns olika sätt att få ned såväl bygg- som boende- kostnaderna utan att det görs avkall på kvaliteten. BKF har stöttat ett tjugotal projekt som bland annat prövar ny teknik och effektivare produktionsmetoder, nya entreprenad- eller upphandlingsformer och alter- nativa inköpsvägar. Jag är övertygad om att ovannämnda åtgärder un- derlättar förutsättningarna för ett ökat byggande. Det behövs också insatser från kommunerna som har ansvaret för bostadsförsörjningen i respektive kom- mun. Det är viktigt att kommunerna överväger vilka åtgärder de kan vidta för att stimulera ett ökat bo- stadsbyggande, till exempel när det gäller mark- och planberedskapen och genom ett strategiskt markinne- hav. Sist men inte minst vill jag påpeka att byggföreta- gen själva har möjlighet att påverka produktionen av bostäder. De stora byggentreprenörsföretagen äger i dag byggrätter för ca 60 000 lägenheter runtom i landet. Den vikande marknaden för bostadsrätter gör att företagen nu kan ställa om sin produktion så att den motsvarar efterfrågan på bostäder för bredare befolkningsgrupper. Det skulle vara ett välkommet initiativ från byggföretagens sida. Jag har nu presenterat vad regeringen gör på kort sikt och även på lite längre sikt för att öka bostads- byggandet i landet. Mot denna bakgrund är jag nu inte beredd att vidta fler åtgärder.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för sva- ret. Skälet till att jag har ställt interpellationen är Boverkets senaste prognoser om att det återigen synes vara en mycket dyster utveckling. Det byggs inte i den utsträckning som vi skulle behöva. Likaså visar bostadsmarknadsenkäten inte minst för Stockholms län en oerhört dyster bild. Men denna gång är statsrå- det väldigt tydlig: Han vill inte vidta ytterligare åt- gärder. Efter många debatter, där vi har fått till svar utredning, utredning, utredning, vill man nu inte vidta fler åtgärder. Herr talman! Ibland har debatterna gett mig in- trycket av att regeringen agerar som Alice i Under- landet när hon står vid ett vägskäl och frågar: Vilken väg ska jag ta? Hon får frågan: Vart är du på väg? Jag vet inte vart jag är på väg, svarar Alice och får till svar: Då spelar det ingen roll vilken väg du väljer. Vad vill regeringen med bostadspolitiken? Det är en central fråga. I dag har ändock statsrådet gett ett besked: inga fler åtgärder. Det här gör mig väldigt bekymrad naturligtvis inte minst med tanke på att vi här i riksdagen väntar på en proposition om ägarlägenheter. Ska inte den komma i enlighet med det beslut som riksdagen tog 1999? Där har faktiskt regeringen en renodlad beställning från riksdagen. När kommer propositionen? Det skulle jag vilja veta. Investeringsbidraget, som är så krångligt, hänvisar statsrådet till i svaret. Boverket anser att man måste mjuka upp regelverket för detta. I tilläggsbudgeten kan vi konstatera att regeringen vet med sig att det är ett väldigt krångligt regelverk. Man vill omvandla bidraget för byggande av studentbostäder för att kun- na kompetensutveckla och förstärka administrationen på myndigheterna för att kunna bevilja det nya bidra- get. Är inte detta ett moment 22? Det här borde man kunna göra någonting åt. Varför medger tredimensionell fastighetsbildning inte åtgärder inom bostadsbyggandet? En mängd andra åtgärder kan vidtas, men här sätter regeringen upp mycket starka barriärer för de möjligheter som skulle kunna ges här. Markpolitiken är ett annat område där man kan fråga sig: Vad är statens ansvar vad gäller markpoliti- ken? Staten äger ju några bolag tillsammans med de stora byggföretagen, där det finns väldigt mycket mark. Vad har statsrådet för kreativa förslag där? Jag hoppas ändå att det ska gå att göra någonting inom det området. Det överhängande svaret från statsrådet är att det inte finns några fler åtgärder att vidta. Jag menar att det finns massor med åtgärder att vidta. Jag vill upp- repa mina frågor om ägarlägenheterna: När kommer förslagen att presenteras? När kommer en proposition till riksdagen?