Åtgärder i förhållande till Iran

Interpellationsdebatt 22 januari 2021

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 96 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig om regeringen kommer att kräva att Iran omedelbart friger Ahmadreza Djalali, om regeringen kommer att kräva frigivning av Habib Chaab, om den svenska regeringen kommer att ställa ett ultimatum om ett frigivande av de svenska medborgarna som ett villkor för fortsatta normala mellanstatliga och kommersiella förbindelser, om regeringen kommer att genom EU kräva ett slut på förföljelser och terror mot flyktingar och på kidnappningar av andra länders medborgare samt om regeringen kommer att, som den belgiska regeringen, klargöra att om Iran avrättar och inte frisläpper Ahmadreza Djalali och Habib Chaab kommer detta att få märkbara konsekvenser för affärsverksamheter och diplomatiska kontakter med Teheran framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Amineh Kakabaveh tar i sin interpellation upp två allvarliga konsulära fall. Jag vill börja med att framhålla det stora allvar med vilket jag och regeringen ser på Ahmadreza Djalalis fall. Hans situation är utan tvivel fortfarande mycket allvarlig, och våra ansträngningar för honom fortsätter med oförminskad styrka.

Sverige kräver konsekvent att dödsstraffet inte verkställs, och vi har tagit upp detta upprepade gånger, inklusive på regeringsnivå.

Som Amineh Kakabaveh känner till fördömer Sverige liksom övriga EU tillämpningen av dödsstraff i alla dess former. Dödstraffet är ett omänskligt, grymt och oåterkalleligt straff som inte har någon plats i en modern rättsordning. EU är en drivande aktör i arbetet för avskaffande av dödsstraff, och Sverige tar en aktiv del i EU:s arbete. EU och enskilda EU-länder, däribland Belgien som Amineh Kakabaveh nämner, är engagerade i Ahmadreza Djalalis situation och har uppvaktat Iran i ärendet.

Jag vill här också framhålla det allvar med vilket jag ser på Habib Chaabs situation. Habib Chaab anmäldes som försvunnen i Turkiet i oktober 2020 och har därefter visat sig vara frihetsberövad i Iran.

I omedelbar anslutning till att vi fick kännedom om Habib Chaabs fall följde vi upp uppgifterna via våra utlandsmyndigheter i Turkiet och Iran. UD har också vid upprepade tillfällen tagit upp fallet med Turkiets respektive Irans Stockholmsambassadörer.

Uppgifterna om Habib Chaabs situation är utan tvivel oroande. Ett intensivt arbete pågår såväl i Stockholm som vid våra utlandsmyndigheter i de berörda länderna. I våra kontakter med Iran begär vi information om Habib Chaabs situation och framför vår oro över densamma. Jag har personligen tagit upp båda fallen nyligen i samtal med Irans utrikesminister Zarif.

Vi begär kontinuerligt att konsulära besök ska kunna genomföras hos Ahmadreza Djalali och Habib Chaab. Iran har dock valt att inte bevilja tillstånd för besök med hänvisning till att man betraktar Ahmadreza Djalali och Habib Chaab som enbart iranska medborgare. Detta ser jag och regeringen mycket allvarligt på.

Regeringens röst är tydlig i kraven gentemot Iran, och vi kommer aldrig att ge upp våra konsulära ansträngningar för Ahmadreza Djalali och Habib Chaab.

Amineh Kakabaveh har även lyft upp förföljelser av flyktingar och iranska kidnappningar av andra länders medborgare. I detta sammanhang kan understrykas att EU tydligt uppmanat Iran att släppa godtyckligt frihetsberövade personer som har dubbelt medborgarskap i Iran och något EU-land. Denna ståndpunkt, som Sverige står bakom, uttrycktes bland annat å EU:s höge representants vägnar i Europaparlamentet den 17 december. 


Anf. 97 Amineh Kakabaveh (-)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Hundratusentals människor i hela världen, stater, ministrar, framstående politiker och parlamentariker, EU-parlamentet, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, 160 Nobelpristagare i spetsen för en enad forskarvärld samt Amnesty och andra människorättsorganisationer kräver att Ahmadreza Djalali ska friges omedelbart. Varför har Sverige inte uttryckligen krävt hans frigivning? I stället vill man bara stoppa avrättningen.

EU-parlamentet och alla svenska Europaparlamentariker ställer sig bakom uttalandet om frigivningen av Ahmadreza, alla gisslantagna fångar med dubbla medborgarskap och alla politiska fångar, inklusive Nasrin Sotoudeh som nyligen erhöll det alternativa Nobelpriset i Sverige.

Ställer sig Sveriges regering bakom EU-parlamentets uttalande om omedelbar frigivning? Frankrike, Tyskland och Belgien har ställt ultimatum till regimen i Teheran, men inte Sverige. Detta sker trots att två svenska medborgare sitter i iranskt fängelse med överhängande risk för att när som helst bli avrättade. I stället fortsätter Sverige att driva den verkningslösa tysta diplomatin, som bara stärker regimen i Teheran gentemot Sverige och EU. Man skakar händer med bödlarna i maktens korridorer. Business fortsätter as usual.

Fru talman! Ahmadreza är inte ensam. Jag har också nämnt den svenske medborgaren Habib Chaab, och utrikesministern nämnde honom och ser allvarligt på hans ärende. Han arresterades av den iranska och den turkiska säkerhetstjänsten i Turkiet under en resa i Mellanöstern. Han kidnappades och fördes direkt till fängelse i Iran.

Chaab arresterades som framträdande medlem av Arab Struggle Movement for the Liberation of Ahvaz, ASMLA, som verkar för arabernas mänskliga rättigheter i den oljerika provinsen Khuzestan. Han har liksom Ahmadreza under tortyr tvingats erkänna olika brott som ASMLA påstås ha begått. Liksom i fallet Ahmadreza vet vi att regimens uppgifter inte är att lita på. Det är bara lögner.

Att gå med på Irans diplomati så som västvärlden gör är att erkänna regimens brutalitet mot sitt eget folk, som Human Rights Watch vittnar om i sin rapport. Den iranska regimens brott mot sitt eget folks grundläggande mänskliga rättigheter har pågått i fyra decennier.

Vad som pågår nu är fångutväxling.

Nyligen uppmärksammades fallet med den australisk-brittiska religionsforskaren Kylie Moore-Gilbert, som bjöds in till en kongress i Iran där hon greps och sattes i fängelse. Hon friges i utbyte mot att tre terrorister i Thailand friges, och det pratas inget om detta. Allt sker i det tysta.

Nu pratar man om att Iran kräver 800 miljoner dollar av Storbritannien för att frige Nazanin Zaghari-Ratcliffe.

Detta är människohandel i diplomatins namn.


Anf. 98 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Som jag tidigare tagit upp här i kammaren har regeringens röst varit mycket tydlig beträffande kraven på Iran i Ahmadreza Djalalis fall. Sverige kräver med emfas att påföljden inte verkställs.

Jag har även begärt klarhet vad gäller Habib Chaabs oroande situation i mina kontakter med Irans utrikesminister Zarif.

Ett intensivt arbete med dessa fall fortgår såväl i Stockholm som i våra utlandsmyndigheter i berörda länder.

I konsulära ärenden ställs det ibland krav på att regeringen offentligt och kontinuerligt ska redovisa allt som görs. Ibland påstås det att vi inte gör tillräckligt eftersom vi inte berättar om allt som görs. Ibland skulle jag själv vilja vara ännu mer öppen om sådana ärenden, men min och regeringens absoluta prioritet är att göra vad vi kan för att uppnå resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag delar till stor del frågeställarens problembild. Den stora frågan är dock hur man bäst bidrar till en positiv förändring i Iran.

En synpunkt som ibland lyfts fram är att ytterligare isolering av Iran med klippta band och avskuren kommunikation skulle vara en mer effektiv politik gentemot Iran. Men det finns inga belägg för detta. Erfarenheterna från de senaste åren visar i stället att isoleringspolitiken mot Iran endast har stärkt de hårdföra krafternas ställning i landet. Situationen för de mänskliga rättigheterna har inte förbättrats av detta, snarare tvärtom.

Vi bör därför, menar jag, fortsätta sätta diplomati och dialog i fokus avseende såväl områden där vi samarbetar med Iran som områden där vi står mycket långt ifrån varandra, till exempel när det gäller mänskliga rättigheter. Dialog utgör grundbulten i all diplomati, som ofta är den bästa metoden för att lösa problem. Dialog behöver dock inte vara inställsam eller vädjande. Det är oftast bäst för alla parter att den är rak, tydlig och kravställande.

Som utrikesminister värdesätter jag tydlighet. Jag har bland annat tydligt fördömt det våld som demonstranterna utsattes för i samband med demonstrationerna i Iran senhösten 2019 och framhållit vikten av att Iran respekterar mänskliga rättigheter, inklusive yttrande, förenings och församlingsfrihet. Jag var den utrikesminister inom EU som tydligast lyfte fram Amnesty Internationals rapport om dessa händelser.

Amineh Kakabaveh tar också upp Nasrin Sotoudehs svåra situation. Den har jag tagit upp vid flera tillfällen, inklusive direkt med iranska företrädare. I december 2020 fick jag äran att tilldela henne Right Livelihood Award. Jag lyfte då särskilt fram hennes kamp för flickors och kvinnors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter, en fråga som regeringen driver världen över. Jag framhöll att ingen förtjänar fängelsestraff för att ha stått upp för mänskliga rättigheter.

Sveriges och övriga EU:s hållning vad gäller dödsstraffet är välkänd. Den omfattande tillämpningen av dödsstraffet i Iran är mycket bekymmersam. Även här har regeringen varit ytterst tydlig, inklusive i fallen Navid Afkari och Ruhollah Zam.

Den svenska regeringen kommer att fortsätta ha en tydlig och uppriktig bilateral dialog med iranska företrädare i dessa frågor. Vårt konsulära arbete fortsätter med kraft på ett sätt som inte riskerar de enskilda fallen.


Anf. 99 Amineh Kakabaveh (-)

Fru talman! Jag betvivlar inte att utrikesministern är engagerad och tar upp frågorna i olika sammanhang med Iran och Teheran. Problemet är att det är ensidigt. Iran har inte svarat, och den här dialogen har pågått i över fyra decennier.

Jag vill också ha dialog. Jag säger definitivt inte att vi ska avbryta dialogen.

Problemet är att utrikesministern skrev på avtalet om ökat akademiskt utbyte med Iran inom vetenskap, forskning och teknologi i februari 2017. Utrikesministern var själv på plats. KI-läkaren Ahmadreza hade fängslats ett år före det. Varför villkorar man inte ett sådant avtal när en forskare med svensk bakgrund sitter i iranskt fängelse och det är så tydligt att anklagelserna mot honom är grundlösa?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I stället kräver Iran nu ett utbyte mot bödlar. Den ena, Nouri, sitter i svenskt fängelse. Han får visum av Migrationsverket och Sveriges ambassad medan vi som är politiska flyktingar inte ens får visum för våra föräldrar. De får inte visum, men han som har begått brott mot mänskliga rättigheter får det. Över 35 000 människor mördades på hans order på 80-talet, och han får visum och kommer hit. Vi är glada att han sitter i svenskt häkte. Iran vill också ha fångutväxling med diplomaten som sitter i fängelse i Belgien för terrorbrott.

Så här gör Iran medan vi står här och pratar om dialog och diplomati och andra medel. Iran är öppet med att man vill ha människohandel i sin diplomati.

Irans smutsiga diplomati är inget för mig. Det behövs en annan strategi, som UD och utrikesministern kan anta. Politiker och näringslivets toppar fattar inte att man inte ska göra affärer med Iran om man inte får något tillbaka.

Europeiska politikers uppgift är att faktiskt ta ansvar och ingripa. Det gäller i synnerhet Sverige, som är en stormakt när det gäller mänskliga rättigheter. Det är det vi förväntar oss, jag och många med mig, vi med iransk-kurdisk bakgrund och andra. Varför kräver Sverige inte frigivning av de svenska medborgare som sitter i iranskt fängelse?

Det vore jättebra och jag skulle bli jätteglad om Sverige gick i bräschen för att via EU få Iran med på ett totalstopp för avrättningar, för de är fruktansvärda och barbariska. Man hänger människor offentligt på gator och torg. Det vore bra. Men jag menar att frigivningen är viktig, och det är viktigt att kunna säga det.

Jag undrar också om Iran har ställt krav på Sverige om fångutväxling med Ahmadreza. Det är viktigt att få veta. Jag vill inte se protokoll från UD. Det är inte frågan om att begära det. Men det är väldigt viktigt att efter 40 år få veta vad vi har fått av Iran.


Anf. 100 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Som jag har sagt flera gånger står regeringen fortsatt i nära och kontinuerlig kontakt med företrädare för Iran, när det gäller både Ahmadreza Djalalis och Habib Chaabs fall. Jag kan bekräfta att våra ansträngningar fortsätter med oförminskad styrka, men inte på den detaljnivå som Amineh Kakabaveh kräver.

Enligt min mening skulle en utebliven dialogkanal och, som ibland föreslås, avbrutna diplomatiska relationer på intet sätt gynna möjligheten att hantera dessa konsulära ärenden eller stödja de iranier som står upp för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer - tvärtom. Sverige och övriga EU menar att en dialog med Iran är en förutsättning för att lösa problemen och uppnå resultat, även om det blir märkbart först på lång sikt.

När det gäller forskningssamarbete och studentutbyten mellan universitet och högskolor i olika länder är detta viktigt. Det är en svensk hållning sedan länge, och det innebär också att det går att vara kritisk mot bristen på mänskliga rättigheter och samtidigt se värdet av internationellt samarbete mellan lärosäten i olika länder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kritik riktades mot Iran exempelvis i det tal som hölls i Europaparlamentet den 17 december av EU:s höge representant Borrell. Det fokuserade bland annat på Nasrin Sotoudehs situation, och tydliga krav framfördes på hennes frigivning. Men också det allmänna läget för mänskliga rättigheter lyftes fram, liksom Ahmadreza Djalalis situation. Man tog även upp frågan om personer med dubbla medborgarskap i ett EU-land och Iran, som godtyckligt frihetsberövats i Iran.

EU för konsekvent fram kritik när Iran avrättar fångar som var minderåriga när brottet begicks; så skedde även när Mohammad Hassan Rezaei avrättades den 31 december. Sverige deltar i EU:s gemensamma uppvaktande av de iranska myndigheterna, ofta till stöd för enskilda dödsdömda fångar. Detta har till exempel skett i fallet med Ahmadreza Djalali.

Sedan 2011 tillämpar EU restriktiva åtgärder, det vill säga sanktioner, när det gäller allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran. Sanktionsinstrumentet används således redan sedan tio år tillbaka.

Sverige har också föreslagit att en EU-delegation upprättas i Teheran. Detta skulle göra dialogen mellan EU och Iran om bland annat mänskliga rättigheter mer effektiv. Ett gemensamt EU-agerande ger ökad tyngd.

Inom FN ger bland annat den universella granskningsmekanismen Sverige möjlighet att framföra tydliga rekommendationer till Iran. Senast uppmanades Iran att avskaffa dödsstraffet, ge fullt tillträde för specialrapportören för MR i Iran och skydda människorättsförsvarare. Sverige lyfte även situationen i Iran i sitt nationella anförande senast vid FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Fru talman! Det finns inga enkla lösningar för att förbättra läget i Iran och övriga Mellanöstern. Det kommer att ta tid. Men en utebliven dialog skulle snarare gagna Irans mest hårdföra krafter, som gynnas av en vidgad klyfta mellan Iran och omvärlden.


Anf. 101 Amineh Kakabaveh (-)

Fru talman! Jag känner till detta, och det är väldigt viktigt och avgörande att EU är enat gentemot den islamiska regimens behandling av mänskliga rättigheter.

Nasrin Sotoudeh tog vi upp. Trots sin sjukdom fängslas hon igen. Hon var frisläppt under någon vecka och var tillsammans med sin familj, men nu är hon inne igen. Förra veckan fick jag massor av meddelanden från de kurdiska delarna av Iran, där man säger att vem som helst grips för ett enda inlägg på Facebook eller en bild på Instagram. Nästan ett femtiotal unga kvinnor och män greps i förra veckan.

Iran fortsätter alltså att arrestera, fängsla och döda studenter, bloggare, kurdiska MR-aktivister och hemspråkslärare. Varenda kvinnokämpe sitter i fängelse. Det är denna regim vi har dialog med. Jag har inte sagt att vi inte ska ha dialog med denna diktatur, men jag vill att dialogen leder till något bra, till exempel att Ahmadreza och Chaab friges. Varför EU vill det men Sverige inte uttryckligen säger det vore väldigt intressant att få veta.

Det är jättebra med diplomatiska kontakter. Jag har också tänkt på att man borde fundera på att något sätt att samordna internationellt och inom EU. Sverige skulle kunna gå i bräschen för en diplomatisk offensiv mot Iran så att någon förändring sker och de fängslade människorättsaktivisterna, Ahmadreza och andra, åtminstone blir frigivna.


Anf. 102 Utrikesminister Ann Linde (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag har stor förståelse för att det finns en otålighet och en frustration. Även jag skulle vilja se snabbare framsteg. Men vi har en bred dialog. Vi tror att det är det bästa för dessa fall.

När det gäller konsulära fall och mänskliga rättigheter är detta på inget sätt underordnat dialog i övriga frågor. Jag vill framhålla att dialogen med Iran, som vi ser det, är viktig också för att kunna komma framåt när det gäller Ahmadreza Djalalis och Habib Chaabs fall. Det kan inte ligga i deras intresse att vi inte har en sådan dialog. När det gäller just Ahmadreza Djalali och Habib Chaab agerar regeringen proaktivt. Vi är tydliga och konsekventa, och vi kommunicerar kring frågorna på ett sätt som vi tror inte ska skada fallen.

När vi samverkar inom multilaterala institutioner, som Amineh Kakabaveh uttrycker att hon vill att vi ska göra, gör vi det i EU och FN. Vi kan få större tyngd om de är med och hjälper till i dessa fall. De har tydligt kommunicerat att de är kraftfulla i detta och att vi tillämpar restriktiva åtgärder, det vill säga sanktioner, när det gäller kränkning av mänskliga rättigheter i Iran.

Fru talman! Jag ser med stort allvar på Ahmadreza Djalalis och Habib Chaabs situation. Våra ansträngningar för dem fortsätter med oförminskad styrka. Den svenska regeringen fortsätter att tillämpa en metod som vi bedömer har de bästa förutsättningarna att lösa problemen. Den bygger på mellanstatliga kontakter och tydliga budskap som framförs på ett sådant sätt som bäst gynnar det enskilda fallet och den enskilda människan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2020/21:323 Åtgärder i förhållande till Iran

av Amineh Kakabaveh (-)

till Utrikesminister Ann Linde (S)

 

Hundratusentals människor och organisationer i hela västvärlden – stater, ministrar, framstående politiker och parlamentariker, EU-parlamentet, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, 160 Nobelpristagare i spetsen för en enad forskarvärld, Amnesty och andra människorättsorganisationer – kräver i dag att den falskeligen anklagade läkaren och specialisten på katastrofmedicin Ahmadreza Djalali omedelbart ska friges.

De förhör han utsattes för skedde under tortyr och hot. Den domstol som Ahmadreza ställdes inför genomförde en parodisk rättegång. Ingen bevisning för anklagelserna mot honom har förevisats. Likafullt förklarade den iranske utrikesministern vid samtal med vår utrikesminister att Ahmadreza begått mycket allvarliga brott och menade att han var spion och landsförrädare. Vår utrikesminister vet naturligtvis att detta är lögn. Den svenska regeringen vet också mycket väl sedan tidigare att den iranska regimens domstolars och dess politiska företrädares ord inte är värda ett smack. Det har svenska regeringar känt till i flera årtionden.

Nu har den iranska regimen i sin välvilja i den så kallade kritiska dialogen gått så långt att man vill utväxla sina egna terrorister och människorättsförbrytare, till exempel den iranske ambassadören i Belgien som är terrormisstänkt och Hamid Nouri som sitter i svenskt häkte i väntan på rättegång, mot en svensk medborgare som tagits som gisslan efter inbjudan till Iran. Ahmadreza Djalali är inte ensam. Den svenske medborgaren Habib Chaab arresterades av den turkiska säkerhetstjänsten i Turkiet under en resa i Mellanöstern och kidnappades till fängelse i Iran.

Chaab arresterades som framträdande medlem av Arab Struggle Movement for the Liberation of Ahvaz (ASMLA), som verkar för arabernas mänskliga och demokratiska rättigheter i den oljerika provinsen Khuzestan. Han har liksom Ahmadreza under tortyr tvingats erkänna olika typer av brott, som ASMLA påstås ha genomfört i Khuzestan. Liksom i fallet med Ahmadreza vet vi att regimens uppgifter inte är att lita på.

Regeringen borde också för länge sedan ha förstått att den iranska regimen inte är en regim som ägnar sig åt någon finstilt och diskret diplomati. Islamiska republiken har struntat i den kritiska dialog som EU har försökt ha med den. Regimen har gjort så mot omvärlden i 40 år. EU och inte minst svenska regeringar har fallit undan för den iranska regimens verbala välvilja till denna dialog. EU och svenska regeringar har hoppats på att goda ekonomiska förbindelser med Iran skulle leda till ökad respekt för mänskliga rättigheter. Man har hoppats länge, men så har det inte blivit. Allt prat om dialog har varit förspilld möda. Affärerna har fortsatt – business as usual har pågått som om ingenting hänt. Silkesvantarnas tid borde för länge sedan ha varit över när det gäller den statsterroristiska regimen i Iran.

I ett avseende har dock en förändring inträffat. Den iranska regimen nöjer sig inte längre med att ha en låtsasdialog med EU:s medlemsländer för att upprätthålla goda ekonomiska förbindelser. Den använder sina nya brott mot mänskliga rättigheter riktade mot andra länders medborgare för att göra affärer i människohandel och för att frita sina människorättsförbrytare och massmördare som varit den iranska regimens hantlangare.

Man håller oskyldiga människor som gisslan för att sätta press på EU och Sverige i syfte att vinna politiska och ekonomiska fördelar. Är det inte dags för den svenska regeringen att, likt det man gjort i Belgien, höja rösten mot Iran och förmå EU-kommissionen med dess högste representant i utrikes frågor Josep Borrell att också göra det? Om den iranska regimen ska förmås att frige Ahmadreza och Habib Chaab räcker det inte med vädjanden i en kritisk dialog; det krävs hårdare ord och konkreta, för regimen kännbara, åtgärder.

Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:

 

  1. Kommer regeringen att kräva att Iran omedelbart friger Ahmadreza Djalali?
  2. Kommer regeringen att kräva frigivning av Habib?
  3. Kommer den svenska regeringen att ställa ultimatum om ett frigivande av de svenska medborgarna som ett villkor för fortsatta normala mellanstatliga och kommersiella förbindelser?
  4. Kommer regeringen att genom EU kräva ett slut på förföljelser och terror mot flyktingar och på kidnappningar av andra länders medborgare?
  5. Kommer regeringen att, som den belgiska regeringen, klargöra att om Iran avrättar och inte frisläpper Ahmadreza Djalali och Habib Chaab så kommer detta att få märkbara konsekvenser för affärsverksamheter och diplomatiska kontakter med Teheran framöver?